lördag 26 oktober 2013

Det är inte skatterna som är problemet

Trogne läsaren Martin har skapat denna bild, med anledning av det här inlägget, (bildoriginalet finns här), och hävdar att den visar att skatterna aldrig varit ett problem:

Jag satt och läste i Naturvetaren här om dagen och de hade med två bilder som inpirerae mig att göra nedanstående bild. Jag har döpt den till "De grundlurade generationerna". Den illustrerar så fint hur lurade både vi och föräldragenerationen blivit.

Snacka om att vi "inte har råd" med ditten och datten. Det är det största bedrägeriet. Men medelklassen köper det med hull och hår, precis som nonsens om att skatterna är problemet. Som jag visar i min bild har skatterna aldrig varit problemet och kommer aldrig vara, en lönearbetare kan inte tjäna på sänkt skatt.

Use 'view image' in your browser to see full size image


Det ser häpnadsväckande ut, kan det stämma? Att BNP mer än fördubblats sedan början av nittiotalet och att industriproduktionen stigit kraftigt är knappast nyheter för mig. Men att medianlönen för diverse akademiker skulle ha sjunkit från 50.000-55.000 kronor till 30.000-35.000 kronor under 40 års tid verkar nästan otroligt! Frågan är hur mycket nyproduktionen av akademiker spelar in här.

Måste fråga om percentilen (är dålig på statistik). Betyder det att 90 procent av dessa människor tjänade upp till 60.000-75.000 per månad när statistikperioden började men att spännvidden krympt förutom att lönerna fallit så att 90 procent tjänar cirka 30.000/månad nu? (Jag antar att pengarna måste ha räknats om så att förändringarna i penningvärdet har eliminerats.)

Hur som haver, kompletterar man Martins resonemang och gör det generellt för alla lönearbetare så kan man säga att samhällets produktion och rikedomar stigit oerhört. Däremot har löneandelen av den ökningen inte varit så lysande. När det gäller att fördela produktionsresultatet verkar skatterna vara en mindre detalj, jämfört med en glidande sänkning av löneandelen.

För övrigt är det intressant det där att lönespridningen mellan dessa akademikergrupper verkar minska, och detta under en period när individuella löner och betalning efter prestation hyllas! Kan det finnas andra mekanismer än "lön efter prestation" som spökar i bakgrunden?

10 kommentarer:

martin sa...

Jag använde den till att tala till min klass, akademiker, civilingenjörer och samhällsvetare ur medelklassen. De som köper det som jag kallar medelklassidioti, att vi inte har råd med skola, vård och omsorg. Som går på att det är skatternas fel att de inte har det bättre än de har det. Jag försöker visa för dem att det som kampen blev iom vår föräldrageneration, att demonstrera och säga vad man vill och sen vara nöjd, inte fungerar. Välståndet för alla byggdes med hårdare medel, med strejker och hot om revolution och socialisering.

Tycker bilden visar vart pengarna tar vägen och det är inte staten som tar dem. Anledningen till att skatteintäkter minskar och det blir svårare att bära det gemensamma genom att bara beskatta lönen är ganska uppenbart i det där.

Björn Nilsson sa...

Det tycks som om begreppen 'snille' och 'medelklass' inte helt hänger ihop! Har för mig att Engels definierade småborgaren som en tarm försedd med talorgan. Inte så snällt, men kanske rättvist?

Jodå, medan folk gnäller på skatterna tar kapitalet hand om kapitalet, så att säga. Och sedan struntar kapitalet i att återinvestera i produktiva verksamheter utan spekulerar i stället, och så går det som det går.

Karl Malghult sa...

90:e percentilen betyder att 90% av populationen/urvalet har lägre lön och 10% högre. Så vad statistiken säger är att 90% av populationen civilingenjörer i privat sektor har en lön upp till 30000 kr/mån.


Det ska nu inte tolkas som att dessa 90% i sin tur lever hälften på svältgränsen mellan 0<lön<30000, jag skulle gissa att de flesta ligger mellan 25000<lön<30000. Men här får andra gärna komma in och upplysa mig.


Just dessa relativa lönesänkningar handlar till del om generationsskiften: Av de som ingick i 90:e percentilen 1970 lär har funnits de i 55-65årsåldern med avbetald patriciervilla, utflugna barn och som under barnens uppväxt haft hembiträden och markservice i form av hemmafru, säkert även chaufför i tjänsten på vissa uppdrag. Att en högt utbildad yrkesman skulle ha en arbetande fru var otänkbart om man inte hade gjort något skamligt såsom personlig konkurs och varit en "slarver" som levt för högt på pengarna. Bland dagens 60-åriga civ.ing-are hittar man knappast någon som haft sådana livsvillkor, där har båda makarna i familjen (herr/fru) Civilingenjör och Högre Utbildad Akademiker arbetat sedan examen.


