lördag 30 november 2013

Den nya syntesen - del fyra

Tryck på etiketten 'Den nya syntesen' för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Lenin skrev om hur opinionsbildning äger rum i Vad bör göras? 1902. Borgerliga sociologer har också vetat det länge. Exempelvis har det skrivits om det i Edmund Dahlströms antologi Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning. I dag är det inte politiskt korrekt att tala om därom. Då tiger sociologerna. Lönarbetande intellektuella vet sin plats. Lönarbete medför nämligen ett förödmjukande andligt och politiskt slaveri, som missbildar mänskan. Om de intellektuella vore ekonomiskt självständiga, skulle flockbeteendet ej försvinna, men en smula ändra karaktär och flera skulle våga gå sin egen väg. Människor är en produkt av arv och miljö. Vårt biologiska arv kan vi inte göra någonting åt, men till skillnad från djuren kan vi förändra våra samhälleliga förhållanden så, att mänskans goda sidor får större möjligheter att utvecklas. Vårt flockdjursbeteende och därav följande auktoritetsbehov är nämligen genetiskt betingat. Det är därför vi bor i samhällen. Mänskans första sociala enhet var flocken. Vår närmaste släkting i djurvärlden är schimpansen, som också är ett flockdjur. Vi bör dock ej vid analysen av mänskan och mänskliga samhällen göra några vägande jämförelser med aporna, ty mänskan står så oerhört mycket högre än de. Humanisterna betonar vad som skiljer oss från dem. De stora biologerna talar om den visa mänskan, trots att de är medvetna om hennes skröplighet.

Alla böcker blir gamla. Också de marxistiska klassikernas resultat vittrar bort. Vi läser dem fortfarande men främst för att få idéer och kunna studera metoden på samma sätt som vi studerar andra klassiker för att finna inspiration. Vad som fortfarande främst lever hos dem är metoden, den dialektiska metod som utvecklades av Marx. Som Georg Lukács påpekade är en marxist inte ortodox i förhållande till klassikernas resultat utan i förhållande till metoden. 

När samhället förändras, måste de gamla analyserna göras om efter de nya förutsättningarna. Vi kommer i flera fall till delvis nya resultat men bör slå vakt om marxismens väsen, metoden. Analysen (företeelsen) är inte det centrala. I marxismen finns till skillnad från i andra filosofier kravet på en grundläggande samhällsförändring. De som ej är intresserade av en förändring är således ej marxister. Om kartan inte överensstämmer med terrängen, orienterar vi oss med hjälp av vår kompass. Kompassen finner vi i den dialektiska metoden och terrängen i samhället och historien. Liksom Marx inser vi, att historien inte är predeterminerad (förutbestämd) och beaktar även personlighetens och slumpens roll. Med den räknade även Marx. "En sanning börjar som kätteri och slutar som vidskepelse", sade Hegel. Vetenskapens historia är och har alltid varit historien om kampen mellan kättare och ortodoxa.

I alla kommunistpartier gav Chrustjovs tal vid SUKPs 20. kongress 1956 upphov till revisionismen som ersatte den stalinistiska ortodoxin. Den var en nödvändig antites till stalinismen men har ej kunnat lösa de praktiska och teoretiska problemen. Vi får dock ej bortse från att den gjorde ortodoxin omöjlig att upprätthålla, och betydande tänkare, exempelvis Antonio Gramsci och Georg Lukács, fick utrymme. Gramsci framstår i dag som den mest betydande marxisten under 1900-talet vid sidan av Lenin. 

Det sista steget på vägen bort från stalinismen blev för kommunistpartierna att acceptera liberalismen och kapitalismen. Därefter sker nu en renässans för marxismen. Det som sjunker måste nå bottnen innan det vänder. Lenins specifika parti- och organisationsteori, som den formulerades 1918, utarbetades som ett instrument för att styra en stat med en liten och obildad arbetarklass i ett hav av efterblivna bönder i ett samhälle, där bolsjevikerna hade varit tvungna att arbeta underjordiskt i en despoti. Eftersom systemet var absolut, blev också intelligentian absolut. 1918 måste på grund av det tryck inifrån och utifrån som den unga rådsrepubliken var utsatt för all makt koncentreras på några få händer. Landet saknade också en konstitutionell utveckling och folkstyrelsetraditioner. Ryssland under tsarismen var en despoti, även om man under 1700-talet försökte förvandla den till ett upplyst envälde, i vilket härskaren är bunden av lag. En despoti kan emellertid aldrig efterföljas direkt av en liberal demokrati och allra minst av socialism. Då blir det katastrof. Avståndet är för stort. Sovjetunionen var när den fungerade som bäst ett upplyst envälde styrt av en politbyrå i vilken alla medlemmar respekterades, men en var den främste bland likar. Det motsvarade under de första åren landets utvecklingsnivå.

Däremot blev det åtminstone från och med 1960-talet i avancerade centraleuropeiska länder som DDR och Tjeckoslovakien, då man hade oskadliggjort de organiserade krafter som med utländskt stöd begick mord, utövade terror och utförde sabotage, en katastrof. Därför kom 1968 Pragvåren. Tjeckoslovakien var före kriget ett av Europas ledande industriländer. Sovjetmodellen var en boja för dess utveckling. Reformförsöken slogs ned men en återvändo till den renodlade stalinismen var omöjlig. 

Också DDR upplevde 1968 år en studentrevolt, nämligen i Leipzig. Samma företeelse blossade upp i Polen och Jugoslavien och blev där mycket större än i DDR. Något studentuppror ägde 1968 ej rum i Sovjetunionen. Ryssland tillhör nämligen inte den europeiska kulturkretsen. Det är, liksom USA, en del av västerlandet och bildar kulturellt en egen kontinent som är en legering av slaviska, skandinaviska, tatariska, bysantinska och europeiska element. De sistnämnda tillfogades först under 1700-talet och har aldrig varit dominanta. 

När Sovjetunionen föll hade den byggt upp världens största 1890-talsindustri. Den var då krökt in i sig själv och kunde inte genomföra den vetenskapliga och tekniska revolution som det talades och skrevs så mycket om i "realsocialismen". Gorbatjov gick för snabbt fram. Han var åtminstone under sin tid som SUKPs generalsekreterare demokrat och humanist, tänkte som en bildad europé. I sin tro på sovjetfolket, som hade ett mycket stort och högt bildat skikt, hoppade han över två steg i utvecklingen, den konstitutionella monarkin och den liberala demokratin. Det ledde till att förnyelsen misslyckades. I dag råder i Ryssland en motsvarighet till "den stora oredan" under början av 1600-talet. Dess nuvarande system kommer knappast att bestå. Vad vi kan vänta oss är något slags sentida motsvarighet till den konstitutionella monarkin.

fredag 29 november 2013

Se möjligheterna

Sverige, ja hela Norden, har enorma möjligheter att sätta i gång en storskalig omvandling där våra skogar, vattenfall, kustremsor och vindpinade ytor skulle kunna bli grunden för kretsloppsvänlig energiproduktion och för en lönsam exportindustri till en europeisk kontinent; också den i omvandling. Den nordiska industrin har också kompetenser på många av de områden som kommer att bli heta i det postfossila industrisamhället: vind- och vattenkraft, kraftöverföring, biomassehantering, informationsteknologi, allmänt ingenjörskunnande… 

Detta enligt professor Staffan Laestadius, i en debattartikel i Svenskan: "Tillväxten kommer vara ett minne blott". Problemet är att växla över från en tillväxtekonomi som eldas på med fossila bränslen till en ekonomi som skall växlas ned. Nedväxt i stället för tillväxt. Huvudskaran av politiker och ekonomer klarar inte av att förklara hur det skall göras. Vad det gäller huvudskaran av företag, samt deras bihang av medier, fackföreningar etc. är de ju direkt negativa - det här hotar deras vinster, faktiskt deras existens.

Men det faktum att delar av näringslivet (i form av diverse direktörer och andra höjdare av parasitär natur) blir omoderna innebär ju inte att det är världens undergång. Utom för dem, möjligtvis, om de envisas med att krångla och inte anpassar sig till de nya omständigheterna. För omställning måste till, det handlar om att leva vidare inte bara för en liten svinrik grupp, utan för folket på den här planeten. Leva vidare under rimliga omständigheter, inte i en global slum. Om kapitalisterna krånglar kan man ju citera fru Thatcher: TINA, there is no other way! - Och ärligt talat misstänker jag att medan elitens dumskallar går under finns det en hel del intelligenta människor där som raskt kommer att byta sida när läget blir ohållbart. Det misstänkte ju Marx redan vid skrivandet av Kommunistiska Manifestet i början av 1848. En liten del av bourgeoisien kommer att gå över till proletariatets sida när krisen blir akut. Undrar om det inte kommer att bli en massutvandring när det blir så dags ...

Men det var en utvikning. Åter till ämnet. Det finns problem, men det finns enorma möjligheter att gå framåt om vilja och styrning åt rätt håll kan uppbådas. Det brister inte vad det gäller resurser. Frågan är om det finns sådan kraft i det projektet att lyfta hela vår halvö, inklusive för dem som sociologveteranen Zygmunt Bauman kallar 'noll-generationen', the zero generation: noll arbete, noll hopp, noll möjligheter, noll anställning. (Hittade uttrycket här.) Det handlar om hopp och framtidsutsikter för oss alla, och speciellt för de som mänskligt att döma bör ha framtiden för sig. De unga. De behöver riktiga framtidsprojekt att bita i, något som ger mål i livet annat än att klara sig dag för dag. För vad skall de göra om de inte har hopp? Delta i sverigedemokraternas maniska klagomål om invandrare medan de väntar på nästa påringning om något korttids-påhugg?

Det handlar inte bara om att ställa om till ett samhälle bortom fossilbränslena. Just den 'detaljen', hur stor den än är, är nog bara en mindre del när mänskligheten tar klivet från sin förhistoria till sin verkliga historia, och ser vi saken på det sättet är det nära nog ofattbara utmaningar, risker och möjligheter som ligger framför oss. Vilken/vilka rörelser är beredd att gå i den riktningen?

torsdag 28 november 2013

Problemet med SD är att de har rätt ...

