fredag 31 januari 2014

s.k. redaktion

 På tal om föregående inlägg som handlar om en miss på Aftonbladet så finns den här synpunkten på Avigsidan:

... det är lyteskomik att hänvisa de flesta grodor till Aftonbladet. De har för många skoltrötta ungdomar på sin s.k. redaktion.

Avigsidan är en nätsida som samlar på konstigheter i tidningsnotiser. Den påminner därvidlag om en avdelningen i ärevördiga Grönköpings veckoblad. Eftersom pressen numera inte verkar ha någon korrekturläsning, utan förmodligen mest litar till datorprogram som skall hitta felen, blir det naturligtvis fel i stavning, satsbyggnad och syftning.

Notera "sin s.k. redaktion". Inget högt betyg till Lars Johan Hiertas gamla tidning!

torsdag 30 januari 2014

Högsommarvärme?

Klippte ut detta från Aftonlövets förstasida nyss. Var har vi den här högsommarvärmen 30 januari? Kaos i tidningens elektroniska arkiv? Någon som skojar med oss?


onsdag 29 januari 2014

Det gäller att ha rätt rubrik

Jag har inte mer med journalistik att göra än att jag är (en ibland ganska motvillig) mediekonsument. Dock har jag någon gång lärt mig att

Hund bet man

inte är en bra rubrik. För att det skall slå an hos läsaren bör det vara något häftigare, som

Man bet hund.


Nu finns det ju olika typer av media. På nättidningen Avpixlat skulle man förmodligen aldrig publicera denna (autentiska: enligt en av mina pålitliga läsare var det på Aftonbladets löpsedel) rubrik:

Greve sköt neger med jaktgevär på Östermalm.

Som alla ser är den helt fel och ointressant. För att Avpixlatredaktionen skall reagera, och säkert gör det med kraft, bör det vara

Neger sköt greve med jaktgevär på Östermalm.

Därmed har läsarens intresse väckts, och några hundra personer med konstiga signaturer kan skriva kommentarer om hur läskigt det är att negrer skjuter grevar, och "SD 2014!"

Utan kommentar. Vill inte skriva något som kan verka förolämpande för oskyldiga grisar!

tisdag 28 januari 2014

Sista hoppet just för 'de allra rikaste'?



Nu skrämmer Svenskan läsarna igen, med en bild av självaste doktor Marx, samt en artikel om att hans namn skulle vara på 'allas' läppar i Davos!

Nå, de rika tycks känna viss oro över hur världen utvecklas. Förhållandet mellan verklig och 'utopisk' kapitalism, och att framgångsrika kapitalister måste förstå Marx samtidigt som de producerar en falsk ideologi, handlar bloggposten nedan om. Det är en fri översättning och förkortning av en artikel som maoisten och filosofen Josh Moufawad-Paul har publicerat på sin blogg. Den är rätt lång men har nyttiga tankar som kan föras vidare. Det gäller inte bara ultraliberala knasbollar med en vision av 'ren' kapitalism som skriver sina trista kommentarer på nätet när det gäller ekonomi, utan faktiskt även den politiska eliten i Sverige som förefaller väldigt handfallen vad det gäller exempelvis industripolitik. Men är det ren oskicklighet, eller handlar det i själva verket om en medveten politik som bara 'råkar' få allt större problem med verkligheten? 

En tolkning ur marxistiskt perspektiv skulle kunna se ut så här: Verkligheten driver bort från den kapitalistiska utopin och närmar sig istället den kommunistiska – som då inte längre är utopisk utan praktiskt möjlig att genomföra. Förändringens motor är samhällets produktivkrafter som skapar nya möjligheter. Diskussionen/kampen om möjligheterna förs i samhällets överbyggnad.

Ordet över till doktor Moufawad-Paul (JMF) i Toronto, Canada:

Framgångsrika kapitalister måste på någon nivå fatta Marx' vetenskapliga analys av kapitalismen. Det betyder inte nödvändigtvis att de måste läsa Kapitalet men att de som Marx gjorde måste förstå kärnlogiken i systemet där de är den styrande klassen. Och även om vi ibland kommer att möta kapitalister som studerar Kapitalet och andra marxister är den genomsnittlige kapitalisten som verkligen är framgångsrik framgångsrik eftersom hen greppar den grundläggande logiken som beskrevs av Marx. Det är viktigt att erkänna detta faktum och finna tillfällen där det uppvisas, eftersom det visar att Marx' förståelse av detta produktionssätt var riktigt men från den andra sidan – den härskande klassen, förstår med kuslig precision exakt logiken för sin framgång och vad den måste göra för att hålla kvar sin övermakt. Omvänt, eftersom Kapitalet avsågs vara en handbok för det revolutionära omstörtandet av kapitalismen måste vi förstå vad som måste göras för att utplåna denna hegemoni.


Samtidigt skapar kapitalismen nödvändigtvis en ideologisk bild som förkastar den vetenskapliga analysen av sin kärnlogik. Trots det faktum att den framgångsrike kapitalisten åtminstone omedvetet måste fatta arbetsvärdeläran och allt som är byggt på denna vetenskapliga teori för att förbli framgångsrik är det också nödvändigt att utveckla berättelser och diskurser som döljer detta faktum. Detta är inte berättelser och diskurser som kommer att vara användbara för en framgångsrik kapitalist – för om de följdes skulle de inte hjälpa den förhoppningsfulle kapitalisten att bevara sig själv som kapitalist – men de är delar av en allmän ideologi som är betydelsefull genom att den medför ett allmänt förnuftigt accepterande av kapitalismens bildspel, sättet på vilket kapitalismen skulle vilja att samhället uppfattar den i stort.

Ta till exempel libertianism av Ayn Rand-sorten (så kallade ”objektivism” fast den är allt annat än objektiv) som är sjukligt populär bland förhoppningsfulla individer som för det mesta misslyckas med att bli framgångsrika kapitalister. Här har vi ett perfekt exempel på kapitalistiskt delirium, när en ”föreställd kapitalism” (för att använda Samir Amins term) får stå i stället för ”verkligen existerande kapitalism”. Den förstnämnda är sättet på vilket kapitalismen skulle finnas som kapitalism om den bara var en akademisk övning och en utopisk föreställning. Den senare är vad kapitalism verkligen är. Den senare producerar den första som en ideologi för att berättiga sin existens, men ingen verkligt framgångsrik kapitalist, som har lyckats länge nog för att befästa sig i den härskande klassen, tror på detta delirium. De skulle kunna skicka ut denna dröm som en gemensam fantasi bland massorna eftersom det är i deras intresse, men de vägrar att gå vilse i dess logik eftersom de vet att tron på dess utopiska process betyder att förlora de processer ur sikte som konkret tillåter dem att fortsätta som kapitalister.

(En sidoanmärkning: varje Ayn Rand-älskande libertian jag [JMF] någonsin har känt har aldrig varit framgångsrik kapitalist. När de inte är missanpassade universitetsstudenter som hatar sina vänster-professorer är de avhoppare från universitetet som har misslyckats att bli kapitalister. De kommer naturligtvis att klaga att de skulle ha lyckats om kapitalismen kunde bli verklig kapitalism. Det vill säga den utopiska kapitalism som finns i deras delirium – men detta är bara bevis på deras idealism: de vill ha en fantasi, en hopsnickrad version av den verkliga världens kapitalism som är ungefär lika logiskt möjlig som det förlorade Lemuria. Precis som Engels kritiserade de utopiska socialisterna för att de inte var vetenskapliga skulle de framgångsrika kapitalisterna kunna kritisera sina libertianska motparter av samma skäl.)

Det är därför alla världens Milton Friedman, fastän de är värdefulla ideologer åt kapitalismen, aldrig skulle lyckas som verkliga kapitalister. Om de försökte tillämpa sina para-matematiska modeller i den verkliga världen för att lyckas som kapitalister snarare än akademiska apparatchiks skulle de sjunka ner i fattigdom. Ibland har de tillräckligt inflytande för att lura andra förhoppningsfulla kapitalister in i sin fantasi och därmed förstöra dem när krisen bryter ut, men i övrigt är vad de främjar ett delirium som de borgare som uthärdat krisen har föga intresse att medvetet följa.


[Här drar JMF ett exempel om en VD som verkligen var Ayn Rand-fantast och lyckades förstöra bolaget genom att förneka arbetsvärdeläran, hävda att teknologi producerar värde och att själviskhet skapar rationalitet. På tal om para-matematiska modeller, se min tidigare bloggpost om 'formeln som dödade Wall Street.]

Att bara hålla fast vid ren kapitalistisk ideologi gör ingen till kapitalist.

Kapitalistpressen har inga svårigheter att fira den mest rabiate kapitalisten, även om de i själva verket inte förstår kapitalism, och sedan skälla ner denne

Inte ens en vetenskaplig förståelse av kapitalismen skulle vara nog för att bli en av de få priviligierade utsugarna (detta är när allt kommer omkring mycket som ett lotteri) och dessa sorgliga små individualister dömdes alltid att misslyckas. Jag känner inte till en enda Randroid som var framgångsrik utsugare.

