söndag 30 juni 2013

Forskarna och allmänheten - en förtroendefråga?

Förståelse ger förtroende skriver DN i en ledare. Själv har jag satt ett frågetecken i rubriken. Ledargurun skriver:

Förtroendet för forskningen fortsätter att dala, enligt SOM-institutets senaste mätningar. Sedan man för tio år sedan började undersöka opinionen har andelen svenskar med ett högt förtroende för de olika forsknings­områdena minskat avsevärt.

Och följer upp med:

Universiteten och vetenskapen har fortfarande ett gott anseende i Sverige. Att kurvorna pekar nedåt kan helt enkelt vara ett resultat av att männi­skor blir allt mindre villiga att betrakta vetenskapsmännen som oantastliga auktoriteter. Det är inte den uttalade misstron som har ökat. Snarare är det en större likgiltighet, och möjligen en växande oförståelse, som på sikt hotar att urgröpa forskningens status och roll.

Den utvecklingen är knappast en konsekvens av att professorer och docenter plötsligt dragit sig tillbaka till sina elfenbenstorn. Trenden i expertsamhället tycks snarare vara att akademikerna syns mer i offentligheten.

Tänk om det faktiskt är i sista stycket som nyckeln till frågan om det sjunkande förtroendet finns? Vetenskapare är ju knappast en enhetlig grupp, forskning finns i alla tänkbara och otänkbara ämnen. En del torde vara okontroversiella i allmänhetens ögon - få blir uppjagade om en litteraturforskare eller arkeolog berättar om sina forskningar, eller en astronom eller en professor i svetsteknik. Men det finns ju andra lärogrenar där man faktiskt kan notera att kejsaren/experten verkar ganska så naken om hen kliver ner från sitt elfenbenstorn. Om man får ta sig en närmare titt på nationalekonomer av den officiellt godkända typen, de som missat de senaste lågkonjunkturerna trots sina fina modeller för "prediktion", ser de verkligen ut som urtypen för nakna kejsare, omgivna av hurrande lakejer. (Bland de hurrande lakejerna kan ju finnas tidningarnas ledarskribenter.)

Några företrädare för allmänheten som med förvåning betraktar vad forskarna gör ...?

Även inom andra lärogrenar finns det anledning att fråga sig vad vissa forskare håller på med, samtidigt som en del forskning är väldigt bra och rätt mycket åtminstone inte är skadligt även om nyttan är liten. Jag har en fördom om att den mesta forskning egentligen handlar om att bekräfta det man redan vet. På det sättet kan man göra av med forskningsanslag och göra anslagsbeviljande instanser glada, utan att egentligen prestera något nytt. Jag antar att neurovetenskaper kan få fram en massa nyttiga data som hjälper att få fram bättre medicinska behandlingar och som bättre förklara hur vi människor fungerar - samtidigt som marknad och politik kan förväntas missbruka den sortens forskning.

En hypotes från min sida: det sjunkande förtroendet för vetenskaparna beror av tre förhållanden:

1. forskarna blir mer kända, mer "vanliga" och därmed inte så upphöjda längre - och detta betyder inte ökat misstroende, utan att de helt enkelt ses som vanliga människor. Massutbildning av akademiker under senare år kan ha bidragit till det. Fler känner personligen en akademiker och inser att personen i fråga inte är Einsteins lillbrorsa/lillsyster.

2. avslöjanden om forskningsbedrägerier, även om avslöjandena i sig kan sägas visa att den vetenskapliga kontrollapparaten fungerar.

3. att vetenskapsrön utnyttjas på sätt som kan vara eller uppfattas som oetiskt: genmanipulerade växter och djur, kärnkraft, vapen, hela teknologin bakom övervakningssamhället - det sista är ju omöjligt att tänka sig utan stora insatser från folk med avancerade utbildningar.

Kanske delhypotes 1 kan vridas till en positiv tolkning: när vetenskapen kommer allt närmare folket blir det ett demokratiskt genombrott. Krav underifrån på vad forskningen skall ta upp och användas till kan framföras på ett starkare och kunnigare sätt. Vetenskapen kommer att genomsyra hela samhällets sätt att arbeta (vilket kommer att gynna även romantiker och bakåtsträvare som helst vill gömma sig i ett dunkelt hörn).

lördag 29 juni 2013

Kan växter räkna?

En abakus - kanske hjälpmedel för mattesnillen i växtvärlden?

Jag undrar om inte den här rubriken har drag av antropomorfisering (heter det så?) av våra gröna vänner växterna: Växter 'gör beräkningar' för att säkra stabil näringstillgång. Växter utför inte några beräkningar på det sättet som människor gör. De räknar förmodligen inte alls. Det betyder inte att de är korkade, det betyder att de fungerar på annat sätt än vad vi gör.

I själva verket tycker jag att artiklar som "förmänskligar" märkliga beteenden hos andra organismer än människor gör saken mindre märklig än vad den är. Det som djur, växter, bakterier, virus håller på med är fantastiskt utan att det skall behöva klämmas in i våra mallar. Vad som är en utmaning är hur man, utan att "förmänskliga", kan beskriva hur växter värderar hur mycket näring de behöver ta upp för att klara sig över natten, eller hur de kan skapa beredskap mot torrperioder, eller hur de kommunicerar att här kommer farliga insekter och angriper. Kan man gå utanför människospråket för att beskriva det? Måste man in i någon sorts parallelluniversum för att komma åt processerna? Låter som en utmaning för filosofer med intresse för krukväxter!

(Jag har så att säga grävt upp några växtrötter här och här tidigare på bloggen.)

Samarbete i naturen. Såväl biet som blomman (tror det är parksallat) jobbar nog på utan att kalkylera så mycket. Det har bara blivit så här, tack vare långdragna evolutionära processer där de två har mötts på grund av gemensamma intressen.  Plats: på Djurgården i trakten av Stora Skuggan, fredag förmiddag.


torsdag 27 juni 2013

Hoppas att dom vinner!

Det var meningen att jag skulle dra ner bloggandet efter midsommar, bland annat med tanke på att bloggläsandet går ner just efter midsommar. Verkar som folk har annat för sig än att läsa bloggar under tiden juni-augusti (samt klockan tre på julafton av någon anledning). Men jag kan inte låta bli att lägga upp den här "Nybergaren":

USA-talibanerna: historiskt perspektiv

Här är ett stycke saxat från Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev (som går att prenumerera på via deras sajt). Nyhetsbrevet har i sin tur saxat från indiska tidningen The Hindu, där Vivek Katju , tidigare Indiens ambassadör i Afghanistan, skriver om USAs syn på talibanerna. Det är bra att ha det historiska perspektivet i sikte när Afghanistan diskuteras. Det fanns ju en tid när relationerna mellan USA och talibanerna var goda även om många nu vill glömma den saken. (En källkritisk anmärkning: som indisk ambassadör kan man räkna med att det mesta som denne man skriver kommer att få en anti-pakistansk inriktning.) Ambassadörens slutkläm är en variation på den kända tesen att "en stat har inga vänner, den har bara intressen". Fast nu verkar det som USA spelat bort dessa intressen vad det gäller pipelines i Afghanistan, och dessutom gör samma sak i Syrien.


