måndag 19 oktober 2009

Bo Rothstein om Ostrom, Hobbes med mera

Om man är misstänksamt lagd kan man undra om det finns någon strategi bakom de senaste "nobelprisen" i ekonomi - kan det vara så att skojarna på Riksbanken börjar dela ut priset till vettiga personer i stor skala för att desarmera kritiken mot priset som sådant? Krugman förra året, och nu Elinor Ostrom (Öström, va?) samt en stackars karl som kommit i skymundan så man knappt hört talas om honom. Nå, det har väl funnits vettiga pristagare tidigare också, men nu verkar man börja köra serieproduktion. Rena bombmattan. Vad kommer härnäst? Postumt pris delat av Marx och Engels?

Professor Bo Rödsten skriver på bloggen Ekonomistas om Öströms pris. Intressant. Jag har själv inte läst henne. Hon riskerar därmet att hamna i samma klass som andra klassiker som det talas om men som många inte har läst.


Thomas Hobbes, detroniserad av Elinor Ostrom?

Att Öström bidragit till att plocka sönder teorin om "allmänningarnas tragedi" är väl känt, men Rödsten pekar på en annan intressant aspekt: hon har plockat sönder en grundläggande teori hos Thomas Hobbes också. Nämligen att folk som får sköta sig själv raskt börjar skära halsen av varandra, om man uttrycker det vulgärt. Det var så i naturtillståndet med allas krig mot alla.

Men jag har läst en del av Hobbes kända skrift Leviathan, den är tjock och innehåller mer än funderingarna om naturtillståndet och det samhällskontrakt som gör att folk utser en diktator som skall se till att de inte slår ihjäl varandra. Lite längre fram i boken erkänner Hobbes att det där mer är en tanke om hur det skulle kunna vara, inte en beskrivning av ett verkligt tillstånd. Och därmed är han faktiskt dubbelt i samma läge som Adam Smith: Smith är känd för för några få rader om "den osynliga handen", men läser man hela stycket där den förekommer ser man raskt att det är i en fullständigt orealistisk modell i förhållande till ett modernt samhälle.

Sug på det här citatet från Rothstein:

Vad Ostrom visat är ingenting annat än att demokrati inte bara är möjligt för att undvika det Hobbesianska ”allas-krig-mot-alla”, den ger i de fall hon studerat dessutom en mera ekonomiskt effektivt och långsiktigt uthålligt resursutnyttjande än vad både Hobbes hierarki och Adam Smiths ”den osynliga handens” marknad förmår skapa. Detta innebär en skarp vidräkning med de rationalistiskt (”public choice”) orienterade teoretiker som hävdat att demokrati tenderar att leda till ett förödande fördelssökande (”rent-seeking”) av egenintresserade politiker, väljare, offentliga tjänstemän och allehanda intressegrupper.

Läs artikeln! Jag skall bara ta upp en punkt till, där Rothstein hävdar att Ostroms teorier fungerar mindre bra:

Det måste framhållas att huvuddelen av hennes resultat av hur grupper lyckas hantera problem av typen ”allmänningens tragedi” avser grupper som är rätt små, starkt homogena och som under väldigt lång har kunnat ackumulera socialt kapital genom omfattande personliga nätverk. Förhoppningarna att hennes resultat är applicerbara på stora och heterogena grupper där aktörerna är anonyma för och saknar sociala kopplingar med varandra är möjligtvis ogrundade. Att gå från hur lokalsamhällen lyckas hantera sina fiskevatten till finansmarknadernas problem eller problemen med den globala uppvärmningen är inte helt enkla.

Jag bara funderar: vad gör det för skillnad när hela världen knyts ihop till "den globala byn" via alltmer avancerad elektronik? Kommer inte smågrupperna också att bli globala, visserligen lokalt verkande med med tillgång till globala resurser och kunskaper? Nätverken får annat utseende idag än när medeltida spanska bönder delade på knappa vattenresurser lokalt, exempelvis. Fast i princip är det samma sorts fördelningsproblem som måste lösas.

Det här är intressant, och jag utgår från att "vänstern" noggrannt underlåter att studera vad Ostrom kommit fram till!

8 kommentarer:

Kerstin sa...

Men Hobbes teori borde ju ha varit falsiferad redan när han skrev ner den. Om han hade haft rätt hade det knappast funnits någon mänsklighet kvar, i varje fall inte så många av den.
Det är samarbetsförmågan och viljan till socialt samspel som gjort människan så framgångsrik som art.

Björn Nilsson sa...

Från anarkistisk sida, som gamle Kropotkin, har man länge framhållit samarbete som ett hållbart alternativ till knivskärarkonkurrens. Och Hobbes själv erkände ju ungefär att det var ett tankeexperiment han gjorde. Hans mål var nog främst att avvärja ett nytt inbördeskrig i England.

Jan Wiklund sa...

Jo, tyvärr har "vänstern" aldrig varit särskilt intresserad av självstyrda allmänningar, den har alltid sett staten som den ultimata organisatören - och helt bortsett från att Marx inte var särskilt statsvänlig utan mest såg staten som en samling självfrämjande byråkrater.

Antagligen för att självstyrande allmänningar definitionsmässigt har stått ivägen för skapandet av ett egendomslöst proletariat vilket har setts som historiens yttersta syfte. Allmänningens innehavare har kunnat dömas ut som småborgare och förklaras ointressanta.

Dessutom har ju privatiseringen av allmänningar varit ett av kapitalets främsta sätt att skapa sig själv - "den ursprungliga ackumulationen" - varför allmänningar helt behändigt har kunnat förklaras efterblivna hinder för "utvecklingen".

Björn Nilsson sa...

Ned med "vänstern". Leve vänstern.

En hake med den ryska revolutionen var väl att ledningen inte kunde anknyta på ett lyckat sätt till böndernas kvarlevande kollektiva traditioner och sätta in dem i det stora utvecklingsprojektet. De "torrlade dammen för att fånga fisken" som en kines (Kang Shen?) rapporterade.

Jan Wiklund sa...

Det är inte bara ryska revolutionen som hamnar i skamvrån här utan hela den socialdemokratiska traditionen.

Arbetarrörelsen i Sverige, för att ta ett näraliggande exempel, skapade massor av allmänningar i form av lokala kooperativ av olika slag. Men denna självskapade apparat förstatligades eller kommunaliserades på 50-60-70-talen utan spår av protester - för att man antog att statlig verksamhet på nåt sätt var finare, eller effektivare. Men resultatet av detta blev, som bekant, att statliga byråkrater nu kan lägga ner hela skiten utan att vi tycks kunna göra något åt det.

Björn Nilsson sa...

Haken var kanske att mycket av organisationerna blev till försörjningsinrättningar. När den första generationen av eldsjälar tagit slut var det lätt för Partiet att lassa av sina mindre förmågor i dessa "allmänningar", och dessa mindre bröder visste ju var deras verkliga lojalitet låg. Hos det statsbärande partiet.

Jan Wiklund sa...

Kanske det - men attityden hade gammal hävd. Varför i all sin dar placerade alltid arbetarrörelsen sina ledande personer som ordförande i riksdagsgruppen, till exempel?

Det var ju för övrigt regeringsmakten som gav dem makten och resurserna att göra så som du beskriver. Pengarna, och i nödfall IB.

Björn Nilsson sa...

Det fanns vissa skäl till att Mao ville ha en kulturrevolution då och då för att skaka om de som glömt sitt uppdrag och i stället blivit pampar ...!