lördag 27 juli 2013

Vaknar vilddjuret?

Är detta typiskt för medlemsopinionen hos socialdemokraterna, eller kommer den att vakna och ryta till så det hörs?
Här är några reflexioner med anledning av ett blogginlägg hos bloggkollega Lindelöf. Att socialdemokratiska partiet är långt nere i gyttjepölen är väl känt. Partiledningen är så insyltad i de senaste årtiondenas nyliberala omstörtning att någon förbättring knappast kan väntas. Den tillhör klassfienden.

Nåväl, nu tycks en mer organiserad opposition vara på väg, hur det nu kommer att gå med det. Sådana grupper har skapats tidigare och sedan raskt försvunnit. Varför? Förslagsvis ett par företeelser:

Oppositionen klarar inte av ledningens trixande. Rätt vad det är kommer den dragande med någon sorts 'kompromiss' som inte är värd papperet den är skriven på, och då antas oppositionen vara storsint och acceptera. För man vill ju inte vara ogin när valet står för dörren ... Det som börjar med den goda föresatsen att "Vi måste skrämma skiten ur ledningen" riskerar lätt att försvinna i en rutten kompromiss. Ledningen vet nog hur man hanterar sådant, och jag undrar verkligen om socialdemokrater som hela sitt liv kuschats av höjdarna nu plötsligt skall våga bita ifrån! Ärligt talat har jag lite svårt med folk som tjatar om att "de alltid varit socialdemokrater, och ...". Och vadå? Det är som att be om att bli totalblåst av proffsfixarna i partiet.

Ledningen är oberoende av medlemmarna. Den är förskansad bakom en vall av anställda funktionärer och yrkespolitiker som inte kommer att rösta mot sina egna materiella intressen. Om några hundra personer protesterar och sedan hoppar av eller helt passiviserats spelar det ingen roll. Partiet krymper ju medlemsmässigt ändå genom att folk helt enkelt försvinner tyst och stilla. Ur ledningens synpunkt är det nog bara bra att oppositionen identifierar sig, blir bortgjord och tystad. (Att det på sikt betyder att chansen att komma upp ur dypölen blir noll är i sammanhanget oväsentligt. Arvoden, löner och pensioner, samt lukrativa konsultuppdrag, är nog redan fixade.)

Vad oppositionen kanske skulle kunna göra är att ta fram en alternativ ekonomisk politik byggd på principer som direkt strider mot neoliberalismen, men jag undrar ... det finns för många tokar som tror att nationalekonomi är samma sak som hushållsekonomi. Ändå är det där som det finns en enorm både politisk och ekonomisk sprängkraft.

Undrar om inte den här bilden passar lite bättre än bjässen ovan?

Vaken men inte särskilt farlig

Ja, det här låter pessimistiskt vad en framgångsrik opposition beträffar inom socialdemokraterna, men vad finns det för anledning att vara optimistisk? Det som kanske kunde få ledningen att vackla skulle kanske vara om det går att slå direkt mot dess privatinkomster, men jag undrar om det är möjligt.

Men det är klart: ge mig en positiv överraskning! Jag brukar hävda att det är lättare att få sådana om man är pessimist (men jag tror att jag i detta fall snarast är realist).

6 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Jag håller nog med dig om att socialdemokratiska partiet nog knappast är den troligaste platsen för en gryende opposition... Men om det samtidigt funnes stark opposition från andra ställen i samhället kunde en Lindelöfsk falang vara av visst värde.

Tyvärr finns det funktionella hinder för vettig politik i våra dagars parlamentariska partier. De är ju inte längre beroende av medlemmarna för sin finansiering och riktar därför in sig mot statens köttgrytor. Och då är ju opposition inte klokt. Då gäller det att vara så systemanpassad man kan - inte fan söker man jobb på t.ex. Ericsson för att vända upp och ner på hela företaget, då får man ju inte jobbet.

Tyvärr syns inte heller någon opposition nån annanstans. Det är som om vi har blivit totalt förbarnsligade sen 70-talet och förväntar oss att pappa ska fixa allt, trots att pappa har visat sig vara en alkoholistisk spelberoende hustruplågare. Undrar vad det kan bero på?