De kan först och främst inte lista ut hur man tjänar på utsugning eftersom de inte förstår utsugning. Tendensen är att följa sin idol till fattigdom och överberoende av socialhjälp medan de gör struntklagomålet att de inte skulle ha sjunkit så lågt om inte deras kapitalistiska utopia hade fungerat riktigt från början. Det faktum att de är oförmögna att tänka igenom frågan om vem som skulle genomdriva deras utopi om de hatar staten – liksom den besläktade och obekväma frågan om vem som skulle vägra att acceptera er utopi och således tvinga dem att begära en stat redan från början – är bara ytterligare ett bevis för deras bokstavliga idealism.


Sådana tragikomiska libertianska figurer uppvisar sin utopism genom att alltid hänvisa till en kapitalism som aldrig har funnits. Medan de hånar kommunister för deras påhittade teori-som-inte-fungerar-i-verkligheten (och därmed inte förstår att de flesta kommunister anser att denna berättelse om 'sann kommunism' i själva verket är smörja), visar de på höjden av utopiskt självbedrägeri. Till skillnad mot kommunism, som är ett klasslöst samhälle vid socialismens horisont och således aldrig kanske aldrig förverkligas finns kapitalismen verkligen i den verkliga världen och fungerar i enlighet med verkliga processer. Den arbetar ganska bra enligt dessa processer, och att föreslå något annat är att föreställa sig en påhittad kapitalism, att gömma den från sina allmänna lagar. Och ändå gillar genomsnittslibertianen att prata om någon 'ren kapitalism' som aldrig har existerat sedan kapitalismens rosa gryning, och således måste vi undra vad det är för produktionssätt de uppfinner. Det faktum att kapitalismen aldrig skulle fungera utan en stat, utan en militärapparat för att genomdriva sina lagar – det vill säga utan arbetare som tvingas till arbete för att skapa all samhällelig rikedom – är sidsteppat genom hänvisningar till någon sorts platonisk marknad. Så vad exakt är denna fantasikapitalism om den inte är den verkliga världens kapitalism? Ideologin hos de kapitalister i den verkliga världen som exakt vet vad som krävs för att hålla dem vid makten: staten, arbetare som tvingas till exploativa förhållanden, och kanske till och med ett gäng missledda och misslyckade kapitalister för att babbla om mytologin om en fantasikapitalism!

Verkliga kapitalister, som erkänner vikten av propaganda som främjar fantasivärlden är framgångsrika eftersom de på något plan förstår just vad som krävs för att bli framgångsrik – de förstår kärnlogiken i sitt älskade system.

När allt kommer omkring så förstår alla framgångsrika kapitalister att någon sorts statligt förtryck är nödvändigt – varför skulle folkets flertal godta rå kapitalistisk utsugning till att börja med? Hur i h-e kan du frambringa alla värden som krävs för modern kapitalism utan dessa mängder av arbetare som du föraktar som du lurar att arbeta för dig? Bara för att de bestämmer sig för att göra det för att de tycker att du är lysande? Ja, kanske, men någon mekanism för hegemoni måste fungera för att få dem att tänka på det sättet – detta är förmodligen varför så många samvetsgranna och framgångsrika kapitalister läser Gramsci!

Således visar varje framgångsrik kapitalist betydelsen av den historiska materialismen eftersom hen, för att lyckas, måste lyda den logik som Marx avtäckte i Kapitalet. Och ändå är denna logik självförstörande eftersom den också förklarar den motsättning som dessa framgångsrika kapitalister måste använda tid och kraft för att tysta, dölja och aktivt undertrycka: det faktum att medan kapitalister behöver arbetare för att vara kapitalister så behöver arbetarna inte kapitalister.
Sista hoppet för de allra rikaste verkar vara att ljuga ihop en finurlig historia om hur bra deras kapitalism är, men göra det med en knölpåk bakom ryggen som extra säkerhet!

Gå i fängelse?






Några löpsedlar som jag fotograferade i morse. Intressant formulering där till höger: det är väljarna som "sviker".

Om Madeleine Sjöstedt slutar i rättssalen kanske det kan ske vidarebefordran till någon anstalt i Krim-arkipelagen där det ju numera lär finnas hyfsat med tomma platser. Kanske även någon ansvarig för sverigedemokraterna kan skickas den vägen med hänvisning till 'bidragsfusk'. Fast de verkliga åtalspunkterna skulle nog heta urkundsförfalskning och liknande (jag är inte så insatt i

Jan Guillou skriver i Aftonlövet om möjligheten till framgångar för vänsterpartiet eller sverigedemokraterna i kommande val, beroende av att de stora partierna taktiktrixar alltför mycket och det gör väljarna upprörda och får dem att proteströsta. Angående V skriver Guillou att:

... partiet kommer ändå bara att kunna bli doakör bakom en regering ledd av Stefan Löfven.

