onsdag 30 april 2014

Tomma hot




Jag lärde mig nyss (här) ett ryskt uttryck som beskriver tomma hot: Att hota en igelkott med en bar rumpa. Jo, det är väl så läget är nu. Vi vet ju vad som hänt: USA vräkte in miljarder i Ukraina för att fixa 'regimförändring', störa ut den ryska basen på Krim, samt plundra i största allmänhet. Nu ingår Krim i Ryssland i stället, och den regim man fått till förefaller i stort sett hjälplös och förvirrad. Frågan är hur det går med plundringen.

När Kiev har försökt slå ner protester i östra och södra Ukraina med militär har det spruckit flera gånger. Trupperna har ingen lust att skjuta på folket, lokal polis är passiv när lokala grupper tar över offentliga byggnader och det är uppenbart att Kiev saknar kontroll i många städer. Och de lär bli fler vartefter protesterna sprider sig. Det blir en faktiskt delning av landet. Dessutom finns det inslag av klasskamp, i och med att folk försöker bekämpa de ökända oligarkerna och de ekonomiska nedskärningar och försämringar som påtvingas Ukraina. Och på sina håll har det utropats "folkrepubliker".

Vad kan USA göra åt det? Det verkar som om hemmaopinionen blir alltmer negativ till utrikes påhitt. Normalt struntar politikerna i det, men nu är det ganska nära till nästa val och då finns det orsaker att vara mer försiktig än normalt. Att skicka in NATO-trupper i Ukraina och riskera öppna strider verkar inte vara ett realistiskt alternativ. Möjligen kan man försöka få de mer eller mindre nazistiska ukrainska 'nationalisterna' att sköta våldet. Men i övrigt kan man hota med sanktioner som inte tar särskilt hårt och som innebär att man hotar den ryska igelkotten med sin bara rumpa. Putin lär inte bli imponerad.


Antingen är detta ett förvirrat uttalande av John Kerry, eller också finns det ett budskap här: "we have to make it absolutely clear to the Kremlin that NATO territory is inviolable we will defend every single inch of it". Det kan ju vara så att han fått för sig att Ukraina är medlem av NATO, alternativt att han säger att i värsta fall är det OK att ryssarna går in och återställer ordningen i delar av Ukraina utan att NATO gör något åt det (annat än skriker i falsett). Om karln inte är totalförvirrad låter det sista alternativet mer troligt.

För att återknyta till folket i USA: det verkar som fler och fler tycker att man skall ta hand om problemen på hemmaplan först och främst. Det finns ju en del att göra. Och USA borde nog förbereda sig på en tid när dollarn inte fungerar som ensam internationell valuta längre. Just sanktioner mot länder som Ryssland och Iran kan påskynda processen när BRICS-staterna och andra försöker skapa internationella betalningssystem och handelsflöden som är oberoende av USA. 

tisdag 29 april 2014

För snävt perspektiv?

Såg just en meningsyttring om varför liberalismen aldrig kommer att fungera: Jag-perspektivet är för litet.

Antar att det är nyliberalism/manchesterliberalism som avses. Den numera ganska döda socialliberalismen hade ju bredare utblick, från jaget och ut i det stora samhället.

Den självbespeglande liberalismen?

söndag 27 april 2014

Piratflottan kommer!

Piratflottans flaggskepp (?) dånar fram genom Liljeholmsviken på lördagseftermiddagen

lördag 26 april 2014

"Den nya gyllene tidsåldern"


Den här upplysande bilden hittade jag för en tid sedan på Pål Steigans blogg. Rubrikens "gilded age", 'gyllene tidsålder', syftar tillbaka till de klang- och jubeldagar som föregick den stora börskraschen 1929.

Jag är tveksam till beräkningar ner på tiondels procent, och om vi struntar decimalerna så tar en procent av hushållen i USA hand om 40 procent av landets rikedom. Därmed blir 60 procent över till resterande 99 procent. Men där har vi en intressant uppdelning: den näst rikaste gruppen av 9 procent tar nära 35 procent av rikedomen, medan resterande 90 procent får mindre än 26 procent. Det är alltså en oerhörd koncentration av rikedom till en liten grupp i toppen av samhället.

Den där mellangruppen "90-99 procent" är intressant. Vad har dessa människor för inställning till livet? Är de avundsjuka på "enprocentarna" däruppe, är de rädda för att halka ner i den stora fattiga massan därnere? Med tanke på att en stor del av USA:s befolkning (tror det rör sig om uppåt 80 procent) riskerar att hamna i ett läge där de kan behöva socialhjälp, så är oron i så fall befogad. Risken att falla är stor, det sociala skyddsnätet glest. Fattigdomen är inte långt borta för stora befolkningsgrupper.

De extremt rika löper knappast några risker. Deras förmögenheter minskade en del i samband med kraschen 2008, men det har de tagit tillbaka med råge. Man kan misstänka att dagens superrika dessutom är mycket bättre att skydda sig från kriser än föregångarna 1929. Kriser - det är något som pöbeln därnere får ta hand om och betala för! I den mån småfolket lyckats förgylla sin tillvaro kommer väldigt många att upptäcka att "guldet blev till sand".

Samtidigt har diskussionen om ojämlikheten och dess problem blivit mer märkbar på sista tiden. Det är inte konstigt eftersom hela systemet verkar vara i obalans. En fransos som heter Piketty har skrivit en omtalad bok i ämnet och den diskuteras mycket. Det kan man se ur olika synvinklar. De som tycker att samhället är bra som det är anser förmodligen att frågan är ointressant: väljer folk att vara fattiga eller rika är det deras ensak och naturens ordning! Andra ser ingripanden mot ojämlikheten som ett sätt att rädda systemet från kollaps och sedan tuffa vidare med en upputsad kapitalism. En tredje grupp ser Pikettys insats som ett fult grepp för att rädda ett djupt orättfärdigt socialt system.