Jag tycker det är tokigt att bra kommentarer skall ligga dolda i kommentarsfälten, och följer därmed en tradition att lyfta upp sådana till en egen bloggpost. Som den här från trogne läsaren Martin (avseende denna bloggpost):




Det är lätt att sparka på SD, för deras rasism, färmlingsfientlighet osv. Men det verkar inte hjälpa, skall jag då luta mig emot föraktet för medmänniskan och förklara detta med att folk är idioter? Det håller naturligtvis inte.

Jag brukar säga till min kompis om varför SD inte försvinner, trots magra insatser för sin kärntrupp.

Det är för att de har rätt.

I en globaliserad värld där vi säljer våra naturtillgångar och vår arbetskraft till utländska intressen har vår nationalstat omvandlats till ett arbetsläger, ett arbetsläger där folk proletariseras i en rasande fart. Det vore rätt i den världen att stå i vägen för globaliseringen, att driva en nationell politik där vi uppfyller nationalstatens poäng, att hålla vårt arbete och våra naturtillgångar gisslan emot omgivningen. Där vi stoppar käppar i hjulen för den globala nyliberala revolutionen och de motsättningar den skapar.
Men SD är inget nationalistiskt parti, de är för det ekonomiska system som urholkar nationalstatens syfte. De gör inget för att stoppa omvandlingen av Sverige till ett arbetsläger. De är likt de flesta partier i riksdagen, postmoderna, de söker att fylla nationalstaten och nationella identiteten med ett påhittat innehåll, någon postmodern lögn om vad Sverige är, vad det betyder att vara svensk. Likt alla postmodernister så får det väldigt lite effekt för de materiella villkoren som deras bas lever under.

Är nationalism alltid fel? Kan den inte kombineras med en internationalism? Nationalstaten kan användas emot kapitalets international, globalismen, varför använder vi inte det? Vi vet att det finns många nationella vänsterrörelser som varit framgångsrika och som faktiskt på riktigt påverkat de materiella villkoren för sin bas. Vi kan titta på Sydamerika till exempel, skall vi kalla rörelser där för nationalsocialistiska för att de värnar nationen från ett vänsterperspektiv?

Problemet med SD är att de har rätt, men på fel sätt. Det är därför som de lever och har hälsan trots deras innehållslöshet och trots att partiet är fyllt med klåpare.

Olust råder i landet

Rubriken är ett citat från gamle Strindberg, men jag minns inte var han skrev det. Det var i en samling reportage om det trista läget i Sverige omkring förra sekelskiftet tror jag.

Olust råder på arbetsplatserna skulle man också kunna säga. Detta med ledning av en artikel i DN. Trivselnivån har fallit på bara några år. Är det månne dags för en ny trivseldebatt snart? Den gamla trivseldebatten kom omkring 1950 när det var goda tider, gott om arbete, och företagen upptäckte att man inte kunde hantera personalen hur som helst - passade det inte på ett ställe så var det goda möjligheter att gå till ett annat. Personalomsättningen på ett stort industriföretags verkstäder kunde vara över hundra procent vissa år! Och då började det funderas på om inte trivsel kunde spela in.

Guldårens arbetsmarknad är borta för länge sedan. I stället har det kommit så kallade jobbskatteavdrag, men märkligt nog (eller är det så märkligt?) går olustkurvorna i höjden. Varför blir inte folk nöjda när de 'får mer pengar i plånboken' (löjligt uttryck, hur många går omkring med sedelbuntar numera?)? Det verkar finnas ett grundläggande fel någonstans som inte kan botas med lägre skatter (och sviktande samhällsservice).

Hälsosamt arbete ute i friska luften. Undrar om gubben längst till höger levererar några krus uppiggande dricka till skördefolket? (Från Olaus Magnus' Historia om de nordiska folken.)


Arbetet antas som grundläggande för människans utveckling i den Marx-inspirerade traditionen. Arbetet skapas av, och skapar människan som samhällsvarelse, och är alltså helt nödvändigt. Men notera då att 'arbete' är mycket mer än lönearbete, det är det mesta vi gör tillsammans för att skapa, vidmakthålla och utveckla samhällen. Den moderna människan har funnits i bortåt 200.000 år. Under bortåt 98 procent av den tiden har något som påminner om lönearbete inte funnits någonstans. Om vi räknar med våra äldre släktingar, de som grundlade arbetet och utvecklade såväl hand som hjärna genom redskapsanvändning, är vi så långt tillbaka i tiden att lönearbetet blir en promillehistoria i vår utveckling. Samhällsarbete kan alltså ses som norm, lönearbete som avvikelse.

Att stå vid en svarv fem dagar i  veckan är ett arbete, men att klippa gräsmattan åt en gamling med sviktande ork är det också - även om det senare inte avlönas med annat än ett tack och några koppar kaffe med gott tilltugg!

Kanske en nyckel till olusten finns här: lönearbetets stora feta häck trycker ner så mycket av den inspiration och hjälpsamhet som gör att vi får ett mänskligt samhälle att leva i. För lönearbetets mål, ur löneutbetalarens synpunkt, är inte människor och deras trivsel, det är att förvandla kapital till ännu mer kapital. Det är en kraft som ligger utanför det mänskliga samhället men som skoningslöst suger ut dess kraft. Och detta nu med en våldsamhet som blivit ett världsomfattande hot. Ekonomin som skulle tjäna människornas behov blir i stället deras herre.  Detta kan, om man följer Kants resonemang, vara ett tecken på ondska. Människor blir utnyttjade som redskap på ett sätt som skadar dem. Att ständigt ha en alltmer hungrig parasit sittande på axlarna är inte roligt, även om denne presenterar sig som en snäll socialmoderat välgörare. Men det omänskliga kapitalets påtryckningar förmedlas av mänskliga ombud. Kan detta bidra till att missnöjet sprider sig?

Efter väl förrättat värv kan det vara trevligt att ta sig lite mat&dryck i goda vänners lag!

Inte är jag papist, men nye påven Frasse uttrycker det så här: Människan ses som en konsumtionsvara, som man kan använda och sedan kasta bort. Detta ligger inte så långt från vad en marxist kan hävda, med ledning av vad Marx skriver om kapitalets utveckling. Arbetskraften är bara en produktionsfaktor bland andra i profitskapandet, ur kapitalets synpunkt är en människa inte viktigare än en kartong skruvar eller en dunk smörjolja.  När arbetskraften har gjort sitt och inte är nyttig längre så är den bara att kasta bort! Är det inte dags att i stället kasta bort det ovärdiga nedgraderande systemet som skapar olust och hotar vår existens på denna planet?

Den nya syntesen - del tre

Tryck på etiketten 'Den nya syntesen' för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Det är intellektuella som sätter mänskor i rörelse. De kan till och med störta hela folk i avgrunden. Inga bär dock så föga ansvar för sina handlingar som de. Normala intellektuella vänder i tid, skrattar åt sina tidigare dumheter och är säkra på att den senaste uppfattningen är den sista. Eftersom de bildar ett väl sammanhållet skikt och den inbördes solidariteten är stark, vänder så gott som samtidigt, har eller kan nå positioner och håller ihop som ler och långhalm, är det svårt att komma åt dem. De vägrar som en man att ta ansvar för sina handlingar, skyller på andra, förnekar sin makt, säger när de byter linje att de egentligen tänkte själva redan tidigare och hyllar valspråket att man har rätt att ändra sig. Det kan ibland vara legitimt, men de ändrar sig alla på en gång beroende på hur vinden blåser och vem som är den senaste auktoriteten, som alltid är den sista. När de har svängt och hyllar den nya åsikten är de lika dryga som tidigare. Om de ser sin existens rasa hoppas de klara sig genom att be om nåd. 

Undantagen finns bland de få som hellre väljer fattigdomen än att sälja sin själ eller är ekonomiskt oberoende. Ett exempel på de förstnämnda är Karl Marx och på de senare min lärare i historia och modersmålet, Carl Kavaleff, som på sitt humoristiska sätt poängterade, att om han i morgon dag skulle avsättas från sitt ämbete, skulle detta inte det minsta påverka hans ekonomi. Därför kunde han säga vad han ville. 

Den amerikanske sociologen C Wright Mills kallade de intellektuella maktens horor. Endast ett fåtal är seriösa och självständiga tänkare, som frigör sig från auktoriteter och väger ord på guldvåg i medvetande om att vad de skriver kan få konsekvenser. Åtminstone förebilder har förmodligen alla. Frågan är inte om man skall vara auktoritär eller antiauktoritär utan hur man skall förhålla sig till auktoriteter. De "antiauktoritära" under 1960-talet följde slaviskt Adorno och Marcuse. De intellektuellas plikt är att ange en riktning och bär ansvar för följderna.

De flesta mänskor tar ställning utifrån vem som säger någonting. Vi tänker naturligtvis, men det hindrar ej att de flesta förlitar sig på auktoriteter. Mänskan är nämligen ett flockdjur, bygger därför hierarkier och följer sina ledare tills taket ramlar ned över dem, eller ett barn i rätt ögonblick säger att kejsaren saknar kläder. Antalet självständigt tänkande mänskor, de som bildar sig en uppfattning efter en noggrann analys av verkligheten, står emot grupptryck och har distans till auktoriteter, är tämligen litet. De som producerar ny kunskap är ännu färre. Det vanliga är att brodera på en auktoritet. Inte ens Goethe var självständig. Fryxell skrev, att Platon var stammen, Goethe grenen och Tegnér kvisten. 

I varje befolkning och inom varje samhällslager finns ett speciellt slags mänskor, opinionsbildarna. De övertygar de övriga om att en viss riktning är den rätta, eller att en person är framstående. De som vill en förändring förlitar sig på att det finns tänkande mänskor med bildning och auktoritet, vilka förstår dem och sprider deras idéer. Tyvärr finns det också obildade med auktoritet. Vilka som vinner beror på händelseutvecklingen och den allmänna bildningsnivån. När denna, som under de senaste årtiondena, sänks av systemet, vilket har intresse av att folk inte skall veta mer än de behöver för att kunna utföra sitt arbete, får obildningen övertaget. I Sverige har begåvade mänskor med karaktär sedan slutet av 1970-talet rensats ut ur näringslivet, statsapparaten, partierna, kommunerna, universiteten och media. I bästa fall får de behålla sitt arbete men kan ej avancera. De som inte vill anpassa sig till ett dekadent system kallas socialt inkompetenta.