Han är mer fundersam vad det gäller sd:


Det är visserligen högst oklart hur ett främlingsfientligt parti med rötter i naziströrelsen skulle ställa sig ideologiskt i välfärdsfrågorna - annat än att allt elände är invandrarnas fel. Men det är inte Sverige- demokraternas främlingsfientlighet som skänker dem mest röster - tio procent av medborgarna är inte främlingsfientliga. Lockelsen är en annan, nämligen proteströsten, långfingret i ansiktet på etablissemanget. Att avpolitisera ett politiskt val är kanske inte så smart som valstrateger och reklambyråer har räknat ut.


 Frågan är hur sd skulle ställa sig just till 'välfärdsfrågorna'. Följer man en gammal nasselinje, samt hur en hel del av partiets fotfolk och sympatisörer tänker, skulle det nog vara bra med välfärden  ... åtminstone för människor med rätt bakgrund och utseende. Men hur är det med partiledningens och riksdagsgruppens inställning? Nu kanske detta löses om sd-ledningarna inte kan slingra sig undan anklagelserna om att ha snott till sig en bra summa pengar genom att fixa fram ett icke-existerande kvinnoförbund. Proteströstarna kan upptäcka att det inte finns något större parti att proteströsta på?

Kollade Avpixlat nyss. Man har inte lyckats pixla fram något angående historien med kvinnoförbundet som inte fanns. Inget på partiets hemsida heller. Det sitter nog någon hjärntrust någonstans och funderar intensivt på hur 'skadebekämpningen' skall läggas upp.

måndag 27 januari 2014

Grekiska motorvägar

Följande finns i en artikel i Nyhetsbanken:

Förra månaden godkände det grekiska parlamentet ett ganska betydande stimulansprogram för motorvägsbyggen. Enligt ministeriet för infrastruktur och transport blir de totala utgifterna för detta projekt 7,5 miljarder euro under de kommande 18 månaderna. Detta utgör cirka 2,7 procent av landets BNP under perioden.
Det finns ett par aspekter på det här: först ser vi den klassiska metoden med offentliga arbeten för att bekämpa lågkonjunktur och arbetslöshet. Det betyder att man ruckar en del på principen om att svälta Grekland ur krisen. Det kan smitta av sig på andra länder.

Den andra aspekten handlar om var i ekonomin investeringarna hamnar. Är motorvägsbyggen det bästa investeringsobjektet när peak-bil och peak-oil närmar sig, förmodligen även för Grekland? Skulle inte exempelvis förbättrade järnvägs- och hamnanläggningar vara mer i linje med vad som krävs framöver? Man kan jämföra med Spanien, där stora motorvägar ligger öde numera.

söndag 26 januari 2014

Hittade VSF (igen)


Det intressanta med Twitter är sällan Twittertexterna i sig, däremot att man kan hitta hänvisningar till ställen som har lite mer än 140 tecken att komma med. Nu hittade jag några som kallar sig Vänsterns studentförbund. (En koll visar att jag nämnt dem en gång tidigare på bloggen, men det var länge sedan och det är inte lätt att komma ihåg allt man skrivit under åren!)



På hemsidan får vi veta att "VSF är ett revolutionärt socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt förbund som organiserar studenter och doktorander." Det låter ju trevligt, men vad säger Vänsterpartiet om en näraliggande organisation som kallar sig revolutionär? Dessutom säger man:

Vi kämpar för ett kommunistiskt samhälle, dvs ett klasslöst demokratiskt samhälle fritt från könsförtryck och rasism, som bygger på en ekologisk grund. Endast i ett sådant samhälle öppnar sig möjligheterna för människans fullständiga frigörelse.
Det här är, åtminstone för en ortodox marxist, inte helt godtagbart. För marxisten är demokratin det inslag i klassamhället där samhällets majoritet, proletariatet, tar makten och ser till att den tidigare härskande minoriteten, bourgeoisin, inte kan komma tillbaka. När det inte finns klasser längre, och alltså ingen grund för klassförtryck vare sig det är demokrati eller något annat, uppstår det kommunistiska samhället.  - Skulle man inte kunna förvänta sig att studenter med en del marxistisk skolning hade koll på den saken? Eller har VSF en annan tolkning av marxismen? Det är väl ändå ett steg framåt jämfört med V, som knappast verkar ha någon tolkning alls.



lördag 25 januari 2014

Tankar från en eko-socialist

Det gamla systemet rostar ihjälpligt sönder ...


