onsdag 12 oktober 2011

Sverige 2017 – recension/reflexion

Ekonomisk jämlikhet var glädje. Och färg. Den svenska vänstern hade blivit skrämd att tro motsatsen … skrämd av gråtrista försök i outvecklade länder, skrämd inte bara av högern utan också av sina egna. Men det var nya tider … Vi levde varken på 1800-talet eller 1900-talet utan i ett teknologiskt och materiellt högutvecklat samhälle. Vi behövde inte, som Marx formulerade det, vänta på att framtidens kockar skulle koka framtidens soppa.

Framtiden var redan här.

Det var bara soppan som fattades.

Men en ingrediens fanns redan i den smått mytiska uppenbarelse som utgjordes av bloggaren Björnbrums inlägg om morotspåsen, streckkoden och socialismen, skrivet redan under detta årtusendes första årtionde.


OK, det medges, jag bluffar, den sista meningen i detta citat kommer inte från boken jag nu skall skriva om, det hittade jag på själv eftersom det passar så bra i sammanhanget. John Lapidus har skrivit en bok som råkar passa i mitt sammanhang och vice versa. Den heter Sverige 2017 , har ett omslag utan större koppling till innehållet och är utgiven av Lapidus Förlag. Utgivningsdag är 12 oktober, så detta är faktiskt en förstadagsrecension (om man vill godkänna följande text som recension, den kan ju kallas reflexion också)!

Författaren har haft otur med en detalj: år 2017 antas statsministern heta Håkan Juholt efter valseger 2014. De som följt min blogg vet att jag är tveksam till om socialdemokraterna kan ta sig samman och komma tillbaka, och med tanke på Junholts nu påvisade fingrar i bostadsbidrags-syltburken kan man fråga sig om han ens överlever som partiordförande.

En annan sak som kan röra till författarens visioner är en skenande verklighet. Boken antyder kriser i Grekland och liknande, men det förefaller inte ha skett något stort sammanbrott exempelvis i världsekonomin eller i de gamla förfallna industriländerna (fast stor arbetslöshet nämns någonstans). I dagens riktiga värld är det dock nervöst, EU:s överlevnad är ett frågetecken och oroliga eliter frågar sig säkert vad som händer med den arabiska våren och dess avläggare ända bort till Wall Street! Peak oil och diverse andra pikar närmar sig som hotfulla moln vid horisonten, 2017 kommer de nog att ha hunnit göra sig betydligt mer märkbara och hotfulla. Att se fem-sex år framåt i tiden är inte lätt, och det är inte lätt att veta om man skall vara på den optimistiska eller pessimistiska sidan!

Boken handlar om en förrevolutionär period men det mesta av detta hamnar i bakgrunden och förklaras bara skissartat. Bakgrunden blir till en detaljfattig kuliss för några huvudpersoner att göra och säga saker framför. Huvudpersonen är en ledande socialdemokrat och ledamot av partistyrelsen, bosatt i Göteborg, och han verkar ha ett rätt ödsligt liv men med förtroende hos Juholt att kämpa mot den allt starkare radikala Rörelsen i olika media. Socialdemokraterna är tydligen ännu starka nog att beordra in artiklar på DN Debatt. (Undrar om författaren lagt in ett litet skämt här, att den socialdemokratiska rörelsen hotas att slås ut av en ny och vital organisation som just kallas Rörelsen!)

Ordförande Juholt säger:

Vi ska vara radikala men radikala med måtta, Anders. Vi ska ta de små stegen framåt, som vi alltid gjort. Vi ska inte lyssna på deras anklagelser om att vi, jämt och ständigt, har fördröjt och försenat utvecklingen.

Fast det var väl det, men värre än då, ni gjorde efter valsegern 2014 - fördröjt och försenat alltså, och till och med svikit? Och det hela gick tillbaka i tiden till Ingvar Carlssons svek när han sålde ut socialdemokraternas politik och nyliberalerna tog över flera årtionden tidigare. När åttiotalets fält av nyliberala socialdemokratiska ledare öppnade dörren var det bara för de andra nyliberalerna att storma in och ta för sig, och resultatet blev det plundrade folkhemmet (för att tala med Sven Grassman).



