måndag 12 september 2011

Banker töms på panter/pantrar/tanter?

En panter som inte är kvar på banken längre?

"Banker töms på panter" skrivs det i Svenskan. Borde det inte heta pantrar, kan rubrikskummaren fråga sig. Eller skall det möjligen vara tanter - bankerna gör ju sitt bästa för att jaga bort kunderna, och då torde väl hyggliga gamla tanter med portmonnä men utan intresse för "rådgivning" vara ett givet objekt att driva ut ur lokalerna.

Nej, detta är inget att skämta om, vilket klart antyds av skribent Hedelii ilsket stirrande blick som kröner artikeln:


Bäst man passar sig så man inte får en snyting! Men det är tydligen inget mot vad de stora bankerna riskerar genom sin frejdiga verksamhet. Inledningen ser ut så här, och det är en sak som får mig att haja till (möjligen för att jag inte är insatt i ämnet):


De svenska storbankerna har lånat 7400 miljarder kronor. Hälften av lånen står vi bankkunder själva för via inlåningen. Resten har bankerna lånat upp delvis på svenska marknaden men också utomlands. Lejonparten av de pengar som bankerna behöver låna går till att finansiera kundernas bostadsköp. För att själva få så bra lånevillkor som möjligt samlar bankerna ihop sina kunders pantbrev till större paket. Genom att lämna paketen med säkerheter till sina långivare får bankerna billig finansiering. Men i och med att bankernas långivare nu övertar rätten till panterna töms bankerna på säkerheter.

Det som fick mig att undra var det där med "pengar som bankerna behöver låna [för] att finansiera kundernas bostadsköp". Här predikas det ju från olika håll att bankerna genom att skapa lånekonton kan skapa pengar "ur tomma intet". Någon vill låna några miljoner till bostadsköp, banken kollar att personen kan förväntas betala riktiga pengar till banken under många år framåt, och så - simsalabim! - registerar banken ett konto och pengarna poppar upp ur trollkarlens hatt. Lånen skulle alltså, enligt denna teori, inte behövas finansieras. Men skall man tolka det så här, att banken fixar luftpengar och sedan drar in riktiga pengar direkt genom att i sin tur låna på pantbreven i stället för att vänta på den långsammare tillströmningen av just riktiga pengar när folk amorterar och betalar ränta? Med den tolkningen är det ju inget annat än krav på snabba och stora vinster (och jättebonusar och löner till banktopparna) som styr "behovet" att låna på lånehandlingarna.

En annan fråga är: finns det något mer i de där "paketen", eller är innehållet glasklart och utan konstigheter av den typen som orsakade finanskrisen i USA, där goda och dåliga lån blandades så ingen såg skillnaden?

En tredje fråga/reflexion: när pantbreven skickas vidare på det här sättet, vem äger bolånarens fina lägenhet (eller om det skall vara: "borätten till bolånarens fina lägenhet")? Kan det vara så att en bolånare plötsligt får klart för sig att hans framtida borätt hänger på beslut i en bank långt bort som han kanske inte ens har hört talas om men som kan bli väldigt otrevlig att ha att göra med?

Jag har nog luftat min misstänksamhet mot kreditekonomin, inklusive bostadslån, tidigare på bloggen. Kan det bero på vanlig sund skepsis, eller att jag tillhör en äldre generation som lärde sig att vara försiktig med pengar? Nja, en del generationskamrater är ju med i spekulationssvängen de också, så jag är inte säker på det sista alternativet.

Bolån kan betraktas som krediter till konsumtion, bostaden ur den boendes synvinkel som en mycket varaktig konsumtionsvara, och därmed kan man fråga sig hur sunt detta är. Att handla på kredit är något man bör undvika, det kan bli dyrt i längden. Krediter till konsumtion påverkar förmodligen prisnivån generellt också, priserna ligger högre än vad de skulle göra om folk tvingades handla med egna pengar. Borde inte marknadsfundamentalister protestera mot en sådan snedvridning, eller har de möjligen just köpt en bostadsrätt och vill inte riskera den framtida prislappen ...?

När bostadsrätter som HSB och egnahemsrörelse skapades i Sverige i början av 1900-talet handlade det i hög grad om att fixa tak över huvudet till vanliga knegare till vettiga villkor, inte om spekulation och svindel. För att klara av dagens situation måste kreditbubblan tömmas på luft, vilket kräver tuffa och djärva politiska beslut. Det behövs en "de boendes befrielserörelse" där de befrias från de livsfarliga lånen och där bankerna samtidigt oskadliggörs som ekonomiska bomber. Dessutom återinförande av bostadssubventioner och massbyggande av billiga och bra hyreslägenheter. Gärna på exproprierade tomter i områden där det bor många bankdirektörer. Man kan också sätta upp plakat med Patricia Hedelius stränga blick för att skrämma upp dem extra och få dem att hålla sig i Herrans tukt och förmaning!

