French industry is vanishing, with factory shutdowns week after week. Taxes on low income citizens are going up, to save the banks and the euro. Disillusion with the European Union is growing. EU rules exclude any serious effort to improve the French economy. Meanwhile, politicians on the left and the right continue their empty speeches, full of clichés about “human rights” – largely as an excuse to go to war in the Middle East or rant against China and Russia.
Och det här, som kanske kan användas om vi tittar på situationen i Sverige också:
... the French left – the left that once was primarily concerned with the welfare of the working class, with social equality, opposition to aggressive war, freedom of speech – has virtually collapsed. The right has won the decisive economic battle, with the triumph of policies favoring monetary stability and the interests of international investment capital (“neo-liberalism”). As a consolation prize, the left enjoys a certain ideological dominance, based on anti-racism, anti-nationalism and devotion to the European Union – even to the hypothetical “social Europe” that daily recedes into the cemetery of lost dreams. In fact, this ideology fits perfectly with a globalization geared to the requirements of international finance capital.Alltså: som ett tröstpris för sitt nederlag vad det gäller att sköta det egna jobbet till arbetarklassens och folkets bästa så har den så kallade vänstern fått pyssla med vissa mjukare frågor. Dock frågor som passar väl in i nyliberalismens globalism.Arbetarklassens dagsproblem löses inte med 'identitetspolitik', därtill fordras klasskamp, men där har ju vänstern bestämt sig för att något sådant sysslar man inte med. Inte undra på att Nationella Fronten växer i Frankrike, och att liknande partier gör det på andra håll.
In the absence of any serious socio-economic left, France has sunk into a sort of “Identity Politics”, which both praises multiculturalism and reacts vehemently against “communitarianism”, that is, the assertion of any unwelcome ethnic particularisms.
3 kommentarer:
Det är kanske så idag att de som kallar sig "vänster" hör till medelklassen, försörjer sig på diverse redaktionella jobb inom medvetandeindustrin, och därför agerar som de gör.
Istället för att bry oss om den ganska intresselösa gruppen borde vi kanske försöka samla dom som faktiskt för nån form av kamp mot det nyliberala kapitalismen och dess människofientliga konsekvenser. Och då finner vi att dom ofta inte är särskilt ideologiska, utöver vad de behöver för sin konkreta försvarskamp, och om de är det så hör de hemma inom många läger. Inte bara det traditionellt socialistiska.
En verklig rörelse är mer värt än tio perfekta program, sa Marx. Dags att ta det på allvar?
Tja, egentligen är de flesta väl någon sorts liberaler. Ibland med prefixet 'bomb'. De är inte så många men de sitter på rätt viktiga mediepositioner ännu. Det är väl det som gör dem intressanta. Inte att de skulle vara någon sorts 'vänster'.
Skillnaden mellan dem som kallar sig vänster och de som kallar sig liberaler märks inte. Kanske kan man likna den vid skillnaden mellan dem som på artonhundratalet kallade sig konservativa och dem som kallade sig liberaler. En fråga om olika grad av att "tycka synd om de fattiga". Punkt.
Skicka en kommentar