fredag 31 maj 2013

Det är OK att datorn tar ditt jobb!

Dator- och robotrevolutionen som löfte eller ett hot? Här är en kille som heter Federico Pistono som pratar om ämnet och gör reklam för en bok.

Jag tror inte han framför en enda tanke som är särskilt originell, men det gör inget. En marxist skulle lägga till klasskampen eftersom det knappast lär vara möjligt att uppnå de fina målen utan kamp, men i övrigt är innehållet OK ur marxistisk synvinkel tror jag.

Den teknologiska revolution som nyss börjat i samhällets bas kommer att tvinga fram enorma förändringar i hur vi lever våra liv. Det behöver inte vara till det sämre under förutsättning att vi tar tillvara möjligheterna och anpassar våra liv till vad den här planeten orkar med.

Att en kille som Pistono föreläser om detta inför en medelklasspublik i Wien kanske isolerat är en obetydlig händelse. Men när detta sker på många ställen, och den här sortens tänkande blir allt vanligare, kan något intressant hända: Som Marx påpekat är de dominerande tankarna den härskande klassens tänkande. Men när de dominerande tankarna bryter ihop inför en förändrad verklighet kan andra ideer bli dominerande och göra att samhällets överbyggnad (politik, lagar, kultur etc.) förändras. Det är i en sådan situation, när kampen mellan olika tankeskolor blir akut, som  den härskande klassen kan vältas överända.

Frågan är vad som händer sedan. På många håll är nog härskarna beredda till extrema åtgärder för att behålla makten, men hur länge kan de hålla emot om samhällets grundvalar bara glider iväg under deras fötter utan att de kan göra något? Den tekniska revolutionen kan användas för att slå ner folk (och ta deras tråkiga arbeten ifrån dem), men den kan också innebära att mänskligheten för första gången får möjligheten att befria sig från kroppsligt och själsligt nedbrytande arbeten och bli ... ja, vadå? Riktiga människor kanske, vad det nu kan innebära.


Deflation?

Kopierat från Statistiska Centralbyråns hemsida idag:


Om inte detta är deflation, vad är då deflation?

Detta diagram är också kopierat från SCB ...

Inflationstakten enligt KPI


Återhämtningen efter den stora krisen 2008/2009 har inte varit så stark att nivåerna från före krisen har uppnåtts. Det kan ju betyda att fallet blir mindre nu, eller att det är en mer långsiktig nedgång vi ser.

Kortvariga ryck upp eller ned i priserna är en sak, långvariga långsamma förändringar en annan. Orsakerna kan vara väldigt olika. Det kan vara tillfälliga störningar i utbud och/eller efterfrågan av viktiga varor. Det kan också vara långsiktiga förändringar som hänger samman med hur samhället i stort utvecklar sig. Ett exempel: Minskar möjligheterna att handla på kredit kommer den kreditdrivna konsumtionen naturligtvis att minska, och därmed kan sänkt efterfrågan slå igenom i form av obefintlig inflation eller till och med deflation. Ett annat exempel: om stora grupper av arbetande rationaliseras bort från hyggligt betalda arbeten och sedan blir arbetslösa, eller kommer tillbaka till sämre betalda arbeten, kommer det att slå igenom på konsumtionen också. Det senare kan bero av datorisering, eller att vissa industrier flyttar ur landet.

Men det här är nog som väder och klimat: vädret är det vi ser varje dag och det är lätt att förstå varför det är som det är, medan klimatet är långsiktigt och inte alltid kan sättas i relation till dagens väder.

I dårarnas rike ... repris

Apoteken har blivit sämre på recept, påstår det förmodligen extremist-infiltrerade Statskontoret i en ny rapport.

En majoritet av de anställda tycker att möjligheterna till kompetensutveckling har försämrats. På sikt kan det innebära en risk för patientsäkerheten, enligt Statskontoret.
– Vi tycker att det här är lite bekymmersamt. Personalens kunskap om läkemedel och läkemedelsanvändning är en grundförutsättning för en säker och fungerande verksamhet, säger Thomas Ringbom, utredare på Statskontoret ...

Nja, med risk för att låta tjatig ... vi har ju det här med vinstdrivna företag. Ett vinstdrivet företag har eventuell god service, tjänster och produkter, kundtillfredsställelse, samhällsnytta och liknande inte som mål i sig, utan som medel för att uppnå just den där vinsten. I liberalens ljusblåa värld kommer mål och medel att hänga ihop och göra att allt blir så bra som det kan bli. Många liberaler verkar uppfatta alla företag som om de vore småskuttar på en marknad som fullständigt kryllar av konkurrenter, och där varje företag är utlämnat helt till kundernas nycker. I verkligheten ser det ju något annorlunda ut ...

Såväl den kallhamrade räknenissen som den marknadskritiske marxisten kommer att peka på att driften att gå direkt på vinsten är obetvinglig. Kan man dra ned god service, tjänster och produkter, kundtillfredsställelse, samhällsnytta och liknande och därmed få bättre vinst, ja då är ju valet lätt för vinstjägaren. Eller man kan ta pengarna och sticka, något som nu verkar hända i ökande grad bland så kallade friskolor. Har man dessutom politisk uppbackning för de här påhitten är det bara att ropa "bingo"!

Det hoppar många grodor i dagens politik. Den här ser dessutom något moloken ut, och skulle dessutom behöva en massa hudvård som det verkar.

I dårarnas rike ...

... är det svårt med självklarheter:

Socialdemokraterna och Miljöpartiet är överens om att införa en lag som tvingar skolbolag att ha utbildning som huvudsyfte i stället för vinst.

Och den som trodde att utbildning skulle vara skolans huvudsyfte kan klia sig i skallen och undra "va i hela friden tänker dom?" Tror de här partierna att vinstdrivna bolag skulle sluta vara vinstdrivna när de börjar driva skolor (vårdcentraler, sjukhus, äldreboende, apotek etc etc)?

Jaja, de sitter ju i Riksdagen, och redan för mer än 150 år sedan föreslog humoristen, skribenten och radikalen Palmaer följande överskrift till Riksdagen: Här fattas visa beslut. (Notera att den lilla meningen kan läsas och tolkas på flera sätt!)

Ugglor är symbol för vishet. Av någon anledning har inget av riksdagspartierna ugglan som symbol - kan det bero av någon sorts självinsikt?

torsdag 30 maj 2013

Se upp för mammuten därborta!



Ja, ännu har vi inte kommit så långt att mammutar åter kan trampa fram på de sibiriska slätterna, men det kanske kommer? Bilden ovan hade jag i ett blogginlägg från 2008 där det spekulerades om att man skulle kunna återskapa mammuten med hjälp av bevarad DNA.

Nu har förhoppningarna ökat igen, i och med att en ovanligt välbevarad mammut där blod fanns kvar, har hittats på Nysibiriska öarna norr om Sibirien. Blodet tycks ha bevarats i nedfruset skick under tiotusen år. En sensation om det stämmer.

mammoth blood
Detta påstås vara mammutblod


Här ligger Nysibiriska öarna, vid A-et

När jag zoomade in på öarna upptäckte jag något intressant på den största. Det finns inte många platsnamn där, men i alla fall ett som betecknar en stor vik med en massa is: Zaliv Gedensthroma. Ryskan har ju inget H, utan det ersätts av G. Kan detta vara Hedenshtroma, med andra ord Hedenström? 

Förarlösa tåg - och färre jobb, eller ...?


Vad är det som är bra med förarlösa tåg?

-Det kan bli lägre driftskostnad, det vill säga personalkostnad. Eller möjlighet att införa mer kundnära personal bland resenärer i tåg och på stationer. Det blir lättare att förstärka trafiken och vara flexibel om man inte behöver hitta en förare. Vi kan köra fler tåg än i dag, i lågtrafik kan vi köra halva tåg med fem minuters mellanrum i stället för ett långt tåg var tionde minut, eftersom det då inte behövs dubbelt så många förare.

- Det behövs också färre tåg. Röda linjen har fyra ändstationer, och vid varje vändning måste föraren gå hela vägen till andra änden av tåget. Det tror man inte, men det tar mycket tid. Kan vi spara in den tiden behövs fyra tåg färre, som vi hade behövt köpa in omkring 2020, och ändå klara målet för turtäthet. Då sparar vi 500 miljoner kronor.

Förarlösa tunnelbanelinjer finns redan i Köpenhamn, Paris, Lyon, Barcelona, Milano, São Paolo och Dubai. Singapore öppnar en ny tunnelbanelinje i slutet av året. Utvecklingen är intressant på flera sätt: tunnelbane- och tågföraren, liksom bilchauffören, är grupper som ersätts av teknik. Detta liksom i en massa andra funktioner som affärs- och bankkassörer, bibliotekarier, telefonister, sekreterare etc. Ibland försvinner funktionen helt, ibland förenklas den och flyttas till andra utförare. Fordonsföraren försvinner, du är din egen kassör i butiken, exempelvis, eller skriver själv de affärsbrev som sekreteraren förut ordnade åt dig.

