torsdag 31 maj 2012

Något vettigt från Heidegger?

För mig har Martin Heidegger mest varit en tysk gubbe som ibland avbildas med fånig mössa som väl skall föreställa basker, som skrev oläslig filosofi och som dessutom betalade medlemsavgift till det tyska nazistpartiet ända till dess att krigets avslut gjorde att partiet upphörde. Inte helt positivt ur min synvinkel alltså.

Några vettiga och begripliga synpunkter på teknikens inverkan på människan hade han tydligen ändå, enligt en understreckare i Svenskan. Artikeln är väl delvis en reklamartikel för en antologi om teknikfilosofi som sammanställts av filosofer på Södertörns högskola. Något att läsa kanske? Som läsare av den här bloggen kanske upptäckt kommer det då och då inlägg där jag funderar över samspelet mellan människa och teknik, vad vi gör med tekniken och vad tekniken gör med oss. Gubben Heidegger har skrivit i ämnet.

En intressant observation från Martin H. är att den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet var mindre viktig än tekniken, att vi haft en teknikstyrd snarare än vetenskapsstyrd utveckling. Detta kanske kan bekräftas av att 1600-talsgubbarna kunde utveckla tekniska framsteg som gjorts tidigare i Europa, som att Newton kunde ta urverken som förebild för sin kosmiska modell.

Artikelförfattaren Svenaeus sammanfattar:
Heideggers huvudpoäng är att det inte är människan som behärskar tekniken, det är tekniken som behärskar människan genom att forma vår världsbild, vårt sätt att förstå världen på.
Det här verkar vara ungefär i linje med vad tänkare som Marx och Engels på 1800-talet och Bernal och McLuhan hävdat på 1900-talet. Särskilt McLuhan hävdade hårt sambandet mellan det mänskliga tänkandet och hur tekniken de lever i ser ut, exempelvis hur tryckta texter, radio eller television har olika påverkan. Och vid närmare eftertanke: är det möjligt att tänka sig att tekniken inte skulle ha en omfattande inverkan på samhället där den finns? Det rimliga är väl att fråga hur, hur mycket, varför tekniken påverkar, inte om den gör det? Det kanske man kan räkna ut utan hjälp av oläsliga tyska filosofer?

"Google ändrar hur vi minns saker"

Detta inlägg med anledning av en liten artikel och film här. För att komma närmare källan kan man dock gå in här, vilket dock fordrar att man först registrerar sig som användare.

Min bekantskap med skolväsende på grundläggande nivåer är inte helt aktuellt om vi säger så, men vad jag har hört så har man satsat mer än tidigare på att eleven skall lära sig hitta information och inte bara få den serverad för sig, en sak som kan ha såväl bra som mindre bra sidor beroende av ämne och elevens egna förutsättningar. Att veta var man hittar uppgifter, att förstå vad man hittar - och, säkert minst lika viktigt veta hur man sållar agnarna från vetet i floderna av påståenden - är viktigt.

Men man kan ju ställa frågan: varför kan man inte lära sig saker utantill helt enkelt? Det verkar ju inte finnas några gränser för hur mycket man kan packa in i den mänskliga hjärnan. Svaret kan ligga i att människan dels är en samhällsvarelse, dels under tusentals år har utvecklat metoder för att lagra och återvinna information. Att vara människa är att utvidga sig och samverka med andra människor, och det enklaste sättet att skapa och bibehålla en informationsbank är väl att tala om för andra människor vad man själv vet, respektive att fråga dem om saker man inte själv vet. Kanske man kan säga att det fungerar som en sorts biologisk dator/dataminne, där varje person är en minnesenhet och ett program för bearbetning av information?

I ett samhälle som utvecklas långsamt och är relativt jämlikt kommer ålderdom och kunskap att hänga samman. När det sker snabba förändringar kan det däremot bli så att kunskap fördelas på ett annat och kanske monopoliseras till vissa grupper. Kampen om kunskapen, och om hur kunskap skall tolkas och utnyttjas, blir oerhört viktig.

När man kan förmedla information utan omedelbara personliga möten har vi kommit ett steg till. Det är något som hänt på flera håll i världen, oberoende av varandra, så man kan undra hur långt inne i den mänskliga hjärnan det sättet att kommunicera är kodat.

En fotsula inristad på en klippa i Sahara för länge sedan. Förmodligen ett budskap, men tolkningen har vi inte kvar. Men liknande ristningar finns i Skandinavien från bronsåldern. Kanske är det fotspåren av en osynlig gud som gått förbi. 

Jag tvivlar på att just Google ändrar på så mycket i hur själva tänkandet sker i hjärnan, däremot förstärks vissa processer och andra trycks tillbaka när vi placerar alltmer av våra minnen och kunskaper utanför oss själva. De experiment som refereras ger mig det intrycket, och därmed innebär de mindre av nytänkande och mer av fördjupning av teser som Marshall McLuhan hävdade för många år sedan. Vi har lättare att minnas saker som vi tror att vi måste komma ihåg än saker som vi kan skriva ner, lagra i ett dataminne eller fixera på något annat sätt för framtida bruk. En analfabet som skall försöka lära sig ett enormt versepos, exempelvis Iliaden, eller världens längsta epos som lär vara tibetanskt, måste ta till andra metoder. Mnemnoteknik kallas det när man lär sig minnas mycket med hjälp av diverse knep. När skrivkonsten uppfanns och så småningom utvecklades till boktryckeri och nu text i datorn minskar helt enkelt behovet av att lägga allt möjligt på minnet.

Kan man tänka sig att med framtida teknisk utveckling det sker en process bakåt, så att vi med lite tekniska knep kan öka vår förmåga att lagra och utvinna data inom oss själva? Det skulle kunna ge vissa reträttmöjligheter för individen, så att man inte sopas med och drunknar i en informationsflod som i princip kan vara hur stor som helst.

tisdag 29 maj 2012

Skiljetecken har betydelse



Bara ett praktiskt exempel här för att visa att skiljetecken har betydelse. Om de är med eller tas bort kan meningen i en mening ändras rätt kraftigt. Ta bort - ur den stora rubriken så blir det Plågade hundar förlorar prästtitel. Och det låter ju rätt konstigt eftersom hundar normalt inte prästvigs.

Den här tidningen fotograferade jag på platsen för den gamla kolera-begravningsplatsen vid Gullmarsplan, för övrigt.

måndag 28 maj 2012

Vintergatans nomader

Vi har en generell bild av hur planeter och solsystem bildas: det snurrar runt stoftmoln i rymden, och snurrar de på rätt sätt så kommer stoftet genom gravitation att dra sig samman och bilda en eller flera solar, och runt solen/solarna kan det uppkomma större eller mindre himlakroppar - planeter och mindre rymdskräp. Planeterna håller sig i kretslopp runt sina solar medan en del smärre kometer kan försvinna ut i rymden i egna banor. Men är det hela sanningen?

Jag lärde mig en del nytt genom att läsa en artikel om "Vintergatans nomader". Några astronomer diskuterar fenomen som jag aldrig hört om förut. Planeter kan lämna sina solsystem och försvinna åt annat håll, och planeter kan bildas utan att det samtidigt skapas en sol. Det här innebär att planeter kan förflytta sig från ett solsystem till ett annat, kanske till och med från en galax till en annan. Dessa planeter är nomaderna.

Här kommer möjligheter till intressanta spekulationer. Sedan länge har astronomer funderat över möjligheten att liv kan spridas genom rymden genom att livets själva grundstenar liftar med kometer. Några har tänkt sig att såväl Jordens oceaner som dess ursprungliga liv skapades genom nedslag av jättelika snöbollar från rymden. Men med insikten att planeter kan fara runt på egen hand öppnas ytterligare ett alternativ där högre liv kan uppstå på den egna hemplaneten.

Det verkar nämligen vara möjligt att vissa härdiga bakterier kan klara livhanken även på en planet som befinner sig utom räckhåll för solvärme i rymden långt mellan stjärnorna. Det innebär att enkla livsformer kan lifta runt i rymden inte bara på kometer utan på större himlakroppar. Om en sådan planet kommer i närheten av en sol som höjer temperaturen kanske det kan medföra att mer komplicerade organismer kan börja organisera sig. Stannar planeten i en bana runt sin nya sol på lagom avstånd kanske evolutionsprocesser startar automatiskt. Och då är vi tillbaka till den eviga frågan: är vi ensamma, eller finns det i själva verket kanske mängder av oss (fast så långt borta att vi aldrig kommer att få kontakt)? Eller är det så att rymden i och för sig kryllar av liv, men det mesta handlar om enkla livsformer som är svåra att prata med, och att vi därför är unika? - Sedan är ju frågan hur de där mikroorganismerna uppstod från början? Var det på lagom varmt och skönt avstånd från en sol, på en planet som sedan kastades ur sin bana för att en främmande himlakropp kom i närheten och rörde till det i gravitationsfälten?

