måndag 11 november 2013

Var finns samhällskontraktet?

Kort reflexion om Samhällskontrakt.

Man kan kalla det något annat, etiketten spelar inte så stor roll när det är innehållet som verkligen räknas. Det handlar om värderingar och sätt att uppträda som håller ett samhälle samman - och om dessa värderingar och sätt att uppträda urvattnas eller fungerar illa faller samhället sönder. Om vänstern vill vara en rörelse för framtiden bör man ta itu med detta. Vad är det för samhälle vi vill ha? Hur skall människor uppträda mot varandra? Det går inte att undvika frågan. Även om vänstern tiger kommer andra att ta sig an den.

Kanske samhället ruttnar uppifrån, som fisken ruttnar från huvudet. Jag vet inte om fisken även kan ruttna från stjärten, men samhället har även ruttna och smittsamma nedre regioner. Marx nämner dem flera gånger, den osedliga och parasitära överklassen och det ruttna och nedgångna trasproletariatet i botten. Om vänstern vill skapa ett hållbart samhällskontrakt gäller det att hitta gemensamma principer för den stora majoriteten som finns mellan överklass och trasproletariat. I dagens samhälle är majoriteten människor som till sin funktion, om vi använder Kommunistiska manifestets språk, är proletärer. Där finns alltså en grundläggande aspekt av klassmotsättningar och klasskamp om man utgår från en vänsterståndpunkt som verkligen är vänster. Andra har inte den klasståndpunkten men kan ändå dela uppfattningen om att städat uppträdande är viktigt.

Men vad gör vänstern? - Så vitt jag vet har man ett par förhållningssätt: antingen ignorera eller ursäkta problemet, eller också ta till sig liberala föreställningar där var och en har sin sanning och kan skita i alla andra. Att tala om klassförhållanden och klasskamp uppfattas förmodligen som hotfullt, för det innebär att man inte kan härja runt efter eget tycke och smak. (Och då är det ju inte 'vänster' längre, utan liberalism.) I den världen kan samhällets toppar bli allt fräckare och parasitära, och i samhällets andra ände ligisterna allt fräckare och parasitära. Den ene knycker några miljoner utan ruelse, den andre slänger sten på ambulanspersonal och brandmän utan ruelse. Och alla betraktar de det vanliga arbetande folket som idioter och fånar som man kan skratta åt och stjäla av, om man nu inte hittar på ännu värre saker. - Och vad gör vi åt det? Överlåter beskrivning av problem och lösningar till sverigedemokraterna och/eller grupper som är betydligt värre än så?


2 kommentarer:

Ola Inghe sa...

Nå, hur ska problemet beskrivas då? Är t.ex. ökad kriminalitet som drabbar vanligt folk ett problem som ökar explosionsartat? Tydligen inte, enligt BRÅ: http://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2013-11-05-utsatthet-for-brott-ar-2012.html.

Också från BRÅ:

http://www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/press/2012-05-24-brottslighet-och-trygghet-i-storstader-kartlagd.html

Egentligen ser jag inget stort skäl att just nu prioritera moralfrågor och trasporletariatproblem extra mycket (annat än byxångest för SD:s framgångar, vilket är ett dåligt skäl).

Det var viktigare under 70-80-talet då t.ex. knarkliberalism etc på bl.a. vänsterkanten innebar att man inte ställde krav på missbrukare att sköta sig. Men de krav på hårdare tag och personligt ansvar som t.ex. Nils Bejerot m.fl. då drev var mera vettiga då, eftersom de balanserades bättre av sociala skyddsnät på bottennivå i form av generösare socialtjänst, vårdmöjligheter för missbrukare osv. än vad som är fallet idag.

Därför var det då lättare att säga år de då fåtaliga tiggarna och dagdrivarna att de faktiskt kunde ta sig i kragen och det fanns konstruktivt stöd från samhället att få. I dag skulle motsvarande käcka paroller ofta nog vara ren cynism.

Jan Wiklund sa...

Det blir lite svårt att diskutera det här eftersom du inte säger vilka du syftar på, Björn. Fram för lite konkretion!