Björn Nilsson sa...

Jo, jag har själv tidigare jämfört de trogna partimänniskorna inom SAP med folk som envisas med att leva kvar i förhållanden som är destruktiva för dem själva. Partiets medlemsutveckling verkar dock visa att de som "tiger och lider" blir allt färre - folk "tiger och sticker" i stället.

(Ericsson blev rätt tröttsamt på slutet - personlig anmärkning.)

Hannu Komulainen sa...

Jag tror Björn har rätt i att det som krävs är att oppositionen ställer upp ett alternativ till ledningens politik. Vilket är betydligt svårare än att bara gnälla...

Men fraktionsverksamhet är väl förbjudet även i socialdemokratiska partier? Även om det nog främst är riktat mot farlig vänsteropposition.

Men en opposition som organiserar sig och utformar en alternativ politik är väl i praktiken ett nytt parti? Så varför göra detta inom det socialdemokratiska partiets ram?

I Storbritannien var en av de trotskistiska partierna (Militant Tendency, tror jag) riktigt framgångsrika en tid i att "gå in i" Labour och skapa en vänsteropposition. Och här i Sverige hade vi ju Offensiv som verkade i SSU, innan de slängdes ut. Så det verkar inte vara en framkomlig väg.

lasse sa...


Real unit Labour cost i Sverige 2002 - 2012 var -4,6%. Det betyder att löneandelen sjunkit och inte hängt med produktivitetsökningen och det skett en omfördelning till vinster.

Det märkliga, för ett otränat öga, är att från 2008 - 2012 var den årliga förändringen +-0. Så den faktiska omfördelningen, i stort, från löner till vinst skede när det var sk arbetarregim i samarbete med V och Mp (samma konstellation som ändrade socialtjänstlag mm så work fare - fas 3 - blev möjlig).

Kapitalet har i detta avseende klarat sig sämre än med en rejäl sosse som Persson.

Nu torde osäkerheten vara över, det är återigen en "rejäl" sosse som styr partiet. En som kapitalet kan lita på, en som kommer att leverera till dem samtidigt som folkflertalet tror att denne nog trots allt står på deras sida. Med sådana sossar behövs egentligen inget högerparti och med kapitalet som uppbackning behövs inte heller trilskandes medlemmar som har idéer om S som arbetarparti.

Har oppositionen något annat ekonomiskt att komma med än en "snällare" nyliberalism? Problemet är att den nyliberala ekonomiska modellen nu är allmänt accepterad som "vetenskaplig" sanning. Att ifrågasätta detta är nästan som att ifrågasätta naturlagar. För att göra detta måste man ha rejält på fötterna för att inte bli uthängd i media, inte minst PS, som stolle och driftkucku.

Finns det något hopp kvar för europeisk socialdemokrati, nu när de helhjärtat står bakom Troikans ekonomiska åtstramning som föröder stora delar av eurozonen.

http://bilbo.economicoutlook.net/blog/wp-content/uploads/2013/06/Australia_RULC_OECD_2002_2012_Table.jpg

Jan Wiklund sa...

De skulle ha betydligt större framgång om det funnes opposition utanför. Kanske inte i att slänga ut den sittande ledningen och etablera sig själva, men i att få ledningen att stjäla deras program.

Jag förstår ärligt talat inte detta fokus på partier och partiprogram. Partier representerar något, de presenterar inte sig själva. I alla fall om de tänker vara framgångsrika. Det hela verkar vara en fråga om överintellektualisering - som att det viktiga är att logiskt konsistent konstruera ett regeringsprogram. För all del, såna behövs också - men de är totalt sterila innan det finns en blåslampa på makthavarna som är stark nog.

Lenin påstod att det blir revolution när de styrande inte längre kan ha det som förut. Inget tyder på att de inte kan det idag - folk fortsätter att göra som de säger, och det kommer de att fortsätta med även om Lindelöfs kompisar skriver ihop ett superbra program.

Det är en annan sak om strejker och ockupationer börjar sprida sig, och ordervägran inom administrationen.

Kerstin sa...

Sossarna arbetar och gnetar, enligt min åsikt, som ivriga bävrar för att skaffa SD fler röster.