I vårt solsystems ytterkanter finns en himlakropp som kallas Sedna efter en inuitisk gudinna som bor under det frusna havet. Den förefaller lite 'underlig'. Somliga astronomer undrar om den eventuellt kan vara en sådan där nomad som kommit åt vårt håll och fångats in av gravitationen i vårt solsystem. Ännu så länge förefaller det vara en minoritetsåsikt, men den nämns i en Wiki-artikel.

Som vanligt mer frågor än svar i det här ämnet, men då kan vi nog se fram mot mer spännande forskning!

söndag 27 maj 2012

Vass armbåge?

Det här är ett klipp ur en större bild som jag tog vid Mynttorget på Första maj. En polis spanar bort mot Strömbron där syndikalisternas tåg närmar sig. Men kolla armbågen ...!



Skall det här symbolisera att det är en kille med vassa armbågar som står här!? - Tycker personligen att tatueringar ofta ser ganska läskiga ut. Varför skall man gegga ner sin egen kropp med sådant här?

lördag 26 maj 2012

Om MMT i Clarté

Den som vill läsa en översiktlig artikel med synpunkter angående MMT, Modern Monetary Theory, kan förslagsvis ta en titt på den här Clarté-artikeln som nu finns på nätet. Skribenten själv kan intyga att den är väldigt bra!

torsdag 24 maj 2012

Ny nättidning om vetenskap - Curie

Den som vill hänga med om vad som händer inom olika vetenskaper utan att specialisera sig ... har naturligtvis inte en sportslig chans till det eftersom det händer så mycket. Man drunknar redan i floden av artiklar och rapporter. Inte blir det lättare för att nya sajter kommer då och då. Som Curie.

Curie  ges ut av Vetenskapsrådet. Förstasidan finns här. Tidningen verkar vara dagsfärsk på nätet. Man anger att titeln skall leda tankarna till såväl curious som kurir, men också den berömda forskaren Marie Curie (som Strindberg i vanlig ordning försökte skriva ned).


Det är väl bara att sucka uppgivet och lägga ett bokmärke även för Curie! Ännu så länge har det inte kommit in så mycket material, men det finns bland annat en spännande rapport om ökat medborgarmotstånd mot maffian på Sicilien, samt några bloggare och krönikörer som tar upp väsentliga frågor.

onsdag 23 maj 2012

Två passerade guldåldrar - är en tredje möjlig?

En tanke: kan det vara så att "vi som är lite äldre" har kunnat uppleva inte mindre än TVÅ guldåldrar:


  1. De så kallade gyllene åren som gick från ungefär 1945 till slutet av 1970-talet
  2. Börsens klang- och jubeldagar från början av 1980-talet till 2010


Varje period hade sina särdrag. I den första kom Folkhemmet att resas stort och vackert, i den andra var det kapitalet som byggde sig allt högre boningar. Många tjänade bra på båda perioderna, en del kom i kläm särskilt under period två samtidigt som kristendenserna blev allt obehagligare. Det kanske är så att den andra åldern byggde på det reala kapital som skapades under den första.

Och nu ser det ut som om någon tredje guldålder (det är väl för taskigt att skriva "tredje rike"?) inte vill infinna sig, i alla fall inte frivilligt. Om den andra perioden inte skapade så mycket mer än luft blir det inte mycket kvar att lyfta över från den till ett nytt uppsving.

Blir det en ny gyllene era kommer den i alla fall inte att se ut som de tidigare eftersom förutsättningarna har förändrats. Även om industri och jordbruk skulle återuppbyggas i Sverige (vilket kan vara nödvändigt på grund av framtida försörjningskrav) så skulle detta ske under mycket annorlunda förutsättningar än tidigare. Och någon ny lång börsuppgång kan man nog bortse från som realistiskt alternativ. De unga som privatsparar till pension idag kan nog känna sig blåsta på de pengarna.

Jag antar att de politiker som tror att de passerade guldåldrarna går att återställa i sitt forna skick själva bör hanteras som passerade. Men samtidigt anser jag att de politiker och andra opinionsbildare som predikar en framtid i askes, säck och aska för folket bör betraktas med misstro. Deras motiv bör ifrågasättas, åtminstone så länge inte predikningarna utsträcks till den nuvarande eliten. Guldålder nummer 3 är kanske inte omöjlig att skapa, men den kommer inte att se ut vare sig som gångna tiders industri- eller spekulationskapitalism.

tisdag 22 maj 2012

En bra fråga

Här är en bra fråga:

Är det som sker i ekonomin nu bara en tillfällig krusning på ekonomins yta, som går över när man bara har kommit fram till vad som ska göras, eller är det som sker är av så grundläggande och genomgripande karaktär att det kommer att förändra hur ekonomin fungerar och hur jobb skapas.
Den ställs av TCO-utredare Mörtvik. Han tror att det inte bara är en tillfällig krusning, utan att det handlar om en fjärde industriell revolution, som dessvärre politikerna ännu inte verkar förstå. För det kommer att krävas politiska ingrepp:

Nu kommer det att visa sig att de länder vars politiker förstår att skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv kommer att lyckas bäst. När den pågående industriella revolutionen rullar på räcker det inte med åtgärder för att få ned underskott i ekonomin, eller få ut fler på arbetsmarknaden. Tillväxt och konkurrenskraft kräver efterfrågan och framtidstro, men också kloka och omfattande investeringar i forskning, utveckling, återkommande utbildning och ständiga innovationer. De som mitt i allt detta förstår hur denna förändring är ett steg på vägen mot en klimatsmart ekonomi kommer att ligga steget före. Så gäller även de länder vars politiker kan skapa ekonomisk och kompetensbaserad omställningstrygghet för alla de yrkesverksamma som kommer att leva mitt i förändringen.I det perspektivet räcker inte våra nuvarande svenska ambitioner när det gäller a-kassan, innovationspolitiken, infrastrukturen och utbildningsystemet för att behålla konkurrensfördelarna.
Jag har en känsla av att det är det där med konkurrens och tillväxt som kan stjälpa de goda intentionerna. Hur vore det med samarbete,  med nedväxt i de överrika länderna och tillväxt där det verkligen behövs? Och det där med att 'skapa jobb', är det en lycklig term? Är det inte i själva verket så, om vi bara ser till Sverige, att mängder av möjliga arbeten existerar, men de är inte tillsatta? Finns det inte i själva verket utrymme för mängder av nyanställningar till nyttiga arbeten inom vård-skola-omsorg, offentlig service, etc?

Qr - "snabbsvarskoden"

Den tekniska basen bestämmer i hög grad hur hela samhället organiseras. Man behöver inte vara marxist för att förstå det (men det underlättar). Nu knakar det gamla samhället i sömmarna, det kanske behövs en rejäl renovering. Betyder det att man skall sitta och vänta på nya knepiga teknologier som skall hjälpa oss att byta samhälle, eller ... ? Det är klart att man kan prata om de nya möjligheterna som kvantdatorn kommer att ge (när den nu kommer i fungerande skick, vilket verkar ta tid ...), men jag tror det är onödigt att vänta på sciencefiction-teknik. Titta i stället på hur vardagstekniken ser ut idag, och vilka möjligheter den ger!

Sedan något år har pixlade kvadrater dykt upp snart sagt överallt. Qr-koden är här. Qr står för "quick respons" och det är just snabbheten som är själva syftet. 

Bilden finns i Konsum Stockholms medlemstidning nr 4 för i år. Jag har saxat en del i texten också

På sextiotalet revolutionerade streckkoden kassaarbetet. [Anmärkning från Björnbrum: läs gärna mitt gamla inlägg om streckkodens betydelse!] Qr-koden är inget annat än en streckkod, skillnaden är att den kan förmedla cirka en A4-sida text, det vill säga mycket mer information än de tretton siffrorna i den vanligaste streckkoden på varan i butiken.
I dag räknar man med att cirka 40 procent av mobilanvändarna har en smartphone. Drygt två miljoner har uppskattningsvis sålts i Sverige. Qr-koden skannas av med kameran med hjälp av en app som laddas ner i mobilen. Telefonen laddar ner informationen som är kopplad till koden. [Ny anmärkning från Björnbrum: Nämnde detta i samband med Storstockholms Lokaltrafik för några år sedan.] Det kan vara en länk till en film, en bild eller text som laddas upp direkt. Egentligen är det inte annorlunda än att ladda ner och klicka på en länk i telefonen eller datorn, men man kan göra det nästan var man än är.

Vissa tekniknaivister tror att det råder en exakt relation mellan teknik och samhälle. Om en viss teknik finns så vet vi automatiskt hur samhället kommer att se ut. Jag tänker på personer som trodde att ett antal bloggare och twittrare skulle kunna avgöra hur 'den arabiska våren' skulle utvecklas, utan hänsyn till hur samhällena runt de ganska få datamänniskorna i stort såg ut. Samma sak gäller teknisk utveckling i exempelvis Iran, Japan eller Kina.  (Eller varför inte Tyskland, med hänvisning till de tre artiklarna jag skrev om tyska piratpartiets ekonomiska idéer, senaste här.)