"Lägre driftskostnad" anger projektledaren som ett argument för förarlösa tåg. Men samtidigt som en kostnad minskar ökar andra. Det måste ju byggas en massa säkerhet runt det nya systemet och det är inte gratis. Dessutom bör det finnas personal som vandrar runt i och omkring tågen och håller ordning och ser till att det är snyggt och rent. Varför inte jämföra med Tvärbanan i Stockholm som har konduktörer som hela tiden går i vagnarna, och där det alltid (så vitt jag vet) är bra ordning, ingen nedskräpning, och ofta rätt trivsamt.

Jobb försvinner inte bara, en del ersätts, men trenden är att datorstyrd teknik tar över mer och mer i alla möjliga områden. Då är frågan: ser vi det som ett problem ... eller en möjlighet!? Ser vi massarbetslöshet, eller ser vi det möjliga språnget in i Frihetens rike där vi, som lord Keynes en gång trodde, kan nöja oss med ett par timmars arbete per dag?

tisdag 28 maj 2013

Jaha, det finns ett sådant förbund också

Klippt från Kyrkans tidning:

Svenska kyrkans mångårige generalsekreterare Sören Ekström avtackades som ordförande för Sveriges kyrkogård- och krematorieförbund i måndags. Ny ordförande är riksdagsdirektör Kahtrin Flossing tidigare hovrättspresident och begravningsutredare. 

Det känns tryggt att veta att krematorierna är ordentligt organiserade, man lär ju passera ett sådant någon gång framöver och då vill man ju att det är ordning och reda!

För övrigt kan jag, med tanke på senaste tidens störningar, rekommendera en artikel i samma tidning som visar hur olika myndigheter kan ta ifrån människor deras värdighet. Man kan skoja om "kränkthetskulturen", men ibland blir människor verkligen kränkta.

Ett par bilder som jag tog på Skogskyrkogården i Stockholm förra året, det är nog krematorieavdelningen där bland annat. "Vi skall alla den vägen vandra", "sic transit gloria mundi", etc. etc.

Så här såg det ut i augusti

Och så här i november, strax innan vintern slog till

måndag 27 maj 2013

Arbete som opium



Platsanställde, du som jäktad är och klagar,
- minns att arbete är lyx i våra dagar.

...

Ej mer syndaskuld som du från Adam ärver
- arbete är opium för folkets nerver.

Hjalmar Gullberg i dikten 'Mannens åldrar' (tredje avdelningen, 'Arbetets söner'), från diktsamlingen Att övervinna världen, 1937.

söndag 26 maj 2013

Dumt klotter, eller bara amerikanskt?


Det här fotograferade jag söndag morgon, vid Södertäljevägen. Jag funderar över om budskapet är tänkvärt, smart ... eller om det bara är amerikanskt! Nu är det ju skrivet på engelska till att börja med, och det är underligt när vi befinner oss i ett område där ett annat germanskt språk är klart dominerande.

Men om vi tar budskapet och granskar det. Att en lögn som upprepas tillräckligt ofta kan bli sanning vet vi, men blir den automatiskt politik? Jag undrar. Jag får en vision av övergödda amrisar som bräker om att "politiker bara ljuger". Och vips har de gjort sig själva maktlösa, för om de försöker göra något åt samhällets problem så blir det ju politik som redan är utpekad som lögn!

Ibland/till och med ofta, kommer det lögner, halvsanningar och förtiganden från politiker, och vad de säger bör betraktas kritiskt. Men när kritiken blir ett slappt gnällande om att "politiker bara ljuger" är jag inte med. Då öppnar man dörren för listiga figurer som hävdar att de inte är politiker, men som lik förbaskat har en agenda ... och den kanske inte är så kul alla dagar. Det är inte politiker som "bara ljuger", det är amerikaner ... eller?

lördag 25 maj 2013

Anschluss?

Delstaten Brandenburg som är aktuellt i den här texten ligger däruppe vid tyska östgränsen. Och mitt i Brandenburg ligger Berlin som en egen delstat.

Det tyska ordet 'Anschluss', anslutning, har en dålig klang åtminstone sedan 1938 när Österrike anslöts till Tyskland. (Man brukar glömma att de protyska och pro-nazistiska stämningarna var starka i Österrike vid anslutningen, så påståendet att Österrike var Hitlers första offer håller inte helt.)  Som bekant slogs de två tyska staterna ihop 1990, men vad skall man kalla denna händelse? Ett ord bannlystes i sammanhanget, nämligen 'Anschluss'. Här är en översättning från tyska tidningen Junge Welt, tack till trogne läsare Sixten för den här texten:

Den 13 februari 1990 förklarade förbundskansler Helmut Kohl för en DDR-regeringsdelegation att han inte ville höra ordet Anschluss. DDR-ministern Wolfgang Ullmann (Demokrati Nu) hade nämligen så betecknat Kohls plan att med hjälp av en valutaplan uppnå att förbundstysk samhälls- och rättsordning snabbt skulle föras över på DDR.  
Många utländska och östtyska historiker använder idag begreppet för den så kallade enandeprocessen. För västtyska vetenskapsmän och journalister är det ett tabuord. I slutet av augusti 2010 talade ministerpresidenten i Brandenburg Matthias Platzeck i Spiegel om en ”västtysk Anschluss-hållning”. Upprördheten blev stor. Men Platzeck vidhåller. ”Jag har aldrig fått så många mail. De var mycket olika: från väst elaka, från öst uteslutande positiva.” [Den socialdemokratiske veteranen Egon Bahr stödde dock Platzeck.]

Det stärkte honom i hans uppfattning. Som representant för de Gröna 1990 vände han sig mot att DDR skulle ingå i Förbundsrepubliken. Han gör nu en resumé av 20 års Anschluss. Utan större ansträngning kunde man ha övertagit från Östtyskland ett par värden, symboler eller strukturer t ex inom hälsovården. Där införs nu en del av vad som avskaffades då. Tumregeln var: Allt bra kommer från väst, från öst allt dåligt.

När 80% av östtyskarna fick lära ett nytt yrke och varannan familj fick känna på arbetslöshet, då kan inte alla jubla. Brandenburgs förvaltning och näringsliv regeras nu till 80% av västtyskar. Den samlade rättskipningen är västtysk, det mesta av ledningen inom polis och Bundeswehr. Också chefredaktörerna i medievärlden. Enligt Bild har 20 nya Stasiangivare avslöjats i Linkes Brandenburgsfraktion. I verkligheten var det två. Så här har Ossis det. De smädas till och med av den fria pressen.

Säga vad man vill, men snyggt statsvapen hade DDR. Hammaren och skäran var utbytt mot hammare och passare, vilket väl passade landets tekniska nivå bättre. Bönderna representerades i stället av sädesaxen som bildar ramen.

fredag 24 maj 2013

"Modskravallerna 10 år!"


Den här bilden kan ha tagits tidigast 1975, och inte så långt därefter, eftersom affischen är i så gott skick. "Modskravallerna 10 år!" Denna begivenhet inträffade ju 1965 när polis och ungdomar slogs några dagar vid Hötorget. Jag var inte med. Började inte bråket med att det var något med en gubbe och en hund ...?

Sommaren 1975 köpte jag en systemkamera och plåtade rätt flitigt under några år. Och då slank den här affischen med.

Av någon anledning tror jag mig minnas att jag tog bilden någonstans i närheten av Konstfack i närheten av Gärdet. Men jag går inte i god för att jag minns rätt!

Lästips om förortslivet

Läs en vettig gästbloggare hos Cornucopia?, en med egna erfarenheter från en stockholmsförort. Tycker det bekräftar annan information som kommit tidigare och stärker bilden av hur somliga förorter behandlas/misshandlas av överheten. Eftersom författaren verkar vara "etnisk svensk" är det skrivna inte så lätt att vifta bort tror jag. Eller ...?

Om vi tar Husby och mannen som sköts där så verkar det konstigt att polisen inte kunde ta hand om en 69-åring med kniv på ett smidigare sätt. Hade det varit en tjugoåring som löpt amok på gatan bland människor med ett samurajsvärd kunde pistolskott ha varit befogat, men nu finns det frågetecken. Ett annat frågetecken är om mannen var hotad av ett gäng. I så fall kan man undra om det är samma figurer som nu ställer till elände med bränder och slagsmål som tidigare ägnat sig åt trakasserier mot just den mannen - fast man säger sig protestera mot skjutningen!?

torsdag 23 maj 2013

Historiens egendomliga vägar

Historien vandrar stundtals egendomliga vägar. Gamle tyske filosofen Hegel såg, om jag förstår saken rätt, den historiska utvecklingen som att "Världsanden" vandrar fram genom tiden och blir mer och mer medveten om sig själv. Förutom "Världsanden" tror jag Hegel opererade med mindre "folkandar" också, som bara var aktiva och i god form under kortare perioder innan de tacklade av. För att prata med Hegel så har "Världsanden" lyft på sin feta häck och börjat vandra i riktning mot stater på uppgång, som Ryssland och Kina. Men vandringen verkar lite virrig ...

