tisdag 30 november 2010

S - som torra löv om hösten

Jag fick för mig att titta på sverigedemokraternas blogg för att se vad de har för sig. De är nöjda, verkar det:

I ett inslag i Aktuellt kommenterar Jimmie Åkesson det faktum att Sverigedemokraterna har rejält inflytande i riksdagen. Nu senast i betygsfrågan där S backar från sitt förslag när SD väljer att stödja det.

Det är sådant här som händer när det parti som antas leda oppositionen är som torra höstlöv som blåser bort vid första bästa vindpust. Ingen stadga, ingen ryggrad, ingen politik som man tror helhjärtat på. För har man en linje som man helhjärtat tror på så vill man väl att den genomförs också? Men nu tog man SD-stödet som intäkt för att fly över till andra sidan. Tänker sig S-ledningen att ingå i nästa regeringsunderlag, eller vad? Miljöpartiet är väl redan på väg åt det hållet.

Inte undra på att SD:arna är nöjda. De behöver inte få igenom några egna förslag i dagsläget, de kan nöja sig med att jaga de andra partierna framför sig, undvika att göra alltför allvarliga politiska grodor, och vänta på väljarnas belöning vid nästa val.

I attentatens och jubelfesternas tid ... mot 'havssvaleskäret' månne?

Ja, det är inte jag som är ursprunget till rubriken, utan allas vår egen August (Strindberg, alltså!). Jag tänkte på det när jag fick syn på den här artikeln i Svenskan:

...
Intern säkerhet (livvakter m.m.): 115 000 000 kronor
Extern säkerhet (Polis, snipers m.m.): 360 000 000 kronor
Övrig säkerhet: 110 000 000 kronor
Totalt: 612 743 000 kronor

Detta är sluttampen på en beräkning av vad giftermålet mellan prins William och någon böna han raggat upp kan komma att kosta. Jag går inte i god för siffrornas äkthet och hållbarhet, men man tror tydligen att det skall kosta 585 mille att skydda de unga tu från personer i populasen som kan tänkas ha starka synpunkter på jippot. Detta allrahelst som de berörda familjerna inte betalar säkerhetspajsarna, det får skattebetalarna stå för - och detta i ett läge där befolkningen i stort (särskilt de som inte har det så bra, naturligtvis) förväntas uppoffra sig för att rätta till det brittiska budgetunderskottet. Just nu är det studenter som går i spetsen för protesterna (med höjda avgifter vill regeringen jaga bort underklassen från universiteten, som det verkar, och det går man emot) men detta kan ju sprida sig till andra grupper så det blir rejält oroligt.

Tänker sig koalitionsregeringen i England att ett hejdundrande kungakalas skall stilla massornas vrede? Tänk om det blir tvärtom! Vill man komma åt det jättestora budgetunderskottet måste överklassens skattefrälse klämmas åt, krigpolitiken avvecklas direkt, och med den de jättestora svindyra vapensystemen som ändå inte kommer att göra landet säkrare. Men det verkar inte ingå i planerna.


Men det vore ju skräp om det inte fanns alternativ - man kan ju inte bara krossa de ungas lycka så där genom att säga "det blir inget, det har vi inte råd med!" Jag funderade och kom på att det fanns platser inom De förenade konungarikenas territorium där man skulle kunna dra ner säkerheten till nära nog noll. Och så mindes jag ett ställe som jag sett på kartor och läst om någon gång - Sula Sgeir utanför Skottland. Inte det lättaste att ta sig till, en klippa på femton hektar ute i Atlanten.

Mänsklig befolkning: noll. Däremot kan alla språkfantomer genast lista ut att Sula Sgeir är något förvrängd gammal norska. Sul-skäret, med andra ord. Och då påpekar genast den fågelkunnige att det här inte handlar om skosulor, utan om havssulor. Sula bassana är den vetenskapliga beteckningen. 'Sula' är svala på norska, så vi har här en stor kraftig fågel som inte ser ut som en svala men som de gamle norskarna ändå av någon anledning fick för sig att kalla just 'havssvala'. Här har den en stor häckningsplats. Någon gång kommer en havssula in till svenska västkusten, eller till och med in i Östersjön, men annars är det en fågel för de stora vilda havsvidderna.


Det är mest tillfälliga besökare här, men någon byggde ändå ett hus en gång

Varför inte ge även havssulorna en chans till rojalistisk yra genom att förlägga ett lågbudget-bröllop till deras enligt uppgift rätt beväxta klippor? Och så kan man dra in på över en halv miljard i onödig säkerhet, och alla med attentatsplaner kan få viktigare saker att syssla med! Som att störta Englands perversa överklass, exempelvis.

Wikileaks och källkritik

Masspubliceringen av dokument som Wikileaks nu gör är intressant och verkar positiv: utan att avslöja något verkligt sensationellt nytt förser man historiker och andra intresserade med ett enormt studiematerial. Historikerna är ganska få men borde veta hur man handskas med dokument, journalister är fler men borde ha fått samma kunskaper under sin utbildning (en annan sak är att de inte alltid vill/kan/tillåts utöva en genomträngande källkritik - "kolla aldrig en bra story, den kanske inte är sann"). Något att fundera på när man läser exempelvis den här artikeln. Och så finns "den stora allmänheten" av vilka många aldrig hört talas om den fina termen "källkritiska kriterier" och som så att säga drar alla avslöjanden från Wikileaks över en kam. Stämmer ett avslöjande så stämmer de andra. Men är det verkligen så?

Jag skrev en generell drapa om källkritik på den här bloggen för flera år sedan där det redogörs för "de källkritiska kriterierna". Den gäller fortfarande, och kan tillämpas på Wiki-läckan. För historia är inte bara studier av gamla förhållanden, historien är något som pågår just nu och som bör utsättas för kritisk granskning. Här är några reflexioner över den aktuella situationen, med några exempel:

1. USA:s ambassadör A träffar självhärskaren kung B som säger "bla bla". A skriver ned "bla bla" och skickar hem en rapport om det till Utrikesdepartementet.

2. USA:s ambassadör A får en rapport från en annan person (exempelvis någon som arbetar för Israel, för Kina, Pakistan ... vilket ambassadören vet eller inte vet) att land X har dolda affärer med land Y.  A rapporterar det hela till sitt departement.

Märks skillnaden? I första exemplet är fallet ganska okontroversiellt, under förutsättning att vi kan tro att A har återgivit rätt vad kung B säger. (Och det måste vi naturligtvis fundera på, A kan missuppfatta saker eller medvetet eller omedvetet förvränga vad B säger.) En bra rapport från mötet kan betraktas som en förstahandskälla till historisk kunskap.

I det andra fallet är det fråga om vi säkert vet något annat än att A har skickat en rapport. Sakinnehållet kan vara fantasier eller medveten felinformation. Den som har skrivit rapporten har ingen egen förstahandskunskap och kan därmed utsättas för felaktiga påståenden. Det vore så att säga tjänstefel som historiker eller journalist att inte ställa sig frågan om det i mängden av korrekta rapporter finns saker som är planterade och därmed ur sanningssynpunkt mycket tvivelaktiga. Därför kan man inte bara ta för givet att Iran verkligen skickat vapen i ambulanser till Libanon - det låter som ett argument för israelerna att deras ökända bombangrepp mot ambulanser kan fortsätta. Det kan vara sant också, men när det kommer påståenden av den här typen måste källkritiken vara påkopplad.

Meditationer på fölsedan


Berglins har åter slagit huvudet på spiken: så här är det! Har man som jag levt två mansåldrar (en mansålder = trettio år) samt nu, just idag, slår in första pinnen på den tredje mansåldern (någon fjärde lär det inte bli) känner man igen situationen exakt. Folk vet ju tamejphan ingenting numera! Ned med allting!

(För ett tag sedan höll jag på att bli nedtrampad av en sur gubbdj-l på Årstabron för övrigt. Han höll stenhårt på någon sorts vänsterregel, verkar det, vilken möjligen kan bero av en konsekvent vägran att erkänna omläggningen till högertrafik. Men den var ju så sent som 1967, och det kan vara svårt att ställa om med så kort varsel. Gubbdj-ln blev så upprörd att han i stället höll på att krocka med en cyklist också.)

Och skål för mig!

Braskväder är det också, så vi kanske kan se fram emot en grön jul?

söndag 28 november 2010

Hårda bud i Mellerud ...



... torde vara en lämplig rubrik på den här bilden eftersom den kommer just därifrån, enligt vad DN uppger. Vi som inte är där kan ju glädja oss åt att vi slipper putta omkring bilar i snömodd, och kan i stället vänta på morgondagens nyheter om vad Wikileaks nu har för roligheter att bjuda på.

En läcka i förtid från läckan verkar mest handla om att USAmerikaner inom diplomatin snackar skit om folk, och det vet vi ju redan (som Bildt säkert skulle påpeka). Hade överklassen i USA fått råda hade Mandela nog fått ruttna bort i sin cell, men när han nu slapp ut så kan man åtminstone prata smörja om honom eftersom han inte var tacksam nog för jänkarnas icke-ansträngningar för hans frisläppande. I stället tackade den otacksamme svartingen Fidel Castro och cubanerna, som verkligen gjorde en del för att slå ner apartheidväldet i Sydafrika. Fräck typ, den där Mandela! - Vi får hoppas att det kommer mer intressanta saker än diplomatskvaller. Om nu World Wide Web finns kvar i morgon ...