Nej, ny teknik kommer att integreras i det existerande samhället, och de kommer att utvecklas i samspel. Det blir datoriserade samhällen, men med en kultur som är kraftigt påverkad av islam, konfucianism, shintoism etc. Samma gäller Sverige, fast vi kanske inte märker det för att det sker i en kulturell situation som vi tar för given för att de flesta av oss är födda in i den.

En viktig sak här är att man kan distribuera och samla information på ett oerhört mycket snabbare sätt än tidigare.  Informationen är ettor och nollor i dataminnen, men med deras hjälp kan oerhörda mänskliga och materiella resurser påverkas, positivt eller negativt. Tekniken blir faktiskt mindre viktig än vilka som styr den, och i vilka syften. Skall användarna vara maktlösa redskap, eller faktiskt vara deltagare och skapare? Det är inte en fråga som är avgjord. Den handlar om demokrati och socialism, alternativt en alltmer förfallen kapitalism där liberalismen glider snabbt mot fascism.



Protest Indien

Som en uppföljning till föregående inlägg om Indien ramlade det in ett meddelande om att på lördag kl. 1400 kommer indien-vänner att samlas klockan 14.00 utanför ABF-huset på Sveavägen i Stockholm för en protest mot den indiska regeringens behandling av sina fattiga medborgare. Lite mer info här och här.

söndag 20 maj 2012

Myrdal utestängd från Indien - vad betyder det?

Den 12 februari 2010 brakade ett läsartips in på löddriga etervågor (tack igen, Sixten!) och jag kunde vidarebefordra den sensationella uppgiften att Jan Myrdal gjort ett nytt besök hos den maoistiska gerillan långt inne i djunglerna. Trettio år efter det första besöket var Myrdal där igen, men nu hos en rörelse som växt i styrka och betydelse. Han mötte dess högsta ledare och intervjuade dem. Svenska medier gav i stort sett phan i Myrdals bedrift. Den ingick väl inte i medialedningarnas världsbild.

Uppgifterna var knapphändiga i början, jag tyckte mig minnas en svensk journalist som mött Ho Chi-minh i Vietnams djungler i början av 1950-talet och tyckte att det här var något jämförbart. Sedan fick jag veta att intervjun med Ho Chi-minh genomfördes på distans, och gamle Myrdals djungelfärd torde därmed vara en större prestation. Detta bland annat för att det finns direkta hot mot journalister och andra som försöker ta sig in i gerillaområdena (förutom att förhållandena i sig är jäkligt hårda i skogarna). Är man över åttio år springer man normalt inte omkring i indiska urskogar. (Värdarna fick bära honom förbi de värsta ställena, så 'springa' är väl att ta i, medger jag.)

Så här kan en kämpe i gerillan se ut


Resultatet av Myrdals resa blev boken Röd stjärna över Indien som kan rekommenderas åtminstone till folk som kan läsa och reflektera. Frågan var hur de indiska myndigheterna skulle reagera. Att Myrdal och andra tar upp hur stamfolk och andra fattiga behandlas av storbolagen och av staten som skickar ut sina väpnade styrkor i bolagens tjänst, det är nog inget som uppskattas på högsta ort. Det är ett inbördeskrig som pågår, och grunden är att bolagen vill bli av med människor som bor i råvarurika men utfattiga områden. Man kan gott säga att indiska regeringen på sina håll för krig mot det egna folket (och skickar ut trupper som bland annat är beväpnade med svenska granatgeväret Carl Gustav). Men på många håll slår de drabbade tillbaka, och en del av det motståndet är den maoistiska gerillan.

Röd stjärna har givits ut på flera språk, bland annat flera indiska språk, och Myrdal var där tidigare i år och kunde tala om den på möten i flera städer. Sammantaget börjar tydligen insikterna om vad som händer i Indiens solkiga demokrati spridas internationellt och det irriterar regeringen. Den gillar inte protester, kritiska frågor och insyn. Nu har man slagit till och förklarat att Myrdal aldrig får komma in i Indien igen. Myrdal själv som är en stabil typ verkar inte ta saken så hårt, men han är dock fundersam på om indiska myndigheter på något sätt försökt ta kontakt med svenska ambassaden i New Delhi om hans verksamhet. Därför har han skrivit till Carl Bildt (på engelska!) för att få mer upplysningar. Brevet finns här, hos svenska IndienSolidaritet. Undrar om CB bekvämar sig till att svara?

Jag skulle tro att det väsentliga i den här historien är att man internationellt börjar uppmärksamma vad som händer i Indiens fattiga inre. Att Myrdal aldrig får komma till Indien igen är i det avseendet mindre viktigt. Värre är nog att en desperat indisk regering i allt högre grad ger sig på inhemska kritiker. Det finns en del kända sådana, som författaren Arundhati Roy, som skyddas av att hon är känd internationellt - ännu så länge. Hur det blir på sikt kan man undra över. - Samtidigt pågår regeringsstyrkornas offensiver ute i de fattiga byarna, maoisterna försöker sprida kampen till fler områden, och det hela verkar eskalera från lågskalig konflikt till rent inbördeskrig. Och bakgrunden är helt enkelt att fattiga människor bor på råvarurika marker som storbolagen (indiska och utländska) och den marknadsliberala regeringen i Indien vill exploatera utan hänsyn till lokalbefolkningens liv.

Om tyska piratpartiets roll i brittiska Guardian



Jag bladade bakåt i bloggen och fiskade upp den här bilden av det svenska pirat-mötet på Medborgarplatsen 31 maj 2008 och publicerad tillsammans med några kommentarer. Någon kontaktade mig senare, eventuellt användes bilden i en pirat-broschyr eller liknande.

Nåväl, medan du väntar på mitt eventuella utlåtande om tyska piraternas ekonomiska förslag som finns i de tre inlägg som ligger före det här, föreslår jag en artikel i brittiska Guardian som kan ge mer idéer om det tyska partiet. Ett parti som får bra stöd i väljarkåren efter en kort tid, trots att man inte tagit ställning vare sig i Afghanistan- eller Europafrågorna. Partiet fyller ett gap, hävdar författaren, i och med att det tar tag i frihetsfrågorna på ett annat sätt än de etablerade partierna. Man lyfts fram av ny teknik och det finns växande grupper av människor som i sitt arbets- och privatliv känner att de inte ryms inom den traditionella partistrukturen och dess ideer. Det kan vara så, jag är inte så insatt i tyska frågor. Frågan är vilka andra partier och politiska strömningar det är som på ett bättre sätt än de nu etablerade partierna så att säga kan avläsa tidsandan och göra politik av det.

lördag 19 maj 2012

Tysk piratekonomi - del tre

Här är sista delen av mitt lilla översättningsförsök, del ett här och tvåan här. Jag var inne för en stund sedan och tittade på svenska piratpartiets huvudsida men kunde inte se något i stil med tyskarnas radikalism. Läste jag slarvigt, eller är man mer snävt inriktad på nätövervakning, fildelning och liknande klassiska piratfrågor i det svenska partiet, och vad berör det i så fall på? Inflytande från nyliberaler utan större egna erfarenheter från ekonomisk grundverksamhet exempelvis inom industri? - Hur som helst, de här tyska inläggen får sjunka in ett par dagar, synpunkter välkomnas, och så kommer jag förhoppningsvis tillbaka med ett övergripande resonemang.

Sista avsnittet om 'Leiharbeit' angriper den alltmer vildvuxna branschen av bemanningsföretag, där fast anställda och inhyrda 'konsulter' hetsas mot varandra.

Begränsning av bemanningsarbete 
Tillfälliga arbeten är ett användbart och nödvändigt ekonomiskt verktyg för att hantera arbetstoppar. Under senare år har det dock visat sig att detta instrument missbrukas av fler och fler företag för att kringgå anställningsskydd och kollektivavtal och minimilöner. I enskilda företag utgör tillfälligt inhyrda nu även internt ett slags konkurrens och press på de fast anställda. Vanligen är arbetsgivarens kostnader för tillfälligt inhyrda lägre än för de fast anställda, då bemanningsföretagen erbjuder arbete till lägsta löner. Detta leder så småningom till en låglönespiral. 
Bemanningsarbete bör av denna anledning - som tidigare varit fallet- vara begränsat. Vi kommer att fastställa en övre gräns på sex månader för tillfälliga anställningar.  Piratpartiet kommer att justera lagen om tillfälliga anställningar (AUG) i enlighet därmed.
Enligt den franska modellen bör tillfällighetsarbetare inte utgöra en tillgänglig billig massa som kan ställa de ordinarie arbetarna under tryck, utan de skall kompenseras för sin avkrävda flexibilitet med höjd lön.
Dessutom kommer vi att införa en högsta andel av bemanningsarbetare till tio procent per företag i förhållande till de fast anställda.


Tysk piratekonomi - del två

Detta är den omedelbara fortsättningen på föregående inlägg. Om tid finnes, läs också det här inlägget av Birger Schlaug om bankernas roll som penningskapare.

