torsdag 30 augusti 2007

Liberalismens död - och själavandring?

Det här är det trehundrade inlägget sedan jag började den här bloggen 21 februari i år. Hade aldrig trott att det skulle dra iväg så långt.

Dagens predikan handlar om den stora kulturkampen mellan liberalism och socialism. Jag känner mig inspirerad av ett mycket intressant inlägg i bloggen Approximation "Ljus över världen". Det är bra, läs det. Här är ett citat som drar linjerna mycket tydligt:

En anledning till att kapitalismen överlevt så länge är just detta: systemet är nästan onåbart för kritik. En miljon döda till följd av en asymmetri mellan utbud och efterfrågan? Ja det var ju tråkigt, men det finns ingen som kan sägas vara direkt ansvarig. Det är marknaden, det är vi alla och ingen alls, det är bara så det är.

Till den existerande plansocialismens moraliska fördelar hörde att det trots allt var uppenbart hos vem ansvaret låg när någon blev eftersatt. Resursfördelningen var ju planerad. Räckte det inte åt alla då hade ledarna misslyckats. Det har därför varit lätt för Stéphane Courtois att göra sina bodycounts, där offren för svältkatastrofer, skrivs på kommunismens konto.
Skillnaden mellan den ansvarslöshet som kännetecknar den neoklassiska liberala nationalekonomin (den bygger på otaliga köpare och säljare som inte kan påverka någonting) och socialismen framstår tydligt. Vad vill vi ha för politiker? Sådana som tvår sina händer och beklagar att inget kan göras åt "marknaden", eller systemöverskridare som manar till kamp?

Man kan utveckla resonemanget: det som gör liberalismen omöjlig att vidareutveckla under egen etikett är att samhällets resurser är ojämnt fördelade och att ojämlikheten ökar och leder till monopol. Därmed minskar faktiskt möjligheterna för alltfler människor att förverkliga någon sorts frihet. I bästa fall sitter man i en förgylld bur, i sämsta fall är den inte ens förgylld. Livet levs under parollen "allt är tillåtet men inget är möjligt". Eftersom nyliberalerna på grund av sin syn på äganderätt inte vill ta itu med ojämlikheten (jag skrev lite om deras typ av optimalt samhälle tidigare) har de uppnått sin gräns för politisk expansion. Det finns bara en väg för dem: att gå bakåt, att bli alltmer reaktionära.

"Under egen etikett" skrev jag. För som andra också har anmärkt: valet socialliberalerna har att göra är att antingen följa med nyliberalerna ner i reaktionens träsk, eller fortsätta den liberala frihetsrevolutionen under socialistisk etikett. Den skakiga internationella ekonomin, kolonialkrigens återkomst och kriget mot "terrorismen" ( = kriget mot demokratin) gör att valet har blivit akut. Om den gamla liberalismen dör kan den ändå återuppstå i nästa våg av frihetskamp, göra en själavandring in i en ny socialistisk kropp. Motsättningarna mellan en klassisk marxism och en modern socialliberalism inte vara oöverstigliga.

Jag vill komplettera med en blänkare om "den existerande plansocialismen". En del forskning har gjorts på senare år men resultaten har varit sådana att man knappast kan förvänta sig helsidor i Dagens Nyheter om detta. I en forskningsöversikt i Journal of Economic Literature får vi veta att "planen" sannerligen inte var allsmäktig och oföränderligt fixerad. Det handlade snarare om ständiga serier av korrigeringar, och femårsplanerna blev egentligen aldrig färdiga. Artikeln heter "Allocation under Dictatorship: Research in Stalin's Archives" av Paul Gregory and Mark Harrison, i septembernumret 2006. Ett citat:

Research in the archives has shown how decisionmakers at every level actually allocated resources: They made it up as they went along, using intuition, historical precedent, and common sense. As befits a bureaucracy, there were plenty of formal
rules, but the rules were constantly revised or overridden. Those at higher levels made formal rules, only to break them. Those at lower levels, unable to live without rules, relied on customary norms or rules of thumb.
På den tiden använde man kulramar för att räkna fram femårsplanerna (egentligen mer avancerat än vad det låter - en abakus räknade lika snabbt som en elmekanisk räknemaskin av ungefär 1970 års modell). Hur skulle det gå att köra femårsplaner med supermoderna och supersnabba datorer?

Inga kommentarer: