måndag 28 oktober 2013

"Europeisk" arvsmassa i Amerika

Mer bekräftelser kommer på en sak jag haft uppe på bloggen tidigare:

Minst en tredjedel av indianernas arvsmassa kommer från Europa eller möjligtvis västra Asien, medan resten kommer från östra Asien.
Fast Svenskans rubrik är missvisande: Indianerna kommer från Europa är att ta till i överkant, men det rättas ju till i citatet ovan. En del  människor på den amerikanska kontinenten härstammar tydligen från grupper som kunde ta sig över Atlanten under senaste istiden. Det de kom för kallas Europa idag men hade nog inget namn på den tiden. Men andra kom alltså från östra Asien.

Dock: om så mycket som minst tredjedelen av arvsmassan är från Europa/Västasien kan det betyda att migrationen över Atlanten var större än vad man tidigare kunnat lista ut. Spännande.

4 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Såvitt jag vet påpekade Luigi Luca Cavalli-Sforza detta för mer än tio år sen (Genes, peoples and languages, http://www.pnas.org/content/94/15/7719.full).

Alltså, mänskligheten kan delas in i följande undergrupper enligt Cavalli-Sforza:

Dom som stannade kvar i Afrika
Dom som utvandrade längs indiska oceanen och språkligt sett dominerar Sydostasien
Dom som vandrade norrut i en första omgång - basker, kineser och några till
Dom som vandrade norrut i nästa omgång - resten, inklusive indianerna.

Sen har vi givetvis blandats med varandra. Folkvandringar är inget nytt för 2000-talet.

Björn Nilsson sa...

Ja, det är väl alltid någon som varit tidigt ute med påpekanden och ideer. Annars finns ju, närmast på sagonivå, berättelser om exempelvis walesare som åkt över Atlanten och transformerades till indianer. Mandanerna i Minnesota påstods väl ha sådan härstamning.

Å andra sidan har jag pratat med koreaner som träffat seminoler i Florida och kände sig rätt hemmastadda med dessa.

Dag Lindgren sa...

Min teori:

Övervintringsteknologi och en del annan teknisk utveckling fordras för att gå över Berings sund. Denna kanske utvecklades i Skandinavien (utefter Norges kust) när isen drog sig tillbaks och människan expanderade in i den nyöppnande nichen. Närheten till öppet hav gav föda även på vintern, värme och hyddbyggnadsmaterial (drived) och kylan blev inte så svår. Under värmeperioder kan arktis vara ganska öppet. Så människan spred sig efter kusten Danmark-Sverige- Norge-Norra Ryssland och så småningon över Berings sund. Av någon anledning blev denna spridning framgångsrikare än över kusten längs stilla havet. Att teknologin för spridning längs havet var utvecklad gjorde att människan sedan kunde sprida sig söderut efter nordamerikas norra stillahavskust, som är tillgängligare än inlandet.

Björn Nilsson sa...

Tack för synpunkterna. Jag tror att det finns ett par saker som stör din teori dock (utan att jag säger att den är fel):

Dels var Berings sund fast mark under en del perioder med låga nivåer i världshaven, och detta hände under senaste istiden. Resan från Asien till Amerika skedde på fast mark så jag antar att det inte krävdes mer i kunskapsväg än att ta sig över floder och klara av vinterkvarteren när så krävdes. Mat lär ha överflödat i området. Det var en sorts nordlig savann.

Dels, och detta är intressant, så var inte östra Sibirien täckt av inlandsis. Vet inte varför, men just åt det hållet var ishindren inte så svåra som i Europa. Det minskade behovet för vissa grupper att kunna klara extrema vinterförhållanden, men det gjorde det också lättare för dem att gå österut och slutligen över till Amerika.

Men människor kom ju till Amerika på annat sätt också under stenåldern. Det kan vara så att vissa gick över Atlanten (och då behövde de vara väl insatta i istidsteknologi!), och en del kom med båt från Japan och drev ända ner till Equador. En del kom kanske också över Stilla havet via Polynesien. Spännande!