Trogne läsaren Sixten har skickat en tysk artikel om den ryska flottuppladdningen i östra Medelhavet. Detta kanske inspirerad av min missilfyllda artikel för några dagar sedan. Eftersom många läsare kanske inte vet att tyska är ett viktigt europeiskt språk och inte förstår det skall jag meddela några intressanta uppgifter i artikeln. Fler och fler ryska krigsfartyg samlas utanför syriska kusten. De verkar ha god kapacitet för att se till att det inte blir någon flottblockad mot Syrien, i och med att man har möjligheter att bekämpa ubåtar, rensa bort minor etc.

Ubåtsjaktfartyget Amiral Pantelejev tillhör fartygen som skall patrullera utanför Syrien

En intressant aspekt av det hela är att en del ryska fartyg gått in till Limassol på Cypern. Vad som inte nämns i artikeln är att britterna har baser på Cypern. Kan det gå så att brittiska och ryska styrkor kommer att ligga inom bekvämt skjutavstånd från varandra om det verkligen hettar till? Vad som nämns i artikeln är däremot att det kan finnas ett samband mellan välkomnandet av de ryska fartygen och den ekonomiska krisen som golvat Cypern. Betalar ryssarna bra för hamnrättigheter, har det något att göra med de ryska bankkonton som hann tömmas när cypriotiska regeringen i desperation lade en extra skatt på bankkonton, eller ...?

Om ryska fartyg förtöjda i Limassol skulle utsättas för angrepp så vore det, tror artikelförfattaren, att se som ett angrepp mot EU. EU-staterna har lovat att hjälpa varandra vid angrepp. Samtidigt är ju flera EU-stater djupt inblandade i försöken att underminera Syrien, så det hela verkar som en riktig röra. Vet den där "Världsanden" vad den håller på med egentligen? Skall det sluta med att EU måste försvara sig mot sig själv?

På tal om kravaller ...

... så undrade jag vilket år Berzelii-kravallerna inträffade. Götgatan 48 är ju självförklarande, men till Berzelii Park hade jag inget datum. Testade på google med sökorden "berzelii park kravaller".  Ett av svaren på sökningen ledde till ett upplysande kapitel i en bok. Det är historikern Roddy Nilssons uppsats Kravaller i folkhemmet. Ligister, mods och kollektivt våld under efterkrigsperioden. 1951 är rätt år för Berzelii Park. Hötorgskravallerna 1965 behandlas också, men där visste jag ju årtalet redan.

Intressant läsning, särskilt med tanke på vad den mer eller mindre fina rännstenspressen skrev när det begav sig. Det är i stort sett samma tugg hela tiden. Men hos Nilsson sätts kravallerna in i ett större historiskt perspektiv, vilket ju är historikerns uppgift men något som slaskpress och rännstenspolitiker avskyr.

Det finns ingen anledning att ursäkta våldet och förstörelsen i de senaste upploppen, men de är inte unika som händelser om man ser i ett historiskt perspektiv. Vad man kan frukta är att våldsnivån skruvas upp från båda sidor, med alltmer militariserade polisstyrkor som brakar ihop med nutidens "kravallpojkar" som har tillgång till skjutvapen. Vi är inte där ännu, men risken finns. Det är en följd av den otrevliga utveckling som kallas "militär urbanism" och som jag behandlade första gången på bloggen här. Hur länge dröjer det innan polisens drönare surrar omkring mellan förslummade hus i förorter som bara uppmärksammas när det blir oroligheter?

Gamle Berzelius själv. Ser lite butter eller fundersam ut!
I juni 2010 var det också bråk i Rinkeby, vilket gjorde att jag skrev detta.

onsdag 22 maj 2013

In- och uthopp

Vi minns (kanske mer med trötthet än rörelse) Mohamed Omars in- och uthopp från islamismen under de senaste åren. Nu kan vi på samma sätt lägga märke till Thomas Nydahls in- och uthopp från tidningen Dispatch International som blivit för nazi-anknuten för hans smak. Redogörelse här.

Själv tänker jag inte be om ursäkt för något, allrahelst som väldigt litet från min vassa penna blivit publicerat och kan reta upp någon. Men i händelse att det ibland förekommit reformism, revisionism, anarkism, ultravänster, dåliga skämt och usla formuleringar samt en del mindre goda dikter beklagar jag detta (men ber banne mig inte om ursäkt!).

Nåja, MO har inte lämnat islam och TO lämnar inte islam-kritiken, så total-avhopp och omvändelser av Saulus/Paulus-typ rör det sig inte om.

Ryssland stiger fram. Lästips och funderingar

Att se hur världshistoria sker (utan att behöva vara i stormcentrum, tack för det!) är intressant, fascinerande, skrämmande. Det syriska kriget mal på, men det är inte bara striderna i landet utan de ändrade kraft- och maktförhållandena i omvärlden som kan få världshistorisk betydelse. Om en händelse är världshistorisk tar ju ett tag innan vi verkligen vet, det kan ju röra sig om ett tillfälligt buller bara, men just nu verkar det hända saker.

När sarin-, kannibal- och islamistkämparna misslyckats skulle en regelrätt invasion av Syrien vara sista utvägen för USA och dess vänner och lydstater. Men det finns vissa hinder. Inte bara att Syrien har en krigsmakt av helt annan kaliber än Libyen, utan att den rustas upp med kraftfulla vapen av senaste modell. En del vapen finns på land, en del på de ryska krigsfartyg som nu i ökande omfattning samlas i Medelhavet. Den här artikeln handlar om det. De som drog igång den syriska krisen hade nog inte räknat med att det skulle leda till att Ryssland i stor skala återvänder som flottmakt till Medelhavet. Inte heller att Syrien skulle utrustas med robotar som kan slå hårt mot angripare till sjöss, på land, i luften - och detta även om angriparen är Israel.

Syrian government forces on patrol in Daraa province
Syriska regeringssoldater i Deraa-provinsen i södra delen av landet. Där skedde ett storskaligt försök att skicka in nya pålitliga "rebeller" från Jordanien. Försöket misslyckades. 

Nästa lästips: USAmerikanske professorn Juan Cole skriver mycket bra saker, samtidigt som han (likt ett antal andra personer) verkar ha fått Libyen och Syrien om bakfoten. Men som professor måste han väl hålla sig litegrann till fakta även vad det gäller bakfoten, och den här artikeln är läsvärd. Den tar också upp Rysslands ökande inflytande och hårdnande attityd mot bland annat Israel. Netanyahu får se upp vad han tar sig för framöver! Det har pratats om att dra "röda linjer" för det ena och andra på senaste tiden. Det verkar som det är Ryssland som nu bestämmer vilka linjer som räknas.


Ryskt luftvärn modell S-300. Antar att de skorstensliknande sakerna därbak innehåller robotar.

Ur svensk synvinkel är detta intressant. Mycket har förändrats sedan fyll-Boris Jeltsins dagar. Ryssland har gått igenom en av sina perioder av "stor oreda" men har nu en ledning som söker samla landet igen och se till att det inte blir en sparkboll för utländska intressen och plundringar. Sparka vill man göra själv när man känner att det behövs. Men man sparkar inte i onödan, utan talar konsekvent för diplomati och internationell rätt. Samtidigt som detta sker i Ryssland försöker en del krafter i Sverige få oss allt närmre knutna till förlorarsidan, till USA och NATO. Är det smart? Är det inte dags att börja diskutera en uppdaterad neutralitet och ett förhållande till Ryssland som inte pendlar mellan förakt och hysteriska skrik utan några mellanlägen?

Iskander-robot. Skall kunna skicka iväg en sprängladdning upp till 28 mil och träffa rätt på några meter när.  Dessutom är roboten ohyggligt snabb, väldigt flink att svänga samt att lägga ut skenmål, så den är svår att skjuta ned. Finns också i Syrien. Kan träffa såväl israeliska flygbaser som USAmerikanska hangarfartyg, antar jag.

Omdöme respektive regler

Ett citat från norska Radikalt Økonominettverk, ur en artikel som behandlar grekiskt fiffel med officiell statistik:

Det viktigste paradigmeskillet penge- og budsjettpolitikken fra keynesiansk økonomi til monetarisme kan oppsummeres som «rules versus discretion», altså regler versus dømmekraft. I det tidligere paradigmet var det dømmekraften som hersket, og sentralbankens pengepolitikk og budsjettpolitikken skulle tilpasses økonomiske konjunkturer. I dagens paradigme skal man styre etter regler.

För den som har lite svårt med norska språket: den viktigaste skillnaden mellan keynesianism och dagens monetarism är att den förra styrdes av omdöme och den senare av regler. Då ligger det ju nära till hands att etikettera monetarismen som 'omdömeslös'. Det stämmer nog inte alltid - men ibland. För nyliberalen/monetaristen kan kartan vara viktigare än terrängen ... och då kan man ju gå vilse rejält.

Dessutom, om man skall vara filosofisk, så är ju kravet att penning- och budgetpolitiken skall anpassas till konjunkturerna också en regel! Men det är nog så att den regeln har en annan inverkan på styrkeförhållandena i klassamhället än nyliberalernas regler.

tisdag 21 maj 2013

Värmländsk struts?

En struts rapporteras knalla omkring i Molkom i Värmland ...