De här blommorna har inget med bloggposten i övrigt att göra (tror jag). Men man kanske kunde tänka sig att fler människor skulle odla vackra blommor om de hade en garanterad inkomst?

Villkorslös grundinkomst och lägstalön
Vi pirater går in för införande av en villkorslös grundinkomst som uppfyller vårt partiprograms mål om "rätten till säker existens och socialt liv". Denna skall:
möjliggöra säkrat uppehälle och social delaktighet, utgöra ett individuellt rättsanspråk och garanteras utan behovsprövning eller tvång till arbete eller andra motprestationer. Vi vet att en villkorslös grundinkomst kommer att avsevärt ändra välfärdsstatens tankemönster. Istället för med klassisk partipolitik måste dess införande ske genom ett brett medborgardeltagande.
Vi märker många hängivna människor som i åratal inom och utom partierna har arbetar för en villkorslös grundinkomst. Vi vill föra detta engagemang till den politiska arenan i Förbundsdagen och med möjligheterna där stödja en bred framför allt väl underbyggd debatt i samhället. Därför vill vi inrätta en undersökningskommission i den tyska Förbundsdagen, vars mål skall vara konkret utveckling och utvärdering av nya liksom befintliga grundinkomst-modeller. För varje koncept skall de förutsebara konsekvenserna liksom för- och nackdelar visas och göras kända för allmänheten. Samtidigt kommer vi i Förbundsdagen att arbeta för att rättsliga grunder för folkomröstningar på förbundsnivå införs innan slutet av mandatperioden.
De skall göra det möjligt för medborgarna att direkt föra undersökningskommissionen framlagda liksom andra grundinkomstmodeller som lagförslag till omröstning. För att då kunna välja mellan ett flertal koncept samtidigt bör folkomröstningar med preferensvalförfarande kunna genomföras.
Fram till införandet av en villkorslös grundinkomst är piratpartiet för en rikstäckande lagstadgad minimilön.
Om ork finnes kommer sista delen i morgon.

fredag 18 maj 2012

Tysk piratekonomi - del ett

Igår lovade jag lättsinnigt att försöka presentera några synpunkter om ekonomi som finns på tyska piratpartiets hemsida. Här kommer del ett som finns under huvudrubriken Arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor och med underrubriken Rätt till säker tillvaro och social delaktighet




Alla har rätt till trygg tillvaro och delaktighet i samhället.
Att respektera och skydda människans värdighet är grundlagens viktigaste bud. Människan kan bara leva i värdighet om det sörjs för dess grundläggande behov och möjlighet till social delaktighet. I vår penningekonomi är en inkomst nödvändig för det.
Om inkomst endast kan fås genom arbete måste full sysselsättning råda för säkerställande av alla människors värdighet. Under dessa förutsättningar har full sysselsättning varit ett viktigt mål för den ekonomiska politiken. Man kan försöka att uppnå detta på två sätt: genom ekonomiska stödåtgärder i syfte att skapa arbetsplatser, eller genom statligt finansierade arbetsplatser med säkert uppehälle som det primära målet. Båda är omvägar, och kräver omfattande offentliga medel.
När emellertid offentliga medel används måste detta ske så ändamålsenligt som möjligt.  Eftersom målet är en inkomst som säkrar uppehället för alla bör denna inkomst garanteras var och en direkt. Endast därigenom är varje människas värdighet utan undantag säkrad. Liksom idag redan bl.a. offentlig säkerhet, kommunikationer och stora delar av utbildningssystemet ställs till förfogande utan direkta mottjänster, bör också säkert uppehälle vara en del av infrastrukturen.
Vi pirater är övertygade om att det överväldigande flertalet människor kommer att använda en säker existens som grund för utveckling av sina ekonomiska och sociala möjligheter. Trygg tillvaro skapar fritt utrymme för självbestämd bildning och forskning samt ekonomisk förnyelse. Det underlättar och möjliggör att ta oavlönade förtroendeuppdrag, att ta hand om anhöriga, att vårda barn, oberoende journalistik, politisk verksamhet eller skapandet av konst och fri programvara. Detta gynnar hela samhället.
Piratpartiet har därför inriktat sig på lösningar som individuellt och villkorslöst garanterar en trygg tillvaro och social delaktighet, och därigenom vidmakthåller och möjliggör ekonomisk frihet. Vi vill förhindra fattigdom, inte rikedom.
Formuleringen om en säker inkomst som en del av samhällets infrastruktur har jag inte sett förut, det är en intressant aspekt. Annars tror jag att det här är synpunkter som svenska miljöpartister av Schlaug-generationen inte kan ha så svårt att ta till sig (medan däremot de nyare förmågorna nog skyr tankar av det här slaget). Det uppstår givetvis mängder av frågor när man läser det här (samt frågan om mitt försök till översättning är lyckat i alla delar - skriv och klaga om något verkar tokigt!). Ytterligare ett par delar om pirat-ekonomin kommer om några dagar, har jag tänkt mig.

torsdag 17 maj 2012

Kanske bäst att börja i slutet - penningskapande och inflation

Det där med att "börja i slutet" - det är mina tankar om en tjatig tvåstegsdebatt som det vore skönt att bli av med. För att ändå börja från början: Vi har ekonomisk kris med arbetslöshet och oanvända resurser, vilket är ett problem. Men vi har också i Sverige en enorm fördel genom en egen konvertibel valuta som inte är bunden till något (läs: guld). Därmed kan staten praktiskt taget gratis skapa pengar för att betala oanvända resurser som kan anses vara bra att få i rörelse. Det är därför som det faktiskt låter räddhågset desperat när någon skriker "hur ska vi betala det då, har du en sedelpress i källarn va!" när det kommer fram förslag till att göra något praktiskt. Man kan ta det argumentet och med en elegant retur skicka det tillbaka till skrikhalsen. Det finns något som motsvarar sedelpressen men är betydligt modernare ...(genom att fixa konton i en dator, helt enkelt) .

Numera tränger insikten igenom på fler håll att staten verkligen kan fixa nödvändiga medel för att köpa loss stillastående resurser. Inte genom att trycka sedlar, utan genom att skapa konton i en dator. Men då kommer genast det som jag kallar 'slutet', nämligen motargumentet inflation! Det skulle bli jätteinflation om man gör så, och så åberopas Tyskland i början på tjugotalet och Zimbabwe under senare år. Av någon anledning ropar man inte om Görtz' nödmynt och Johan III:s myntförsämring (jag nämnde dessa senast här) som avskräckande exempel. Skälet till detta kan vara att inflationsargumentet då börjar framstå som löjligt - i alla nämnda fall är bakgrunden en kombination krig, svåra politiska kriser och samhällen med svåra problem som missväxt och epidemier. Inte läget för Sverige idag, men att dra rimliga historiska paralleller är knappast nyliberalernas starka sida.

En del drar väl inflationsargumentet i god tro. Andra är jag mer misstänksam emot: det finns ett klart intresse av att hålla arbetslösheten uppe och se till att det offentliga ständigt är i långivares strupgrepp. Om staten själv fixar fram pengar kan ju finansiärerna stå där med sina pengar! Det här är i praktiken en maktfråga, och finanshajarna vill inte förlora sin makt!

Jag vill fundera mer över stadiet där staten ordnar pengar för att få bort arbetslösheten och se till att resurser i samhället inte ligger för fäfot. Här är några punkter:

  • Arbetslösa människor kostar redan, i form av A-kassa eller socialbidrag. Det som bland annat händer är att dessa tillskott blir lön. (Se också längre ned i det här inlägget där jag skriver lite om de tyska piratpartiets ekonomiska förslag.) Den inflationsdrivande effekten av en sådan omställning torde vara liten. Å andra sidan ökar den sociala tryggheten, vilket är ett värde i sig.
  • En del av de här utbetalningarna kommer att gå tillbaka till staten i form av olika typer av skatter och avgifter. Gissningsvis är det lättare att vid behov eliminera pengar som finns lätt tillgängliga i form av datakonton, än pengar som cirkulerar i form av mynt, sedlar och andra värdepapper.
  • När oanvända människor och oanvänt kapital börjar arbeta expanderar ekonomin, och det kan krympa riskerna för efterfrågeinflation.
  • Minskar bankernas rätt att skapa pengar minskar också en svårkontrollerbar källa till inflation, i och med att bankerna förmodligen ser mer till sin egen vinst än till samhällsintressena i stort. 
Men nu vill jag vidga perspektivet till andra områden som är intressanta när man diskuterar inflation. Den sortens penningpolitik som jag diskuterar förutsätter inte att man låter allt flyta och slänger ut pengar hur som helst. Man kan göra andra saker på andra håll, just i akt och mening att hålla efter inflationstendenser:
  • Rent generellt: ju bättre ekonomin går, desto mindre behöver staten göra för att köpa loss stillastående resurser. Minskar arbetslösheten minskar också behovet av att fylla på de där penningkontona.
  • Pengar som flyter in via skatter och avgifter etc. till staten behöver inte betalas ut igen, utan kan oskadliggöras mycket enkelt (staten raderar och ändrar i sin dator).
  • Bankernas rätt att skapa pengar (genom långivning i stor skala utan egen täckning) bör skäras ned radikalt. Lån kan i sig vara inflationsdrivande genom att driva upp priser. Vidare: Går lånen till privat konsumtion är de förmodligen mer inflationsdrivande än om de går till produktiva investeringar. Med andra ord: staten skall ta tillbaka rätten att skapa pengar. Därmed ökar möjligheterna till demokratisk kontroll av vart de går. 
  • Jag skulle tro att de stora svårigheterna och samtidigt de stora möjligheterna  ligger i saneringen av diverse lånebubblor. Man kan förstatliga bolånen, man kan genomföra ett jätteprogram för att bygga nya hyreslägenheter till priser som konkurrerar ut bostadsrätterna, och därmed dränera hela den sektorn. Ur en synpunkt blir det en frihetsrörelse: mängder av människor kan göras skuldfria, slipper vara bankernas låneslavar. Å andra sidan gäller det att se till att dessa befriade människors nya ekonomiska utrymme inte exploderar i ny konsumtion. Detta är inte bara en inflationsfråga utan handlar också om resurser - vi lever i en ändlig värld. Hur löser man det? Och hur hanterar man mängder av småspekulanter som plötsligt kommer till insikt om att de aldrig kommer att kunna dra ut några miljoner ur sin bostadsrätt?
(Not: här är ett intressant inlägg från Lars P:son Syll om bankernas egna insatser vid lån.)