De som är mest beroende av auktoriteter hävdar i sten att de självständigt har kommit fram till sin uppfattning. Exempelvis har stor en majoritet av svenskarna insett att världens vackraste språk är engelskan, att världens enda betydande städer är Stockholm, London och New York, åtminstone London och New York, och att man skall apa efter allt anglosachsiskt. Kommer någonting från England eller USA, har det sagts i Rapport och stått i Dagens Nyheter, vet de vad man skall tycka. 

Få mänskor kommer via en rationell bedömning fram till en världsåskådning. De flesta präglas redan i hemmet och i ideologin i hemmet finns i regel den överideologi som sanktioneras av systemet och trummas in i mänskor från daghem till universitet. Att befria sig från en prägling är oerhört svårt och smärtsamt. Ett brott sker endast i samband med att individen eller gruppen genomgår en djup kris. Marginalväljarna, som är de minst bildade i valmanskåren, tar ställning efter att ha studerat exempelvis en politikers val av kläder eller skäggbotten. De avgör i normalfallet valutgången. Exempelvis blev Kennedy president därför att USAs marginalväljare ratade den intellektuellt överlägsne Nixon på grund av hans mörka skäggbotten, som framträdde tydligt i TV.

onsdag 27 november 2013

Påven läser av läget. Jesus av ... vadå?

We are far from the so-called “end of history”, since the conditions for a sustainable and peaceful development have not yet been adequately articulated and realized.

Eftersom det här inlägget är inom den religiösa sfären så förevisas här Högalidskyrkans dubbeltorn på Söder, Stockholm, uppbackade av några praktfulla kvällsmoln
Det är ingen nyhet att även katolska kyrkan har 'sociala' sidor. Jo, för en del har det nog varit nytt, som när svenska marknadsliberalmoderater till sin förvåning upptäckte att de kristligt-demokratiska (= katolska) partierna de skulle samarbeta med i EU gillar fackföreningar och driver sociala frågor. Nu bör väl svenne-bananerna ha lärt sig det.

Om vi ser till den religiösa basen, själva den kristna religionen, så har den olika aspekter. Det finns såväl undergivenhet för överheten som argumentation för småfolket i urkunderna. Över- och underklassens intressen kan vara svåra att förena i ett stort samfund, men det finns också fördelar att ha flera ben att stå på. Den intelligente ledaren lyssnar, läser av det allmänna läget, och utformar sin politik inom trons ramar men på ett sätt som passar dagens situation. Man kan vara inom ramarna och prata såväl för överhetens makt som underklassens värdighet och rättigheter, eller till och med koncentrera sig på de nedtryckta och exkluderade, och på hela samhällets förfall men ändå kunna hävda att man är inom trons gränser. Och det är väl det som nuvarande påven gjort med sin "apostoliska förmaning". Hela texten hittar man här. Egentligen är det ett missionsdokument, men går man ner till punkt 52 och läser vidare till punkt 75 blir det en formidabel nedsabling av det nyliberala samhället.

Varför är det här intressant även för en som finns inom den marxistiska traditionen? - Därför att även marxisten avläser läget. Den här påven har (liksom en del av sina företrädare ända bak till 1800-talet) noterat hur den kapitalistiska ekonomin slår mot underklassen, hur många människor lever i desperation, hur avskyvärt och omänskligt systemet är. Den ökända 'nedsippringsteorin' ('trickle down') angrips med namns nämnande som grundlös. Tilltron till det nuvarande systemet pekas ut som närmast religiöst. Undrar om påven hört att 'neoklassisk' av somliga kritiker skälls som 'teoklassisk', och de liberala ekonomerna som närmast en religiös sekt? - Verkar nästan så.

... some people continue to defend trickle-down theories which assume that economic growth, encouraged by a free market, will inevitably succeed in bringing about greater justice and inclusiveness in the world. This opinion, which has never been confirmed by the facts, expresses a crude and naïve trust in the goodness of those wielding economic power and in the sacralized workings of the prevailing economic system.
Om påven uppfattar att den globala kapitalismen är inne i en dödsspiral och han vill rädda kyrkan ur kraschen så är det logiskt att kritisera åtminstone de mest frånstötande aspekterna av hur det ser ut idag. En sådan kritik verkar i sig systemnedbrytande och åtminstone progressiva ledare som Fidel Castro har länge varit positiv till de socialt inriktade katolska prästerna. Det kan bli intressant att se hur den påvliga kritiken utvecklas. Den kapitalistiska krisen är långt ifrån över, våldet och orättvisorna och övervakningsstaten finns kvar, och kyrkan lär fortsätta reagera på det. (Samtidigt har jag sett att inom Svenska kyrkan vissa personer finner det mer intressant att diskutera jungfrufödsel än social rättvisa och miljöproblem - det är nog en lägre intellektuell nivå här.)

***
När vi är inne på kapitlet religion kan jag hänvisa till en artikel i nättidningen Kulturen som diskuterar det eviga trätoämnet om Jesus. En del känner jag igen sedan tidigare, som att Jesus-figurens förebild kan ha varit en tidigare Jesus ben Pandira, som omnämns i de berömda Dödahavs-rullarna. Denne skulle vara Bergspredikans upphovsman.

Det fanns en mängd jesusar noterade av samtida författare. Bibelns Jesus finns däremot inte oberoende dokumenterad någonstans. Bland de märkligare uppgifterna i denna artikel är att det finns babyloniska dokument om att Saulus/Paulus kickats ut från synagogan på grund av spridande av virrläror om en falsk messias, samt att Nasareth inte fanns förrän på 200-talet. Kan det verkligen stämma? - Tja, vad kan en enkel syndare veta om det? Skulle Jesus av Nasaret ha uppfunnits av evangelieförfattarna flera hundra år efter att den verklige hebreiske Jesus levde, en figur som dessutom inte hade mycket med Nya testamentet att göra?



Den här bilden togs en minut och några sekunder efter den första, men under den tiden hann en del färger ändras på himlen



tisdag 26 november 2013

Jobbet gjort!


Vad var det jag skrev igår? Partistrategen har gjort sitt jobb, vilket framgår av rubriken till höger. Och så följer ulvaskriken i kommentarssektionen från alla de som bär Sverige på sina klena axlar. En klent begåvad babian hade kunnat räkna ut det!

Blåst (!?)

Något säger mig att killen till vänster kan känna sig rätt blåst. Kan ha fel, men jag undrar om USAmerikanerna räknade med att ryssarna skulle göra ett enkelt påpekande:

"Ni säger att ni vill bygga en robotsköld i Europa som försvar mot iranska kärnvapenmissiler (fast alla vet ju att den är riktad mot Ryssland för att möjliggöra ett förstaslag av er mot oss som vi inte kan försvara oss emot). Men nu har ju till och med ni tvingats backa vad det gäller det obefintliga iranska kärnvapenprogrammet, så vad finns det för motivering till era antirobot-robotar? Och så kanske vi kan prata lite om israelernas högst reella kärnvapen på en gång ... "

Verkar som om ryssarna jobbar 'orientaliskt' - långsiktigt och målinriktat. Om de på vägen mot målet skulle bli trampade på tårna av någon dumskalle kan de ignorera detta. Åtminstone för tillfället. Även svenska politiker bör tänka på det. Målet är det viktiga. Det andra är småsaker. Och att få bort krigshotet vid Persiska viken och neutralisera ett neurotiskt och kärnvapenutrustat Israel, samt få slut på kriget i Syrien, är stora saker men förmodligen bara delmål på vägen mot Målet. Så länge delmålen är positiva finns det ingen anledning att klaga, men det finns anledning att hålla ögonen på hur den ryska politiken i stort utvecklas.

Den nya syntesen - del två

Tryck på etiketten 'Den nya syntesen' för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Av historien lär vi, att det är strax efter det att någon säger att allt är fullbordat som en omsvängning sker. Exempelvis antydde Hegel 1807 i ett brev till en vän att historien var slut. Napoleons trupper hade besatt Tyskland efter den preussiska arméns förödmjukande nederlag vid Jena och Auerstedt och något bättre kunde Hegel ej tänka sig. Strax efter höll Fichte i Berlin sina berömda tal till den tyska nationen och talade bland annat om det djupa tungsinne som tyskarna på grund av ockupationen och inrikes missförhållanden hade drabbats av. Det var så djupt att de lärde sig att njuta av det, men Preussen reste sig trots allt. Redan 1815 satt korsikanen på S:t Helena.

Under sker också därför att slumpen spelar en roll. En tillfällighet räddade exempelvis Fredrik den store. Han lyckades bevara sitt rikes ställning trots att han var militärt besegrad, därför att Ryssland fick en svagsint tsar. Denne beundrade den preussiske konungen och genomdrev ett för honom förmånligt fredsavtal. Det fick en oerhörd betydelse för Europas utveckling. "Den som inte räknar med under skall inte ge sig in i politiken", sade Golda Meir. Å andra sidan är det löjeväxckande att förklara historien utifrån slumpens och personlighetens roll.

I mitten av 1950-talet trodde sig det amerikanska kapitalet ha slagit ned allt motstånd. Liberalismens seger föreföll total. En amerikan förklarade då i en en bok att ideologierna var döda, men till följd av att Sovjetunionen tack vare sitt övertag i rymden (1957-1965) förändrade maktbalansen, kunde den tvinga igenom avspänningen och mänskor började hoppas att kärnvapenkriget kunde undvikas. Skräcken för ett dylikt utbreddes efter 1946, då USA inledde det första kalla kriget. 