Struts. Foto: Polisen


... och det där på bilden kan ju vara en struts. Eller också är det Löpar-Nisse som virrar omkring tillplattad och förvirrad efter en ovanligt blöt natt och inte riktigt vet var han är. Med värmlänningar vet man ju aldrig ...

söndag 19 maj 2013

På tal om indianböcker ...

... som jag nämnde igår: det har (upptäckte jag också igår, tack vare utskick av nyhetsbrev från Forskning.se) kommit en avhandling som handlar om indianböcker på svenska. I Skinnstrumpas spår. Svenska barn- och ungdomsböcker om indianer, 1860-2008 av Yvonne Pålsson. Snabb sammanfattning finns här, men följer man länkarna kommer man fram till själva avhandlingen som kan laddas ned för vidare studier. Jag gjorde några raska nedslag och fann en del författare och titlar som känns igen.


Det ser ju spännande ut, men verkar det inte konstigt med en skogsindian som har en fjäderbuske à la  prärieindian på skallen?


Följande text publicerade jag redan 2007, Drömmen om Hjortfot (i Palestina, kanske?). Kanske en repris kan passa, grundtanken och slutsatsen känns inte omoderna:


I stället för att skriva om en bok skriver jag den här gången om en kategori av böcker, nämligen den typ av ungdomsböcker som förekom när jag var ung. Det man läser i sin barndom kan hänga med hela livet, och ingen kan hävda att inte även dessa ”oskyldiga” böcker har en ideologisk sida. Författaren har värderingar, bra eller dåliga, som på det ena eller andra sättet lyser igenom. Det gäller även äventyrsskildringar från Wahlströms förlag. Sådana slukade jag och många andra så fort vi hade lärt oss läsa. Det var indianhistorier från Nordamerika eller motsvarande äventyrsskildringar från andra delar av det som idag kallas Tredje världen. De modiga nybyggarna slogs mot elaka indianer (eller svarta eller indier). Det var en kamp på liv och död mot de hemska infödingarna som inte brukade marken som de europeiska invandrarna och därför gott kunde jagas bort, men i dessa berättelser fanns det medhjälpare som var från trakten. Och dessa litterära gestalter måste ha påverkat oss och förvirrat våra oskyldiga sinnen. 
Vi tillhör ju en generation vars mer inflytelserika medlemmar inte har släppt ifrån sig makten och därför är vårt medvetna och omedvetna tankeliv av intresse. Lika väl som vi har en djärv Robin Hood i vårt minne, den modige kämpen för småfolkets rätt mot den elaka överheten, kan där finnas andra figurer, betydligt tvivelaktigare.

Jag tänker på vad sådana som Hjortfot, den ädle indianen i Edward S. Ellis’ berättelser gjorde med oss. Eller andra Hjortfot-figurer som dök upp i äventyrshistorier från Europas koloniala vildmarker. Vad var det speciella med dessa litterära gestalter som den uppmärksamme läsaren säkert redan har upptäckt att jag har vissa invändningar mot? – Fråga en patriotisk norrman om hans/hennes syn på Vidkun Quisling, och du torde få svaret! Det handlar om individer som vänder sig mot sina egna för att tjäna angriparna. Motivet kan vara interna motsättningar, hämnd mellan olika stammar, att en ”ädel vilde” råkar bli bekant med en viting – resultatet blir lik förbaskat ett förräderi. Det där är inte bara litterära konstruktioner: kolonialister har ofta lyckats ställa olika grupper ”därute” mot varandra, ibland med fruktansvärda följder som ännu finns kvar. Men i böckernas form gjordes förrädarna till hjältar och deras offer till nära nog obegripliga monster.

Ibland undrar jag om inte denna Hjortfot finns än i dag i den vite mannens bakhuvud som en vansinnig idealbild. För vad är personer som kungen av Saudiarabien eller Egyptens president, dessa ”västvänliga” härskare, annat än Hjortfotar/quislingar som hellre tjänar utländska herrar än sina egna folk? Det låter så fint med ”västvänlig”. Det är fint att vara vänlig. Men när dessa Hjortfotar bedriver tortyr och annat otyg för att tjäna den vite mannen blir det mindre vänligt. Det kan sluta med en skräll och en situation som är etter värre än tidigare. 
För långsiktigt är det inte klokt att basera sin politik på quislingar. Antingen kan de störtas av det egna folket eller också uppfinner de plötsligt en egen agenda och blir besvärliga. Shahen av Iran var en persisk Hjortfot som gjordes till härskare för att västvärlden inte tyckte om den gamle premiärministern Mossadeq som ville nationalisera oljetillgångarna. Men shahen var inte oövervinnerlig, till slut störtades han och Khomeini kom till makten och gjorde slut på ”vänligheten”. Saddam Hussein är det stora exemplet på samarbetsmannen som så småningom blev så besvärlig att han måste avsättas för att lyfta fram nya Hjortfotar till ledningen i Irak, Chalabi och vad de nu heter. Men det har bara gjort katastrofen än värre.

Kanske finns bilden av Hjortfot hos den normalsvensk liberal som betraktar palestinierna? För vad ser liberalen? Kanske mest en komplett obegriplig och ondskefullt islamisk människohord som ständigt ställer till bråk, medan några fina palestinier som ”president” Abbas försöker ställa allt tillrätta tillsammans med de israeliska och amerikanska humanisterna. Att Abbas företräder ett genomkorrumperat gäng som ställt sig i folkets fienders tjänst är oväsentligt, bara de är ”västvänliga” och utför de polisaktioner och den tortyr som israelerna kräver. Hamas är inte Hjortfotar (men kända för omfattande socialt arbete) och blir därmed fördömda. I stället för att se det verkliga lidandet kan liberalen drömma om Hjortfot i Gaza eller Ramallah som ställer allt till rätta så att palestinierna kan bli lyckliga på sina små landplättar – eller helst bara försvinner ur världens åsyn. 
Kanske hade vi haft en bättre värld om de fina kultiverade människorna i västvärldens stormakter läst mer Robin Hood och mindre Edward S. Ellis när de var barn?

lördag 18 maj 2013

Uppror i Kanada?


Jo, indianböcker läste man ju när man var liten. Kanske en och annan av dem gav impulser till ädel motståndskamp också.

Nu fick jag syn på en artikel som varnar för oro bland de kanadensiska urinnevånarna (kallas 'First nations' också, för att understryka att de var där först). Reportaget kommer från al-Jazeera som vid det här laget har tappat det mesta av sitt förtroendekapital vad det gäller arabiska länder. Man får hoppas att de har mer på fötterna här. - Hur som helst, urinnevånarna utgör fyra procent av Kanadas befolkning, men de råkar bo på områden med enorma naturrikedomar samtidigt som fattigdom och socialt elände är utbrett bland dem. Samtidigt är medelåldern låg, med många i aktiv och rastlös ålder. Det är en explosiv blandning som känns igen från annat håll, exempelvis Indien, där sådana förhållanden gett upphov till en kraftfull väpnad upprorsrörelse bland stamfolken. Indisk gerilla har kunnat slå hårt mot utvinning av råvaror, och det är tänkbart att en rörelse i Kanada skulle kunna göra det också. Fast man kan undra om det går så långt, även om det nu finns rörelser som kämpar för större självständighet för 'First nations'. Det finns ju vissa spärrar att passera innan råvarukriget övergår till skjutande.

En svensk som var pälsjägare i Kanade omkring förra sekelskiftet skrev också några spännande romaner om livet där - Harry Macfie hette han. De böckerna fanns med i min barndoms bokslukande.

En kanadensare som åtminstone har skrivit en doktorsavhandling i filosofi driver också bloggen M-L-M-Mayhem!. Den bör vara ett måste att läsa åtminstone för förhoppningsfulla maoister. Senaste inlägget handlar om ultra-vänster. Även om bloggaren tycker ultra-vänstern kan vara jobbig pekar han på orsaken varför den krånglar:

... when actual ultra-leftist praxis emerges to hamper the movement we should understand that it only emerges because this movement has failed to develop a systematic and revolutionary militancy capable of fighting capitalism.  Ultra-leftist practice, that disconnected and adventurist militant praxis, is produced by those groups are tired of the mainstream left's inaction, their failure to do anything but tail the social democratic movements, and their abdication of revolutionary responsibility. 

Med andra ord: hade inte socialdemokraterna, vänsterpartiet, KFML, KP varit så borgerliga hade Oktoberrörelsen aldrig behövt uppstå! - Själv undrar jag om inte vissa utbrott av ultravänster kan bero av att provokatörer är i farten.

Man får anta att de kanadensiska maoisterna funderar på om de kan samarbeta med rörelsen bland urinnevånarna.

Hur kunde det gå så här?

Jag började plita med det här inlägget för flera dagar sedan. Så började det se ut som försommar därute.  Lusten att skriva blåste bort med försommarvinden. Det blev aldrig färdigt, bara långt och trist och vindlande. Men någonting måste jag ju göra med det. Jag publicerar eländet. Så är jag av med det.

Följande inlägg handlar om de grodor som somliga vänstermänniskor kläcker ur sig. Någon kritik mot naturens grodor finns dock här inte. De är nyttiga och bör uppmuntras!