Och då kan vi gå över till praktiskt politik. Jag blev nyfiken på tyska piratpartiet som har haft stora valframgångar på senaste tiden, och gick in på deras hemsida. Där hittade jag en intressant sak i deras lista över politiska idéer, något som varit uppe i Sverige men som jagats bort ur debatten: medborgarlön. Bedingungsloses Grundeinkommen und Mindestlohn.  Det låter häftigt på tyska: Villkorslös grundinkomst och lägstalön. Det finns på en sida om Arbeit und Soziales.

Jag undrar om inte åsikter av den typen gjort att de tyska piraterna kunnat verka som en frisk fläkt i det tyska partilivet (kan ha fel, jag vet inte mycket om Tyskland men brukar i alla fall flagga för landets existens på den här bloggen!). När jag skriver det här börjar jag undra om jag inte kan göra en liten insats genom att försöka översätta de tyska piraternas ekonomiskt-sociala synpunkter till svenska. Ja, det får bli till ett kommande inlägg, det här har blivit lite väl långt redan! - Hur som helst: jag ser klara kopplingar mellan att staten tar tillbaka penningskapandet och att arbetslöshet kan bekämpas just genom Bedingungsloses Grundeinkommen und Mindestlohn. Det kan vara något även för revolutionärt sinnade människor i Sverige att fundera över, för här finns det politisk dynamit så det räcker och blir över!

måndag 14 maj 2012

Efter hundra år - Strindberg lever!

Nu är det 100 år sedan Strindberg dog. Den litteräre krångelputten, nydanaren, bakåtsträvaren, snillet, mångvetaren och tokskallen om vartannat. En del hugfäster minnet av August, andra firar väl dödsfallet och beklagar att mannen inte helt har fallit i glömska.



Jag uppfattar honom som obändig frihetssträvare, men ibland så obändig att andras frihet och värdighet kom i kläm. Misstron mot auktoriteter ramlade ibland över knasigheter av den sort som moderna klimatförnekare visar upp. Men hans avsky för såväl det konservativa som sedan det liberala etablissemanget kan man inte ta fel på. Överheten stinker! Överheten är falsk och parasitär!

En del av Augusts skriverier är ur tiden, med intriger nära nog obegripliga för moderna svenskar antar jag. Hans vetenskapliga projekt och funderingar kan få en att fundera på hur det stod till i skallen på mannen ibland. Men en del kan förklaras, som det där med guldmakeriet. Under hans tid började det bli klart bland kemister att grundämnena inte är oföränderliga utan kan omvandlas från ett till ett annat. Ur den synpunkten var det inte otroligt att guld skulle kunna framställas ur andra ämnen. (Och jag tror det är möjligt, det är bara det att kostnaderna för tillverkningen skulle uppväga intäkterna av guldförsäljningen.) Problemet var nog att Strindberg trodde att det här var något som en ensam gubbe i ett hotellrum kunde klara av med några enkla kemist-hjälpmedel och tankar som övertagits från äldre tiders alkemister. Hade han gjort det femtio år tidigare hade han nog kommit undan kritik, men på 1890-talet var det för sent. - Med guldmakeriet var Strindberg på sätt och vis i fas med sin egen tids spetsforskning, men det blev ändå fel eftersom hans referensramar var hur kemi/alkemi sett ut årtionden tidigare.

Guldmakeriet är dött, men annat lever och ruskar om bland hans skrifter och förtjänar att hågkommas. Kanske tur att mannen inte hade tillgång till dator, då kanske det blivit 150 i stället för drygt 70 delar av hans Samlade verk!

Föregående inslag i denna August-serie här.

söndag 13 maj 2012

Val - Nordrhein-Westfalen

Nu har det varit delstatsval i Tyskland igen, nu i Nordrhein-Westfalen. Det blev en smäll för Kristdemokraterna, men framåt för Socialdemokraterna, Fridemokraterna, de Gröna samt Piratpartiet. De två förstnämnda bör vara i läge att bilda en koalitionsregering kan man anta. För vänstern, die Linke, blev det däremot ett nytt bakslag efter förlusten i Slesvig-Holstein, och de tappade sina platser i delstatsparlamentet. Så här såg valprognoserna ut strax efter att vallokalerna stängt (det kan alltså bli ändringar):

Mandatfördelning i delstatsparlamentet ('lantdagen') efter valet, om prognosen håller

Fördelningen av röster enligt prognosen

Die Linke har säkert sina fasta bastioner i östra Tyskland, men kommer det fler sådana här bakslag kan man tveka om de har möjlighet att bygga starka positioner i västra delen av landet. Det bör finnas en hel del frågor för partiet att fundera över - vad gör man för fel, går felen att korrigera? Har man varit för mycket eller för litet utomparlamentariska eller parlamentariska, för splittrade inbördes, eller vad? - Är det Piraterna som tagit över en del av den gamla vänsterns politik (och dess väljdare) och för den vidare?

lördag 12 maj 2012

En tia också

I föregående inlägg vad det femmor för hela slanten (fyndigt uttryckt, va!), men här höjs valören och det blir en tia i stället. Men inte vilken tia som helst, utan en som utgavs till Riksbankens trehundraårsjubileum år 1968. En tia 1968 skulle motsvara ungefär 42 kronor idag, för övrigt.

Baksidan på sedeln, ser ut som Gamla stan!

Framsidan. Klicka upp den för större format! Det är samma dam där till höger som återfinns även på en av femmorna i föregående inlägg. 

Liksom på femman finns ett lejon med, men jag tycker det ser ut som om ...

... lejonet verkar skrika: Sluta trampa mej på svansen, kärring!

"Vilken tia som helst" såg ut så här år 1990, medan jag ändå är i farten - nu blir det vad jag tror inget mer prassel med sedelpapper på den här bloggen:

Det skall väl föreställa snöflingor och norrsken ...

... och så var det "gamle kungen" igen!

Femmor och pengars värde

Jag hittade några gamla sedlar i ett kuvert. Här finns ekonomi, ekonomisk historia, politik och konst på ett bräde:



Här är fram- och baksidan på en femma från anno 47. Jag har kollat med Statistiska Centralbyråns historiska prisindex, och en femma av 1947 bör motsvara ungefär 95 kronor idag. Ganska häftig skillnad!



Nu är vi framme vid 1963, mannen med glasögonen är även känd som "gamle kungen", och damen nedan torde vara "Moder Svea". Dagsvärdet för denna femma ungefär 50 kronor.


Och här är det 1981. Gustav Eriksson (vasa) som var baksidesprydnad på första sedeln har nu fått flytta sin dystra nuna till framsidan. Baksidan är en knepigt tecknad tjädertupp som säkert var svår att förfalska - till dess att det kom bra färgkopiatorer! Fjorton kronor är ungefärliga dagsvärdet för den här femman. 

Men låt oss plocka fram en detalj, här är en förstoring av en del av översta sedeln:

Vad står det för något: Jo utanför bildytan står det "Sveriges Riksbank" och så fortsätter texten här med "inlöser vid anfordran denna sedel å fem kronor med guldmynt enligt lagen om rikets mynt av den 30 maj 1873".  Jag är inte så insatt i svensk penninghistoria, men inte fasen gick det att få ut några guldmynt 1947. 