Skräcken för kärnvapenkriget och framstegsoptimismen levde sida vid sida. Bruttonationalprodukten ökade efter 1945 kraftigt i den kapitalistiska industrivärlden men ännu snabbare i östblocket. Under 1950-talet trodde många seriösa ekonomer i väst, att när Sovjetunionen blev i stånd att planera sin ekonomi med hjälp av datamaskiner, skulle landet gå förbi USA. Det var "realsocialismens" oerhörda ekonomiska framsteg, dess övertag i rymden 1957-1965 och till en början inte minst vad beträffar interkontinentala missiler som tvingade USA att gå med på avspänningen. Redan 1960 kunde man till följd av att högerkrafterna tack vare det första kalla krigets avklingande pressades tillbaka iaktta vänsterströmningar bland USAs intellektuella och studenter. 

Samtidigt rasade det europeiska kolonialväldet i Afrika. Indien hade frigjort sig re'n 1947. Mao Tse-tung marscherade in i Peking två år senare. 1954 hade Indokina befriat sig från det franska oket. Året före nådde USA bara "oavgjort" i Koreakriget. 1954 började befrielsekriget i Algeriet och i januari 1959 segrade Castro på Kuba. Sovjetunionen var nu så stark att den kunde hålla upp honom. De gamla kolonialmakterna var på grund av att de hade uttömt sin kraft under det senaste världskriget för svaga för att kunna upprätthålla sina besittningar. Imperialismen kände i början av 1960-talet marken rasa under sina fötter. Storbritannien degenererade efter Suezkrisen 1956 till en amerikansk vasall. Frankrike upphörde fram till general de Gaulles nya framträdande att driva en självständig utrikespolitik.

Liberalen Herbert Tingsten var en av dem som ej var i stånd att registrera den nya tiden och utgav 1963 en bok med titeln Är ideologierna döda? Samtidigt undertecknades avtalet mot provsprängningar av kärnvapen ovan jord. Alla som inte var totalt förstockade förstod, att avspänningen var ett faktum. Fredlig samlevnad, Sovjetunionens devis, blev ett begrepp. Den begynnande avspänningen och kolonialväldenas fall ledde till att gymnasieungdomen radikaliserades också i Sverige och Finland. Samtidigt trappade president Kennedy upp kriget i Vietnam, vilket spelade en oerhörd roll som radikaliserande faktor i Europa och USA. Strax efter Berlinmurens fall påstod en "filosof" i USA att historien hade nått sitt slut. Hans verk blev en kultbok bland normalbegåvade intellektuella.

måndag 25 november 2013

Den sverigedemokratiske partistrateg ...

... som inte kan göra politik av den här rubriken är sannolikt inte av rätt kaliber för jobbet:


Det spelar ingen roll om detta faktamässigt är rätt eller fel, eller om det finns bra förklaringar, det torde för den normalbegåvade strategen vara ett sekundsnabbt jobb att snickra ihop något om det här och lägga ut på nätet.

Viss anknytning finns till ett av mina tidigare inlägg, om 'samhällskontraktet'. Egentligen finns ju inget sådant, om man tänker sig ett dokument som undertecknats av olika parter. (Kunde vara grundlagen, men den har knappast samma tunga position i Sverige som andra länder.) Men det finns en del mer eller mindre underförstådda principer som handlar om hur folk i samhället uppför sig mot varandra, hur 'samhället' betraktar sina egna, vilka rättigheter medborgarna skall ha.

En grundläggande princip var 'Folkhemmet' som inte skulle ha några särskilt gynnade medlemmar men inte heller några undanskuffade styvbarn. Teoretiskt en god idé, kanske inte lika väl fungerande i praktiken som ju var ett klassamhälle, men idén fanns i alla fall. Både direktören och den fattige knegaren hade rätt att vara med i samhället. Med nutida hurtfrisk jargong: "Alla ska va' me'". Alla drog ju sina större eller mindre strån till stacken, efter sin förmåga. En del hade drabbats av olyckor i livet och kunde inte bidra med så mycket, men även de hade rätt att finnas.

Men nu har vi en situation som kan uppfattas som att alla inte skall vara med längre, och de som löper stor risk att få en armbåge i nyllet är de som ju inte skulle behandlas som illa sedda styvbarn. Den normalbegåvade strategen kan utropa: "Titta, vanliga svenskar knuffas undan trots att de gjort rätt för sej, och jobben går till utländska kulturberikare som aldrig gjort nåt för Sverige! Svensken i sitt eget land behandlas sämre än invandrare." Och så kan man lägga till något om hur pensionärer behandlas, något om pk-eliten, etc. Som sd-are har strategen i fråga förmodligen inga större tankar om hur arbetslöshet verkligen kan bekämpas, men det kanske man inte kan kräva av ett tämligen borgerligt parti. Men man kunde kräva det av andra partier.

söndag 24 november 2013

Gratulationer till Sverige!

Från bloggen SyrPer. Det är ju inte alla dagar Sverige nämns på de stora viktiga bloggarna, så vi får väl passa på att sola oss i glansen så länge den varar:

WE MUST CONGRATULATE SWEDEN AFTER RECEIVING NEWS THAT 2 OF ITS FINEST CANNIBAL TERRORISTS WERE SENT TO JIHADIST VALHALLA BY OUR BRAVE SYRIAN ARMY.  PLEASE ACCEPT OUR MOST PROFOUND FELICITATIONS.  WE ARE SURE YOU WILL CELEBRATE WITH US BY SERVING UP SOME GRAVLAX AND AKVAVIT.  ENJOY.

The lucky duo were a 22 year old from Trollhattan and a 26 year old from Boras.  They died in the Aleppo area just after reports of 3 other Swedes descending into a fiery Hell.  May they burn all together in the fires reserved for cannibals, rodents and pedophiles.


Så här ser gratulanten ut.

Syrian Perspective

Ziad gillar inte alla dessa jihadister som strömmar in i och förstör hans gamla hemland (han bor numera i Michigan, USA). Och vem kan klandra honom för det? Vi i Sverige kan väl möjligen glädja oss att det är några religiösa våldsbenägna tokskallar mindre som vi slipper få tillbaka.

Rubriksättarkonst

Saxat från dagens Aftonlöv:

Nej, Iran har inga kärnvapen, man har inget kärnvapenprogram. Det går inte att sätta stopp för något som inte existerar. Bevisbördan ligger på den som framför påståenden av den här typen.

Den rimliga betydelsen av 'nazikonst' bör ju vara konst av och för nazister. Inte tavlor som nassarna lagt vantarna på. Eller ...?

Vi som är äldre minns parollen 'Aftonbladet behövs om sanningen skall fram'. Men kanske det i själva verket är så här: 'Om sanningen skall fram behövs inte Aftonbladet'.

Framförhållning (?)

Idag är det exakt en månad kvar till julafton ... kommer inte tomten snart!

Den som inser detta faktum, med den allt närmre kommande julen, har sinne för framförhållning. Låt oss fundera lite mer på ämnet 'framförhållning' i förhållande till bostadsförsörjningen, kanske främst i storstäderna.

En doktorand på KTH hävdar att bostadsrättshusen numera är som skokartonger, på insidan klädda med kakel. Man kan väl sammanfatta klagomålen som att byggmästarna smäller upp kåkar för bostadsrätter med en kvalitet på jobb och material som håller ... så länge att byggmästaren och dennes utsedda styrelse har kammat in vinsten och hunnit sticka. Skitbyggen med andra ord.

Hyreshus ses däremot som långsiktiga investeringar och byggs hållbarare. Lätt att förstå. Där finns ett permanent intresse hos ägaren att kåken inte bara rasar ihop efter tio år.

Dagens bostadsrättare blir tydligen lätt blåsta. Det var ett reportage av snyft-typ i DN om det idag.  Snygga prospekt och köpta styrelsers glädjekalkyler, och när det krisar till sig för föreningen finns ingen av de ursprungligen ansvariga kvar och de kan inte ställas till svars. Smålirarna tror sig göra en god affär men på slutet står de snarare där med en jäkligt lång näsa och lipar.

Nybygge Liljeholmskajen, avbildat för några dagar sedan. Hur länge kan man tro att det står pall för förslitning, väder och vind?
Jag gjorde en reflexion som handlar om framtiden (ja, 'framförhållning' igen). Efter cirka femtio år har som bekant renoveringsbehovet av miljonprogrammets bostadsområden blivit stort. Ändå tillhör de en period när byggandet (tror jag i alla fall) ännu var relativt ansvarsfullt vad det gällde såväl arbete som material. Man byggde visserligen inte för evigheten, men någorlunda hållbart i alla fall. Om vi jämför med alla bostadsrättsbaracker som smälls upp överallt numera så verkar frågan vara: kommer det att bli en explosion av reparationsbehov redan om tio-tjugo år ... och vem betalar det? Skall staten vara stenhård och säga "det här är era privata affärer, dem får ni klara av själva", eller skall det bli aktuellt med hjälpprogram för att rädda skinnet på smålirarna som trodde att det var ofarligt att svansa efter de stora och giriga grabbarna? Blir de nyare bostadsrätterna framtidens slum, eller ...?

Slutsatsen tycks i alla fall vara att hyresrätten är bättre om man vill ha en hållbar försörjning med lägenheter i flerfamiljshus.

Den nya syntesen - del ett

Ulf Modin, baserad i Finland, skickade ett manuskript med titeln Den nya syntesen. Det är ganska långt, och jag har därför delat upp det i åtta avsnitt som kommer att publiceras med ett par dagars mellanrum.
Ken vaivojansa vaikertaa,
On vaivojensa vanki,
Ei oikeutta maassa saa.
Ken itse sit' ei hanki.
 (Berömd strof ur en dikt av Kaarlo Kramsu om den sydösterbottniske bondeledaren Ilkka. Tesen i den är, att den som ej tar sig an sina problem blir deras fånge. Den får ingen rätt i landet som ej själv tar sig den. Klubbekriget riktade sig mot Flemming i Åbo och ägde rum i slutet av 1500-talet. Fria bönder reste sig mot ett hotande adelsvälde. En parallell i rikets västra del är stora daldansen 1743.)