Jag skrev om ett nytt tänkbart skällsord - 'sarinvänster' - för någon vecka sedan. Någon som uppskattade detta föreslog att jag skulle skriva något om 'kannibalvänster' också. Detta mot bakgrund av att en så kallad rebell i Syrien uppges ha tuggat på delar av en död regeringssoldat.

Notera att jag skriver 'regeringssoldat', inte en smetig omskrivning av typen 'soldat som ännu är trogen mot regimen'. Dels är det en 'regering' i Syrien, inte 'regim', dels är det lilla ordet 'ännu' lömskt och missvisande. Det antyder att regeringens styrkor krymper, att folk deserterar i mängd. Förhållandet torde vara det omvända. I början av krisen förekom deserteringar, men hur är det idag? Är det inte snarare så att regeringsstyrkornas antal ökar, i synnerhet genom att hemvärnet rekryterar i stor skala?

Nå, det var en så kallad rebell med kannibalistiska ambitioner som visades upp på en film som jag inte vill titta på, och hans dåd har givetvis tagits illa upp på sina håll. Jag har noterat uppgifter om att svängningen i kriget kan ha inträffat mot slutet av förra året, när regeringstrupperna började kunna skära av motståndarnas försörjningslinjer. Det borde betyda att även om vapen levereras från olika håll blir det allt svårare att få fram dem till de löst organiserade grupperna som skall föreställa motståndsrörelse. De får svårt med ammunition och annat. Regeringens styrkor tar tillbaka det ena området efter det andra. Och då växer desperationen. Dieten blir konstig.

Men tillbaka till rubriken och frågan 'hur kunde det gå så här?' - Så här med vaddå? - Jo, jag tänker mig tillbaka några år. Då kunde man få en känsla av att en del gammal smörja höll på att sjunka till botten och glömmas. Rått uttryckt: delar av den gamla vänstern var på biologiskt utdöende, och nya generationer utan gamla fördomar var på väg fram. Man skulle slippa höra malande om uppgörelser om ryska revolutionen och Sovjet utan större relevans för dagens situation - man skulle kunna tänka sig en vitaliserad vänster just koncentrerad på dagens och morgondagens möjligheter.

Vackert kvittrande vänster rider på den fula besten


Men icke. Under intryck av de nya imperialistiska krigen har det som skulle kunna vara vänster till stora delar fallit sönder och blivit krigsanhängare. En del ser uppror där normalt funtade iakttagare ser något helt annat. Somliga blev 'bombvänster' och 'kryssningsmissilvänster'. Att de påstådda upprorsmakarna i Libyen och Syrien består av väldigt obehagliga figurer har inte stört (skall vi, på tal om vissa av libyerna, komplettera med 'negerslaktarvänster' också?) utan man blåser på med revolutionsromantik. Även när de så kallade rebellerna rimligen kan misstänkas för att sprida giftgas. Och nu kanske en del äldre herrar i Socialistiska Partiet i Sverige kan utnämnas även till 'kannibalvänster'. - Är detta de äldre herrarnas sista ryck innan de kånkas bort till Hemmet?

Hur kunde det gå så här? Är det för att vissa människor inom vänstern är alldeles för bra på knepiga analyser, och att de helt enkelt virrat bort sig och vägrar se att det är något konstigt med resultaten av tankemödorna? Resultatet blir i alla fall att misstro och motsättningar åter sprider sig, även till områden inom politiken som inte har något med Syrien att göra. Kan man lita på några tomtar som i praktiken stödjer den gamla döende men ännu livsfarliga imperialismen när de pratar om andra frågor som ur vänstersynpunkt inte är kontroversiella? - Giftet sprider sig. Vem tjänar på det? 

torsdag 16 maj 2013

Norska chefer älskar ... lägre löner?


Från DN idag:
Därför älskar norrmän svenskar 
Populär arbetskraft. 70.000 svenskar jobbar i Norge och deras chefer är överförtjusta. 


Men varför? Kanske vi får ett svar på en norsk forsknings-hemsida? Där finns en artikel betitlad Innvandring gir lønnstap. Ett par citat från artikeln (ja, de är på norska, men lite norska står du väl ut med?):

Arbeidsinnvandrere fra Sverige og andre nordiske land påvirker de norske lønningene mest. ...

Det er ikke likegyldig for lønnsnivået hvilket land innvandrerne kommer fra. Innvandring fra lavinntektsland utenfor Europa har begrenset betydning på norske lønninger.

Derimot har innvandring fra Sverige og andre land i Norden stor effekt.

- For å si det enkelt, er det svenskene som legger det største presset på norske lønninger, sier Bratsberg.

Dette tyder på at nordiske innvandrere i større grad enn andre innvandrere konkurrerer om de samme jobbene som innfødte nordmenn.
DN:s glada utrop kommer från bemanningsfirman Proffice som naturligtvis vill meddela att man har nöjda kunder när man ser till att svenskar får arbete i Norge. Norska LO är däremot missnöjt med att Sverige skyfflar arbetslösa ungdomar över Kölen i stället för att ta hand om dem själva. Och det kan man ju hålla med om. Ämnet har varit uppe på bloggen tidigare, bland annat här.

tisdag 14 maj 2013

"Rysslands plan för att montera ned dollarsystemet"

Kampen mot USA-imperialismen går fram på olika fronter, och vissa av dessa fronter har mer eller mindre imperialistiska makter på båda sidorna. För några dagar sedan skrev jag om ett initiativ från ett antal latinamerikanska och karibiska stater för att få hejd på USA-bolagens stämningsmani som utbryter när något land försöker försvara sina egna intressen. Men ännu större makter är i farten för att mota USA.

Det handlar om BRICS, samarbetet mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Bloggen Naked Capitalism publicerar ett inlägg om "Rysslands plan för att montera ned dollarsystemet". Kreml har publicerat ett dokument där man talar om vad man vill att BRICS skall arbeta för. Jag försöker översätta:



  • Reformera världens valutasystem för att skapa ett representativt, stabilt och förutsägbart system av reservvalutor;
  • Minska riskerna för destabilisering av valuta- och värdepappersmarknader på grund av massiva gränsöverskridande kapitalflöden;
  • Öka användningen av nationella valutor i handeln mellan BRICS-länder;
  • Höj nivån på samarbetet mellan BRICS-länder för att främja deras intressen inom världshandeln;
  • Stärk "the BRICS Exchange Alliance"; [verkar röra sig om samarbete mellan börser i medlemsstaterna]
  • Skapa oberoende kreditvärderingsinstitut.

Den sista punkten verkar vara genomförd, ett oberoende (av USA) kreditvärderingsinstitut finns numera. Dessutom ökar den mellanstatliga handeln i valutor som inte är dollar. Därmed kommer dollarn att alltmer bli en valuta bland andra i stället för den stora internationella reservvalutan. Det kan få intressanta verkningar för USA:s ekonomi framöver om man inte förmår att ställa om. Och det är frågan om man klarar av, som det ser ut nu har man svårt att ta vettiga beslut och se realistiskt på världen och de egna möjligheterna. (Men man kan ju undra hur Kina tänker bli av med sin enorma skattkista fylld med dollar av alltmer tvivelaktigt värde. Man kanske har någon smart plan i Beijing?)

I artikeln finns en hänvisning till en rysk ekonom av betydelse, Sergej Glaziev. Glaziev kan vara mannen bakom punkterna ovan. Han verkar ha rätt dystra  tankar om framtiden och talar om "finansiellt krig". Kanske man kan slå an en optimistisk ton och säga att "jaja, ni har ju era punkter, men eftersom de rör sig helt inom ramarna för det kapitalistiska systemet så måste ju utsikterna bli dystra eftersom systemet fungerar allt sämre. Testa systembyte!" - Men det kan ju också gå illa, med finansiella krig som spiller över till militära uppgörelser. Det som nu sker i Syrien kan delvis ses som en indirekt kraftmätning mellan USA och Ryssland, som drabbar de arma syrierna.

måndag 13 maj 2013

En dansk titt ut i rymden

Den här bilden kommer från ScienceNordic och visar galaxen NGC 6559. Både det kraftigt röda fältet och det vitblå fältet bredvid ingår i galaxen. Bilden med beskrivning, samt ytterligare härliga astro-foton hittar man här. Det är danska astronomer som tagit dem med ett teleskop i Chile.


Motstånd mot jättarna

Det finns stater i Tredje världen som inte är så starka. Och så finns det TNC, de så kallade transnationella bolagen. Ibland kallas de 'multinationella', men den beteckningen är missledande.TNC-bolagen hör i allmänhet hemma i ett särskilt land, och använder det landets resurser för att främja sina egna intressen. Om ett jättebolag med USA:s officiella stöd i ryggen kommer i tvist med en stat i Tredje världen kan kampen bli ojämn, och de vet bolagen. Bolagen gör som amerikaner har för vana att göra: de stämmer på jättebelopp, de försöker få till förlikningar som gynnar dem själva - oavsett vem som egentligen har rätt. I bakgrunden finns USA:s våldsapparat som ett permanent hot om inte juridiska och ekonomiska påtryckningar hjälper. Det allvarligaste i detta är att olika länders suveränitet att skydda sina egna intressen och egna medborgare mot övergrepp försvagas.