”…Talibanerna erövrade Kabul den 26 september 1996. Den kvällen i Islamabad vid en middag ordnad av vårt Höga Sändebud, vid vilken denna författare var närvarande, var en högre USA-diplomat en av gästerna. Han hade uppenbarligen följt talibanernas framgångar i Kabul med en känsla av tillfredsställelse. Han var fullständigt oberörd av det specifika med talibanernas ideologi inkluderande deras teologiska inriktning.
Två månader senare kallade FNs generalsekreterare till ett möte i New York med stater som har ”intressen och inflytande i Afghanistan”. Vid mötet kallade USAs biträdande utrikesminister Robin Raphel talibanerna ”en betydande faktor i den afghanska ekvationen och som sådan inte kommer att försvinna i nära tid.” I ett uttalande riktat mot de som ansåg att talibanerna var en skapelse av Pakistan sa hon: ” … de är afghaner; de är inhemska; de har visat sig ha kraft att hålla makten.”
Trots den avsky som många inflytelserika USA-kvinnor uttalat mot talibanernas attityder i könsfrågor konstaterade miss Raphel ”att den verkliga grunden för deras makt är många afghaners, särskilt pashtunernas, vilja att få slut på det ändlösa inbördeskriget (mellan krigsherrarna) för ett visst mått av fred och säkerhet, även om det innebar stränga sociala inskränkningar.” Det är särskilt nämnvärt att talibanernas syn på mänskliga rättigheter beskrevs på det sättet. Varför? USAs företrädare var vid den tiden speciellt intresserade av att slussa Centralasiens naturgas genom pipelines tvärs igenom Afghanistan och Pakistan och man kände tydligt att det bara var talibanerna som kunde skapa stabila förhållanden i Afghanistan som krävdes för att göra pipelinen möjlig. Mänskliga rättigheter då såväl som nu har aldrig kommit i vägen för hårda nationella intressen.

onsdag 26 juni 2013

Utan kommentar

http://rense.com/1.imagesH/snowdennow.jpg

Myrdal om anti-semitism

Med ungefär sjuttio år i bagaget av anti-antisemitism bör man ha en viss tyngd i sina diskussioner. Jag nämnde tidigare Jan Myrdals twitter-kritik mot Hillersberg. Nu kommer han igen med en text som refuserats av skönandarna på Dagens Dumheter. Den är rubricerad DEN TJÄNANDE ANTISEMITISMEN. (Har inte den tidningen längre, och det verkar inte vara någon större förlust.) Det är ett brett svep över antisemitism och liknande påfund, och jag antar att det breda anslaget sticker en del i ögonen. Alla har ju inte Myrdals långa perspektiv och breda kunskaper, om man säger så, och inte någon ambition att få perspektiv och kunskaper heller.

Palestina är kärnan. Det som sionisterna gör mot palestinierna driver fram en negativ syn på judar i gemen, särskilt i den islamiska världen. Samtidigt försöker den israeliska staten knyta judar runtom i världen till sig. Myrdal jämför med liknande taktik hos den tyska staten under Andra världskriget:
På motsvarande sätt som då i början av fyrtiotalet arbetar nu de israeliska statsorganen. Troende i religiösa samfund, de en gång kibbutzfrälsta, sådana med familjerötter från shtetler i Östeuropa, ättlingar till överlevande från Auschwitz, allmänt kulturintresserade, alla som upplever en judisk identitet; de drivs med hotet om en växande antisemitism att solidarisera sig med den israeliska staten och försvara dess allt katastrofalare och allmänfarliga politik.
Det blir en rundgång: antisemitism och anti-islam bygger upp varandra till allt mer hatiska nivåer. Samtidigt har vi rörelser i Europa, som i Ungern, som återigen spelar ut jude-kortet. Det hade de knappast gjort om det inte finns rätt många i folket som faktiskt har dessa fördomar. Att det här ogräset växer igen kan inte bara skyllas på nyliberalismens härjningar. Myllan och fröna fanns redan.

Men bilden ser inte helt entydig ut. USA är nyckelland i den här saken. Är det inte så att det finns en generationsfråga, där äldre USAmerikanska judar ofta fortfarande helhjärtat stödjer vad extremisterna i den israeliska ledningen gör, medan de yngre generationerna blir mindre och mindre intresserade? Kanske basen för israelisk propaganda ändras? Om det folkliga stödet för Israel i USA finns bland åldrande evangelikala människor är det ju en annan situation än om judarna i stort sett mangrant ställer upp för Israel. Nu verkar det tyngsta stödet finnas hos aggressiva pro-israeliska påtryckargrupper, som dock ett växande antal amerikaner, judar eller ej, inte gillar. "Israel firsters" har ännu övervikt, men kommer det att hålla på sikt?

Hur stor judefientligheten är i Sverige vet jag inte. Har för mig att någon undersökning kom fram till att frekvensen faller från höger till vänster: de mest judefientliga finns bland sverigedemokrater och moderater, de minst fientliga bland vänsterpartister och KP-are. I samband med bankkriserna och krisen i eurozonen har åsikter om "judarna" ibland poppat upp i tidningarnas "pissrännor". Dock långt ifrån i samma omfattning som folk som hetsar mot "invandrare" i allmänhet och "muslimer" i synnerhet.

Och så får vi räkna med att det bland yngre muslimer som med rätta upprörs över övergreppen mot palestinierna kommer det ibland att slå fel och slå över till anti-semitism. Några snillen tror att de utövar kamp mot Israel genom att åka som jihad-turister till Syrien, hetsade av radikala imamer och betalda av rika knösar från Arabiska halvön. Det kommer man inte åt med uppblåsta förmaningar, utan det krävs också ett klart ställningstagande mot sionisternas våldsdåd och falskhet. Ärlighet varar längst, hyckleri avslöjas förr eller senare. Hur många i det socialmoderata lägret klarar av en ärlig kritik?

Letar på fel ställe


En bild som kan tillämpas på många situationer där någon gör fel av ren bekvämlighet. Ta senaste historien med spionen i Vänsterpartiet. Vill man leta efter riktiga samhällsfiender får man allt göra det i skummare hörn i Maktens Boningar, inte i rännstenen under gatlyktans ljus!

... inte en enda kristen kommer att finnas kvar i öst.

1016104_546598515404457_695814123_n


Det här leendet finns inte längre. Mannen är/var katolsk präst/eremit i Syrien. Den 23 juni dödades han av så kallade rebeller i ett kloster. Bilden kommer från bloggen Friends of Syria, som inte skall förväxlas med den falska gruppen med samma namn som driver angreppskrig mot Syrien. Svenska Kyrkans tidning har också en kort rapport. Det är ingen enstaka händelse. Kristna flyr, massakrer har skett i kristna byar, biskopar har rövats bort. - Det bör tilläggas att den sortens våldsdåd riktas även mot "fel" sorts muslimer i Syrien.

