söndag 28 februari 2010

De finurliga etruskerna


Jag nöjesläser en liten kurs om etruskerna denna vår. Intressant nog har jag bara mött positiva reaktioner när jag omtalat det för andra. "Åh, du kommer att älska etruskerna!" Och det är ju trevligare än om någon hade sagt exempelvis "äsch, de där jäkla kryptofascisterna" eller något annat i ogillande stil.

Det skrivs mycket om "de mystiska etruskerna". Fast det är mest blaj tror jag. Det mystiska med etruskerna är väl att de fragment av språket som är bevarat visar att de inte talade ett indoeuropeiskt språk. Och så fanns det redan under antiken olika förslag om varifrån de kom: om de var invandrare från Anatolien (nuvarande Turkiet) eller om etruskerna var urbefolkningen i mellersta Italien. Det kanske är både - och.

Etruskerna bodde i området norr om Rom, men deras inflytande spreds under några hundra år upp till nordliga Italien och ner längs kusten långt söder om Rom. Sitt skriftspråk lånade de från grekerna som i sin tur hade fått skriften från fenicierna. Något särskilt mystiskt med dem var det nog inte. Jag tycker snarast de ser finurliga ut. Hur låter det? "De finurliga etruskerna."

De råkade bo ungefär på rätt ställe vid rätt tid. Järntekniken höll på att slå igenom i Europa och det fanns goda järnförekomster i deras område. Landet var också bra för jordbruk och så låg det längs en av handelsvägarna från östra Medelhavets högkulturer upp mot centrala Europa. Att väva fina tyger kan också ha varit en av deras specialiteter. Med andra ord var förhållandena sådana att åtminstone den etruskiska eliten kunde äta sig feta och glada och ordna glada partajer med exempelvis flöjtspelare, som visas på målningen nedan.




Anledningen till att etruskerna försvann var nog att de bodde i självständiga städer, som grekerna. Något enat rike fanns inte. En av deras underlydande städer befolkades av effektiva men ganska otrevliga människor som slog ut de etruskiska städerna en efter en tills ingen fanns kvar. Delar av den etruskiska överklassen gick också över till romarna. "If you can't beat them, join them." Det var på det sättet som det Romerska världsväldet grundades, på ruinerna av nära och fjärran grannar. Och kan man känna samma värme för romarna som för de mer skugglika etruskerna?

lördag 27 februari 2010

Ökat samarbete i Latinamerika och Karibien

Det händer mycket i världen så man har inte en chans att hänga med. För ett par dagar sedan fick jag syn på nyheten att 32 stater i Latinamerika och Karibien håller på att bilda en ny organisation, men att USA och Kanada inte får vara med. I artikeln nämns en del andra intressanta saker, som att alla är emot sanktionerna mot Cuba, mot militärkuppen i Honduras och att England hänger sig kvar på Falklandsöarna. Man får också veta att Brasilien stödjer Irans program för anrikning av uran.

Även högerinriktade regeringar som den mexicanska och colombianska är med om det här. Det kanske förefaller märkligt för en svensk som tycker att man alltid skall höra efter med Washington innan man hittar på något, men dagens borgerlighet i Latinamerika är kanske inte lika undergiven som tidigare. Det grepp som USA och Internationella Valutafonden hade över kontinenten tidigare har brutits upp, länderna gör sig friare och utökar samarbetet. Det är en mycket intressant utveckling.

Honduras var inte inbjudet till mötet. Annars hade man varit 33. Kanske kuppen i Honduras blir det sista av sitt slag. I samband med den missade Obama chansen att hoppa på det nya latinamerika-tåget, han ses förmodligen på många håll nu bara som en mer glappkäftad version av Bush, och USA:s roll trycks tillbaka ännu mer. En intressant fråga är dock hur det kommer att bli med USA:s militärbaser i Colombia. Colombias regering med starka band till USA måste vara en av de svaga länkarna i den nya organisationen. Å andra sidan finns ju ett antal medlemmar som inte är så eftergivna längre och som kan fungera som en motkraft.

Enligt en annan rapport har gruppen ännu inget namn, men man kommer att mötas igen i juli 2011 i Venezuela.

Skrivet i blod


Det här är en målning från Filippinerna, till minne av de många journalister som dödats där. (Klicka för större format). Inte skriver man med fjäderpennor längre, och inte skriver man med blod eller ens rött bläck, men budskapet borde gå fram ändå. Journalister lever farligt i dagens värld, i synnerhet om de tar jobbet på allvar.

Medeltemperaturer


Vinterns medeltemperatur i Sverige 1860-2009. Notera tendensen som blir tydligare mot slutet av 1900-talet


– En region kan under en viss tid vara något kallare än vanligt, samtidigt som en annan är varmare. I vår del av världen beror det inte minst på tillfälliga variationer i var den arktiska luften och mildare luftmassor befinner sig, säger Elin Löwendahl, klimatkommunikatör.

– Det finns en skillnad mellan väder och klimat. Väder är det vi har just nu eller under en kortare period. Klimat är hur vädret brukar vara och hur mycket den varierar över en längre tid, minst 30 år eller mer, fortsätter Elin. Det betyder att trots att vintern i år är kall och snörik här, så säger det inte mycket om vintrarna i ett klimatperspektiv.


Jag var inne på SMHI:s sidor för att kolla prognosen för de närmsta dagarna, men hittade då mycket lägligt en översikt över klimatutvecklingen med vidhängande kommentarer. Det borde vara nyttig läsning för de som tror att någon månads sträng kyla gör så mycket till eller från. "Minst trettio år" - det är något helt annat.

Följande diagram är klart tydligare än det förra: det visar årsmedeltemperaturens förändring i Sverige 1860-2009. Frågan är om det finns någon tröskeleffekt när kurvan har fortsatt ytterligare ett tag åt höger, exempelvis att klimatsystemen börjar skena? Nu har vi ju vinter på normal tid, men kan man garantera att ett system som krisartat håller på att byter jämvikt inte slänger in kyla och snö vid andra tidpunkter? Exempelvis att de hagelskurar som ofta kommer i stockholmstrakten i mitten av augusti inte förvandlas till snö som vräker ner?


Ärligt talat, jag har svårt att förstå bristen på självbevarelseinstinkt hos en del av "förnekarna". En del kan väl avskrivas som gamla gubbar som vill köra bil och inte har plats för något annat i hjärnan, men ändå ... tendensen är klar, vi är inne i ett farligt skede och har inte obegränsat med tid för att göra lämpliga åtgärder.

I någon kommentar någonstans påpekade en person dock något hoppingivande: om dessa klimatförändringar är orsakade av mänskliga aktiviteter kan vi faktiskt göra något åt dem. SMHI igen:

Även 2009 tillhör de varmare åren under de senaste 150 åren.

Årsmedeltemperaturen 2009 i Sverige blev 0,5-1,5 grader över det normala. På senare tid är det år 2000 och 2006 som varit varmast.

WMO rapporterar att år 2009 även globalt var ett av de tio varmaste åren sedan i mitten av 1800-talet. ,,,

Det är tydligt att det globala klimatet ändras. Mätningar visar till exempel att temperaturen ökar, havsytan höjs och utbredningen av havsis i Arktis minskar. Det samlade kunskapsläget som forskats fram av klimatforskare världen över visar att de pågående förändringarna till övervägande del beror på mänsklig aktivitet.



Svårt att tro det kanske, men bilden är tagen i förmiddags och kameran riktad mot centrala Stockholm rakt över Riddarfjärden. Kungsholmen syns bara som ett grått otydligt band. Vinterna har gått in i den trista upplösningsfasen, men koltrastar och talgoxar sjöng glatt.

Sparar på mer än fikat?



Personalen rapporteras skämmas över att Timrå kommun drar ner på kaffet för pensionärerna. De som tagit beslutet kanske inte har så mjuka själar? Dessutom står det i klippet ovan att "hela sortimentet" skall ses över, så då är det väl mer än påtåren som hänger löst till.

Jag tittade på Timrå kommuns hemsida nyss men såg inget speciellt om detta. Kanske inte spanade på rätt ställe. Men jag fann att de har något som heter Timrå Vård- och Omsorgscollege. College? Vad betyder det? Är det på gymnasie- eller högskolenivå? Benämningen snarare döljer än klargör vad det är för ena figurer. Men eleverna kan ju få en del insikter i socialkunskap om de granskar den här historien. Ämne för några uppsatser kanske?

Hur som haver, det svajar allt våldsammare i politiken. Socialdemokraterna styr Timrå med, vad jag kan se, egen majoritet, så de kan inte smita undan och peka på andra. En tråkig sak är, att så fort något i den här stilen händer, så kommer hatmobben fram som gubben i lådan: allt är naturligtvis "invandrarnas" fel! För sjuttio år sedan hade det väl varit "judarnas" fel.

