onsdag 7 april 2010

En sprängd bil i Indien

Detta var en bil, förmodligen full med folk ... och så körde den på en mina ...

Igår hade jag en del funderingar runt ett smärre fältslag ute i den indiska djungeln. Bilden har klarnat något medan nya frågetecken tillkommer. Vad jag kan se från indiska tidningar så var det verkligen en skickligt genomförd operation, där gerillan dels slog sönder motståndarens truppstyrka nästan fullständigt, dels erövrade en massa vapen. Hur stor regeringsstyrkan verkligen var är osäkert. Det har tidigare skrivits om drygt åttio man, men det kan röra sig om över hundra. I så fall har man ett antal saknade mannar förutom de som stupade under striden.

Man kan anta att gerillans underrättelsetjänst har fungerat mycket bättre än regeringssidan. Det har funnits ögon på många ställen som rapporterat om vad regeringens paramilitärer haft för sig, hur de har förflyttat sig och hur deras kondition var. För att låna Maos uttryck är gerillan "som fisken i vattnet" hos lokalbefolkningen. Sedan har gerillan slagit till mot en mindre grupp, för att till slut krossa den stora undsättningsstyrkan. Det måste innebära att man lyckades styra paramilitärerna precis dit man ville, nämligen till ett ställe där man lagt ut en massa minor och kunde angripa med handeldvapen från en hög position. Det låter enkelt, men jag tror inte det är enkelt - det kräver god planering och bra befälhavare och soldater för att klara av en sådan operation, och kanske vid behov kunna improvisera.

Undsättningsstyrkan kom farande i bilar, trots att det strider mot reglementet för hur man flyttar sig i gerillaområden med fara för minor: där går man till fots, och i glesa grupper. Har finns ett dilemma som är lätt att inse: en undsättningsstyrka till fots och rädd för att bli beskjuten kommer inte att kunna röra sig särskilt fort. Så valet är att antingen komma fort fram till de ansatta kamraterna men riskera att köra på minor, eller att följa reglementet och kanske inte hinna fram. Inget alternativ är bra ur undsättningssynpunkt. En lösning kan vara att alltid skicka ut jätteförband som är för stora att angripa, en annan att låta bli att ge sig in i vissa områden som man vet är farliga. I dessa fall skyddar man de egna trupperna men tappar förmodligen kontrollen över en massa terräng där gerillan kan ta över helt.

En del ropar på att man skall sätta in armén i striderna mot maoisterna, men militärerna håller emot. De är inte rustade för den här sortens krig. Den indiska krigsmakten är uppbyggd för i första hand krig mot Pakistan och kanske Kina, men inte mot ideologiskt mycket motiverade bondegerillas i de egna djunglerna.

Om vi tittar på ett annat stridsområde, Lalgarh i Västbengalen, så tillåter myndigheterna inte de "officiella" partierna att besöka området. Detta trots att det antogs vara återerövrat. Det beror nog på två saker: dels finns maoisterna kvar och har omfattande folkligt stöd, och det är helt enkelt farligt för oinbjudna gäster att ta sig in. Dels försöker den styrande gruppen i delstaten (vars viktigaste del är det "marxistiska" kommunistpartiet CPI(M) som numera är lika råkapitalistiskt som sina kinesiska förebilder) återta området för egen del. CPI(M) hade tidigare en stark ställning i det här området men sopade bort förtroendet genom vanskötsel, korruption och övergrepp. Nu vill man tillbaka, även om det sker på militärens bajonetter och mot lokalbefolkningens vilja. Detta är givetvis enklare om man slipper andra partier som försöker samma sak.

Omedelbart väster om Lalgarh i Västbengalen ligger områden i delstaten Jharkhand som också är mer eller mindre kontrollerade av maoistiska gerillastyrkor med folkligt stöd. Där har regeringens offensiv pågått ett tag utan större resultat. Myndigheterna lär klia sig i huvudet och funderar på en "utvärdering" av operationen.

Sammanfattningsvis: även om "operation grön jakt" antas vara regeringens vapen för att jaga bort den maoistiska gerillan är det faktiskt frågan om vem som jagar vem i vissa fall.

Man kan säga att det är trevligt att folkförtryckare får på skallen, men egentligen är det ju inte så. De verkligt ansvariga, de som vill jaga bort stamfolken från deras traditionella områden och i stället utvinna naturrikedomar, sitter långt borta i städerna, i trygghet. De poliser och paramilitärer, gerillamän och vanligt folk som dödas eller skadas, är fattigfolk som borde vara värda ett bättre öde. Men sådant händer bara i en rättvis värld.

Inga kommentarer: