måndag 14 juni 2010

Vem bryr sig om Belgien?


Jag saxade den här bilden från en belgisk tidning idag. Belgien är tydligen landet med inflation i antalet regeringar, men här får man "alla belgiska regeringar i ett ögonkast".

Tro't eller ej, men Belgiens officiella valspråk är Enighet ger styrka. Det verkar snarare som om landet spricker upp allt mer och sjunker ner i maktlöshet. Kanske välförtjänt efter Belgiens gangstervälde i Kongo (kung Leopold och "Kongofristaten" betydde massmord och massplundring) vars efterverkningar kanske fortfarande märks i dagens kongolesiska elände.

Nu har man hållit val, och det följs vad jag förstår av kaotiska förhållanden där vitt skilda partier skall försöka prata ihop sig till en ny regering. Med tanke på motsättningarna mellan fransk- och holländsktalande kan man undra vilket språk förhandlingarna förs på. Det finns en liten tysk minoritet också, men den verkar inte göra så mycket väsen av sig. - Kanske lika bra att avveckla Belgien, men vad skall ske med de olika delarna? Säljs till högstbjudande?

Belgien var en av de första industrialiserade områdena på europeiska kontinenten, men under senare delen av förra årtusendet säckade kol- och stålindustri ihop, alldeles som i andra klassiska industrizoner i Europa. Och det har man väl inte hämtat sig ifrån. Vänstern verkar inte vara mycket att hänga i julgran där heller. Men man kan ta som en kuriositet att när den världskommunistiska rörelsen sprängdes i början av 1960-talet och ryssar och kineser ledde varsin grupp bildades ett av de första pro-kinesiska partierna i Europa just i Belgien.

4 kommentarer:

Teckentydaren sa...

Egentligen vet jag inte ett smack om Belgien och deras problem med separatistiska flamländare.

Man kan fråga sig hur utbredd tvåspråkigheten är? Om får tro Wikipedia är det relativt separerat kulturellt.

"Nowadays, to a certain extent, cultural life is concentrated within each language Community, and a variety of barriers have made a shared cultural sphere less pronounced. Since the 1970s, there are no bilingual universities in the country except the Royal Military Academy, no common media and no single large cultural or scientific organization in which both main communities are represented. The forces that once held the Belgians together—Roman Catholicism and economic and political opposition to the Dutch—are no longer strong."
http://en.wikipedia.org/wiki/Belgium

Om man har en strikt åtskillnad etniskt/kulturellt lär det förmodligen lätt bli en skiljelinje när det uppstår ekonomiska eller andra svårigheter. Jag tror att om man ska ha en stat tillsammans så kräver det på lång sikt att det finns ett gemensamt socialt kapital för att nödvändig solidaritet och omfördelning ska fungera. Integration torde på lång sikt leda till assimilation, historiskt verkar det ha fungerat så i de flesta fall. Det är naturligtvis inget man kan tvinga fram. Men det torde vara olyckligt om individer för generationer i framtid är dömda till en viss kulturell eller religiös tillhörighet. När t.ex. Erdogan bombastiskt fördömer assimilation som den största synden är det nog inte av omsorg om den Turkiske individen i fröskingringen som den makt det ger Turkiet med en stor befolkning som var de än är alltid ska vara Turkar.

I USA får ju folk definiera sig som det ena och andra, enligt olika ursprungstillhörigheter men de har ju också haft en hård drillning i skolan om att de är först och främst amerikaner. Det kan man tycka en hel del om men de har lyckats ganska väl att skapa ett amerikanskt socialt kapital av alla dessa immigranter. Men det torde vara en avgörande skillnad att immigranterna inte ska bli som något annat folk när de "assimileras" till amerikaner utan att det är fråga om en artificiell intellektuell konstruktion och inte ett folk som immigranten ska uppgå i. Konstitutionen och flaggan är det som de ska svära trohet mot.

Björn Nilsson sa...

Schweiz fungerar trots fyra språk medan Jugoslavien sprängdes. Belgien knakar i fogarna. Vill folk inte jobba tillsammans (och kanske uppmuntras utifrån att inte jobba tillsammans) så kommer det inte att fungera.

Förut var franska delen av Belgien bäst och rikast, men när järn- och kolindustrin kraschade kom Flandern i bättre läge än Vallonien, och ofta är det väl de som tjänar på att öppna egen butik som larmar om självständighet. Tjeckerna gjorde sig av med de fattigare slovakerna, den rikare norra delen av Jugoslavien bröt med den fattiga södern, för att ta några exempel. Rika eliter vill inte dela med sig, det är nog bakgrunden till även krisen i Belgien.

Teckentydaren sa...

Ekonomin tror jag spelar stor roll. Schweiz har varit relativt framgångsrikt, delarnas relativt stora självständighet men inte för stor och direkt demokratin förmodar jag gör att de känner att de haft möjlighet att påverka de beslut som tagits. Sen hur det är komponerat, 64% är tysktalande, inkl utlänningar med schweiziskt medborgarskap 73%. Det är obligatoriskt att i skolan lära sig ett av de andras språk, det torde göra befolkningen minst tvåspråkig. Förmodar att det nog blir nödvändigt att lära sig majoritetens språk för att fungera. Man kan tänka sig att t.ex italiensktalande inte främst ser sig som italienare utan som många runt alperna som tyrolare. Man kan också anta att de kulturella likheterna är större än att det är skillnader i språk.

Jag har för mig att i fallet Tjeckoslovakien så var det Slovakien som var de pådrivande för en delning, med argumentationen att de var den fattigare delen för att de andra höll dem nere.

Jugoslavien var mer komplicerat, men ekonomin spelade nog stor roll, de hamnade ordentligt i 3:e världen skuldfällan i början på 80-talet. Hrä var det uppenbart att Slovenien och Kroatien som var de rikare delarna ville lämna de fattiga delarna bakom sig. De albanska separatisterna i Kosovo var under 80-talet iofs tidigt ute och var ett eskalerande orosmoment från början av 80-talet efter Titos död, ständiga terroraktioner av UCK. De var också den fattigaste delen som drog stora federala resurser, Slovenien och Kroatien kunde klara sig på egen hand utan t.ex Kosovo där många ville separera från federationen. Sen finns det förstås femtioelva andra aspekter på den historien.

Men t.ex. lega nord separatister i Italien eller diverse mer eller mindre separatister i Spanien känns inte som de har så mycket fotfäste att de skulle vara någon "akut" risk för några större problem.

Det är förmodligen inte bra om det socioekonomiska statusen klart följer språk och etniska gränser.

Björn Nilsson sa...

Angående Lega Nord har jag för mig att någon hävdade att den bildats av barn från fattiga syditalienska familjer som invandrat till "Padanien". Någon sorts fadersuppror alltså. Med tanke på att nord- och syditalienska dialekter är väldigt olika kanske man kan se en språkgräns här också? När Italien bildades var det väl bara några procent av befolkningen som talade det som nu kallas italienska. Spanien har ju också sina skillnader, där ekonomi och språk i viss mån skiljer regionerna åt. Basker, katalaner, andalusier etc. som var och en med sitt språk är sura på kastilierna.

I Belgien, för att återgå till var vi började, ser det ut som om skiljelinjerna för språk och ekonomi i viss mån följs åt, och det gör det ju inte lättare att hålla ihop landet om folk börjar bli oense. För många år sedan rapporterade en kongolesisk radiostation om att det pågick stamstrider i Belgien.