Men det är inte "invandrarnas" fel att socialmoderaterna och deras stödpartier i stort sett har svalt den nyliberala politiken som ju i mycket handlar om att "sila mygg och svälja kameler". Eller annorlunda uttryckt: ta från de som har lite och ge till dem som redan har mycket. Sedan kan man ju peka på att det är extra pinsamt för socialdemokraterna när de ger sig på sina egna kärntrupper, de som byggde landet och röstade på socialdemokraterna under förra årtusendet. Påtår är en liten sak, men inte om man sätter in den i ett stort sammanhang! Ett parti som inte förstår det är verkligen ute på tunn is.

fredag 26 februari 2010

Effekten av offenliga jobb

Offentliga jobb är ofta arbetsintensiva men inte så kapitalkrävande jämfört med exempelvis med industriarbetsplatser. Det innebär att om man satsar en slant på nya jobb så bör den omedelbara effekten bli större inom den offentliga sektorn.

Men det finns ju gränser där man börjar fundera på hur pengarna används ... som när folk skall ösas in som "praktikanter" en masse på offentliga verk och myndigheter. Herr ministern Littorin intervjuades på radion för en stund sedan. Han tyckte att man inte kunde ställa mer krav på kommuner och landsting att de skall ställa upp och försöka fixa arbeten. Så nu skall folk sitta i verk och myndigheter och inte ha något att göra (men vara borta från arbetslöshetsstatistiken ett tag).

Hur vore det om man i stället snabbt såg till att kommuner och landsting till och börja med slutade avskeda folk, och sedan i stället nyanställde i skolor, sjukvård, kommunala förvaltningar och liknande? Om kommunerna har svårt att finansiera, skicka med pengar så att det går att ordna! Jag tvivlar på att alla arbetslösa går att anställa som lärare eller sjukvårdsbiträden, men en del borde kunna få jobb på det sättet och den offenliga servicen skulle kunna förbättras. Den enda haken jag kan se med detta är väl att de borgerliga inte vill ha bättre, utan sämre, offentlig service för att få argument att sälja bort den. Men det argumentet godkänner jag inte.

Det är klart att man kan ta in praktikanter hos Skatteverket. Utrusta dem med batonger, handbojor och pistoler och skicka ut dem att jaga alla skattebrottslingar me F-skattesedel ... nähä, det var ingen bra idé ...

Bilden av IT-branschen ... proletarisering


Ett trälhav med stansoperatriser någon gång på trettiotalet


The image of work in the IT industry is dominated by the clever nerd lacking social skills and the highly paid consultant, kan man läsa här. Det handlar om den fortgående proletariseringen av IT-branschen. Det är inte bara smartskallar som jobbar där. Det är frågan om det någonsin varit så. Det är nog bara så att smartskallarna fått mer uppmärksamhet. Men nu räcker det inte ens med att vara smartskalle för att klara sig. För att återgå till artikeln:

As the industry has matured there are fewer products and services built specifically by one company or for just one customer. Competition is based more on price than functionality. Likewise, the job skills in the industry are increasingly standardised. Many IT workers are periodically transferred between companies as part of outsourcing contracts - staff are bought and sold like equipment and orders.

Greater price competition leads to relentless cost-cutting drives and working staff harder for less pay and benefits. Standardisation of skills is reducing workers' ability to resist this individually. As jobs become less individual, less creative, less rewarding and increasingly routine, supervision intensifies. Clocking in and out of work was scrapped decades ago, but many now have to complete "timesheets" to account for what they've been doing. Failure to submit timesheets leads to disciplinary action. Many mobile engineers have tracking devices fitted in their cars and call centre staff are often monitored by the second. Pressure on productivity and cost often leads to bullying.

Most companies use individual performance appraisals, sometimes with "forced distribution", where managers have to award the worst scores to fixed percentages of staff no matter how well they are really doing or whether problems are genuinely their fault. Employers try to "manage out of the business" those who score badly, through so-called "performance improvement plans", disciplinary measures and hounding people until they quit.

Many fear their jobs will be moved to lower-wage countries, so an increasing number work on customer sites which can't be offshored. Many spend long periods working far from home, encouraging long working hours.


För att sammanfatta: IT-branschen har standardiserats och blivit en bransch bland andra där kunskapskraven sänks (jag har tidigare skrivit om kunskap här) och personal liksom maskiner köps och säljs på marknaden i en allt vildare jakt på vinster. Proletären är en figur som bara kan leva genom att sälja sin arbetskraft, kan vi påminna oss om.

Det är inte konstigt. Kapitalismen fungerar så. Om det krävs en civilingenjör med flera års akademiska studier för att konstruera en hemsida på nätet blir det dyrt. Om man kan göra samma sak efter att ha gått en liten ABF-kurs kommer priset på hemsidekonstruktörer att sjunka högst betydligt.

Vartefter mer intelligens byggs in i datorerna kommer kraven på de personer som jobbar med dem att sjunka. Jämför ett ordbehandlingsprogram från 1985 med ett från 2010 och du kommer förmodligen att upptäcka en väldig skillnad i användarvänlighet. Och därmed behöver man inte betala så mycket för att få folk som kan jobba med programmet. På de flesta arbeten idag är det förmodligen ett krav att man vet något om hur man använder en dator. När de flesta vet det så betalas inget extra för den kunskapen.




En hålkortsmaskin från IBM som var modern omkring år 1960. Den användes för att registrera underlagen, hålkorten, till dåtidens enorma datamaskiner (man sade "datamaskiner", inte datorer)


Men man vore ju inte en gnällig gamling om det inte här kom in ett påpekande om att "det här är verkligen inget nytt". Att det fanns missnöje bland programmerare som sattes i serieproduktion och bara fick små programsnuttar att jobba med, det hörde jag för över tjugofem år sedan.

Och går vi tillbaka ytterligare ett tiotal år kom Harry Braverman och hans epokgörande bok om hur kapitalet försökte eliminera självständiga kunskaper hos arbetarna. Mycket handlade om fabriksarbete, men han kom också in på den då ganska nya branschen med datamaskiner. Där fanns en topp av systemerare och programmerare, men basen bestod av tempoarbetare: det var arméer av stansoperatriser som satt vid sina maskiner och febrilt knackade på tangentborden. De hade förlagor och så gjorde de hål i papperskort som sedan fungerade som indata till den enorma datamaskinen som fyllde upp ett stort rum. Deras arbete var fullständigt osjälvständigt.

Stansoperatriserna hade inte mycket till status på arbetet, och så fort företaget fick chansen så kom arbetet på ackord. Och en sak vet man vad det gäller ackordsarbete - på sikt är utsikten större att det är företaget än den anställde som vinner på den löneformen. Det var egentligen ingen större skillnad mellan dessa kontorister som slet vid sina hålkortsmaskiner och tempoarbetarna som slet på verkstaden med att bocka plåt eller löda kretskort och hade tidsstudiemännen i hälarna.



Så här såg ett hålkort ut. Tekniken var gammal, den användes redan i slutet av 1700-talet för att styra vävstolar, och pappersremsor med hål fanns i självspelande pianon


Nu ser vi detta igen: de vinster som många arbetande tillfälligt kunnat göra i IT-branschen har tagits tillbaka med råge. När antalet arbetssökande är större än efterfrågan, och när dessutom den nödvändiga kunskapsnivån sjunker för arbetena så är proletariseringen oundviklig. Den hippa branschen är inte så hipp längre, det är dålig betalning, dålig behandling, dåliga utsikter. Företagarna själva behöver inte vara några datasnillen men de kommer snart nog att upptäcka att de som igår verkade vara gudabenådade snillen och datortrollkarlar kan köpas billigt utan att det skadar verksamheten. Och då gör de det.

Är dessutom branschen full av ungdomar utan förståelse för fackligt arbete blir det ännu värre. Frågan är hur det går, om de socialt inkompetenta nördarna och datakonsulterna kommer att gå samman, slå tillbaka och marschera framåt med alla andra proletärer under något lämpligt banér?

Rikedom och/eller dygd


Välstånd utan dygd är ingen ofarlig granne
men en blandning av båda är höjden av lycka

Sålunda skaldade den grekiska poetissan Sapfo för över 2500 år sedan. Och har hon inte rätt? Folk blir ju inte automatiskt snällare för att de är rika. En del tar ju snarare rikedomen som ursäkt för att bli elakare och överfalla mindre bemedlade grannar. "Vår livsstil är inte förhandlingsbar" kan USA:s president kväka om. Och därmed är det bomber i stället för böcker, mord i stället för medikamenter, som USA skickar till världens fattiga. Med en sådan "vän" behöver man inga fiender, den dygd som finns i USA finns åtminstone inte hos dess härskande elit. Och inte hos den härskande eliten i Sverige heller.

Men om det är så, att grunderna till ett moraliskt uppträdande faktiskt är hårdkodat i oss människor som artvarelse, då ligger dessa elaka herrskap illa till. Dygden kommer att besegra odygden, välståndet kommer att fördelas rättvist. Här är ett rasande angrepp från Indien mot deras egna härskare. Om inte eliten skyddades av poliser och militär skulle de ... :

... lynchas till döds av de stora lidande, förödmjukade, plundrade, förföljda, åsidosatta massorna. De stora rikedomar som samlats av dessa förtryckare, hundratusentals mijöner rupier skickade till utländska banker, deras palatslika byggnader och lyxiga livsstil medan tre fjärdedelar av befolkningen tvingas att leva på bara tjugo rupier per dag skulle knappast väcka sympati om medlemmarna av denna klubb av plågoandar lynchades av Jordens fördrivna och fördömda.

Det här låter ju inte som icke-våld och Gandhi precis, men har Indien någon gång varit särskilt icke-våldsamt?

Det kanske till och med är så att det vi kan kalla "dygd", alltså ett moraliskt uppträdande människor emellan, finns i vår biologiska grundval, och att den odygd som vissa härskare (och en del andra människor) uppvisar är en dålig kulturell fernissa som smetats på av några tusen år av klassamhälle.

Marx hade kläm på det. Kapitalisten är personifierat kapital, skrev han. När kapitalisten var elak så var det för att han var en funktion av sitt kapital, inte därför att han som människa i sig var elak. Därmed kan man ta som en allvarligt menad hypotes av avskaffande av klassamhället kan göra människor snällare mot varandra. När det inte finns någon överklass som hatar och samtidigt är rädd för underklassen borde samhället i stort bli trevligare att leva i.

torsdag 25 februari 2010

Grön jakt med problem


Det kommer rapporter om att delstats- och centralregeringens offensiv mot den maoistiska gerillan i delstaterna Västbengalen och Jharkhand inte går så bra. Operation Green Hunt - Grön jakt - har för närvarande mer eller mindre ebbat ut.

På kartan ovan har jag försökt ringa in området det handlar om ungefär. Det är otillgängliga skogsområden på gränsen mellan de två delstaterna. Östligaste Jharkhand beskrivs som ett "ogenomträngligt fort" där maoisterna kommer och går som de vill. Myndigheternas trupper verkar hittills mest ha rört till det för sig och beskyllningar viner åt olika håll om vems felet är. Ett kännetecken på en "mjuk stat" kan vara att folk ägnar sig mer åt att skylla ifrån sig än att ta ansvar. Men för upprorsrörelsen är det ju bara bra att det är oreda hos motståndarna.



Shibu Soren, chefsminister i Jharkhand. Han kanske borde se mer bekymrad ut?


En intressant fråga är om det finns dolda kanaler mellan maoisterna och delstatsregeringarna eller om det bara rör sig om politisk pajkastning. Det verkar som om beskyllningar om samröre med maoisterna slungas åt alla håll när man har kört slut på andra argument.

Nåväl, offensiven lär återupptagas, men kanske maoisterna hittar på nya knep dessförinnan. De senaste åren har de visat sig fingerfärdiga på politikens alla områden och de lär fortsätta med det. De har ett gott skydd ute i de stora skogarna, men ännu bättre skydd genom bra förankring hos lokalbefolkningen.

Förtroende, (svikna) förhoppningar




Utan ett visst mått av förtroende fungerar inte ett samhälle. Man måste kunna lita på folk. Gärna vill man ha folk som man kan lita fullständigt till, som aldrig sviker eller har konstigheter för sig när de tror att ingen ser det. Det är en sorts samhällskontrakt: du är schysst och är hederlig både när du syns och när du inte syns, så ställer jag upp för dig. Och därför gör det så illa när förtroendet bryts. Det är ungefär samma sak vare sig det gäller mellan två personer eller mellan enstaka personer och hela grupper. När det sviks så gör det ont.

Jag struntar i de topparvoderade personerna i ledningen för Röda Korset, men alla dessa aktiva medlemmar som gör så mycket utan annan belöning än att känna att man gjort något gott... . Jag undrar hur de känner sig när det fina namnet (eller säger man "varumärket" numera?) har släpats i smutsen? Jag känner för dem, och för alla andra i olika organisationer som vill tro gott om ledningen men som får en spark i häcken som tack - samt extra belöning i form av hånflin från de som "vet". De som "vet" är väl odågorna som själv aldrig gjort något och gärna vill ha något att skylla på för att fortsätta med det. Men jag tror att den sortens människor är en minoritet som man behöver bekymra sig mindre om än det flertal som helt enkelt är besvikna.




För många år sedan var jag lite aktiv fackligt och åkte på ett par veckoslutskurser på kursgårdar. Den ena var ute på Svartsjölandet, på en gård som jag tror ägdes av bondekooperationen. Enkelt, rustikt och trevligt. En annan gång var det på en kursgård på Lidingö som ägdes av några LO-förbund. Lyxen var motbjudande, det var som upplagt för att köpa de förtroendevaldas själar så att de skulle svika sina medlemmar och bli förbundstopparnas marionetter i stället. Med tanke på hur det ser ut i facket idag lyckades man rätt bra med det. Hur mycket förtroende mellan topp och bas finns det kvar i LO och andra grenar av arbetarrörelsen? Har det inte varit lite väl många gubbar och tanter som skott sig bra på medlemmarnas bekostnad och levt ett liv som knappast delas av en lågavlönad städare eller sjukvårdsbiträde? Sådant kommer fram, och folk drar slutsatser av det.




Pladder-putte


Att väcka förhoppningar, att faktiskt ha möjligheter att genomföra det man lovar, men sedan grovt svika - det är ett undermedel för att få folk att vända en ryggen. Herr Obama, idol hos diverse naiva människor, har under ett års verksamhet i stort sett lyckats sätta kniven i ryggen på såväl demokrati som tillit i USA.

Nyckeln för en framtida god utveckling i USA är tiotals miljoner mer eller mindre progressiva unga människor. De kände tillit, de ville ha förändring, de gick på hans vackra prat. Vad finns kvar nu? De enda som har en disciplinerad väljarbas är mörkrets krafter i USA. Genom sina svek har Obama sett till att de mest destruktiva grupperna kan återta den politiska makten om inget under händer. (Nej, jag godtar inte argumentet att Obama är låst, han kunde ha fört ut kampen på gatorna, till de tiotals miljoner unga och äldre entusiasterna som skriker efter "ändring". Det gjorde han inte.)

Det är inte bara ett mentalt problem när förhoppningar och löften sviks, det slår igenom på hur hela samhället fungerar. När bonusgubbarnas mentalitet invaderar även frivilligorganisationer, när politiker medvetet gör så att hela generationer vänder ryggen åt den nödvändiga politiken, då är det inte en skitsak. Det river sönder demokratins fundament som är de intresserade medborgarnas strävanden att förbättra samhället. När tilliten krymper minskar också utbytet av tankar och ideer mellan människor, olika grupper sluter sig mot yttervärlden, möjligheterna att gemensamt angripa samhällsproblem förstörs.

De mest hårdföra maoisterna i Indien ställer inte upp till val i de borgerliga parlamenten, de anser att de valda automatiskt blir köpte genom sina privilegier. Goda föresatser hjälper inte, de valda blir korrupta och sviker sina väljare. (Jämför med den utveckling från idéparti till politisk apparat som Miljöpartiet genomgått!) Därför vill maoisterna krossa hela den struktur, inklusive de borgerliga parlamenten, som skapar korruption och svek. Kan det vara en linje att studera?





Vilgot på arbetslinjen kommenterar politik och pengar. Moderater försöker ju köpa sig in i politiken. Samtidigt vill de ju privatisera allting, så det innebär väl att de vill kvittera ut löner för att egentligen inte göra något alls? I alla fall inte sköta samhälets viktiga funktioner.


Jag var medlem en kort tid i Vänsterpartiet för att kolla läget. Det var inte bra, men det fanns åtminstone en del snälla människor där (och några som föreföll mig mer tveksamma). Men det var uppenbart att i ett avgörande ögonblick kunde en liten grupp i partiledningen gå in och köra över hela partiet, i praktiken upplösa det och göra det till ett valtekniskt bihang till socialdemokraterna. Eftersom jag inte hade så stora illusioner tog jag det inte som ett personligt svek, utan anmälde bara mitt utträde. Men vad tänker gamla kämpar som hållit på i årtionden? Finns det inte någon gräns där de känner att "nej, det här går inte längre"? - Jag tror faktiskt att för en och annan så är det så.




Kanske det ändå finns folk att lita på, sådana som definitivt inte står ute i vinterrusket för att vinna några fördelar för några andra än flertalet av Jordens befolkning!



Vi måste ha förhoppningar och tillit kvar - men det måste vara realistiskt tänkt. Det kommer ingen Messias och tar oss vid handen och leder oss till något förlovat land. Det betyder inte att det inte finns något förlovat land. Däremot att vi själva (med de organisationer vi skapar) måste ta ansvar för att röja upp vägen dit, spränga porten och slå oss in ... och sedan drämma igen porten igen så att svikarna inte kan ta sig in och förstöra allting! Gamle ordförande Mao skulle kanske ha sagt att det här är en dålig sak med alla svikare, men att det faktiskt går att förvandla en dålig sak till en god sak! Bombardera högkvaretet! Ge pamparna på nöten!




Och vad än de som "vet" säger, så här ser grunden i en folkrörelse ut! Folk som är ute och rör upp i samhället!

Demokrati även om det är inglasat

Här är en viktig sak om yttrandefrihet och möjlighet till opinionsbildning från nyhetsbladet som skickas till nätprenumeranter på Afghanistansolidaritet. Kolla här på föreningens hemsida och hur du gör för att själv få det elektroniska nyhetsbrevet.

Ulf Bjerén är en känd debattör och bland annat engagerad i föreningen Afghanistan Nu, som är motståndare till den USA-ledda militära närvaron i landet. Han höll på att sprida flygblad och sälja tidningen Afghanistan Nu vid Amiralen i Lyckeby häromdagen. Det dröjde emellertid inte länge förrän en representant för det bolag som förvaltar köpcentret dök upp. Han tyckte inte att Bjerén skulle stå i ingången och sprida flygblad.