Själv ser jag en brygga mellan kategori två och tre: när 'räddare' som Piketty, eller tidigare Keynes och socialdemokratisk, socialliberal eller nazistisk krispolitik lyfts fram, är det för att hela samhällssystemet är i allvarlig kris. Förtroendet är rubbat. De rika måste göra vissa eftergifter för att inte själva gå under. Om det är så att kategori två ökar på bekostnad av ettan så borde möjligheterna för kategori tre att vinna anhängare för sin syn på saken också öka. Detta är möjligt om man kan visa att dels att krispolitiken lindrar problemen men inte löser dem, dels att det finns hållbarare alternativ för att låta samhället leva vidare, men utan den kapitalistiska belastningen.

Som jag skrev är förmodligen de rika bättre på att skydda sina intressen idag än under tidigare kriser. Men de är också förmodligen mycket mindre villiga att gå med på reformistiska kompromisser för att hålla de breda massorna på gott humör. Detta kan betyda att uppgörelsen för att lösa problemet med ojämlikt fördelade sociala resurser blir ganska rörig och våldsam. En härskande klass ser sig nog gärna som oumbärlig och värd alla sina fina tillgångar, och ger inte upp utan strid.

fredag 25 april 2014

Demokrati betyder ...?

Stötte på en karl idag som hävdade att demokrati betyder folkstyre, men den verkliga betydelsen är att 'dom däruppe' styr folket. Inte så dum idé kanske?

torsdag 24 april 2014

Att "inte känna igen" ...

Jo, det var det här med gamle Frank Baudes avhopp från sitt gamla parti som jag skrivit om tidigare. Nu har det till och med kommit en kommentar i ärendet i papperstidningen Proletären. Att själva utträdet tidigare behandlats diskret kan jag i viss mån förstå eftersom Baude vill ha det till en privatsak. (Men är det verkligen en privatsak när man lämnar partiet man lett i årtionden?)

Men det finns en sak jag hängde upp mig på i kommentaren från nye partiordföranden Mathiasson, nämligen användandet av en modern politisk klyscha. På tal om den kritik som Baude brevledes riktat mot KP säger Mathiasson att "... som helhet känner jag inte alls igen det parti som beskrivs i brevet." Suck. Det där med att politiker inte "känner igen" det ena eller andra är trist. Finns det fel eller tveksamheter så bör de påtalas konkret, inte döljas bakom ett suddigt "inte-igenkännande" som dödar all vettig diskussion. En sådan undanflyende icke-argumentation kan gott överlämnas åt de ordinarie socialmoderata politikerna. Av stålhårda kritiska och självkritiska proletärer väntar man sig mer.

- Hallå kapten, det är hål i skrovet, båten kommer att sjunka snart!
- Jag känner inte igen din beskrivning.
- Men råttorna lämnar redan skeppet.
- Det stämmer inte med min syn på saken.

tisdag 22 april 2014

Möjlighet till total ömsesidig förståelse?

Jag läser just nu Sven-Eric Liedmans Stenarna i själen. Form och materia från antiken till idag. Mycket intressant. Angående Thomas Hobbes och hans grovhuggna maskinella materialism från 1600-talet skriver Liedman:

Allt i hans värld är artefakter av olika slag. Människan är en maskin som själv skapar maskiner.
Jag fastnade för det där med "själv skapar maskiner". Länge har det rört sig om enkla mekaniska lösningar som kräver mänsklig kraft för att fungera, men med alltmer avancerad teknik kan maskinerna också alltmer agera själva. Det sista (?) steget är datoriserade robotar som kan fungera helt självständigt. De bör bli kapabla att själva utveckla, bygga och programmera nya generationer av robotar.

En svårighet med oss människor är att vi ibland har svårt att förstå varandra, trots att förståelse är nödvändig för att samhällen skall fungera. Vi måste ha någon sorts teori om andra människors sinnestillstånd, det kallas 'theory of mind', för att kunna leva tillsammans med dem. Vi måste förstå lite grann hur andra människor tänker, och hur de kan reagera på olika händelser. Om jag anar negativa reaktioner för att jag armbågar mig fram i en kö kanske jag inte gör det,

Det slog mig att med robotstadiet skulle den svårigheten kunna överbryggas - om man är robot, vill säga. En robot skall inte behöva gissa vad en annan robot tänker. De bör kunna köra över sina data direkt till varandra så att fullständig klarhet omedelbart uppstår. Därmed borde ett robotsamhälle kunna bli ett av fullständig förståelse, inga missförstånd orsakar konflikter!


måndag 21 april 2014

Av vem?



Jag gick förbi den här minnesbysten med vidhängande förklarande text i förra veckan. Med tanke på motivet står den på rätt plats: Folke Bernadottes väg på Djurgården.

Notera det handtextade tillägget "AV VEM?" på plaketten. I och för sig är det inget problem med det, vi vet att Bernadotte mördades av sionistiska terrorister i Jerusalem 1948. Hade de ansvariga verkligen fått svara för det hade saken kunnat läggas till handlingarna, men så skedde inte.

Vad värre är: minns jag rätt förekom det försök för en del år sedan att kasta tvivel över Bernadottes expeditioner för att rädda folk i slutet av andra världskriget. "Fel" människor räddades (utgångspunkten var förhandlingar om att få ut skandinaver från de tyska lägren, sedan plockade man ut så många det gick oavsett vad de var), "tyskvänlighet" (jo, de tyska inslagen i svenska kungahuset var betydande, men det betyder ju inte att de var nazister), etc. Den där kritiken handlade om att dra ner Bernadotte i skiten. Att människor räddades var oväsentligt. Sionisterna i Palestina behandlade honom som ett hot som skulle röjas undan, och den sortens människor är ännu i farten.

fredag 18 april 2014

Lite påskanknytning


Ägg och höna, det är lite åt påsk det. Men om man skall krångla till det med filosofiska resonemang så kanske ägget verkligen har lärt hönan värpa. För ägget fanns ju först. Fåglarna är avkomlingar av dinosaurier som också lade ägg. Och även om en grupp djur delvis ersattes av en ny grupp så måste ju den nya anpassa sig till förutsättningen för det egna livets bevarande - nämligen att lägga ägg på rätt sätt. Ägget måste lära hönan värpa.