Det är nu inte att förta resonemanget för det visar om inget annat att ingångslönerna och "lönekarriären" avsevärt försämrats jämfört med 1970. Samtidigt som statistiken inte räknar med faktum som att båda föräldrarna måste arbeta vilket, hur man än värderar det, måste räknas in i den personliga livskvaliteten för civilingenjören.



Apropos att medelklassen inte rest sig: Utöver relativa löneförändringen har vi samma tid haft en period av sjunkande kostnader för en mängd varor och tjänster (däremot inte på en mängd av de livsnödvändiga såsom boende och energi). Ta en sådan sak som billighetsflyg, de fanns inte 1970 men får många att känna att de genomgått en standardökning jämfört med föräldrarna 1970 där inte ens civilingenjörer kunde kosta på sig att flyga till London varje månad. Att denna standardhöjning många gånger skett till priset av annat (sänkta löner och försämrade arbetsvillkor i övrigt för kabinpersonalen, förstörd miljö med fler flygningar, försämrad kontroll av maten m.m.) förtigs eller döljs som vanligt. Det är i många fall en palliativ lyxkonsumtion som får en att kunna glömma eländet för en stund.

Simsalablunder sa...

Men Björn, du är ju bekant med MMT, tror du också att statlig skatt har funktionen att finansiera statens utgifter?

Att skatt finansierar på kommunal och landstingsnivå är det inget snack om, men på statlig nivå är det ju inte så.

Sedan håller jag med om att skatten inte är problemet för de som fått sina löner sänkta, utan just sänkt lön är problemet. Det är också ett problem för efterfrågan i ekonomin, inte tu talt om annat.

Men även om det är så, så förändrar inte det att staten redan i morgon kan finansiera bättre vård, skola, omsorg, forskning osv, utan att skatteintäkter måste höjas för att täcka en dito större statsbudget.

Bara det faktum ATT man ökar budgeten gör att skatteintäkterna stiger när fler får en inkomst och/eller höjd lön.

De större skatteintäkterna balanseras sedan mot det underskottet som uppstod när man ökade statsbudgeten, och det är det hela. Upplåning behövs egentligen inte heller för att täcka underskottet, så som man gör idag, men det spelar ingen roll om det förfarandet är kvar ur statligt finansiellt hänseende, så länge upplåningen sker i svenska kronor. Det är dock ytterst tveksamt att betala ränta på pengar man själv ger ut.

Hur som, någon finansieringsfunktion har inte skatt på statlig nivå.

I USA, (åtminstone tidigare), kunde man direkt se detta att skatteintag inte finansierar statens utgifter, när man betalade sin skatt med kontanter (sedlar). Gjorde man det på ett skattekontor, så stoppades bokstavligen sedlarna i en maskin som rev sönder dem. Bokföring att man betalt sin skatt gjordes givetvis, men sedlarna togs bums ur bruk, alltså en direkt synlig penningmängdminskning, vilket inbetalning av statlig skatt krasst är.

Anonym sa...

Båd stat och lagar oss förtrycka
Vi under skatter digna ner.

Skatter är ett problem om medlen inte går till rätt ändamål.
Eldorado

Simsalablunder sa...

Kan inte låta bli att klistra in:

True "balance" in the budget, it might be suggested, would entail not a zero deficit, but one such that the debt grows at the same percentage rate as GNP, thus keeping the debt-to-GNP ratio constant.

Det är Robert Eisner som skriver om Federal Debt 1993.

Om det Robert Eisner skriver stämmer och man betänker att Sverige har haft (och har) ett överskottsmål, och ett utgiftstak för hur stora utgifter staten får ha under ett år, så får man en förklaring till varför den inhemska ekonomin fungerar allt sämre, trots alla uppgångar i omvärlden.

Det är alltså konstant krympning av ekonomin när man försöker balansera budgetar så som Sverige gör, eller etter värre, har överskottsmål.

Hela texten här med hela resonemanget:
http://www.econlib.org/library/Enc1/FederalDebt.html

/lasse sa...

Hur var det Stickan A sa, medelklassen är inte så dum som man tror, den är dummare.

Svenska civilare ligger vanligen i OECD:s bottenliga. Är inte det lite konstigt om nu export av industriprodukter är det bästa som finns. Borde inte dessa samhällets ryggrad premieras.

Under denna tid som vi inte haft råd med vettig samhällsservice har exporten blomstrat (relativt BNP ca 50%) som aldrig förr. Från 1994 tom 2009 producerade svensken ett exportöverskott motsvarande 2009 års BNP, det är mycket det ett helt års BNP.
Dessutom hade vi historiskt hög arbetslöshet, utanförskap, undersysselsättning etc. Hur hade vi råd till detta slöseri med våra resurser?