Tydligen har det framåt 2017 hänt positiva saker för den radikala motrörelsen i Tyskland, medan samma (?) positiva tendenser slagits ned i Frankrike och Portugal – men innehållet i dessa skeenden får man gissa sig till. Vad det gäller Sverige får man veta lite mer. I Rörelsen, om vars uppkomst på det praktiska planet man egentligen inte får veta mycket, har tydligen hela vänsterfältet utanför socialdemokraterna lyckats samla sig om parollen Alla människors lika värde som entusiasmerande mål. Det har skett en nytändning inom facket med kritik ledningarnas stora förmåner och man strejkar inom Kommunal. Rörelsens ledare kommer från kritikerna i Kommunal. De har en framgångsrik tidning (papperstidningar är fortfarande gångbara alltså) som heter Klasskampen (efter mönster från norska Klassekampen) och socialdemokratin blöder av avhopp till Rörelsen. Lite ”sociala media” av modern typ finns med i handlingen – men inte mycket. Rörelsen har en hemsida, men något mer måste det väl finnas?  Masskampen blir mest synligt i ett enormt förstamaj-tåg, men vad hade de strejkande för sig, och hur gick det i kriget i Venezuela? - I övrigt verkar aktioner mot fettsugning vara intressanta för yngre aktivister. 

I berättelsen märker man knappast att vi teknologiskt är ett antal år framåt i tiden, med förändringar som borde slå igenom på hur människor tänker och agerar. (Det är det där med den teknisk-vetenskapliga revolutionen som jag tjatar om ibland och som var intressant för Marx, men som senare blivit märkligt ointressant för de flesta radikaler av vänstertyp.) I en tänkt tidningsintervju får en ledare för Rörelsen lägga ut texten om hur man tänker sig göra om samhället. Att uttrycka idéer i romantext kan vara knepigt, men då fungerar det att formulera dem i intervjuform i stället, med frågor och svar. Den grundparoll som finns och som antas hålla allt det andra samman är alltså Alla människors lika värde. Rörelsen vill inte skapa en ny människa som kan förverkliga den parollen därför att …:

… hon är redan här! Hon har funnits en längre tid men vi har inte lärt känna henne. Vi bär henne inom oss. Hon föddes samma dag som den ekonomiska utvecklingen nådde en nivå där alla verkliga behov var tillfredsställda, den dag då endast de skapade behoven återstod.

Jag vet ju inte hur författaren tänkt, men jag ser klara kopplingar till såväl klassiska tankar framförda av Marx och Engels som till modern forskning om hur människor uppträder och hur den mänskliga hjärnan fungerar. Att fungera i grupp och uppskatta ärlighet, ömsesidighet och jämlikhet är inkodat som möjligheter i våra hjärnor. Hur vi utnyttjar dessa möjligheter beror bland annat av den tekniska och ekonomiska nivån vi har omkring oss. Författaren noterar det men det är återigen ett motiv som ganska fort susar förbi. (Annars hade det kanske blivit en teknisk manual för socialism och inte en roman - balansgång som är svår?)

Det ekonomiska programmet hos Rörelsen handlar om jämlika inkomster, planerad och minskad konsumtion, sänkt arbetstid. SPEK är namnet, Självplanerad Ekonomi. Den beskrivs som ”en folkligt kontrollerad beställningsekonomi”, men utan någon bruksanvisning. Jag undrar om inte en del av förklaringen kan finnas i min gamla bloggpost om morotspåsen och streckkoden – man använder smarta datorprogram för att se till att rätt grejor kommer vid rätt tillfälle, mot en bakgrund av politiska beslut om vad som är ”rätt”? Det torde fungera med dagens tillgängliga teknik, år 2017 måste program och datorer och kommunikationsnät vara oerhört mycket mer avancerade och användbara för en demokratisk planekonomi.

Rörelsen verkar vara bra på möten och fester, men har man inte lite tråkiga artister: Wiehe och Thåström? Enda skälet till att det inte är Birgit Nilsson och Jussi Björling är väl att dessa icke mer äro med oss, men eftersom detta sker i Göteborg kunde man väl åtminstone släpa upp de ålderstigna resterna av Spotnicks på scenen, om de nu kan förväntas vara vid liv 2017 och känner för att dra några låtar?