Historiskt dokument


Framsidan på en liten bok som nu är i min ägo. KSF - Konsumentföreningen Stockholm. Nr. 51690 avser ett medlemskap i Konsum som inleddes 10 september 1929. Officiellt var det morfar som stod för boken, i praktiken var det nog mormor som fick sköta den. Så småningom fördes boken över till min mor. När hon avled tog jag över hennes medlemskap i Konsum. Så här är ett medlemskap som vandrar med generationerna. Dåtidens Konsum-butiker har inte mycket gemensamt med dåtidens. Och det är väl egentligen samma med gemenskapen över generationerna - de hade sitt liv, jag har mitt. Men det här är i alla fall ett historiskt dokument som kan ge en eller annan tanke.

Massmorden i Korea

Sanningen kryper fram, fast det tar tid, så lång tid att de flesta ansvariga redan avlidit och därmed inte kan ställas till ansvar. Det gäller Korea från slutet av fyrtiotalet och under kriget 1950-1953:

Ytterst få svenskar känner till att den sida vi stödde moraliskt och praktiskt, Sydkorea, utförde systematiska massakrer på civila före och under kriget. I en paranoid jakt på möjliga vänstersympatisörer, som man såg som nordkoreanska femtekolonnare, mördades flera hundratusen oskyldiga av sydkoreanska soldater och milisgrupper. Även Nordkorea och kommunistiska gerillasoldater gjorde sig skyldiga till massakrer på civila. Men dessa var, trots den allmänna bilden av Nordkorea som krigets ”onda” sida, inte alls lika omfattande och systematiska som Sydkoreas.
Det finns suddigheter i Svenskan-artikeln om massakrer begågna av sydkoreaner under Koreakriget. Exempelvis framgår det inte klart att Sovjets styrkor drogs bort från norra Korea 1948 medan USA-styrkorna fanns kvar i söder. Inte heller att nordsidan hade den politiska fördelen av att dess ledare var personer som bekämpat den tidigare japanska ockupationen av Korea och därför hade större trovärdighet som patrioter än de politiker USA stödde i söder. Det påminner om situtationen i Vietnam, där USA backade upp politiker som tidigare arbetat för den franska kolonialmakten. I Korea, Vietnam och en del andra länder blev den kommunistiska rörelsen stark genom att också vara ledande i kampen för nationell befrielse.

I och med att USA fanns kvar som militär ockupationsmakt i södra Korea efter 1948 kan inte USA fritas från ansvaret för massmorden mot civila. USA hade högsta ansvaret. Dessutom torde USA-styrkor också ha varit inblandade i massakrer när kriget började. Hela kriget blev en massaker. Har för mig att jag läste en notis i Dagens Nyheter för en del år sedan om en stackars (kanske bäst att skriva: obs ironi!) USA-soldat som ännu efter femtio år hade mardrömmar på grund av skriken från barn som dödades av USA-trupper.

Nu går vi mot nya krig och nya massmord.


fredag 11 maj 2012

Långt perspektiv

Japanerna på väg att dö ut lyder en larmrubrik i Svenskan. Vad har hänt, börjar gatorna i Tokyo bli kusligt ödsliga och folktomma? Nja, inte riktigt, för sedan får man veta att Om tusen år är den japanska befolkningen ett minne blott. Tusen år det är ju inte i morgon direkt. Är det inte liiiite vågat att försöka ställa ut befolkningsprognoser på tusenårsbasis? Om tusen år kanske det kryllar av japaner, alternativt att det inte finns en käft kvar som minns någonting? Alternativt att robotarna tagit över och meddelar att "de där japsen var inte mycket att minnas, annat än som taffliga föregångare till oss". Eller om kackerlackorna tagit över Jorden efter den sista katastrofen? - Jo, det är svårt att göra prognoser, särskilt om framtiden!

Apropå klättrare

Jo, på tal om föregående inlägg och dess illustration med en klättrande groda, här är en dikt av Nils Ferlin som jag publicerade på denna blogg i dess ungdom (2007 - tusan vad tiden går!). Dikten "Klättergroda" finns i samlingen Från mitt ekorrhjul, 1957:

Ack, klättergroda lilla;
ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du klättrat upp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa.

Tiden går men karriäristerna består!

Lästips fredag

Erik Berg uppdaterar inte sin blogg Approximation så ofta, men det han skriver är jäkligt bra. Följaktligen rekommenderar jag att sätta ett bokmärke på hans blogg! I sitt senaste inlägg behandlar han hoppen av ledande socialdemokrater över till "näringslivet", som konsulter och liknande, och vad det betyder för det socialdemokratiska partiet:

Pär Nuder har gjort samma resa som många andra höga socialdemokrater under senare år. Med varje ny resenär sker resan allt mer obehindrat och alltmer befriat från skamkänslor. Den ena toppsossens tvärsprång över till att uppbära lön för att företräda kapitalets intressen gör samma steg mer naturligt och ångetsbefriat för nästa toppsosse. moraliska och politiska barriärerna är nu helt nedrivna. Eller är det den moraliska kompassen som är trasig? ...
Varje sosse som hoppar över till svenskt näringsliv bidrar till att sudda ut de politiska skiljelinjerna och eldar upp det moraliska kapital arbetarrörelsen sitter på - det moraliska kapital som är folkrörelseorganiseringens främsta och helt oersättliga drivbränsle. Detta är är precis vad borgerligheten vill uppnå. Den upprördhet, förtvivlan och frustration som socialdemokratiska väljare och medlemmar uttrycker över Östros och Nuders hopp ner i köttgrytorna är värd mycket mycket mer för borgerligheten än de futtiga miljoner de måste hysta över i ersättning till överlöparna. Det är ett vrakpris för att uppnå politisk hegemoni.
Läs hela själv! Det här borde vara tvångsläsning för varje socialdemokrat - om personen i fråga fattar vad saken handlar om är väl en annan sak, men tvångsläsning borde det vara!

Påminner inte den här lille krabaten på något sätt om Östros eller Nuder ... kan ha något med flinet och den lömska blicken att göra!


Här är ett citat från en annan text, en recension i Aftonlövet av Adrienne Sörboms bok Politikens gränser. Globalisering, socialdemokrati och banden till nationen. Som recensenten tolkar Sörbom anser hon att socialdemokratin består av:

 ... smått chauvinistiska, självtillräckliga kontrollfreaks, som inte vågar samarbeta med andra. Man ser massmobilisering som ett svaghetstecken, och den främsta metoden för att möta globaliseringen går ut på att fjäska för investerare och konkurrera med tyskar och kineser med utbildning och teknologi.

 Detta mot bakgrund av att när arbetare strejkade och demonstrerade i många EU-länder mot kapitalets "besparingar" nöjde sig svenska LO med att fundera på om man skulle skriva ett brev till regeringen med sina synpunkter på läget. - Fast jag undrar om det inte snarare är rädsla för massorna än rädsla för att verka svag som gör att ledarna inte vill mobilisera?

Jag hörde Sörbom prata på ett möte för några år sedan. Verkade bra. Hon är sociolog, och om inte ledningen för socialdemokrati och LO bestod av de ynkliga figurer som beskrivs ovan så skulle de med entusiasm kasta sig över intressanta data och synpunkter som levereras av progessiva sociologer. För där finns mycket att hämta!

Och till sist: sätt ett bokmärke på Birger Schlaugs blogg. Senaste inlägget handlar om spekulationen inom världens matproduktion.

torsdag 10 maj 2012

WEA växer väsentligt

Det kom nyss information om att WEA, World Economics Association, firar ettårsjubileum den 16 maj och att medlemsantalet nu är nära 10.000, närmare bestämt 9,348. Skaran av kritiska ekonomer växer alltså. Hittills har de arbetat i skymundan, men vartefter krisen fortsätter kommer deras röster då och då att tränga igenom muren av tystnad. Och det kanske inte är så underligt, i och med att den förhärskande neoklassiska nationalekonomin alltmer liknar en fartyg som fått roderhaveri och oundvikligt driver mot undergången. Då kommer förr eller senare kraven att resas på bättre ekonomisk politik än vad neoklassikerna (och deras kumpaner en-procentarna) har att bjuda på.

Det fanns en del människor som trodde att neoklassikerna var utslagna redan för två-tre år sedan, när regeringar världen runt plötsligt tvingades ingripa för att rädda de "perfekta" marknaderna från undergång, men det neoklassiska liket reste sig och fortsatte lulla runt och störa hyggligt folk med sin trams. Kanske verkningarna av "sparsamheten" i USA och Nordamerika kan bli den slutgiltiga pålen att slå genom liket så att det definitivt kan begravas? Och i efterhand kommer säkert frågan att ställas hur någon kunde vara så in i h-e dum att han trodde att man kan komma ur en lågkonjunktur genom att slå botten ur efterfrågan? Hur trodde man att det skulle bli bättre genom att miljoner människors förmåga ödelades genom massarbetslöshet? Hur trodde man att samhällena kunde bli bättre genom att den offentliga sektorn slaktades och förstördes?

onsdag 9 maj 2012

Görtzens nödmynt, inflation och liknande

Här har vi Karl XII:s finansminister Görtz och ett av de nödmynt som gavs ut under krigarkungens senare år och som ansågs ha drivit fram kraftig inflation. Jag antar att det som står på myntet skall tolkas som "en daler silvermynt" - men som synes verkar det snarare vara gjort av billigare koppar.