4 kommentarer:

Teckentydaren sa...

Det är endast 30 % av bostadslånen som handlar om köp av bostad. Resten är folk som ökar sin belåning för konsumtion när värdet på bostaden stiger.

Modern Money Primer
MMP Blog #14: IOUs Denominated in the National Currency: Government and Private
“All “modern money” systems (which apply to those of the “past 4000 years at least” as Keynes put it) are state money systems in which the sovereign chooses a money of account and then imposes tax liabilities in that unit. It can then issue currency used to pay taxes.”

MMP Blog #15: Clearing and the Pyramid of Liabilities
“Last week we discussed denomination of government and private liabilities in the state money of account—the Dollar in the US, the Yen in Japan, and so on. We also introduced the concept of leverage, for example, the practice of holding a small amount of government currency in reserve against IOUs denominated in the state’s unit of account while promising to convert those IOUs to currency. This also led to a discussion of a “run” on private IOUs, demanding conversion. Since the reserves held are not nearly sufficient to meet the demand for conversion, the central bank must enter as lender of last resort to stop the run by lending its own IOUs to allow the conversions to take place. This week we examine bank clearing and the notion of a “pyramid” of liabilities with the government’s own IOUs at the top of that pyramid.”

http://www.nakedcapitalism.com/2011/09/randy-wray-helicopter-ben-%E2%80%93-how-modern-money-theory-responds-to-hyperinflation-hyperventilators.html
Randy Wray: Helicopter Ben – How Modern Money Theory Responds to Hyperinflation Hyperventilators

IOU = "I owe you", en skuldsedel.
Kontanter i landets valuta är IOU med kort löptid, obligationer utgivna av landet är IOU med lång löptid. När Bernanke håller på med Quantitative easing (QE) plockar han helt enkelt in statens IOU med löptid och ger bankerna IOU med kort löptid (kontanter). Det sägs då vara för att bankerna då ska låna ut dessa och öka kreditgivningen. Detta är i linje med hur gängse kurslitteratur inom ekonomiutbildningarna beskriver hur penningsystemet fungerar. MMT ekonomerna bestrider detta och säger att i verkligheten fungerar det inte som i kurslitteraturen.

Jan Hagberg sa...

Det här måste nog förklaras en gång till, ta det långsamt och i detalj så kanske jag kan förstå!

När jag läste artikeln av Patricia Hedelius i Svenskan om att bankerna måste låna för att klara sin bostadsfinansiering gjorde jag samma reflexion som Björn: ”Har det inte nyss sagts att bostadsutlåningen är bankernas sätt att trycka nya pengar ur ingenting?” Varför ska de då låna?

Jo, genmäler Teckentydaren här – indirekt – att 70 % går till konsumtion. Och? Om jag förstår förklaringen säger han att de pengarna måste lånas upp på konventionellt sätt? I varje fall är det vad tidningsartikeln låter oss förstå. Men då faller väl hela resonemanget om att krediter skapas ur luft?

För jag trodde det var så här: Pensionären säljer sin villa till ett överpris som bestäms av banken (överpriset är glidningen av bostadspriser alltsedan de finansiella avregleringarna). Den unge köparen är därmed gjord till evig skuldslav och banken har sin beskattningsrätt – en skatt som ständigt ska betalas, i motsats till samhällets beskattning som bara behöver betalas då inkomst föreligger. Bankens tillgång är lånekontraktet. Pensionären som praktiskt taget varit skuldfri kan ta ut pengar ur sin kontotillgång via ett kontokort och resa till Solkusten eller konsumera det på annat sätt. Så hålls ekonomin igång via en ständigt växande kreditvolym.

Men så kommer Hedelus och säger att bankerna måste låna till det här! Vad blev fel?

Sedan kan konstateras att vi har en produktionsapparat, som levererar det privat efterfrågade. Men eftersom vi har en stor arbetslöshet skulle produktionsapparaten kunna vara ännu större (exempelvis för behövliga offentliga tjänster) men i stället är det i de bestämmande dårarnas värld högsta klokskap att skära ytterligare! På TV alltid kommenterat av en bankekonom (eller City economist om vi går till öriket), som representerar sin uppdragsgivares egna intressen i den smeten.

