fredag 4 oktober 2013

Arbetarkommunen


Vad en 'kommun' är har väl de flesta ett hum om. Vi bor ju alla i en kommun i det här landet. (Tror jag i alla fall. Finns det folk utan kommuntillhörighet?) Så finns ju begreppet 'arbetarkommun' som är vad socialdemokraterna lokalt kallar sig. En gång fanns det också kommunistiska arbetarkommuner,  när det fanns ett ganska stort kommunistisk parti, SKP. Är man lite mer högtidlig i namnsättningen klämmer man in ett extra E: 'ArbetarEkommun'. När socialdemokraterna var ett supermäktigt parti var besluten i dess arbetarkommun viktiga. Numera vete fasen hur det är med det.

Men nu över till dagens egentliga ämne, nämligen tidskriften Arbetarkommunen, varav ett par nummer av outredd anledning har hamnat hos mig. Det är ju lågtrafik på bloggen för närvarande, men jag tänkte att några inlägg framöver kan användas för att titta vad som står i bladen och se hur utgivaren - Oktoberförbundet - tänker om olika saker. Samt att analysera (spekulera) på egen hand. Tidningen är mer diversifierad vad det gäller innehåll än hemsidan, och därmed bättre som underlag för spekulationer - På tal om 'utgivare, så finns ingen 'ansvarig utgivare' angiven. Det är nog i linje med den diskreta linje som Oktoberrörelsen förmodligen vill följa för att inte avslöja sina kadrer.



Om vi börjar från allra första början, med tidningens huvud så kan det se ut som det kompletta namnet är Kommunistiska Arbetarkommunen. Tittar man nedtill kommer ett par intressanta paroller: Ersätt borgarstaten med arbetarkommuner, samt Nej, till val! Ja till socialistisk revolution! Den första parollen fick mig att tänka inte bara på Pariskommunen 1871, utan en kort period under Kulturrevolutionen i Kina. I Shanghai fanns under någon månad 'Shanghaikommunen', och radikalerna ville göra en kommun av hela Kina. (Tidigare hade 'folkkommuner' upprättats på landsbygden, som lokala förvaltningar som kombinerade jordbruk, industri, samhällsservice och försvar.)

Angående Shanghaikommunen har Jan Wiklund en intressant notering i sin Demokratins bärare (sid. 202). Förutom den organiserade arbetarklassen som bidrog till att störta den gamla regimen i Kina 1949 fanns tiotals miljoner tillfällighetsarbetare. Den nya kommunistiska regeringen kunde sluta avtal med arbetarnas kärngrupper om löner och sociala villkor mot att arbetarna avstod från sin självständighet. Men:

Priset betalades av tillfällighetsarbetarna, de icke fast anställda, vilka under hela Folkrepublikens tid har uppgått till tiotals miljoner. De står fortfarande utanför all integration. De var en av de grupper som försökte hävda sig under kulturrevolutionen. De stod t.ex. bakom den kortlivade Shanghaikommunen i februari 1967. Men mot stats- och partifunktionärernas och de privilegierade kärnarbetarnas fientlighet blev deras vinster små och kortvariga.
Det kanske finns något att lära här. De som är privilegierade håller på sitt, även om de är arbetarklass. Men om de sämre lottade arbetarna organiserar sig och kämpar kan de nå framgångar. Varför inte tänka på det i ett europeiskt och svenskt arbetsliv som fragmentiseras alltmer, där facken trängs tillbaka och arbetarpartierna är genomkorrupta, där tillfällighetsarbeten och usla villkor blir allt vanligare?

Men Oktoberrörelsen vill alltså gå hela vägen och säger Ersätt borgarstaten med arbetarkommuner. På något sätt känns detta som dragning åt anarkism, men jag är inte säker. Det kan ju också vara visionen av en så småningom världsomfattande Pariskommun. En organisation där ledarna inte har mer betalt än de som de leder, och dessutom ständigt är ansvariga gentemot sina väljare. Nu säger man dessutom  Nej, till val! Ja till socialistisk revolution! Alltså valbojkott under nuvarande system, men efter revolutionen måste ju ändå företrädare utses på något sätt. Och då handlar det om val, om man anser att revolutionen skall leda fram till demokrati, alltså flertalsvälde, i Kommunistiska manifestets anda.  " ...  det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass, erövra demokratin." (Man kanske bör tillägga att 'demokrati' när detta skrevs inte var ett positivt värdeord hos den härskande klassen. Tvärtom. Det var först senare som den tvingades att åtminstone formellt erkänna demokratin för att hålla folkrevolutionen stången.)