Rebeller? - Ja, den sorts människor som USA och dess kompisar skickar vapen till för att de påstås bekämpa en hemsk diktator.

Är inte detta märkligt? USA, som skall vara så religiöst så det inte är klokt, arbetar aktivt för att den kristna kyrkans kärnområden i västra Asien skall tömmas på kristna! För att uppnå det samarbetar man och stödjer på alla sätt de mest extrema och våldsamma islamistiska härskarna och grupperna, samt naturligtvis de extrema sionisterna. Att det skulle vara en oavsedd bieffekt är föga troligt. De ansvariga vet vad de håller på med - och struntar i konsekvenserna!

Just i Syrien finns några av de äldsta kristna kyrkorna - men snart får vi säga "fanns" om inte islamisterna stoppas. Förhoppningsvis är det detta den syriska regeringen nu lyckas med. Överhuvudet för franciskanerorden i "Det heliga landet" säger:

The world must know that the support of gunmen by the west is helping extremists in killing Syrians ... with such stances, not a single Christian will remain in the East.
Är detta intressant bara för kristna i den regionen? Eller bara för folk där som inte råkar tillhöra extremistriktningarna? Eller finns det ett större hot som inte bara berör några araber som man kan strunta i?

Här är en bloggkommentar från tidigare brittiske ambassadören i Syrien, han tycker inte att beväpning av "rebeller" är en bra idé. Dessutom har han en intressant notering om president Assad, som betecknas som "galjonsfigur" i stället för "diktator".

Orsakade ett jättestort vulkanutbrott fimbulvintern?

Sjön Ilopango i El Salvador. Nu ser det snyggt ut, men en gång var här ett monstruöst stort vulkanutbrott!


I april hade Svenskan en understreckare som i rubriken hävdade att Katastrofen år 536 visar sig i myterna. Nämnda "katastrof" var ett enormt vulkanutbrott som gjorde att solen var skymd under ett par år. Den dåligt lysande solen beskrivs i en del bevarade skriftliga källor från den tiden. Men även i det arkeologiska materialet, i grönländska iskärnor och sibiriska träds årsringar, finns ledtrådar som gör att utbrottet kan knytas till den gamla nordiska myten om Fimbulvintern - vintern som varade tre år utan somrar emellan. När solljuset hade svårt att ta sig igenom atmosfären måste det ha haft oerhörda verkningar för människor som var beroende av att varje år gav en hygglig skörd och att boskapen höll sig vid liv:

En mängd traditioner bryts i mitten av 500-talet, det har varit känt bland skandinaviska arkeologer sedan länge. Gravskicket förändras. Boplatser överges. ...

Man har länge vetat att en stor del av jordbruksmarken i norra och centrala Europa återgick till skog vid den här tiden, skriver [arkeologerna] Gräslund och Neil Price ... Det tog fyra till sju generationer innan odlingslandskapet återfick sin tidigare utsträckning. De uppskattar att hälften av befolkningen i Skandinavien svalt ihjäl inom loppet av tio år. I många fall hade de platser som övergavs varit bebodda i tusen år. ”Detta utgör den största förändringen av bebyggelsemönstren i Sverige de senaste 6 000 åren”, skriver de.

Enligt Gräslund var perioden före klimatkatastrofen en välmående tid. Jordbruksmarken nådde sin kanske största utbredning före 1700-talet. Arkeologerna har hittat gott om guld och andra prestigeföremål i marken, vilket tyder på att Norden inte var någon isolerad avkrok: ett nätverk av handelsvägar sträckte sig långt ner på kontinenten.

Allt detta avbryts tvärt i mitten av 500-talet. Fornfynden sinar över hela Skandinavien. Solskivorna – som antas vara ett uttryck för solkult – försvinner från de gotländska bildstenarna. Gräslund och Price spekulerar i att de religiösa föreställningarna förändrades: ”solen föll i onåd”. I stället fylls bildstenarna av figurer som har tolkats som asagudar och krigare. Efter klimatkatastrofen uppvisar samhällena en mycket tydligare social skiktning, med makten koncentrerad till en jordägande elit.
Jag kommer att tänka på en annan historia som är nästan i myternas värld, nämligen den om trälen Tunnes uppror. Om det verkligen har inträffat så kan det ha varit på 500-talet, någonstans i nuvarande Sverige. Trälarnas uppror var länge framgångsrikt, kungen fick fly och måste hämta stöd från Danmark för att kunna komma tillbaka. Snorre Sturlasson berättar om upproret i sina "Norska kungasagor". - Om samhället i övrigt var i gungning på grund av en klimatkatastrof kan man ju tänka sig att detta medförde oroligheter. Men hos Snorre sägs det inget om dåliga skördar och dåligt väder, så det här är bara en lös förmodan.

Forskare tror att vulkanen som spydde ut så mycket skräp i atmosfären att det inte blev sommar på några år är den som heter Ilopango och ligger i El Salvador i Centralamerika. Det var med andra ord en "monstervulkan", och den som vågar sig på en norsk text kan läsa om monstervulkaner här. Nästa kandidat till ett utbrott i den klassen torde vara magmadomen i Yellowstone, USA.

Jag undrar bara om inte en så enorm vulkanisk explosion borde ha slagit ut civilisationerna på högre nivå i Centralamerika? Den klassiska mayanska kulturen borde ju ha drabbats hårt men jag har inte sett några sådana påståenden angående 500-talet. När det talas om kris i de gamla mayasamhällena är det snarare långvarig torka man brukar peka på. Så det kan finnas fel eller kraftiga nyanser i den här vulkanteorin.

tisdag 25 juni 2013

Indikator?



Det finns olika sätt att bedöma samhällets utveckling och dess konjunkturer. Man kan sitta inomhus och gräva i statistik, diagram och tabeller. Eller också kan man ta en promenad på stan och titta efter hur det ser ut med aktiviteterna. Om det finns många anslag med texten "ledig lokal", "lokal uthyres" eller liknande kan det vara en indikator på någonting. Särskilt om lokalen har stått tom länge trots att den verkar vara i hyfsat skick, som den på bilden. (Det kan ju handla om krav på orealistiskt höga hyror också, men efter ett tag måste ju fastighetsägaren sänka kraven). Med busshållplats på en minuts promenadavstånd och sex-sju minuter till tunnelbanan kan läget inte vara så dåligt, exempelvis för ett mindre kontor eller en hantverkare med inte så stora krav på utrymme.

Tomma ytor i affärscentra (eventuellt maskerade på något sätt), glest besatta parkeringsplatser utanför storköpen - där kan vi ha konjunkturindikatorer. Dels den vanliga kortvariga dansen med hög- och lågkonjunkturer, men också de långsammare men på sikt betydligt kraftigare och samhällsomdanande förändringarna som knyts till teknikutveckling och resurstillgång. Lågkonjunktur i konsumtionssamhällets slutskede, kan det vara något att fundera över?

Vetenskap eller konst?

Säga vad man vill om Gotthold Ephraim Lessing, men hög panna, det hade han!

Tyska är jag inte så bra på. Här är ändå ett försök att översätta några rader från Lessings Laokoon (1766):

Vi skrattar när vi hör att hos de gamle också konsten var underkastad den borgerliga lagen. Men vi har inte alltid rätt när vi skrattar. Otvivelaktigt får inte lagen utöva någon makt över vetenskaperna; ty vetenskapens slutmål är sanning. Sanning är nödvändig för själen; och det skulle vara tyranni att vid tillfredsställandet av denna viktiga syssla bibringa det minsta tvång. Konstens slutmål däremot är förnöjelse; och förnöjelsen är umbärlig. Alltså får det alltid bero av lagstiftaren vilken sorts förnöjelse han vill tillåta och i vilken utsträckning.

Det där var väl inte perfekt översatt, men meningen torde gå fram i alla fall: på Lessings tid kunde man dra en klar linje mellan vetenskap och konst. Den ena var nyttig, den andra kunde behandlas efter lagstiftarens gottfinnande. Idag tycker vi nog att vi vet bättre: en del vetenskaper trampar in på områden som är bokstavligen livsfarliga för mänsklighetens fortlevnad och bör regleras och kontrolleras. Å andra sidan betraktar somliga allt som kallas "konst" för något heligt som Makten inte får peta på hur dj-a dumt det än är. Och till slut blir hela vetenskap-kultur-komplexet ett slagfält mellan motstridiga viljor, mellan klasser och intressegrupper av världslig eller religiös art.

måndag 24 juni 2013

Fack kritiserar rapportskrivande och ekonomvälde

" ... gott omdöme kan inte enkelt mätas" skriver ordförandena för Lärarnas Riksförbund, Polisförbundet och Läkarförbundet i DN. Kritiken gäller det praktiska resultatet av NPM, new public management, påhittet att försöka förvandla diverse offentliga tjänster till industriellt mätbara verksamheter.

Jag gjorde den här reflexionen: inom industrin har mätandet lett till kraftigt stegrad produktivitet. Genom att detaljstudera olika arbeten har man kunnat ta bort dödtider, effektivisera, rationalisera. Färre har kunnat producera mer. Även den administrativa apparaten för att styra produktionen har skurits ned kraftigt. Med NPM verkar det vara tvärtom: den tid som skulle ägnas till att undervisa, bota sjuka eller jaga bovar trycks undan till förmån för improduktivt mätande och rapporterande. Det blir mindre tid för det svårmätbara men så viktiga goda omdömet. Riktigt arbete ersätts av att skriva rapporter. Ännu ett steg in i kontrollsamhället (där alltmer övervakas men ändå fungerar sämre, av någon anledning). Sedan kan ju den rationaliseringsintresserade fråga om alla dessa rapporter och mätningar används till något?

Att tillverka grävskopor eller glasspinnar i fabriker är inte samma sak som offentliga tjänster. Men när ekonomer kommer in utifrån, med kanske en ganska dimmig bild av hur det ser ut i såväl industri som offentliga tjänster, kan resultatet bli konstigt:

... försöken att utforma kommuner, landsting och polisdistrikt som företagskoncerner har inte resulterat i bättre utbildning, vård eller polisarbete. Tvärtom präglas verksamheterna i dag av en större administrativ överbyggnad än tidigare. Verksamheter styrs av statistik. Att mäta klokt, att värdera och utveckla är förstås rätt. Problemet är när det inte sker med professionens medverkan från början. Utvärderingen har kidnappats av administratörer och ekonomer. Tilliten till det professionella ansvaret har ersatts av kontrollsystem som riskerat att sätta den professionella etiken ur spel och som hotar den grundläggande mänskliga kvaliteten i verksamheterna.

Det yttersta ansvaret ligger inte hos ekonomerna, de är inhyrda knektar som gör jobb som bestäms från de politiska nivåerna. I och för sig kan det nog vara idé att titta på vad de nämnda "administratörerna" är för ena figurer, kanske de är med i den kabal som levererar underlag till politikerna? Men nu riktar de fackliga organisationerna in sig på politikerna:

Därför bjuder nu Läkarförbundet, Lärarnas riksförbund och Polisförbundet in regering och opposition till samtal om hur vi kan återupprätta professionernas roll i styrning och ledning av offentlig verksamhet. Vilka nödvändiga steg behövs för en god och effektiv samhällsstyrning?

Eftersom regering och opposition till stora delar varit ense om att NPM är bra kan man fråga sig vad resultatet kan bli av eventuella samtal. Men på tal om "nödvändiga steg" så kanske "demokrati" är bra att ta till? Det är ju inte bara inom de här verksamhetsområdena som "professionernas roll" behöver ses över - ta fallet med de nu strejkande busschaufförerna - men professionen arbetar inte i ett tomrum. Eftersom det handlar om storskaliga tjänster är det ju verkligen inte ett tomrum, utan utvecklingen av yrkesrollen sker i samröre med mängder av andra människor. Och då kommer den demokratiska aspekten in. Vare sig vi talar om väljare eller brukare så är de många fler än politiker, ekonomer och administratörer (även om NPM leder till övertung byråkrati, som det verkar).

Förresten, om man talar om minskat inflytande för ekonomerna och deras modeller betyder det ju inte att vetenskapliga studier av yrkeslivet skall minska. Studierna behöver öka. Varför inte slå ett slag för antropologerna? - Det är ju människor det handlar om, antropologer studerar människan ur olika synvinklar! Hur vore det att återuppliva Arbetslivsinstitutet som regeringen mördade för några år sedan?


söndag 23 juni 2013

Kant om språkets natur

Det har ju förekommit några blogginlägg om Chomsky och hans modell för språkinlärning (det senaste här). Den senaste veckan har jag bläddrat i gamle Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet igen. Den grundläggande egenskapen för "det rena förnuftet" i vår hjärna är att det vet att det finns tid och rum utan att behöva lära sig att tid och rum existerar.Det handlar om att vi har några förmodligen medfödda egenskaper för att veta detta. Därmed kan vi uppfatta att det händer saker omkring oss men inte vad som händer. Sedan ingriper en annan del av vårt tänkande, förståndet, och förvandlar observationerna till något begripligt. Förståndet skapar sammanhang, kanske till och med lagar.