Glad påsk!

torsdag 17 april 2014

Frank B. kliver av

Jag har stor respekt för dem som hållit KP och Proletären gående i en svår tid. Men om de är kloka tar de Franks brev som en varningssignal.
Vilken Frank, vilket brev? - Jo, detta är en kommentar från en som var med redan förr i tiden, Stefan Lindgren, och han skriver om Frank Baude.  Muraren Frank Baude ledde sprängningen av KFML 1970 och bildade KFML(r) i stället. En liten men mycket energisk grupp på yttersta vänstern, som tyvärr orsakade en del skada genom att energin inte alltid gick i bra banor. Numera heter (r) i stället KP, Kommunistiska Partiet, och är en tämligen fridfull organisation.

För ett par dagar sedan såg jag uppgifter på sajten Socialism.nu om att Baude lämnat sin gamla organisation och skrivit ett argt brev om utträde. Det verkade konstigt, men nu har bekräftats från olika håll. Brevet kan man läsa här. Att partigrundaren hoppar av borde vara en stor nyhet, men i tidningen Proletären har det inte stått en notis ens om det vad jag vet. Men via Socialism.nu-sajten hittar jag ett inslag på KP:s hemsida. Där säger nye ordföranden att det var ju tråkigt, men Baude får göra som han vill, och det går bra för partiet i alla fall.

Som tecken på att det går bra för partiet nämns att det kandiderar i dubbelt så många kommunalval som i förrförra valet. Är det verkligen en bra mätare på framgången för en organisation som säger sig vilja införa ett nytt samhällssystem? Eller säger det bara att organisationen numera i stort sett är parlamentariskt inriktade tidningsförsäljare som har en del statsbidrag (presstöd) som man inte vill mista genom att bråka för mycket?

Ungdomar som vill ha mer aktivism torde söka sig åt annat håll. Den kritik mot KP:s ledning och politik som framfördes av den mystiskt försvunna Oktoberrörelsen verkar ännu gälla. Nog kan man skälla på Baude för olika saker, men han verkar åtminstone ha en mer proletär inriktning än det nya KP.

Göteborgsvits från förr: "Det är inte ens fel att man grälar. Det är Baudes."

Fuskbygge?

'Bygget' är de spretiga kvistarna invid stammen

Åsynen av ett ringduvebo i hörnet av Rosenlundsgatan och Ringvägen i morse fick mig att reflektera över tillståndet i samtidens bostadsbyggande över huvud taget. Är det möjligen så att de som smäller upp hus för bostadsrättsföreningar har lärt sig av ringduvorna? Inte bygga för evigheten. Upp med ett snålt och uselt hopsatt hus ("skokartong med kakel på insidan" var det någon som kallade det) och sedan smita med förtjänsten innan kåken måste totalrenoveras om några tiotal år.

Nåja, ringduvan gör så gott den kan där den petar ihop några kvistar till ett rede. Notera på bilden hur glest det dessutom är mellan kvistarna: man ser himlen rakt igenom. Ofta går bona sönder och äggen ramlar ut. (Och hur hälsosam är egentligen boendemiljön för små duvungar i just det där gathörnet?) Nu kan  duvorna lägga tre omgångar ägg under säsongen, och ur den synpunkten är det kanske bra att det blir ett rejält spill - det är ju ändå ingen brist på feta ringduvor! Men om liknande slarvteknik används i hus som antas inhysa människor under många år framöver ..?

Om man dessutom lägger till att folk lockas till bostadsrätter med utsikten av låga avgifter framöver blir läget ännu värre. Är det så att de nya husen är av den kvaliten att det kommer att behövas stora reparationer om bara några år så måste det till ordentliga avsättningar för reparationskontot redan idag - när huset börjar falla sönder är det för sent. Men de som jobbar med reparationer verkar ha framtiden för sig!

I och för sig: det här visar att kapitalismen fungerar enligt sin egen logik. Byggs det hyreshus så byggs de förmodligen för att kunna ge intäkter många år framöver - stabilt alltså. Men när det handlar om bostadsrättsföreningar där byggherren bara skall ta in pengar för sin del och sedan kan slänga över framtida kostnader och problem till gröngölingarna i föreningen ...

onsdag 16 april 2014

Kan imperialister hålla sams?

När man funderar över Ukrainakrisen och andra kriser på senare år (som Libyen och Syrien) kan det vara värt att titta vad Lenin skriver:

Karakteristiskt för imperialismen är just dess strävan efter att annektera inte blott agrarområden utan även högt utvecklade industriområden (Tysklands lystnad efter Belgien, Frankrikes efter Lothringen). Att delningen av världen redan fullbordats tvingar nämligen för det första staterna att vid en nyuppdelning sträcka händerna efter alla slags områden, och för det andra är det betecknande för imperialismen att ett fåtal stormakter tävlar om hegemonin, d.v.s. strävar efter att bemäktiga sig områden inte så mycket direkt för sig själva som för att försvaga motståndaren och undergräva hans hegemoni …

Slutet på citatet verkar passa bra på Ukrainakrisen. Staterna som ingår i USA:s lag klarar sig alldeles utmärkt utan Ukraina, men vill man pressa tillbaka Ryssland är det ett måste att kontrollera detta land. Om lag USA misslyckas med det har man framöver ett Ryssland som inte är svagare, men kanske starkare än tidigare. Och själv har man tappat styrka och prestige. Detta betyder inte att kontrollen över naturresurser och industri är oväsentliga i den här krisen, men de verkar inte vara avgörande. Det handlar om makt, om inflytandesfärer.

Skulle man inte kunna tänka sig ett imperialistiskt förbund som omfattar alla betydande makter och som samarbetar och lägger hela jorden under sig? Teoretiskt är det möjligt. Men praktiskt? - Det första Gulfkriget mot Irak var en sådan stor koalition, den påminde om hur de samarbetande stormakter slog ner Kina år 1900. (Det var styrkor från USA, Japan, Ryssland, England, Frankrike, Italien, Portugal och Österrike som samverkade.) Men vi vet också att stormakternas förbund från 1900 sprack genom första världskriget 1914. Jag gjorde reflexionen att koalitionen mot Irak skulle kunna gå samma väg. Och nu är vi där, nästan. 

