tisdag 24 augusti 2010

Fakturakontroll

Sommartid är ju den tid när särskilt företag utsätts för skumma fakturor för varor eller tjänster som man aldrig köpt. Bedragarna räknar med att under semestertider är kontrollen över utbetalningarna inte så god, det sitter oerfarna semestervikarier och godkänner utbetalningarna, och man kan lura till sig en slant på företagens bristande vaksamhet.

Det är klart att man inte skall betala för det man inte har anledning att betala. I den värld vi lever i tycks dock bedragarna i stor utsträckning anse att det skall vara semesterslapp fakturering året runt. Inga kontroller, fram med pengarna bara! Och de som är extra fräcka kan skicka kravbrev och hota med kronofogden om inga pengar kommer.

Det här är en sak som sker på låg skumrasknivå, men också globalt. När finanskapitalet spekulerar sönder hela länder och sedan skickar räkningen till folken är det verkligen fakturabedrägeri på hög nivå.  Spekulanterna gör bort sig men skickar muntert visslande notan vidare till de människor som inte orsakade krisen. De har den politiska eliten med sig.

Den politiska elitens roll kan kanske jämföras med om fakturaskojarna har medhjälpare inne på firman som de tänker lura. Eliten är gänget som förskingrar vår gemensamma egendom och överlämnar den till skumrasket som sedan plundrar den och skickar saltade fakturor till oss. Som skattebetalare skall vi betala för något som vi redan betalat - verkligen snygg affärsidé!

Nåväl, bedragarna har haft sin sommar. Är det månne tid att friska höstvindar sveper in och får människornas sinnen att svalna och inte vara förvirrade som av en tryckande sommarhetta? För varje räkning som de skickar bör det sitta en sträng kamrer med rödpennan i högsta hugg, och är det något som verkar det minsta skumt så gäller regeln: detta betalar vi inte! Parollen "Vi betalar inte er kris" slår huvudet på spiken.

Kom ihåg, knappt ens de galnaste marknadsliberaler vågar hävda att privatföretagen skall ha rätt att vara herrar över oss alla. Företagens existensberättigande är att de tillhandahåller varor och tjänster på ett sätt som allmänheten accepterar, och sker inte det har allmänheten all rätt i världen att vidtaga åtgärder. De är våra tjänare, även om direktörer med storhetsvansinne kan få andra idéer. Detta innebär rätten att vägra betala orimliga fakturor (även om de presenteras som "besparingar" eller "krispaket"), att lägga företag under demokratisk kontroll - kort sagt att ta den reella makt som liberalerna påstår att vi har men som de samtidigt vill förvägra oss. Det innebär rätten att stänga såväl företag som bonuskranar för gänget som ställer ut de falska fakturorna. Annorlunda uttryckt: demokrati.

6 kommentarer:

Kerstin sa...

Jo, de är helt ohejdade, den ekonomiska och den politiska eliten. Inga bedrägerier är för stora för dem.

Knapsu sa...

Det var en bra parallell. Vi får väl hoppas att bedragarnas sommar snart är slut.
Men hur ska vi få politikerna att börja värna samhället och folkets väl före kapitalet? Det finns ju inte tillstymmelse till att vilja styra bland politikerna.

Björn Nilsson sa...

Hot om lång vistelse på sluten anstalt samt indragna arvoden, bonusar, pensioner och extra förmåner kanske skulle ha viss verkan?

Jan Wiklund sa...

Det riktigt sorgliga är inte att politikerna inte har någon vilja. De är yrkesfolk som gör sitt jobb mer eller mindre bra utifrån en viss yrkeskod, ungefär som en fönsterputsare eller en brevbärare. Men ingen kan förvänta sig att dom ska ta någon strid.

Det oroväckande är att vi själva inte stiger in på scenen och säger att det får vara nog.

Sådant förekom i stor utsträckning under 70-talet då behovet var mycket mindre. Vi tycks ha haft större självförtroende då, nu ligger vi bara bedövade och undrar vad fan som har hänt.

Teckentydaren sa...

Folkrörelsepartier har nu blivit så toppstyrda att människor som går med och tror att de ska kunna påverka snart inser att de där lokalavdelningarna inte skickar folkets röst uppåt i organisationen utan det är mest fråga om direktiv uppifrån om vad som gäller. Dess blir förstås snart frustrerade och lämnar. De som sitter på nyckelpositioner i hierarkin fungerar mest som "gatekeepers" för partitoppen. Partitoppen har blivit sig själv nog. Att ett stort parti som S kan välja en människa som har minimalt förtroende inom de egna leden säger ju mer än väl hur mycket demokrati det finns inom rörelsen. Hur tror man att en människa som inte har förtroende hos de egna ska kunna få svenska folkets förtroende att leda landet.

Nu senast var där ytterligare ett känt "avhopp" från S, G W Persson:
"I hela mitt liv har jag röstat på Socialdemokraterna. Ända sedan den första gången för snart fyrtiofem år sedan då jag var ung akademiker, ...
... känner jag att jag själv och den socialdemokrati som numera bärs av Mona Sahlin och Thomas Bodström kommit till vägs ände .
"

Det kanske ligger något i högerpropagandan, bidrag passiviserar svensken, inte att denne inte skulle vilja arbeta men att den politiska kampviljan för att ändra det som är fel passiviseras. Det ligger något i det som någon M politiker sa för ett tag sen, S bara pratar mest om bidrag och inte om arbete. Deras jobbsnack är ju uppenbart bara pliktskyldigast och full sysselsättning finns inte på radarn då man är helt uppbundna till den nyliberala makroekonomin. Och bevisligen har man de förra 12 åren i regeringsställning bedrivit en ekonomisk politik som motarbetar full sysselsättning. Till och med så kraftfullt att vi senast hade lägst arbetslöshet under lågkonjunktur och på toppen av högkonjunkturen mycket högre arbetslöshet.

Björn Nilsson sa...

En annan förklaring, som kanske mer tillhör det undermedvetna, är att alternativet till att idag inte göra någonting är att ta ett väldigt långt kliv ut i en terräng som är väldigt okänd. Och då tvekar man naturligtvis.

Angående Leif G W: tänk om det är så att han varit en tjock borgare hela tiden?