Men nu organiseras motstånd som förhoppningsvis sprider sig. Ett möte i Ecuador med tolv länder har diskuterat vad man skall göra. Ministrar från Ecuador, Bolivia, Cuba, Nicaragua, Dominikanska Republiken, St. Vincent och Grenadinerna samt Venezuela deltog. Vidare fanns representanter för Argentina, Guatemala, El Salvador, Honduras och Mexico närvarande. En blandning av stora och små stater således. Man planerar att sätta upp gemensamma institutioner för att stärka den gemensamma fronten mot storbolagen och få bättre kontroll över de juridiska processerna.

Verkligt tryck kan det bli om en jätte som Brasilien kommer med, och om Afrika och Asien tar liknande initiativ.

lördag 11 maj 2013

Bofink - bolsjevik?

Bofink, adult hane.

Sålunda skrev Erik Rosenberg i den klassiska fågelboken Fåglar i Sverige (utkom första gången 1953, min upplaga är från 1979):

I många trakter kan man träffa på bofinkar som låta ungefär som si-si-si-si-si-ja-ja-ja-ja-ja ä bolschevik. En och annan kan efter strofen tillägga ett ganska malplacerat tjö.

På tal om bolsjeviker, kanske någon kan urskilja en bolsjevik i den här teckningen:


Jag kan inte ryska men tror det står något om 'folk och parti' nedtill. Ordet 'bolsjevik' betyder ungefär 'majoritetsman', och somliga år är bofinken vanligast fågel i Sverige. Andra år är det lövsångaren. Det beror på tillgången på föda. Gott om insekter gynnar lövsångaren, gott om frön är bra för bofinken. Jag undrar om årets sena vår kan vara negativ för insektsproduktionen. I så fall skulle bofinkarna få fördel gentemot lövsångarna, och stolt kunna ropa ut 'si-si-si-si-si-ja-ja-ja-ja-ja ä bolschevik' från var och varannan gren! Lövsångaren verkar inte, om man tittar hos Rosenberg, ropa ut några politiska trosbekännelser.

Ja, och så var det 'tjö'!

fredag 10 maj 2013

Wigforss nr 7. Wigge och programmet

I boken Socialism i vår tid citerar Wigforss några bitar från det då gällande (år 1952) socialdemokratiska partiprogrammet.

Socialdemokratins mål är att så omdana det borgerliga samhällets ekonomiska
organisation, att bestämmanderätten över produktionen lägges i
hela folkets händer, flertalet frigöres från beroende av ett mindretal kapitalägare
och den på ekonomiska klasser byggda samhällsordningen lämnar
plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande
medborgare." (Sid. 121)
Låter inte detta rätt tamt? - Jo, men tänk om någon socialdemokrat drog det här budskapet idag! Hysteri skulle utbryta i det anständiga borgerliga samhällets ideologiproducerande verkstäder, det är jag övertygad om. "Frihet och likställighet - Gulag står för dörren!"

På samma ställe i boken citerar Wigge en förklarande utvidgning av ovanstående i programmet.


Inom stora och växande delar av näringslivet äro ägare och arbetare
skilda klasser, klasskampen blir en ofrånkomlig konsekvens. Socialdemokratin
vill åter förena arbetarna och egendomen. Den vill på de olika vagar
som vid varje tid visa sig ändamålsenliga, göra de arbetande delaktiga
i äganderätten till de produktionsmedel, varpå deras bärgning beror.

Där betingelser finnas för småföretagens verksamhet, kan en sådan
förening komma till stånd i den enskilda äganderättens form. Men under
stordriftens tekniska förutsättningar måste kollektiva former skapas för
delaktighet i egendomen. På grundval av samhällets äganderätt eller samhällets
kontroll över produktionsmedlen vill socialdemokratin skapa sådana
former för produktionens organisation, som ge de arbetande ökat inflytande
och ansvar, självständighet och trygghet. Men vägledande blir därvid
också kravet att icke endast bevara utan stärka en anda av företagsamhet
och en rörelsefrihet, som kan hotas både av offentlig och enskild byråkrati,
men som är en förutsättning för utvecklingen aven livskraftig produktion.

Ja, denna bild ser ju ut att föreställa en dansande fågel. Men man kan ju också tänka sig att det handlar om en så kallad sossepamp som viftar med vänsterfoten, försöker antyda ett steg mot vänster, men som i själva verket står stadigt förankrad på högerfoten och lär fortsätta högerut. - När pratade Löfven om klasskamp senast?


Jag påminde igår om senaste numret av Clarté. Där skriver en norsk tänkare, Asbjörn Wahl, om socialdemokratins sorgliga utveckling efter Andra världskriget (artikeln heter 'Socialdemokratin förlorad i EU-mörkret':

Socialdemokratin roll under sin "storhetstid" efter andra världskriget blev att administrera klasskompromissen, det vill säga inte att representera arbetarna gentemot kapitalet, men att medla mellan klasserna - inom ramen för en reglerad kapitalistisk ekonomi. Som en följd av detta utvecklade sig partierna, särskilt de som under långa tider innehade regeringsmakten, från att vara massorganisationer för arbetarna till att i hög grad bli statsbärande organisationer, med dramatiskt sjunkande medlemsantal. och där partiapparaterna i ökande grad blivit omskapade till politiska karriärstegar och valmaskiner för en ny politisk elit.
Sett ur den här synvinkeln är Wigforss' skriverier om socialism i hans tid en sorts politiskt vattentrampande, ett försök att hålla socialismens fana över vattenytan medan skeppet ohjälpligt sjunker. Undrar hur mycket han själv uppfattade av det? Om man är inne i ett stort historiskt skede kan det ju vara svårt att sortera ut det viktiga och långsiktiga från tillfälligheter och obetydligheter. Sverige var ju verkligen ett land där ledande socialdemokrater skiljde ut sig från klassbasen. De blev medlare inom en reglerad ekonomi. De kunde erbjuda motparten, kapitalisterna, en kuvad arbetarrörelse i utbyte mot relativt ostörd makt för sig själva. I det läget kan det inte ha varit mycket substans kvar i partiprogrammets tankar om klasskamp och att "... åter förena arbetarna och egendomen". Men det gick ju ännu att åberopa programmet i diskussionerna!

En sista reflexion: När man talar om att "... bestämmanderätten över produktionen lägges i
hela folkets händer" var det i ett samhälle där de styrmöjligheter som finns idag knappt ens var anade. Då fanns det datamaskiner stora som hus, var och en för sig. Informationshantering och planering i stor skala var långsamma och tunga processer. Nu går var och var annan människa omkring med enorm datakapacitet i fickan och ingår i världsomspännande elektroniska nätverk. Det innebär också enorma möjligheter till decentraliserat beslutsfattande kopplad till central planering. Kanske dags att åter puffa för min gamla artikel om morotspåsen, streckkoden och socialismen?

Föregående inlägg i Wigforss-serien här.

Snyt "avkastningen" från spekulanterna!



Detta är klippt från en annons i Svenskan som förekommit där ett tag och som fått mig att tänka: "nej för f-n ...".

Bort med spekulanterna! Bygg mer, sätt stopp för bostadsrättseländet, sänk hyrorna! Ryck dessa "långsiktigt intressanta investeringsobjekt ... med effektiviseringsmöjligheter" ur spekulanternas klor! Annars kan vi inte få en rimlig bostadssituation i storstäderna.

torsdag 9 maj 2013

Nytt nummer av Clarté

2013-1

Nya numret av Clarté kom för någon dag sedan. Jag såg det säljas bland demonstranter på Första maj. Skräms inte av den fula gubben på omslaget, läs i stället intressanta och tankeväckande artiklar. Det finns till och med en uppsnyggad version av en recension som en bloggare nära dig publicerade tidigare i år - urversionen finns här!

(PS. Adress till Clartéförbundets hemsida.)

onsdag 8 maj 2013

Wigforss nr. 6. Wigge och Polanyi.

Följande citat kommer från Wigforss' Socialism i vår tid, sid. 103.


Hela den moderna ekonomiska utvecklingen i kapitalistiska
former har brutit ut den ekonomiska organisationen som en
särskild del av samhällslivet, undandragen de moraliska normer,
som i övrigt ansågs vara önskvärda rättesnören för mänskornas
samliv. Inom denna del kunde man ohejdat följa
principen att var och en får taga vara på sig själv, sträva efter
största möjliga förmåner, detta närmast uttryckt i pengar och
vinst, eftersom det gemensamma intresset, det man väl kunde
kalla samhällsintresset, skyddades av prismekanismen på en
fri marknad. Det är onödigt att här diskutera i vad mån denna
föreställning om den fria konkurrensens förmåga att tvinga
den enskildes intressen samman med det allmännas skulle
svara mot verkligheten, när ett otal individer utgör de konkurrerande
enheterna. Konstruktionen bryter samman, när
väldiga organisationer söker tillämpa iden att de inte har
anledning att fråga efter annat än vad de kan ta ut för sina
medlemmar ur ett givet marknadsläge.


