tisdag 17 augusti 2010

Japanscenario - risk

Att deflationsspöket (den mindre kände kusinen till det berömda inflationsspöket) upplevs som alltmer hotande bekräftas av Swedbanks chefekonom:

Man förväntar sig att priser ska falla och då skjuter man upp sin konsumtion. Och företag har svårt att höja priser, så att det på så sätt blir väldigt svagt för arbetsmarknaden, och det är också väldigt svårt att sanera skulder i ett läge där priserna hela tiden faller för då ökar skuldernas värde...

Vilket mindre tänkare som jag skrivit om för flera dagar sedan. Deflation är en farlig sak.  Vidare sägs att risken för ett "Japanscenario" i västvärlden ökar. 


Det innebär att tillväxten i ekonomin är svag samtidigt som människor förväntar sig sjunkande priser. Och eftersom räntorna redan är nära noll så blir det omöjligt för centralbankerna att stimulera ekonomin med räntesänkningar. Den enda ekonomiska tillväxten i ekonomin härstammar i ett sådant läge från finanspolitiska åtgärder.

 Staten kan alltså på något sätt, genom att laborera med skatter och/eller utgifter försöka veva igång den stillastående ekonomin. I Japan verkar det inte ha fungerat något vidare. Folk hukar under en permanent kris och spar vad man har.

Varför händer det här? En del av bakgrunden finns i en artikel av Mikael Nyberg.

I inledningen till den senaste finansiella kalabaliken var alla plötsligt keynesianer. Statskassorna öppnades för krisutgifterna, och centralbankerna öste miljarder i krediter och kapital över lamslagna banker. Om domedagsmaskinen bara hackade i gång igen skulle konjunkturen vända. Det var tanken.

Men spänningarna i ekonomin är kvar. Kapitalen och deras krav på avkastning är för stora i förhållande till de mervärden som kan realiseras. En procent av hushållen lever luxuöst på sina bitar av kakan, men någon masskonsumtion eller några sociala investeringar som sätter en växande produktionskapacitet i arbete tillhandahåller de inte. Nödlånen fastnar därför i den finansiella sfären. 

Har jag inte predikat om det tidigare också, att sned fördelning av inkomster och förmögenheter kommer att orsaka en snedvridning som på sikt kan få hela ekonomin att slå runt. Ali Esbati har några hänvisningar i ämnet.

På grund av den irländska "tigerekonomins" undergång har emigrationen från den gröna ön kommit igång för första gången sedan nittiotalet. Jag antar att vi slipper det dumma pratet om "tigerekonomier" på ett tag nu, likaså om "ekonomiska under" som mest är bubblor. Angående Irland så verkar det av bloggkollega Teckentydaren som om bankerna har tagit över skötseln av landet. Jag tycker det låter som ett gott skäl för nationalisering. Och inte bara på Irland. När finansvärlden slår om från att vara en tjänande funktion i samhällets ekonomiska kretslopp till en parasit som suger livsblodet ur samhället, då måste den oskadliggöras. För bara några årtionden sedan krävde SSU i Sverige ännu att bankerna skulle förstatligas. Nu är det tyst på juniorbyråkraterna. Men krisen visar att kravet är mer aktuellt och trängande än någonsin. Genom att strypa efterfrågan och låta alltmer av samhällets medel åka in i spekulationskarusellen  löser man ingen kris. Det gör man däremot genom intelligenta satsningar på den gemensamma sektorn. På det sättet kan man sopa undan Japanscenariot.

10 kommentarer:

Roger sa...

http://larsosterman.blogspot.com/2010/04/bernard-lietaer-full-sysselsattning.html

Teckentydaren sa...

Faran för deflation är en real fara, men angående chefsekonomens - "man förväntar sig att priser ska falla och då skjuter man upp sin konsumtion"- är jag likt M Hudson skeptiskt till detta psykologiserade av ekonomiska skeenden, Krugman lär vara av den ekonomiska psykoskolan. Detta att folk på bred front skulle skjuta upp sin konsumtion då man tror att det kanske blir fallande priser, när inträffar läget att man inte längre tror att priset ska falla. Då skulle folk aldrig köpt datorer för de faller hela tiden i pris och det är inte något folk tror eller spekulerar om utan det vet alla om, att om typ en 3 månader ett halvår kommer den dator jag köper idag att vara billigare. Vi köper trots detta datorn för köper vi den inte nu skulle vi ju aldrig kunna köpa en dator om vi ska invänta kommande prisfall.