***

Den version av marxismen som världens kommunistpartier fungerade efter utarbetades av Lenin. Denne utgick, liksom Robespierre, från Rousseaus Samhällsfördraget med den senares tes om den allmänna viljan och trodde att det är möjligt att göra en objektiv analys av den objektiva verkligheten. 

Rousseaus allmänna vilja, liksom tron att man kan göra en objektiv analys av den objektiva verkligheten, blir i händerna på maktmänskor fruktansvärda redskap, som legitimerar den totalitära diktaturen. Det finns en objektiv verklighet och den kan i viss mån objektivt beskrivas. Vi måste emellertid beakta, dels att varje mänska enligt hjärnforskarna i sitt huvud har en specifik väv av erfarenheter, kunskaper och drömrester, vilken bestämmer vad hon ser, och dels rörelsen, historiens rörelselag. Och den är alltid snabbare än vårt medvetande om densamma. Materien (vårt samhälleliga vara) utvecklas snabbare än vårt medvetande om den, och analysen, de bearbetade intrycken av vårt samhälleliga vara, bestämmer i sin tur mänskans praxis men är alltid efter materiens utveckling. 

Med hårt arbete och en smula tur kan ett snille nå fram till en god uppfattning om verkligheten, även om han/hon alltid är efter denna. Då uppträder en Marx eller Einstein. I och med att rörelsen aldrig upphör, blir emellertid alla böcker gamla. Det innebär inte att vi skall sluta att läsa dem, ty de innehåller mycken visdom. Det viktiga är att söka de vises sten, inte att tro att man finner den. Det gör vi heller aldrig, eftersom materien utvecklas snabbare än medvetandet.

Att många som i sin ungdom sökte de vises sten lägger av är naturligt. De flesta har nämligen upphört att utvecklas vid omkring trettio. Intellektet och rättskänslan tillbakabildas. Det är det är då som folk har stadgat sig. Få utvecklas sedan de har fyllt femtio. Det är en del av åldrandet och går ej att göra någonting åt. De som inte genomgår det är abnorma. Begåvade mänskor är sådana, och ju mer begåvade de är, desto mer abnorma är de per definition. I regel lider de av något och drivs framåt av ångest. 

Man äger dock ej snille för det man är galen, påpekade Kellgren. Genier är stora barn som aldrig upphör att förundra sig. De som orkar igenom trots alla vidrigheter besjälas av en naiv optimism. När allt brakar går de alltför depressivt lagda under som tänkande varelser. En del håller ut tack vare en tro av religiös karaktär, andra därför att de lyckas analysera den period de lever i och inrättar sig därefter. Sådana var Marx och Engels. 

Men utan framtidstro och en tro på det goda i mänskan orkar ingen. De flesta är så naiva, att de till och med tror på det godas slutseger, historiens slut. Utan dem blir det heller ingen förändring. De som anser sig veta vad de behöver, eller inte behöver tänka för att klara sig, stagnerar. Biologiskt normala mänskor kan bara ta till sig nya tankar när de tvingas till det och vanligen i samband med att deras materiella situation förändras, eller hotar att förändras, radikalt, eller de råkar i en själslig kris. För att vilja en förändring måste man ha behov av den. En mänska eller en klass som nått sitt mål tillbakabildas.

lördag 23 november 2013

Slående skillnad


Ross on China industrial output since 2007

Hittade diagrammet här. Procentuell skillnad i industriproduktion från 2007 till 2013.  Skillnaden mellan Kina å ena sidan, och EU, USA och Japan å den andra, är milt sagt slående. Hade varit intressant att se Ryssland i samma diagram, men man kan inte få allt. Sedan är frågan om det håller för Kina, men det är inte otroligt att de kinesiska ledarna faktiskt vet vad de håller på med.

Väsentligt

Jag har nog hävdat det tidigare, men en upprepning skadar inte: det är tur att vi har kvällstidningarnas löpsedlar att studera så vi kan få veta vad väsentligt som hänt! Stackars Jan där i buren ... Och tänk på språkliga fyndiga nykonstruktioner av typen 'mejlsvek'. Det skall vara en skarptänkt rubriksättare för att komma på det!

fredag 22 november 2013

Radio-tomten slår till

Via ett tips (tack) hittad jag det här FB-inlägget som säger en del om tomtarna i vår så kallade Public Service. Här är rubbet:

Några meningar ur mitt första samtal med en journalist från Sveriges Radio:

Journalist: Om du anser att militären är de som skyddar befolkningen, vilka är det som dödar den civila befolkningen?

Jag: Det är självklart extrimister av olika slag, terrorister och jihadister från olika länder.

Journalist: Vart kan man läsa det?

Jag: Förlåt, men jag tycker att det var en löjlig fråga, hur kan du ställa en sådan fråga? Jag tycker det räcker med att du googlar; terrorist eller jihadist i Syrien.

Detta samtal var en slags förberedelse inför en inspelning på Sveriges Radio som skulle handla om kristnas situation i Syrien. Jag och ordförande för ADO (ungdomar) skulle få svara på kristnas situation i syrien.

Andra samtalet:

Journalist: Inför inspelningen så vill jag att du ska tänka på att inte tala om muslimer, Muslimska Brödarskapet som finns inom oppositionen, och absolut inte om vad Carl Bildt har gjort och varit iblandad i Syrien konflikten.

Jag: Tyvärr så kan inte jag inte delta i inspelningen kring de kristnas situation i Syrien om jag inte får ta upp Muslimska Brödarskapet som tillhör en stor del av oppositionen, eftersom du ställer frågan varför vill du ha kvar den nuvarande regimen. Klart att jag måste säga eftersom jag inte vill ha extrimister i makten.

Journalist: Jo självklart, du missförstår mig vi kan ju ändra på frågorna. Din diskussion är väldigt välformular och klok och vill att du ska vara med eftersom många delar din syn på konflikten, så det känns viktigt att den kommer fram.

Ja kära ni vad ska man säga ! Jag får inte uttala mig som jag vill eller rättare sagt tala ur det verkliga som sker i Syrien!!! Och det känns verkligen att Sveriges Radio är oseriösa, hur kan man fråga vart kan man läsa att terrorister finns i landet och dödar Syrier, och efter snart tre år vill de att vår syn på konflikten är viktig att träda fram. Jag skäms över vår media, fy !!!
Min enda egna kommentar är att ordet stavas 'extremist'. Annars inga anmärkningar.

Snuvad på konfekten?

Så här skriver utrikesexcellensen Bildt, med anledning av att EU-förhandlingarna med Ukraina gått över styr:

När EU-närmandet läggs på is läggs också moderniseringen av Ukrainas ekonomi på is, man får inte det tillträde till EU-marknaden som hade varit viktig och man förlorar en attraktivitet för utländska investeringar man annars hade fått.

I stället är man nu i desperat behov av finansiellt stöd från Ryssland. Med all sannolikhet kommer vi nu att se Ryssland köpa upp för dem intressanta ukrainska industrier, och rimligen får vi också se en sänkning av det gaspris som i alla fall låg på en nivå som man i ljuset av nya omständigheter inte hade kunnat hålla.

Man skulle ju kunna tolka det som att  "fan också, vi blir snuvade, det var ju vi som skulle ta över dom ukrainska industrierna till vrakpris"! Den ryska imperialismen kanske är starkare än EU-dito, och den senare har ju inga gasleveranser att fresta med.

Bildts slutsats är nu att EU får kasta sig över Moldavien i stället. Det kommer säkert att orsaka entusiasm hos alla som redan är misslynta över att diverse fattiga länder med tvivelaktig inrikespolitik släpps in i EU (obs. ironi!). Vad ingår i Moldavien enligt EU? Är ryssarnas Dniester-republik med? - Jaja, när det feta bytet kanske slinker undan får man inrikta sig på magert småvilt i stället.

torsdag 21 november 2013

Samma inställning?

En mening ur en kommentar till det här tidigare inlägget:

RF sysslar knappast med vad de gör för att få brett folkligt stöd, de håller bort fascister från gatan så att socialister kan fylla det rummet.
Av någon anledning kommer jag att tänka på ett uttalande som svischade förbi på nätet igår eller i förrgår och som faktiskt låter rätt likartat. Jag citerar ur minnet:

Syrien tillhör inte syrierna. Syrien tillhör islam.

onsdag 20 november 2013

Något på gång?

För någon dag sedan var det en humorist som skämtade om att marginaliserade grupper i storstädernas förorter och ute i glesbygderna kunde slå sina påsar ihop och bilda Hip-hopparnas och Dansbandsfolkets Förenade Revolutionära Front. I eftermiddags noterade jag den här diskreta lappen i Liljeholmen:


Spännande, det kan vara något på gång!

Marginaliserade?

För någon dag sedan håvade polisen in några individer tillhörande Revolutionära fronten. Jag vet inte om de känns så enormt revolutionära, trots gruppsymbolen:

Ett trasigt kugghjul, kan ju föra tankarna till industri, men hur många RF-are finns det på fabrikerna?

De känns knappt som en front heller, men bevisar att även små grupper ibland kan få stora rubriker. Men efter någon dag har det dött ut, som det verkar. I Aftonlövet skriver Cantwell om det avtagande intresset:

Är detta en klassfråga? Tar vi lättare på vänsterextremt våld för att det företrädelsevis är medelklassens barn som gör sig skyldiga till det? För att vi vet eller tror oss veta att de mognar, släpper revolutionsromantiken och utbildar sig till psykologer och socionomer?

Eller är det så att vår avsky gentemot den högerextremism som detta våld i regel riktar sig mot är så stark att acceptansen blir för stor?
Sedan påpekar han att det högerextrema våldet är värre och farligare än vad de nu aktuella slagskämparna utövat.

... extremhögern är betydligt farligare än ytterlighetsvänstern.
Den som hävdar något annat måste först trolla bort Ausonius, Mangs, mordet på fackföreningsledaren Björn Söderberg och Malexander.