På tal om USA: siffran för bankkonkurser i år ser nu ut att vara 149. Och det är några veckor kvar på året. De hårda tiderna fortsätter (om man inte tillhör bonuseliten och dess närmsta underskikt). I alla små motsvarigheter till Mellerud i USA kan många se fram mot en jul som kanske inte blir så kul. Och då blir det värre problem än snöhinder som man får dras med.

---

PS. Ser nu via bloggen Det progressiva USA att man börjat skriva om dokumenten nu i tidningarna nu. Vid en första läsning vet jag inte om det är något som kommer att ändra världshistorien. Däremot kommer det uppenbarligen en massa detaljer om saker som (vilket Bildt nog skulle påpeka) vi redan känner till. Fast nu blir det på mycket mer detaljerad nivå. DS

lördag 27 november 2010

Det spekuleras livligt ...

... i vad Wikileaks kan komma med den här gången.

För övrigt skrev jag om Wiki-läckan redan i januari 2008 för första gången på den här bloggen. Målet för sajten då angavs i första hand vara

... oppressive regimes in Asia, the former Soviet bloc, Sub-Saharan Africa and the Middle East, but we also expect to be of assistance to people of all regions who wish to reveal unethical behavior in their governments and corporations. We aim for maximum political impact.

Det är en bit från vad de som skriker om hat mot USA larmar om. Det verkar som om de tror att sajten startades alldeles nyligen och är helt inriktad på att avslöja vad USA håller på med. USA var dock inte ett primärt mål som det tycks, snarare länder som Kina.  Undrar om det kan ha varit en operation som startade med godkännande från kretsar inom USA:s underrättelseindustri, men som sedan ur deras synpunkt gick överstyr? Ungefär som när al-Jazeera bildades och var tänkt som en västlig megafon in i arabvärlden, men som sedan utvecklades till en självständig och ibland kritisk nyhetsorganisation (och därmed legitimt bombmål för USA).

Nåja, om det nu kommer fram dokument som exempelvis visar att Sverige styrs av en skurkregim så tror jag regeringen klarar sig ändå. Carl Bildt kan göra samma sak som vid det förra mass-avslöjandet om krigen i Irak och Afghanistan: han kan sticka näsan i vädret och säga: "Det är ingenting nytt, det visste vi ju redan."

fredag 26 november 2010

I nödfall ...

... ifall ingen hör av sig, får väl någon på Svenskan-redaktionen gå ut och slå sig själv med en rejäl rova på någon isfläck på Gjörwellsgatan:

EFTERLYSNING | SvD letar efter någon som halkat och slagit sig. Har du gjort det eller känner du någon som drabbats? Maila SvD!

En bra karl reder sig själv!

Grattis, USA!

Det är väl bara att gratulera USA. Idag har dess krig i Afghanistan varat lika länge som det sovjetiska som tog slut 1989, nämligen nio år och femtio dagar! Som det ser ut nu så lär det bli tio år jämnt, och mycket mer än så ... arma afghaner! Och skam över de svenskar som deltar i kriget!

torsdag 25 november 2010

Filosofisnack med Karim Jebari

Karim diskuterar med en åhörare ...

Ett litet och ganska luftfritt rum i biblioteket på Hornsbruksgatan, Söder, Stockholm, fylls av människor som vill höra synpunkter om moralfilosofi, Det var en kombination av föreläsning och diskussion, och den som höll i trådarna var Karim Jebari. Den som vill stifta närmare bekantskap kan titta på hans blogg. Frågan är vad som är moral (eller etik om vi pratar grekiska, moral är samma sak på latin) har diskuterats i mer än tvåtusen år, och frågan löstes inte denna kväll heller. Platon, Aristoteles, Kant och Hume hade sina idéer - men hade de rätt?

Som alltid när entusiaster är i farten kan det bli intressanta och givande diskussioner, och jag tycker att det blev så denna kväll. Själv sympatiserar jag med förklaringen att moralens grundstenar finns med i vårt genetiska arv som går långt tillbaka till en tid när människornas förfäder lärde sig leva i grupper byggda på åtminstone element av ömsesidig hjälp och sympati. Sedan har grundstenarna använts på olika sätt i olika tider och platser. Idag gör elektroniken att den lilla flockens moral och empati kan sträckas ut över hela Jorden. Även kemin kan hjälpa till, vilket orsakar frågor av den här typen: Kan det vara moraliskt försvarbart att hälla en substans i dricksvattnet som gör att människor känner större förtroende för varandra? (Ett samhälle utan inbördes förtroende kan inte fungera, men kan det bli för mycket av det goda?)

När jag kollar Karims blogg leder spåret vidare till något som jag inte vet så mycket om: transhumanism. Det verkar dels spännande, dels läskigt, beroende av vilka aspekter av det hela man tittar på. Men som jag ser det från min vänstersynpunkt: detta är saker som vänsterfolk borde intressera sig för och fundera över vilka möjligheter och faror som ligger i den tänkta färdriktningen. Det finns en massa filosofi som bara är intressant för små inkrökta grupper, men när frågor om moral och vad som kan göras med mänsklighetens utveckling kommer på tapeten, då kan filosofin bli en fråga för alla och en var.

... och kanske antyder någon sorts riktning i tillvaron ...

onsdag 24 november 2010

Beröringsskräck

På Aftonbladets kultursida förekommer en "Nusvensk ordlista", författad av Carsten Palmer. Den är inte i alfabetisk ordning, och i dagens inslag finns monarki, beröringsskräck och varumärke. Det mellersta är intressant:

Beröringsskräck, -en Ovilja att ingå i kärnvapenbestyckade militärallianser.
Jag tror att någon figur på Svenskans ledaravdelning har hävt ur sig det där att det skulle vara "beröringsskräck" att inte vilja gå med i NATO.

Man kan uttrycka det på annat sätt, för det här verkar vara ett gammalt knep för att skrämma folk till att göra vad de begriper är fel och inte vill göra. För hur gör man i ett slyngelgäng när någon inte vill göra något dumt? - Jo, man flinar hånfullt och säger: "Du VÅGAR inte ..." (snatta på varuhuset exempelvis). Nu är det ju visserligen större mod, och definitivt klokare, att hålla sig borta från olämpligheter, men det är inte så småpojkarnas hjärnor fungerar. Många vill inte verka fega och handlar därmed mot bättre vetande. De kanske råkar illa ut medan hetsarna står i bakgrunden och inte vet någonting.

Vem, annat än rena skumraskfigurer, vill att Sverige skall gå med i en organisation för evig krigföring som NATO (ja, "kriget mot terrorismen" kan definitionsmässigt aldrig ha några gränser varken i tid eller rum) trots att vi vet att det kan stå oss dyrt? Men eftersom de flesta begriper att NATO är något man bör hålla fingrarna borta från, måste argumentet "beröringsskräck" tas fram. "Vadå, vill du inte utkämpa konstiga krig under Amerikas befäl, är du feg, har du BERÖRINGSSKRÄCK va ...?"

Jag säger bara: tack, men nej tack. Vi är inte rädda småpojkar, i alla fall inte de flesta av oss.

tisdag 23 november 2010

Mänskor behöver mänskor


Det här är en riktig läskig bild, en bild av en läskig verklighet. Jag såg den först på en antropologi-hemida, hamnade hos USA:s hälsovårdsdepartement, och där finns ytterligare hänvisningar. Vad bilden visar är vad som händer med småbarn som får dålig näring och inga stimulerande kontakter med omgivningen, i stil med de rumänska barnhemsbarnen som det talades om för en del år sedan. Hjärnutvecklingen stannar av, vilket man kan fotografera med någon sorts hjärnröntgen.

Att hunger i barndomen kan få hjärnan att utvecklas sämre visste jag redan, men att leva i en miljö där hjärnan inte får något positivt att arbeta med är tydligen också synnerligen skadligt inte bara för tankarna utan för hur själva hjärnan som organ kan växa. Man kanske kan uttrycka det som att människor behöver människor, och inte vilka människor som helst. För att hjälpa fram nya positiva människor torde det behövas redan befintliga positiva människor. Nu är ju det rumänska fallet rätt extremt, där fattigdom och vanvård kombinerades nära nog maximalt, och dåliga materiella förhållanden kan ofta uppvägas av att människorna ändå är trevliga att ha att göra med. Men ändå kan man misstänka att den samlade hjärnkapaciteten på den här planeten hålls tillbaka genom olika sorters usla förhållanden.