– När jag hävdade min rätt att göra det kallade han till sig en vakt. Det uppstod en livlig ordväxling. Men Ulf Bjerén blev inte svaret skyldigt.

– Om det är privat mark, inglasat eller inte har ingen betydelse. Ulf Bjerén sa att de gärna kunde kalla på polis, men det var att kränka hans rätt enligt grundlagen.

– Då menade de på att om jag delade ut flygblad och folk kastade det på marken så skulle de skicka städräkningen till mig. Men jag kan knappast göras skyldig om folk skräpar ner. Ulf Bjerén har bland annat varit i kontakt med advokaten Ingemar Folke i Stockholm. Han har jobbat mycket med frågor som rör just tryckfrihetsförordningen.Han säger att Ulf Bjerén gjorde helt rätt som stod på sig.

– Det är en missbedömning, inte helt ovanlig, att om en plats är inglasad så är det inte allmän plats. Om utrymmet är öppen för allmän gångtrafik är det offentligt. Om det har speciella öppettider, som ett köpcentrum, så omfattas platsen av reglerna under de tider då det är öppet.

Det här är ingen ny företeelse. Redan när Vietnamrörelsen var igång fick man lov att kämpa ner motstånd i ett köpcentrum norr om Stockholm som försökte tränga ute aktivisterna. Det var i slutet av 1960-talet. Detta beskrivs i Åke Kilanders Vietnam var nära, sidan 258-260.

Man kan lära sig flera saker av det här:
  • Det räcker inte med att det finns formella rättigheter, man måste utnyttja dem för att de skall bli reella rättigheter
  • En del borgare föredrar att inte känna till rättigheterna för att därmed kraftfullt kunna hävda att de inte finns
  • En del borgare tar alla chanser för att stoppa kritik mot sitt Utopia på andra sidan Atlanten
  • Förmodligen är de beredda att gå över undantagstillstånd och lik också, ifall det verkar bra för affärerna

onsdag 24 februari 2010

Teknik-relik


Titta vad jag hittade: dosan och kortet till Cash! Det var en teknik som skulle kunna ha fungerat bra men som inte gjorde det. Man skulle slippa mixtra med småpengar eller kredit- eller betalkort i butikerna. I stället skulle man ha den här lilla mojängen som man kunde ladda upp med några hundralappar på sin bank i en särskild apparat har jag för mig. Baktanken var väl att butikerna inte skulle komma dragande med sina dagskassor till bankerna och besvära. Nu skulle det handlas elektroniskt även vid småköp.

Den kom någon gång på nittiotalet. Första gången jag skulle handla med den på det lokala bageriet fungerade inte deras kortläsare. Andra eller tredje gången hade bakerskan tröttnat och slängt ut den. Det var bland annat så "smart" ordnat att bankerna inte sålde läsaren till butikerna utan krävde att få hyra ut den. De tänkte ta betalt i all evighet alltså.

Cash fanns några år på en del ställen, men sedan dog det hela ut. Jag tror det fanns några kronor kvar på mitt konto när det hela upphörde. Systemet var också så smart att hade man väl satt in pengar på Cashkontot gick det inte att få tillbaka dem. Man måste handla upp dem, annars var de förlorade. ... Och efter några år var som sagt detta försök att få bort småpengarna ur detaljhandeln också förlorat. Bankerna kanske hade hittat smartare sätt ändå att lura folk: att utropa sig till "personliga bankmän" och pracka på naiva människor "fondsparande" på gränsen eller över gränsen till skojeri.

Indien: mjuk stat, fredsförhandlingar?

Det förekommer pressuppgifter om fredsförhandlingar i Indien. Eller ansatser till sådana mellan den maoistiska upprorsrörelsen, delstatsregeringarna och centralregeringen. Eller att man åtminstone pratar om förhandlingar. Bloggkollegan på Röda Verb misstror det hela, det gör jag också.

Jag kan bara gissa, men så länge de grundläggande motsättningar som är bakgrund till årtionden av lågintensivt gerillakrig inte har lösts, så länge kommer våldsamheterna att fortsätta. Fattigdomen är en sak, med 77% av indierna under fattigdomsgränsen, storbolagens strävan att ta över mineralrika områden där stamfolk bor, eller att expropriera bondejord för industriprojekt mot tveksam betalning, är andra.

Staten skyddar inte flertalet av medborgarna. Det kommer att krävas mycket mer än att inrikesminister Chidamabram och maoistledaren Kishanji utbyter telefonnummer för att det skall bli förhandlingar. Det hela verkar mer som spel för gallerierna. På tal om storbolag som vill ta över mark; någon officiell indisk instans kallade detta för "den största markstölden sedan Columbus".



Offer för en sammanstötning i samband med ett industriprojekt i Kalinga Nagar i delstaten Orissa. Staten må vara mjuk och ineffektiv i många avseenden, men skjuta ihjäl folk kan den och samarbeta med stålhårda storbolag tillika.


Med tanke på uppgifterna om att regeringen vill försöka sig på riktade mordattacker (i israelisk stil och med israelisk utrustning) mot ledarna för upproret kommer dessa nog inte att kliva fram i onödan. Erfarenheter från tidigare lokala fredsförhandlingar, i Andhra Pradesh, pekar också åt det hållet. Däremot har en viss typ av förhandlingar fungerat: maoisterna har tagit regeringstjänstemän som gisslan och tvingat delstatsregimerna i Västbengalen och Jharkand att frige personer som man hävdar är oskyldigt gripna civilpersoner. Intressant nog har man alltså inte använt gisslan för att få loss egna fängslade kadrer.



I bakgrunden Lenin, i förgrunden något som uppges vara ett några år gammalt porträtt på signaturen Ganapati, generalsekreterare för Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna). Maoisterna verkar rätt smarta, vad garanterar att han inte ser helt annorlunda ut, eller att man har en ledning för partiet som är okänd utåt?


Maoisterna har gott om folk men dåligt med vapen. Hos upprorsrörelserna i nordöstra Indien är det tvärtom. Genom att knyta förbindelser åt det hållet kan maoisterna fortsätta upprustningen av sina gerillastyrkor (förutom genom sin egen vapenindustri och vad man kan köpa eller erövra från motståndarna). Siffror på hur många kämpar maoisternas gerillaarmé kan ställa upp varierar kraftigt, och lägger man till lokal milis blir det ännu osäkrare. Men även med måttlig beväpning blir det tiotusentals personer. Med en kärna av erfarna partikadrer och hårdföra djungelbor blir styrkan formidabel. Den kan inte slå ut den indiska staten men är stark nog för lokal kontroll på sina håll, och stark nog för att stå emot stora fientliga angrepp.




Den ungefärliga utbredningen av maoistisk aktivitet i Indien. Förmodligen räknas även grupper som inte deltar i den väpnade kampen med, det finns ju ett helt spektrum av maoistiska grupper från rent militära och underjordiska till legala och parlamentariska,


Vem är då motståndaren? Vi kan kalla det "den mjuka staten", ett uttryck som kom fram för över fyrtio år sedan. Gunnar Myrdal använde det när han beskrev stater som är svaga och som helt enkelt fungera illa och ineffektivt. Indien är ett exempel. Folk sköter sina jobb dåligt, kan man också säga. Fallet med den stora attacken i Västbengalen där maoisterna ödelade ett läger tillhörande The Eastern Frontier Rifles EFR är betecknande.

EFR låter som ett skytteregemente men är en delstatlig paramilitär styrka som skall ingripa vid större oroligheter men vars effektivitet påstås ha minskat under senare år. En del av mannarna verkar närmast överåriga för hårdare fronttjänst också. I indisk press kallas de "jawans" vilket låter förbryllande - javaneser? - men som kommer av ett indoeuropeiskt ord för "ung man". I det här sammanhanget är det dock att jawan = soldat. Hur som helst borde 50 välorganiserade halvmilitärer kunna hålla tillbaka en mindre och kanske sämre beväpnad och tränad angripare. Dessutom bör den veta vad som händer i omgivningen.

Enligt diverse artiklar så tycks dock paramilitärerna helt eller nästan helt svävat i okunskap om att något var i görningen, vilket verkar mycket konstigt om man slår läger i ett område där man vet att motståndaren kan finnas i närheten. Däremot kan man räkna med är att maoisterna har ett bra underrättelsenät. Vakande ögon har funnits nära militärlägret, har noterat vad som pågick och var de svaga punkterna fanns, och så har gerillaarmén fått bra underlag för angreppsplanen. Här har staten varit svag men gerillan stark.

Själva attityden bland paramilitärerna är avslöjande. Det var möjligt för angriparna att slå sig in i lägret på nolltid, motståndet var minimalt, en del soldater brann upp tillsammans med tälten de ännu befann sig i. Man har struntat i föreskrifter för hur läger i gerillaområden skall organiseras. Det är vanligt förekommande: återkommande minsprängningar av bilar brukar bero av att folk suttit kvar i bilarna i minerade områden trots att instruktionerna säger att sådan platser skall passeras till fots. Ingen preussisk disciplin här inte.