Men det sista tror jag inte slagskämparnas kompisar uppfattar, annat än som ett skäl att 'slå tillbaka först', vare sig det verkar rimligt eller inte. De må se sig som förtalade av borgerliga media och förföljda och missförstådda, men när de talar själv genom sina reklamfilmer ... tja, jag skulle tro att de flesta människor som ser dessa filmer inte skulle ändra mening om RF. Snarare att övertygelsen stärks att det här är personer som man helst inte vill ha med att göra.

Själv slängde jag in en provokation på debattsajten Socialism.nu och ifrågasatte om det är så bra med grov misshandel, vilket är en av punkterna som polisen hängt upp gripandena på. Det rör sig om unga personer, och förhoppningsvis kommer de bort från den här verksamheten innan 'grov misshandel' förvandlas till dödsfall. Men det verkar som om somliga som diskuterar där tycker det går an med våld på gränsen till dödande. Jäkla tomtar!

När jag för några dagar sedan skrev kritiskt om möjligheten att ungdom i Rinkeby och liknande ställen kan bli en revolutionär tillgång yppade jag vissa tvivel om det. Visserligen kan man bygga politiska positioner där, men risken är att det handlar om personer som är marginaliserade i det svenska samhället. Och i och med att de är i marginalen kan de inte påverka så mycket annat än att elda upp några bilar ibland och bedriva meningslösa slagsmål med polisen. Sådant kommer knappast att störa den förhärskande samhällssystemet i Sverige så mycket. Och jag undrar om samma sak möjligen gäller de här RF-ynglingarna. Ett ganska litet antal personer omkring de tjugo som kan slåss med meningsmotståndare men inte uppnå några vettiga förändringar eftersom de inte har något märkbart inflytande någonstans bortom den närmsta kamratkretsen. Marginaliserade alltså, och med ett beteende som borde flytta dem ännu längre bort i marginalen. Man kan ju hoppas att de håller sig lugnare nu, och i stället utbildar sig "till psykologer och socionomer".

måndag 18 november 2013

-krafter och -förhållanden

Fin bild som jag hittade på den kanadensiska bloggposten som det refereras till nedan. Kosmisk arbetare med resolut men något frånvarande blick räddar två stackars rymd-hundar från att i all evighet åka runt vår planet. Av perspektivet att döma så befinner sig mannen långt ute i rymden, men tycks inte besväras av syrebrist eller kyla nära den absoluta nollpunkten.
Föregående bloggpost hade en ganska praktisk inriktning. Vad göra? Den här börjar mer teoretisk och handlar snarare om 'varför' i den grundläggande frågan om varför samhällen förändras och ibland går över systemgränser. Sedan drar det åt det praktiska igen.

Inom traditionen från Marx och Engels ser man samhällets ekonomiska bas som svaret på 'varför'. Basen består av dels produktivkrafter (teknik, kunskaper, människor som använder kunskaperna) samt produktionsförhållanden (vilka som kontrollerar produktionen och fördelar dess resultat). Här finns finns en -kraft och ett -förhållande  men vilken av dem (om någon) är viktigast? (Jag har flera gånger publicerat 'supercitatet' från Karl Marx som är grunden till det här sättet att se på historisk utveckling. Som extra läsarservice lägger jag till citatet på slutet av den här bloggposten.)

Den kanadensiske bloggaren och doktorn i filosofi, Josh Moufawad-Paul, har beskrivit en del av den här problematiken. Diskussionen är efter nordamerikanska förhållanden och dessutom tycker jag en del fattas, men just det senare kan vara en bra avstamp för att föra resonemanget vidare.

För att kort sammanfatta det viktigaste hos doktor Josh: om man anser att produktivkrafterna är det viktigaste för att driva fram systemskiftet så letar man efter bra tekniska lösningar för dagens problem men är mindre intresserad (eller ointresserad) av politisk mobilisering. Om systemet i grunden är självförstörande är massaktioner inte nödvändiga. Anser man däremot att produktionsförhållandena är viktigast är politisk mobilisering för att ändra dem ett måste, alltså vill man att produktionsmedlen byter ägare oavsett vilken nivå de befinner sig på.

En sak som Josh inte skriver om är samhällets överbyggnad, trots att väldigt mycket som  påverkar   den ekonomiska basen ändå finns i överbyggnaden. Han ser de två delarna av basen som dialektiskt förenade, de påverkar varandra och man kan inte lämna någon därhän när man planerar sin politik. Men det borde inte gälla överbyggnaden heller. Där finns ju bland annat lagar och statsapparat som ju betyder en hel del.

Att det finns en tendens att föråldrade produktionsförhållanden håller tillbaka produktivkrafternas utveckling vet doktor Josh och (förhoppningsvis) alla andra marxister. Men det beror av att ägandet av samhällets produktiva bas till stora delar lyder under en lagstiftning som skyddar dagens ägare mot grundläggande förändringar som skulle kunna lyfta bort dem och göra nya radikala språng inom vetenskap och teknik möjliga. Man kan inte ändra produktionsförhållandena (ägandeformerna) utan att också ändra överbyggnaden. Men det är vad som finns i samhällets bottenvåning, dess produktiva resurser, som bestämmer vad som praktiskt kan göras.

Här är några reflexioner som har med mitt föregående inlägg att göra: visserligen finns marginaliserade och missnöjda grupper på platser som Rinkeby och Hjulsta. Och som Foto-Lasse påpekade i en kommentar finns andra marginaliserade och missnöjda grupper på landsbygden. Men om man vill se dem som utförare i en samhällsomvandling så är problemet att de som marginella personer inte kan göra så mycket åt hur samhället fungerar. De sitter inte på avgörande resurser (gjorde de det skulle de inte vara marginaliserade). Det går att bygga politiska basområden där, men de kommer likförbaskat att vara isolerade. Detta även om man lyckas bygga Hip-hopparnas och Dansbandsfolkets Förenade Revolutionära Front.

Nyckeln finns hos de som inte är marginaliserade, de som är huvuddelen av befolkningen och som i kraft av sin mängd och positioner kan stänga av samhället om så krävs. Det är de som måste vara övertygade om att produktivkrafterna är så utvecklade att det inte bara är möjligt utan också tvingande att ändra produktionsförhållandena. (Skrev ett i mitt tycke rätt bra inlägg om det för 2½ år sedan.)

Problemet för radikala samhällsomdanare blir då att likt Fridolin i Karlfeldts diktning kunna "tala med bönder på böndernas språk, och med lärda män på latin". Eller för att ta till modernare vulgärpropaganda: "Alla (nästan) måste med". Vad som behövs är verklighetsbeskrivningar som dels kan förstås av olika grupper, dels att få dem att inse att de har gemensamma grundläggande intressen och att de inte skall trampa ner eller ringakta varandra. Och det är inte lätt att utforma en sådan politik. Men samling bör nog ske runt mer produktiva handlingar än att bränna bilar.

Sammanhållning ger styrka!


Och så här ser alltså sagda super-citat ut. Vi ger ordet till doktor Karl Marx 1859:


I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. 
På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. 
Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. 
En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. 
I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

lördag 16 november 2013

Kommer ljuset från Rinkeby?

Stefan Lindgren skriver i en kommentar till den här bloggposten om varför han lämnade vänsterpartiet (egentligen VPK på den tiden):

Men idag är knappast ideologisk hetta vänsterpartiets problem. Då som nu måste nytändningen av arbetarrörelsens organisationer komma utifrån, från fristående grupper och från skarpa ungdomar.

Månne en del av dessa ungdomar finns i Rinkeby?

Här alltså. En ballongbild från 1988 som finns hos Wikipedia. "Ett lugnt och trevligt område för majoriteten av invånarna" kallas det i artikeln jag refererar till nedan.
Senaste numret av den lilla pigga tidningen Arbetarkommunen (egentligen heter den Kommunistiska Arbetarkommunen, men jag förkortar litegrann) publicerar en helsida om 'Rinkebys politiska historia'. Och dessutom en halv sida om Hjulsta i samma region. Intressant. Hoppas artiklarna kommer upp på hemsidan, nu tror jag bara de finns på papper.

Det fanns för några årtionden en omfattande 'vänsterscen' i Rinkeby, men nu verkar den i stort sett borta och ersatts av islamister av den tristaste sorten. Samtidigt finns det en massa verkliga problem att ta itu med, som arbetslöshet, exploatering, trakasserier och diskriminering. Kan detta kanaliseras i effektiv motståndskamp?

Det finns en anmärkning som jag gjort tidigare, nämligen att lokala upplopp i eftersatta områden förmodligen ofta blir isolerade. Det är några dagars oroligheter, en del saker bränns upp men förhoppningsvis blir inga skadade, och sedan återgår man till vardagen. Någon organisation med politiska krav ser man inte mycket av. Och därmed kan 'storsamhället' lugnt gå vidare med arbetslöshet, trakasserier och diskriminering.

Detta påminner en del om läget i Indien. Där finns det områden främst i djunglerna där den maoistiska rörelsen utövar lokalt styre och är en makt att räkna med. Men i och med att dessa områden ofta är befolkade av marginaliserade och utfattiga människor har indiska staten kunnat leva med detta uppror. Ute på de stora slätterna och inne i städerna har upproret inte märkts så mycket. Och det är maoisternas problem: om de skall lyckas måste de sprida upproret från stamfolkens glest befolkade områden i skogarna till ställen där de stora massorna finns. Det är deras svaghet som de nu försöker övervinna. Klarar de av det ser framtiden ljus ut. Annars ...?

Samma gäller alltså för de 'fristående grupper' och 'skarpa ungdomar' som eventuellt tänker sig bygga politiska basområden i eftersatta förorter runt svenska storstäder. Om de i stort sett är isolerade i några enklaver, ja då är de just isolerade och möjliga att kontrollera av 'storsamhället'. Det behövs med andra ord försänkningar, kontakter, organisationer utanför. Där har jag inga konkreta förslag, vilket är en svaghet, men åtminstone tipset att försök hålla pyromaner och plundrare kort. En sak att betona i propagandan kan vara att en del av de saker som drabbar förorterna idag mycket väl kan slå ner i mer svenne-bananiga områden i morgon. Kapitalet slår mot oss alla. Motståndaren är gemensam.

torsdag 14 november 2013

Språklådan

Syndabocken ...
... en sån här alltså ...
... är inte den skyldige. När det sägs att man jagar syndabockar för något så är det i själva verket den ansvarige man är ute efter - såvida man inte pekar ut någon oskyldig. För då rör det sig om en syndabock, en som med eller mot sin vilja får ta på sig andras skuld.