Att vi inte är helt oskrivna blad, utan har vissa medfödda kunskaper som gör att vi utan vidare kan uppfatta omvärlden, är intressant. Jag funderade på om Kant hade några tankar om språket, för utan språk är det svårt att sätta etiketter på det vi uppfattar och meddela det till andra. Vissa egenskaper som gör att alla människor är språkanvändare borde vara medfödda. Nu tror jag inte språket berörs i Kritik av det rena förnuftet, men i förordet görs en intressant anmärkning av Markku Leppäkoski (Markus Alfors ?):

Kant uppfattade språket som något givet och till sin natur ahistoriskt. Det finns strukturer som alla språk måste rätta sig efter. Logik handlar om dessa tänkandet lagar.

Nu vet jag inte vad Kant själv skrivit om detta, men tanken om "strukturer som alla språk måste rätta sig efter" pekar på något medfött, i stil med kunskapen om rummets och tidens existens. Strukturerna säger inte vilket språk vi kommer att tala eftersom de är grunden för alla språk, däremot att alla människor (utom ett fåtal med kroppsliga eller mentala defekter) kommer att tala något språk. I den meningen kan man säga att språket är ahistoriskt. Det är inte beroende av historiska förhållanden. Å andra sidan är det praktiskt uttalade språket väldigt beroende av tid och plats. En stockholmare från 1513 skulle vara svår att förstå idag, även om hen talade svenska. Kanske språkförmågan kan sorteras in under "förnuft" och det praktiska språket under "förstånd"?

fredag 21 juni 2013

"Som att tala med en vägg"

Den här historien kommer ur en bok (i övrigt inte så humoristisk) som jag skrev om på annan plats för inte så länge sedan:

En japansk turist går fram till en bedjande jude vid Klagomuren i Jerusalem och frågar: "Ber ni här varje dag?" "Ja, tre gånger om dagen precis som min far och min farfar", svarar juden. "Får ni någon kontakt med Gud?" frågar den japanska turisten. "Nej", suckar juden, "det är som att tala med en vägg".

Jag antar att denna midsommarkväll är det många som, i stället för att försöka prata med väggar, söker Anden i Flaskan, om du förstår vad jag menar!

torsdag 20 juni 2013

Rebelliska rövargäng

Egentligen är det inget nytt i den här Reuters-artikeln, men det är ju intressant att notera hur tydligt det kriminella inslaget bland vissa grupper bland "rebellerna" kommer fram.

Det fanns en tid när skiljelinjen mellan ädla upprorsmän och (mer eller mindre ädla) rövare var flytande. Tänk på Robin Hood och hans glada gossar, eller de kinesiska rövarromaner som inspirerade den unge Mao Zedong. Den tiden är förbi. De kriminella gick med i upproret i Syrien för att kunna fortsätta att idka kriminalitet, vilket befolkningen i de berörda områdena inte undgår att lägga märke till. Exempelvis har det varit svåra plundringar i Aleppos industriområden.

Därmed ökar chanserna för de stenhårda islamisterna att gå in med sin version av rättvisa som visserligen gör slut på FSA-gruppernas plundringar men i stället betyder religiös terror. Man kan också förstå av artikeln att det är en orealistisk dröm att leverera vapen till "pålitliga" rebeller (vad det nu kan betyda). Det finns ingen garanti för att inte vapnen säljs till eller beslagtas av helt andra grupper, och då i första hand de disciplinerade islamisterna.

"A lot from Sweden"

Hela artikeln finns här.

When he arrived he found other foreigners in the brigades. Englishmen from London and Birmingham, an Irishman, Russians from the Chechnya region, Chinese, Egyptians, Tunisians, Saudi Arabians, Libyans, others from Denmark, France, and, he tells Reuters, a lot from Sweden.

onsdag 19 juni 2013

Vad var meningen med det där kriget egentligen?

Det håller åter på att dra ihop sig till förhandlingar mellan talibanerna och USA (och kanske Karzai-regeringen) för att uppnå någon sorts fred i Afghanistan, tolv år efter USA:s invasion. Tecknaren Steve Bell i brittiska Guardian ser så här på saken - vad gick kriget ut på egentligen? Och tänker man köra samma "framgångskoncept" i Syrien?

Steve Bell 19.6.13


Påstås det inte vara någon sorts FN:uppdrag som pågår i Afghanistan? Borde i så fall inte även FN vara med i förhandlingarna, samt de stater (inklusive Sverige) som skickat dit knektar?

Drakes ekvation

Så här ser formeln ut för att beräkna hur många civilisationer det kan tänkas finnas i Vintergatan, "Drakes ekvation", efter astronomen Frank Drake. Se artikel i Ny teknik.


Drakes ekvation. Här är N det sökta antalet civilisationer i vår galax (Vintergatan) vars radiosignaler skulle kunna detekteras av oss. R är antalet stjärnor som nyskapas i Vintergatan varje år, fp andelen av dessa stjärnor som har planeter, ne antalet beboeliga planeter per stjärna med planetsystem, fl andelen av dem där liv uppkommer, fi andelen därav som har intelligent liv, fc andelen därav som utvecklat teknik för att sända radiosignaler och L livslängden för en sådan civilisation.

N är det sökta antalet civilisationer i Vintergatan vars radiosignaler skulle kunna detekteras av oss. R är antalet stjärnor som nyskapas i Vintergatan varje år, fp andelen av dessa stjärnor som har planeter, ne antalet beboeliga planeter per stjärna med planetsystem, fl andelen av dem där liv uppkommer, fi andelen därav som har intelligent liv, fc andelen därav som utvecklat teknik för att sända radiosignaler och L livslängden för en sådan civilisation.

Som synes är det obekanta variabler allihop. Vad som hänt sedan Drake satte upp ekvationen på sextiotalet är att man numera känner till något tusental planeter utanför vårt eget solsystem.

Jag är matematiskt obevandrad och kan bara undra exempelvis så här: varför är antalet nyskapade stjärnor viktiga? Kan man inte anta att det krävs några miljarder år efter en sols skapelse innan dess planetsystem kan ha gett upphov till högre liv som kan skicka radiosignaler? Borde det inte vara stjärnor säg fyra miljarder år gamla minst, och försedda med planeter av jordliknande typ, som man borde titta närmare på?

Det klagas över att vi inte hör något från "de därute", men vet vi det egentligen? Det kanske är ett jädrans tjattrande i rymden, fast vi inte har teknik och kunskaper för att uppfatta det. Samt några därute som lyssnar på oss men tycker att "de där mupparna verkar inte ha mycket att komma med".

Ett tecken därute ...? (Från ESA:s hemsida.)

tisdag 18 juni 2013

Lästips: intervju med president Assad

Tyska FAZ har gjort en lång intervju med Syriens president. Den finns i engelsk översättning här. Doktor Assad framstår som en vettig person - vilket kanske inte är så svårt att vara om man jämförs med byfånar som Obama, Cameron, Hollande, de där kungarna på Arabiska halvön vad-de-nu-heter, Kildén och Åsman, och några till.

Expertutlåtande

Hör här:

Mest imponerande i luften var utan tvekan det ryska stridsflygplanet Su35.
Och jag var inte den enda som var imponerad. Kanske handlar det om världens i dag mest avancerade flygplan i sin klass.