Och här har vi konung Johan III, under vars regeringstid det inträffade en kraftig försämring av penningvärdet i Sverige. Kungen fuskade, minskade silverinnehållet i mynten men inte värdet de antogs motsvara, och när folk upptäckte det åkte givetvis priserna upp eftersom de inte vill ha mindre betalt i rejält silver än tidigare.

Skelar han inte lite lömskt och skyldigt med ögonen?

Varför tar jag upp de här episoderna ur den svenska mynthistorien? - Helt enkelt för att jag känner en viss irritation över det inflationsspöke som vissa personer viftar med. Det handlar givetvis om statens möjlighet att själv skapa pengar och använda för att avlöna folk och köpa upp tillgångar, och detta utan att ta in pengarna i förväg via skatter, lån eller på annat sätt. Framhåller man den möjligheten skriks det omedelbart om inflation, och så tillgrips i sann nyliberal anda några exempel som är helt olika läget i Sverige och en del andra gamla industriländer idag. Zimbabwe och Tyskland i början av 1920-talet pekar man på. Men inte Ungern strax efter Andra världskriget och Ryssland strax efter revolutionen, av någon anledning. Där var det kraftiga och plågsamma utbrott av inflation. Inte heller hänvisar man till de svenska exempel som jag nämnt ovan. Är det för att man inte känner till dem, eller är det för att inflationsargumentet då kommer att framstå som rent löjligt? Eller är det för att man inser att det med modern penningpolitik går att parera inflationstendenser (liksom för övrigt deflation, om sådan inträffar) och att om staten gör det minskar makten för banker och andra lånehajar att styra landets politik?

Om inflationen under Johan III:s tid har jag skrivit mer om här och här. ('Här' nummer två är den skojiga historien om de två falskmyntarna som skulle avrättas.)

tisdag 8 maj 2012

Lite mer om "missnöjet"



 "Det europeiska missnöjets grunder" förekom i förrförra inlägget. Den litterärt bevandrade kom därvidlag genast att tänka på Carl Jonas Love Almquists skrift från 1800-talet som just hade den titeln. Minns inte om jag läst den. Däremot vet jag att jag aldrig sett gruppen som kallade sig "Det europeiska missnöjets grunder" (eller kortare helt enkelt "Missnöjet") som deltog på den berömda Gärdesfesten 1970. Jag var inte där, men jag har dubbel-LP:n som visar kvaliten på dåtidens progressiva musik. Eller bristen på kvalitet ibland också ...

Plötsligt fick jag den fasansväckande insikten att den lilla tösen till vänster på bilden vid det här laget måste vara en bra bit över fyrtio ...

Ungefär som förväntat



Det finns folk som tror (eller påstår sig tro) att "driftsformen" inte spelar någon roll, och så blir de väldigt förvånade när offentlig verksamhet privatiseras och sedan börjar uppträda som normalkapitalism, nämligen med vinstmaximering och minsta möjliga hänsyn till annat än det. Det finns förmodligen folk som också blir väldigt förvånade när det uppdagas att gallerior jagar bort delar av den gamla företagsamheten där de växer upp. Gratisbladet Södermalm låg på hallmattan när jag kom hem i eftermiddags, med framsida enligt ovan. Nu gäller det Hornstull, en galleria vars framtid man dessutom av flera skäl kan vara tveksam till. Hur många gallerior orkar Stockholm med i en situation där kanske den affärsformen dessutom kan vara på utgående? En väldig massa folk passerar Hornstull varje dag, men i vilken utsträckning vill de som åker igenom också konsumera? Handla kan man ju i allmänhet göra i hemtrakterna och då behöver man inte släpa tunga kassar genom halva eller hela stan.

Ärligt talat är gallerior inte ställen jag gärna går till, men vid de tillfällen jag varit där så är det lätt att få intrycket av att det är ungefär samma firmor överallt. Nämligen samma stora affärskedjor som har råd att betala jättehyror. Men det är säkert folk som tycker det är förvånande. Småbutikerna och de små hantverkarna som väl ingen officiellt vill jaga bort (det är väl annat språk bakom kulisserna misstänker jag) sitter löst till i verkligheten. Är inte det en ganska god illustration till hur moralen i kapitalismen ser ut? Gärna välvilja, men då skall du betala ordentligt först!

De ägare av fastigheterna som står för den här möjliga utrensningen är Bonniers, men också SL. De stora trampar ihjäl de små.


Dåligt bild, men jag antar att det är någon sorts fejkad graffiti från Hornstull.

måndag 7 maj 2012

Det europeiska missnöjets grunder

"Det europeiska missnöjets grunder". "Humörkaos". Konstig affisch sedd på Swedenborgsgatan på Söder i slutet av april.
En av TCO-utredarna hänvisar till en undersökning som visar vissa kopplingar mellan lönesänkningar för arbetare och tjänstemän i Europa, och deras inställning till invandring. Som väntat finns det kopplingar, men olika i olika länder. Hur som helst: EU:s politik för sänkta löner har en tendens att driva fram främlingsfientlighet. Och det är ju logiskt: sänker chefen din lön så är det invandrarnas fel! (Obs. ironi!)

Valet i Frankrike kanske leder till en nominell vänstersväng, men inte ens det kan man vara säker på. De europeiska så kallade socialisterna är borgare. Men att Sarko får gå återspeglar ändå en viss trötthet med den nuvarande politiken och kanske förhoppningar om några förbättringar. Åtstramningspolitik som bara leder till nya åtstramningar i en dödsspiral - är det något att hurra för? Det europeiska missnöjet har reella grunder!

I Grekland ser situationen mer knepig ut. De gamla partierna har åkt på en stjärnsmäll, men vad kan ersätta dem? Det ser ut som om läget i Grekland bara är en lokal variant på det mer generella fenomenet att alla som kallar sig vänster raskt splittrar upp sig på ett antal olika grupper som inte kan samarbeta ens när det utbryter en jättekris. Och där kan man peka på det gamla och ganska stora kommunistpartiet KKE som envist hållit sig på sin kant, men som knappast fått någon större utdelning för det i valet. I Grekland finns ju annars en faktor som ännu inte i stor skala syns i så många andra EU-länder, nämligen stora arga folkmassor som är beredda på rätt hårda tag i kampen mot storkapitalets utpressarpolitik. En sådan massrörelse, i kombination med en bred parlamentarisk representation, skulle kunna göra rejäl skillnad. Men det spelar man bort. (Därmed inte sagt att jag vet om den verkligt stora vänstergruppen Zyriza är något att hänga i julgran.)

En bortspelad massrörelse kan ju också spela roll, den öppnar dörren för just de dunkla krafter som jag skrev om i början av detta inlägg.

söndag 6 maj 2012

Fransosernas val


"Vänsterns dag har kommit" säger rubriken i franska bladet Libération. Tja, hur mycket den där Hollande är "vänster" kan man ju undra över, han lär ha en del att bevisa, såvida man inte har väldigt låga eller närmast obefintliga krav på vad en socialist kan ta sig för. Slog Sarko med tre procent, och det är ju ingen jordskredsseger direkt. Det stora eldprovet blir kanske om Hollande vågar gå emot den självmordsaktiga åtstramnings- och nedskärningspolitiken som nu styr EU. Det vill jag se innan jag tror på!

Val i Tyskland igen ...

... och nu var det delstatsval i Schleswig-Holstein, alltså söder om gränsen till Danmark. Enligt preliminära resultat ser röstfördelningen ut så här (kom ihåg att det är en femprocentsspärr i tyska val, med ett undantag just här) ...



... och platserna i delstatsparlamentet kan preliminärt fördelas så här:




Av någon anledning har Piratpartiet blivit stort i Tyskland. Kan det bero av att det verkar så där lite lagom ostyrigt och frihetsälskande, mer än de gamla trötta partierna? De gamla trötta partierna gjorde inget vidare ifrån sig, och vänstern die Linke åkte ut ur parlamentet. Har man tappat upproriska ungdomar till piraterna? Annars är det ju kristdemokraterna i CDU som förlorat mest mandat.

Hur var det med undantaget då? Jo, SSW, det sydschlesvigska valmansförbundet, är ett minoritetsparti för danskar och frisländare som bor i delstaten. De är rätt små grupper, och för att få en garanterad representation i delstatsparlamentet är de undantagna från femprocentsspärren.

Mikrolån och (praktisk) penningteori

I Danmark avser Köpenhamns kommun att starta bankverksamhet för mikrolån. Redogörelsen i Svenskan är synnerligen kortfattad men det sägs avse att hjälpa arbetslösa och förtidspensionärer att starta eget med hjälp av räntefria smålån. För mig låter det som det vanliga knepet att bli av med en del arbetslösa från statistiken, åtminstone temporärt. Och även om lånen är räntefria kan en skuld på 5.000-50.000 kronor bli en ohygglig belastning för den som misslyckas. Eller tänker man vara flott och avskriva hela lånesumman om det går åt helsike för låntagaren och utsikterna till återbetalning är minimala?