Här är några citat ur Clarté nr 4/2013, ur en eko-socialistisk artikel som heter 6 teser för mänskligheten av Richard Smith. Den finns ännu inte på nätet.

Men som journalisten Vance Packard (1914-1996) så skarpsinnigt noterade för ett halvt århundrade sedan är det mesta av vad storföretagen producerar inte nödvändiga för människorna utan för storföretagens behov att sälja till människorna …

(Naturligtvis, det är den privata vinsten, inte samhällets behov, som styr företagens agerande.)

Och samtidigt som storföretagen utplundrar planeten för att överproducera grejer som vi inte behöver är det väldiga sociala, ekonomiska och ekologiska behov som inte tillfredsställs – bostäder, skolor, infrastruktur, sjukvård, miljöreparationer – till och med i den industrialiserade världen. …

Med sju miljarder av oss människor hopträngda på en liten planet som håller på att få ont om resurser, med städer som försvinner under väldiga moln av föroreningar, med smältande glaciärer och istäcken och arter som dör ut varenda timme behöver vi förtvivlat en plan för att undgår ekologiskt sammanbrott. Vi behöver en allomfattande global plan, ett antal nationella planer och regionala planer och en mångfald lokala planer – och de behöver alla samordnas. …

Under kapitalismen är är varor och tjänster ransonerade genom marknaden. Men det är inte hållbart eftersom marknaden inte kan hålla tillbaka konsumtionen, marknaden kan bara driva på konsumtionen. ...

(Om man inte anser att prisnivåerna kan betyda ransonering, men det betyder också att det är efterfrågan och inte behov som styr. De många och fattiga trycks bort från marknaden genom att helt enkelt inte ha pengar nog att förvandla sina behov till efterfrågan.)

Googles Larry Page förutspår att så gott som alla i världen kommer att ha tillgång till internet 2020. Att beräkna mänskliga behov, globala resurser och globala kapaciteter i jordbruk och industri är, tror jag, en ganska alldaglig uppgift för dagens datorer och alla dess algoritmer. …
(Har behandlat planekonomi ett flertal gånger på denna blogg. Här är ett exempel från 2008, och så vill jag återigen hänvisa till klassikern "morotspåsen". Jag försökte prata med en vänsterpartist om det en gång. Hen satt bara och gapade, och klämde till slut ur sig "ja men jag är ju humanist".)

Vi bärs idag fram på en svallande våg av nästan samtidigt demokratiskt ”uppvaknande” över hela världen, ett nästan globalt massuppror. Denna globala revolution befinner sig fortfarande i sin linda, har fortfarande en osäker framtid, men jag tror att dess radikala demokratiska instinkter är människans sista hopp. Låt oss skapa historia!
"Make history, or be history" - det var väl Malcolm X som sade det. Faran kan ju vara att om vi inte själva ser till att 'göra historia' kommer det inte att finnas någon kvar som kan skriva historien. Motståndet mot förändringar kan bli extremt våldsamt. Hur möter man det?

... men månne vi ser hoppets stjärna därborta i dunklet?

fredag 24 januari 2014

Ironi à la Myrdal

Citatet nedan är plockat från Jan Myrdals twitterflöde. Numera talar man ju om 'högskolepoäng', inte om 'betyg', men vad som sägs är är att Bildt studerade på högskola i fem år. Det blir tio terminer då han var registrerad som student någonstans. En termin = ett betyg. Har man på fem år = tio terminer bara lyckats ta 1½ betyg i stället för åtminstone tio möjliga har man inte gjort så bra ifrån sig.
 
Den förrförre statsministern hette Bildt. Han var känd som akademiker då han legat vid högskola i fem år och med viss möda tagit ett och ett halvt betyg.
Jag skrev "åtminstone". En superbegåvning (?) som Carl Bildt skulle naturligtvis ha klarat av att läsa flera kurser parallellt och antingen avslutat utbildningen snabbare, eller ha fått ännu mer betyg = högskolepoäng. Normaltid för att läsa in en magisterexamen tror jag är sju terminer. Eller karln kanske inte är så smart i själva verket, utan snarare mest fräck, arrogant och väloljad i truten?

Nåja, "känd som akademiker" är väl en passande ironi i detta sammanhang? Borde inte trollet Bildt spricka snart?


onsdag 22 januari 2014

"väljare är människor"

Detta kan vara en bra påminnelse som levereras på den intressanta bloggen Politologerna. Vi väljare är verkligen inte mer än människor, vi är inga maskiner. Inte maskiner med helsäkert minne i alla fall: ungefär fjärdedelen av väljarna minns inte hur de röstade i senaste valet. Det skiljer sig åt en del mellan män och kvinnor, hög- och lågutbildade, och hur stort det politiska engagemanget är.