Detta meddelat av excellensen Bildt som varit på flyguppvisning i Paris. Då är det väl bara att köpa en binge och strunta i Wallenbergs/USA:s sämre produkter? Det verkar som Su35 ger "more bang for the bucks" som de stora grabbarna säger. - Några sådana här kanske skulle göra susen i Syrien också?


Det kanske var den här uppvisningen som Bildt såg:

måndag 17 juni 2013

Hoppas vi slipper se dem igen!

Minst ett 30-tal svenskar är i Syrien och strider mot al-Assads regim, enligt SÄPO, men alla av dem vill inte se en demokratisk utveckling i landet. Bilal från Göteborgsområdet har stridit för en al-Qaida-kopplad grupp i Syrien sedan november förra året. Han drömmer om att bli martyr, alltså dö i strid, i Syrien.
Svenskar och svenskar, de flesta av de här jihad-tomtarna sägs vara från Göteborg enligt vad Sveriges Radio berättar. Hoppas att vi slipper se dem i Sverige igen, med andra ord att den syriska krigsmakten får tag på dem och vidtar åtgärder. Med tanke på vad jihad-turisterna ställer till med därnere så lär det inte handla om silkesvantar ...

Jag vet inte om termen islamo-fascism är så jäkla lyckad, men kanske passar den på de här figurerna. Religiösa idioter och dårfinkar låter bättre. Man kan fråga om någon av dessa krigare vill se en demokratisk utveckling. En del har kriminell belastning i Sverige, de kanske kan fortsätta med den verksamheten i FSA:s rövargäng. För närvarande ser ändå upprensningen av terroristgrupperna att gå rätt bra när syriska krigsmaktens offensiver rullar vidare. Enda större orosmomentet är de märkliga NATO-politiker som fortsätter att pumpa in stöd till terrorgängen. Men vi får hålla tummarna för att det går bra ändå till slut. Vad som händer efter kriget är en annan historia.

Jag har sett uppgifter (de kom väl från tyska BND) om att bara 5 procent av de stridande så kallade rebellerna i Syrien verkligen skulle vara syrier. Man kan undra hur det är uträknat, lite fler syrier borde det väl vara, men det främmande inslaget förefaller ändå vara så stort att det är tveksamt om man kan kalla detta för en syrisk rörelse.

Lejonets kula - del fyra: Arnold och Josef

Föregående inlägg i denna Ljungdal-serie hittar du här.

När Arnold Ljungdals Marxismens världsbild först kom ut 1947 var det i den historiska skarv när Andra världskriget slutat och det kalla kriget var på väg att dra igång. Sovjetunionens ledare hette ännu Josef Vissarionovitj Stalin, en låt oss säga något kontroversiell man. Men han hade skrivit och talat om marxistisk teori och föll därmed inom ramen för Ljungdals framställning (liksom Lenin som fick uppskattande ord). Tänk om någon socialdemokrat hade gjort det idag, vilket skränande det skulle bli! Jo, Ljungdal var socialdemokrat på partiets vänsterflygel, och det under en tid när ledande partimän ännu kunde ta till Marx i sin argumentation. Men Lenin, det var väl mindre troligt, och Stalin ...

Nå, Ljungdal var missnöjd med en stelnad och dogmatisk marxism som bara upprepade vad lärofäderna sagt, och det var han inte ensam om:
Inte minst bör understrykas att Stalin vid upprepade tillfällen tagit avstånd från varje form av petrifierad ortodoxi. "Det finns en dogmatisk marxism och en skapande marxism. För min del står jag på den senares grund."

Arnold spanar efter något ...

Ljungdal diskuterade ideernas betydelse. Det är ju av intresse eftersom marxismen anser sig vara en filosofi som bygger på en materialistisk världsuppfattning:

Av alla de otaliga idéer och föreställningar som har sett dagen under tidernas lopp - och man kan tryggt påstå att det inte finns någon uppfattning så orimlig att den inte i någon epok haft någon förespråkare - kan bara de göra anspråk på verklig betydelse som på ett eller annat sätt korresponderar mot människornas aktuella läge, deras ekonomiska och sociala förutsättningar. Men innanför ramen av dessa förutsättningar är idéerna för ingen del verkningslösa. Tvärtom representerar de - för att tala med Stalin - "en högst betydande kraft som hjälper oss att lösa de nya uppgifter som utvecklingen ställt". Än mer. Som Stalin med all rätt påpekar visar redan idéernas existens att de i viss mån är nödvändiga för samhället och att det utan deras "organiserande, mobiliserande och omdanande insats" är omöjligt att komma tillrätta med det materiella livets problem. 

... kanske efter denne glade yngling Josef, plåtad 1915, 23 år innan han skrev uppsatsen Om den dialektiska och den historiska materialismen som Ljungdal hänvisar till några gångar. 

Om klasskampen som idékamp sägs följande, uppbackat av ett citat från Stalin:

Vi måste komma ihåg att kampen mellan klasserna som Marx och Engels ser den syftar betydligt längre än till tryggandet av en säker inkomst. Den gäller inkomstfördelningen, det är sant. Men den gäller samtidigt och i lika hög grad de allmänna principer på vilka produktionen och samhällsordningen vilar - den gäller människornas rätt att gestalta sitt arbete och sina relationer till varandra på det sätt som bäst svarar mot deras yttre och inre förutsättningar. Det ligger därför i sakens natur att varje klasskamp med nödvändighet måste bli en ideologisk kamp. Den måste bli en kamp om livsinställning och värdering, om världsbild och ideal - en kamp som utkämpas på konstens, litteraturens och vetenskapens område, lika väl som på ekonomins och det sociala livets. Och det förhåller sig visst inte så att de ideologiska parollerna därvidlag låter sig avfärdas som ett löst påhäng, en täckmantel bakom vilken de agerandes "verkliga" bevekelsegrunder försöker gömma sig. Naturligtvis kan det vara på det sättet, men det är i så fall snarast ett urartningsfenomen, en upplösning som inträder när en klass inte längre tror på sin historiska uppgift. Men för de uppåtstigande klasserna i historien gäller i full utsträckning Stalins ord om idékampens "organiserande, mobiliserande och omdanande insats". Den ekonomiska målsättningen är redan till sin upprinnelse oskiljaktigt förknippad med den ideologiska. 

Den icke-liberale läsaren kanske noterar att de här citaten från Ljungdal innehåller synpunkter som i sig är betydligt mer intressanta än att han vid några tillfällen nämner Hitlertysklands besegrare!

söndag 16 juni 2013

Bedräglig ekorre

Ovan miljonär? Prata med oss och få ut mer av din ekonomi. Läs mer
Haha, avdelningen för skojeri! Ändra det där med "hur du kan förvalta dina pengar" till "hur en banknisse kan ägna sig åt så kallad rådgivning (att sälja egna bankens onödiga tjänster dyrt) så att stålarna raskt 'förvaltas' över till bonusgubbarna". Nänä, den gubben bör man inte gå på, även om den maskeras till ekorre!

lördag 15 juni 2013

Lite kombinationsarbete



Teckningen kommer härifrån. Om man börjar här kommer en svit av teckningar och kommentar. Någon datering finns inte, men Wolodarski började väl sin bana som liberal-geni på Dagens Nyheter någon gång på 1990-talet? Och då började ledarsidan att slira på allvar, antar jag att Hillersberg menar. (Notera att ingen på teckningen försetts med några "judiska" attribut, varför den svårligen kan klassas som antisemitisk.)