Här har vi ytterligare citat från Lenin om möjligheter för imperialister att samarbeta. Det fanns sådana teorier i början av 1900-talet:

Låt oss anta, att samtliga imperialistiska makter ingår ett förbund i avsikt att "fredligt" dela de nämnda asiatiska länderna - detta vore ett "internationellt förenat finanskapital". I det 20:e århundradets historia har vi faktiskt exempel på sådana förbund, t.ex. stormakternas förhållande till Kina. Frågan är, om det vore "tänkbart" att antaga, att sådana förbund - under förutsättning av kapitalismens fortsatta bestånd ... kunde bli långvariga? Att de skulle utesluta slitningar, konflikter och kamp i alla möjliga och tänkbara former?

Det är tillräckligt att klart uppställa denna fråga för att förstå, att svaret inte kan bli annat än nekande. Ty under kapitalismen kan man inte tänka sig någon annan grund för fördelningen av intresse- och inflytelsesfärer, kolonier o.s.v. än styrkan hos dem som deltar i delningen, nämligen deras styrka allmänt-ekonomiskt, finansiellt, militärt o.s.v. Men styrkan förändras olika hos dem som deltar i denna delning, ty en likmässig utveckling av enskilda företag, truster, industrigrenar och länder kan inte förekomma under kapitalismen. För ett halvt århundrade sedan var Tyskland en ynklig obetydlighet, om man jämför dess kapitalistiska styrka med det dåvarande Englands; likadant förhöll det sig med Japan i förhållande till Ryssland. Är det "tänkbart" att anta, att styrkeförhållandet mellan de imperialistiska makterna under tio, tjugo år förblir oförändrat? Det är absolut otänkbart.

I den kapitalistiska verkligheten... är därför "interimperialistiska" eller "ultraimperialistiska" förbund - oavsett i vilken form de slutes, vare sig det är i form av en imperialistisk koalition mot en annan imperialistisk koalition eller i form av ett allmänt förbund omfattande alla imperialistiska makter - ofrånkomligen endast "andhämtningspauser" mellan krigen. Fredsförbunden förbereder krigen och uppstår i sin tur som en följd av krig, fredsförbunden och krigen betingar varandra, ger upphov till de växlande formerna i den fredliga och den icke-fredliga kampen på en och samma grundval, nämligen världshushållningens och världspolitikens imperialistiska förbindelser och relationer.

Man kanske kan säga att förbund av makter har en chef, men att det ständigt finns utmanare som är missnöjda med sin position. Ett tag var England 'herre på täppan'. Under en ganska kort tid har USA kunnat dominera och diktera villkoren. Men nu ifrågasätts chefen alltmer. Det är en historisk ironi att kapitalismens seger i Ryssland och Kina skapat nya tuffa motståndare som inte finner sig i att vara underordnade.

Citaten ovan kommer från Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Notera 'högsta', inte sista. Jag har inte sett någon spekulera om hur en efterimperialistisk kapitalism kan se ut. Kan man tänka sig en sådan? - Jag vet inte. Lenin igen:

Monopol, oligarki, strävan efter herravälde i stället för strävan efter frihet, ett fåtal av de rikaste eller mäktigaste nationernas exploaterande av ett allt större antal små eller svaga nationer - allt detta har alstrat de imperialismens kännetecken, vilka gör, att vi karakteriserar den som en parasitär eller ruttnande kapitalism. Allt mera utpräglat framträder skapandet av "rentiärstaten", ockrarstaten - vars bourgeoisi i allt högre grad lever av kapitalexport och "kupongklippning" - som en av imperialismens tendenser. Det vore ett misstag att tro, att denna tendens till förruttnelse skulle utesluta en snabb tillväxt av kapitalismen. Nej, enskilda industrigrenar, enskilda skikt av bourgeoisin, enskilda länder uppenbarar under imperialismens epok med större eller mindre styrka än den ena, än den andra av dessa tendenser. I stort sett utvecklas kapitalismen ojämförligt mycket snabbare än förut, men denna utveckling blir inte endast i allmänhet allt mera olikmässig, utan olikmässigheten yttrar sig bl.a. även i de mest kapitalstarka ländernas förruttnande (England).

Alltså: kapitalismen som system ruttnar, blir parasitär, samtidigt som delar av den kan fortsätta att utvecklas kraftigt. Denna ojämna utveckling gör att systemet blir instabilt och att olika maktgrupper försöker trampa ner varandra för att inte gå under i konkurrensen. I värsta fall blir det krig.

Frågan är om det går att backa ut ur imperialismen men ändå behålla systemet? En del människor drömmer om det och vill ha tillbaka en gammaldags 'hederlig' kapitalism utan vansinnesspekulationer. Jag undrar om det är praktiskt möjligt. Drar man ur proppen för imperialismen är nog hela systemet i spillror och måste återuppbyggas på nya grunder.

måndag 14 april 2014

Komiskt

Det här är komiskt. "Visa/MasterCard team" har hittat ett fel:

Hej!
Vi har märkt att din senaste betalning åtalades tva ganger på samma gång, och det är på grund av ett tekniskt fel.
När du bekräftar informationen på kortet, kommer vi att återbetala till ditt konto.
Sida återbetalning:

Tja, det engelska 'charge' kan ju betyda flera saker, 'debitera' är en, 'åtala' en annan. Det har sina risker att använda maskinöversättning, nigerianska (eller vad ni nu är) gossar! Ni behöver nog öva mer än "tva ganger" för att det skall bli rätt.

Och det är här komiskt också: Kildén & Åsman drabbas av politiskt vanvett för att Jan Guillou fått Myrdals Leninpris! Somliga trotskister verkar aldrig komma över de historiska oförrätterna! Inte lär de få något Leninpris heller.

lördag 12 april 2014

Staten ut ur skamvrån?

