tisdag 31 juli 2012

Lästips: varför förlorar stormakter krig?

Här finns en artikel, översatt till lite kryckig svenska, skriven av den skarpsynte iakttagaren av internationella angelägenheter, Immanuel Wallerstein. Han försöker i fem punkter sammanfatta varför stora, och egentligen oövervinnerliga militärmakter (USA, Israel) lik förbaskat förlorar krig. Egentligen innehåller den inga konstigheter, men den kan förklara varför USA under den sista tiden fört sina krig mer i skymundan. Man har helt enkelt inte råd politiskt att dras in i nya evighetshistorier av afghanistan-typ.

Artikeln är några år gammal, men Wallersteins slutsatser verkar hålla än idag. Är stormakten inte säker på att vinna omedelbart och till relativt små kostnader undviker man direkta storskaliga aktioner, särskilt om det gäller motståndare som verkar kunna försvara sig. Det blir i stället dolda commando-operationer, krig via betalda ombud, drönare och liknande, som används för att inte reta upp kritiska hemmaopinioner. Därför är en regelrätt invasion i Syrien mindre trolig, och ett anfall mot Iran ännu mindre troligt. (Skulle det senare inträffa skulle det väl i så fall vara ett bevis för att Israel har ledare som inte är tillräkneliga å huvudets vägnar.)

Om man tänker vidare så finns det alltså en möjlighet för stater som vill föra en egen oberoende politik (vilket bland annat innebär att man slutar använda US-dollar som handelsvaluta) att vänta ut USA, under förutsättning att man är starka nog att avvärja inte bara öppna angrepp utan undergrävande verksamhet.  Någon gång retade jag upp några personer genom att skriva att epoken med den gamla typen av revolutionära folkkrig håller på att närma sig slutet. Epoken med fixade så kallade färgrevolutioner kanske också är slut - det verkar som om Putin inte tänker tolerera några sådana påhitt i Ryssland. USAmerikanerna får väl nöja sig med att skjuta ihjäl varandra framöver.

Förresten, kriget pågår ju också i propagandasfären: intressant att notera hur den där ihjälkörde cubanske dissidenten (eller vad han nu var) under ett par dagar skulle vara  ämne för en jättekampanj mot Cuba, och att det hela nu fallit samman. Ett tänkt politiskt mord har förvandlats till vårdslöshet i trafik av offren själva. Bland annat Dagens Nyheter (som jag ibland med rätta kallar Dagens Dumheter) har väl anledning att fundera över om man gjort något fel. Skall vi uppfatta DN som en oberoende liberalt nyhetsorgan, eller som en krigare i USA:s propaganda-armé? En anledning till att "stormakter förlorar krig" kan vara att man klantar sig också i propagandan. Är man jättestark och vinner snabbt spelar tabbar av den här slaget mindre roll, de glöms snabbt. Men är kampen utdragen och tabbe läggs till tabbe blir läget ett annat. Då kommer de kritiska frågorna fram. - Kanske dags för Wolodarski att skriva en liten ledare om att "Cuba är nog inte så dumt i alla fall" för att försöka gottgöra tidigare försyndelser?

Återbildande eller mer mupperier?

Den stora minan under svensk ekonomi är den privata skuldsättningen, huvudsakligen att folk får bankkrediter för att köpa bostadsrätter eller småhus och sedan är fast som låneslavar hos bankerna. Stockholm är inte fullt av fria bostadsrättsinnehavare (varav en del tror att de 'äger' lägenheterna de bor i) utan av folk som bor på bankens nåd. Det lär man upptäcka när kriserna bryter ut.

Vad säger ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson om det då? - Jo, han vill få till ännu fler låneslavar, och detta i områden som är ekonomiskt mindre välmående än innerstaden och där såväl generella som privata ekonomiska motigheter kan förväntas slå hårdare! Han pratar inte om skulder och krediter, utan detta skall på något sätt utjämna skillnaderna mellan olika områden i staden/kommunen. Då kan staden bli 'blandad', vad man nu menar med det ...

Detta är rent muppande! Fler in i skuldfällan, det blir resultatet. Skall dessutom skuldsatta människor ta över fastigheter som ofta torde tillhöra den åldersklass där det nu krävs omfattande upprustningar, stambyten och annat roligt, som de också måste bekosta på något sätt? Slutresultatet blir väl att på sikt kan bostadsbolagen billigt ta över kraschade förortsföreningar. Men vad händer med människor som har skulder som de aldrig kan ta sig ur?

Vad som behövs är återbildningar, att man inte bara "drar ner" på ombildningar i innerstaden, utan att bostadsrätter återgår till hyresrätter och folk i massomfattning kan göras skuldfria - och detta gärna innan nästa ekonomiska orkan bryter loss!

I artikeln i DN berättas för övrigt i praktiken om hur gentrifieringen fungerar. En tant flyttar med fin bil från Sollentuna till Nytorget (nära nog centrum för den gamla slummen på östra Söder) och efter tio år är området fullt med ännu lyxigare bilar. Jag propagerar inte för åter-förslumning, men bort med bilarna och bort med rika (överbelånade) knösar med näsan i vädret! På vilket sätt gör det här att staden blir 'blandad'? Joakim Larsson och hans kumpaner vet förbannat väl att det är just det den inte blir.

måndag 30 juli 2012

U-sväng

För ett tag sedan upptäckte käcka borgerliga personligheter, som Wolodarski i Dagens Dumheter, att  euron inte fungerar så bra i alla lägen. Det där med grova funktionsfel hade det visserligen varnats för redan innan euron ens infördes, men det är väl bättre att folk vaknar sent än inte vaknar alls. Nu vaknar en ledarbloggareSvenskan till angående Syrien.
Ledarsidan pekade för några veckor sedan på det syriska motståndets oroande och ökande drag av jihadism, och rapporterna om al-Qaidas ökade närvaro ger skäl att upprepa att omvärlden måste vara mycket restriktiv i att stödja rebellstyrkorna med vapen och annan stridsmateriel. Att Syriens regim är diktatorisk betyder inte per automatik att motståndet mot den är demokratiskt sinnat.
Iakttagare utanför 'ledarsidan' var inne på det här spåret betydligt tidigare. Andra behöver längre tid för att se ljuset. Att vara försiktig och tänka efter innan man talar är bra, men här handlar det ju om folk som inte varit försiktiga och tänkt efter utan att man gör en U-sväng från tidigare ståndpunkter när fakta blir för besvärande.

Den misstänksamme kan dessutom fråga sig om det dras i trådar i bakgrunden för att ändra opinionen. Det finns klara risker för ett jättekrig som sänker hela regionen, med svåra globala följdverkningar dessutom, och en situation som helt enkelt inte går att kontrollera. Inte bara Syrien, utan hela området från Gaza till Turkiet, över Syrien, Irak och Iran kan bli en sammanhängande krigszon. Och den fortsätter dessutom över Afghanistan till östra Pakistan. Det är något annat än ett lokalt uppror med några teater-rebeller som viftar med bössorna framför TV-kamerorna.

Visserligen har USA varit aktivt för att bryta sönder ett antal stater tidigare med kaos som följd, men nu kan kaos bli så våldsamt att det drabbar anstiftaren också. Det betyder att man på något sätt måste försöka bromsa in processen och bland annat använda media för att vända opinionen.

Somliga inom USA-administrationen anser säkert så, medan andra fortsätter jaga på sina gamla bekanta av al-Qaidamodell. Att dessa jihadister torde behandla sina hjälpare som nyttiga idioter verkar vara mindre intressant. Det har antytts att den pågående bombvågen i Irak skulle bero av att USA vill bli av med den iran- och syrienvänliga regeringen där. Jag vet inte hur rimligt det resonemanget är. Det låter vansinnigt om man tänker långsiktigt, men som den gamla svenske kanslern Axel Oxenstierna sade till sin son: du skulle bli förvånad om du visste med vilken ringa visdom världen styrs!

När det kommer fram mer reportage i 'gammelmedia' som visar på närvaron av al-Qaidafolk i Syrien kan det tas som intäkt för två saker:

Antingen att det här är farligt och gör att man måste vara mer försiktig med vad for sorts människor som får stöd ...

... eller att detta är skäl för en storskalig och snabb invasion av Syrien för att hindra att de heliga krigarna etablerar sig definitivt.

Det senare alternativet tror jag mindre på, i och med att Syrien har god försvarsförmåga och kan orsaka rejäla förluster på invasionsstyrkorna. Och opinionen i tänkbara invaderande stater är knappast intresserad av detta. Därmed torde minskning av biståndet till så kallade rebeller i Syrien vara det bästa alternativet. Man kan jämföra med Libyen: där var rebellerna kass och var på väg att besegras, men detta kunde kompenseras med militära insatser från NATO och Gulfstaterna (och Sverige) eftersom Libyen var militärt svagt och inte hade mycket att sätta emot. I Syrien är rebellerna kass men landet kan försvara sig mot angrepp utifrån.


Hur skall man förklara den här bilden då? Att den visar med vilken rasande (snigel)fart somliga personer rör sig i riktning mot en realistisk uppfattning av verkligheten?

söndag 29 juli 2012

Otrevligt besök

När jag tog en kvällspromenad upptäckte jag den här affischen:


Om vi tittar närmare på textavsnittet:



EDL - jaha, då är vi inne på Breivikarnas område då. En sentida motsvarighet till det gamla tysk-nazistiska Anti-Judiska Kampförbundet månne? Skillnaden är att man bytt hatobjeket. Under det gångna årtiondet har ju de smarta grupperna av fascistisk natur bytt skepnad för att göra sig respektabla - man har gjort sig av med de oförbätterliga gamla jude-hatarna och i stället satsat på Israel och kamp mot ospecificerade muslimer som håller på att ta över världen.

Det finns folk som sticker näsan i vädret och fnyser "jag är varken kommunist eller nazist". Att de inte är kommunister kan man tro på, men vad det gäller nazismen är saken annorlunda. Det torde gå lätt för en borgerligt sinnad person att ta över i stort sett hela det nazistiska idégodset men plocka bort det speciella judehatet, ersätta med muslimhat, och sedan traska vidare som om ingenting hänt. Ytan är ny men innanför skalet ser det ut ungefär som förut, alltså någon variant av fascism och missförstådd darwinism.

Det luktar illa i Europa för tillfället.


Finns siffror på själv-avknoppade?

För några dagar sedan skrev Frances om klassintressen inom socialdemokratin. Det är synpunkter som jag tror jag sett tidigare, men som förtjänar att upprepas och inskärpas eftersom de gör att en del konstigheter i dagens politik blir begripligare:

Samhällsmotsättningarna och klassmotsättningarna går inte entydigt mellan olika partier. Inte minst socialdemokratin rymmer det svenska samhällets klassmotsättningar inom sig. I många många år har socialdemokratin till en del varit ett arbetsgivarföreträdande parti, genom arbetsgivaransvaret för kommunala och statliga företag och verksamheter, s.k. folkrörelseföretag etc. Det är också ur detta arbetsgivarskikt som ägarna till många av de vinstgivande privatföretagen inom ”välfärdssektorn” har kommit. Det ledande skiktet har avknoppat sig självt.
Jag funderade vidare på det. Det här är något som vore bra att ha övergripande siffror på. Kanske sådana sammanställningar redan finns - jag vet inte. Delinformation kommer fram när skandaler briserar, som när avknoppade offentliga verksamheter säljs ut till underpris och sedan säljs vidare med jättevinster, eller när vanvård utbryter någonstans, men finns det en övergripande sammanfattning, med siffror?

Jag skulle kunna tänka mig att energiska forskare inom flera olika ämnen skulle kunna ge sig på den här frågan. Den verkar rymmas inom åtminstone historia, ekonomisk historia, sociologi, statsvetenskap, nationalekonomi och företagsekonomi. Vilket håll man än kommer ifrån borde ett grundläggande material krävas som bland annat innehåller uppgifter om antal avknoppningar, vilka som köpt, köpepris, vinster i det avknoppade företaget, hur mycket en eventuell vidareförsäljning gett. Kunde man sedan spåra partiprefenser hos personer som "avknoppat sig själv" är det givetvis ett bonus. Och hur många socialdemokrater med förtroendeuppdrag sitter på styrelseposter i "välfärdsföretag", och är de många eller få jämfört med styrelsemedlemmar från andra partier? Man kan ju också fråga om det finns avknoppningar som inte lyckas något vidare, där ledaren/ledarna för företaget inte blivit självständiga kapitalister utan förvandlas från lönearbetare med anställningsskydd till nära nog rättslösa småföretagare som inte har mer än en F-skattesedel att hålla i handen? 

Angående en sociologisk angreppsvinkel så slog det mig att den USAmerikanske forskaren Erik Olin Wrights idé om 'motsägelsefulla klasspositioner' kan vara användbar som teoretisk ram. (Här är hans hemsida, förresten.) Vad han antog (i alla fall när jag läste honom för några år sedan) var att man kan se en glidande skala i klasstillhörighet från helt oberoende kapitalister, via otryggare småföretagare, till mer eller mindre självständiga yrkesutövare, ända till personer nästan helt utan inflytande på sin egen situation. Det 'motsägelsefulla' består i att en person kan vara anställd, men samtidigt fått sig tilldelat ansvar och beslutsrätt som ligger på ägarens nivå egentligen. I det läget tillhör man två läger samtidigt trots att man formellt är en vanlig knegare. Och man kan avancera mot att bli verkligt oberoende, eller att halka ner och få mindre inflytande.

Vissa lönearbetare med arbetsgivarbefogenheter ser enligt Olin Wrights definition ut att tillhöra det självavknoppande arbetsgivarskikt som Frances skriver om. I den rådande situationen har de fått chansen att gå från att vara lönearbetare till att kliva över staketet till kapitalisterna. Men hur ser siffrorna ut! Här är väl en intressant forskningsuppgift för unga akademiker på jakt efter något att sätta tänderna i, levererad helt gratis av mig! 

lördag 28 juli 2012

Järnväg och släkthistoria


För några dagar sedan skrev jag om samhälleligt kapital som skapas av en generation och som kommande generationer har nytta av. Jag skrev att järnvägen upp till Stockholm tillhörde farfarsfars generation och huset jag bor i farfars.

- Nå, är detta bokstavligt? - Vad det gäller huset jag bor i är det teoretiskt möjligt att farfar (som var plåtslagare i Stockholm) kan ha gjort något jobb här men det vet jag inget om. Om man däremot tittar på farfarsfar så är läget annorlunda. Sven Petter hette han, och Nilsson eftersom hans far hette Nils. 1867 lämnade Sven Petter som tjugoåring hembyn Femmeryd i Blekinge för att flytta till Stockholm. Jag har inte hittat igen honom här, däremot senare på 1870-talet som anställd vid järnvägen i Uppsala. Andra i socknen flyttade iväg, uttryckligen för att arbeta på järnvägsbygget vid Södertälje, och jag misstänker starkt att farfarsfar ingick i det gänget. Att han lämnade torparlivet och blev rallare i stället alltså. Men som man brukar säga inom vetenskapen: här fordras mer forskning!

Frimärkena ovan gavs ut till den svenska järnvägens hundraårsjubileum 1956. Klicka upp dem till större format så syns de bättre! - Det vänstra märket lär i frimärkskretsar gå under spe-namnet 'mordet på banvallen'. Om vi kallar de tre personer från vänster till höger A, B och C så slår B släggan i huvudet på A, medan C är fullt sysselsatt med att försöka sopa undan spåren.

På tal om järnvägar så antar jag att en del folk som är avlägset släkt till mig var rejält förb-e i slutet av 1860-talet. De bodde i byn Guttsta nära Kolsva, norr om Köping. Där gick den smalspåriga järnvägen KUJ (Köping-Uttersbergs Järnväg) fram, och innan den ens hunnit bli invigd slog gnistor ut från ett lok och stora delar av byn brann ner. Sura miner rapporterades i efterspelet av detta. Men det är också möjligt att morfarsfar klev på tåget 1870 när han åkte från Västmanland till Stockholm, det vet jag inget om. Banan gick förbi hans hemtrakter bland järnbruken i Heds socken, lite längre norrut.

fredag 27 juli 2012

Det är hans fel!

Jupiter - det är den här fjollige f-n som är skyldig!

Jag läser nu Georgica av den romerska skalden Vergilius. Det är en poetisk handbok i jordbruk, men där finns lite annat, som detta praktfulla avslöjande: guden Jupiter är ansvarig för att människorna måste slita och släpa!



... Ja, Jupiter gjorde
odlarens liv allt annat än lätt. Det var han som förmådde
bonden att bruka jorden med konst. Med bekymmer han skärpte
mänskoförnuftet; hans rike fick ej förslöas i slummer.
Före Jupiters tid arbetade ingen på åkern,
ingen märkte då ut sina fält med en skiljande gränssten.
För det gemensamma bästa man slet, och jorden sin gröda
skänkte mer frikostigt då, när ingen krävde den på den.
Jupiter var det som gav åt ormar det farliga giftet
hetsade vargen till rov, lät havet piskas av stormar,
skakade honungen från trädens löv, gömde undan
elden och hejdade vinets lopp, som flödat i strömmar,
allt för att människor skulle med tiden uppfinna nya,skiftande konstgrepp:
med plogens hjälp få skördar att växa
eller ur flintans sten knacka fram den förborgade gnistan.


Georgica, Första sången, rad 121-128, översättning Tönnes Kleberg. Kursiveringen har jag själv lagt till. Det är alltså Jupiter som ligger bakom alla de sorters elände och sabotage mot det goda livet för oss människor. Nästa gång du ser honom, leverera en rejäl propp som tack för senast!

onsdag 25 juli 2012

Lika och olika

Det har larmats om Syriens kemiska vapen den senaste tiden. Varningar har sedan länge framförts och förmedlats via Syrienbloggen om att det kan ske en attack med kemiska stridsmedel inne i Syrien, varpå regeringen som vanligt får skulden trots att de troliga förövarna är helt andra individer. Själv är jag lite fundersam, det är nog svårt att kontrollera att kemiska attacker så att säga hamnar 'rätt' om man inte angriper ganska stora mål (som Saddam Hussein gjorde på sin tid, dessutom utan några större protester från 'världsopinionen'), men det är ju möjligt. Desperata människor gör desperata saker.

Men varför har Syrien kemiska vapen? En intervju i Svenskan ger sammanhanget som kan kännas något besvärande: Syrien kan tänkas ha dessa vapen för att Israel kan tänkas ha dem. Uttrycket 'terrorbalans' nämns inte uttryckligen, men det verkar vara detta det handlar om. Paniken nu som uppges handla om att Syriens regering skulle gasa den egna befolkningen är kanske mer ett uttryck för paniken att den libanesiska motståndsrörelsen kan få tillgång till några laddningar. I själva verket ser det väl rätt logiskt ut om Syrien skulle placera en del vapen hos Hitzbollahs raketartilleri som en extra livförsäkring mot ett israeliskt anfall. Att Hitzbollah skulle utlösa ett förstaslag är mindre troligt, men skulle israelerna försöka sig på revanch för bakslaget år 2006 kan läget bli ett annat. I den situation skulle alltså dessa extra obehagliga vapen ändå kunna fungera som krigsavvärjande.

Undrar om andra skumma krafter opererar i bakgrunden? Exempelvis extrema kristna grupper i USA som tror på världens undergång som en verklig händelse som förutsägs i Bibeln, och att det avgörande slaget skall stå i Harmagedon, numera Megiddo, som ligger i vad som nu är norra Israel. När undergången så att säga inte vill infinna sig av sig själv kanske lite påtryckningar och provokationer kan hjälpa till? Att människoliv ödeläggs spelar ingen roll för de här grupperna: de rättfärdiga skall ju komma till himlen så snabbt det går!

Vapen kan alltså ibland verka utjämnande. Så var det åtminstone i teorin med Coltrevolvern, 'the equalizer'. Praktikten är naturligtvis annorlunda. Den tillverkades i USA. I USA har en man dömts till dryga böter för att han olovandes besökte Cuba för många år sedan. 'Land of the free.'

tisdag 24 juli 2012

Vi var bättre förr(?)

Ibland ramlar lämpliga citat nästan ner i skallen på en:

Vi tycker inte om gamla människor
det är de som gjort det här samhället
byggt upp hela den här skiten

Denna lilla vers finns i en diktsamling betitlad just Diktsamling, skriven av Lina Ekdahl och utkommen i år. Jag tog den från bibliotekshyllan igår på vinst och förlust och fann bland annat detta. Och varför "lämpliga"? - Jo, jag läste en av dessa återkommande generationskritiska artiklarna igår, nu var det en Jonna Sima (kanske dotter till gamle Sima, vars förnamn jag inte minns?) som påpekat det välkända att de senare generationerna inte längre får det bättre än föregående generationer.

Och det stämmer åtminstone delvis, men man kan väl säga att de sämre startvillkoren för dagens ungdom ändå ligger några snäpp högre än hur det var när den utskällda äldre generationen skulle ut i livet för 40-50 år sedan. Skillnaden kan vara framtidsutsikterna. Det ser sämre ut på många fronter numera. En del ser nog bättre ut, men det är mer spännande att syssla med förfall och katastrofer. No future for you som punkarna sjöng för länge sedan. Man kunde väl säga att framtidsutsikterna ser dåliga ut om det nuvarande alltmer sönderfallande samhällssystemet får fortsätta att falla sönder utan att resoluta motåtgärder vidtages.

Men låt oss ta upp ett påstående som med olika motiveringar och avsikter dyker upp i debatten, nämligen det där om att stjäla från kommande generationer. Är det korrekt, kan man göra det? Betyder investeringar som gjordes säg för femtio år sedan att man då stal från dagens människor?

Jag tror man får skilja mellan olika saker. Ta stambanan mellan Stockholm och Göteborg som blev färdig någon gång på 1860-talet, eller huset jag bor i som byggdes i början av 1920-talet. Järnvägen tillhör farfarsfars generation, huset farfars. Är det meningen att jag skall vara arg på deras generationer för att de bestal mig på något? Eller skall jag notera att för varje generation så skapas fonder av mjukvara (kunskaper) och hårdvara (materiella tillgångar) som förs vidare till kommande generationer och bidrar till samhällets utveckling och bättre levnadsvillkor för framtidens människor.

Å andra sidan har vi förstörelse av naturliga miljöer, naturtillgångar, ändliga resurser, mänskliga kulturer - det är där man med rätta kan tala om att framtida generationer blir berövade oersättliga värden. Somligt kan återställas, men utrotas en djurart torde den vara utrotad, och bygger man köplador i betong på fin åkermark lär den vara svår att återställa.

Ibland brukar det hänvisas till att framtida generationer får betala kostnaderna för dagens investeringar men det kan man strunta i. Enda knepet är bara att se till att investeringarna görs på sådant sätt att man inte skall betala räntor och amorteringar till privat-nissar i årtionden.

Men åter till frågan varför dagens ungdomar inte får det bättre än dagens pensionärer (som skapade förutsättningarna för de där ungdomarna)? Beror det av att snikna gamlingar snor för ungdomarna, eller att det faktiskt händer något fundamentalt i de högst utvecklade ländernas samhällsstrukturer? Kan det vara så att den stigande avkastningen av samhällets kapital inte är stigande längre (annat än via i längden kostsamma och skadliga stödåtgärder och kreditbubblor)? Om så är fallet kan man inte förvänta sig att dagens unga generation automatiskt skall få det bättre än de avskydda far- och morföräldrarna. (Och fortsätter de att klottra, sitta med fötterna på tunnelbanesätena, och tatuera sig, kan de lika gärna ha det.)

Ja, jag vet att det finns fler aspekter här, bland annat att kapitalet nu ger sig på och försöker plundra även den gamla generationen, och det drabbar redan en del gamlingar hårt. Men det är ett argument för de unga att skärpa kampen mot kapitalet och bygga ett mänskligt samhälle, inte ge sig på helt oväsentliga mål - är det uppfattat!


måndag 23 juli 2012

August och hatet

Det var någon som tyckte att det var tur att Strindberg inte hade tillgång till dator. För då hade det säkert blivit många mer hyllmeter med böcker! Den här teckningen av August - med dator - hittade jag hos den skicklige tecknaren Erik Rune, med hemsida här.

När nu debatten rasar vidare angående Mohamed Omars ursäkt för antisemitiska uttalanden (se not nedan) kan det vara värt att påminna om att August Strindberg skrev judefientligt i sin ungdom. Det var före den moderna antisemitismens dagar. Det gamla judehatet hade religiösa grunder, antisemitismen stödde sig på ras, och det ger rätt olika effekter i praktiken.

Men knappt hade den moderna antisemitismen börjat uppträda förrän August slog till bromsen och skrev en ursäktande artikel betitlad 'Mitt judehat' (1884). Den innehåller en massa strunt (att de flesta judar var fattiga arbetande människor verkar ha undgått honom) men är åtminstone ett avståndstagande från den nationalistiskt och överklass-militaristiskt färgade antisemitism som trängde sig fram under senare delen av 1800-talet. Vad än August gillade eller ogillade så var hans misstänksamhet mot överklassen permanent över tiden. Och hans ursäkt var ju att de judar han skrivit om tidigare varit sådana i Sverige som verkade nationellt inskränkta, men nu hade han mött och uppskattat en massa schyssta internationalistiska judar!

Här kommer 'noten nedan': Jag undrar hur mycket 'debatt' som verkligen rasar, och hur mycket som består i att några tomtar i israellobbyns andrasortering skall fortsätta att hacka på MO och ständigt intyga att han inte ursäktat nog? De flesta tycker väl helt enkelt att det är skönt att den här tråkiga perioden är över och hoppas att det inte blir några nya urspårningar.

Artikeln 'Mitt judehat' finns i Samlade verk, band 17. Den tidigare text som Strindberg backar ifrån borde vara 'Moses' som finns i Det nya riket, Samlade verk band 12. - Konstigt att han aldrig kom på tanken att 'hat' faktiskt kan fördunkla tankeförmågan och göra att folk gör eller åtminstone säger dumma saker som de inte hade gjort om de tänkt efter innan de handlat eller talat? Han pysslade ju med 'kvinnohat' också vilket orsakade en del bisarra beteenden och påståenden. Här skulle jag vilja referera till ytterligare en text där August försöker utreda judarnas ursprung (ganska bra till och med, tror jag) men hittar den inte. Jag återkommer när den behagar dyka upp!

Senaste inlägget i denna oregelbundet förekommande August-serie hittar du här.

söndag 22 juli 2012

Nu 38

Under tidigare år har jag då och då rapporterat antalet kraschade banker i USA. Det har lugnat ned sig på den fronten, hittills i år är det 38 jämfört med 58 under samma period förra året. En rimlig anledning bör vara att antalet små lokalbanker med dåliga affärer inte är oändligt, så småningom bör de flesta av dem ha lagts ned och övertagits av större banker. Det är alltså ytterligare kapitalkoncentration som följer av krisen. Spararna torde inte bli drabbade, det finns insättningsgarantier. Dessutom, när man talar om bankproblem är det nog jättarna med sina svindlande affärer som är de verkliga orosmomenten, inte att en liten bank i en småstad ingen hört talas om gör konkurs.

Det man kan fundera över är hur ekonomin runt dessa små banker ser ut. Klarar sig lokalsamhällenas ekonomi bra ändå, eller fortsätter krisen? - Som det ser ut permanentas den och blir värre. Fattigdomen i USA ökar och är på väg upp till 1960-talets nivå. Var sjätte USAmerikan räknas som officiellt fattig. Det finns dock några intressanta saker i artikeln som fordrar vidare förklaringar tror jag. Fattigdomen var mer utbredd från 1959 när man började räkna på den, och sedan sjönk den fram till 1973. Samtidigt räknas ju femtio- och sextiotalen som guldåldern vad det gällde arbete och välståndsökning (har jag fått för mig i alla fall). Kan det vara så att fattigdomen var mer utbredd, men samtidigt fanns realistiska möjligheter för stora grupper att ta sig ur den och få det bättre? Idag ger många arbetslösa helt enkelt upp, de tycker sig inte se några realistiska möjligheter att hitta ett nytt arbete.

Jag såg en annan artikel (sumpade tyvärr bort länken) som hävdade att de flesta låglönejobben i USA nu finns i storföretagen. Lönerna var bättre i smärre företag, vilket förvånade författaren. Jag är inte så förvånade, för en i och för sig mildare version av det såg jag i Sverige för tiotals år sedan. Det ansågs naturligt att det storföretag jag arbetade i skulle ha lägre nivå på lönerna än småföretagen. Motiveringen var att det stora företaget var tryggare och hade en större intern arbetsmarknad. Folk kunde hoppa av till småföretag och få flera tusen mer i månaden, men då ökade riskerna.

Nu förefaller det som om USA kombinerar det värsta i de två systemen: de som arbetar i stora företag riskerar såväl usla löner och arbetsvillkor men utan trygghet. Fler och fler av konsumenterna kommer att pressas ned mot fattigdomsstrecket när de inte har någon makt att stå emot företagens lönesänkningsoffensiver. De smärre företagen pressas av vikande efterfrågan, kunderna har inte råd att handla. Och då kommer det så småningom att bli en efterfrågekris som även når fram till den lokala banken.  Storkapitalet kan däremot ännu så länge ta det lugnt. Ännu så länge ...

Kanske man kan rekommendera en omläsning av Kommunistiska Manifestet för att bättre förstå vad som händer? Det är tänkbart att kapitalismen passerat sin höjdpunkt, börjar bli senil och gå i barndom, och får alltmer drag av hur den såg ut i sin kaotiska och brutala barndom för över 150 år sedan.

lördag 21 juli 2012

Tänk först och torka sen, eller hur det nu var ...



Det tar emot att skriva djupa tankar så här mitt i sommaren. Särskilt om man vill följa principen att verkligen tänka innan man talar, så det inte blir en massa onödig skit att försöka torka upp i efterhand ...

För mina sju-åtta fans vill jag rekommendera de två bildbloggar som jag fyller på med huvudsakligen egna bilder och väldigt korta, eller inga alls, budskap nästan varenda dag. Nämligen den här och den här. Den första är lite mer avancerad, med bildspel ibland, den andra lite enklare.

***

En del info här på bloggen kommer via Huffington Post. En generalsågning av fru Huffington själv kan läsas här. Den verkar bekräfta bilden av USAmerikanska 'progressiva' liberaler som gemena skitstövlar. Karriärism, plagieringar av andras arbete, parasiterande på gratisarbetare, konstiga vänner och åsikter inom politik och religion - det luktar allt lite skumt där! Dessutom en skum typ av journalism där gränsen mellan reportage och reklam suddas ut. Inte bra! Men det hindrar ju inte att bra saker smiter igenom ibland, bland annat vad det gäller vissa ekonomiska nyheter.

***

En sak jag skulle vilja skriva lite mer om framöver är den ekonomiska utvecklingens stora linjer. Jag funderar på om det kan vara skäl att plocka fram Marx' lag om profitkvotens fallande tendens och försöka använda den till att förstå vad som händer nu. Ett första steg kan vara att ta bort det onödiga ordet 'lag', i och med att Marx själv inser att det är en tendens, och han beskriver också mottendenser. I början av 1900-talet fanns det en diskussion om kapitalismens öde: skulle den förintas genom inre självförstörande krafter (det var 'katastrofteorin') eller måste arbetarklassen ta i med hårdhandskarna och själva slå ner kapitalistklassen? - Det är frågor man kan ställa sig än idag, och då kommer de djupgående förändringarna i ekonomin in som grundmaterial. En reflexion man kan göra är att ju aktivare arbetarklassen går in för att städa ut kapitalismen, desto mindre kaosartat borde övergången till ett nytt system bli.

Men, som sagt, detta fordrar undersökningar och eftertanke. Och när man i stället kan ströva omkring och betrakta sådana här skönheter ...



torsdag 19 juli 2012

Om(ar)orientering

För några dagar sedan väckte Mohamed Omar uppmärksamhet genom att ta avstånd från tidigare anti-semitiska uttalanden.  Förutom på den egna bloggen har MO fått in samma artikel här.  I kommentarerna ser man att somliga verkar ha dragit en lättnadens suck över att den här perioden är över, andra är mindre glada, och så finns det knäppjannar som utbryter i förvirrat pladder av svårplacerad art. Kvarvarande antisemiter, samt extrema israel-lobbyister, torde tillhöra mindreglada-gruppen. MO har från olika synvinklar varit en tillgång för dem under några år men nu är det förhoppningsvis slut med det. 


Vi har ju inte sett var det hela landar ännu - om det landar någon gång, i en föränderlig värld kan tankarna flyga hur långt som helst utan att hitta fast mark. Den litterärt bevandrade kan under väntetiden dra paralleller till Strindbergs tidiga attacker mot judar och hur han senare tog avstånd från dem. 


Omorientering för Omar som det tycks i alla fall, och förhoppningsvis med bidrag som kan lyfta debatten om vissa ämnen, exempelvis Iran, där han reviderat en del synpunkter. Då kanske iranska ambassaden hamnar bland de mindreglada också? 


MO var ju tidigare känd som poet. Jag tyckte att hans första samling var OK, och kanske andra också, men att det religiösa påhänget sänkte nivån. Finns här och här för den som orkar läsa. Kanske han kan komma igen när luften klarnat? 

Grattis på födelsedagen!

Jag såg hos bloggkollega Pierre G. att gamle Jan Myrdal fyller 85 bast. Vilket påminner mig om att jag ibland brukar påstå att den första bok som jag lånade på vuxenavdelningen på det lokala biblioteket var Myrdals bok om Afghanistan från 1960. Lånet bör ha skett cirka 1965 i så fall. Jag kanske till och med minns rätt!

Då är det bara att önska jubilaren 85 år till som förargelseobjekt såväl för borgerlighet som förborgerligad 'vänster'. Myrdal slog ju ihop höger och vänster till 'hönster' en gång i tiden också, och det håller väl rätt bra ännu. Jämfört med honom ser ju stora delar av den kulturella vänstern ut som en samling blekfisar av sorgligaste slag. Men i skumrasket lyser ju de få ljusen än starkare!

onsdag 18 juli 2012

Statligt stöd till glesbygdsapotek?

Aftonlövets ledare idag:

Privata Kronans Droghandel är den största ägaren av så kallade glesbygds­apotek. I maj meddelade de att flertalet av dem har svåra lönsamhetsproblem. ... I Hälsingland har Kronans Droghandels apotek i Ljusdal, Delsbo och Färila satts under lupp. Till Ljusdals-Posten säger Kronans Droghandels informationsdirektör, Andreas Rosenlund, att ett statligt stöd till glesbygdsapotek skulle kunna vara en lösning för att undvika nedläggningar.
Jag gjorde ett par reflexioner. Visserligen är Kronans Droghandel inte offentligtägd utan kan därför kallas privat, men å andra sidan ingår den i Konsumentkooperationen. Och då borde firman åtminstone formellt inte klassas i samma grupp som vilken privathandlare som helst. Bakom kooperationen fanns ju idéer om att hjälpa vanligt folk genom att skaffa fram bra och billiga varor genom att gå förbi privathandlarna som väl ofta hade monopol på mindre orter.

Vidare: "ett statligt stöd till glesbygdsapotek" låter ju vänligt, men varför inte gå tillbaka till ruta ett och återförstatliga hela klabbet? Om jag förstår saken rätt så förstatligades apoteken på femtiotalet just för att man vill lösa den här sortens problem, med svårigheter att snabbt få tag på medicin för folk på landsbygden. Kommer inte "ett statligt stöd till glesbygdsapotek" helt enkelt betyda att ännu mer pengar öses ner i privata fickor? Då kan de väl lika gärna vara kvar i den offentliga fickan!

Förvärva, ärva, fördärva

Ibland plåtar jag löpsedlar, som trogna läsare av denna blogg torde ha uppmärksammat

Det finns ett talesätt vars exakta ordalydelse jag inte minns, men som låter ungefär så här: Farfar förvärvar, sonen förvaltar, sonsonen fördärvar. Detta kan ha visst samband med löpsedeln ovan. Det verkar vara en internationell insikt, jag har sett talesättet citeras både på engelska och spanska.

För att gräva sig djupare i historien - det här kan leda tankarna till den store nordafrikanske lärde ibn Khaldun (1300-talet). Han hade en teori om maktcirkulation. I städerna fanns de förfinade civiliserade härskarna, ute på landet de råa och primitiva beduinerna. När stadshärskarna blivit alltför nedgångna och svaga i sitt lyxliv stormade lantisarna stan, störtade härskaren och upprättade sin egen nya och starka dynasti. Så gick det en generation, den nya makten etablerade sig, blev alltmer civiliserad och förfinad, och så kom tredje generationen som var totalt neddekad i nöjeslivet, varvid nästa beduingäng stormade stan och upprättade den nya kärnfriska dynastin, som efter ett par generationer ... ja, resten kanske du kan räkna ut själv. 'Rinnande vatten blir inte unket', för att citera ett annat talesätt.

Rikedom är inte lycka uppges det. Den verkar ibland mera vara ett medel för att förstöra hjärncellerna än att utveckla dem. Måste säga att när jag sett en del av skandalbilderna på paret Rausing i London leds mina tankar till Monty Python-gängets blodiga parodier över den degenererade engelska överklassen. Måste vara ett helvete med en våning med 13 sovrum, särskilt om man skall springa runt och bädda varje dag. Hade de varit smartare kunde de ha bosatt sig i ett övergivet kolgruvearbetar- eller järnverksarbetarhus i Yorkshire i stället. Det finns nog knark där också om man är lagd åt det hållet. -

Nä, jag tror det är mer synd om underklassen än överklassen. Nobody knows you when you're down and out! Det är värre att vara fattig och sjuk och less på livet än att vara rik med garanterad försörjning och samtidigt vara sjuk och less på livet. - Ytterst så är det ju de arbetande vid diverse företag samt konsumenterna av de produkter som dessa tillverkar som finansierat Rausings liv i snusk. (Har inte kollat detaljerna, hittade 'vännen' dammråttor i hörnen?) Är det inte dags för proletariatet att storma stan snart? Rausing själv lär väl åka dit på böter för brott mot griftefriden. Han har säkert råd med en massa smarta advokater. Som människa torde han vara väldigt liten, en försvarslös dammråtta som blåser omkring utan att kunna ta hand om sig själv och letar efter en mening med livet någonstans.

Den märklige bloggaren Apg. 29 skriver som om han själv sett Rausing vingla omkring i påtänt tillstånd i London (eller om han liksom jag bara sett bilder i pressen), och tycker synd om honom och hoppas på frälsning. Det är annat än när Billy the Kid (den antagligen sinnesrubbade ungdomsbrottslingen och mördaren i Arizona på 1800-talet) kom på tal i samma blogg: då fanns det ingen frälsning, killen skulle brinna i helvetet! Men det är väl skillnad på folk och folk. Hos Apg. 29 ser jag för övrigt, om vi nu skall tala om märkligheter, att Målle Lindberg fortfarande är i farten.

tisdag 17 juli 2012

Hur man blir ovän med de flesta

Jag bläddrar i en antologi med uppsatser om kommunalpolitik i Stockholm efter Andra världskriget. Där citeras, på tal om utbyggnaden av daghem, en intervju med dåvarande folkpartistiska finansborgarrådet P-O Hansson. Enligt Dagens Nyheter kunde Hanssons åsikter sammanfattas som följande: "Låt fruarna stanna hemma. Utländsk arbetskraft blir billigare."

Detta var 1969 det. Somliga blev upprörda. Hansson hade inte hängt med sin tid helt enkelt.

Här har vi flera intressanta saker att fundera på:

Folkhemsnostalgikerna. Jag uppfattar sådana som människor som ser femtio-sextiotalen som guldåldern. Det var den stora hemmafru-epoken (även om en massa tanter i själva verket jobbade utanför hemmet utan att det officiellt märktes så mycket). Men kan dagens folkhemsnostalgiker tänka sig att återuppliva hemmafrun och ersätta kvinnor i arbetslivet med utlänningar, även om de senare skulle vara billigare? Jag uppfattar nostalgikerna som i stort sett invandrarfientliga, så det kan bli svårt att få ekvationen att gå ihop.

Folkpartiets dödslängtan. Här lyckades en ledande folkpartist stöta sig med många pigga fruntimmer som gärna jobbade utanför hemmet under ordentliga reglerade förhållanden (eller känner sig jagade att göra det eftersom levnadskostnaderna börjar göra det svårt att hålla igång ett flerpersonshushåll på bara en lön). Ungdomsförbundet ville att Hansson avgick. Den liberala pressen i form av Expressen var arg.

Men det var ju också så att FP var ett stort arbetarparti under några årtionden, men i frågan om tjänstepension i slutet av femtiotalet gick man emot Allmänna Tjänstepensionen ATP och lyckades därmed stöta bort många av sina arbetarväljare. Och i mitten av sextiotalet kom ateister och sexliberaler och när de varit i farten ett tag så tröttnade många av partiets religiöst sinnade anhängare. Därmed var stora delar av partiets väljarbaser underminerade, och man förvandlades så småningom från ett rätt hyggligt socialliberalt parti till vad det är nu. En ganska otrevlig opportunistisk vingel-pelle inbegripen i ett långdraget plågsamt politiskt självmord, genomfört genom ivrigt trampande på anhängarnas känsligaste tår.

Man kan jämföra med det krympande Bondeförbundet/Centerpartiet: det partiet har backat inte bara på grund av egna politiska fel utan för att den ursprungliga väljarbasen - småbrukare och annat småfolk på svenska landsbygden - rensats bort av teknisk utveckling och ekonomiska konjunkturer. Jag tvivlar på att Annie Lööf och resten av ledarna i C vet vad som är fram- och baksidan på en gödselstack!

Jag letade på nätet efter en FP-valaffisch som jag minns från för länge sedan, föreställande en yngre qvinnsperson som längtande tittar ut genom ett fönster. Detta a propå hemmakvinnor som längtar ut i det stora livet. Hittade den inte, men däremot några andra.

Det är bra att tänka själv och stå för sin åsikt - men det behöver ju inte betyda att jag har rätt och alla de andra har fel! Och, filosofiskt och realistiskt sett: finns verkligen något sådant som en helt egen åsikt?


Och boken? Jo, den heter Stockholm blir välfärdsstad. Kommunalpolitik i huvudstaden efter 1945. Stället jag citerar finns på sid. 131


En kul (?) FP-affisch. Vet inte året men antar att det bör vara rätt tidigt trettiotal, innan man uppfattade snarliknande och rätt otäcka paroller från ett sydligt grannland: Ein Volk, ein Führer.

måndag 16 juli 2012

Kant om talekonsten som konst

Antik vältalare och ordvrängare - Marcus Tullius Cicero

Sålunda skriver Immanuel Kant:

Talets kraft och elegans (vilka tillsammans utgör retoriken) tillhör den sköna konsten; men talekonsten (som ars oratoria) består såsom konst i att nyttja människors svagheter för egna syften (oavsett hur väl menade eller verkligt goda dessa är), och förtjänar ingen aktning. Den uppnådde också sin höjdpunkt såväl i Aten som i Rom vid den tid då staten snabbt gick mot sitt fördärv och sanna patriotiska känslor hade gått förlorade. 
Det kan man ju tänka på när folk babblar och går på.

(Citerat från Immanuel Kant, Kritik av omdömeskraften, översatt av Sven-Olov Wallenstein, Bokförlaget Thales 2007, sid. 187.)

Femtekolonnare i bloggosfären?

Det finns över tusen USA-baser i omkring 150 länder uppges det här. Exakta siffror verkar vara svårt att plocka fram. Talen är i förändring och en del aktiviteter sker i skymundan bakom hemligstämplar.

Detta med USA:s arkipelag av baser över hela jordklotet är intressant på grund av något som jag fick syn på i lördags strax innan jag stängde av datorn för helgen: ett i raden av ganska egendomliga inlägg om Libyen och Syrien som förekommit på bloggen Det progressiva USA. Jag anser att skribenten trampat över på ett otrevligt sätt tidigare vid flera tillfällen, men nu hoppade han på flera svenska bloggare som har en kritisk hållning till vad som händer i Syrien, nämligen Anders Romelsjö, Motvallsbloggen och Jinge. Jag blev inte klar över syftet. Försöka skrämma kritiker till tystnad, blanda bort korten, eller vad?

Man kan undra vad som ligger bakom när folk som annars verkar ha rätt schyssta åsikter plötsligt brakar ut i terrängen. Det finns några märkliga fall just vad det gäller Libyen och Syrien. För att vara riktigt taskig kan jag fråga så här: om det är så att man utan invändningar godtar, och till och med hyllar att diktaturerna på Arabiska halvön förser påstådd opposition i Libyen och Syrien med pengar och material (och kommandos), kan det tänkas att man själv är redo att ta emot en slant? Är det orimligt att tänka sig att de penningstinna diktatorerna och deras vänner i USA/NATO också försöker köpa upp exempelvis bloggare med pålitlig vänsterprofil för att fungera som femtekolonnare i den anti-imperialistiska kampen? En hel del opinionsbildning pågår ju i bloggosfären, och den kan vara svårare att få grepp på än "main-stream-media" för USA/NATO/Gulfstaterna hur mycket pengar och resurser de än har. Lika väl som det här gänget försöker använda Amnesty och liknande ideella och välrenommerade grupper som fasad kan man ju försöka använda välrenommerade bloggare.

Hur var det nu med baserna? - Jo, Anders Romelsjö hade uppgivit en del antagna siffror om antalet baser och länder varvid Det progressiva USA i snäsig ton tyckte att USA är så öppet att man kan slå upp det verkliga antalet i officiella USAmerikanska sajter. (Och där hävdas det att man skär ner antalet baser - vilket är sant på vissa ställen men inte på andra.) Själv tänker jag på den klassiske USAmerikanske journalisten I. F. Stone som körde med principen att allt som regeringen säger skall betraktas som misstänkt lögn. En sannare version av verkligheten kan man få genom att läsa mängder av material och därmed då och då hitta oavsiktligt utsläppta uppgifter som demolerar de offentliga lögnerna. Och tittar man i artikeln jag refererar till här ovan är det tydligt att det nya bassystem som nu byggs upp inte påminner helt om den äldre modellen med stadslika jättebaser, och därmed får man ändra på uppfattningen om hur en USA-bas ser ut.

Och hur gick det med påhoppen? - Det progressiva USA fick svar på tal och ville inte vara med längre. Inte lika stryktålig som en del av trotskisterna alltså.

Tillägg: en ovana hos Det progressiva USA är konstiga jämförelser med Andra världskriget. Nu skall jag dra en enkel jämförelse får vi se om någon reagerar och begriper hur jag resonerar. Tjeckoslovakien 1938/1939 = Libyen. Polen 1939 (eventuellt) = Syrien. Vad det gäller Polen/Syrien hoppas jag dock att processen kan stoppas innan vi är framme vid 1 september 1939.

fredag 13 juli 2012

Löpsedelskampen


Alltid lika spännande: vem vinner dagens löpsedelskamp, Aftonlövet eller Excessen!? Det verkliga trumfkortet för Aftonlövet vore väl om man postumt kunde fixa en intervju med 'der schöne Adolf'.

- Herr Hitler, svenska militärer tror att en mystisk cirkel på botten av Östersjön kan vara ett av era hemliga vapen. Har ni några kommentarer?
- Haha, prost Herr Nachbar, har Schweden kvar några militärer!
- Ja, några stycken. Men angående hemliga vapen ...?
- Jawohl, jasså, det är där det hamnade! Det var den där verdammte knarkaren Göring, han skulle fixa ett dundervapen åt mig, men antagligen var han så borta i morfinångorna att han drullade det i sjön i stället. Men så fick han bita i det sura äpplet - eller snarare den sura giftampullen - till slut i alla fall, den löjliga tjockisen ... haha!

Detta skulle säkert smälla högre än att du kan få böldpest eller vad det nu kan handla om av kattuschlingen!

torsdag 12 juli 2012

Det finns både vapen och ammunition!

Det står i bladet att arbetslösheten i Grekland är rekordhög, dubbelt så hög som i EU generellt. Hur skall då Grekland kunna återhämta sig när ekonomin fortsätter att rasa samman lokalt samtidigt som den gungar globalt? För att göra det värre: om den dystre spåmannen Roubini får rätt så kommer en ny allmän kris 2013 som skall vara värre än 2008. Han tror att det kommer att bli värre därför att staterna gjorde slut på all ekonomisk-politisk ammunition redan under 2008 och därför inte har mycket mer att komma med.

Grovt artilleri smäller högt!

Det är möjligt att Roubini har rätt i ett avseende: Det kan både bli "dubbel-dipp" och "trippel-dipp" i en alltmer ostadig världsekonomi. Men är det slut på medel för att ta hand om krisen? Måste man acceptera massarbetslöshet och sönderfallande samhällen och stater? - Ja, om man accepterar nyliberalernas inlärda maktlöshet, där det enda man kan göra är att låta krisen bli ännu värre i förhoppningen att den så småningom skall läka sig själv.

Men om man inte gillar inlärd och/eller påtvingad maktlöshet, om man till och med kan tänka sig att tänka praktiskt - då ser situationen rätt annorlunda ut! Strunta i pladdret om att "pengarna är slut". I länder med egen valuta som Sverige tar de inte slut. Finns det arbetslöshet, finns det oanvända resurser - sätt dem i arbete! Skapa offentliga konton som kan debiteras. Utplåna arbetslösheten! Vill man sanera ekonomin i det här landet är det nog i hög grad punkterandet av de privata skulderna som är en nyckelfråga. Bort med bostadslånen (= bankernas tillåtelse att skapa pengar på egen hand genom kreditgivning) och in för massbyggande av hyresrätter i stället.

Att använda möjligheter låter kanske för somliga som något nytt och konstigt. Kan man verkligen göra så? - I viss mån gjorde man det i Sverige redan på 1950-talet, vilket jag fann när jag forskade i en del företags- och fackföreningsarkiv. Var det brist på arbete på en ort kunde företag och myndigheter samarbeta för att få dit arbetsplatser, var det brist på byggjobb så kunde företag se till att sådana startades. Det var på en enkel nivå. Idag skulle vi kunna göra det mycket effektivare antar jag, bara fördomarna om att 'det inte går att göra något' kastas åt sidan.

I stället för att låta krisen bli en ännu värre kris kan man försöka svänga om den till en möjlighet. Det kommer förmodligen att medföra byte av samhällssystem någonstans längs vägen, men varför spara på ett system som blir alltmer sjukt? Det finns bara en dålig framtid. Den skapar vi själva. Och det finns bara en god. Den skapar vi också själva. Vassego' och välj!

Anti-olympiskt ode

Jag ger blanka phan i olympiaden i London, men viss debatt har denna förmodligen dyra historia orsakat, inklusive detta anti-olympiska ode:

πάντες ᾿Ολυμπιακοῖσι διηνεκὲς ἄνδρες ἀγῶσι τέρπονται,
δαπάνης δ’ οὔ τις ἔχει μελέτην.
τοῖσι δ’ ἀγαλλομένοισι τανῦν μένει ὕστερον Ἄτη —
τὸ χρέος, ἡ πενία, χἢ πόλις οὐλομένη.

Åt de olympiska spelen gläder sig oupphörligt
alla, men ingen dock tar ansvar för kostnaderna.
Och för dem som nu svassar omkring väntar senare Ate  —
Skulder och armod därtill, liksom en ödelagd stad. 

Jag hittade denna tänkvärdhet här.  På tal om olympisk idrott. I gamla tider hade man inte så många grenar, och hela klabbet var väl avverkat på en dag. En gren var diskuskastning. Vad man kanske inte tänker på idag är att detta ursprungligen var en idrottsversion av lågbudget-krigföring. För vad kan vara billigare än att ta en flat sten och langa iväg mot fienden? Jag antar att även en formering av väl bepansrade och sköldförsedda soldater fick svårigheter om de möttes av ett regn av ganska tunga stenar.

Diskobolos - diskuskastaren - av Myron

Synd att klassisk grekiska är så svår. Har försökt sätta mig in i språket, men bland annat grammatiken är fördj-g!

tisdag 10 juli 2012

Mikrolån - en återvändsgränd?

Så här stod det i en artikel i Real World Economics Review Blog om "mikrofinans och andra utvecklingssagor" (min översättning):

Den globala södern är beströdd av misslyckade utvecklingsprojekt. Vart och ett av dessa har utformats för att lösa problemet med underutveckling utan att kritisera eller inrikta sig på att omforma de grundläggande strukturerna som från början orsakar underutvecklingen.
Mer om ämnet, skrivet för över ett år sedan, hittar man också på Indiensolidaritet.

Egenligen är det väl Bangla Desh som är mest känt för mikrokrediterna, men företeelsen verkar vara spridd över flera länder och kontinenter. I teorin skall dessa små lån hjälpa utfattiga människor att få fart på små affärsverksamheter som skall bli självbärande och lyfta dem ur det värsta eländet. Men i liberala Huffington Post kommer en skribent nu med ännu mer skarp kritik:

Det här handlar om hårdhänta lånehajar som drabbar de såkallade förmånstagarna illa, inte om välgörenhet! I värsta fall slutar det med självmord för desperata låntagare (och de kan därmed göra att antalet utblottade som begår självmord i Indien växer ytterligare, det är ju som en epidemi på vissa håll!). Räntorna kan vara skyhöga, och lånen går oftast till andra saker än nystartade småföretag: konsumtion, dagliga livsnödvändigheter, återbetalning på tidigare lån ... . Ibland går det bra och krediterna får det förväntade utfallet, men får man tro den här kritiken är detta snarare undantagsfall.

För en del år sedan var det en peruansk ekonom som var i ropet i liberala kretsar. Han menade att att om sluminvånare fick äganderätt till sina hus kunde dessa fungera som kapital (om jag fick det hela rätt berättat för mig) och med det kapitalet kunde man börja utveckla sin privatekonomi. Jag tror att bolånekraschen i USA kan ha påverkat synen på hur mycket värde det ligger i dåligt byggda hus. Men det är, liksom mikrokrediterna, exempel på hur liberaler letar efter alla tänkbara halmstrån, utom att "omforma de grundläggande strukturerna som från början orsakar underutvecklingen".


----


PS. Ockrare är kanske en av de värsta orsakerna till att mängder av människor lever i elände, som skuldslavar för livet, i länder i Tredje världen. Och det fattar ju småbönderna själva. Har ett minne av att jag läste om ett bondeuppror i dåvarande Östpakistan (nuvarande Bangla Desh). Det kanske var på sextiotalet. Bönderna marscherade mot huvudstaden, och på vägen dit brände de inte bara upp ockrarnas skuldsedlar, utan även ockrarna själva. Där kan man snacka om hat, detta a propås någon fånig nutida svensk debatt om 'klasshat'! DS

måndag 9 juli 2012

Lästips: Norra Korea

Som varande en ibland misstänksam figur undrar jag om inte de angrepp som somliga vänsterskribenter företar mot Nordkorea i själva verket är en ursäktande blinkning mot borgerligheten: "Titta, nu spottar jag lite i riktning mot Korea, det visar att jag i själva verket är en hygglig kille, va!?"

Det verkar vara mer åsikter och propaganda än hårdfakta vad det gäller Korea. Här är i alla fall lästips, en artikel från Asia Times som visserligen inte är pro-kim-dynastin, men som ger en del att fundera på och aspekter som man knappast kan förvänta sig i våra stora media.

söndag 8 juli 2012

Försöksinskrivna

Om man nu försöksutskriver folk kan de väl bli försöksinskrivna också? - Jag har skrivit in ytterligare ett par bloggare i rullen till höger. Dels signaturen Lincoln som driver Ett nytt penningsystem och som koncentrerar sig på bankerna och deras ekonomiska konstigheter. Det låter trist men kan vara såväl spännande som upprörande för känsliga personer. Och jag antar att den stora frågan, om kreditbubblans hanterande och bankernas produktion av krediter, kan bli en av de verkligt stora och explosiva samhällsfrågorna de närmsta åren. Vill det sig illa kan bubblan spricka på ett synnerligen obehagligt sätt, som en mina under nuvarande samhällssystem, och drabba väldigt många väldigt hårt om inte resoluta motåtgärder vidtas.

Den andra är den sufiska rösten från Uppsala, poeten m.m. Mohamed Omar. (Jag har skrivit lite om hans diktsamlingar här och här.) För en del år sedan fanns han med i bloggrullen men jag klippte kontakten på grund av de läskiga typer som han okommenterat släppte in i kommentarsfälten. Nu verkar det som om dessa fått ge sig till andra vattenhål medan MO fortsätter en konsekvent linje av motstånd mot wahhabiterna, så jag testar igen.

Och vad skall jag hitta på härnäst?

lördag 7 juli 2012

Löfven och särintresset

När Stefan Löfven kommer med förslag om exportstöd borde det orsaka en del kritiska funderingar. Om man uttrycker saken på lite annat sätt än i artikeln så skall 25 miljoner kronor per år sättas in i Exportrådet under fyra års tid för att särskilt hjälpa mindre företag att exportera mera.

Varför det då? Å ena sidan är 100 miljoner en struntsumma i det stora (men kan naturligtvis spela roll i vissa speciella sammanhang), å andra sidan kan man fråga om det generellt finns några problem med den svenska utrikeshandeln. Jo, det finns det: ett permanent överskott. Sverige exporterar permanent mer än vad vi importerar, år ut och år in. Ta en titt på det här diagrammet från Statistiska Centralbyrån.


Det ser ju inte ut som om "pengarna strömmar ut ur landet" direkt. Riktningen förefaller gå åt andra hållet. Men vad som händer är att varorna strömmar ut ur landet och ersätts av pengar av tvivelaktigt värde? En grundregel i utrikeshandel bör vara att den över tiden i stort sett skall gå jämnt upp. Man exporterar för att importera och vice versa, inte för att samla pengar vars framtida värde vi inte vet något om. (En sak som kan hända framåt är att importen av fossila bränslen kan bli oerhört mycket dyrare, men det parerar man inte genom ökad export utan att genom att göra Sverige mindre beroende av den typen av varor.)

En vinkling man kan göra är att koppla till det eviga tjattret om tillväxt som också förekommer i artikeln. Tjattras det tillräckligt högt så kanske frågan om vad vi skall göra med det vi redan har dränks. Och kopplar vi det till exporten så kan man fråga om Sverige skall driva fram tillväxt bara för att sedan skicka den ur landet (och byta den mot pengar av tvivelaktigt värde - men det kan du ju redan eftersom jag påpekade det alldeles nyss). Man skulle ju kunna säga att prioritet ett är att skapa och underhålla resurser och använda dem här hemma, inte låta dem försvinna. För att uttrycka saken med det uppskruvade tonläge som ibland används i ekonomisfären: exportöverskottet gör oss fattigare, vi låter utlandet få våra produkter för ingenting! Om detta fortsätter kommer vi att hamna på fattigstugan etc. etc. etc.!

Vad är det med rubriken då, "Löfven och särintresset"? Om Löfven inte anser att det finns särintressen i näringslivet så kanske han tänker att samhället = näringslivet. Och hur ser han då på allt, som kanske är det mesta som vi gör, som inte har något större näringslivsvärde? Är det möjligen i hans värld enprocentarna som inte är särintresse, medan övriga nittionio procent är det? Problemet är att näringslivet, vars uppgift bokstavligen är att tjäna till att ge näring i våra liv, tillåts bryta sig ut och ställa sig utanför samhället, att diktera för oss vad vi skall göra för att tjäna deras intressen. Själva antas vi tydligen inte ha några egna intressen, utan de är identiska med enprocentarnas tyckanden. Och tycker vi inte som dem så är vi usla särintressen! (Marx tog faktiskt upp det här på sitt sätt redan i Kommunistiska Manifestet, det finns nog anledning att återkomma till hans resonemang!)

På tal om procenten (en respektive nittionio) så såg jag att Ockupationstält i Tanto för någon vecka sedan. Nämns också kort på svenska ockupations-sidan. Det förefaller finnas vissa krafter som försöker hålla rörelsen igång.

Så där såg det ut när jag gick förbi ...

... och om vi tittar närmare på banderollen: skulle tro att Löfven hellre skulle skära av sig näsan än att skriva under på det här! 



fredag 6 juli 2012

Nit igen för Adolf

Många har blivit glada över rapporterna från CERN att forskarna (kanske) funnit (åtminstone spår av) Higgsbosonen som kan förklara (en mindre del av) universums skapelse. Men för den arme Adolf är det ytterligare en missräkning bland alla andra missräkningar som han drabbas av ... Tevatron var USA:s svar på CERN:s partikelaccelerator, men den har stängts av budgetskäl och europeerna har därmed kunnat slå ut jänkarna i partikeljakten. (Skall man tolka det här som att Hitler egentligen är amerikan ...?)

onsdag 4 juli 2012

4 juli, Stortorget, Gamla stan, Stockholm

Jag gick och tog några bilder av mötet på Stortorget där USA:s nationaldag "högtidlighölls". Inte så mycket folk, men bra väder - så kan man väl sammanfatta det hela.













tisdag 3 juli 2012

Publicering, samt ny på bloggrullen

Det sa 'plopp' i brevlådan för några timmar sedan, och se: senaste numret av Clarté! Inte nog med det, ungefär en kvadratdecimeter där upptas av ett resonemang som jag plitat ned om tyska Piratpartiets ekonomiska synpunkter. För den som möjligen tycker att ämnet låter bekant så kan det bero av att tre inlägg här på bloggen innehåller mina översättningsförsök av dessa punkter. Här finns det tredje och sista, med länkar till de två föregående. 


En skarp penna som då och då figurerar i Clarté förs av den fackliga aktivisten Frances Tuuloskorpi. Hon har en egen blogg, och jag har lagt in den på bloggrullen till höger. Följande fina film har inte Frances gjort, men jag fiskade upp den på bloggen:

 

Det finns en viktig sak som Frances framhåller, och det är arbetslöshetens baksida: på många arbetsplatser är man helt enkelt underbemannade samtidigt som mängder av människor går arbetslösa. Om det är arbete man är ute efter så finns det mängder av arbeten, men de tillsätts inte. Utan att förklara mig djupare vill jag hävda att här har vi ett argument för Modern Penningteori (MMT, Modern Monetary Theory). Det är inte brist på folk och resurser, men det påstås att det är brist på pengar. Men staten kan på nolltid och praktiskt taget utan kostnader trolla fram de pengarna och se till att exempelvis sjukhusen får tillbaka städare, biträden, undersköterskor etc. Sprider sig medvetenheten om den möjligheten kan den till slut explodera som en jättelik politisk bomb.

Nu blir det spännande igen

Inne i det här fyrverkeriet kanske det döljs en eller annan  mystisk liten partikel
Ja, nu blir det spännande igen, kärnforskningsorganisationen CERN har kallat till forskarseminarium och möte med press och egna högdjur till i morgon onsdag. Spekulationerna är i full gång: tänker man offentliggöra att man hittat Higgs-bosonen som eftersökts i årtionden? Kallelsen till presskonferensen säger i alla fall att man tänker redogöra för de senaste resultaten i sökandet.

Med tanke på att denna lilla partikel antas vara det som ger massa till andra partiklar så har den ju viss betydelse - den gör att vi och vårt universum finns till, om jag förstår saken rätt. Någon råkade kalla den "gudspartikeln", men det kanske snarare är så att kan man klarlägga att den verkligen finns så åker gudarna ut ännu en bit i marginalen. - Fast det kan ju vara någon annan rolig liten partikel man hittat! Och rejält religiöst indoktrinerade människor lär inte bry sig om att några Higgs-bosoner stör ritningarna i de heliga skrifterna.

Även man inte förstår mycket av den moderna fysiken är dess vokabulär fascinerande. Är inte detta som centrallyrik, man mer anar än förstår vad som avses:

Fermioner, som elektroner och kvarkar, får massa genom Yukawakopplingar till higgsfältet.
Eller det här, som en mystisk trollformel:

Higgsmekanismen bygger på spontant symmetribrott av den elektrosvaga teorins gaugesymmetri, som går under namnet SU(2)×U(1), där SU(2) och U(1) är två Liegrupper. Efter symmetribrottet återstår endast en U(1)-symmetri. Man säger därför att symmetrin bryts från SU(2)×U(1) till U(1).

måndag 2 juli 2012

Lite SD-funderingar

Jag ägnade en stund åt Sverigedemokraterna idag. Partiordförande Åkesson har skrivit en debattartikel i Svenskan om polisens påstådda ineffektivitet. Han tyckte att en del uppgifter som polisen gör idag lika gärna kan överföras på andra.

Jag plågade mig igenom kommentarerna. Det var rätt många, men bara en (1) som insåg att Åkesson egentligen är ute efter att återställa läget i polisen till hur det var i början av 1990-talet. Det som hände då var ju den stora bankkrisen som drog med sig enorma 'besparingar', vilket gjorde att mängder av människor som arbetade med administration inom polisen förlorade jobbet. De skulle ersättas av vanliga poliser i stället, vilket naturligtvis gjorde att kontorsarbetande poliser fick mindre tid till att vara ute på fältet och jaga brottslingar. Vill Åkesson vidga perspektivet kan han ju lägga fram liknande förslag angående sjukvården för där hände samma sak: när det skulle sparas var det folk i botten av organisationen som åkte ut (biträden, undersköterskor, städare och liknande) vilket gjorde att andra fick ta över eller att uppgifterna inte gjordes allt. Städning exempelvis lär ha blivit klart sämre, vilket verkligen inte är bra när det gäller sjukhus.

Några kommentatorer verkade inte fatta att en sådan här omfördelning, eller om vi kallar det återställare, är ekonomiskt vettig. På modern svenska heter det väl inte längre att man 'får valuta för pengarna', utan det heter 'more bang for the bucks'. Det är dock samma sak: om poliser gör polisjobb och läkare gör läkarjobb så blir det mera bangar för bucksen än om de också skall göra en massa andra saker som andra kan göra bättre. Det blir effektivare, mer ekonomiskt (förhoppningsvis).




Jag kollade en film med Åkessons tal i Visby. Som jag uppfattade det är det någon sorts nytt samhällskontrakt han är ute efter, fast han tycker att det är svårt att uppnå i dagens splittrade samhälle. Han tycker att det skall vara ett varmt och trevligt och inkluderande folkhem. Det lät ungefär som Per-Albin Hansson 1928. När han yppade sitt motstånd mot att bli 'integrerad' så var det i de andra partiernas kalla och otrevliga samhälle. Ett problem därvidlag är de otrevliga pustar som kommer upp ur SD:s bottenregioner till och från. Det känns inte som om alla vill vara varma och inkluderande, det är snarare aggressivt och hatiskt, hånfullt och nedvärderande. Och det har jag svårt med. Det är nog ingen tillfällighet att en del individer med den mentaliteten dras till SD. Men vi får se vart det leder med ny-folkhemmet. Jag tycker tanken är reaktionär och ogenomförbar.


I en del av talet ville Åkesson framhålla konservativa värden, och exemplifierade med att det gått tokigt med 'den arabiska våren'. Det kanske inte var så bra att bara riva ner de gamla regimerna om resultatet blir att islamister tar över. I ett annat avsnitt talade han om visioner (fast där har jag glömt vad det handlade om). Det kan möjligen finnas en motsättning mellan konservatism och visioner, i alla fall om visionerna förutsätter att man ändrar på fundamentala saker i samhället.


Fast jag undrar hur mycket kapacitet till förändring SD har. Det kan vara så att vi har några årtionden av utomordentligt kraftfulla förändringar framför oss, som bland annat kräver en ekonomisk hantering som går långt utöver vad socialdemokratiska folkhemsbyggare tänkte sig för ett par generationer sedan, men det är ju ungefär på femtiotalet som SD verkar ligga. Och med den inställningen undrar jag hur beredd man är för nya steg i datorrevolutionen samt peak-nästan-allting på global nivå? Ett jobbskatteavdrag till vill man ha, och det begriper jag inte vad det skall vara bra för, även om de fixar till en bättre fördelningsprofil i sitt förslag än vad Alliansen föreslår. 


Hur som helst, även om det finns en del åsikter och individer i SD-fållan som känns väldigt otrevliga så anser jag att utgångsläget bör vara respekt, och att skällsord och hot inte är lämpliga även om sakkritiken kan vara sträng. Och det verkar löjligt att avvisa förslag bara av det skälet att de kommer från SD. Man kan diskutera och värdera fakta, man kan presentera visioner. Med tanke på att just fakta har svårt att slå igenom, SD har nog lättare att tillgripa borgerligt känslopjunkande än hårddata, kanske vänsterns stora uppgift blir att lägga fram visionen som slår allt annat. Jag tycker det är bra att SD lägger fram idéer som kan diskuteras, det skärper det egna tänkandet och man får fundera på vad man själv vill. Det är väl så det som högtidligt kallas 'det demokratiska samtalet' skall föras? Men vem skall göra det? Löfven? - hahaha ....

Syrienmöte

Jag uppmärksammade just de här blänkarna för ett syrien-möte på Stortorget på onsdag. Egentligen är väl den största faran den undergrävande verksamhet som de teokratiska regimerna på Arabiska halvön ägnar sig åt. De vräker ju in pengar till islamister i Syrien och på annat håll, och det är märkligt att det svenska etablissemanget inte reagerar mot det. Kanske för att USA-imperalisterna försöker stödja sig på islamisterna igen när den egna styrkan och förmågan blir allt svagare. Och tillhör man dagens svenska elit säger man inte emot USA, hur korkat dess ledare än agerar.


Reklamtrötthet

Här är ett citat från en som minns:
Jag minns hur tongångarna gick när reklamen skulle införas. Enligt mina gamla vänner i muf och msu så var det de bästa, roligaste och klokaste som någonsin gjorts. Reklam var kul. Reklam var bra. Alla länder hade rekam i teve utom Albanien. Nu låter det annolunda.
Jag minns liknande saker. En moderat-böna som kraxade något om att "reklam är frihet" exempelvis. Och Jan Guillou fick av någon anledning för sig att det skulle bli bättre möjligheter att göra bra TV-program om vi fick reklamkanaler. Möjligen missade han att syftet med kommersiella media i stort sett är att tillhandahålla läsare eller tittare för reklamköparnas annonser, inte att göra bra program.

Enligt en undersökning vars vetenskapliga soliditet jag inte vet något om är det numera bara 18 procent av svenskarna som uppskattar reklam, mot 44 procent år 2005. I och med att undersökningen gjorts på webben ser man omedelbart en tänkbar felfaktor, även om datoranvändningen ökar raskt i de flesta åldrar. Det är 18 procent av de som besvarar nätenkäter, och just den här enkäten, som har dessa åsikter. Men kanske ändringen från 44 till 18 också kan bero av att mängden 'vanliga hyggliga medborgare' raskt ökar bland datoranvändarna, och att inne-gänget som alltid skall vara först med allt nytt relativt sett har krympt? Det kan vara en av flera bidragande faktorer.

Det är klart att det finns en marginaleffekt med reklam. Utbudet av varor - ofta väldigt lika varandra - ökar oavbrutet. De som vill sälja något måste vräka på med allt högre "kom-och-köp"skrål för att höras, och så småningom blir man trött på skränandet och vill bara ha tyst och lugn omkring sig. Kanske en 'peak-konsumtion' spelar in också. Till och med den med rätta utskällda neoklassiska nationalekonomin antar att människans glädje i att konsumera mera är avtagande ju bättre man får det. Är du utsvulten men råkar ha lite pengar kan du köpa en falukorv utan att säljaren ens behöver göra reklam för den. Är du mätt och belåten, samtidigt som tio korvnasare skriker om att deras vara är störst och bäst och mest full av skumma kemikalier, kanske du inte tycker det är en vettig idé att köpa en korv till.

Vi blir inte automatiskt lyckligare av att ständigt köpa. Med tanke på vår världs begränsade resurser finns det snarare en risk att vi kommer att bli olyckligare om inte 'köpfesten' avslutas på ett snyggt sätt. Det är en politisk och nationalekonomisk utmaning att förklara det för den konsumerande allmänheten.


Man kan ju gå förbi och titta åt annat håll också ... i alla fall så länge man inte har reklampelare som börjar prata när folk närmar sig (kanske dumt att ge det tipset ...)

söndag 1 juli 2012

Sista grav-flukten ...

... för min del, och för denna gång. Här är de sista fotona från min utflykt till Norra Begravningsplatsen och därmed avslut på den serie inlägg som började i torsdags med Strindbergs sista vilorum.



Jag hade ju letat efter den gamle arbetarledar-pionjären August Palms grav när jag hittade Albert Ranfts gravsten. Men här här vi Mäster Palm i egen hög person, och graven där han och en del av familjen är gravsatt. Enkel och snygg. Han står ju staty på Norra bantorget också - av någon anledning med ryggen mot LO, men det kan ju vara symboliskt. Palm kom ordentligt på kant med de alltmer samhällsanpassade socialdemokratiska ledarna av Brantings typ.




Bakom Ranfts grav stack något konstigt upp. Jag måste ta en närmare titt. Det visade sig vara ett minnesmärke över Betty Pettersson (död 1885) som var Sveriges första kvinnliga student. Uppseendeväckande på den tiden.





Och från studier till nöjeslivet. Sigge Wulff i egen hög person ... "Har ni sett Kalle P / jojomen, var lugn för de'". En elegant i Stockholms nöjesliv i slutet av 1800-talet. Sigge Wulff var artistnamnet, i verkligheten hette han något annat. Om han levde hårt vet jag inte, men han dog ung i alla fall, bara några och tjugo år gammal. På hans tid var det knapert med inspelningsmöjligheter, men här finns en senare film med Gösta Ekman (den äldre) i rollen som Sigge, framförandes dennes smash-hit 'Isabella'. Det här är något annat än tramsiga rappare!