Utlandet konsumerade det överskott vi producerade, folk som ville arbeta fick inte och vi påstods inte ha resurser till konsumtion av vettig samhällsservice. Försvarslösa åldringar fick dö av liggsår, döende barn avisades från sjukvård, skolor förfalla etc.

Det lite märkliga är att under denna "arbetarregim" har vinsternas andel stått stilla eller bara ökat lite, det var betydligt bättre utdelning med den förra "arbetarregimen".
Förmodar att kapitalet inte är riktigt nöjda med detta, det är nu dags att få en riktig exportsosse vid rodret så den "negativa" utvecklingen kan vändas.

Skatterna är för höga, man drar in mer än som används till offentlig konsumtion och investeringar. Åtstramning för att hålla uppe arbetslösheten på "rätt" nivå. Offentligt spenderande bestäms av budgetreglerna, så även om det tagits in än mer skatter hade inte reglerna tillåtit mer spenderande på skolor etc.

Man kan förstås välja om resursen i form av arbetslösa ska tas i bruk via offentlig konsumtion/investeringar eller privat dito.

Hela skattedebatten är finansialiserad och skev, anpassad till medelklassens begränsade kunskapsnivå. Att mängden pengar hos "staten" skulle avgöra om vi har vettig samhällsservice är förstås rent nonsens. Penningen är en artificiell fiktion och i sanning en verkligt oändlig "resurs" som kan förnyas och växa och minska i volym med endast vår viljekraft.

De reala resurserna är en annan femma, inte bara de ändliga utan även de förnybara som inte bara med viljekraft kan trollas fram på stört. Detta är vad den ekonomiska debatten borde handla om, men det blir väl allt för högtflygande för medelklassen snäva egenintresse och deras husorgan Public Service.

Tage Danielsson var en begåvad (och synsk) typ:
"När man vill beskriva något för någon gör man alltid ett urval av fakta. Folk som inte kan prata strunt beskriver saker och ting genom att välja ut karakteristika som kan ge en vettig helhetsbild av det beskrivna. Gör aldrig det!"

"Kunskap är makt, som sagt var, men det vet ju alla att det inte är bra med för mycket makt. Skolöverstyrelsens strävan är också mycket riktigt att göra undervisningen lite sämre vartefter. Annars vet man ju aldrig vilka små maktgalningar som kan gå och lära sej allt möjligt olovandes."

Skolöverstyrelsen som danade dagens medelklass.

Jan Wiklund sa...

Här finns lite statistik om hur lönernas andel av BNP generellt har sjunkit: http://www.ilo.org/wcmsp5/groups/public/---ed_protect/---protrav/---travail/documents/publication/wcms_202352.pdf.

Från 75% till 65% i OECD-länderna, och från 65% till 55% i ett antal medelinkomstländer.

Björn Nilsson sa...

Man kanske kan göra ett par ytterligare reflexioner:

1. Om regimen vill ha en lönesänkarpolitik kan detta för en tid maskeras genom att skatterna sänks. För lönearbetaren är det ju i det dagliga livet nettoinkomsten som är det väsentliga. Om jag tjänar 100 bagis och har fyrtio procent skatt blir netto 60 bagis kvar. Sänks skatten till trettio procent och lönen inte förändras ser det ju ut som jag "fått" mer pengar trots att jag (om vi antar en viss produktivitetshöjning) får mindre betalt för vad jag gör. Under ett eller ett par år spelar detta kanske inte så stor roll, men över längre tid blir utfallet det som verkligen sker nu: att löneandelen av samhällets produktion sjunker. Kortsiktigt kommer klagomålen från de många lågavlönade och andra som drabbas av den här politiken att döljas av glädjeropen från de högavlönade som tjänar bra på den.

2. Massproduktion av akademiker gör att deras arbetskraft blir billigare att köpa och lönenivån för dessa yrkesgrupper kommer att sjunka. De äldre högavlönade akademikerna 1970 kom från en tid när studenter var sällsynta och högskole- och universitetsutbildade var ännu ovanligare. Numera lär det finnas mer doktorander i Sverige än det fanns studenter i början av femtiotalet.

martin sa...

Kan ju också ses som en illustration av profitkvotens fallande tendens. För det är inte ur egen ficka som kapitalet betalar den.

Bra och korrekta synpunkter, men svåra att illustrera i en bild som en medelklassidiot kan nå rätt slutsats ifrån. Där anser jag rätt slutsats vara att deras allians med kapitalet bör överges.