W. skriver alltså ledare. Då kan vi kombinera genom att klippa in ett citat från kamrat Jan Myrdal:

Det mest tragiska som kan drabba en skrivare: ord som inte berör och påverkar. Att vara ledarskribent i svensk press.


Ja, hur många läser ledarna egentligen? De hör väl till en förfluten tid, och har de några ersättare är det väl kolumnister och tyckande journalister inne i tidningen - med andra ord ännu flera filurer som inte behövs ta på allvar.

Putin smäller Obama på fingrarna (kanske)

Här är ett citat från den lille mannen som är president i ett stort land, herr V. Putin, Moskva:

[Snowden] told us nothing we didn’t know before. I think everybody has long been aware that signals intelligence is about surveillance of individuals and organizations. It is becoming a global phenomenon in the context of combating international terrorism, and such methods are generally practicable. The question is how well those security agencies are controlled by the public. I can tell you that, at least in Russia, you cannot just go and tap into someone’s phone conversation without a warrant issued by court. That’s more or less the way a civilized society should go about fighting terrorism with modern-day technology. As long as it is exercised within the boundaries of the law that regulates intelligence activities, it’s alright. But if it’s unlawful, then it’s bad. .

Citatet plockade jag ur en kritisk kommentar till den här bloggen. Bloggaren och andra upphetsade människor tycker sig se allt större likhet mellan det USAmerikanska, ryska och kinesiska övervakningssamhällena. Och det är en intressant fråga att diskutera: är det någon sorts konvergens på gång? Är alla lika glada övervakare, lika goda kålsupare?

Till dessa frågor säger Putin "njet", eller om det är något annat han säger. Han medger den storskaliga övervakningen, men sedan kommer saker som "kontrollerad av allmänheten", att det måste vara lagligt och att det måste till klartecken från domstolar för telefonavlyssning. Därmed glider vi in i en gråzon där moraliskt olämpliga förfaranden ändå kan försvaras i och med att de är lagliga. Hur stor är den lagliga övervakningen är i Ryssland? Det är klart att det finns ett problem med inhemsk terrorism (en del av de figurerna avlivas förhoppningsvis av syriska regeringstrupper nu) men kan man tänka sig att den elektroniska kontrollen riktas mot mycket större grupper?

Nåja, här har Putin återigen kunnat smälla fumliga västmaktspolitiker på fingrarna genom att åberopa principer, och det är lite roligt i alla fall.

fredag 14 juni 2013

Myrdal om Hillersberg

Bland de få som jag följer på Twitter är Jan Myrdal. (Följer också Kapten Stofil, men det är en helt annan sak som alla förstår!) Jan M. använder mest Twitter för att sprida citat ur äldre texter, från sextiotalet ungefär. Under bilden är ett flöde (läses nedifrån och upp) som dock måste vara av färskare datum eftersom det behandlar den rabulistiske för inte så länge sedan döde tecknaren Lars Hillersberg.

Jag rör mig inte i konstnärskretsar, men mötte faktiskt Hillersberg en gång för många år sedan. Det var på anarkisternas Kafé 44 på Tjärhovsgatan, en kväll med diktuppläsning. Uppläsarens namn minns jag inte, den var en man som var/hade varit korrekturläsare på Svenska Dagbladet och nu skrivit en samling sonetter. Muslim var han också. (Undrar hur man fick ihop anarkism med klassiska sonetter förresten?) I den lilla publiken befann sig Lars H. Jag snabbförfattade själv en sonett och läste upp från scenen, (det var förmodligen både första och sista tillfället som scenpoet för min del!). Sedan kom jag att byta några ord med Lars H. Han verkade vara en ofarlig liten figur, hade bara någon teknisk fråga om sonettens utformning. Jag var ju helt olärd i ämnet, den var inte riktigt formfulländad om man säger så. Men korrekturläsaren verkade uppskatta den!

Jag är något förvånad över att Myrdal klipper till så hårt mot Lars H. Men det är klart, killen (Lars H alltså) hade inte alltid världens bästa omdöme. Det har inte Lars Vilks heller, men det gäller ju hur man riktar sitt dåliga omdöme och vilka beskyddare man har.  Hade Vilks börjat med att rita sin vedervärdiga judesugga, inte sin vedervärdiga rondellhund, hade han nog inte varit så omhuldad som han nu är i vissa kretsar. - Sedan vet jag inte om Myrdal rätt värderar Hillersbergs betydelse för hur svenska progressiva ser på Israel. Är de så korkade?

Hillersberg var aldrig någon favorit som tecknare hos mig. Smårolig ibland, men sällan stor-rolig. Och visst har Myrdal rätt när han skriver att "en vänster som accepterar antisemitiska inslag är ingen vänster". Men då får man observera vem det är som definierar "antisemitism", och av vilka skäl!

Notera Lars - Lazarus Hillersberg - Hillelberg. Hillel var en forntida judisk lärd som sägs ha sammanfattat läran med dessa ord: Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. En princip som med andra ord uttalats i flera religioner och filosofier. Men för en satirisk tecknare kanske det inte är en bra riktlinje, om inte tecknaren också är rejält elak mot sig själv! 



  1. Men en vänster som accepterar antisemitiska inslag är ingen vänster.
  2. och har dåligt omdöme och kritiken splittrar vänstern.
  3. Ibland sägs det bland vissa intellektuella att man inte bör kritisera Hillersbergs antisemitiska teckningar då han är konstnär
  4. Men det är framförallt de medelålders eller äldre antifascisterna som funnit Hillersbergs teckningar avskyvärda.
  5. Visst har högermän reagerat mot dem.
  6. Det har han gjort med sina antisemitiska teckningar.
  7. och som mest effektivt bidragit till att skapa ett stöd åt staten Israels förbryterska politik bland svenska progressiva.
  8. Lars Hillersberg är inte bara en rätt begåvad konstnär, han är också den propagandist som gjort sionisterna de största tjänsterna i Sverige

Kollektiv skuld?