Från en artikel i Svenskan med titeln "Varför investeras det så lite i Sverige?":

Stockholms framgångar inom teknologisektorn förklaras av att det har funnits en stor relevant kunskapsbas, människor med en internationell utblick och ett entreprenöriellt driv. Internationellt högrankade institutioner som KTH och Handelshögskolan har också spelat in, men man ska inte underskatta den roll som Stockholms stads satsningar har spelat, där de genom sitt bolag Stokab har byggt en digital infrastruktur i absolut världsklass, med hög kapacitet, tillgänglighet och låga priser som följd.

Andra europeiska länder och storstäder som har haft en helt marknads- och operatörsdriven utbyggnad av sin digitala infrastruktur ligger mycket sämre till i alla avseenden. Och det är slående att det finns mycket få andra europeiska företag som har tagit någon plats av betydelse på toppen av den nya internetvågen.

Det är intressant att en offentlig satsning jämförs med privata, och den offentliga vinner. Skribenten Per Lindvall avslutar med den här, salvan. Det är ...:

... obegripligt och gränsande till stolligt att regering och opposition inte inser att svenska staten har en mycket viktig roll att spela för att sätta detta kapital i arbete på hemmaplan för att vårda landets och sin egen intjäningsförmåga.

Det finns saker att instämma i såväl som att kritiskt diskutera i denna artikel. Att företag inte investerar är inte bara en svensk företeelse. Men tendensen i artikeln är intressant. Nu kommer det offentliga tillbaka, efter några årtionden i skamvrån. Det talas till och med om skattehöjningar därute! En nyliberal knäppis kanske tror att detta är socialism. Det är snarare kapitalistisk realism. Vanskötsel av samhället hotar vinsterna. Kapitalismen klarar sig inte utan en stödjande stat. För socialism krävs mycket mer än att bara bli lite mindre stollig.

fredag 11 april 2014

Festligt? Tragiskt?

Sammandrag av en opinionsundersökning i USA om Ukraina:

  • 13% of us in the United States want our government to use force in Ukraine;
  • 16% of us can accurately identify Ukraine’s location on a map;
  • the median error by Americans placing Ukraine on a map is 1,800 miles;
  • some Americans, based on where they identified Ukraine on a map, believe that Ukraine is in the United States, some say it’s in Canada, some Africa, some Australia, some Greenland, some Argentina, Brazil, China, or India;
  • only a small number believe Ukraine is in an ocean.

Hela artikeln finner man här. Man kan ta resultatet som bevis på vilka knäppskallar USAmerikaner är. Men det finns en annan sida. Det intressanta är att ju mer informerade folk är desto mindre benägna är de att önska krig.

Hotfulle Vladimir

Ja, titta vad hotfull den där hemske karln ser ut!

Den som orkar igenom några decimeter text på engelska hittar 'hotbrevet' här. Och en kommentar från den läsvärde bloggaren Saker här, om vad Putin 'egentligen' säger.

Ryssland har levererat naturgas till Ukraina till rabatterade priser, men på sistone inte fått betalt för det. Här pekar Putin på ett intressant sammanhang:


The European Union is using Ukraine’s economy as a source of raw foodstuffs, metal and mineral resources, and at the same time, as a market for selling its highly-processed ready-made commodities (machine engineering and chemicals), thereby creating a deficit in Ukraine’s trade balance amounting to more than 10 billion US dollars. This comes to almost two-thirds of Ukraine’s overall deficit for 2013. ... Russia cannot and should not unilaterally bear the burden of supporting Ukraine’s economy by way of providing discounts and forgiving debts, and in fact, using these subsidies to cover Ukraine’s deficit in its trade with the EU member states.

Det 'hotfulla' i detta är väl att Ryssland säger att man inte har lust att subventionera EU:s handel med Ukraina. Bort med rabatterna! Samt att Putin tillägger att om det inte kommer betalningar enligt kontraktet så kan Ryssland skära ner eller helt stänga av gasleveranserna till Ukraina, och kräva förskottsbetalning för nya leveranser. Är inte detta normalt egentligen? Betalar du inte elräkningen här hemma stänger leverantören av elen för dig, dock först efter att ha skickat 'hotbrev'.

Nå, det verkligen hotet kanske ligger i den här meningen:


Undoubtedly, this is an extreme measure. We fully realize that this increases the risk of siphoning off natural gas passing through Ukraine’s territory and heading to European consumers.
Men är hotet ryskt i så fall? Har inte ukrainska så kallade ultranationalister ('nassar', om man uttrycker det grövre) hotat med angrepp mot gasledningarna till EU? Brevet syftar till att få igång reella förhandlingar med EU. Om EU är rädd om sin egen hälsa är det bara att sätta igång och förhandla på en vettig nivå. Det är obegripligt att krisen kunnat gå så här långt - måste man göra antagandet att EU leds av idioter för att det hela skall bli begripligt?

torsdag 10 april 2014

Lenin citerar Hobson

Här är ett citat från Lenins Imperialismen, (e-text finns här) som i sin tur i sin helhet är ett citat från engelsmannen J. A. Hobsons Imperialism från 1902. Frågan som Hobson försöker besvara är "Vad händer om Västerlandet kan dela upp och ta kontroll över Kina?":

"Största delen av Västeuropa skulle då anta samma utseende och karaktär som nu präglar områden i Syd-England, på Rivieran samt i de av turister hemsökta och av rikt folk bebodda trakterna i Italien och Schweiz - små kolonier av rika aristokrater, vilka erhåller dividender och räntor från Fjärran östern, med en något större grupp av anställda yrkesutövare och handlare och en stor stab tjänstefolk samt arbetare inom transportväsendet och i slutstadierna av produktionen av färdigfabrikat: alla de viktigaste industrigrenarna skulle ha försvunnit och livsmedlens stora massa samt halvfabrikaten skulle strömma in som tribut från Asien och Afrika" ... "Vi har förutsett möjligheten av en än mera vittgående förening av väststater, en europeisk stormaktsfederation, vilken långt ifrån att främja världscivilisationens sak, skulle frambesvärja den oerhörda faran av en västlig parasitism, en grupp framskridna industrinationer, vilkas övre klasser erhåller en väldig tribut från Asien och Afrika med vilken de underhåller stora dresserade massor av anställda, vilka inte längre sysselsättes med produktion av stapelvaror i jordbruket eller industrin, utan med personlig tjänst eller med underordnat industriarbete under en ny finansaristokratis kontroll. De som är böjda för att avfärda en sådan teori och hävdar att den inte förtjänar prövning, bör tänka sig in i de ekonomiska och sociala förhållandena i de trakter av det nuvarande Syd-England som redan nu råkat i en sådan ställning, och betänka, vilken oerhörd utvidgning av detta system som skulle bli möjlig, om Kina underkastades ekonomisk kontroll av liknande grupper av finansmän, av 'kapitalinvesterare' och politiska och handelstjänstemän, vilka skulle utpressa profit ur den största potentiella reservoar, som världen någonsin känt, för att förbruka den i Europa. Situationen är alltför invecklad, världskrafternas spel alltför svårberäkneligt, för att göra denna eller någon annan entydig tolkning av framtiden mycket sannolik: men de inflytanden, vilka nu styr Västeuropas imperialism, rör sig i denna riktning, och om de inte motverkas eller avledes, verkar de för en sådan utgång."
Nu sprack ju industriländernas försök att erövra och underkuva Kina även om de var på gång ett tag. Det kom några världskrig också. Men om man tar de stora dragen i Hobsons tankar, träffade han inte ganska rätt? (Och ha ungefär rätt är bättre än att ha exakt fel, som något slughuvud har påpekat.) Mycket av de gamla industristaternas produktionsapparat har flyttats bort, vi har fått en "stormaktsfederation" (EU) som styrs av en liten politisk-finansiell grupp och som efter förmåga försöker utplundra bland annat de gamla kolonierna, etc.

Det som ändrats handlar dock om nästa steg i systemets utveckling. Gamla kolonier och underordnade stater nöjer sig inte längre med att vara nedtryckta och utplundrade. Och det är farligt för gamla makter som gjort sig beroende av resursflöde utifrån, i stora mängder och till låga priser. Kina nöjer sig inte med att vara en billig verkstad för västs kapitalister, Latinamerika och Afrika handlar alltmer med Kina och tar in kinesiska investeringar. Europa hamnar i bakvatten och dess usla ledare vet inte vad man skall göra åt det - men det är ju trevligt om kineser kommer och köper upp några hamnar eller industrier i alla fall! Kraftförhållandena i det globala ekonomiska systemet förskjuts hela tiden och västra Europa får allt svårare att hävda sig. Man kan undra om de som utformar den svenska politiken planerar för detta eller om man bara vimsar fram och åter mellan bossarna i Bryssel och Washington får att få direktiv?

Mr. Hobson himself

onsdag 9 april 2014

Vad är 'finansialisering'?

Jag kopierade en bit från en artikel på ekonomibloggen Triple Crisis.  Författaren räknar upp tre 'grundläggande tendenser' i botten av det kapitalistiska systemet. Jag gjorde om formatteringen litegrann, med egna kursiveringar, styckeindelning och egna kommentarer inom hakparentes. Bläddrade just i Lenins skrift Imperialismen. Det kan finnas insikter från förra sekelskiftet som anknyter till vad som skrivs nedan. Processerna då och nu verkar delvis kusligt likartade - jag återkommer kanske mer om det.



Financialization indicates a systemic transformation that has basically three fundamental tendencies, which we can locate at the deepest level of the capitalist economy.

First, we find that commercial and industrial enterprises have become financialized. In other words, they rely—the big ones, at least—less on banks. They have a lot of money capital, which is available for investment, but they don’t actually invest it directly, they use it for financial profit making. So in that way, they’ve acquired some financial capabilities themselves—they’ve become finance-like. They are financialized. [Påminner om den 'grå lånemarknaden' som fanns i Sverige för femtio år sedan, när storföretagen hade så gott om pengar att de var oberoende av bankerna och vad Riksbanken och regeringen kunde hitta på. Det väsentliga numera är väl att företagens kassor inte används till produktiva investeringar utan i stället åker in i spekulations- och bonussfären.]

The second tendency is that banks have been transformed; they do less straightforward money collecting and lending and more transacting in open markets, and more business with households. [Här bör bankernas möjligheter att skapa krediter ur 'tomma intet' läggas till. Dessutom finns det andra finansiella institutioner än vanliga banker som opererar i stor skala i handel med värdepapper med ibland tvivelaktigt värde.]

And the third tendency has to do with households themselves. Households have been sucked into the formal financial system. They rely more on it for borrowing, and they rely more on it for assets like pensions, insurance, and so on. They have become financialized, too. The reasons for this development are complex: Wages have been stagnant, real incomes have not been rising systematically, and at the same time, public provision in health, education, housing, and so many other fields has either not expanded or retreated. In that context, private provisioning has taken its place, and private provision has been mediated by private finance. Consequently, households have become financialized. [Hushållen har mer eller mindre godvilligt tvingats in i en värld av finanser där man har noll koll och noll kontroll på vad som verkligen händer - det är kanske här som systemets verkligt svaga punkt ligger. När hushållen inte orkar med företagens dränering av ekonomin längre kraschar hela upplägget. De som räddas i det läget är banker och storföretag, så vida inte folk reagerar och sätter stopp.]
These three tendencies taken together define, in a deep way, the financialization of contemporary capitalism and indicate a historic transformation—a major shift in the development of capitalism.

tisdag 8 april 2014

Har de rätt i alla fall?

Folk med konstiga och/eller gammalmodiga idéer avfärdas ibland som "plattjordare". Men tänk om de har rätt? Den tanken kom av någon anledning för mig nyligen. Referens bakåt på bloggen är den här artikeln.

Om det är så att vi, som några knepiga fysiker tror, lever i ett universum som är tvådimensionellt fast vi uppfattar det som tredimensionellt, så måste även vår Jord vara platt! Och då har ju plattjordarna (inklusive gamle Strindberg) rätt! 

Och vi själva måste ju vara lika platta som vår platta planet, även om vi luras av hologrameffekten som ger oss sfärer, höga berg och djupa dalar. Då återstår egentligen bara frågan: när jag slår lilltån i ett bordsben och känner smärta, varför gör jag det? Bordsbenet borde väl ligga lika platt mot ytan som min tå, och inga uppstickande detaljer finns som kan slå in i varandra ... eller?


måndag 7 april 2014

Är kriget oundvikligt men rättvist?

Det här ser ju dystert ut: gamle Myrdal varnar för krig i ett meddelande jag fick nyss. Men jag undrar: är USA:s ganska slitna krigsmakt redo för krig? Generalerna kan ju snacka offentligt, men säger de samma sak när de pratar mer i skymundan? Visserligen finns ju övriga NATO med avsevärda styrkor, men hur mycket entusiasm finns där för våldsamheter med osäker utgång? Att höga USA-företrädare tycker att man kan skita i vad EU säger och gör borde inte öka entusiasmen, snarare tvärtom.

Intressant att Myrdal hävdar att ett krig från rysk sida kommer att vara "rättvist". Antar att han menar att det är ett rättvist försvarskrig. - Och jag undrar om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken skulle vara så mycket bättre även om Bildt ersattes av ambassadlöparen Urban Ahlin. Det viktiga är ändå att få ut NATO från svenskt område.

Över till Myrdal (lite förkortat från originalet):

Nu är ett storkrig i Europa möjligt; ja, nästan troligt. Kommentarerna från det som kallar sig vänster blir då lika typiska som under föregående kriser. Thomas Kanger hänvisar till att folket är den drivande kraften.  Vilket är sant men säger lika litet om hur den aktuella konflikten utvecklas som om skeendet sommaren 1914. Andra hänvisar till FN-stadgan. Vilket inte säger något om det som utvecklas kring Ukraina. Inte bara för att Förenta staterna och Storbritannien och för övrigt också sådant sekundärt som svensk socialdemokrati (Libyen) i praktiken torkat sig i arslet med dessa paragrafer. ...
Det är ingen svårighet att tolka skeendet. Förenta staterna drev med hjälp av sådana aktivister inom EU som vår utrikesminister fram den nuvarande krisen (och bröt medvetet den undertecknade februari-kompromiss som tycktes kunna avvärja konflikt). Om inte Ryssland denna gång – som Sovjet och Kina 1952 – med militär beredskap förmår tvinga Förenta staterna till reträtt (och/eller spränga EU-fronten) då blir kriget oundvikligt. Ryssland kommer då att tvingas inleda ett krig i Europa som blir vad som kan kallas ett “rättvist krig”. Detta är nu till och med troligare än det var 1952 ty de folkliga motkrafterna i Europa tycks denna gång helt förlamade. (De finns dock utanför Europa. Såvitt jag nu kan bedöma skulle BRIC-blocket inte ge sitt stöd åt Förenta staternas - och EU: s – krig.) Inget är ännu avgjort. Balansen väger.
 
Hur detta krig skulle utvecklas vet vi inte. Det bleve hur som haver en katastrof för folken i våra länder. Sverige skulle – på grund av den svenska utrikesledningens aktivism och våra generalers fnoskiga krigsplaner – drabbas mycket hårt. Tyskland – om inte dess storkapital av egna intressen tvingar Merkel till reträtt – skulle kastas tillbaka till ett noll-läge värre än sommaren 1945.
 
Vad det som kallar sig vänster beträffar bör vi minnas hur det gick till i Norge när den stora reformistiska arbetarrörelsens ledare togs upp i Förenta staternas knä och samtidigt beordrade utrensning av oppositionen. Eller hur den tyska socialdemokratin vek sig 1914. Eller hur det stora franska kommunistpartiet inte förmådde ta klar antiimperialistisk ståndpunkt i Algerietfrågan (fast de hade gjort det trettio år tidigare om Marocko).
 
Detta måste skrivas i klartext.

söndag 6 april 2014

Favorit som världsledare?

Ja, det här är ju ingen vetenskapligt utförd undersökning, men i alla fall ...


Hittade den hos bloggaren med det märkliga namnet Jaktfalkens vingård (The Vineyard of the Saker) som ofta skriver intressanta saker om Ryssland.

Att tidningsundersökningar av den här sorten är tveksamma vet vi, men 'Falken' gör en intressant anmärkning: man kan ju tro att något Putinfans röstat en massa gånger ... men varför har då inte Obama eller Cameron (Independent är en brittisk tidning - se undersökningen och kommentarer här) också haft fans som röstat många gånger? På hemmaplan har Putin haft opinionssiffror på drygt 70 procent för ett tag sedan, och det är frågan om han inte ökat till uppåt 80 på senaste tiden.

Att ha med Hollande och Abe på en världsledarlista är ganska konstigt, och samma gäller för Cameron och Merkel också. Hollande är ju inte ens populär på hemmaplan. Två kandidater räcker. När jag kollade hade 5312 röster lagts. På bilden ovan syns inte att det finns ytterligare ett par kandidater, Dilma Rouseff och Matteo Renzi. Åtminstone Dilma är en regional ledare, men inte av världsklass.

Kanske en kombination av effektivt styre hemma, statsmannaskap internationellt, samt en socialkonservativ profil, gör att Putin kan hävda sig både hemma och utrikes? Jämför styret i Sverige som inte utmärker sig positivt i något av dessa avseenden, vilket delvis skulle kunna förklara den hätska inställning svenska media har till Ryssland och Putin.

lördag 5 april 2014

Deflationsspöket

Vet inte om jag hört uttrycket 'deflationsspöket' någon gång. Däremot 'inflationsspöket' som ibland används för att skrämma folk. Just nu är det emellertid svårt att åberopa det senare spöket i Europa.

Varför är det farligt med deflation, alltså med en generellt fallande prisnivå? Det är väl bra att saker blir billigare? - Ja, delvis, men det är inte hela historien. Den har några viktiga negativa inslag:
  • När priserna faller så minskar företagsvinsterna vilket betyder neddragningar och arbetslöshet.
  • Deflation betyder också att skulder blir dyrare att betala tillbaka. Och det är allvarligt i ekonomier med stora offentliga och/eller privata skulder. Kanske något att fundera på för kraftig belånade bostadsrättsmänniskor i Sverige?
(Man kanske bör tillägga att det inte finns några objektiva mått för prisförändringar. Det finns beslut på vilka varor och tjänster som skall räknas med, och hur tungt de enskilda posterna skall väga i den totala beräkningen. Därmed finns det också möjligheter att fixa till siffrorna så att de inte ser så farliga ut.)