I skottlinjen i Chhattisgarh - mest civilpersoner som råkar bo på fel ställen (med åtråvärda naturtillgångar nämligen)


Hur stor den attackerande styrkan var varierar uppgifterna om, men eftersom paramilitärerna förlorade har de allt intresse av att hävda att det var över hundra maoister, inte 40-50 stycken. Här är en beskrivning av situationen:

It has emerged that the Eastern Frontier Rifles camp in Silda, West Midnapore had no sentries to guard the entrances; there were no watchtowers; the surrounding fence had one entire side missing; was located in the premises of a health centre in a crowded marketplace; and even had a toilet meant for use by the public – a perfect recipe for the Maoists to come and over-run the camp.

The 24 jawans of the paramilitary force had perished without giving a fight as 100-odd Maoists, who came on motorcycles and four-wheelers, swamped the camp with grenades and automatic fire.

The jawans were only sitting ducks for the attackers, as their weapons were not in reach and some of them were not even in uniform.
Här ser vi alltså vilken sorts kompetens som den mjuka staten kan stödja sig på. Inte mycket att hänga i julgran. Sedan finns det ju fantastiskt effektiva commandostyrkor i indiska krigsmakten också, men de fungerar nog bara som sådana - de kan inte spridas ut som ockupationsstyrkor över enorma landområden under lång tid som någon sorts poliser. Och där har vi upprorets starka sida: massmobilisering av folk över stora områden gör att det blir svårare att komma åt.

Gerillastyrkorna och milisen slår ner svaga polis- och paramilitära enheter, undviker att slåss mot de få elitförbanden, och löser därmed bit för bit upp den apparat som ändå håller "den svaga staten" samman. Det där vet maoisterna, och de arbetar intensivt för att sprida sig från inlandet ut på de stora slätterna och in i städerna. Att breda ut sig är en förutsättning för att överleva medges av en av deras högsta ledare. Den som har tid, lust och ork (jag nådde inte riktigt ända fram) för ett jättelångt dokument på nätet kan läsa det här om partiets arbete i stadsområden. Har för mig jag såg det på nätet för flera år sedan på en annan sajt, så jag tror inte det är purfärskt.



Nedbränt hus i Chhattisgarh, i ett område där våldsnivån är otäckt hög


Indiens högsta domstol har dock synpunkter på hur operationerna mot upproret drivs, exempelvis inslag av tortyr eller massakrer på civilpersoner. Man frågar, i samband med en utredning om dödande av stamfolk i delstaten Chhattisgarh:

"Should everything ordered in the name of operations? Is there no concern for human or Fundamental Rights? We want to know why such incidents took place and how the security forces conducted themselves," a two-member bench of Justices B Sudershan Reddy and SS Nijjar observed.

"If someone is fighting or sympathising with Naxals so what? First you say that operations are conducted against Naxals, then Naxal sympathisers and then sympathisers of such sympathisers. What is all this?" the court asked while hearing a petition on killing of over 10 tribals in Chhattisgarh.

På lokalplanet verkar rättvisan vara ett tvivelaktigt begrepp i Indien, men centralt kan ännu några personer säga ifrån.

tisdag 23 februari 2010

Vad blir det för sorts regn?


Här är ett påhäng till ett tidigare inlägg, en konkretisering kan vi säga. Via ett slingrande resonemang kom jag in på fattigdom i länder som Egypten, och vem som kan tänkas göra något åt denna olycka. Exempelvis Muslimska Brödraskapet:

De träder in där det offentliga sviker, när samhället inte tar hand om sina medborgare som det borde göra. Mat, sjukvård, socialhjälp. Staten skiter i sitt folk och då vänder sig folket åt annat håll.

Nu refererar FN:s nyhetsbyrå IRIN en del data om just Egypten, och de är inte så upplyftande. 23 procent av barn under 15 års ålder lever i fattigdom (mindre än en US-dollar/dag). En fjärdedel av de egyptiska barnen (sju miljoner) saknade en eller flera av de rättigheter som de borde ha enligt 1989 års konvention om barnens rättigheter, vilken ratificerats av Egypten. Omkring fem miljoner barn saknade ordentliga bostad, vatten och sanitära anordningar. 1,6 miljoner barn under fem år saknade tillräcklig hälsovård och föda.

Man behöver ju inte vara något snille för att se tragiken och sprängkraften här: de barn som lever i fattigdom kommer knappast att få en andra chans när de växer upp. Fattigdomen och eländet permanentas. Men dessa människor kommer inte att vara omedvetna om världen omkring sig, och de kommer att förstå ett och annat om orättvisor. De ser hur västvärlden vräker in stöd till den rika och korrumperade eliten i Egypten, och till Israel, och de kommer att dra slutsatser av det. De ser vilka som är fiender, och vilka som kommer och hjälper dem.

Man kan ju tänka sig två budgetförslag i USA: det ena säger att "nu satsar vi miljarder på sjukhus, skolor, kommunikationer etc. i Tredje världens slum". Det andra säger: "nu satsar vi miljarder på att bygga upp våra militära resurser för att slå ner fattiglapparna." Vilket förslag kommer att gå igenom? Blir det skolböcker eller splitterbomber som kommer att regna över de fattiga barnen i Egypten och annorstädes?

Underbyggnad till en kris

Det gamla Gallupinstitutet har gått ut och frågat 20 000 USAmerikaner om läget. Enligt referatet är det inte bra. Undersysselsättningen är uppåt 20 procent (19,9 för att vara exakt) av arbetsstyrkan i landet, motsvarande 30 miljoner människor. De är arbetslösa eller tvingas ned på kortare arbetstid. Undrar hur det gått för de som förut måste ha tre jobb för att klara sig, har de bara två nu?

Arbetsdepartementet i USA räknar med 16,5 procent arbetslösa eller undersysselsatta - statistik är ju inte bara siffror, det handlar om hur och vad man räknar. Det verkar som om departementet anser att det finns ett visst mått av säsongsarbetslöshet i Gallups siffror som är borttagna i deras egna. Den öppna arbetslösheten får de till 9,7 procent, och bara det är nära nog rekord.

De som är utan jobb eller går på deltid spenderar 36 procent mindre än sina heltidsanställda grannar på konsumtion för hushållet. Intressant nog tycker fortfarande flertalet av de arbetslösa eller undersysselsatta att Obama sköter sig ganska bra - lite "hope" finns kvar fortfarande. Men när tiotals miljoner människor drar ner på konsumtionen blir det naturligtvis återverkningar tvärs igenom hela ekonomin. Det är inte spekulation utan konsumtion som är ekonomins grundval, och nu är denna underbyggnad i form av miljontals småkonsumenter illa åtgången.

Dessutom är överbyggnaden i form av infrastruktur illa åtgången. Vill man vara världsmakt men har svårt att ens underhålla vägarna hemma är man förmodligen på väg utför.

En annan artikel listar ytterligare hur den där spruckna och läckande underbyggnaden i USA:s ekonomi ser ut (och siffrorna borde vara alarmerande även om de skulle vara tagna i överkant):

  • At least 50 million people are ill-fed - up from 37 million just a year ago - including 17 million children. Hunger in America is now at an all-time high, and there are currently entire national geographic regions - the very large 15-state 'South' being one of them - where more than half of all public school students are poor and ill-fed.
Kanske undernäring och fetma hänger ihop. De äter dålig skräpmat som inte mättar, men blir feta på kuppen och drar sedan på sig diverse otrevliga följdsjukdomar?

  • 30% of the nation's 50 million homeowners own a home whose value is below its mortgage balance, and this number could rise to an almost unbelievable 50% by year-end 2011. It would cost about $745 billion, more than the size of the original 2008 bank bailout, to restore these borrowers to the point where they were breaking even, which there is no obvious political will to find right now.
  • ... almost no one is acknowledging the sad reality that even the nation's 130 million full-time workers have had an average economic loss of 15% just since December 2007 - an average effective work week of 34 hours rather than 40 - which means that the number of unemployed workers, measured economically, is actually as high as 50 million.
De intecknar sina hus upp över takåsen, de får ingen del av den eventuellt förbättrade produktiviteten i ekonomin - tacka phan för att ekonomin spricker både privat och nationellt! Huskrisen verkar vara omöjlig att lösa med politiska medel. Folk med stora lån är alltför små för att räddas från privatkonkurs. Kanske vore bättre om hela landet gjorde konkurs, och sedan kunde ju Världsbanken och Internationella Valutafonden gå in och rensa upp?

Och så ännu en spik i kistan:

  • And 100 million people, fully one-third of the entire U.S. population, are at or below "200% of the federal poverty line of $21,834 for a family of four", which is a needs-measure made lame by the fact that no family of four can actually comfortably live on such a low annual income.
Jaha, en tredjedel av befolkningen har inkomster som man egentligen inte kan leva på. I Indien är det värre dock, har för mig att 77 procent av befolkningen lever under alla rimliga gränser. Indien är dock officellt ett u-land.

Med risk för att låta tjatig och repetitiv: när den ekonomiska basen i ett land är så här klen och full av sprickor, och när det inte finns någon kraftfull politisk vilja att röja upp i fattighuset, riskerar hela landet att gå i konkurs. Men den verkligan krismedveten verkar inte infinna sig. De rika tycker att de klarar sig bra och de fattiga är fullt upptagna med att var och en för sig försöka hålla näsan över vattenytan.