"Tyskar har avkrävts en kollektiv skuld för nazismen, till skillnad från ryssar och kineser för kommunismen." Detta skriver en inte helt klartänkt person i Dagens Dumheter.  För skulle ryssar och kineser avkrävas "en kollektiv skuld" skulle ju detta vara ett erkännande av att de ryska och kinesiska revolutionerna var väldiga folkresningar, och det vill ju borgerligheten för allt i världen inte höra något om.

torsdag 13 juni 2013

Ett Iran bortom Teheran

Ett artikeltips via Pierre Gilly:

Närmare bestämt ett AP-reportage från Iran som går en bit utanför de hippa engelsktalande kvarteren i Teheran, till ett land som västerländska media vanligen inte vill se. Ett land där president Ahmadinejad inte betraktas som en pajas eller livsfarlig galning, utan en som gör gott för folket. Det folk som inte deltar i "gröna revolutioner", utan kanske snarare deltar i att slå ned dem när de övergår till gatustrider. Detta för att man redan lagt sin röst för presidenten (som uppfattas som småfolkets man) och inte gillar alternativen (svinrika överklassare och uppblåsta storstadsbor med tvivelaktig moral).

På köpet får vi veta att presidenten och de ledande prästerna inte är riktigt kontanta med varandra. Den detaljen är väl lite mer känd, men rapporteras inte så ofta i alla fall eftersom det kan störa den officiella versionen av hur det är i Iran. Landet passar ju illa för grovt tillyxade beskrivningar. Att man har en författningsdomstol som kallas "väktarråd" och som godkänner/förkastar kandidater till högre befattningar och kan annullera parlamentsbeslut är inte bra. Men ... För att återigen citera en viss C. Bildt:

Den islamska republiken Iran är förvisso ingen fullfjädrad demokrati, och situationen vad gäller mänskliga rättigheter är i flera avseenden dyster.
Men det hindrar inte att det finns en spännande pluralism inom ramen för det existerande systemet, och att valet inom de ramar som definierats faktiskt är genuint. Att det mobiliserat ett brett engagemang för förändring är ett tydligt tecken på detta.

Lejonets kula - del tre

Del tre är naturligtvis fortsättning på del två som följde på del ett - lätt som en plätt!

Arnold försjunken i djupa tankar om dialektikens mysterier

I Marxismens världsbild sid. 40 skriver Arnold Ljungdal om Hegel, att denne är ...:

... tillräckligt mycket metafysiker i ordets hävdvunna betydelse för att vilja se ett slut på processen och sammanfatta vårt vetande i en definitiv och överskådlig formel - i ett system. Det kan i sin tur inte ske utan införandet av något slags avslutande princip som ligger till grund för det hela och vars utfinnande sålunda blir den mänskliga kunskapens yttersta mål. Och därmed är vi framme vid pudelns kärna; vi är framme vid idén, världsanden, gud. 
Sven-Eric Liedman skriver i boken Motsatsernas spel (sid. 127) om ...:

... det senare 1800-talets kraftigt tilltagande intresse för vetenskapliga synteser och system, världsåskådningar och allomfattande filosofier.

I början av 1800-talet var systemen på modet, sedan sjönk intresset ett tag, men återkom starkt under senare delen av seklet. Men är system aktuella idag? - Om vi preciserar "idén, världsanden, gud" som neoklassikernas älskade "marknaden" är vi kanske på väg mot en förklaring. Notera att somliga skäller neoklassiker för att vara "teoklassiker", för att därmed antyda den närmast religiösa inställning som många neoklassiska ekonomer sägs ha till denna marknad som "alltid har rätt".

Neo/teoklassikerna talar inte om system, de har modeller. (Den svenske ekonomen Axel Leijonhufvud, verksam i Kalifornien, har skrivit en satir över Econ-stammen och dess 'modls'".) Och modeller är något som ibland poppat upp som ämne här på bloggen. Senast i samband med de tre inläggen om Noam Chomsky och hans lingvistiska modell. I kommentarerna till tredje inlägget skriver "S" bland annat:


För att adekvat kunna kvantifiera ett objekt eller en process så måste den vara kvalitativt invariant, åtminstone i sina fundament, dvs. de ska kunna splittas upp och kombineras utan att detta förändrar dess natur.

Processer såsom transformationen av kol till aska eller socialiseringen av ett barn är irreversibla processer som involverar kvalitativ förändring och kan inte mätas kardinalt på något meningsfullt sätt. Om emergenta krafter uppkommer eller upplöses så kommer matematiken ofrånkomligen till korta. 

Vidare så är matematiken ett akausalt språk. Den saknar begrepp som "producera", "ge upphov till" osv. Matematiken kan kalkylera, deducera och derivera resultat från antaganden men den kan inte på något sätt förklara fenomen. 

...

Matematiken har blivit en slags idol som i sig anses projicera vetenskaplighet. Inom statsvetenskapen är det också så att den forskning som kan uttryckas kvantitativt är den som anses finast och får mest anslag. Således mycket demografi och statistiska undersökningar där man jämför diverse variabler med varandra och kommer fram till att den här godtyckligt inringade kategorin människor är mer benägen till ditten eller datten. Det är ju fan inte vetenskapligt intressant någonstans! Ingen blir klokare av det. 

Boven i dramat är i hög grad en empiristisk syn på kausalitet som en konstant konjunktion av händelser (A -> B) vilket får forskare att tro sig ha blottlagt kausala samband så fort de visat på ett statistiskt samband, men det är nonsens! Kvalitativa metoder är nödvändiga för att komma åt kausaliteten.

Det som händer är alltså bland annat att matematik tar över. Med matematik mäter man kvantiteter, antal. Men hur är det med egenskaper, kvaliteter? - Där är matematiken sämre på att ge svar. Jag har sett i nationalekonomi hur tråkigt och ansträngt det är när ekonomerna skall sätta "värden" på saker som egentligen inte är mätbara. De måste försöka hitta konstiga omvägar. Ett stycke unik natur är naturligtvis ovärderligt i den meningen att man inte kan sätta pris på det, men då måste man fråga folk exempelvis "hur mycket skulle du vara villig att betala för att bevara ..." eller "hur mycket är du villig att betala för att åka och titta ...". Svaren på de frågorna måste betraktas som tvivelaktiga. Offentliga tjänster som bidrar till samhällets välbefinnande är i samma kategori. Det är inte bara en fråga om kvantitet i form av pengar, antal tjänster, vård- eller skolplatser och dylikt. Det finns ytterligare aspekter, som vetskapen om att man lever i ett välordnat samhälle. Hur mäter man den vetskapen?

Vidare kan man misstänka att modellerna, som Ljungdal pratade om beträffande systemen, har en tendens att göra processer slutgiltiga. De riskerar att inkludera någon sorts "avslutande princip" som gör att man inte kan komma längre än vad modellen själv medger. En neo/teoklassisk professor kommer knappast att producera en modell som är så dynamisk att den går utanför de neoklassiska ramarna.

Modeller och matematik kan förklara vissa saker, göra dem lättare att se, men samtidigt kan viktiga förhållanden döljas. Det är lätt att tro att den vetenskap som uttrycks i formler och statistik är mer exakt än den som beskriver egenskaper med ord i stället för siffror, men det skall man inte lura sig av. Det kan vara tvärtom!