En annan bloggpost på samma antropologiblogg har länkar åt olika håll, bland annat till en undersökning FN:s barnorganisation UNICEF som tittar närmare på barnfattigdom i rika länder. Nederländerna är det land som klarar sig bäst, medan Sverige ligger som god tvåa när man lägger samman olika faktorer. Värstingar på listan är i flera fall de två anglosaxarna, England och USA. Och man kan misstänka att uppväxt i materiellt inte så rika men intellektuellt fattiga hem inte hjälper till vad det gäller att skapa bra människor och därmed en bra framtid. Angående USA anser en psykolog att det som tidigare var utkantsfenomen nu blivit normalt:

Characteristics that used to be limited to a subset of the population from neglect and abuse are becoming mainstream. Too many children are arriving at school with poor social skills, poor emotion regulation, and habits that do not promote prosocial behaviors or life success.
Den moraliska kompassen håller på att försvinna. Och det gäller nog inte bara därborta: hur ofta hände det för femtio år sedan i Sverige att elever i yngre tonåren slog ner lärare? Jag läste för ett tag sedan i en lärartidning om en kvinnlig lärare som blivit rejält misshandlad för att hon försökt skilja ett par bråkande elever åt, och tydligen utlöst ett raseriutbrott när hon råkat komma åt den enes mössa. Den var tydligen helig för honom. Hur blir man på det sättet? Hur blir det så att allt fler människor tycks sakna hämningar och förståelse för vad de håller på med, och vad som händer med andra människor? Vad blir det av dem när de växer upp? Legoknektar i våra nya krig, fängelsekunder, börsmäklare, eller vad?

Jag har tidigare skrivit en del i bloggen om förhållandet mellan människan och den teknik som gjort henne just till människa. Det kanske finns anledning att intressera sig mer för de mänskliga relationer som gör oss till bättre eller sämre samhällsmedlemmar också.  Och det är inte svårt att se de politiska kopplingarna: mellan skål och vägg lär många kapitalister erkänna att "det här är ju inte så bra, i själva verket rent förskräckligt". Men kommer de att dra några slutsater om hur deras egen verksamhet påverkar dessa förhållanden. Man kan undra vad den "sparsamhet" till kapitalets fromma som nu påbjuds i många länder, och som kommer att drabba fattiga familjer hårt, kommer att få för återverkningar om några tiotal år?

måndag 22 november 2010

Irland och den europeiska krisen

Någon har varit på Irland och tagit fina bilder som kan beskådas här.

Att, som det står i Svenskan "Euron och Tokyobörsen tog glädjeskutt efter beskedet om ett räddningspaket för det skuldtyngda Irland" bör väl göra att man blir ännu mer skeptisk till vad som händer därborta. Själva ordet "glädjeskutt" i de här sammanhangen bör betraktas som synnerligen misstänkt. Vem är glad egentligen, och för vad?

I en annan artikel säger en analys-kille:

För en enkel utomstående som vill hänga med i de allt snabbare och märkligare svängningarna i världsekonomin är tvärtomspråket ett av de bästa verktygen.

Eller för att uttrycka det på annat sätt: "När de talar om fred, skriv ditt testamente, lille man!" Spekulanterna har gjort bort sig och den lille mannen (och kvinnan) skall nu släpas till offeraltaret för att gottgöra denna försyndelse. Här är det att ta till det ofta felanvända ordet "syndabock". Det offentliga skall mördas för att det privata gjort bort sig. Det är väl i situationer av den här typen som ministrar och riksbankschefer tidigare har trätt fram och deklarerat att "ekonomin är i grunden stark". Men man kanske har övergivit den retoriken och helt enkelt försöker skrämma skiten ur folk och köra över dem med "sparpaket" till spekulanternas fromma?

Sex månader tog det för finansmarknaden att klura ut att den mirakelmedicin mot skuldsjukan som EU-doktorerna skrev ut i våras bestod av värdelöst sockervatten. Strategin att till varje pris gömma och glömma allt som är jobbigt börjar få ett högt pris.

I slutet av artikeln målas ett skräckscenario upp för överklassen. Eliterna har misskött sig och skjutit problemen i banksektorn framför sig med diverse knep, men nu har det spruckit på Irland. Medborgarna i Euro-land krävs på betalning. Nästa kris kanske kan bli verligt allvarlig, i Spanien:

Men vid det laget kan Europas medborgare mycket väl ha börjat tröttna. Nästa fas av eurokrisen lär nog handla lika mycket om politisk överlevnad som om ekonomisk.

Och irländarna lär nog vara svåra att tubbas till att rösta ja till konstiga förslag från EU och landets elit en gång till - å andra sidan lär de nog inte tillåtas rösta såvida de inte sparkar ut eliten och startar under ny egen regim.

söndag 21 november 2010

Kvantitativ lättnad förklarad av ekonomiskt smart björn



Ja, där jag plockade upp den här filmen förklarades den som Quantitative easing, explained by economically astute bear. Sympatiskt. För den som på ett nöjsamt sätt (eller är det så jäkla kul med ekonomiska katastrofer och ekonomiska rövarband egentligen?) vill få sig förklarat vad det handlar om när USA:s centralbank öser ut miljarder till fel instanser och på fel sätt för att "rädda" ekonomin kan filmen vara till hjälp. Det verkar vara så att kvantitativ lättnad, quantitative easing, helt enkelt bara är en förskönande omskrivning för att en desperat regering vräker ut pengar i förhoppning att det på något sätt skall sätta fart på en nationell ekonomi som mest står och stampar. Fast det vill man inte säga rent ut, det kan skrämma upp folk. Hade man gått och och köpt varor och tjänster för hundratals miljarder dollar direkt på marknaden så hade det nog blivit resultat, men nu hamnar pengarna återigen i spekulationskapitalets övergödda Goldman-Sachs-isterbukar. Så ser Obamas ekonomiska politik ut.

Paul Krugman skriver om "yes, we can"-mannen:


More and more, it’s becoming clear that progressives who had their hearts set on Obama were engaged in a huge act of self-delusion. Once you got past the soaring rhetoric you noticed, if you actually paid attention to what he said, that he largely accepted the conservative storyline, a view of the world, including a mythological history, that bears little resemblance to the facts.
And confronted with a situation utterly at odds with that storyline … he stayed with the myth.

Jag kan väl säga att jag var skeptisk mot den där killen redan från början, men av den enkla anledningen att man bör vara skeptisk mot figurer som vill bli president i USA och dessutom får stöd av de stora politiska och ekonomiska grupperna i landet. Att det skulle vara en sådan jäkla tomsäck skulle man ju inte ha kunnat tro, han fick ju fart på en entusiastisk massrörelse ett tag, men den sparkades undan så fort han var installerad i Vita huset.

Om vi nu skall ha filmdags, varför inte en film om uppsvinget för matkuponger i USA? Den kommer här:




Och efter filmerna ett diagram som nog kan ha visst samband med den tilltagande fattigdomen som yttrar sig i matkuponger till fattiga. Mellan 1970 och 2005 fördubblades produktiviteten i USA, medan tim-reallönen för industriarbetare har i stort sett legat stilla under samma tid. Att detta inte skulle slå igenom på landets ekonomi i stort, och på fattigdomen, är föga troligt.


Jag tittade nyss efter, och den här helgen har sex nya banker stängts av USA:s finansinspektion. Då är man väl uppe i 149 bankkonkurser i år, och året är inte slut ännu!

lördag 20 november 2010

Fjärrintervju om läget i Malmö

Jag tänkte mig en bloggpost med medborgarjournalistik. Så jag skickade några frågor till en person som bor i södra Sverige och har kunskaper om läget i Malmö i efterdyningarna av upplopp och rasistvåld. Och som svar kom en del intressanta synpunkter.

Här ser det fridfullt ut (bild från polisfacket), men så är det inte alltid. Och hur ofta ser man poliser till fots numera, förresten?


1. Justitieministern har varit i Malmö och pratat om att det skall bli fler poliser som patrullerar på gatorna.    Har du sett mer polispatruller nu än tidigare, och gäller det patrullering i hela Malmö eller bara vissa områden?

Svar: Det har varit mer patruller under den senaste tiden, inne i stan har man dock inte märkt så mycket av det utan mer i ”invandrartäta” områden.  Vad man märkt är framförallt att man sett mer polisbilar. 

2. Jag har tidigare skrivit om den hotande företeelsen militär urbanism. Med andra ord att polisens aktivitet i städerna får allt mer militära drag.   Kan man se några tecken på det: kraftigare beväpnade poliser, mer helikoptrar för spaning, kameror för övervakning, ett mer "militaristiskt" beteende när poliser möter civilpersoner, eller något annat?