Jag reagerade direkt på den första meningen, fram till kommat. Det låter väldigt likt en idé som framfördes av ungersk-amerikanen Karl Polanyi i en bok 1944, The great transformation. Jag har den i svensk översättning, betitlad Den stora utmaningen.

Polanyi var inte marxist, men det känns som om hans tankar väl glider in i en marxistisk modell för samhällsutveckling. Vidare verkar han vara en föregångare till den idag aktuelle antropologen David Graeber (vars böcker jag inte läst) och som liksom Polanyi avvisar tanken om att 'marknaden' alltid har funnits. Det som ses som självklart i nationalekonomiska läroböcker idag är baserat på missförstånd hos äldre tänkare som Adam Smith. Den marknad vi känner är ett undantag i historien. Smiths eviga köpande och säljande 'economic man' är i själva verket ett modernt påfund. - Detta leder mig till reflexionen att om man vill förstå ekonomi så gäller det att förstå antropologi, alltså hur människor fungerar under olika perioder och förhållanden. Och det tycks Polanyi ha gjort.

Vi kan i Wigforss-citatet se när Adam Smiths 'osynliga hand' inte fungerar. När Smith såg en sluten ekonomi där de flesta var enkla hantverkare och bönder, och där inkomster och utgifter gick jämnt upp utan att resurserna koncentrerades på allt färre händer, kunde man tänka sig att ekonomin var självreglerande. En 'osynlig hand' ordnade så att alla fick sin rimliga andel. Men när "väldiga organisationer" uppträder bryter systemet samman.

Polanyi skriver (sid. 70 i Arkivs upplaga från 2002) om hur ...

... marknadens kontroll av det ekonomiska systemet får förkrossande konsekvenser för hela samhällsorganisationen: den innebär helt enkelt att samhället styrs som ett bihang till marknaden. I stället för att ekonomin är inbäddad i de sociala relationerna är de sociala relationerna inbäddade i det ekonomiska systemet.
Det är nog så att den här inbäddningen strider mot hur människor helst vill ha det för att må bra. Och därmed får vi samhällen som i sin helhet inte mår särskilt bra. Liberaler må tro att det är någon sorts obevekliga ekonomiska lagar som driver fram den här utvecklingen. Polanyi pekade på politiska beslut. Men han resonerar också om maskinernas betydelse för ekonomins organisering (och därmed får vi en anknytning till Marshall McLuhans diskussioner om utvecklingen från tryckpressens uppfinnande och framåt i tiden).

Marx skulle väl ha pekat på sin tes i Kommunistiska Manifestet, att "bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte". Den skapar, baserat på industrisystemet, en värld som är anpassad efter de egna behoven av ständigt expanderande marknader, ständigt uppdrivna vinster. Men världen är ändligt, kanske kapitalisterna nu märker det genom allt svårare systemkriser. Det blir nödvändigt att återföra ekonomin till vad den har varit, den skall vara en tjänare, inte en herre.

Föregående inlägg i denna Wigforss-serie finns här.

'Sarin-vänster' ?

Begreppet 'bombhöger' fick för en del år sedan tråkiga motsvarigheter i form av 'bombvänster'. I anglo-saxiska länder tror jag termen 'kryssningsmissil-vänster' också förekommit, men det är ju samma elände. Folk som kallar sig/kallas 'vänster' men som ställer upp på bombkrigen mot länder i Tredje världen vars beteende misshagar bossarna i USA och EU.

Undrar om vi, efter den senaste utvecklingen i Syrien, kan lägga till en ny term: 'sarin-vänster'? Kanske en lämplig etikett för herrarna i Socialistiska Partiet i Sverige som anser att Syriens regering skall störtas av en illa sorterad samling rövare och islamister - varav en del verkar ha haft tillgång till smärre doser farliga kemikalier?

Herrarna i SP kan kanske anse att etiketten 'sarin-vänster' är oriktig, ohederlig och kränkande ... men då borde de ha tänkt sig för innan de började vräka ur sig oriktiga, ohederliga och kränkande tillmälen i stil med 'Assad-vänster' mot människor som kritiserar den internationella kampanjen mot Syrien. Men har man en världsbild där det bara handlar om 'regimen' mot 'rebellerna' så blir det kanske konstigheter av den här sorten. Att det finns ett stort syriskt folk som varken är det ena eller det andra och kan ha egna synpunkter verkar knappast förekomma i SP-arnas och liknande människors medvetande. Skulle tro att flertalet syrier har större förtroende för regeringen än för al-Qaida-typerna - rätta mig om jag har fel!

Obs. att jag lagt till länken till föreningen Syriensolidaritets hemsida i bloggrullen också!

Nej till krig mot Syrien!

SP får väl bilda motföreningen 'Sarinvänstern för gasning av olämpliga syrier' och kräva att Sverige levererar en laddning också.

tisdag 7 maj 2013

Synpunkter på tysk historia

Här är utdrag från en intervju med den avlidne tyske författaren Peter Hacks. Jag har fått den från läsare Sixten, och det tackar jag för. Bra att läsarna hjälper till när den egna inspirationen tryter så här i den plötsliga vårvärmen! Hela sammanhanget bakom intervjun är inte klar för mig, men det handlar tydligen om DDR:s tappade möjligheter att gå vidare och utveckla en egen linje, fristående från Sovjetunionen. Jag vet att Jan Myrdal har hävdat liknande synpunkter om Walter Ulbrichts fall tidigare (har han månne fått dem från Hacks han också?). [Några tillägg av mig i form av förklaringar eller frågor är inom hakparenteser.[] ]



Fråga: Början på nedgångsepoken beskriver Ni med Ulbrichts försvinnande från politiken.

Peter Hacks: Var och en, utom Junge Welt, vet att nedgången började med Stalins död. Och den av  mig beskrivna långsamma gången i offentliga angelägenheter behövde från 1953 till 1973 för att verka fullt ut. Ulbricht-mordet av Honecker och Bresjnev, som var ett fruktansvärt stick i mitt bröst, som jag aldrig hämtade mig från, var sen slutstenen. Från och med då kunde det gå neråt. Den världshistoriska vändpunkten var konferensen i Helsinki, var SED/SPD-papperet, alltså socialdemokratiseringen av världskommunismen. På den tidpunkten kan man säga: ingenting var mer att rädda. 
[Med 'SED/SPD-papperet' antar jag avses en överenskommelse mellan det ledande partiet i Östtyskland (SED) och de västtyska socialdemokraterna (SPD. Detta skall alltså ha skett på den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors. Junge Welt existerar ännu, var en östtysk tidning.] 
F: En rörelse som avskaffade sig själv?

PH: Ja, ja.


F: Och vilken förutsättning behövdes för det?

PH: Min ryska översättare gav mig, när jag frågade henne, vad vill egentligen Gorbatjov, den enda rationella grunden, som jag någonsin hört: Han tillhör den azerbadjanska knarkmaffian och de behöver en konvertibel rubel. Jag skrattade länge och tyckte det var kvickt.

Men jag vet ingen som kunde ha betalt Chrusjtsjov. Och jag vet inte , varför Chrusjtsjov behövde den konvertibla rubeln. Här döljer sig en världsgåta för mig. Vid tiden för Stalins död var Ryssland inte i något dåligt tillstånd. Han hade i väsentlig grad avhjälpt de bekymmer som landet hade. Och socialismen är precis som imperialismen  ett samhälle, som kan arbeta sig ur djupa kriser  - snabbt och spänstigt. Förstklassiga människor blir inte alltid ersatta av idioter och inte heller idioter av förstklassiga människor. Även om det är pinsamt för en marxist att säga, att den figur som står i fören spelar mer än en biroll.

[Sedan kommer ett märkligt resonemang om monarkins betydelse som jag tror lämpar sig bättre i ett eget inlägg och därmed utelämnar här.] 
F: Hur kunde någon komma på idén att det går med fredlig koexistens?

PH: På den tiden sade jag: vi lägger fredsfrågan förtroendefullt i imperialismens händer. Sen behövde man inte säga mer. Men det gåtfulla är att båda politbyråerna, den sovjetiska och DDRs, naturligtvis hela tiden visste, att väst med sin fred ville avskaffa dem. De sade alltid till varandra: Se upp, fienden menar inte väl med oss. Och handlade alltid som om fienden menade väl med oss. Det vill säga, fast de visste att de skulle bli avskaffade, avskaffade de sig själva.
Det här är en intressant fördelning av ansvaret för att DDR och Östblocket föll samman. I och för sig var det ett oerhört tryck från västmakterna, men det ser ut som om Hacks anser att det var interna faktorer som avgjorde. Och främst då dåliga ledare. Jag antar att man kan spinna vidare på det, om man antar att ledarskapet redan tidigt bildade ett eget skikt som stod rätt långt från gemene man. Och då kanske etiketten 'dålig' inte passar så bra, utan man kan snarare peka på detta skikt på bästa sätt försvarade sina egna intressen. Då var bibehållande av DDR eller Sovjet inte intressant längre. 