Man kan ju också räkna ut att de företagare som skapas här blir småskuttar i näringslivet, den understa delen av ekonomins undervegetation där det utförs enklare tjänster eller detaljhandel på elementär nivå. Det blir inga firmor som gör några tyngre investeringar. Det kan få oss att minnas påståendet att småföretagsamt är vägen till fattigdom. - Som framgår av det nedre diagrammet i gårdagens inlägg har Danmark tappat en del arbeten på senare år, och detta trots att man tillhör de EU-länder som har kvar den egna valutan. Kan vara att danska kronan ändå är för hårt knuten till euron, jag vet inte detaljerna. Och man kan undra om det bara är en tillfällig historia av skämtkaraktär, eller om det blir verklighet, att betrodda kunder får ta hand om kassan i ett lågprisföretag när ordinarie kassapersonal måste gå på toaletten? There is something rotten i the realm of Denmark ...

Det här i Köpenhamn är ingen massföreteelse, man räknar med 10-20 lån, men själva upplägget och kritiken mot det kan vara intressant att diskutera. Jag tycker det verkar ingå i en global tendens att leta efter skenlösningar på djupgående strukturella problem. Just mikrolån har framhållits som lösningar för utfattiga människor i utfattiga länder, exempelvis Indien, men vad jag vet har företeelsen alltmer kommit under kritik. För att citera Real World Economics Review Blog:

Den globala södern är beströdd av misslyckade utvecklingsprojekt. Vart och ett av dessa har utformats för att lösa problemet med underutveckling utan att kritisera eller inrikta sig på att omforma de grundläggande strukturerna som från början orsakar underutvecklingen.
Mer om mikrolån i ett Tredjevärlden-perspektiv finns i detta inlägg hos IndienSolidaritet. Det gäller att vara vaksam när företeelser från Tredje världen börjar dyka upp även i gamla industriländer, det antyder att något kan vara ordentligt fel och att vi befinner oss i utförsbacken.

(En annan idé som jag inte vet om den fortfarande är så aktuell är att sluminnevånarna i Tredje världen faktiskt har tillgång till värden i form av landplättarna där de bor, och att dessa på något sätt kunde förvandlas till kapital. Jag var inne på det i ett par inlägg, här och här, redan 2007. Sedan antar jag att subprime-krisen i USA gjort det mindre troligt att utfattiga husägare automatiskt kan lyfta sig automatiskt i håret.)

Finns det alternativ som kanske är bättre än lån? - Jag skrev lite dunkelt angående en i och för sig bra talare på Första maj om att han kunde ha pratat bättre om penningteori. Det låter teoretiskt med penningteori, men i själva verket kan man vara väldigt konkret. Ta ett land som har handlingsfrihet genom att ha en egen konvertibel valuta som inte är knuten till något (läs: guld), som Sverige. Vad finns det för konkreta möjligheter som inte har att göra med "besparingar" eller konstigheter som mikrolån om det gäller att angripa en ekonomisk kris?

Svar: finns det mänskliga och materiella resurser som ligger stilla men som borde användas skapar staten konton som debiteras för att få fart på resurserna. Det är statens uppgift att se till att det finns en penningtillgång som motsvarar en ekonomi med full sysselsättning. Nu gör man inte det, utan lägger sig i stället platt för lånehajar och åtstramare som bara gör krisen värre.

Eftersom statens möjligheter att på egen hand skapa pengar är tämligen självklar är motståndarnas desperata försvar att vråla INFLATION, eventuellt med hänvisningar till ohistoriska jämförelser med Zimbabwe eller Tyskland i början av tjugotalet. Nu är det ju en klassisk kunskap att inflation inte skapas av att man kör in pengar på ett produktivt sätt i en ekonomi som kännetecknas av arbetslöshet och underutnyttjande av resurser, men det lär inte bekymra gaphalsarna. Inte heller att begreppet 'inflation' inte betyder något annat än vad man godtyckligt bestämmer skall betyda 'inflation'. (Under några år har det dessutom varit deflation som varit mer hotande, för övrigt.)

Men, och här kommer det viktiga om man är orolig för inflation: Pengar kan skapas genom enkla knapptryckningar. Glöm larvet när borgaren hånfullt frågar: "Jaha, och du har en sedelpress i källaren då?" när det handlar om reformer som antas kosta pengar. Numera är sedelpressen digital, och den finns i verkligheten. Det är inte många som springer omkring med tjocka sedelbuntar numera, för övrigt, men pengarna ligger på konton. Konton kan också elimineras om så behövs. Och offentliga intäkter genom skatter och avgifter behöver inte automatiskt spenderas egen, utan kan vid behov helt enkelt raderas.

För Sveriges del är det förmodligen kreditbubblan för bostadslån som är den stora kandidaten till att punkteras, för att därigenom få bort en hel del tryck i ekonomin som kan leda till prishöjningar. Med andra ord bör bankernas möjligheter att så att säga skapa egna pengar genom bostadslån nationaliseras bort. (Det låter kanske konstigt, men är väl inte underligare än att bankernas rättighet att ge ut egna sedlar försvann för länge sedan.) Samtidigt kan bostadsbubblan angripas genom massbyggande av hyreslägenheter, där det bor människor som inte behöver dras med miljonskulder till bankerna utan kan vara relativt fria medborgare.

Det här blev långt och vindlande. Jag lär återkomma med mer funderingar i ämnets olika aspekter.

lördag 5 maj 2012

Två tillfällen, samma flagga

Första maj gjorde jag en hänvisning till Berlin maj 1945 i samband med den här bilden från Mynttorget i Stockholm i år:



Det var den här klassiska bilden jag tänkte på, rödarmister hissar flaggan i Berlin under Andra världskrigets sista dagar i Europa:



Och det grämer väl fortfarande en del borgare.

EU och arbetet

Här är ett par diagram som jag hämtat här. Man kan diskutera dem ur flera synvinklar, sedan man konstaterat att de tycks visa att EU-medlemmar som inte är med i €-zonen  (och några stater som inte är med men som har avtal med EU) klarat arbetslöshet och jobbtillväxt bättre än länder som är med. Man skulle ju kunna stanna där och hävda att EU misslyckats och att euron mest är skräp. Men jag tror man kan ställa fler frågor.

Det finns folk som hävdar att det är fel att tala om misslyckande och kris inom EU. De menar att det som är kris för folken nu är den omställning som den styrande eliten är ute efter, nämligen att krossa efterkrigstidens välfärdsstater och driva ner de arbetandes inkomster. Detta uppnås bland annat genom att öka arbetslösheten. Krisen som den ser ut nu skulle alltså inte vara ett misslyckande eller bekymra eliten så länge den inte leder till folkresningar.

Att det i stort sett är länder i EU-periferien som drabbas är intressant. Enligt en viss typ av nationalekonomi skulle de snarare ha lättare att klara sig, på grund av låga löner. Men det verkar inte vara så. De äldre industriländerna med högre löner klarar sig bättre. Jag undrar om det kan bero av att det finns större säkerhetsmarginaler där som gör att en lågkonjunktur åtminstone i sina tidiga stadier inte slår så hårt. Man brukar tala om "automatiska stabilisatorer" som träder in när det blir sämre tider. Detta kan vara att när folk blir arbetslösa har de i stället A-kassan som träder in. Det gör att man kan fortsätta att konsumera även om ordinarie lön försvinner, och då dämpas fallet i efterfrågan i hela ekonomin. Och i och med att fallet dämpas växer arbetslösheten långsammare. Om regeringarna i de gamla industriländerna försämrar A-kassa och andra delar i det sociala skyddsnätet för att hjälpa arbetslösa är det troligt att våra ekonomier på sikt kommer att bli mer som Grekland, Irland eller Spanien - mer konjunkturkänsliga, med andra ord.

En mer långsiktigt tendens, som fortsätter oavsett hur konjunkturerna ser ut, är att arbeten försvinner. De rationaliseras bort, ersätts av ny teknik eller skickas utomlands. På sikt kanske just tekniken är det viktiga: det kommer att behövas mindre och mindre mänskligt arbete trots att alltmer produceras. Kanske diagrammen visar att lågproduktiva arbeten i stor skala rensas bort, men de ersätts bara i mindre grad av nya arbeten eftersom de nya kräver mindre människor. De lågproduktiva arbetena finns i EU:s utkanter, de högproduktiva i dess kärna av gamla industristater. - Det som kan ersätta de gamla arbetena handlar i stor utsträckning om service, tjänster, "vård, skola, omsorg". Och om den övergången skall fungera så lär marknadsekonomiska lösningar och "besparingar" inte fungera. Den politiken gör bara saken värre.

Slutligen: att stirra på jobbtillväxt i en situation där alltfler arbeten sköts av datorer och robotar är ganska kortsynt, tror jag. Men diagrammen kan åtminstone visa att den nuvarande politiken inte är särskilt hälsosam.