Undrar om det hänger ihop med att den rätt stabila situationen som fanns ett tag under 1900-talet nu blir alltmer upplöst. Länge var trogna socialdemokratiska väljare verkligen trogna socialdemokratiska väljare, och då kom de givetvis ihåg hur de röstade förra gången. Samma för trogna bondeförbundare, högerpersoner, et cetera.

Men nya partier har kommit in i spelet på riksplanet och floran av lokala partier växer, de gamla partierna blir alltmer luddiga vad det gäller avsikter samtidigt som de tappar den aktiva basen av medlemmar, och det gör hela bilden av röstningens resultat suddigt. För att demokratiska omröstningar skall kunna fungera måste det vara någorlunda lätt att inse vilka följder de kan få. Om resultatet verkar bli detsamma hur man än röstar kan man lika gärna slänga in vilket sedel som helst i valkuvertet och glömma bort vilket parti det gällde. Om man nu tycker det ens är värt att rösta.

Ta detta som en reflexion till de diskussioner som vi hade tidigare, i det här inlägget om EU-valet. Och tre fjärdedelar av väljarna minns faktiskt hur de röstade.

tisdag 21 januari 2014

Datoriseringens verkningar

Jag hittade en sak på 'Naked capitalism' som behandlar utsikterna att datoriseringen slår ut olika typer av arbeten. Det fanns också en lista hämtad från brittiska Economist. Tydligen är 'fritidsterapeut' ett jobb där datorisering har svårt att slå igenom de närmsta årtiondena, i alla fall enligt vad den som gjort listan tror.

Men tandläkare? - När jag pratade med min tandläkare senast nämnde han att det i Japan numera finns robotar inom utbildningen som kan protestera om det gör ont. Och även om det kan förväntas mycket handarbete även i fortsättningen så undrar jag om inte smarta robotar kan göra mycket mer av tandläkeriet om några årtionden. Att präster, fyran på listan, däremot är motståndskraftiga mot datorer är nästan mer  troligt. Möjligen kan enklare tjänster inom själavården datoriseras, men vill man ha en dator med psykologprogram och speciella trosprogram som biktfader, eller en robot i prediksstolen?

ScreenHunter_921-Jan.-20-10.16

Om man i stället tittar på andra änden av listan så ligger 'ordbehandlare och maskinskrivare' illa till. Det tycker jag egentligen är konstigt eftersom dessa grupper rensades bort i stor omfattning redan förra årtusendet, liksom ekonomibiträdena. Persondatorer med skriv- eller bokföringsprogram ersatte de stora grupperna av sekreterare, skrivbitråden och ekonomipersonal. De få som finns kvar borde väl räknas som specialister på extra snygga jobb?

I botten är telefonförsäljarna, en grupp som nog avskys av de flesta inklusive dem själva. Ett genomgångsjobb för de hårdhudade verkar det som. Jag vägrar att svara i telefon om jag misstänker att det är en nasare på gång. Det kan jämföras med exempelvis snabbmatsrestaurangerna som nu dras in i robotiseringen.

Sett i längre perspektiv så kan vi jämföra med springpojksjobb och kontorselever som fanns i riklig omfattning för 50-60 år sedan. Det var också ingångsjobb, inte många var ju springpojke eller postbud hela livet (även om det fanns sådana), men den ingången har också stängts. Dessa ungdomar gick ju ofta vidare åtminstone ett stycke upp i kontorsorganisationen, en del kunde bli chefer som kände verksamheten i grunden. Idag är det nog sällsynt.

Och om man ser till hur order hanteras på stora företag så var det förr ett evigt omskrivande av samma data, ett ganska enkelt skrivmaskinsjobb som krävde en massa damer med flinka fingrar. Eller om hålkortsmaskiner var inblandade och det satt stansoperatriser och gjorde hål i korten. Sedan länge har i stället datorerna tagit över och skickar data från instans till instans utan omkrivningar. Offert, order, produktionsbeställningar, ekonomiska underlag, fakturor, tullhandlingar och skeppningsdokument kan köras ut i en lång serie utan särskilt stor mängd mänsklig handpåläggning.

Rutinjobben trycks tillbaka, även kvalificerade arbeten naggas i kanten av ny teknik - det gäller att dra slutsatser av detta också. Men det känns inte som man gör det i den 'officiella' politiska debatten. Kanske beroende av att färre och färre politiker i toppen har någon bakgrund i yrkeslivet utanför politiken. Annie Lööf får ju ses som ett skräckexempel. Det får vara utkantsfigurer som Birger Schlaug som tjatar om ämnet, men vem lyssnar?