Svar: I korthet ja, men det hela är lite komplicerat. Jag skulle vilja säga att det finns olika aspekter som man tänka på. Sedan flera år tillbaka uppträder polisen i mångt och mycket som en ockupationsmakt i vissa bostadsområden. De betraktar det inte som sin uppgift att hjälpa och skydda befolkningen utan snarare att se till att den inte ställer till med besvär. Barn behandlas som potentiella kriminella, man tvingar tonåringar till kroppsvisitationer uppradade mot vägar och förolämpar och förödmjukar folk.
Jag tror att det hela blir ännu tydligare i Skåne, och framförallt Malmöregionen, än på andra orter i Sverige. Härnere rasade en väpnad konflikt mellan så kallade motorcykelgäng under några år på 90-talet. Man sprängde kilovis med militärt sprängmedel inne i stan, man sköt med automatvapen och man sköt pansarskott. En massa människor dödades. Killarna som sysslade med denna typ av verksamhet vari de flesta fall uppvuxna i småorter på den skånska landsbygden och kom med ytterst få undantag från familjer som varit svenska sedan Sverige erövrade Skåne.
Visst använde staten dessa kriminellas handlingar som en ursäkt för att rusta upp sin polis, men inte började man behandla folk i Dalby, Staffanstorp eller Södra Sandby, såsom kriminella. När en människa med invandrarbakgrund begår ett brott blir det till en ursäkt för att behandla en stor del av befolkningen som andraklassens medborgare. Detta är ett exempel av otaliga för att illustrera vad människor upplever. Det är väldigt svårt för folk, som utsätts för denna behandling, att inte se att polisen uppenbarligen gör skillnad på folk och folk. De flesta fattar att det har med rasism att göra.
Men, många börjar även förstå att det handlar om att hålla fattigfolk på plats. Folk i arbetarområdena har helt enkelt fått det sämre, och många som invandrat till landet med många drömmar och förhoppningar finner snart att drömmar är något annat än verkligheten.  Rasismen, fattigdomen och krossade drömmar – bostadssituationen ska vi inte tala om – gör naturligtvis att folk är förbannade. Och denna ilska möts sedan länge med repression. Det jag tycker är viktigt är inte så mycket utrustningen, helikoptrar t.ex. har polisen använt sig mycket av sedan flera år tillbaka, som spelar roll, utan förhållningssättet. Polisen uppträder som en ockupationsmakt när den rör sig i vissa områden. Man ska inte heller glömma att precis som ockupanterna försöker vinna ”hearts and minds” i Irak och Afghanistan så gör naturligtvis även polisen det här, men det ändrar i sak ingenting. 

3. Verkar det som om folk känner sig tryggare nu när en misstänk skytt fångats?

Svar: Ja, mitt intryck är att det är så. Den känslan som är väldigt stark hos flera jag pratat med är att det tog alldeles för lång tid innan han greps. Och varför varnade polisen inte långt tidigare? Vissa snackar om att det kanske var så att krafter inom polisen inte ville försämra förutsättningarna för Sverigedemokraterna i valet, jag vet inte om det ligger något i det, men så går tongångarna i vissa kretsar. 

Och att polisen sen på ett mycket illa dolt sätt försöker att använda det hela för att öka sin popularitet gör att man blir illamående. Först låter den rasistisk terrorist härja fritt, sen när de efter minst åtta fall lyckas hitta en misstänkt så vill de ha uppskattning för det och framställa sig som hjältar. Terroristen har varit aktiv på olika nazistsajter, har haft känd tillgång till den typ av skjutvapen som använts. Varför har inte husrannsakan genomförts flera månader tidigare hos en sådan person? 

4. Har inte Malmö en massa problem med "vanliga" gangsteruppgörelser också, där folk skjuter på varandra? Är det inte bra att polisen tar hand om dessa figurer? Finns det några alternativ till mer poliser, kan man tänka sig att folk i utsatta områden själva i högre grad tar hand om säkerheten? Finns det inte risk att grupper för lokalt skydd tas över just av gangstergängen?

Svar: Jo, det finns en mycket omfattande kriminalitet i Malmö och visst skjuts det en hel del. Men det är småsaker i jämförelse med ”motorcykelkriget” på 90-talet. Utan att ha några vetenskapliga belägg är mitt intryck att det som nu sker är att de konflikter som de kriminella innan löst med knivar, löser de idag med pistoler. 

Problemet är att polisen inte ”tar hand” om de kriminella. Drogerna fortsätter att flöda, marknaden för smuggelsprit och smuggelcigarreter är enorm, förekomsten av skjutvapen ökar, osv. Polisen löser inte problemen. I ett bostadsområde vet hundratals om inte tusentals personer vilka de lokala droghandlarna är. Ändå ser man hur dessa de facto får fortsätta med sin verksamhet relativt ostört. Men om några vanliga ungdomar är bråkiga kommer en massa aggressiva poliser som inte tvekar att dra pistol mot barn.  
Om staten verkligen ville göra slut på den organiserade kriminaliteten hade man kunnat göra det för länge sedan. Anställ ett par hundra tullare och återinför gränskontrollerna så kommer man nog ganska snart märka att den organiserade kriminalitetens makt minskar dramatiskt. 
Det hela är egentligen inte så komplicerat, det handlar om politisk vilja. Jag hoppas att människor förstår att det enda sättet vi kan få ordning på våra liv är genom att vi organiserar oss och kämpar för våra intressen, det gäller även vår egen säkerhet. Så länge vi tvingas att för vår säkerhet förlita oss på en stat som inte är till för fattigfolk, en stat som tillämpar en rasistisk och i grunden människofientlig politik, då kommer vi inte att komma någonstans. Det enda vi har är vår gemensamma styrka, vi måste våga lita på våra egna krafter. 

Problemet är att vår styrka är oorganiserad, alltså måste vi börja organisera oss. Jag tror att man är fel ute om man i dagsläget i Sverige föreställer sig ” grupper för lokalt skydd” som grupper av slagskämpar som springer runt som något slags ”autonomt Guardian Angels”; det handlar om att vi håller ihop, att vi organiserar oss och förlitar oss inte i första hand på fysisk kraft utan övertygelse och organisation. Om 30 mödrar ställer sig och demonstrerar utanför en droghandlares lägenhet, tror du inte det skulle få effekt? Om hundra mödrar gjorde det? Om nu droghandlaren skulle få för sig att ge sig på obeväpnade mödrar, ja då hade han också lyckats mobilisera helt andra krafter mot sig. Om man förlitar sig på råstyrka, ja visst då kommer kriminella att kunna ”ta över showen”. Men det handlar inte om det. Hur våldsutövning blir aktuellt är en fråga om hur mycket folks organisation utvecklats.
Kriget mot terror leder till fascism skriver Helle Klein i Aftonbladet. Det stämmer, ropar någon "terrorism" verkar vad som helst kunna accepteras, bara den utpekade personen är tillräckligt icke-svensk. Det framgår inte av sammanhanget om de här gentlemännen var ute och jagade någon hemsk terrorist.

5. Har det varit några reaktioner på hur den misstänkte skytten i Malmö behandlades, jämfört med vad som hände de palestinska familjerna i Göteborg vars hem stormades nattetid?

Svar: Faktiskt inte i någon större utsträckning. Visst tycker i princip alla jag pratat med om det hela att det är för dåligt, men det är liksom inget nytt. Att oskyldiga ”svartskallar” blir sämre behandlade än rasistiska mördare är det ingen som blir förvånad över där jag bor. 
Tack för svaren. Att förvåningen över olik behandling inte är stor visar att det är något ruttet i Sverige. Det finns uppenbarligen en "förbättringspotential", om en nyväckt socialistisk arbetarrörelse kan gå i bräschen för att röja upp i eländet! Och bättre gränskontroller, det låter nästan som "Sverige ut ur EU"!

Sieg heil i Utvärtesdepartementet

Förbundsrepublikens utrikespolitik attackerades ständigt från öst, framför allt från DDR. 1965 publicerade den östtyska regimen en ”Brunbok” (Braunbuch) som pekade på kontinuiteten mellan Hitlers och Bonns utrikesministerier och framställde de ledande västtyska diplomaterna som gamla nazister. Anklagelserna stämde i de flesta fall, men då de kom från DDR gynnade de snarare de anklagade än skadade dem. I det kalla krigets polariserande klimat befästes myten om AA som en tillflyktsort för Hitlermotståndare, och i det nyinrättade ministeriet skyddade och anställde man varandra. 1951 var 42 procent av de ledande diplomaterna före detta NSDAP-medlemmar – ännu fler än under nazitiden.


Ovanstående intressanta citat kommer från en artikel i Svenskan om vad de tyska diplomaterna i Auswärtiges Amt (AA - Utrikesdepartementet) hade för sig under hitlerepoken. Det framgår av artikeln att vad nya historiska forskningar kommit fram till är egentligen inget nytt. Tyska utrikesdepartementet var inte mindre aktivt i herr Hitlers tjänst än andra grenar av den tyska förvaltningen. Det är bara det att man efter kriget försökte snacka sig till en snyggare position, och lyckades med det på grund av höga beskyddare. Som gamla nassar var ju diplomaterna pålitliga antikommunister och därmed fortsatt användbara.

Rubriken till artikeln är att "skulden har hunnit ifatt diplomaterna". Vore det inte bättre att säga att skulden funnits där hela tiden, men så länge det fanns anledning att skydda dessa individer (och ännu mycket ruskigare figurer, av vilka en del plockades över till Överste Skyddsherrens hemland USA) så kunde de känna sig lugna?


På tal om "lär om historien": vad lär sig dagens diplomater av det här? Inte bara i Tyskland, utan exempelvis i Sverige? Kan det tänkas att det finns en och annan gynnare i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg som kanske inte i framtiden inte vill kännas vid allt han/hon gör idag? Sverige är ju ingen stormakt, men kanske någon gör fula saker i stormakters tjänst? Kan det bli ämne för en ny "brunbok", eller skall vi övertygas av flödande svador om att "vi var minsann inte inblandade, vi var emot hela tiden ..."?

fredag 19 november 2010

Nya numret av Clarté



Nya numret av Clarté ramlade ner i brevlådan idag. Bland annat innehåller den artiklar om vanskötseln av det som borde vara vår gemensamma sektor, men som nu i växande grad knycks av privata intressen - inte alltid med så lyckade resultat. (Om man inte räknar feta inkomster till feta bonusgubbar som något positivt och viktigt för samhällets fortbestånd.) Bland annat intressant att läsa finns två artiklar om Robespierre och den förtalade franska revolutionen.