Företag har svår att höja priser, Det är ju det som är definitionen på deflation, priserna faller. Hade de kunnat höja priserna hade det inte varit deflation.

Jo visst blir det svårt att sanera skulder, men för företag och privatpersoner blir de så illa tvungna när skulderna ökar i värde och det förstärker förstås deflationen då man måste dra ner på konsumtionen för att pytsa in pengar till de fridlysta blodsugande bankerna som alltid har ryggen fri med det offentliga som garant. Man kan kanske förmoda att bankekonomens oro här gäller att det kan bli kreditförluster för banken.

Att ekonombossen hos Swedbankskojarna inte med ett ord nämner åtstramningspaketen som G# annonserade och nu genomförs är märkligt. Men det skulle väl liksom inte vara riktigt politiskt korrekt, även högavlönade bonussugna bankekonombossar måste vakta sin tunga och inte komma i onåd. Det starkaste hon kunde få till var:

"Den enda ekonomiska tillväxten i ekonomin härstammar i ett sådant läge från finanspolitiska åtgärder."

Om man får tro en del så lever vi i år på de "stimulanser" som var initialt under krisen och med de stora åtstramningar som annonserats och nu efterhand börjar implementeras så kommer ekonomin att bromsa igen. Om man får tro den eminente Mitchell så var det, om man gör en sk strukturell analys, egentligen ingen större aktiv stimulans utan bara de sk automatiska stabilisatorerna som verkade. De förmenta offentliga stimulanserna för att motverka det privata efterfrågefallet var långt mindre än detta fall. Då med en del undantag som Kina och några till.

2009 hade Sverige det lägsta underskottet i EU på -0,5% enligt Eurostat i April, vårpropositionen sa 0,8%, vet inte vilken som är den senaste siffran.

Det är lite märkligt att oppositionen försöker göra ett nummer av att de offentliga finanserna förstörts, ännu underligare att man inte kritiserar regeringen för att den inte stimulerar ekonomin mer när det är närmare 10% arbetslöshet. Det är liknande som i USA men de mäter även sin arbetslöshet på en rad olika sätt och i det bredare måttet U6 så är den ca 17%, att ett bredare mått här skulle ge liknande siffror är ganska troligt.

Här föll BNP med närmare 5% förra året, ett rekordstort fall i den privata efterfrågan och regeringen gjorde ingenting, vad man gjorde var i praktiken att fortsätta åtstramning av ekonomin. Vi har rekord låg bruttoskuld på ca 40% av BNP, nett ett stort överskott på 480 miljarder och inget görs för att motverka arbetslösheten och det renderar ingen som helst kritik från oppositionen, det är förstås misshushållning med folkhushållets totala resurser men det enda som verkar bekymra oppositionen är att där var ett minimalt för underskott, i praktiken när det gäller sådant här plusminus noll resultat. Till och med de annars åtstramningsvänliga Svenskt Näringsliv efterlyser stimulanser, swedbankekonomen i halvkvädna ordalag. Men inte oppositionen, tvärt om trumpetar de om att det är beklagligt att det inte var överskott i det offentligas affärer mot medborgarna.

Björn Nilsson sa...

Njaäää, man kan väl inte komma bort från att det finns en del psykologi även inom ekonomin, även om det bara är en delmängd. En jättebransch (marknadsföring, reklam) lever på att psykologisera ditt dasspapper.

Det där med att skjuta upp konsumtion måste ju specificeras: det är i första hand kapitalvaror och varaktiga konsumtionsvaror som kan skjutas upp, vad det gäller dagligvaror är det ju krav att få tag på dem hela tiden oavsett hur konjunkturen ser ut. De är med andra ord mindre känsliga för hur "tiderna" ser ut. Vad det gäller varaktiga konsumtionsvaror som datorer och telefoner kan vi vänta längre mellan bytena.

Regeringens och oppositionens passivitet i Sverige kan möjligen bero av att man tror att någon sorts liberal idealstat skall kunna skrapas fram ur ruinerna av dagens samhälle. Kan också bero av avsaknad av folk med rejäla kunskaper i ekonomi och industripolitik. Att företrädare för de banker som drivit fram krisen talar om sådana saker skall man nog inte förvänta sig.

Teckentydaren sa...

