torsdag 16 oktober 2014

Deflationsspöket igen

Det mesta med EU är väl skräp, men så finns det också Eurostat som då och då skickar ut intressant statistik på Twitter. Ja, Twitter är väl mest skräp det också, men ibland kan det alltså komma intressant information, som den här statistiken angående inflationen i EU.



Det finns olika sätt att räkna inflation. Hos Eurostat ligger den på 0,0 för Sverige. Tittar man däremot hos svenska SCB så ser det ut så här.

Och det är mer olycksbådande. Jag har skrivit om deflation tidigare på bloggen: fallande priser kan verka bra, men det finns en farlig baksida. Fallande priser slår ut företag med klena marginaler vilket ökar arbetslösheten, ökad arbetslöshet sänker efterfrågan (särskild om arbetslöshetsersättningen är dålig eller kanske till och med obefintlig), och så får man en nedåtgående spiral av sjunkande total efterfrågan och ökande arbetslöshet i ekonomin. Den situationen är inte så vanlig, men i början på 1920-talet hade Sverige en sådan kris. Företag kraschade och arbetslösheten var stor.

Och nu verkar Sverige och EU i stort glida in i en deflationskris. Den kanske aldrig bryter ut ordentligt, men faran finns. Alternativet är en permanent stagnerande ekonomi. Somliga ekonomer tror att vi är inne i den situationen, som i mycket är orsakad av politiska beslut ("austerity") i EU.

Men några tjänar på politiken. Enligt Michael Roberts blogg så var det globala läget förra året att ...

... the top 1% owned 41% of all the personal wealth in the world; the top 10% owned 86% and the bottom 50% of owned less than 1% of all the wealth.

Är läget annorlunda i år? Ja, enprocenten i toppen av välståndspyramiden äger nu 48 procent av all privat rikedom i världen, och tioprocentsgruppen är uppe i 87 procent. Den halva världsbefolkning som förut ägde mindre än en procent av rikedomen äger fortfarande mindre än en procent. Det skulle vara egendomligt om inte denna våldsamma snedfördelning av ägandet också slog igenom i EU-ländernas ekonomi. Kapitalismens grundval är massproduktion av billiga konsumtionsvaror. De rika köper inte sådana saker i någon större omfattning (deras intresse är lyxprodukter och spekulation) och de som inte är rika tvingas skära ner sin konsumtion även av billiga produkter. Och då slår ekonomin back, vilket kan märkas i fallande priser och kanske deflation. Deflationsspöket tittar ut ur kulisserna och väser "bu"!

4 kommentarer:

Simsalablunder sa...

Det finns andra likheter med 20-talet. Då som nu hade man vad frimarknadsekonomer kallar "liberal ekonomi" eller frimarknadsekonomi.

Då gällde guldstandard, vilket vi inte har idag, men istället har vi en styrning hämtad från guldstandardtiden.

Då som nu fungerar det dåligt.

Anonym sa...

Liberaler tror att bara de rika blir ännu rikare så kommer de att börja konsumera mer och investera vilket ju i teorin skulle komma alla till del, men så är ju inte verkligheten. I stället för att starta företag och verksamheter så spekulerar man på börsen i ett jättelikt pyramidspel med låtsaspengar och påhittade uppblåsta värden i aktiespekulation. I Brasilien testade man detta system där de rika gjordes allt rikare och fattiga trycktes ner i än mer fattigdom. De rika i Brasilien trodde att ju mer man kunde sno åt sig av kakan desto bättre. Detta var ju givetvis inte sant och när en socialistisk president tog över efter militären så tog Brasiliens ekonomi fart och alla tjänade på detta, ja även de redan rika blev ännu rikare. Benny

martin sa...

Simsalablunder,
Men är inte guldstandardtänkande universiellt relevant?

Bara för att eliten inte vill binda sig vid något betyder det inte att inte ekonomin begränsas av den materiella verkligheten. En "flytande" valuta blir en defaktomyntfot emot det som begränsar ekonomin, så som energi, naturresurser, jordbruk. Vi lät valutan flyta i ett tid och har ätit upp skillnaden mellan guldet och den verkliga begränsningen i ekonomin. Därför är vi tillbaka i guldstandardtänkande. Så vi har hamnat i en situation där samhället enbart kan utvecklas med omfördelning av resurser. Eliten var snabbast på bollen, helt enkelt.

Simsalablunder sa...

Guldstandardtänk har man aldrig helt släppt, utom när man haft kniven mot strupen. Det är alltid slopandet av guldstandardtänk som räddat situationen, inte guldstandardtänket, och man har då släppt det så mycket att man räddat eliterna, sedan har man återgått till guldstandardtänket igen.
Nu senast var under krisåren 2008-2009, då man frångick regelverket, för att kunna skapa mer reserver åt banker som var på väga att bli insolventa.

Staten skulle istället kunnat skapat reserver ämnade för realekonomin, men det gjorde man inte, varken under senaste krisen, eller under 90-talskrisen.

Anledningen till att hänga kvar i guldstandardtänk är för att den fasta valutans primära funktion då riktar sig till privat sparande och investering, medan en fullt flytande valutas primära funktion är att stärka statens initiativförmåga och optimera realekonomin. Optimera innebär förstås att ta hänsyn till verkliga förutsättningar och begränsningar, vilket inte sker under guldstandardtänk, där det största initiativet ligger hos de som sparar/lagrar och investerar i vad de tycker de får bäst avkastning på.