torsdag 5 december 2013

Skräms inte i onödan!

Tänkvärda synpunkter från Birger Schlaug igen (och i grunden handlar det om mycket mer än sd, läs noga):

Uppmärksammade texter, typ "banka Jimmie gul och blå", är något som säkert kan stärka redan övertygade antirasister och/eller SD-motståndare - men lika säkert leder den typen av fraser till att marginalväljare snarare närmar sig SD. Få har koll på den aktuella kulturformens uttryckssätt - har man det begriper man att texten kan ha en helt annan innebörd än att rent praktiskt banka på någon.

Samma sak riskerar att ske om antifascistiska aktioner urartar till våld och hot. Man stärker de egna, men fjärmar sig från dem man rimligen borde få att lyssna. Balansgången i motstånd är alltid svårt. Våld och hot har en tendens att skrämma även dem man inte vill skrämma. SD hade inte vuxit om skinnskallar fortfarande sprungit omkring med svenska flaggor och skrikit ut hat. Ett och annat järnrör skrämmer inte på samma sätt.
Notera särskilt att "Våld och hot har en tendens att skrämma även dem man inte vill skrämma". Detta är en sak som även revolutionära rörelser med sympatisk (enligt min mening) inriktning bör tänka på. Det fungerar inget vidare om den synliga revolutionära förtruppen ser ut som skaror av aggressiva unga män/gapiga tonårskillar i förorterna - och kanske ibland uppträder som sådana också. Att framhålla sådana som ett föredöme kan vara att skrämmas i onödan, och det är ju dumt.

Fel folk skräms: gemene man drar sig undan, medan den statliga våldsapparaten bara tackar och tar emot. Men när det är rätt slutna grupper som utgör 'förtruppen' kan sådana insikter vara rätt svåra att tränga in (facktermen för den sortens inkrökthet är 'grupptänkande'). Deras verksamhet blir i bästa fall meningslös, i värsta fall självförstörande. - En visserligen svår, men fullt tänkbar, revolutionär taktik skulle kunna vara att minimera våldsanvändning, bara klippa till när det är lätt att motivera och förklara, och försöka driva in motståndarna på den fredliga kampens fält där våldsapparaten får svårare att agera och det blir lättare att skapa bred opinion. Inte lätt, som sagt, men borde inte vara omöjligt.

(Not: om jag skulle polemisera mot Birger så handlar det om  "den aktuella kulturformens uttryckssätt". Vad jag minns var Linderborg inne på samma spår i Aftonlövet, nämligen att det mer handlar om teater när rapparna ylar som värst. Men om man nu vill tjoa om att slå någon på truten, men egentligen inte menar det, varför skall man då tjoa över huvud taget?)

8 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Exakt. Det var en diskussion om detta bland anarkisterna på yelah, och den tog slut när jag postade ett inlägg som numera också finns på http://www.folkrorelser.org/blogg/2012/05/27/det-som-raknas-ar-framgang/

"Vi måste sluta upp med att diskutera frågor om våld och icke-våld utifrån nån sorts moraliserande termer. I politiken finns det bara en moral: att ha framgång. Alla handlingar som leder till att motparten får framgång är om inte omoraliska så i alla fall hycklande, dvs man verkar objektivt för mål som man säger sig inte ha." Etc.

Slutsatsen blir ungefär att våld fungerar i ganska få fall, och att man bör begränsa våldsanvändningen till dessa - om man inte nöjer sig med att vara en maffia.

Simsalablunder sa...

Kan tycka det är märkligt hur stort denna rappande text har fått. I synnerhet om man betänker att sverigedemokratiska riksdagsmän hade järnrör i näven och filmade det själva. Det var ju direkt hot om våld av grövre sort av högt uppsatta politiker. Här är det några rappare…

Sedan kan man ju ifrågasätta hur man så tvärsäkert tror sig veta att beroende på vad rappare sjunger för text, kommer det att få marginalväljare att närma sig SD.

Hur vet man det? Vad finns det för djuplodande undersökningar som visar att en sångtext kan få en marginalväljare att ta ett steg hit eller dit? Och vilka marginalväljare tog steg bort från SD när järnrören syntes i bild? Inte mätbart i varje fall.