Jag tror att folk köper mindre av nämnda varor för att de är oroade för sämre tider och blir försiktigare och primärt att köpkraften sjunker, man har ju tagit från de fattiga och gett till de mer välbeställda. Då blir de fattiga så illa tvungna att skjuta på de kapitalvaror som de annars skulle köpt. När datorn, kylen etc så att säga tagit slut så köper folk detta även om det om ett år kanske skulle kunna vara billigare. Och har folk kommit till den punkten i beslutsprocessen att de faktiskt bestämt sig för att de vill ha en ny bil eller renovera köket så är förmodligen drivkraften att då förverkliga detta långt större än om det eventuellt skulle bli lite billigare om ett år. Alltså jag tror inte att spekulationen i sjunkande priser som är den drivande kraften i deflation.

På tal om Japan är det en aning märkligt hur den etablerade ekonomkåren mystifierar vad som har hänt i den Japanska ekonomin, det stämmer ju inte alls med gängse "teori". Det finns de som säger att den Japanska finanspolitiken realt inte alls har varit lika stimulerande som en del försökt göra gällande t.o.m. ibland tvärt om, en ekonom - Richard Werner - som arbetat och arbetat på universitet i Japan (specialiserad på just centralbanker) hävdar dessutom att BOJ verkat åtstramande med sina marknadsoperationer man har gett med ena handen och tagit tillbaks mer med den andra.

Under 90-tals krisen fick vi stora underskott trots att man så att säga inte stimulerade ekonomin, tvärt om bedrev man en procyklisk politik som förvärrade arbetslösheten. De automatiska stabilisatorerna "stimulerade" förstås och höll uppe produktion, den borgerliga revolutionen har ju ännu inte kommit till den punkten då man låter folk ligga och svälta på gatorna. Högern här ser hellre att en viss stimulans sker genom att folk är arbetslösa med bidrag än att de går in direkt och parerar det privata efterfrågefallet som är orsaken till arbetslösheten, i vart fall hade inte BNP behövt falla så mycket som den gjorde.

Men varför har inte de etablerade ekonomerna och jag förmodar det inkluderar ekonombossen på swedbank tagit till sig att stor offentlig skuld inte på minsta sätt drivit upp de japanska räntorna, inte heller att BOJ i praktiken sk monetariserat skulden, typ använt sedelpressen. Dvs resultatet är på tvärs mot de gängse teorierna om höjda räntor och galopperande inflation.

När man läser ekonomerna här verkar de inte med öppna ögon vilja lära sig och uppdatera sina kunskaper om ekonomin med det japanska exemplet, det handlar mest om att slingerbulta sig för att inte behöva ändra på deras gängse teori för att den japanska empiriska erfarenheten inte alls stämmer med teorin.

Kerstin sa...

Och nu hör jag på radion att regeringen ger bankerna än chans att tjäna ännu mer pengar, genom regeln om lån bara på 85% av huspriset. Nu kommer bankerna att låna ut resten till högre räntor, s.k. blanklån, som husboende/husköpare får betala till bankerna.

Det är som om världen idag endast finns till för att göda bank- och finanssektorn.

Björn Nilsson sa...

En liten protest först: fattiga köper inte kapitalvaror, även om de vänder ut och in på plånboken för ett nytt kylskåp eller bil så är det inget annat än en varaktig konsumtionsvara. (Gäller naturligtvis även om en rik köper dessa saker för eget behov.) Används kylskåpet eller bilen i produktiv verksamhet tillsammans med inhyrt arbete blir de däremot kapital.

Angående Japan så kanske många ekonomer tycker att det är så konstigt och så långt borta att det är för jobbigt att sätta sig in i vad som händer där. Det finns språk- och kulturbarriärer, och man kanske intalar sig att det inte finns något att lära sig av de där konstiga orientalerna. Eller om det helt enkelt är som du antyder: eftersom Japan inte stämmer med läroböckerna så är Japan fel. Det sista låter mest troligt. Det finns ju andra länder i östra Asien som på olika sätt brutit mot "sunda ekonomiska principer" och de platsar väl inte heller i läroböckerna, vare sig det gäller Sydkorea, Taiwan, Malaysia, Kina eller Singapore.

Björn Nilsson sa...

Helt korrekt, Kerstin, bankerna har tagit våra länder som gisslan och är inriktade på att varenda krona skall ner i deras kassor!

Teckentydaren sa...

Men även företaget som är i gång kommer att köpa och uppgradera utrustning som behövs för att hålla verksamheten rullande. I högre utsträckning det lilla förtaget ån de stora som har ett annat ekonomiskt perspektiv. Men nu kommer man ju in på den stora faran med deflation, mer långsiktiga investeringar som förväntas generera avkastning och betala sig längre fram i tiden kommer förstås att stanna av. Man kan inte i dag investera baserat på dagens kostnadsläge för att sen betala tillbaks dessa satsningar med ett kostnadsläge som genererar lägre priser. Typ en bonde kalkylerar på att en skörd, i dag kostar utsäde och andra kostnader typ 90% av dagens spannmålspris, bonden finansierar detta med kredit, men sen när han skördar har priset fallit till under hans lån, det går ju inte.