Det tar ett tag innan artiklarna blir tillgängliga på nätet. Men äldre nummer finns på hemsidan, exempelvis med den här artikeln skriven av mig. Och rullar man ner några decimeter på den här sidan finns en kortare notis som jag plitat ihop. Båda är omstuvade versioner av vad du kanske redan läst här på bloggen.

Clartéförbundets program från 1998 finns här. Kan vara värt en genomläsning, det visar att det fanns människor som höll huvudet kallt även i en situation när tokliberaler deklarerade att världshistorien tagit slut och den krisfria kapitalismen inträtt (samtidigt som den stora IT-bubblan höll på att blåsas upp, för att implodera ett par år senare). Ta det där med klang och jubel för EU:

Inte heller den europeiska bourgeoisiens stormaktsdröm - EU - har förmått skapa en ekonomisk och politisk dynamik som brutit området relativa stagnation med bland annat kronisk massarbetslöshet. Prognosen för EMU-valutan är högst osäker.
Så sant som det är sagt. Å andra sidan kan man ju påstå att förutsägelser om kriser inom kapitalismen är något av det lättaste man kan göra - det kommer alltid en ny kris. Är tiderna goda kommer det en kris om ett tag, och verkar tiderna extremt goda står krisen alldeles om hörnet och småflinar åt "småspararna". Och inte är "historien slut" heller. Kanske vi däremot kan hoppas på att det som Marx och Engels kallade för mänsklighetens förhistoria, alltså klassamhället, vräks på sophögen, och vi kan träda ut i den verkliga historien.

Vi kan vara trygga i vår marxism alltså. Dock:

Samtidigt måste den marxistiska teorin och de socialistiska alternativet moderniseras utifrån dagens tekniska och vetenskapliga framsteg, som både öppna nya möjligheter och visar på nya faror. De snabba framstegen inom informationstekniken skapar helt nya och bättre förutsättningar för såväl för effektiv produktion som för informationsförsörjning till folket i demokratins tjänst, men kan också brukas för helt andra syften. Den ekologiska vetenskapen har pekar ut gränser för produktionens och konsumtionens expansion i vissa riktningar, men pekar därmed också ut möjligheterna till uthållig utveckling i andra riktningar. Bortom hörnet väntar nya omvälvningar baserade på bl a bioteknik och materialteknologi. Även inom samhällsvetenskaper och humaniora har stora framsteg skett.

Med andra ord: leve vetenskapen! Clarté har en roll att spela här.

onsdag 17 november 2010

Tillit och vetenskap

Väldigt mycket av det som gör att det moderna samhället fungerar hänger på vetenskap, på forskning och utveckling av praktiska tillämpningar av forskningen. Bra forskning som man kan känna förtroende för - det är viktigt. Men idag, skriver VA-bloggen, försöker finansiellt trängda regeringar i Europa att lassa över mer av den tidigare offentligt skötta forskningen till den privata sidan. När öppen offentlig forskning blir privat blir den också hemligare, och man kan undra vilka motiv som driver företagsforskarna och deras uppdragsgivare. Det finns anledning att känna undran, eller ren misstro. Många människor gör det. VA-bloggen meddelar att

Two thirds of Swedes (66 per cent) agree with the statement “We can no longer trust scientists to tell the truth about controversial scientific and technological issues as they become more dependent on money from industry”. This is a higher level of mistrust than the European average of 58 per cent.
56 per cent of Swedes also believe that “Private funding of scientific and technological research limits the ability to understand things properly”. Again Swedes are more critical of private funding – the EU average is 50 per cent.
And in VA’s 2008 study The Value of Knowledge in the Business World (full report VA 2008:5 available in Swedish here), almost a quarter of respondents (23%) agreed that researchers lose their credibility if they collaborate with industry.

Folk är inte så dumma som man tror - en del är faktiskt riktigt smarta. Varför lita på den som sätter vinst före människor?

Är detta fågelungar, eller en illustration av forskare som ropar efter forskningsanslag?

Samtidigt visar en annan refererad undersökning på en splittrad bild i Sverige. Å ena sidan stor tilltro till vetenskapens förmåga att lösa problem, å andra sidan fallande förtroende för forskare. Svenskan avklarar det hela med två meningar:

Två av tre, 63 procent, har stort eller mycket stort förtroende för forskare vid universitet och högskolor, mot 75 procent i fjol. Var femte svensk, 21 procent, tror att astrologi är en vetenskap, en uppgång med fem procentenheter sedan förra mätningen.

Vilka är de där 21 procenten, folk som inte uppfattat att det inte står "astronomi" i frågeformuläret, new-agetomtar som tror på vad som helst om det är tokigt nog, eller att man inte vet hur vetenskapliga metoder fungerar? (Hur kan litteraturvetenskap räknas som vetenskap när astrologi inte gör det?)

tisdag 16 november 2010

Konstbilaga

Tänkte jag skulle höja den kulturella nivån på bloggen efter att redan ha skrivit om konst för några dagar sedan. Man kan ju inte bara hacka på hur andra målar, man måste ju visa om man kan något själv också. Här är foton av tre målningar som nyss kom fram när jag går igenom mina bilder. Åtminstone den sista har jag haft uppe på någon blogg tidigare, med åtföljande vers. Alla tre är målade på pappskivor med akryl- eller oljefärg. Fast den i mitten är nog inte målad, det ser ut som om färgen är utdragen med hjälp av en palettkniv.

Inspirationen torde ha kommit under en period på nittiotalet när jag släktforskade mycket. Mest var det ju bönder, torpare, statare, indelta soldater och annat lantfolk, men det fanns även en del smeder bland annat i Västmanland. Några var klensmeder. Det betyder inte att de var kroppsligt svaga, däremot att de gjorde små arbeten. Liten på tyska är klein, och därav kommer det svenska uttrycket klen i klensmed. Klensmeder gjorde knivar, hästskor och andra saker som inte var så stora. Sedan fanns det hammarsmeder, men det var en annan historia.

Bildernas eventuella (brist på) kvalitet visar sig om man klickar upp dem i större format. Ja, vi får tänka oss tillbaka några hundra år ... :




En bonde som ärjar sin åker
En gumma med ris på sin rygg
I fjärran hörs lärkor och råkor -
Vinden är vårlig och trygg.

Men bonden han tänker på kornet
Och gumman på värme i hus
När vårvinden stöter i hornet
Och skogarna fylls av dess brus

Euron darrar, Sverige står starkt (?)



Euron är i gungning - är någon förvånad? Men kolla på rubriken nedanför från Svenskan, där är en nyhet som kan verka positiv, men är den verkligen det? 


Om man tror att mikroekonomi är ungefär detsamma som makroekonomi - med andra ord att det inte är någon större skillnad mellan ett hushåll eller ett företag å ena sidan, och ett helt land å den andra vad det gäller att sköta finanserna - då är det goda nyheter. Om staten har överskott så har alla överskott, eller ...!?


Statsskulden beräknas landa på 1 155 miljarder kronor vid utgången av 2010. Ett år senare väntas den ha sjunkit till 1 116 miljarder kronor motsvarande 33 procent av BNP. 2012 har den sjunkit till 1 038 miljarder eller 29 procent av BNP, enligt Riksgäldens prognos.


Nja, lite längre ner kommer bland annat det här:


Riksgälden bedömer att den svenska BNP-tillväxten blir 4,5 procent i år och knappt tre procent 2011 och 2012. Arbetslösheten sjunker men i försiktig takt, från 8,5 procent i år till 7,6 procent 2012.


Med andra ord stor arbetslöshet även i fortsättningen. Och så får man väl kanske till de här procenten räkna ytterligare ett antal människor som av olika anledningar inte kan delta i samhällsnyttigt arbete. Det är en sorts vanhävd av mänskliga önskemål, behov och förmågor.


När det nu pratas om nya ledningar för V och SAP, och kanske en och annan liten politisk justering också, så kanske man kunde fundera på betydligt mer grundläggande saker. Genom att helt enkelt inte köpa den neoklassiska bilden av statsskuldens betydelse och hur den hanteras, skulle oppositionen verkligen kunna bli opposition, och inte bara trötta kopior av Alliansen. Man skulle kunna förespråka en annan linje som bygger på några intressanta saker:


1. Ett land som har sin egen oberoende valuta kan inte gå i konkurs (gäller såväl småstater som Sverige som jättar som USA - jämför de som är inlåsta i euro-zonen).


2. Genom att skapa pengar (att som vanliga banker skapa ett elektroniskt konto helt enkelt, och lägga in ett fiktivt belopp där) kan den offentliga sektorn köpa och använda passiva resurser i samhället - som de där arbetslösa procenten ovan. (Där har vi en skillnad mot hushåll och företag - försöker jag trycka fram egna sedlar i kopiatorn och handla för dem kommer det att medföra problem kan man misstänka).