Synd att man är för gammal för att satsa på utbildning ... exempelvis till fritidsterapeut!

lördag 18 januari 2014

EU-valet - bojkott!

Vi kan väl räkna ut att det kommer att bli en massa hysterisk propaganda inför EU-valet: Du måste rösta så att inte Sverigedemokraterna kommer in i EU-parlamentet! För ett tag sedan var det ju kyrkovalet som var så viktigt att rösta i så att det inte skulle gå framåt för sd.

Det struntar jag i. Jag tänker inte rösta. En röst är att ge diverse skurkar, parasiter och tredje rangens politiker någon sorts legitimitet (och feta arvoden och förmåner). Jag har svårt att se att några sd-are på något sätt skulle vara misanpassade i det sammanhanget. Det kan ju vara så att ju lägre valdeltagandet är, och ju fler knäppgökar och skumraskfigurer som väljs in, desto snabbare kan EU-parlamentet förpassas till historiens kända sophög.

Och här är en fransk uppmaning att bojkotta valet.

Den franske filosofen Denis Collin, grundare av tidskrifterna "Philosophie et politique" och "La Sociale" uppmanar till bojkott av EU-valet i maj 2014 i en text som sprids av MPEP - "Politiska rörelsen för folklig frigörelse".
Här är avslutningen på uppropet:

Det är hög tid, att bryta med EU för att i morgon bygga en verklig union av fria folk. Trojkans offer i Grekland är våra bröder, inte medlemmarna av trojkan och de ministrar som stöder dem. Tyskarna som drabbas av växande fattigdom (som anhängarna av den tyska modellen inte talar om) är våra bröder, inte de franska ministrar som ställer sig i givakt inför Merkel. De italienska, portugisiska och spanska folken som liksom vi ställs inför raserade trygghetssystem är också våra bröder. Det Europa som vi tror på det är det Europa som våren 1848 präglades av folkens uppror mot monarkier och imperier. Det är ett Europa av sociala rörelser som drar upp arbetarklassen ur elände och slaveri. Genom att inte rösta förblir vi trogna detta Europa.
Skicka Europas politiska kloakfolk till EU-parlamentet. Där hör de hemma!

fredag 17 januari 2014

Dom skriver som krattor och tänker väl lika bra

Jag läste (glömde tyvärr notera var) en sammanställning för några dagar sedan över läskunnigheten i USA. Förutom antalet rena analfabeter, som motsvarar ungefär ett par procent av befolkningen, finns det stora mängder som har svårt att klara av att läsa även om de formellt är läskunniga. Summerar man den mängden är man uppe i hundra miljoner, om jag minns rätt. Då är det väl inte mycket bättre med skrivandet heller. Hundra miljoner är knappt en tredjedel av USAmerikanerna! Det var många år sedan Jan Myrdal skrev att numera har man akademiker i USA som inte kan läsa.

Detta kan knytas till vad Kadhammar skriver om läskunnighet i Aftonlövet. I kunskapssamhället har läsförmågan gått förlorad hävdar han. Hans exempel är uselt skrivna historieuppsatser på universitetsnivå, så det bör gälla skrivförmågan också, och förmågan att uttrycka logiskt begripliga sammanhang. En del verkar skriva som krattor. (För övrigt en sak jag märkte här och där när jag på äldre dagar gick högskolekurser i början av detta årtusende.)

Ett intressant påstående i artikeln är att nivån sjunker trots att inslaget av studenter från arbetarklass också sjunkit, och att invandrarna inte spelar någon roll i sammanhanget. (Min misstanke: de invandrare som tar sig in på högskoleutbildning klarar svenska mycket bättre än mången 'sverigevän'.) Högskolan blir i viss utsträckning en uppsamlingsplats för ungdom som inte kan hitta något arbete utan får försöka studera någonting i stället. Då kan det ju inte bli ämnen som kräver rediga kunskaper från gymnasiet, som matematik, utan kanske historia det det kan vara lättare att slingra sig fram. Fast egentligen är historia ett krävande ämne, det kräver förmåga att sätta sig in i och kritiskt granska stora underlag, det kan kräva språkkunskaper beroende av vad man sysslar med. Jag skulle nog säga att vad det gäller kritisk inställning är historia på högskolenivå mer krävande än nationalekonomi. Och nationalekonomstudenterna skrev ibland ganska illa de också ...

Alla samhällen är kunskapssamhällen (utan kunskap inget samhälle), men frågan är vilka kunskaper som är viktiga i en given situation, och hur de förmedlas. Problemet idag är elektroniken som vid en första anblick ger enorma mängder information snabbt - men var tar djup och sammanhang vägen?