Jag har haft det här ämnet uppe flera gånger tidigare. Här exempelvis. Det lär komma upp igen. Det är fascinerande när en supermakt håller på att begå nationellt självmord i en utdragen pch plågsam kris. Genom att misshandla sin ekonomiska grundval, de många miljonerna småkonsumenter och lågavlönade arbetare, mer eller mindre till döds, dömer man hela nationen till undergång. En radikal omläggning av politiken skulle kunna rädda situationen, men jag tvivlar på att någon sådan kommer. Obama har gjort bort sig. Folk tröttnar, röstar inte vid nästa val, och så kommer ett nytt gäng av republikanska kleptokrater till makten i Vita huset. Sedan blir väl katastrofen total. Hoppas de håller dem hemma hos sig bara.

måndag 22 februari 2010

Vann fel ekonom?

Det kom just budskap om vem som vann Dynamitpriset i Ekonomi. Med andra ord priset för de värsta klantskallarna inom den samtida nationalekonomin.

Jag har puffat för Lindbeck tidigare, men han fick inte så många röster. Hade nog tänkt att Milton Friedman skulle ligga väldigt bra till, men det blev Alan Greenspan som kom etta med 5,061 röster och Friedman tvåa med 3,349. Trea blev Larry Summers.

They have been judged to be the three economists most responsible for the Global Financial Crisis. More figuratively, they are the three economists most responsible for blowing up the global economy.

Greenspan hjälpte till att skapa underlagen för den stora finansiella bubblan genom att ösa ut pengar och billig kredit och sprida konstiga ideer om system som reglerar sig själv. Friedman vann på sina konstiga ideer om ekonomiska modeller.

The vote totals for the other finalists were:

Fischer Black and Myron Scholes 2,016
Eugene Fama 1,668
Paul Samuelson 1,291
Robert Lucas 912
Richard Portes 433
Edward Prescott and Finn E. Kydland 403
Assar Lindbeck 375


Nå, på sätt och vis får vi vara nöjda ändå: att över huvud taget få med en svensk i denna lista av praktgenier måste ju vara en prestation. Sträck på dig, Moder Svea!

Krigsspel?

Innan USA angrep Irak kördes krigsspel som visade att det kunde uppstå problem. Men vad jag minns blev problemen av annan typ än vad spelet förutspådde: visserligen fanns det irakiska förband som gjorde förvånansvärt hårt och framgångsrikt motstånd i Umm Qasr i söder, men det följande gerillakriget tror jag inte förutsågs.

Nu läser jag om krisspel som handlar om Iran. Iran överfaller ju inte grannarna, men det finns makter i regionen som gärna hotar Iran. Det förutsätts i ett krigsspel att Israel på egen hand angriper Iran, iranierna slår tillbaka direkt och med hjälp av krafter i Libanon och Gaza, och man minerar Hormuzsundet och vägrar tala med USA. Det blir en rejäl sammanstötning i stället.

Tja, vem har lust att tala med USA? En makt som hela tiden har beväpnat, finansierat och politiskt stött Israel kan inte bara låtsas att man inte har något inflytande där. Visserligen kan man hävda att USAmerikanerna är så ryggradslösa att de låter sig sparkas omkring hur som helst av israelerna, men är det trovärdigt? Och även om det faktiskt är så behöver man inte ta hänsyn till det. Då kunde man lika gärna säga att dumhet är ett argument, och det kan ju vilken liten struntdiktator som helst åberopa om läget börjar se besvärligt ut.

Förhållandet USA-Israel kan faktiskt tas som ett exempel på hur en stormakt gör en pyramidabel dumhet genom att binda sig till en liten lokal spelare som uppträder fullständigt opålitligt men som man inte kan göra sig fri från förrän det egentligen blir för sent. USA har gjort detta tidigare exempelvis på Balkan där man gick ihop med tvivelaktiga albaner i Kosova, i Irak och Afghanistan där man lierat sig med olika stammar och klaner, fransmännen hade liknande saker för sig i Indokina etc. Stormakten ramlar in och blir grundlurad av lokala smartskallar att gå deras ärenden. Men i fallet USA-Israel borde alla illusioner vara borta vid det här laget. Och tror USA:s ledare att världen i stort kommer att tacka dem om de låter israelerna orsaka att Hormuzsundet blockeras och världsekonomin sparkas över stupet tror de nog fel.

Mördande på avstånd är ju populärt, och israelerna har nu konstruerat ett obemannat flygplan som skall kunna nå Iran. Men det är en stor blaffa till flygplan, och iranierna har ju luftvärn, så det är fråga om hur användbart det är. Däremot kan man ju alltid anfalla folk som inte har luftvärn och inte kan försvara sig. Sådant är ju populärt i vissa kretsar.

Populism?

Populismens faror? Enligt utrikesexcellensen Bildt är det farlig populism när regeringen i Nederländerna spricker därför att ett av regeringspartierna får en känsla av att man bör lyssna till den stora folkopinion som tycker att landet skall dra hem sina styrkor från angreppskriget i Afghanistan.

Som det ser ut just nu finns det en risk att samtliga stora och potentiellt regeringsbärande partier kommer att förlora i ett kommande val och de populistiska yttterkanterna att vinna.

Så blir det när ett eller annat av de stora partierna – i detta fall socialdemokraterna PDA – börjar leka med populism.

PvdA heter visst socialdemokraterna, men det väsentliga i det här sammanhanget är något som vi kan kalla "demokratins förfall". Med andra ord när det politiska etablissemanget helt slutar att lyssna till folkets röster, sluter sig inåt och bara har en hörselkanal utåt mot de internationella eliterna. Att faktiskt ta hänsyn till att det finns ett folk och en bred folkopinion som har åsikter om viktiga saker kan inte bara avfärdas, såvida man inte anser att det är ett litet skumt gäng i USA som skall diktera hela världspolitiken. Den linje som Bildt och alla andra bildtare förespråkar har inget med demokrati att göra. Partier som vägrar att lyssna bör få rättmätigt smörj i valen, inte få smita iväg med hänvisning till att man inte är "populist".

Bildt gör sig löjlig. Tyvärr kräver hans fånerier dödsoffer. En för alla, alla för en, svenskarna ingår i den angripande styrkan i Afghanistan och är därmed medansvarig för USA:s ständiga "misstag". Tänk om Bildt och några andra småstatspolitiker fick svara för sina handlingar inför den internationella krigsförbrytardomstolen i Haag, det vore väl bra, i väntan på att de stora skurkarna fraktas dit!


När infrastrukturen svajar ...

Stillastående tåg i Hallsberg, bild från Sveriges Radio


För den som undrar över varför tågen inte gått något vidare de senaste dagarna finns en förklaring som en gästskribent ger hos Kerstin på Motvallsbloggen:

I februari 1972 fanns 20 snöplogningslok utplacerade på strategiskt belägna stationer i det svenska järnvägsnätet, i beredskap för att rycka ut för snöröjning på järnvägslinjerna. I februari 2010 finns bara 2 av dessa snöplogningslok kvar i sådant skick att de kan användas för snöröjning. Av de ursprungliga 20 har 11 skrotats och de övriga står avställda i väntan på skrotning eller reparation. Inga ersättningslok har anskaffats, endast mindre snöröjningsmaskiner som inte räcker långt när det blir en riktig snövinter.

Fortsätt gärna läs det inlägget, det visar hur de marknadsliberala galenskaperna får slå sönder fungerande system! Man kan också uttrycka det så att privata vinstdrivande företag fungerar som sådana, de bygger inte upp "bra-att-ha-resurser" eftersom det kortsiktigt inte är lönsamt. Och så sitter vi där med tåg som fastnar på linjen, eller över huvud taget inte går alls. Vinsten går före effektiviteten. Konstigt nog verkar de som vurmar för uppdelningar och privatiseringare inte att tänka på den lilla aspekten! Det verkar som de tror att å ena sidan har vi fina företagare som sitter och tänker på bästa möjliga vinst, å andra sidan har vi fina förtagare som gärna drar ner vinsten ifall det skulle behövas reserver längre fram. Men kvartalskapitalismen fungerar inte så, det borde vara känt.



I DN skriver dock Lars Epstein, och visar på bild, hur Roslagsbanan räddas genom att man plockat fram gammal museal utrustning för att hålla spåret öppet. Ja, det är naturligtvis trevligt med gamla fina grejor som fungerar, men ändå ...

Det räcker dock inte med att se till att gemensamma nyttigheter ligger utanför nyliberal kontroll. De måste ligga utanför liberal kontroll över huvud taget. När infrastrukturen i ett land börjar svaja bör man se upp. Det kan dels bero av ogenomtänkt misskötsel, del av medvetna beslut. Ett sätt att puffa för privatiseringar kan ju vara att strypa resurserna till en offentlig tjänst och sedan larma om att den är misskött och att privatisering är bättre. Fast under de senaste åren har vi sett att det inte blir bättre i alla fall. Om detta inte åtgärdas tror jag att slappheten kommer att sprida sig från område till område, och vi får ett samhälle som klappar ihop därför att misskötsel blivit regel överallt. Det är ju alltid "någon" som är ansvarig, men denne "någon" vill aldrig presentera sig.