3. Arbetsgaranti: alla som vill ha arbete skall få det. Behoven av arbete att utföra i samhället är enormt, det är slöseri att inte använda alla mer eller mindre arbetsföra som vill bidra med något. Arbete kan omsättas i frihet, när alla garanteras jobb blir det knepigt för arbetsköpare som vill spela Allan - personalen kan ju sticka iväg helt enkelt eftersom det finns jobb på annat håll.


4. Genom att staten skapar sina egna pengar i stället för att låna dem slipper medborgarna gäldslaveri under bankerna. Man slutar helt enkelt låna icke-existerande pengar hos banker som sedan skall betalas tillbaka med riktiga pengar, man skapar de icke-existerande pengarna själv och styr dem i önskad riktning. Räntan på statsskulden kan elimineras.


5. När staten har överskott i budgeten leder det till underskott hos medborgarna. Detta i sin tur slår botten ur den privata köpkraften vilket är ett säkert recept för fortsatt utdragen och plågsam lågkonjunktur.


Med andra ord skulle en opposition med lite råg i ryggen kräva att Sverige använder de resurser vi faktiskt har. Men vad jag hört de senaste dagarna finns det ingen från oppositionen som inser att den som kontrollerar staten faktiskt kan jämföras med "pojken med guldbyxorna".

måndag 15 november 2010

Oskarshamn mot rasism och främlingsfientlighet 30 november


De här bilderna fick jag nyss från SSU i Oskarshamn. Varför? - Jo, för de skrev till mig och frågade om det var OK att använda ett foto som jag tagit och publicerat här på bloggen. Och det var det, och nu har de kopierat in bilden som bakgrund till uppropet om möte och fackeltåg. Kul, tycker jag. Om andra vill använda bilder så skriv en rad (det har hänt flera gånger) - det är troligt att jag säger att det går bra om  inte syftet verkar rent åt helsicke.


30 november, är det Karl XII:s dödsdag eller min födelsedag som avses ...? - Hur som helst, man ur huse i Oskarshamn 30 november!

söndag 14 november 2010

Historiska foton igen - 1 september 2007, Farsta, mot politiskt våld

Det var ett möte i Farsta centrum den 1 september 2007, jag skrev om det samma dag och gjorde ett tillägg  om samma fenomen lite senare. En fest arrangerad av Ung Vänster i Farsta hade överfallits av vad som förmodligen var nynazister. Borgerliga politiker i stadsdelsnämnden hade väldigt svårt att få ur sig något fördömande av detta. Den 1 september hölls ett möte i Farsta centrum med diverse talare från UV, Lars Ohly var där, och några rappare drog sina låtar. Här är fler bilder som jag tog då.



En läsvärd socialdemokrat

Sahlin försvinner ut i kulisserna och tar förhoppningsvis Östros, Bodström och andra dubiösa figurer med sig, som den där "råkapitalisten" från Nynäshamn (vad är det han är ute efter: totalt rättslösa arbetare som är inlåsta i fabrikerna tolv timmar om dagen, eller...?).

Det finns dock några socialdemokrater som ger intryck av att tänka i mer än bara (feltänkta) partistrategiska banor. Vill man ha vettiga synpunkter kan man förslagsvis läsa Lena Sommestads blogg. Man behöver inte hålla med om allt, men här finns en diskussion på en vettig nivå, långt från de politiska konsulterna på Sveavägen i Stockholm.

Utförd med åsnesvans?

Den här tavlan av Jackson Pollock kallas "Nummer 31". Undrar om de trettio tidigare var så mycket roligare? Undrar dessutom om mannen till vänster funderar på åt vilket håll utgången ligger?


Att CIA varit inblandat även i kulturellt undergrävande verksamhet är ingen nyhet. Väldigt mycket torde vara känt om hur dessa förkämpar för "kulturens frihet" verkade. 

En artikel ger dock ytterligare detaljer, särskilt med avseende på CIA:s insatser för främjandet av den "moderna konsten". Eftersom denna var ett fenomen som växte fram i början av 1900-talet kan det inte handla om grundande, däremot om stödjande, av något som redan fanns men som mötte mothugg från olika håll - inte bara från kulturbevarande sovjetiska kulturpolitiker. Även hemmafronten i USA hade svårt för kladdet. "Nämen, ska de' där vara konst, de' föreställ' ju ingenting allså!"

Bilden är dock splittrad: Picasso måste ju ses som urtypen för spännande modern konstnär, men han hade stöd från kommunistiskt håll under en tid. Under någon utställning med modern konst i Moskva lär den dåvarande sovjetiske ledaren ("Krusse", som han fick heta i Sverige) ha recenserat det hela som att det såg ut som om konstnären uträttat sina naturbehov på duken och sedan smetat ut resultatet med en åsnesvans. Jag är inte säker på hur sann historien är, och den kan i själva verket vara äldre och från Frankrike - månne någon kunnig läsare vet?

Det är mycket sällan jag är på konstutställningar, men för en del år sedan var jag på Liljewalchs i Stockholm och såg en utställning med sovjetisk konst. Mest var det officiellt godkända saker, och så fanns det ett rum med icke godkänt.  Men det där rummet med "underjordisk" konst kunde man gott ha krympt till hälften, det var inte mycket att hänga i julgran direkt.

Nu fanns det ju visserligen en del platta och ointressanta målningar bland de officiella, men det allmänna intrycket var att "de där mänskorna kunde ju hantera en pensel"! Om man skulle komma med någon kritik så var det att det förefaller som om mycket av den sovjetiska konsten faktiskt såg ut som det som målades före revolutionen. Det verkar som om skickliga förrevolutionära målare bytte motiv men i stort sett fortsatte som förut, med högsta tekniska klass. Att måla tsaren och hans hov, eller Stalin och hans medkämpar - det blev ingen större skillnad.

Jag gjorde reflexionen att det fanns paralleller mellan en del av de sovjetiska idyll-målningarn och det som amerikanen Norman Rockwell höll på med i mitten av förra århundradet. Eller om vi skall prata om olika varianter av realism på båda sidor av Atlanten. Fast sovjeterna kunde naturligtvis dra till med ett större kulturellt djup. Deras socialrealism blev mer konstnärlig än den USAmerikanska realismen. För en sovjetkonstnär som ändå kanske inte stämmer helt med fördomarna hur "det borde se ut", gå in på den här hemsidan och fortsätt in på sidorna men målningar från olika årtionden.


Middag på kolchosen ...? Nej, det är Norman Rockwell, USA

Många äldre svenskar torde ha sett Rockwells idyllmålningar i form av omslag på veckotidningen Allers.

Men för att återgå till det där med CIA och modern konst i stil med Jackson Pollocks målning i början av inlägget. Det fanns en del kulturmänniskor och konstsamlare i CIA:s korridorer, till och med betecknade som före detta  "leninister och trotskister", och de ville främja modern konst som ett vapen mot den mer stelnade sovjetiska socialrealismen. Ett problem de hade var att hemmafronten i stort sett tyckte att modern konst såg ut som rena smörjan. Kanske någon till och med tyckte att den som ut som om konstnären uträttat sina sina naturbehov ... ja, resten vet du ju redan. Men de gamla ultrarevolutionärerna stretade på i motvinden, och så småningom blev målningar av rent kladd, av soppburkar och en get med en bilring om magen erkända som konst även utanför de snävare kretsarna.

Den här målningen har jag gjort själv, med tusch och pensel. Den är föreställande. Den föreställer en fältflaska och en kåsa. Följaktligen heter målningen "Fältflaska och kåsa".

torsdag 11 november 2010

Plutonomi

Saxat från Svenska Gladbladet nyss, angående vad glada bonusmottagare på Wall Street kan se fram emot:

Enligt en undersökning som Wall Street Journal har låtit göra kommer bonusfesten på Wall Street i år att vidgas – från att i fjol ha legat på 139 miljarder dollar väntas den nu landa på 144 miljarder dollar.Summan överstiger bonusnivån från 2007 – då krisen ännu inte hade slagit till med full kraft, sänkt bjässar som Lehman Brothers och skapat allmän världsoro – med cirka 9 miljarder dollar.

"Åt den som har skall varda givet" kan väl en bibelsprängd jänkare ta som tröstande ord. - Nej, inte undra på att folk är förbannade!


Jag är lite närsynt, men ser det inte ut som några bankdirektörer som spanar efter julbonusen?

Det här lär inte minska på krisen i USA för de som inte tillhör den lilla rika gruppen i toppen, eller en större grupp som ändå klarar sig rätt hyggligt. Jag har just upptäckt ett nytt ord för enprocentsgruppen: plutonomi. Det var via ett inlägg på Real-World Economics Review Blog. Vi som är superbra på klassisk grekiska vet redan vartåt det lutar: ploutos betyder rik. Det här har något med de rika knösarna att göra, den där enprocentgruppen som snor åt sig allt större del av Jordens rikedomar.

