söndag 1 augusti 2010

Pengar är inget problem

Nu har Maud Olofsson pläderat för att sälja delar av Vattenfall. En motivering skall vara att dra in pengar för att utveckla energisektorn, något som riskkapitalisterna inte vill göra av någon anledning. Anledningen är väl att de inte ser de vinstnivåer som de vill ha. De fungerar ju som kapitalister, eller hur?

Jag har sett några bloggkommentarer som inte handlar om den aspekt jag tänker ta upp, så nu tar jag upp den själv. Det handlar om det olämpliga att staten säljer egendom (vår gemensamma egendom) för att dra in pengar. Det finns andra sätt, och de bygger på att den svenska staten lyckligtvis har sin egen valuta kvar att använda.

Så här är det. Finns resurser för att bygga upp forskning och utveckling av ny energiteknik, eller kan resurserna förväntas finnas inom rimlig tid? Om svaret är nej så kan man lika gärna lägga ner projektet. Det som inte finns finns inte, hur mycket pengar man än viftar med.

Skulle svaret vara ja kommer vi i ett intressantare läge. Då behöver nämligen staten inte sälja någon egendom eller ens ta upp lån för finansiering. Varför betala räntor till den kapitalmarknad som inte vill vara med och investera i framtiden? Det som staten kan göra är att skapa ett konto på en bank någonstans och skriva in X antal miljarder. Man "trycker" inte ens pengar, utan skapar dem elektroniskt. Och sedan kan anskaffningar av folk och material belasta kontot. Exempelvis så att kontot minskas med lön för professor A medan As lönekonto ökas i motsvarande grad. Det är ju så det fungerar numera, det är väl snart bara kriminella som har plånboken full med pengar?

Nu frågar naturligtvis uppjagade människor om inte detta kommer att leda till en inflationskatastrof när miljarder i ny köpkraft sköljer ut från vårt statliga konto, ut i ekonomin i stort. Så är det naturligtvis inte. Dels lever vi på gränsen till deflation, ett ganska sällsynt men mycket destruktivt ekonomiskt tillstånd, och det kan motverkas genom att stödja köpkraften i samhället. Dels är ju staten stat och har maktmedel, och den kan vrida om näsan på riskkapitalisterna om de plötsligt får några dumma idéer om att vräka ut sitt kapital på marknaden i stället för att sitta och trycka på det. Man kan studera hur svenska staten skötte de här sakerna på sextiotalet. Jag minns inte detaljerna, men övervinster drogs in och hamnade på låsta konton hos Riksbanken, och så släpptes fonderna när det fanns rimliga motiv till det. Produktiva investeringar när konjunkturen började svikta, exempelvis.

För att ta den viktiga punkten igen: pengar är aldrig det primära problemet för en stat som utfärdar sina egna pengar. Det viktiga är om det finns undersysselsatta resurser (exempelvis i form av arbetslöshet) som kan utföra nyttiga saker för folkhushållet. Finns resurserna kan en stat med sin egen valuta alltid arrangera att pengar kommer fram, och detta utan att ens behöva tillgripa lån, skattehöjningar eller andra åtgärder.

7 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Alldeles korrekt. Det här förstod Wigforss på sin tid, se http://www.folkrorelser.nu/rorelsemapp/dokument/wigforss.html.

Pengar är bara smörjmedel, ett sätt att flytta resurser över tid. Att motverka faktumet att kostnaden för ett projekt brukar komma först och intäkterna sen.

Ytterligare en faktor är att om det handlar om teknisk utveckling finns inga kostnader alls. Sådan brukar nämligen handla om att resurserna utnyttjas effektivare, dvs kostnaderna minskar. Teknisk utveckling är deflationsdrivande, som Erik Reinert brukar säga.

Björn Nilsson sa...

Det är konstigt att nationalekonomerna, trots att även den neoklassiska teorin är upphängd på varor som grund, faller för teorier som sätter pengarna främst, som diverse monetaristiska idéer. Har de aldrig funderat på varför Robinson på sin öde fick ett skepp fullt med verktyg att nyttja i stället för en väska fullständigt oanvändbara pengar? När Aristoteles grundlade penningteorin förklarade han dem just som ett medel att förenkla utbyte, samtidigt som han fördömde handel med pengar för deras egen skull.

Jan Wiklund sa...

Ja, detta är den klassiska ekonomiska uppfattningen före Friedman - från Aristoteles, över Serra, Botero, von Hornick, Hamilton, Carey och List till Schumpeter. Och inom parentes den ekonomiska uppfattning som har behärskat de länder som har tagit sig ur fattigdom, från England på 1500-talet över Frankrike och Sverige på 1700-1800-talet, USA och Tyskland på 1800-talet och Japan och Kina på 1900-talet.

Synd att inte länken till Wigforss-artikeln syns i komentarsspalten, den mår väl av att läsas i dessa tider.

Björn Nilsson sa...

Inga problem med länken: http://www.folkrorelser.nu/rorelsemapp/dokument/wigforss.html Intressant. Kan kanske komma till pass vid någon ny bloggpost om jag skall skälla på "underskottsterroristerna" igen.

Jag antar att om Östros mötte Wigforss idag skulle väl den förstnämnde skälla ut den sistnämnde som finansiellt ansvarslös.

Jan Wiklund sa...

Länken syns fortfarande inte och går inte att klicka på.

Björn Nilsson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Björn Nilsson sa...

Väldigt skumt. Ibland är Blogger konstigt. Men som du kanske ser snart så har jag skrivit ett nytt inlägg och lagt in länken där.