fredag 21 september 2007

Lite nationalekonomi. Marginaleffekter och arbetsmarknad

Det pratas en del om att "skapa jobb" numera, och så skall så många som möjligt ha jobb för att inte befinna sig för "i utanförskap".

Jag undrar dock om det finns någon vedertagen definition av vad "skapa jobb" innebär? Om man nu inte tänker sig något i stil med beredskaps- eller nödhjälpsarbeten som uppstår genom politiska beslut för att bekämpa kriser, bör arbeten vara något som automatiskt växer fram ur samhällets behov.

Den största jobbskaparen, (jobb här i betydelse lönearbete) i historien är kapitalismen. Kapitalismen har förvandlat nästan allt arbete som förut utfördes i hemmen och av egenföretagare till lönearbete. Men den här processen kan inte bedrivas hur långt som helst. Så småningom uppstår ett av nationalekonomernas favoritfenomen, nämligen avtagande marginaleffekter. Det blir allt mindre tillskott av arbetstillfällen tillsammans med stigande marginella kostnader för att få till dessa nya arbeten.

Har du lite svårt att förstå vad marginaleffekt betyder, tänk på lantbruket: bönderna börjar med att odla upp den bästa jorden där skördarna kommer snabbt och utan mycket jobb. Sedan måste de ta till allt sämre och sämre jordar som kräver allt mer arbete och allt större investeringar för att ge avkastning. Till slut når man en punkt där avkastningen av lantbruket är lika stor som betalningen man kan få för dess produkt och då är det lika gott att inte driva odlingen längre. För gör man det kommer nyodlingarna att bli förlustaffärer.

Jag har inget svar, bara en hypotes, nämligen att den hysteri som nu uppstått om arbete och "utanförskap" handlar om att kapitalismen som jobbskaparmaskin håller på att uttömma sina reserver. De gamla reglerna gäller inte, men nationalekonomerna med Borg & Co i spetsen vägrar att inse detta och agera enligt nya linjer. De har ju sina "teorier" som verkligheten måste anpassas till, vare sig det fungerar eller inte. Det går inte att köra full fart framåt längre och räkna med att horder av krya och välutbildade och välmotiverade människor står beredda att göra samma tjurrusning in på arbetsmarknaden idag som under guldåren efter Andra världskriget. I stället har utstötningsmekanismerna blivit allt värre, och det blir svårare att hålla sig kvar på arbetsmarknaden för den som ens kommer in där.

För att få den här ekvationen att tillfälligt gå ihop måste priset för arbetskraft sänkas på konstlad väg. Då får vi fler egentligen obehövliga låglönejobb, men jag antar att man bara skjuter problemet framför sig en bit samtidigt som man skapar väldigt obehagliga samhällsklyftor. Det mänskliga priset för att få ut många av "utanförskaparna" till arbetslivet stiger tillsammans med desperationen hos regeringen. Går det att få stopp på de där människorna i regeringen och ordna mer realism i politiken? Går det att få till ett arbetsliv som tar hand om människor och utvecklar dem, inte bryter ned och förstör dem och sedan kräver att de ändå skall arbeta mer och mer? Knappast med den nuvarande regimen, misstänker jag.

Inga kommentarer: