torsdag 4 april 2013

DDR-Sverige, DDR-skola???

De konstiga termerna DDR-Sverige, och nu DDR-skola, dyker ibland upp hos bloggaren Cornucopia?, och förmodligen hos andra bloggare av samma sort. Antar att han på det sättet vill fria till okunniga och flamsiga ungliberaler i läsekretsen. Om personer i min ålder skulle häva ur sig sådana dumheter skulle jag nog vilja veta om de har alibi för natten då Palme mördades, så dumt och omdömeslöst är det.

Nu råkade jag faktiskt hitta några omdömen om skolan i DDR på ett oväntat ställe. Jag läste en kommentar författad av signaturen "Tant Svart" i en blogg som skrivs av den kände ölandsprästen Dag Sandahl. Tanten ger intressanta aspekter på den verkliga DDR-skolan, i jämförelse med den svenska. Jag tycker det stämmer rätt bra med vad jag hört från annat håll. En ordförklaring bara innan citatet: 'ressentiment' är en term som kommer från gubben med stora mustaschen, Nietzsche, och det betyder ungefär avundsjuka. I det här fallet handlar det alltså om bildningsfientliga element som finns inom arbetarrörelsen och som med sin avundsjuka och motvilja skadar skolan. Det är tragiskt, för inom samma rörelse har det också funnits många som verkligen kämpat för att utveckla en bra skola för alla.

Ja, här kommer "Tant Svart":

I DDR satsade man skamlöst på elit, naturvetenskaplig och ideologisk. Den absoluta eliten bland elitungdomarna kunde ges möjlighet att utbildas på sovjetiska elitskolor. En elit blev lärare och fick elitlöner, faktiskt dubbla läkarlöner för lärare i teoretiska ämnen motsvarande våra f d läroverkslärare. Inga enhetslöner, enhetsutbildningar eller klasslöshet bland lärare där inte!
Vi tog bara till oss DDR-metoder t ex för fostran till ateism och solidarisk människosyn. Alls inte elittänket, i synnerhet inte inom lärarkåren. Och så gick det som det gick. Skolan för alla blev till skolan för ingen.
...
Visst präglade Stellan Arvidsson den svenska skolan med ett DDR-stuk. Dock fick vi en högst svensk och knappast tysk variant. Så illa hade knappast DDR:s skolpolitik kunnat landa. En orsak var väl, att man i Sverige bedrev avundsjuk klasskamp mot de som privilegierade och borgerliga uppfattade lärarna. Ressentimentet mot lärarkåren var starkt inom socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och arbetarklassen. I DDR var man överens om, att läraryrket var så viktigt för byggandet av socialismen, att lärarkåren måste vara privilegierad för att attrahera de bästa.
Svensk skola präglas av kommunaliseringen runt 1990. Någon "Bildunggsbürgerlichkeit" värd namnet har vi inte i Sverige. Det nya, moderata arbetarpartiet kan knappast skyllas för att ha kulturell, bildningsmässig eller religiös pretention. Lärare och undersköterska har sedan DDR:s fall blivit ett i Sverige. Mentalt, statusmässigt och lönemässigt. Detta är sannerligen inte hämtat från den tyska arbetare- och bondestaten!

(Jodå, det finns några kyrkliga bloggar som jag läser. Ibland skäller de som phan på varandra, ibland är det mer fridfullt och till och med religiöst.)

9 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Svenska lärare tjänar t.o.m. mindre än de portugisiska. Resultatet blir att nästan ingen söker sig till yrket.

För all del, arbetsvillkoren spelar kanske in. NPM med sitt fokus på administrativa kontroller och misstro mot personalen har slagit hårt där också liksom i all offentlig sektor. Samt arbetsveckan på i praktiken 60 timmar, som knappast vägs upp av den långa semestern.

Björn Nilsson sa...

Den tänkbara Allians-lösningen på detta problem kan ju vara att övertala alla kompetenta svenska lärare att emigrera till Norge! Då slipper man deras tjat.

Hannu Komulainen sa...

De finska lärarna lär inte ha så speciellt höga löner. Men deras arbete betraktas som viktigt och de åtnjuter respekt. Kanske lite som i DDR.

"Ressentimentet" och avundsjukan har ju funnits i den svenska socialdemokratin. Stämpelklocka och reglerad arbetstid ska det vara, så dom där borgerliga lärarna får det lika taskigt som verkstadsarbetare!

Den gamla socialistiska tanken på avskaffande av löneslaveriet föll bort någonstans på vägen...

Jag minns när akademikerna i SACO strejkade någon gång i slutet på 60-talet och de enda som stödde "höglönestrejken" var maoistiska Clarté. Det var lite svårt att svälja för oss som nyss blivit "vänster", men så här i efterhand var det ju en riktig ståndpunkt. (Motiven för dessa akademiker var väl ändå inte helt rena, t.ex. att det var viktigt att hålla distansen till de simpla arbetarna.)

Att införa de privilegiesystem som i DDR tvivlar jag på är någon lösning på de svenska problemen.

Björn Nilsson sa...

Respekt och uppskattning är viktig.

Jag minns också akademikerstrejken. S försökte köra hårt med högavlönade biskopar som strejkade. (13 biskopar, varav inte ens alla var med i SACO.) Clarté visade på att det fanns rejält lågbetalda (ofta kvinnliga tror jag) akademiker också.

Det var någon av de medelålders "tjejerna" inom S-ledningen som för en del år sedan sade något i stil med att "en examen är ingenting". Ett ganska givet uttalande från en som förmodligen slingrat sig fram via partiapparaten och aldrig fullbordat någon högre examen.

Jan Wiklund sa...

Myrdal har beskrivit motsatsen. Hur minsann Palme var tvungen att ta en akademisk fyraårig examen på två år för att visa inför Erlandergänget att han dög något till - medan Bildt tog tretti poäng på fem år varefter han gick sängvägen till partitoppen.

Jag tror att det klassiska socialdemokratiska förhållningssättet var ganska dubbelt. Å ena sidan (kanske alltför) respektfullt för kunskap, å andra sidan angeläget att bevisa att all kunskap är lika mycket värd.

Men samtidigt outvecklat. Annars skulle man knappast så lättvindigt ha accepterat den s.k. vetenskapliga arbetsledningen med dess konsekventa nedvärdering av hantverkskunskapen.

Björn Nilsson sa...

Palme tillhörde kanske en äldre överklass där börd i viss mån förpliktigade till att få något gjort. Bildt tillhör i så fall vår egen förslappade generation.

En del av S-problemen med skolan kanske kan bero av att skolan idag, i ett delvis efter-industriellt samhälle, ställer andra krav än under den industriella epoken? (Och det gäller väl alla andra politiker som ännu resonerar som om industrisamhället finns kvar.)

Jan Wiklund sa...

Bo Rothstein har skrivit en bok - Den socialdemokratiska staten - som bland annat handlar om hur S misslyckades med att driva någon energisk skolpolitik. Orsakerna var två: denna kom snabbt i konflikt med en medelklass som inte ville släppa sina barns förstatjing på utbildningsplatserna, medan de egna kärnväljarna inte hade någon tradition på området och därför inget jättestort intresse.

Följaktligen blev det mest "driva med strömmen" som gällde.

Rothstein kontrasterar mot arbetsmarknadspolitiken där det omvända gällde och där därför S blev effektiva.

Anonym sa...

Äh, "DDR-Sverige " är ju bara en nostalgisk kärleksförklaring till det gamla grå betong-Sverige från 70-talet. När alla var "ein Volk" av samma skrot och korn, rätt hårt kontrollerade, och boende i statligt uppförda betongkaserner av massproducerat standardsnitt.

Naturligtvis också med filmcensur, tråkig dockteater-TV, idén att man ska klara allting själv inom landets gränser och egentligen inte behöver resten av världen alls.

Samt den egna övertygelsen om att man är bäst på allt i hela världen, och att alla andra länder ser på en med avund.

"DDR-Sverige" är ett citat från Filip & Fredrik, som hänvisar till en svunnen tid, då en del var bättre, men det mesta sämre.

Om du fortfarande har svårt att koppla kan du gå in på hemsidan till "Ostel" i Berlin, inrett som på DDR-tiden. Om du är svensk och inte känner igen stuket på inredningen var du helt enkelt inte född på 70-talet...

Jan Wiklund sa...

En del törs inte sätta ut sitt namn... men förakt för sånt som betraktades som "gammaldags" var man väldigt bra på på 60-70-talen också. Det var bland annat det som alla rivningar och byggen av grå betonghus gick ut på.

Tydligen är den sortens nevrotiska reaktioner inte döda än.