Och hur ser det nu ut, om vi börjar med Sverige? Så här säger Statistiska centralbyrån:


Och så kör vi med ett diagram också: Konsumentprisindex (KPI) 12-månadersförändr (inflationstakten) 1980=100, procent efter månad, 1980-2013:


Jag tror inte enstaka procent hit eller dit är så viktiga, men den långsiktiga tendensen är viktig. Efter krisen i början av nittiotalet har KPI-ökningarna i stort sett legat under tre procent, och ofta varit nere på nivåer med noll eller negativ inflation. Om man funderar över fenomenet med långvarig stagnation i ekonomin kan detta vara intressant.

I flera EU-länder är det deflation. I den skaran ingår grannen Finland, samt Grekland som inte är med i detta diagram. Notera att ett tungt land som Frankrike ligger nära deflationsstrecket också.

Deflation3

En del människor är väldigt negativa till utvecklingen i EU-området. Och det är klart att de stolta planerna inte har lyckats så bra. Stagnation, massarbetslöshet, politisk oreda är illa nog. Dessutom uppträder de ryggradslösa europeiska politikerna som underhuggare till en annan makt på nedåtgående: USA. Detta kan inte leda till något gott, annat än för missnöjespolitiker och skojare. Men fattar byråkraterna i Bryssel detta?

torsdag 3 april 2014

Besvikelse ...

Ja, vilken annan känsla än besvikelse kan rätt beskriva vad man känner inför en artikel i nya Forskning & Framsteg, nr. 4/2014. Ni vet hur det är: under många år har vi kunnat vara trygga i vetskapen om de svarta hålens existens. I Vintergatans centrum skulle det finnas ett gigantiskt svart hål som suger åt sig materia från omgivning i en process utan återvändo. Det som åker in i det svarta hålet försvinner bortom vår händelsehorisont för alltid. Till slut upplöses själva hålet i intet. Författare inom science fiction har kunnat använda svarta hål som snabbtransportleder mellan olika delar av universum.

Men så kommer nu Stephen Hawking och säger att det inte finns några svarta hål. Den usla ursäkten är att svarta hål som spårlöst försvinner skulle strida mot några trista naturlagar om bevarande av information och energi. Inte finns det någon verklig händelsehorisont heller, påstår han. - Kan man inte se de svarta hålen som glada anarkister som struntar i naturlagarna då? Måste vi berövas våra fina svarta hål!

tisdag 1 april 2014

Smarta kapitalister skapar fattigdom och snyltar på det allmänna

Walmart är en detaljhandelskedja i USA med en massa lågprisbutiker och den största privata köparen av arbetskraft. Det låter ju bra att även mindre bemedlade/fattiga skall ha råd att handla ... men är det så enkelt? I själva verket tycks verkningarna av Walmart bekräfta tanken att kapitalism visserligen skapar rikedom för en del, men fattigdom för andra.

För att ta en uppseendeväckande detalj först: firman betalar så dåliga löner att anställda behöver socialhjälp för att överleva. Det är bland annat genom uselt betalda anställda som Walmart kan hålla sin lågprislinje. Man kan uttrycka det så att staten/skattebetalarna subventionerar ett bolag som inte betalar de anställda tillräckligt. Men 'klåfingriga' politiker vill dra ner på socialhjälpen, och det känner firman som ett hot.

Men det finns mer i detta: när denna firma etablerar sig på ett nytt ställe (jag tror sådant ofta möter lokalt motstånd, folk vet vad det är för gynnare som är på väg) så kommer det att medföra sänkta löner även i andra företag. Det tycks finnas samband som visar att Walmartetableringar leder till fattigdom som inte bara handlar om de egna anställda utan också på annat håll i närområdet.

Jag tror man kan gissa varför det blir en nedåtgånde välfärdsspiral. När lönerna sjunker i del av en bransch kommer det att sprida sig. Först till andra delar av branschen, sedan till andra företag. Allt fler lönearbetare måste skära ner på konsumtionen av allt, inte bara snabbköpsprodukter, vilket i sin tur kommer att leda till nya krav på lönesänkningar över hela linjen i företag som kämpar för att överleva. En del företag slås ut. Människor som tidigare haft hyggligt betalt får ta sämre lönejobb - om de ens kan få ett nytt jobb.

I början är detta lokala fenomen, men på sikt sprids nedgången över hela ekonomin. Det blir en kedjereaktion: Åtstramningarna leder till nya åtstramningar, och detta i ett system som för sin överlevnad är beroende av att ökande resurser tillförs hela tiden. Kortsiktigt blir det recession eller depression, men det kan också bli en långvarig stagnation. 'Secular stagnation' är något som en del ekonomer talar om som ett kännetecken för den nuvarande epoken. Det är inte unikt: under senare delen av 1800-talet var det också en långvarig stagnation. Det var under den tiden som marginalteorierna med sina tjatiga jämviktsdiagram och formler slog igenom i nationalekonomin. Men skillnaden mellan 1800-talets stagnation och dagens läge är att det verkar finnas färre möjligheter att hitta goda lösningar inom systemets ramar.

Inte undra på att en stor del av USA:s befolkning känner av hotet från arbetslöshet och fattigdom. Och här ett citat från Robert Reichs blogg:

In 2001, a Gallup poll found 76 percent of Americans satisfied with opportunities to get ahead by working hard, and only 22 percent were dissatisfied. But since then, the apparent arbitrariness and unfairness of the economy have taken a toll. Satisfaction has steadily declined and dissatisfaction increased. Only 54 percent are now satisfied, 45 percent dissatisfied.

According to Pew, the percentage of Americans who feel most people who want to get ahead can do so through hard work has dropped by 14 points since about 2000.
Verkligheten jagar ikapp den kapitalistiska drömmen.