lördag 3 januari 2009

Två gamla språkrör funderar

"Det är inte bara inom ekologin som allt hänger ihop" skriver Per Gahrton i en grön nyårshälsning. Detsamma gäller samhälls- och maktförhållanden. "Kriget mot terrorismen" är ett resurskrig, skriver han vidare. President Bush …

,,, proklamerade “korståg mot terrorismen”, men menade egentligen världskrig för att behålla USA:s världsherravälde över knappa resurser. Han förklarade att det bara finns “vi” och “dom” och lyckades snabbt skrämma EU till att definiera sig som “vi” av rädsla för att annars behandlas som “dom”.


Och i den processen blir toleransen för folkrättsbrott från stater som USA och Israel väldigt hög. Men …

… som miljörörelsen sedan länge konstaterat, en obegränsad tillväxt i en begränsad värld är omöjlig. Detta är säkert inte kapitalismens sista dödsryckning. Men det är en signal om att det börjar bli allvar, att resurserna inte kan vidgas och tänjas i evighet.


Och den krisen innebar inte bara enorma risker, utan den kan också gå stora möjligheter.

Det finns många mörka krafter som bidar sin tid för att ta över om västkapitalismen brakar ihop på allvar. Det är då den globala gröna rörelsen kommer att behövas mer än någonsin med sitt program för global fred och rättvisa inom de ekologiska ramar naturen obevekligt har satt.


Jag antar att traditionella nationalekonomer mest skrattar åt det där med "naturens gränser", för det löses ju genom vanligt utbud och efterfrågan. Likaså finns det de obotliga teknikoptimisterna som anser att "någon" säkert kommer att hitta på en smart lösning, och så kan vi blåsa på som tidigare (är inte detta en konservativ hållning förresten?). Själv antar jag att smarta lösningar kommer att strömma till, men att mänskligheten ändå får fundera på hur resursfrågorna skall hanteras utan att hänvisa miljarder till fortsatt fattigdom. Det kommer i alla fall inte att fungera. De "därute" vet faktiskt en del om hur det ser ut här, och de vill gärna vara med och dela på kakan.

Ett annat gammalt miljöspråkrör, Birger Schlaug, skriver mer specifikt om bilkrisen i Göteborgsposten. Bryt upp från tillväxtmanin lyder rubriken, ett ämne som sannerligen inte är nytt för Schlaug och som han nog lär få anledning att diskutera igen och igen … för motståndaren är stor och stark. Det politiska etablissemanget består nu av två block - där även miljöpartisterna fallit för tillväxt-propagandan - som innebär att:

Varje sätt att se på samhälle och människa som inte innebär fortsatt jakt på evigt ökande konsumtion kommer att begravas innan debatt ens påbörjats.


Det där är en sak som jag själv tidigare kritiserat också: de två partier som skulle kunna fungera visionärt, V och MP, har slängt ambitionerna överbord och skall sitta och rådgöra med en trist visionslös byråkrat som Mona Sahlin. Och detta gör man dessutom i ett läge där det är kris på många fronter samtidigt, där den gamla världen rasar bit för bit och det är av största vikt att få fram nya bra riktlinjer innan det kommer någon och nitar fast gamla dåliga riktlinjer! Schlaug skriver:

Så körde då stora delar av det globala samhället rakt in i väggen. Men, uppriktigt sagt, hur kan man ha trott något annat? Att detta drabbar Västsverige är inte heller konstigt. Bilföretagens ledningar har på grund av usel omvärldsanalys - trots tillgång till kompetent och lojal arbetskraft - kört sina företag in i en återvändsgränd. Jag har mött företrädare för svensk bilindustri som mött klimatfrågan med ett hånflin. Vilket nu bidrar till krisen.


De där hånflinande pajsarna kommer knappast att lämna sina fina kontor och dessutom lämna tillbaka sina feta bonusar, det kan vi lita på. De vill sitta kvar och parasitera. Och förutsättningarna för att de skulle kunna göra det är ganska bra med tanke på hur politiken utvecklas i Sverige. Som den färgkunnige vet så blir slutresultatet grått om man blandar många färger. Det är inte en blå eller grön eller röd politik vi ser framför oss, utan en grå. Det är inte ett friskhetstecken att de skarpare analyserna av det här görs av folk som mer eller mindre står utanför politiken numera.

Och folkrättsbrottslingen vid Medelhavet då - några aktiviteter? Jodå, Haaretz och Jerusalem Post skriver om artilleribombardemang och marktrupper som går in i Gaza. Tiotusentals reservister inkallas, men hur villiga är de att slåss bland en och en halv miljon människor? Tidningarna skriver också om protester på olika håll i världen - det är tydligt att proteströrelsen utvecklas snabbt nu, och att kritiken även bland judiska grupper tilltar. Det kanske kan röra till planerna för cheferna i Israel, även om de just nu kanske mest funderar på vem som kan vinna mest röster i nästa val genom de här striderna.

Inga kommentarer: