Här är en bild som jag knyckt från Ekonomistas, ett diagram som försöker ge en uppskattning av hur de hundra rikaste svenskarna (exklusive IKEA-Kamprad) har klarat sig genom de tre senaste lågkonjunkturerna. Tre kriser, tre bubblor, tio års upp- och nedgångar. I och för sig kanske det inte är så upprörande om en mångmiljonär förlorar en eller annan miljon, det är ju mindre allvarligt än när folk med låga inkomster drabbas, men något kanske det går att lära sig.
Men vad? Kanske det viktigaste är att de som är rika blir bättre på att parera kriser? Även om de kortsiktigt dras med i den nedåtgåenden virveln tar de sig raskt loss och upp mot ytan igen. Och medan folk i mängder sjunker mot botten seglar de rika lyckligt bort på nästa framgångsvåg.
Men det finns ändå saker som jag har svårt att tolka. Efter den svåra bank- och fastighetskrisen kom en spekulationsperiod som avslutades av IT-kraschen. Konstiga dot.com-företag föll till höger och vänster. Men det slår inte igenom så hårt ändå. Kan det vara så att mycket av spekulationspengarna som försvann där avsåg "småsparare" som inte tillhör gruppen av hundra rika knösar? Det räcker nog inte med att konstatera att folk är rika och/eller har tillgångar. Man måste se vad som händer med tillgångarna under olika situationer.
Den nya perioden av förmögenhetstillväxt var inte lika vild som under nittiotalet, men ändå slog den nuvarande krisen kortvarigt hårdare. Annars verkar den påminna mer om nittiotalet. Kanske så att mer "realekonomi" har varit inblandat och att det i mångt och mycket har varit en klassisk överproduktionskris (eller underkonsumtion, om man ser det från den andra sidan). Jag kan inte bevisa något, men jag misstänker att stoppar man in utvecklingen av inkomstskillnader i det här resonemanget kan det komma ut något begripligt. Kanske att de rikas "svårigheter" snabbt har korrigerats av politikerna genom kraftiga överföringar från samhällets mindre bemedlade. Sänkta skatter och därmed mindre transfereringar, exempelvis.
2 kommentarer:
Det är ju i själva verket värre än det ser ut. Efter den första kraschen i Sverige i början av 90-talet, satte ju privatiseringsgalenskapen igång, liksom bonusvanvettet, så den blev ju startskottet i Sverige till att VD:ar och de rika drog ifrån resten av befolkningen så det tjöt om det. Jag ger mig den på att om 5 år så har de dragit ifrån ännu mycket mer, med hjälp av den här kraschen, att Naomi Klein har rätt alltså.
Skulle man göra motsvarande statistik för de hundra fattigaste i Sverige skulle de nog inte ha påverkats alls - de är ju redan lusfattiga! Men hur skulle det se ut om man tog hundra personer med medianinkomst?
Skicka en kommentar