Det är rätt vanligt att peka på Stalins död som en avgörande händelse, men bildandet av privilegierade grupper hade startat mycket tidigare. I och för sig var det inte så konstigt: den nya sovjetstaten behövde en massa utbildade, kunniga och energiska människor, och sådana kunde få goda villkor. Men ibland kanske det blev lite för mycket av det goda.

Jag vet inte mycket om den här epoken, men på sina håll diskuterades att det skett en 'vetenskapligt-teknisk revolution' som gjorde att exempelvis DDR kunde gå upp till ett högre stadium i samhällsutvecklingen. Somliga på vänsterkanten kritiserade detta och ansåg att det snarare handlade om att eliten (med bland annat tekniker och annat utbildat folk) ville ha kvar och stärka sin makt över vanliga arbetare. Redan tidigt på sjuttiotalet fanns det folk som hävdade att det skett en kapitalistisk restauration i länder som DDR och Sovjet. Det är nog överdrivet, men ansatser åt det hållet fanns.

söndag 5 maj 2013

IB-"jubileum"

Så här skriver Jan Guillou om en otrevlig historia som kom att forma många yngre personers uppfattning om den svenska rättsstatens funktion och socialdemokratins uppförande för fyrtio år sedan:

Fyrtioårsjubileet av IB-affären passerade just i relativ stillhet. Det är inte så konstigt. Det samhällsmaskineri av ­politik och medier som tillverkar vår samtidshistoria har sakta men grundligt förvandlat IB-affären till en relativ bagatell som bara ­handlade om åsiktsregistrering. Och den statlige angivaren Gunnar ­Ekberg, som begick terrorbrott för att kunna rapportera om terrorbrott, anlitas i dag som seriös föreläsare, som om han alls icke var den sannolikt mest överbevisade lögnaren i svensk statsförvaltnings historia. IB-affären har alltså blivit obegriplighet.
Just det där om att skriva om historien på ett smygande sätt är riktigt och viktigt. Och JG har ju dessutom personliga skäl att se till att omskrivningar och förfalskningar stoppas. "... den sannolikt mest överbevisade lögnaren i svensk statsförvaltnings historia ...", det låter något det!

fredag 3 maj 2013

Wigforss nr 5, Wigge och Manifestet

Kan du tänka dig att en ledande socialdemokrat idag skriver och publicerar något i den här stilen om den marxistiska teorin och om  ...:

... hur förunderligt riktigt väsentliga drag i den kommande samhällsutvecklingen förtecknades i det 100 år gamla Kommunistiska Manifestet.
Idag blir ju borgerliga ledarskribenter och liknande figurer hysteriska för i stort sett ingenting. Skulle någon i socialdemokraternas partistyrelse nu hylla Manifestet blev det väl kollektiv hjärnblödning i borgarmedia. Citatet kommer från Wigforss' Socialism i vår tid, sid. 108, utgiven 1952. Han var nog inte unik för socialdemokratin för sextio år sedan. Det fanns andra som också använde Manifestet i argumenteringen, som socialministern Möller.

(Vid närmare eftertanke: har ju en bloggpost där jag berättar att en SSU-klubb här på Söder studerade Manifestet för några år sedan. Undrar hur det gick med det.)

Det här kommer från min uppsats om tjänstemän och klass, sid. 19:

För Sveriges del var det enligt Ahrne 1930-talet som klassmässigt mest påminde om Marx' och Engels’ ursprungliga teorier. Sedan kom en utveckling där bland annat bönder och småföretagare ersattes av "teoretiskt svårare" tjänstemannaskikt. Ahrne drar slutsatsen att "…i grova drag stämmer förutsägelserna [i Manifestet] ganska väl" och "… i stort sett och i det långa loppet kan [man] ge Marx rätt".1 Samhället har varit förvånansvärt statiskt. Enligt uppgifter från Therborn (som Ahrne hänvisar till) minskade arbetarklassen från 56 till 53 procent av den förvärvsarbetande befolkningen mellan 1930 och 1975. Under samma tid ökade det som Therborn kallar mellanskikten från 11 till 37 procent av de förvärvsarbetande.2 Mellanskikten innehåller industritjänstemän, och han måste använda begreppet ”proletariserade mellanskikt” för att precisera sig.3
Noterna 1, 2 och 3 hänvisar till följande böcker där sociologerna Göran Ahrne och Göran Therborn medverkar:

Ahrne, Göran & Ekerwald, Hedwig & Leiulfsrud, Håkan (1995) Klassamhällets förändring (4:e rev. upplagan), Arkiv förlag, Lund.

Therborn, Göran (1981) Klasstrukturen i Sverige 1930-1980. Zenit. Lund.

Det tidiga femtiotalet, när Wigge skrev sin bok, bör inte ha varit alltför olikt 1930-talet, även om nedläggningen av småjordbruken redan var i full gång och gruppen kontorsanställda ökade raskt. Och vad det gäller utvecklingen idag, med en kapitalistklass som försöker stuva om samhället helt enligt egna önskemål, tycker jag att Manifestet stämmer bra. Det kanske stämmer ännu bättre än för säg femtio år sedan? Ökande och permanentad arbetslöshet, en så kallade medelklass som blir allt hårdare pressad och måste välja vem den skall förena sig med - det passar väl in i modellen som Marx ritade upp,

Föregående inlägg i denna Wigforss-serie finns här.

onsdag 1 maj 2013

Första maj 2013 - del 2

Här är några bilder från det som kan kallas "revolutionära hörnet" på Medborgarplatsen idag. Nämligen där de nya grupperna Oktoberrörelsen, Kommunistiska Studiegruppen, Indiensolidaritet och Arbetarbildning samlades. Förra året uppgavs Arbetarbildning ensamt ha varit ute med tjugofem personer. Nu var det nog dubbla antalet i gruppen. Om man fortsätter att fördubbla antalet deltagare varje år så är man uppe i tiotusen personer om åtta-nio år.

"Vår klass är vår stolthet". Och då är det inte skolklassen det avses när Oktoberrörelsen är på gång. KSG:s banderoll har jag ingen bra bild på här, men den finns på bild och diskuterad här.


Första steget till en riktig fanborg.

Indiensolidaritet med en maffig flagga med maoistgerillans symbol: pilbågen. Det förekommer faktiskt ännu att pilbågar används som vapen i det lågintensiva men grymma kriget i Indiens djungler.

"Befrielsekamp är inte terrorism". Jag känner igen symbolerna till vänster. Dels är det de indiska naxaliternas pilbåge med två stjärnor, del är det en triangel som har ett svårläst NDF i mitten. Denna syftar på Nationella Demokratiska Fronten på Filippinerna. De högra symbolerna har jag ingen kläm på. Den i nedre högra kanten tycker jag ser ut som en plog med sju stjärnor inritade på ett sätt så att det påminner om Karlavagnen. Någon vaken läsare kanske kan bidra med information?


Arbetarbildning har en grafiskt snygg banderoll. Jag undrar bara över en grammatisk sak på ledarbanderollen: borde det inte vara  "För en revolutionär första maj!"? Hur som helst, detta känns rätt uppfriskande jämfört med en del annat som förekommer på arbetarklassens högtidsdag. Jag kanske har fel, men det verkar i stort sett bara vara ungdomar och någon enstaka medelålders bakom den här banderollen. En nytändning för den radikala rörelsen?

Första maj 2013 - del 1

För första gången på flera år deltog jag inte i någon demonstration men hasade mig i alla fall iväg till Medborgarplatsen för att se vad som där skedde i samband med vänstern uppmarsch. Här är en delrapport i bildformat:

På väg till Medis hördes tutanden nära Södra station. Det var vänsterns blåsorkester som så att säga blåste upp sig.

Att det är stormöte bakom ryggen hindrar inte burkletarna - och var väl snarast en magnet för tiggarna.

De gamla kända flaggorna med PKK-ledaren Öcalan var med som vanligt, men vad är det för en konstig duk till vänster ...?

Det ser banne mig ut som iranska monarkistflaggan! Hur har den hamnat här? (Senare korrigering: detta är inte monarkistflaggan eftersom den saknar krona. Det skall vara gruppen MEK:s flagga. En ibland terrorstämplad och påstått sekteristisk iransk grupp.)

Betydligt mer acceptabelt än iranska monarkister (eller, om jag fortsätter rättelserna: iranska motståndsgrupper av tvivelaktig karaktär) är sydamerikanska bolivarianer!

Gamla kända flaggor från kärnkraftsomröstningen kommer ännu till heders (tyvärr).

Inget att invända till detta.

Det här är, vad jag kunde se, en väldigt fin flagga med kyrillisk text. Något gammalt klassiskt sovjetiskt?

Vänstern är bra på kultur, men det räcker inte.

Några samverkande fackliga förbund.

Mer skatt. Mer kärlek.

Socionomer utan gränser finns det också.

Vilken "värld"? De som skickar hjälp av alla de sorter till de tvivelaktiga "rebellerna", eller de som fösöker få till en fredlig lösning på kriget?

Samiska flaggan är en glad färgexplosion.

Ytterligare några bilder kommer snart.