Ta den senaste tågolyckan vid Södra station i Stockholm exempelvis. Banarbetare har länge pekat på att spåren är i dåligt skick mellan Centralen och Södra station. Detta har viftats bort på högre nivå av allvetande personer. Ansvaret ligger alltså hos de högre tjänstemännen och de politiker som givit dem spelrum att (miss)sköta järnvägen. Men antag att man lyckas hitta någon stackars liten banarbetare och anklagar denne för att inte satt fast någon rälsbit ordentligt - då är det en syndabock det handlar om. För banarbetaren har inte ansvaret för att hela anläggningen får förfalla, det ansvaret ligger på högre nivå. Men med tanke på att ansvarskulturen inte är så högt utvecklad i Sverige kan man misstänka att ansvariga kan smita undan.

Halt anka

Vad är det då? - Den riktiga översättningen av uttrycket 'Lame duck'. Jag kollade i mitt gamla lexikon. Enda fallet där engelska 'lame' återgavs med 'lam' på svenska var i poetiska sammanhang. Tydligen kan dikter vara lama, 'lame'. Annars bör 'the lame duck' på svenska vara en halt, lytt eller ofärdig anka.

Läsarbrev del två - Om läget

Det här är fortsättning på det läsarbrev från Ulf Modin som jag publicerade igår . Den som har synpunkter på detta eller något annat kan ju skicka ett eget läsarbrev så kan jag fundera på publicering.

Om läget


(Ulfs ursprungliga inlägg börjar med en referens till en historieuppsats på DE-nivå som jag skrev för några år sedan. Tycker själv att den blev rätt bra, den intresserade kan läsa texten här och se framsidan här. Över till Ulf:)

Vi går i västvärlden mot en situation där kroppsarbetet reduceras och hjärnarbetet (det intellektuella arbetet) ökar. Samtidigt finns det mellan dessa två extremer en stor gråzon och mest bestående av lönearbetare  vilkas arbetsföremål är människor. Kommunalarbetarna är i dag det största förbundet i LO. Det vanligaste yrket i dagens Finland är expeditens. Antalet verkstadsarbetare var i Sverige år 2000 20 procent av befolkningen och procentsatsen har sjunkit sedan dess. Det revolutionära subjektet är, trots att den ännu bara är en klass i sig, intelligentian (hjärnarbetarna).


Arbetarklassen är ett begrepp som är knutet till industrisamhället. Kroppsarbetarna har romantiserats från och med Rousseau. Det började med den schweiziske ideologens förhärligande av den ädle vilden, som sedan  blev den ädle  bonden och till sist den klassmedvetne arbetaren. Begreppet är "besetzt" som man säger på tyska.


Redan under medeltiden romantiserades det klasslösa samhället (troligen) av kringvandrare munkar och predikanter:  ”När Adam plöjde och Eva spann, vem var då herreman?”  Det intellektuella arbetet har erkänts som arbete bara i något över 200 år. Och är fortfarande föraktat av mången  arbetare och intellektuell.


Nu har arbetarklassen sedan flera årtionden tillbaka  (först i USA) nått sin historiska topp och minskar. Jag kommer ihåg bönderna på Ingmarsö i Stockholms skärgård under 1950-talet, vilka var övertygade om att jordbruket var modernäringen och att bara de arbetade och framför allt att intellektuella inte gör det. I dag utgör de tre procent av befolkningen. Inte heller industriarbetarna behövde enligt dem arbeta så hårt.  De ville inte inse, att industriarbetet kräver en mycket större nervanspänning än arbetet  i jordbruket.


Fordismen invalidiserade industriarbetarna intellektuellt och mentalt. Kautsky har säkert rätt när han säger, att socialismen (som inte är klasslös) endast kan upprättas i högt utvecklade länder. Han spådde att Sovjetunionen skulle sluta som en despoti och däri fick han rätt. Närmare bestämt gick den under på grund av ledningens åldersvaghet. Den  hade förlorat kontakten med folket, som känner av verkligheten mer än de intellektuella förstår den rent intellektuellt. ”Kyllä kansa tietää” (Nog vet folket), sade den finske populisten Veikko Vennamo.


Makten hade i Rådsryssland industriarbetarna, vilka utgör en subaltern klass, som själv inte kan styra en stat och skapa ett nytt produktionssätt. Realsocialismen skapades av intellektuella som andligt stod nära arbetarna och bönderna (Stalin). Enkla människor kan emellertid ge ledningen värdefulla råd.  Det gick bra så länge tillväxten var kvantitativ men övergången  till kvalitativ tillväxt klarade man inte av trots att det i exempelvis Sovjetunionen och DDR skrevs mycket om det från och med 1960-talet. På grund av arbetarnas intellektuella inkompetens  gick det som det gick med realsocialismen. Samtidigt  hade ”den reellt existerande socialismen”  ett väldigt och positivt inflytande på 1900- talets historia: kampen mot fascismen, koloniernas frigörelse, välfärdsstatens utbyggnad och demokratins utveckling i väst fram till 1976.



onsdag 13 november 2013

Läsarbrev: De närmaste åren – den sista vänstervågen

Författaren och översättaren Ulf Modin arbetade i DDR på 1980-talet och numera är bosatt i Finland. Han har skickat ett brev med synpunkter av intresse. Det är ganska långt, så jag har delat upp det på två avsnitt. Här kommer det första. (Notera bland annat den goda analysen av säkerhetspolisen som finns i näst sista stycket!) Det 'vänsterförbund' som nämns antar jag avse den finska motsvarigheten till svenska vänsterpartiet. 'Taistoister' var folk som var organiserade i det gamla sovjettrogna kommunistpartiet, uppkallade efter vice partiordföranden Taisto Sinisalo. 'Samlingspartiet' är det gamla finska högerpartiet som bytt namn, finska moderaterna alltså.

Enligt uppgift i Aftonbladet är en svensk nyöversättning av Kapitalet I på väg ut. Vi går mot en ny vänstervåg, som kan bli den sista. Sedan 1966-68 lever vi i Sverige och Finland i en förrevolutionär tidsålder. En sådan kännetecknas i tur och ordning av intelligentians avfall, feministiska rörelser och till slut hyllas homosexualiteten. Studentupproret 1968 betecknade intelligentians avfall från den härskande klassen och strax därpå kom den feministiska rörelsen, som dock är en parentes, eftersom feministerna inte tar ställning för det socialt nya, det vill säga inte vänder kampen mot kapitalismen och blir därför tandlösa. Därför får de sådant utrymme. Det sista stadiet i en förrevolutionär situation är hyllandet av de homosexuella. Homorörelsen började under början av 1970-talet som en rättmätig protest mot att människor diskriminerades för sin sexuella läggning, men i dag är pridefestivalerna i Stockholm uttryck för en dekadens som bärs upp av polisen, armén, kyrkan och storbolagen. Det enda de är intresserade av är enligt seriösa homosexuella att festa.

Kapitalet : första boken. Kapitalets produktionsprocess (inbunden)

Förrevolutionära perioder karakteriseras av att den härskande klassen ruttnar uppifrån och ned. Den drar i fallet med sig alla som inte förstår varför samhället befinner sig i kris. Först ruttnar hjärnan och till sist könsorganet. Männen kan inte sova och blir sedan impotenta. Därför spelar man klassisk musik på nattradion och de sexuella perversionerna frodas. På det samhälleliga planet tar kvinnorna ledningen i hemmet och politiken. Vi övergår från patriarkat till matriarkat. I alla sammanhang är det i sista hand någon som bestämmer. Två personer kan inte bestämma ”lika mycket”. Vad som tidigare har hindrat kvinnor från att avancera är männens större fysiska styrka. Nu avtar emellertid kroppsarbetet och det intellektuella arbetet blir ledande. Kvinnor är mer begåvade än män (det gäller generellt men inte i det enskilda fallet), också om de producerar färre genier. Varför deras begåvning nu kan komma fram.

En förrevolutionär epok varar mellan 30 och 60 år. Samhället utvecklas dock i dag fortare än tidigare, eftersom kommunikationerna är så mycket snabbare än man hittills har vågat drömma om. Tidigare förrevolutionära epoker har varit exempelvis Frankrike 1730-1789, Vormärz i Tyskland 1815-1848, Kina 1912-1948 och Ryssland 1861-1905. Folkdemokratiernas skapande efter 1945 var bara en följd av Röda arméns expansion under kriget. Också fastän arbetarna i Europa radikaliserades var de inte i stånd att bära upp något nytt samhälle. Under 1960-talet gjordes upp planer för att modernisera det ekonomiska systemet i DDR, Polen och Tjeckoslovakien, men det misslyckades på grund av Sovjetunionens motstånd. Följden skulle dock ha blivit att östblocket föll sönder i nationella enheter och inte längre kunde visa upp en enad front mot väst. Därför gick ryssarnas och östtyskarnas arméer in i Tjeckoslovakien 1968.

Nu står vi inför en stor vänstervåg som kan bli den sista. Vänstervågen från 1990-talet knäcktes av borgerskapet som förde fram feministerna och de homosexuella, som svar på ungdomens radikalisering. Samhället avpolitiserades och personaliserades medvetet från högsta ort. Man har lärt sig av 1970-talet. Deras ammunition är nu emellertid slut och deras återstående försvar är fascismen. Till att börja med går nyliberalerna (samlingspartiet) och den demokratiska arbetarrörelsen ihop. Sedan får vi se vad som händer.