Anm. I samma nummer av Svenskan finns också ett helt uppslag om hur PPM-pengarna successivt kastas i sjön. Det var ju presenterat som den kommande pensionsgenerationens guldkant, när idén torgfördes i 1990-talets rivningsarbete på ATP. Byggandes på årliga avkastningar runt 10 %, evigt! När ekonomin kanske växte med 2 %. Och så har ekonomijournalistiken konstant intalat oss att vi fått världens förnämsta pensionssystem, bara så beundrat av omvärlden.

Björn Nilsson sa...

Tack för synpunkterna. Själv kliar jag mig fortfarande med undrande min på skallen och undrar ...

Teckentydaren sa...

Jag bara försöker förstås hur det monetära fungerar är knappast någon expert. Men den sk bank/kredit multiplikatorn lär fungera ungefär så här. x antal pengar finns, banken har x på som tillgång, lånar ut x till A, banken har nu istället en fordran på A på tillgångsidan och på skuldsidan ett löfte att betala x till A när denne använder de lånade pengarna på kontot. A som köper en maskin av B, summan överförs till B:s bank som kan låna ut dessa till C som köper en maskin av B, pengarna sätts in på B:s konto som kan lånas ut till D so m köper en maskin. I verkligheten mer komplicerat, men i princip samma pengar kan köpa åtskilliga exemplar av den där maskinen. Penningmängde ökar mätt i traditionellt mått som M3, hastigheten på det här har också betydelse.

MMT:arna säger att transaktionerna i banksektorn är ”horisontella” alla transaktioner binds ihop av en skuldsida och en fordringsida, endast den med det pennigskapande monopolet typ staten kan göra sk vertikal transaktion där ingen skuldsida finns. Men där är sk hävstång i den privata sidan och när det är typ goda tider finns det mycket pengar och i dåliga tider är det mindre, med bank/kreditmultiplikatorn ”skapas” pengar men ”horisontellt” och reds alla skuld och fordringsidor upp är summan noll i balansräkningen.

Enligt mainstream modellens skolböcker så lånar banken ut insättningar och har de brist på typ detta kan de inte låna ut, MMT säger att det inte fungerar så, banken behöver inte ha några pengar för att låna ut sn bokföringsmässiga position fixar de i efterhand. När pengar tas ut vilket de vanligen görs när folk lånar för att köpa något måste banken cleara detta i sina böcker. De lånar primärt på den sk interbank marknaden, skulle det av någon anledning inte gå kan de alltid låna hos centralbanken, vanligen till lite högre ränta för att CB vill att det ska först och främst lånas på interbank marknaden. Banken är inte begränsad av att ”ha” pengar – reserves – men är begränsad av de sk kapitalkraven att ha ett visst eget kapital.

De gängse läroböckerna lär fortfarande ut att det är den sk penningmultiplikatorn som gäller centralbanken skapar x antal och dessa förmeras enligt en viss ekvation. MMT säger att det inte fungerar så i verkligheten, CB kan inte kontrollera hur mycket pengar som ”skapas” i den privata hävstången och att ha sk reserve krav är irrelevant det begränsar inte bankerna. Man kan ju också inse att en insättning från bankens sida skiljer sig mot att de lånar, båda är en skuld till någon.

M Friedmans teorier om att penningmängden skulle öka i samma storlek som den normala tillväxten och det inte skulle bli inflation och det skulle bli stabil tillväxt implementerades i CB världen i början av 80-talet, så där en drygt 10 år senar gav man upp detta då man insåg att man inte kunde styra penningmängden. Vi fick den modell som vi nu har, endast priset på pengar ska styra så det inte blir inflation och ländernas ekonomier ska regleras med räntan. I det skiftet kom också att alt handlar om ekonomernas idéer om masspsykologi. Hur folk och marknaden förväntar sig det ena och andra. Grunden i europeisk åtstramningspolitik, mindre offentlig skuld och alla får större tillit till framtiden och börjar spendera.

På ett ungefär som jag uppfattat det det finns säkert en del som är fel men i stort.

Att 70% av bostadskrediterna går till konsumtion är ingen skillnad mot de som lånar för att köpa bostad, bägge lånen är lån med bostaden som säkerhet. Skillnaden är att de 70% lånas av folk som redan har bostad med bostaden som säkerhet. En relativt liten omsättning av bostäder sätter värdet för hela beståndet. Skulle fler komma ut på marknaden och utbudet öka skulle förstås priserna sjunka och värdet på beståndet. Sjunker priserna under vad folk har belånat eller den nivå på värdet som går att få bostadskredit till har systemet problem. Banken kommer då att vilja att bostadsägaren korrigerar detta, är denne kredit värdig kan han förmodligen få en annan dyrare kredit.