Jag nämnde de kinesiska folkkommunerna: kanske ideer kan tas även därifrån om vi diskuterar relativt självstyrande och självgående förvaltningsenheter. Hur de fungerade politiskt är en annan historia. Och det kanske är viktigare att se framåt än bakåt. Själv brukar jag ju framhäva att den tekniska basen i samhället gör att möjligheterna för stora ändringar blir allt bättre. Det som inte hänger med är medvetandet i överbyggnaden.

3 kommentarer:

hannu.komulainen@comhem.se sa...

Oktoberförbundet har i likhet med en del andra "maoister" hamnat i en återgång till den anarkism som Marx stred mot i första internationalen. Anarkisternas åsikt att man borde avhålla sig från alla former av "borgerlig politik", eftersom den är korrumperad, led ju faktiskt nederlag:
http://www.marxists.org/archive/marx/works/1871/09/politics-resolution.htm

Det är väl teoretiskt tänkbart att det faktiskt var anarkisterna som "hade rätt" 1871. Det finns ju också skillnader mellan läget då och läget idag, som kanske kan motivera en anarkistisk strategi. Men varför kalla sig för marxist om man egentligen är anarkist?

Fast jag undrar om inte likheterna mellan 1871 och idag är större än skillnaderna. Då röstade arbetarna visserligen på borgerliga partier, om de hade rösträtt, idag på urartade, "borgerliga arbetarpartier". Argumenten för desperat anti-politik var knappast starkare 1871 än idag.

I skarp motsats till den slutsats som anarkisterna drog av den borgerliga politikens smutsighet, var "marxisternas" linje att ställa upp ett eget politiskt alternativ till det borgerliga falskspelet på punkt efter punkt. Det var precis det som de tyska socialdemokraterna och bolsjevikerna i deras efterföljd gjorde i Ryssland. Se t.ex. Lenins "Vad bör göras?" och "Radikalismen, kommunismens barnsjukdom".

Om arbetarklassen ska kunna styra staten efter den "socialistiska revolutionen", så måste den lära sig "politiken" före maktövertagandet. Så länge man låter sig luras av den borgerliga politiken är man uppenbarligen inte mogen att ta över ledningen.

Björn Nilsson sa...

Större tänkare än jag (det finns några stycken) har för länge sedan pekat på anarkistiska drag i Maos tänkande. Dessa drag grundades förmodligen under intryck av studentrörelsen 1919. Tanken att massorna har stor förmåga att själva organisera en massa fina saker.

De indiska maoister i CPI(maoist) vägrar att ställa upp i val med hänvisning till att de som väljs automatiskt blir korrumperade. Det kan ju ligga något i det, se på förfallet i det nepalesiska partiet som ledde till att det sprängdes efter valframgången. Möjligen kan man för ett utvecklat land som Sverige hävda att det inte handlar om att ta över den befintliga statsapparaten utan att faktiskt göra slut på den, och då blir det väl andra färdigheter än administration av en borgerlig stat som krävs. Jag vet inte vad som är rimligast att tänka sig. Lite mötes- och talarträning behövs väl i alla fall.

hannu.komulainen@comhem.se sa...

Om "Tanken att massorna har stor förmåga att själva organisera en massa fina saker" skulle räcka för för att kallas anarkism, så får vi väl utnämna Marx till anarkist också: "Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget".

Men tvärtom är konsekvensen av denna berömda sats, i motsats till anarkisterna, att arbetarklassen inte får överlämna politiken åt borgerliga politiker och istället helt ägna sig åt facklig kamp, alternativt gerillakrig.