Ni som har givit upp kan ju titta på vad som händer i och utom Sverige och Finland. Kapitalet befinner sig i en kris som det själv inte kan lösa. Vad som gäller är att kunna producera en möjlig modell av ett socialistiskt produktionssätt. Det kan receptiva begåvningar inte göra, eftersom de inte kan producera ny kunskap, bara kommentera och lära ut gammal. Såvitt jag vet är alla Finlands erkända ekonomer receptiva och inte kreativa begåvningar. Kreativa människor, som inte är erkända, föraktas av ekonomer, fastän de själva inte kan skapa något nytt. Alla har vi våra tio bästa år, sade tidningskungen Rupert Murdochs mamma till sin son. Våra erkända ekonomer hade sina bästa år 1966-1976. Sedan dess har de teoretiskt vuxit som korumpan: nedåt. Det hindrar inte, att de är auktoriteter inte bara i vänsterförbundet utan också i många media, exempelvis i svenska Yle. När nyliberalismen kom, kunde de inte skapa något alternativ.
De kreativa skapar däremot ny kunskap, eftersom de kan lägga ihop två och två. Utpräglat stora receptiva talanger är professorerna Jan-Otto Andersson och Johan Willner i Åbo (före detta taistoiter). Två kreativa erkända begåvningar var professorerna Matti Viikari (marxist och historiker) och G H von Wright (konservativ och filosof). Den senare lyckades nå toppen och hålla sig kvar, trots att han motarbetades av liberaler och socialdemokrater (de normala). Matti Viikari orkade inte leva. Det är ensamt på toppen. Vis blir olycklig? Kreativa vetenskapsmän har en starkt pessimistisk ådra. Vänstern kan inte gå fram innan vi har ett alternativ till kapitalismen och nyliberalismen. Därför befinner vi oss i kris.

Nyöversättningen av Kapitalet är gjord av den 1998 avlidne svenske kommunisten och socialläkaren John Takman och hans son överläkaren Jonte Takman. John sade, att hans son har kontakter med udda människor som är före sin tid. Nu finner de tiden mogen att ge ut verket. Som den göteborgske författaren John Lapidus säger, torde vågen komma omkring 2017. Staten är tvungen att lita på sina egna framtidsforskare, som naturligtvis inte kan säga att vi går mot världsrevolutionen. Säkerhetspolisen som består av normalbegåvningar måste lita på oss udda för att kunna skåda in i framtiden. Själva ser de ingenting. Det är därför vi är övervakade.
För övrigt har substantivet reform erhållit en ny innebörd, sedan det övertogs av våra nya makthavare. Tidigare betydde ordet en förändring från något sämre till något bättre. I dag genomför man en ”reform” för att kunna göra någonting bättre till någonting sämre. Det gäller att vara medveten om hur makten försöker att påverka vårt medvetande via makten över språket.

Kanske den sista vänstervågen - det låter hoppfullt, om det innebär att vågen blir framgångsrik!

tisdag 12 november 2013

Deflation?

Inflationstakten enligt KPI

Intressant, var tar detta vägen? Deflationsspöket viftar med lakanen och upphäver några dystra och skrämmande suckar ... Man kan ju spekulera om nya faser av Den Stora Krisen, men det kan också vara inledningen till en lång period av ekonomiskt stillastående, åtminstone i den reala ekonomin.
 

Regeringen bränner pengar

Anna Troberg skriver vasst igen om att Regeringen bränner historiskt många miljoner på massövervakning:

Regeringen bränner historiskt många miljoner på att massövervakning. Det är dina pengar som går upp i rök, men nog finns det väl bättre sätt att spendera pengarna? Vi har idag en situation i Sverige där skolan och vården är eftersatta. Arbetslösa människor sätts på undantag. Det är inte så svårt att hitta budgethål att stoppa övervakningsmiljonerna i. Trygghet skapas genom att respektera medborgarna och skapa möjligheter för dem att växa, inte genom att skicka en övervakningsloska i ansiktet på dem och sedan be dem att betala för eländet.

Den som kan sin Modern Monetary Theory vet att detta dilemma kan undgås genom att det skapas separata konton för hemligjönsarna som betalar deras verksamhet - om vi nu vill ha dem. För en regering med egen valuta är detta alltid möjligt. En stat med egen valuta fungerar inte som ett hushåll som måste balansera inkomster och utgifter (alternativt låna för att få budgeten att gå ihop). Staten kan själv skapa sina fonder utan att plocka medborgarna på pengar. Själv tycker jag dock det är lämpligare att göra sådana konto-operationer för att fylla igen hål i skola och vård/omsorg. Hemligjönsarna kanske kan omskolas till sjukhusstädare eller andra nyttiga arbeten?

Och, för att återknyta till ett av mina tidigare inlägg: hur mycket får man ut av spioneri och angiveriverksamhet egentligen? Ganska lite 'bang for the bucks', så att säga! Det ligger nog en hel del i antagandet att övervakning inte sker för att den är nödvändig, utan för att den är möjlig.

Mindre freon, mindre tryck uppåt för den globala temperaturen

Kanske den internationella överenskommelsen om att få bort freonerna kom i sista stund: 1989. Det var några år innan internet slog igenom. Antag att förbudet mot freoner hade kommit upp på bordet tio år senare. Vad hade hänt? - Förmodligen samma som vi nu upplever när den globala uppvärmningen diskuteras, nämligen en störtflod av hysteriska förnekanden och företagsstyrd desinformation, i stor utsträckning förmedlad via nätet.

Men intressant nog tycks tesen om människans inblandning i den globala uppvärmningen bekräftas just genom freonförbudet. Freon är en kraftfull växthusgas, och när mängden freon i atmosfären minskar så avtar också trycket uppåt på den globala temperaturen. Dessutom hävdas att krig och lågkonjunkturer under 1900 bidragit till att minska trycket. Industriell verksamhet är ju alltid på tapeten när klimatet diskuteras, men jag tycker det är konstigt att freonet inte kommit upp på samma tapet tidigare - det är ju en gas som bevisligen påverkar atmosfären. Men detta är en sidoanmärkning. Det hoppfulla är att den globala uppvärmningen inte är en process som bara rullar på utan vår påverkan. Det går att göra saker.


måndag 11 november 2013

Var finns samhällskontraktet?

Kort reflexion om Samhällskontrakt.

Man kan kalla det något annat, etiketten spelar inte så stor roll när det är innehållet som verkligen räknas. Det handlar om värderingar och sätt att uppträda som håller ett samhälle samman - och om dessa värderingar och sätt att uppträda urvattnas eller fungerar illa faller samhället sönder. Om vänstern vill vara en rörelse för framtiden bör man ta itu med detta. Vad är det för samhälle vi vill ha? Hur skall människor uppträda mot varandra? Det går inte att undvika frågan. Även om vänstern tiger kommer andra att ta sig an den.

Kanske samhället ruttnar uppifrån, som fisken ruttnar från huvudet. Jag vet inte om fisken även kan ruttna från stjärten, men samhället har även ruttna och smittsamma nedre regioner. Marx nämner dem flera gånger, den osedliga och parasitära överklassen och det ruttna och nedgångna trasproletariatet i botten. Om vänstern vill skapa ett hållbart samhällskontrakt gäller det att hitta gemensamma principer för den stora majoriteten som finns mellan överklass och trasproletariat. I dagens samhälle är majoriteten människor som till sin funktion, om vi använder Kommunistiska manifestets språk, är proletärer. Där finns alltså en grundläggande aspekt av klassmotsättningar och klasskamp om man utgår från en vänsterståndpunkt som verkligen är vänster. Andra har inte den klasståndpunkten men kan ändå dela uppfattningen om att städat uppträdande är viktigt.

Men vad gör vänstern? - Så vitt jag vet har man ett par förhållningssätt: antingen ignorera eller ursäkta problemet, eller också ta till sig liberala föreställningar där var och en har sin sanning och kan skita i alla andra. Att tala om klassförhållanden och klasskamp uppfattas förmodligen som hotfullt, för det innebär att man inte kan härja runt efter eget tycke och smak. (Och då är det ju inte 'vänster' längre, utan liberalism.) I den världen kan samhällets toppar bli allt fräckare och parasitära, och i samhällets andra ände ligisterna allt fräckare och parasitära. Den ene knycker några miljoner utan ruelse, den andre slänger sten på ambulanspersonal och brandmän utan ruelse. Och alla betraktar de det vanliga arbetande folket som idioter och fånar som man kan skratta åt och stjäla av, om man nu inte hittar på ännu värre saker. - Och vad gör vi åt det? Överlåter beskrivning av problem och lösningar till sverigedemokraterna och/eller grupper som är betydligt värre än så?


söndag 10 november 2013

Framtidsbygge?

Ett omen för framtiden? Det prestigefyllda Kasper Salin-priset för arkitektoniska skapelser har tillfallit det nya krematoriet på Skogskyrkogården. Är det dit Sverige är på väg? - Tja, man får väl dra den gamla psalmen "jag går mot döden vart jag går". Väldigt upplyftande så här i gråa och trista november ... suck.

Skogskrematoriet, Enskede
En byggnad som undviker grandiosa gester, som lär oss om beständighet och charmar med sitt hantverk och sin kulturella innerlighet enligt tidskriften Arkitektur.

Ett ord fattas

Grannar hjälper FK avslöja fuskare


står det i DN. Men läser man texten borde det snarare vara:  

Grannar hjälper inte FK avslöja fuskare


Eftersom de flesta tipsen inte leder till något (nämligen att en riktig bedragare avslöjas) så är tipsandet inte av någon större betydelse. "Fusket" har inte de enorma proportioner som somliga verkar inbilla sig. Och om man verkligen är intresserad av pengar som hamnar fel är det nog inte bland vanliga sjukskrivna ("fuskare") man skall leta.

Det gäller att ha proportioner på det man pratar om. Vi hade ett exempel i veckan, där en känd politiker fick en tårta i nyllet. Det är fel att kasta saker, det tar bort debatten från de verkliga tunga och viktiga frågorna. Men fundera lite: är den där tårtan mer viktig än att flera människor dödats eller skadats allvarligt i olyckor på arbetsplatser de senaste veckorna? Olyckor som kanske hade gått att undvika om säkerheten i arbetet hade varit en större fråga än vad den är numera? Ser man på utrymmet i media verkar det som tårtan har större betydelse än att folk dränks på jobbet. Vill vi ha det så?