Men det handlar ju inte som ekonombossen menade om spekulation i ett lägre framtida pris utan om att det är en förlustaffär, det kvittar ju hur mycket priset sjunker om det förväntas fortsätta sjunka.

Jag menar inte att det inte skulle finnas känslor och psykologi i hur människor agerar bara att ekonomernas psykologimodeller är dåliga och felaktiga; de handlar mest om att få ihop deras ekonomiska modeller som oftast har ideologiska syften.

Björn Nilsson sa...

Angående psykologiska modeller så får vi hoppas att neurovetenskap, spelteori, antropologi och sociologi kan ge bidrag till att den eländiga neoklassiska sörjan sopas bort till förmån för bättre modeller av mänskligt beteende.

Vad det gäller mindre företag i en situation av deflation så kan de antingen välja att hanka sig fram med de resurser man har för tillfället, eller att slå igen. Den korta deflationen i Sverige i början av tjugotalet sopade bort massvis av illa utrustade företag med rötterna i tiotalets krigskonjunktur. Det kanske gjorde att nästa krasch inte blev riktigt så svår som den kunde ha blivit eftersom många av de svaga företagen redan var borta. Men jag vet inte om den teorin stämmer.

Och så undrar jag om deflation i ett läge med toppmodern produktion och tjänstesamhälle fungerar på samma sätt som när det finns stora gammalmodiga och lågeffektiva bitar i industri och jordbruk.

Teckentydaren sa...

Grundprincipen borde gälla även med modern produktion och tjänstesamhälle. Investeringen måst gå att betala i det framtida lägre kostnadsläget, är produktivitetsvinsten större än deflationen kan förstås investeringen fungera. I tjänstesektorn torde det vara fallande löner om deflationen finns där också, det kommer förstås att hindra de som arbetar där från att göra långsiktiga investeringar i bostäder, bilar och även förbrukningskapitalvaror som behöver finansieras med krediter. Betyder deflationen att ekonomin bromsas upp och produktionen faller, arbetslösheten ökar utan detta beror på ökad produktivitet är det förmodligen bara skadligt. Men att få kraftigt ökade resurser då produktiviteten ökar borde vara ett trevigt politiskt problem. Men nu verkar de flesta ekonomiska ideologier inte värdera människan särskilt högt och ökade mänskliga resurser ses som ett stort problem. När samhället säger sig få mer av den fiktiva penningen skiner alla politiker av lycka och slår sig för bröstet men när resursen människor som kan göra en rad nyttiga saker ser man det som ett stort bekymmer.

Nu känner jag inte så noga till 20-tals bortsopningen men man kan fråga sig hur stor betydelse det har om den ena kraschen är mindre för att den förra var större om summan i stort blir den samma.

"But who cares about the economy today? Every day, programmes like "A-Economy" are and "The Economic Club" are broadcast. But there is no discussion of the economy, only of the finances. Short- and long-term interest rates, budget deficits, equity quotes and whatnot are discussed, but not the economy.
The "economy" is not the same thing as the "finances". The economy is human activities, the way we create value by using our knowledge and talents. Today's waste of human resources has no place in the cynical world of finance.
"
Per Gunnar Berglund

Om man får tro professor Mitchell så är ekonomernas härjningar inom psykologifältet en bedrövlig historia, de studerar aldrig riktig psykologi, samarbetbar aldrig med andra samhällsvetenskaper, refererar aldrig till sådana i sina teoribyggen trots att där borde finnas mycket att hämta för att bättre försöka förstå människans handlande. Även om det är svårt och finns många brister så kan man nog förmoda att de flesta andra samhällsvetenskaper är ärliga i sitt uppsåt.

De har inte sällan, ekonomipsykologerna, märkliga hypoteser som de kallar för teorier, som t.ex. "Barro-Ricardo equivalence theorem" som verkar vara något som t.ex. Trichet tror på. Som t.ex. förutsätter att folk skulle internalisera det offentligas affärer så att de parerar det offentligas agerande så alla stimulanser blir verkningslösa, stimulerar staten spara folk för att de ser framför sig att detta måste betalas av dem med framtida skatter. Umgås dessa ekonomer någonsin med normala människor?