måndag 29 september 2014

Vem betalar?






Jag pratade nyss med en släkting som var upprörd över kritiken mot invandrarna. Hen hävdade att åttio procent av de som arbetar med åldringar i det aktuella området kommer utifrån, och att många av dem är väldigt bra på att ta hand om äldre. De är vana vid det hemifrån. Och det har jag inget att invända emot - har någon det? Ju bättre mänsklig omvårdnad, desto bättre. Men nu glider utvecklingen åt ett annat håll.

Vad man kan fråga sig är varför det finns så negativa attityder mot äldre i Sverige och många andra av de gamla industriländerna. Medför kapitalismen att de äldre blir bokföringsposter som går minus hela tiden? "Köttberg" som någon uttryckte det när han råkade prata om pensionärerna. Jan Myrdal har tagit upp det här och kallat det för hat mot de gamla. Detta jämfört med andra kulturer där man inte tänker så, utan tar hand om de gamla.

Annars kan man se det här som tregenerationsspelet: barnen kostar, sedan blir de arbetande vuxna som betalar till barn och gamla, och till slut blir de pensionärer som kostar. Men när mellangenerationen underhåller pensionärerna (sina föräldrar och andra som betalt deras barndom, i princip) betalar de ju tillbaka för vad de själva fått tidigare.

Det är få människor som ärligt kan säga att "jag har minsann fått betala för allting hela mitt liv". Kanske som vuxna, men knappast som barn. Men den lilla detaljen glöms lätt bort när det skall skäras ner på pensioner och vård. I valtider må politikerna tala vackert om "våra gamla", men det tycker jag låter som en antydan om att dessa "gamla" står utanför, att de inte tillhör det riktiga samhället där politikerna och deras uppdragsgivare bland de verkliga makthavarna sitter och mår gott. ... Mår gott på det samhälle som den nu grånande generationen, och dess föregångare, byggt upp.

2 kommentarer:

martin sa...

Klart man hatar föräldragenerationen, på ett tämligen verkligt sätt är ju allting "deras fel. Vi kan titta på den här artikeln om Japan.
http://www.etc.se/utrikes/barnbristen-ar-det-stora-hotet-mot-japans-ekonomi

Det stora hotet emot ekonomin i Japan är lågt barnafödande.

Systemet kräver evig tillväxt. Det är ett absolut krav, därför blir givetvis skulden för dagens äldre dubbet. De skaffade för få barn, och de avskaffade inte det vansinniga systemet. Det är inte en slump att världkrisen satte igång när efterkrigsgenerationen började pensioneras. Vi lever i en kris som skapats av p-piller, fri abort och jämställdhet. En stor generation som skaffar få barn och skaffar barn senare, skapar problem i det vansinniga systemet.

Det går naturligtvis inte ihop. Föräldrarna betalade inte tillräckligt. De red på vågen av att vara en stor generation, det blev boom i allt deras generation ville. Men faderns synder kommer hemsöka barnen. Idag står den medelålders barnaskaran inför följande, en text jag skrev för ett år sedan:

(Detta är baserat på verkliga personer i min omgivning.)

martin sa...

En berättelse om individualismens konsekvenser, som jag skrivit.
---

Idag kan folk inte klara leva på sina pensioner, eller det går precis ihop. Det drabbar inte bara de gamla. För många drabbar det deras barn.

40-talistens föräldrar hade arbetat hårt, varit med i socialdemokraterna och facket. De byggde Sverige, men kunde ändå spara, de vände på varje slant och sparade. De lånade inte till något i sitt liv, de köpte det lilla hus de pensionerades i och hade till och med lyckats spara undan lite slantar. De fick en god pension, vilket man skall tacka deras egen politiska vilja för, så de kunde spara lite under ålderns höst, inte för att de behövde utan för att det hade blivit en vana. Men deras barn, 40-talisterna, de hade under hela sina liv sprungit till mamma och pappa för att ta sig ur nån knipa. När föräldrarna dog brände de igenom sparslantarna som det var deras jobb. De hade själva lånat till kåken, till bilen, till TVn, till telefonen osv, de tänkte inte på någon pension, deras sammanlagda förmögenhet är bara skulder. När de gick i pension fick de en kalldusch, de upptäckte att det fanns en baksida av att bryta med föräldrarnas politiska vilja och det var dags att hosta upp räntan för jobbskatteavdrag, 90-talets utförsäljningar och EU-medlemskap. Pensionen var så liten att den precis täcker alla räkningar på en månad. Tur man har lite extrainkomster från att hyra ut ett rum eller ett extraknäck. 40-talisten klarar sig tänker hen, behöver inte ändra något i sin livsstil, kanske byta TV och bil lite mer sällan. 40-talisten är gammal, trillar och skadar sig eller drabbas av något annat som gör att 40-talisten inte riktigt hinner med underhållet på kåken. Där är vi idag

Vad händer imorgon?

När 40-talisten blir ännu lite äldre så måste hen in på ett äldreboende. Äldreboenden är Lean Six Sigma och kostar EXAKT hela pensionen. 40-talisten far in på hemmet, barnen står där med en belånad bil, en belånad motorcykel, en belånad kåk och en belånad TV osv. Alla med eftersatt underhåll eftersom det blev svårare och svårare för 40-talisten att orka med, försäljningen kommer inte täcka lånen. Den bästa lösningen blir att 40-talisten får betala lånen med sin pension och barnen betalar äldreboendet, det blir en löpande skuld till barnen som löper upp tills 40-talisten dör. När gubben dör får barnen begära dödsboet i konkurs.

Det här skall 70-talistfamiljen handskas med gånger 4. För 40-talisten skulle förverkliga sig själv, så de har en belånad kåk hos mor, en hos far, en hos svärfar och en hos svärmor. 70-talistfamiljen har en person prekär arbetssituation och arbetar kanske inte heltid, en är sönderstressad och är sjukskriven för psykisk ohälsa. Ovanpå eländet är det föräldrar som nu vänder sig till en för att hjälpa dem ur knipa vid varje törn, deras föräldrar är ju döda nu, samtidigt som de inte lyssnar på sitt barns anmodningar om att inte spendera sina pengar på onödigt skit. Ingen vill samla familjen under samma tak, för föräldrarna skall ju leva sina fria liv.

Det är 40-talisten och deras frihet för mig. Skummet som flöt upp till ytan och seglade omkring medan deras barn sakta men säkert pressades ned i leran. Så när jag hör om de dåliga pensionerna, då tänker jag även på deras barn, för deras barn kommer inte ha haft jobb i 40 år nått av dem. Deras barn kommer vakna till frihetens pris.

Individualismen har ett pris, självförverkligande gör man på sina barns ryggar. Friheten är något man tar sig och för den arbetande människan kommer de friheter man tar sig att betalas av ens barn.

Krisen började när den stora generationen började pensioneras, när de börjar dö, då blir det kris på riktigt.

Detta är min framtid. Säg mig, är mitt hat utan grund?