Så här såg det ut på SL:s hemsida nyss:

Helgens kraftiga snöfall i kombination med den stränga kylan gör att SL-trafiken i dag går med starkt reducerad kapacitet, och dras med stora förseningar i hela länet.

Det innebär att det är mycket trångt ombord på tåg och bussar. Har du möjlighet att undvika rusningstrafikem eller arbeta hemifrån kan det vara bra att överväga att göra det.

Om du måste ge dig ut är ett tips att klä dig riktigt varmt, eftersom termometern ligger på långt under minusstrecket.

De stora störningarna innebär att reseplaneraren inte ger korrekta reseförslag just nu, eftersom den ger förslag utifrån tidtabellen, utan att ta hänsyn till störningarna.

Så här ser trafikläget ut måndag förmiddag:

Tunnelbana

Det mesta av trafiken som går ovan jord är inställd. Tunnelbanan går endast följande sträckor:

  • Gröna linjen mellan Gullmarsplan och Thorildsplan.
  • Röda linjen mellan Mörby/Ropsten och Liljeholmen.
  • Hela Blå linjen trafikeras som vanligt.
Bussar kommer att i mycket begränsad omfattning ersätta trafiken på de sträckor där tunnelbanan inte går. Det kommer tyvärr inte att räcka. Det krävs cirka tio bussar för att ersätta en fullsatt tunnelbaneavgång.
Tunnelbanetågen släpps alltså inte ut ur tunnelsystemet på flera linjer. Skall man kalla det "skandal" eller inte? Ett resultat av det oväntade förhållandet att det ibland är stränga vintrar i den här delen av världen?


DN:s kommentar till den här bilden är att "pendlare är ett härdigt släkte", men hur tålmodig bör man egentligen vara? Skall man behöva riskera krascher om det väl kommer ett tåg: ett tunnelbanetåg (minst) kunde inte bromsa på grund av isbeläggning. Kanske dags att börja kasta snöbollar eller ännu hårdare grejor för att demonstrera missnöjet?

Infrastrukturminister Åsa Torstensson vill träffa SJ och Banverket för att höra vad som är fel. Felet kan ju vara den politik som gör att infrastrukturen får förfalla för att borgarna (med andra ord i stort sett hela svärmen av riksdagspartier) vill leka affär med vår gemensamma sektor.

Regimmotstånd, bloggare och annat i Iran och Egypten

För någon vecka sedan misslyckades oppositionen i Iran med att förvandla revolutionsjubileet till stora demonstrationer mot den nuvarande regimen. Man kanske kan tala om fiasko till och med. Det hade planerats "trojanska" aktioner: oppositionella skulle blanda sig med de vanliga demonstranterna, och sedan plötsligt dra fram sina gröna kläder och förvandla det hela till anti-regeringsmöten, Av detta blev inte mycket. Möjligen kan regimen känna sig lugnare - den gröna oppositionen har inte mycket klorofyll kvar i sina vissnade paroller. Det blev inte "början till slutet" för den nuvarande regimen. Snarare slutet på den nuvarande oppositionen av den typ som godkänns internationellt.

Här är en lokal bloggare som citeras i Asia Times som skriver om vad som hände:

"Where were the Greens of Tehran? 1. On the Internet reading about the Trojan horse plan; 2. On YouTube learning about the 'action'; 3. Chatting online in the afternoon about where to meet in the morning." - Iranian blogger Alireza Rezaie.

Ledaren i Asia Times ger inte mycket för exiliranier som försöker jaga fram intervention av utländska makter med hjälp av tvivelaktiga påståenden. Internet påstods vara stängt av regimen ändå kunde ovanstånde publiceras. Helt stängt var det alltså inte. Ledaren avslutar:

We thought democracy had something to do with government by the people, not by a small minority abetted by an outside power. The rudderless Green leadership, for its part, has not enough democratic gumption even to abjure clerical rule.

The people of Iran, meanwhile, celebrated the anniversary of the revolution that ousted the epitome of dictators, the US-backed Shah of Iran. And the "Trojan horse" - Greens who would infiltrate the crowds wearing ordinary clothes before shedding them to reveal their true colors - remained a cyber-concept with a digital "nay".
Och därmed har man sagt en del nyttigt om dagens cyber- och färg"revolutioner". Det är en sak att en minoritet börjar en rörelse - det är alltid minoriteter som börjar. Men när det hela fortsätter som en minoritet som använder nätet för att blåsa upp sig, och som behandlas utom alla proportioner i omvärlden, gäller det att se upp. När majoriteten börjar röra på sig ser revolutionen helt annorlunda ut. När verkligt breda massor kommer igång minskar behovet av nätkontakter, för då pratar folk med varandra direkt utan elektronik. Och då kan man räkna med att tyngden av massan i rörelse blir oerhört stark.

Man behöver inte gilla en regering för att faktiskt erkänna att den kan vara legitim. Vidare: det är inte USA som är sista instansen för att avgöra om en regim är legitim eller inte. Om man skall tolka det iranska skeendet i ganska enkla termer så är den opposition som finns för svag för att rösta bort den nuvarande ledningen och för svag för att störa den genom aktioner på gatorna. Det kan bero av att oppositionen faktiskt är en minoritet i landet, och att flertalet människor accepterar den nuvarande regeringen. Därmed kan man räkna ut var legitimiteten finns, trots att den är obehaglig. Här finns en annan artikel om den demoraliserade oppositionen i Iran.



Den gröna färgen falnar - eller om vi skall säga att de här "revolutionärerna" var för gröna?


Och nu flyttar vi oss västerut, till nordöstligaste Afrika och det gamla kulturlandet Egypten. Där finns det också bloggare som jagas av regimen, men intresset för deras öde är betydligt mindre i omvärlden. Vad är bakgrunden? En tvivelaktig regim i ett misskött land, javisst, men här har vi en president och en regim som är köpt för miljarder dollar av "den fria världen" och deltar i utsvältningen av palestinierna - därmed krymper omvärldens omsorg om exempelvis egyptiska bloggare. Vi får en kort men bra historik:

När USA under president George W Bush skulle demokratisera Mellanöstern och tryckte på för reformer i Egypten inför valen vid 2000-talets mitt blev internet ett av oppositionens vapen. Långt innan svenskarna talade om Flickr, bloggar eller Twitter användes de av egyptiska ungdomar för att informera om demonstrationer. Mobilkameror fick ut dokumentation av gripanden eller misshandel på nätet i realtid, vilket försvårade för regimen att låta människor bara "försvinna".

Trots att stora demonstrationer plötsligt blev vardagsmat teg pressen. När den egyptiska bloggosfären kokade som mest hyllade de största optimisterna IT som lösningen på demokratiunderskottet.

Därpå kom det havererade kriget i Irak och en valframgång för Muslimska brödraskapet, där den demokratiförespråkande falangen ett tag fick övertaget när partiet knep en ansenlig del av platserna i parlamentet.

Följden? Ett USA med kalla fötter som inte ville riskera islamistiska framgångar. Ett Egypten som fängslade presidentkandidaten Ayman Nur för valfusk. En tvärpolitisk opposition som splittrades, och ett Muslimskt brödraskap på väg i en mer religiös riktning.


Och nu försöker Mubaraks regim att få tyst på obekväma röster i bloggosfären. "När USA går in går vettet ut" skulle man kunna säga. USA stöttar president Mubarak militärt, politiskt och ekonomiskt, ligger lågt vad det gäller kritik av övergrepp, och är därmed medskyldig.

Man skulle kunna säga lite mer om grupper av typ Muslimska Brödraskapet. De träder in där det offentliga sviker, när samhället inte tar hand om sina medborgare som det borde göra. Mat, sjukvård, socialhjälp. Staten skiter i sitt folk och då vänder sig folket åt annat håll. Det är faktiskt något som påminner om USA, där kyrkorna får stå för en massa hjälp med mat, sjukvård och annat. Borde inte detta göra att USA skall betraktas som en "failed state"? Det var inte bara stora demonstrationer utan också stora strejker i Egypten, kan man tillägga. Inget som USA gillar heller, naturligtvis. Strejker var OK i Polen för många år sedan, men inte i "den fria världen" idag.

Alltså: när regimen i Iran försöker få tyst på besvärliga bloggare skriks det i himmelens höjd, när regimen i Egypten gör samma sak (och med liknande våldsamma medel) görs det inte. Kan man dra någon slutsats av det? Ja, man kan i alla fall dra slutsatsen att nätet inte alltid är det undermedel som de mest himlastormande visionärerna tror.

söndag 21 februari 2010

Treårsjubileum

För exakt tre år sedan, den 21 februari 2007, startade min solokarriär inom bloggvärlden. Jag hade knappast tänkt att det skulle bli ett flerårigt projekt, och att det dessutom skulle få några avläggare. Men efter ungefär tre år och 180 000 träffar på denna blogg (och ungefär 50 000 på de tre andra) är det svårt att lägga av.

Hur kan man fira detta? - Exempelvis genom att bara skriva det här inlägget idag och sedan ägna sig åt andra saker!

Så här ser statistiken över träffar ut. Räknaren satte jag in först ett par månader efter att bloggandet började, så siffrorna är inte helt exakta vad det gällde början. Den mystiska spiken i statistiken uppträdde samtidigt som jag lade upp en film med Leningrad Cowboys. Gissar att sökmaskinerna världen över reagerade på cowboys särskilt. Hoppas några hann bli förvånade!