Ja, jag jag vet att man säkert menar att spelet i media gällande rapptexten kan få marginalväljare åt SD. Fast även det är bara ett antagande taget ur luften.

Björn Nilsson sa...

Jan, intressant post på Folkrörelsebloggen. Kanske något för kamraterna i vissa grupper att grunna över.

Sim, det verkar som det inte spelar någon roll om sd-are viftar med tillhyggen eller om de hotas med verbalt våld, de människor som dras till sd:s politik fortsätter med det. Vilket antyder att nyckeln till sd:s framgång/motgång ligger på ett annat plan. Och det är väl helt enkelt att hela det politiska etablissemanget uppträder på ett sätt som främjar en 'outsider' som sd. Partiet kan alltid framställa sig som offer och sanningssägare mot en korrupt elit. I viss mån stämmer det ju också, annars hade den taktiken inte kunnat slå igenom. Eliten är korrupt och har egenintressen som inte delas av medborgarna i stort.

Simsalablunder sa...

Jag tror det rakt av handlar om arbete åt alla som vill arbeta. Fixar man det så minskar SD:s stöd drastiskt, för där har de inget. De andra partierna har ju inte heller det, mer än som bäst på marginalen.

Björn Nilsson sa...

Arbetsgaranti, med andra ord. En viktig del av MMT, och säger man MMT vrålar eliten 'hyperinflation', om den inte bara svimmar rakt av!

Jan Wiklund sa...

Exakt. Det handlar om arbete och framtidstro, och där har de traditionella partierna inte något att bjuda på. Som Colin Crouch säger i senaste miljötidningen: Politiken och politikerna har blivit cyniska.

http://www.jordensvanner.se/2013/demokratin-toms-pa-sitt-innehall#more-13862

Det parti som lyckas be budgethökarna att dra åt helvete och börjar "bygga landet", som S på 30-talet, tar över alla SDs väljare.

Simsalablunder sa...

Flera sk progressiva miljövänner kan inte greppa det heller. Säger man arbete åt alla, som vill arbeta, utan att specificera mer än så, så går en del helt i taket. De vill helt enkelt inte förstå att människor behöver en lön att kunna leva på, och det i sig innebär konsumtion, men inte vad man konsumerar. På något konstigt vis tycks de tro att en medborgarlön inte skulle gå till konsumtion. Vad är den då bra till? Kuddstoppning?

/lasse sa...

En skillnad mot 30-talet är nog att då hade nog de flesta i riksdagen en annan erfarenhet från samhället. Man hade egen praktisk erfarenhet från den sk marknaden, man förstod bättre hur det fungerade i praktiken. I dag är i stort sett hela gänget yrkespolitiker, broilers, som tror att marknaden är som de får lära sig i de nyliberala sagorna. Det ger dålig förmåga att att förstå hur ekonomin fungerar och att ta till sig förnuftiga idéer om ekonomi. Om man väntar på att dessa broilers ska komma med något förnuftigt om ekonomi får man nog vänta länge.

SD har förstås ingen annan syn på ekonomi än den gängse men de adresserar den vanmakt som nog många känner. Hade de inte haft (och har) sin extrema ursprung och lite mer mogna företrädare skulle de kunnat vara i storlek med Framskrittspartiet i Norge.

SD borde vara en förebild för de som vill förändra samhället, inte deras politik men hur de från kraftigt underläge energiskt och målmedvetet arbetade sig in i Riksdagen. Nu är det snart val. När det gäller vänster och progressiva krafter blir det väl som vanligt sen S blev ett ordinärt borgerligt parti i mitten av 80-talet, anhängarna uppmanas (uppgivet) att rösta så det minst dåliga kan bilda regering, dvs S.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17965902.ab
"Bakom skramlet om nedskärningar, nödlån och att Grekland trots allt är på rätt väg fortsätter sönderfallet. ...
...
Den som klarar sig med en lönesänkning på 25 procent kan skatta sig lycklig. Arbetslösheten ligger på 27 procent, ungdomsarbetslösheten på 58."

Det här är enligt europeisk socialdemokrati, inkl svensk, den "enda vägen", Euron är heligare än folket i EU. SD är ett parti med extremistiskt munväder, europeisk socialdemokrati är det i praktiken på kontinental skala.