måndag 16 december 2013

Hur länge skall den här traditionen fortsätta?

Så var det så dags igen, den årliga lilla demonstrationen på Mynttorget - nedanför slottet och några tiotal meter från Riksdagen - inför riksdagshjonens årliga beslut att fortsätta kriget i Afghanistan. Hur många gånger mer blir det? Jaja, redan någon gång under första hälften av 1800-talet föreslog humoristen H. B. Palmaer följande devis för dåtidens riksdag: "Här fattas visa beslut." Den uppmärksamme kanske noterar att betydelsen av frasen blir olika beroende av vilket av orden som betonas. - Hade Sverige fungerat bra och haft hyfsad kvalitet på de ledande politikerna och tjänstemännen hade vi knappast suttit i den här situationen. Krigseländet i Afghanistan kan faktiskt ses som ytterligare en aspekt på förfallet här, jämsides med skola, vård, omsorg, kommunikationer etc som tydligen skall få rasa ihop utan större reaktioner.

Nå, några bilder från i kväll:







2 kommentarer:

martin sa...

Jadu, vi är i krig, hur ofattbart är inte det på en skala?! Vi har nu 2 krig under bältet på bara ett par år, det är ofattbart hur det kunde ske. Hur fan kunde vi låta detta ske?!

Varför ända in i helvete, var jag inte på mynttorget?! Jag har ju för fan träffat soldater som varit där, jag har tagit en öl med en soldat och sett honom i ögonen när han sa att afghanistan, det är något annat än balkan... Det var allt han kunde säga. Jag har ju sett en soldat säga hejdå till en kompis, för att sedan återvända till kriget. Till platsen där det är svårt att hitta någon som vill ge sig utanför campen.

Men mobiliseringen, manifestationer är en självklarhet. Men det måst till något ny framkomlig väg för att mobilisera is åna här frågor. Hela västvärlden är ett fiasko vad gäller mobilisering för fred. Vad skall vi göra?! Hur kan vi få demokratin att suta mörda?!

Björn Nilsson sa...

Demokrati är inte liktydigt med icke-mördande. Demokratier kan begå de mest ohyggliga övergrepp. Men Stefan Lindgren som talade igår pekade på det hoppfulla när opinionerna i UK och USA satte käppar i hjulet för öppet angrepp mot Syrien. Det är ju också en demokratisk aspekt.

I Sverige är vi ju inte vana vid att kontakta "vår kongressledamot" (ursäkta, "vår riksdagsman") för att framföra synpunkter. Dessutom är den ordinäre socialdemokratiske partimedlemmens ryggmjukhet inför partiledningen en nyckelfaktor. Detta befriar dock inte ledningen från ansvaret att ha drivit Sverige i krig.

Ytterligare en faktor som krigspartiet internationellt har tjänat länge på är att man tröttat ut opinionen genom att ignorera och köra över den. När krigen inte gått att stoppa trots jättedemonstrationer, och de ansvariga kunnat sitta kvar på sina välbetalda positioner, har folk tröttnat. Det kanske går över nu. Man får hoppas det.