Som synes går det uppåt och nedåt, med en svagt uppåtgående tendens, och det gör ju att det är svårt att lägga av och "svika" de trogna läsarna. Jag satsar i alla fall inte på att försöka konkurrera med bloggarna med enorma besökssiffror, inte ens med de storaa vänsterbloggarna.





För den som missat det: här är mina tre andra nedslag i bloggosfären. Uppdateringen av Björnrecension har varit dålig på senaste tiden, men den har ändå några tiotal besökare varje dag och gamla inlägg som fortfarande läses.





Hallå, ta hit en knippe bananer så ska jag dela med mig till de andra och visa hur social, altruistisk och empatisk jag är!

Mitt första inlägg för tre år sedan handlade om Den mänskliga naturen och Frans de Waals forskning på apor för att försöka spåra rötterna till människans moral i samhället. Jag kan inte hitta på något annat sätt att fira mig själv än att citera hela inlägget, samt låta bli att skriva något mer i den här bloggen idag:

Hur är det med den mänskliga naturen? Är vi stygga och egoistiska, eller rätt hyggliga prickar? Det är förmodligen en evighetsfråga som är svår att lösa exakt, men i Dagens Nyheter idag (2007-02-21) refereras till en bok av Frans de Waal som kanske ger en del ledtrådar.

de Waal är primatforskare. Han forskar om människoapor, som chimpanser. Erfarenheterna har han tillämpat på människans utveckling. Enligt artikeln var ett moraliskt uppträdande en fördel för de första människorna. De jägare och samlare som samarbetade hade lättare att klara sig, och deras gener fördes vidare till nya generationer. Och därmed har ett moraliskt uppträdande hamnat i människans arv och natur.

Det finns dock en hake: moralen gäller först och främst inom den egna gruppen. Vi kan alltså samtidigt vara moraliska mot våra närstående och slå ihjäl folk som tillhör andra grupper. Kan den knuten lösas upp? Tja, kan vi övertala oss själva att hela mänskligheten tillhör vår egen lilla grupp av jägare och samlare kanske vi alla kan vara vänner ... .

lördag 20 februari 2010

Tell Brak/Nagar - stadskultur och massgravar


En dam med beslöjad blick och jättehalsband från Tell Brak

Arkeologi är intressant. Det är en vetenskap som kan ge oss perspektiv på oss själva, på det mänskliga samhällets utveckling. Ibland görs det fynd som tvingar fram revideringar av vad vi trott om det förflutna, och detta gör arkeologin oerhört spännande. För drygt ett år sedan skrev jag om ett nyupptäckt tempel i sydligaste Turkiet. Det verkar ha byggts av människor som ännu inte hade börjat med jordbruk. Men det stämmer ju inte med läroböckerna: där står det ju att först blir människor bofasta jordbrukare, sedan kommer tempelbyggen och annan civilisation. Då kommer frågan: är det läroböckerna eller tolkningen av de nya fynden som vi skall lita på?

Vill man leta efter gamla spår efter mänskliga civilisationer är västra Asien viktigt. Överallt finns lämningar av olika kulturer. En sak som påverkar arkeologerna i området är de ständiga krigen och konflikterna. Å ena sidan är det negativt: man kan knappast idka utgrävningar i Irak eller Afghanistan idag. Å andra sidan är det positivt: man drar iväg till lugnare ställen och kan göra häpnadsväckande fynd på ställen där det inte forskats så mycket.

Med andra ord: är det för farligt i Irak kan man i stället forska i Syrien eller Turkiet. Den eventuella uråldriga templet jag nämnde ovan låg i Turkiet. På kartan nedan är det Syrien som gäller. I landets nordöstra hörn finns en kulle som numera kallas Tell Brak men som i det förflutna var staden Nagar. Här finns en samling sidor som handlar om utgrävningarna och platsens historia.


Tell Brak är mitt på kartan, och det ligger ungefär i nordligaste änden av det som grekerna kallade Mesopotamien, landet mellan floderna Eufrat och Tigris


Vad är det som gör Tell Brak så speciellt? Det har funnits bebyggelse där väldigt tidigt, ungefär sex tusen år före vår tideräknings början. Inte nog med det, det är möjligt att platsen började se ut som en stad "lite för tidigt" om man skall hålla sig till läroböckerna igen. För enligt hävdvunnen uppfattning börjar stadskulturen inte utvecklas i norra Mesopotamien, utan söderut nere i sumerernas land vid Persiska viken.

Hos sumererna kom städer, skriftspråk och högre kultur. Sumer var samtidigt eller lite tidigare än Egypten som högkultur. "Kulturens vagga" fanns hos dem brukar man säga, och det stora genombrottet var ungefär 3000 f.Kr. Och var hade den kulturen sina rötter då? Kanske hos folk som bodde nedanför gränsbergen mellan nuvarande Irak och Iran, uppåt Kurdistan, och som tidigt började lära sig enkel konstbevattning. När de flyttade ner på slätterna fick de lära sig att bygga knepigare anläggningar för bevattning, och då är det ju lätt att tänka sig att det samarbetet gjorde att hela kulturen måste utvecklas till högre nivåer. Mäktiga hövdingar och präster, skrivare, stora tempel, bönder som arbetade ihop till allas uppehälle, hantverkare av många slag - alla bidrog de till att utveckla kulturen.



Men kanske denna teori måste modifieras. Kanske det är så att impulserna till stadskulturerna i söder inte kom från bergen i nordöst utan snarare från bergen och högslätter i nordväst. Den första skriften i Mesopotamien kom visserligen till i söder hos sumererna, men föregångare verkar finnas hos folket som bodde i Tell Brak hundratals år innan sumererna klev in i historien genom att kunna skriva om den. Man kanske skall leta efter "kulturens vagga" i gränsområdet mellan Irak, Syrien och Turkiet i stället?




Men samtidigt som en stad uppstod vid Tell Brak hände något annat som visar att kulturens utveckling har otrevliga sidor också. Som ett par bilder visar här har man hittat flera massgravar. Sammansättningen av liken (mest yngre och medelålders män) och hur kropparna verkar ha behandlats innan de kastades ner i massgravar antyder att det har varit krig och/eller massakrer. Det är oklart om det har varit konflikter inom staden, eller om angripare har kommit utifrån, men något våldsamt tycks ha krävt kanske ett hundratal dödsoffer.

Kanske var det nomader som försökte sig på att överfalla och plundra de bofasta människorna? Det här hände mer än 3500 år före Kristus, men går vi tusen år närmre i tiden vet vi att olika nomadiska grupper drog omkring i områdena här och att de ibland kunde erövra städer och själv bli bofasta.

Eller om det handlade om grupper lokalt som slogs. Vad som kommer fram i biologisk forskning är att människan är en gruppvarelse som gärna slår vakt om, försvarar och utvecklar den egna gruppen, medan hon kan vara extremt aggressiv mot människor i andra grupper. Det gäller bara att hitta på en bra orsak varför "vi" är bättre än "dom", och sedan kan man börja slå ihjäl varandra. Månne ett av de första krigen utkämpades här, och sedan har vi varit på den vägen under bortåt sex tusen år? - Dyster tanke, mitt i allt det spännande.

Fuffens och globalisering?


Jaja, moderatledare Sten Nordin, där kan du stå och se så där klädsamt ledsen ut, din skojare!

Det är intressant när sociala nätverk kopplas samman. En sociolog kanske skulle kunna göra en tankeväckande utredning om vad som händer när några personer i ett politiskt parti - i detta fall moderaterna - skaffar sig kontakter med nyckelpersoner i en etnisk grupp - i detta fall somalier - för att stärka sin position. Ett parti knyts samman med en storfamilj ungefär. För Sverige antar jag att den här sortens nätverksbyggande mellan partier och etniska grupper är ganska sällsynta, däremot inte i utländerna. Skall vi ta det här som ett exempel på den av somliga så omhuldade globaliseringen? Man får väl vara glad att det inte var Hells Angels som värvades till Moderaterna i alla fall.

Förtroendet för politiken skadas
, skriver Aftonlövet. Frågan är om det inte redan är rejält skadat, möjligen beroende av att den äldre typen av partipolitik inte fungerar längre. Varför skall man rösta på politiker som själva inte kan besluta så mycket eftersom den verkliga beslutsrätten ligger på annat håll? Däremot kan de lyfta rejäla arvoden och pensioner. I vissa länder har parlamentsledamöter juridisk immunitet - börjar sådana krav komma i Sverige gäller det verkligen att se upp!

Tidigare kunde partierna hävda att de var till nytta för stora grupper av ordinära medborgare. Det är svårare för dagens sladdriga, medlemsfattiga, statsfinansierade och toppstyrda organisationer som dessutom mer eller mindre frivilligt betraktar sig som ombud för "marknaden", EU, USA, NATO och annat som är illa omtyckta i stora folkgrupper.

För att göra det hela värre är de stora partierna nästan som kopior av ett redan dåligt original. I kommentarerna till AB-artikeln försöker en del med den gamla valsen att socialdemokraterna minsann är lika dåliga. Då kan man ju undra om fuffens i ett borgerligt parti kan ursäktas med fuffens i ett annat borgerligt parti?