På RWERB-sajten finns länkar till ett par rapporter från USAmerikanska Citibank där det pratas om hur fantastiskt det är med plutonomin i dagens värld. Jag har bara hunnit kasta en snabb blick på dem. Just det positiva anslaget kan göra den här sortens rapporter väldigt avslöjande. Författarna tänker sig inte riktigt för vad som kan vara olämpligt att tala om, utan blåser bara på. Den som är intresserad bör nog snabba sig på och försöka kopiera rapporterna eftersom Citibank försöker få bort dem från nätet. Förklaringen till att rapporterna talar klarspråk är nog tudelad: dels tillkom de innan den senaste finanskrisen bröt ut, dels var de avsedda för en mindre skara läsare, inte för allmänheten i stort. Visserligen är nog arrogansen tämligen obruten på Wall Street, men med en långdragen kris och mycket missnöje på "Main Street" kanske det är bäst att inte tala för mycket om vissa saker just nu.

Antalet konkursade banker i USA i år är 143 för övrigt, fyra nya slog vantarna i bordet förra helgen. Och året är inte slut ännu.

onsdag 10 november 2010

Lite stöd för en av mina tidigare synpunkter

Om du har tid så ta en titt på den här filmen, den tar 20 minuter:



Jag fann den naturligtvis på bloggen Det Progressiva USA, här. Jag hängde inte med på allt som damen sade, och av det jag förstod kom en del funderingar och obesvarade följdfrågor naturligtvis, men jag ser detta som ett stöd till vad jag försökte puffa för tidigare. Här finns enorma möjligheter, och olika grupper utnyttjar dem på sitt sätt.

tisdag 9 november 2010

Minns 1941 års kämpar!

Den sjunde november 1941 hölls den sedvanliga paraden på Röda torget i Moskva, till minnet av Oktoberrevolutionen (som skedde i oktober enligt den gamla tideräkningen men hamnade i november när revolutionärerna såg till att den nya sovjetstaten fick samma almanack som resten av världen). Denna vinterdag 1941 var det krig, de tyska armeerna trängde långsamt österut mot Leningrad och Moskva. Det såg ut som om Tyskland vunnit Andra världskriget. Man hade slagit ut de västallierade och erövrat Balkan. Nu var det Sovjet kvar. (Nej, USA hade ännu inte sparkats in i kriget, men nu var det nära i tiden, inte så mycket mer än drygt en månad, fast det visste inte så många ännu.)

Den sjunde november i år hölls en minnesparad av paraden 1941 i Moskva. Bilderna kommer därifrån. 1941 års män och kvinnor paraderade, och sedan åkte de direkt till fronten. Några veteraner från den tiden fanns med i festligheterna, men knappast bland männen och kvinnorna nedan. Och 2010 års kvinnor och män kunde väl åka hem med Kaganovitj' fina gamla tunnelbana och fortsätta firandet i en trängre krets. Samt kanske höja ett eller annat glas och skåla för 1941 års kämpar, män och kvinnor, som slog tillbaka de nazistiska angriparna.

Fyrtiotalsuniformer, gamla gevär och röda fanor när den sovjetiska ångvälten bereder sig på att rulla tillbaka den tyska fronten

Jag tycker det ser ut som om en del har stövlar och en del benlindor

Alla var med. Jag undrar vad den där symbolen på den närmsta flickans ärm betyder

Här kommer Röda kavalleriet!

Hemmafronten - glöm inte arbetarna på hemmafronten!

måndag 8 november 2010

Det är skillnad på folk och folk

Man får hoppas att det är rätt person som polisen i Malmö tagit in, att det blir slut på skjutningarna mot folk med "fel" utseende.

Kunder och anställda på banker eller i affärer kan få svåra mentala skador när de plötsligt står inför beväpnade hysteriskt skrikande rånare. Det är en livshotande situation, vem skulle förneka det? Ett laddat skjutvapen riktad mot en människa är ett dödshot. Vi kan hånfullt avfärda rånarpladder om att de "bara" vill sätta sig i respekt. Vad menas? Tänker rånarna inte skjuta, kommer de att gå sin väg om man säger åt dem att försvinna? Varför då ha vapen med sig? - Nej, det blir en chock som kan följa en del människor resten av livet, just för att de blivit hotade till livet.

Det är skillnad på folk och folk. I Göteborg utfördes överfall på hela familjer under dödshot (jämför med vad jag skrivit ovan). Det påstods av polisen ha varit "odramatiskt". Det var odramatiskt i Malmö också. Men av någon anledning slogs inga dörrar in, inga skrikande maskerade personer med laservapen stormade lägenheten och slängde ner alla närvarande oavsett ålder på golvet. Varför? Kanske för att det inte handlade om om "Oskar Neger", "Neger Negersson" eller den lille "apejäveln", utan en vanlig svenne? (Vid det här laget har väl kvällsblaskorna talat om nästan allt utom vad han heter.) Jag säger inte att malmöpoliserna borde ha uppfört sig som i göteborgsfallet. Jag säger att man i Göteborg borde ha tänkt först. Nu har man förmodligen helt i onödan fått fram ytterligare några personer som kan få dras med det här resten av sitt liv - och som kanske någon gång bestämmer sig för att slå tillbaka.

Vetenskapsnytt

För mer än ett år sedan skrev jag om forskning i Jordens klimathistoria via en sjö i nordöstra Sibirien med det lättuttalade namnet El'gygytgyn. Det är en gammal meteornedslagsplats som blivit mums för forskarna, men ganska så knepig att komma fram till och jobba vid/i/på eftersom den ligger långt ute på tundran och långt från bebyggelse. Eftersom man skulle borra sig ner till nedslagszonen från 3,6 miljoner år sedan med startpunkt från vattenytan så fick man stå på isen och borra. Men nu har man kommit hela vägen och kunnat plocka upp borrkärnor vars innehåll ger upplysningar om klimatet under några miljoner år. Jag hittade den nya artikeln om El'gygytgyn här när jag letade efter något annat, nämligen det här:



Det är en stenspets, uppskattningsvis 70.000 år gammal från Sydafrika, och bearbetad enligt en särskild metod. Den här sortens sten kräver att man först hettar upp den innan man vässar den genom någon sorts tryckteknik. Med andra ord fanns det då individer i södra Afrika som hade kommit upp på en viss teknologisk nivå. Man tog inte bara en vass sten från marken för att använda den, man tog inte en sten och knackade till den med hjälp av en annan, man gick ett steg längre genom att använda eld också och tryckte, i stället för slog, bort flisor.

Just den här tekniken för att framställa stenverktyg trodde forskarna tidigare vara "bara" cirka 20.000 år gammal, men den tycks alltså vara bortåt 50.000 år äldre. Då kan man fråga sig vad tidsgapet betyder? Var det några tekniska snillen som tidigt kom på en bra teknik som sedan glömdes bort? Eller har tekniken levt vidare men inga fynd gjorts?

Hur som helst är detta intressant för alla som funderar på förhållandet mellan människa och teknik. Vad hände med de här människornas tänkande, med deras hjärnor, när någon kom på den nya egendomliga tekniken? Blev de lite mer mänskliga kanske (på gott och ont)?

söndag 7 november 2010

Historiska foton igen - 18 september 2007


Det finns ett blogginlägg från 18 september 2007 där jag lade upp några bilder från demonstrationen mot regeringspolitiken. När jag nu sitter och sorterar och rensar bland gamla bilder har jag kommit fram till hösten 2007, och här är ytterligare ett par bilder från detta historiska tillfälle.

- Historiskt?

- Ja, man kan väl säga att det var en historisk situation så tillvida att demonstrationens utformning visade vart vinden blåste: missnöjet med regeringen var stort, men den parlamentariska oppositionen och den officiella fackföreningsrörelsen höll sig borta. Och det gjorde nog att deras chanser redan då raskt minskade, om det nu var ett regimskifte som åsyftades. Inte ens Vänsterpartiet ställde upp annat än i form av någon eller några partiföreningar som agerade på egen hand. Det man kunde uppnå från SAP:s och V:s håll var att hålla tillbaka opinionen mot regeringen med förhoppningen om att det skulle ordna sig ändå - men rätt många gick inte på den finten. Proffspolitikerna och deras politiska konsulter sköt sig själva i foten.




Har för mig att Aftonbladet skrev i en ledare för några dagar sedan (hittar inte igen den nu) att korruption hos LO-ledningen gjorde att socialdemokraterna inte kunde slå hårt mot regeringen. Då hade man bara fått igen från regeringen med samma mynt. Ja, med sådan opposition blir resultatet inte så bra, och det kunde man räkna ut för länge sedan.

lördag 6 november 2010

Vinnare eller förlorare - beror på ståndpunkt

"Kriget i Afghanistan kan inte vinnas" säger en del snusförnuftiga individer. Jodå, det kan det visst: av afghanerna. De kan slå tillbaka den femte stora utländska invasionen på ungefär 170 år och deklarera sig som vinnare. Inget konstigt med det. Däremot kan det vara konstigt med personer som verkar tycka att invasionen skulle vara godtagbar om den skulle ha lyckats och Afghanistan inte bara slagits sönder utan permanent förvandlats till en halvkoloni, komplett med quislingregering. Det är ju som att säga att ett inbrott är fel om det misslyckas, inte för att inbrott i sig är olämpliga handlingar.