Varför 2017 förresten? För att det passar bra som jubileumsår för oktoberrevolutionen 1917? - Hur som helst, en bra roman kan fungera som en sorts sociologisk modell eller laboratorium. Författaren kan utan att orsaka personskador sätta in verkliga eller påhittade människor i sammanhang som är mer eller mindre påhittade. Människor, miljöer och tankar får stöta samman och så ser man vad som händer. Sedan kommer uppgiften att falla på betraktaren att avgöra: verkar detta trovärdigt? Eller om vi tar i det här fallet: kan det vara möjligt att de människor som finns idag, med de möjligheter som finns idag och som kan förväntas finnas om några år, kan utföra den avgörande stöten och slå det gamla vacklande kapitalistiska samhället överända? - Så långt kommer vi inte i boken, utopin finns fortfarande runtom hörnet, men vi börjar faktiskt se litegrann runt hörnet nu …

Sammanfattningsvis: samhällets utveckling har gjort stora förändringar såväl (livs)nödvändiga som möjliga, socialdemokraterna är en stoppkloss, en negativ kraft, kanske en rörelse för jämlikhet till vänster som socialdemokratin är lösningen. Jag föreslår att boken sätts i händerna på ett större antal av det socialdemokratiska fotfolket, för studier, bot och bättring – om man inte med de ”små, små stegen” vill fortsätta ut i glömskans mörker! Och så kan man ju fråga några människor i den brokiga floran som antas skapa Rörelsen vad de tycker på en gång. Kaj Raving i Nybro har ju fått boken, så vi kan nog förvänta oss en del synpunkter från honom.

Jag pekade på att mycket i kringhistorien runt vad som händer 2017 passeras väldigt snabbt och skissartat. En diskussion inom och utom den socialdemokratiska rörelsen skulle kunna fylla i med detaljer. Men det brådskar. Tiden stannar inte och väntar på de senfärdiga. Make history or be history!

3 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Det blir lite fånigt att prata om "socialdemokraternas svek" hela tiden. Nuförtiden förläggs detta oftast till 1980-talet. När jag var ung på 70-talet talade man också om "socialdemokratins svek" men förla dettta betydligt tidigare.

"Svek" är alldeles för moraliserande. Snarast handlar det om att de inte klarade av att stå emot. Att de var en omöjlig koalition med en omöjlig strategi där man var tvungen att ge efter för att inte brytas.

Jag har utrett hur det gick till på http://www.folkrorelser.org/blogg/2010/09/18/langsiktiga-orsaker-till-socialdemokraternas-svaghe/. I korthet handlade det om att priset för att få bilda regering var att man avmobiliserade den kraft som hade hjälpt en att sätta sig där. Detta var inte ett svek, det var möjligen självbedrägeri - om inte annat hos alla dom som väntade sig att bara ens representanter sitter i regeringen kan man få vad som helst.

Men en regering är aldrig annat än ett kompromissorgan mellan de krafter som finns i samhället. Med mycket strejker, ockupationer, kooperation och folklig oppositionskultur kan vi få en moderatregering att föra en (någotsånär) vettig politik, utan allt detta skulle det inte hjälpa ett vitten med Lena Sommestad som statsminister. Vilket förstås inte betyder att det är helt likgiltigt vem som sitter i regeringen heller.

Björn Nilsson sa...

Kanske vi skall peka på brytningen mellan August Palm och Hjalmar Branting som det ursprungliga sveket? "Svek" kan vara en diskutabel term, men tar man till den kan det handla om att försöka med moraliska incitament för att få syndarna att bättra sig - om det nu fungerar?

Jan Wiklund sa...

Jag tror att de, subjektivt sett, gjorde så gott de kunde. De kunde förstås i efterklokhetens ljus ha gjort det bättre - men vad tjänar det till att klandra dom för det? Det viktiga är ju att inte vi gör om samma tabbar - litar på att en "god regering" ska fixa hela världen, med fotfolket som applåderande åskådare.