Bör inte varje sann fosterlandsvän glädja sig åt afghanernas framgångsrika motståndskamp - även om några svenskar som står under utländskt befäl skulle hamna i skottlinjen? Ta hem svenskarna!

fredag 5 november 2010

En peruan och en kines om Trotskij

En i Sverige tämligen obetydlig del av den socialistiska rörelsen brukar kallas ”trotskister” efter den gamle ryske revolutionsledaren Leo Trotskij som en tid spelade en stor roll, sedan raskt marginaliserades och slutade med en ishacka i skallen. På senare tid tycks det som om svenska trotskister inte vill kallas för det längre (jag vet inte anledningen). En av egenheterna i denna grupp är att man ofta yttrar sig i mycket revolutionära termer (inga kompromiss-tomtar alltså!), samt att man i tid och otid deklarerar att man inte är stalinister. Jag frågade en gång en trotskist om vad man egentligen menade med den termen, men fick ett svar som verkade antyda att stalinist var den som man kallade stalinist. Inte särskilt upplysande. Dessutom tycker jag det är bättre att tala om vad man är för än vad man är emot. Det brukar visserligen vara svårare, men det för ändå debatten framåt.

Egentligen kunde jag lämna frågan här, men eftersom ett par texter om Trotskij och hans tankeströmning blivit bekvämt elektroniskt tillgängliga kan jag inte låta bli att göra en längre förklaring. Det är inga nollor som skrivit direkt: Peruanen José Carlos Mariátegui med en artikel från 1929 och kinesen Lu Hsün (stavas ibland Xun) från 1936. Stora kanoner alltså. Det som jag anser vara värdefullt med dessa texter är att de kommer från intellektuella i den illa utvecklade och nedtryckta halvkoloniala världen omkring 1930, personer med en skarp blick för olika tendenser även i det visserligen oberoende men ännu illa utvecklade Sovjetunionen. Om jag skulle föregripa slutsatsen så iakttog de den reellt existerande världen med dess problem och möjligheter och noterade att trotskisterna till skillnad mot stalinisterna tycktes ha stuckit upp huvudet i en annan rymd.



José Carlos Mariátegui, 1894-1930

Den peruanska artikeln finns tillgänglig på nätet i engelsk version, här följer några urklipp. Vad Mariátegui säger är i princip att Trotskijs högtflygande internationalistiska radikalism inte dög när det gällde att lösa Sovjets problem, utan det behövdes jordnära politiker som Stalin till det.

... events have not proven Trotskyism correct from the point of view of its ability to replace Stalin in power with a greater objective capacity to realize the Marxist program. ... In most of what relates to agrarian and industrial policies and the struggle against bureaucratism and the NEP spirit, Trotskyism tastes of a theoretical radicalism that has not been condensed into concrete and precise formulas. On this terrain, Stalin and the majority, along with having the responsibility for administration, have a more real sense of the possibilities. ...
Trotsky stood out from all his comrades because of the brilliant distinctiveness of his personality. But he not only lacked a solid and long-standing connection with the Leninist team. His relationship with the majority of its members had been quite uncordial before the revolution. … Moreover, Trotsky, it seems, does not possess the special talents of a politician as Lenin did to the greatest degree. He does not know how to gather men; he is not acquainted with the secrets of managing a party. ...
... with Trotsky at the command post, the opposition quickly took an insurrectionary and combative tone to which the majority and the government could not be indifferent.
Trotsky, moreover, is a man of the cosmopolis. ... But this very international sense of the revolution, which gives him such prestige on the world scene, momentarily robs him of his power in the practice of Russian politics. The Russian revolution is in a period of national organization. It is not a matter, at the moment, of establishing socialism internationally, but of realizing it in a nation that, while a nation of 130 million inhabitants that overflows onto two continents, does not yet constitute a geographical and historical unit. It is logical that in this stage, the Russian revolution is represented by men who more deeply sense its national character and problems.
Stalin, a pure Slav, is one of these men. He belongs to a phalanx of revolutionaries who always remained rooted in the Russian soil, while Trotsky Radek, and Rakovsky belong to a phalanx that passed the larger part of their lives in exile. .... For now, alone with its problems, Russia prefers more simply and purely Russian men.

Stalin var väl snarare 'pure Caucasian', men det spelar ingen större roll.



Lu Hsün, 1881-1936 


Den kinesiska texten finns på nätet på engelska, men här är den på svenska. Där ingår två delar: dels ett brev från en kinesisk trotskist till Lu Hsün, dels den senares svar. Bakgrunden var att japanerna höll på att knapra i sig bit efter bit av Kina samtidigt som inbördeskriget mellan de kinesiska kommunisterna och nationalisterna rasade. Kommunisterna lyckades dock utnyttja motsättningar på nationalistsidan och skapa en gemensam front mot japanerna. Detta upprörde kinesiska trotskister som skrev att kommunisterna … :

… övergivit klasståndpunkten, antagit ett nytt utseende, utfärdat kommunikeer och skickat representanter att förhandla med byråkrater, politruker, krigsherrar och t. o. m. folkmassornas bödlar och kräva en "enad front" med dem. De har gömt undan sin egen flagga och förvirrat folkmassornas medvetande för att intala dem att byråkrater, politruker och bödlar allesammans är nationella revolutionärer och i stånd att göra motstånd mot japanerna, och resultatet blir ofelbart att de revolutionära massorna överlämnas till bödlarna för att ännu en gång massakreras. Sådana skamlösa förrädarhandlingar från stalinisternas sida får alla kinesiska kommunister att känna skam.

Detta låter ju illa! Men det finns ju några modiga kämpar som står emot:

Vi har motsatt oss stalinisternas opportunism, blinda agerande och byråkratiska partisystem. och nu riktar vi ett bestämt angrepp mot denna förräderiets "nya politik".

Med andra ord: det var fel att försöka bygga en front mot japanerna som omfattade alla som på något sätt ville kämpa mot dem. Detta var inget annat än stalinistiskt förräderi, och trotskisterna ville i stället fortsätta inbördeskriget. Lu Hsün var inte imponerad. Han spolade trotskisterna och Trotskij själv, och antydde att det kunde finnas japanska pengar i bakgrunden. Med andra ord att förräderiet i själva verket var något som de kinesiska trotskisterna stod för. Här är ett längre utdrag, med polemik på hög nivå. Lu Hsün börjar med att sammanfatta brevskrivarens två huvudpunkter:


… för det första beskyller ni Stalin m. fl. för att vara byråkrater, och för det andra anklagar ni Mao Tse-tung m. fl. för att deras ståndpunkt "förena alla partier till gemensamt motstånd mot Japan" skulle innebära ett svek mot revolutionen.

Detta gör mig sannerligen "förbryllad", ty framgångarna för Stalins Sovjetiska socialistiska republikernas union inom alla områden i världen har ju ändå visat hur beklaglig Trotskij är på sin ålderdom, sedan han jagad i exil rotlöst drivit omkring och sjunkit ner i så djupt förfall, att han slutligen "var tvungen att" ta emot fiendens pengar. Då han nu driver omkring är det inte lika illa som den gången i Sibirien före revolutionen, ty vid den tiden fanns det förmodligen inte ens någon som kunde skänka en bit bröd. Och hans sinnesstämning måste vara en annan nu på grund av Sovjetunionens framgångar idag. Fakta talar tydligare än vältalighet, och han hade inte förutsett en så skoningslös vidräkning idag. Dessutom är er "teori" betydligt mer upphöjd än Mao Tse-tungs, inte blott betydligt mer upphöjd, den ena befinner sig helt enkelt uppe i himlen medan den andra är nere på jorden. Upphöjdhet är förvisso värd beundran, men det kan ändå inte hjälpas att denna upphöjdhet välkomnas just av de japanska inkräktarna, så därför är det oundvikligt att upphöjdheten faller ner från himlen och hamnar på den smutsigaste platsen på jorden. Eftersom er upphöjda teori välkomnas av Japan, kunde jag inte låta bli att känna mig lite orolig för er skull, då jag såg de prydliga tidskrifterna ni låtit trycka. Om någon offentligt spred ett rykte för att förtala er och sade att japanerna betalar er för att ge ut dem, skulle ni då kunna rentvå er helt och hållet? Detta säger jag nu inte alls som hämnd för att det tidigare bland er fanns somliga som tillsammans med andra personer beskyllde mig för att ta emot rubler. Nej, jag har ännu inte sjunkit så lågt, ty jag .tror inte att ni kan sänka er så lågt att ni tog emot japanernas pengar för att ge ut skrifter som angriper Mao Tse-tungs teori om gemensamt motstånd mot Japan. Det kan ni absolut inte. Men jag skulle allvarligt vilja göra er uppmärksamma på att er upphöjda teori inte kommer att välkomnas av de kinesiska folkmassorna, och att ert handlande går stick i stäv med det kinesiska folkets nuvarande moralprinciper.

Kan man dra några nyttiga slutsater ur detta för dagens konflikter då? - Ja, kanske att jordnära politik som griper tag i människornas dagliga problem har lättare att slå rot än proklamerandet av högtflygande principer som man inte kan äta sig mätt på! Och att man skall se upp med folk som verkar lite väl revolutionära i fel situationer, de kan ha betalt för det.