För att ta ett exempel från min egen tillvaro: när jag började på Det Stora Industriföretaget så sköttes det mesta manuellt. Det fanns en datamaskin som levererade en trave datalistor en gång i månaden, i övrigt inget. Sedan kom modernare datorer, terminaler som gjorde att man snabbare kunde komma åt information, och snart efter det persondatorer. Jag fick ett starkt intryck av att de som hade grundkunskaper från 'fördatorisk tid' hade lättare att använda det nya informationsflödet än de som kom in direkt till terminaler och persondatorer. De som varit med längre hade djupare kunskaper om vad som fanns bakom ytan av information.

Där har vi nog en del av bakgrunden. Ungdomar som vant sig vid snabba nedslag här och där på nätet, och att klippa och klistra från nätsidor utan att fundera så mycket på vad man klipper ut, kommer att få det svårt om man kräver att de skall prestera något sammanhängande och begripligt. Kanske det är en fråga om tid, att så småningom kommer de flesta att lära sig att hantera ett informationsflöde som närmast ser ut som en tsunami. Eller också leder det till en intellektuell krasch. Eller om det är en återgång till hur det var tidigare. Kadhammar citerar historikern Maria Ågren:

Det är en uppenbar risk att vi är på väg in i ett nytt elitsamhälle där en ­minoritet har kunskap och behärskar skriftspråket, säger Maria Ågren.
– Historiskt har vi alltid haft eliter som kontrollerat samhällets materiella och kunskapsmässiga resurser. Kanske var 1960- och 70-talens breda bildning bara en historisk parentes.

Och det låter ju inte så kul ur demokratisk synvinkel. En historisk parentes ...? Och detta samtidigt som det pratas om att lägga till ytterligare ett år i skolan! Vad har vi överhuvud taget skolan till, är det en förvaringsanstalt så att ungdomar inte bara är ute och driver och ställer till ohägn och sprider felstavat klotter omkring sig?

Detta har ingen anknytning till bloggposten, tror jag.


Här är ett par som säger emot men som själva får mothugg. Intressant debatt. Jag har för övrigt haft bakgrunden uppe tidigare på bloggen här om jag minns rätt.  Och länkarna ovan hittade jag via Anna Trobergs twitterflöde. Det är sådant twitter är bra för: länkar till texter som är längre än 140 tecken!

torsdag 16 januari 2014

Leninpriset

Jan Guillou har tilldelats Lenin-priset. Det är OK, men skulle man inte kunna tänka sig en posthum utmärkelse till Lenin själv? "The only good Leninist is dead" (lätt ändring av en låttitel jag hörde en gång: "The only good Christian is dead").

Så här när hundraårsminnet av Första världskrigets utbrott närmar sig kan det ju vara skäl att minnas de fåtal vänsterpolitiker, däribland Lenin, som motsatte sig kriget! Annars misstänker jag att just den 'lilla' detaljen kommer att glömmas bort i den allmänna festyran framöver.


Sned debatt

Läste en debatt mellan Anna Troberg (piratpartiet) och diverse andra personer angående kvällstidningen Excessens uthängning av människor med otrevliga anonyma åsikter på nätet. Bland de 'diverse andra' ingick en del som verkade närma sig idiotstadiet, som verkar ha svårt att fatta skillnaden mellan att spy ur sig dumheter respektive att spy ur sig saker som faktiskt är olagligt. Jo, olaga hot är faktiskt olaga, liksom missfirmelse och andra paragrafer som kan vara inblandade i nät-dyngskvättarnas verksamhet. Men om man bara är dum utan att hota eller förtala är det ju faktiskt inte olagligt ... utan bara dumt.

Varför idiotstadiet? - Därför att en del personer som tydligen är väldigt upprörda har svårt att fatta vissa saker, låt mig upprepa vad jag skrev ovan och lägga till litegrann:

En otrevlig åsikt är inte olaglig för att den är otrevlig. Den blir olaglig när den innehåller faktiska olagligheter, som hot eller förtal, hets mot folkgrupp och liknande.

Om du lyckas få diverse hel- och halvnazistiska åsikter förbjudna idag så får du kallt räkna med att vänsteråsikter förbjuds i morgon. Skall det vara så dj-a svårt att fatta?

Det är skillnad mellan att helt privata personer öser ur sig otrevligheter anonymt och att personer som är politiskt valda, och i det offentliga säger något annat än vad man säger anonymt, avslöjas som näthatare. Anna T säger att det var fel att hänga ut den första gruppen men inte den andra. Det är en rimlig ståndpunkt.
Och så var det ju det att flera av de personer som försökte debattera med Anna T helt enkelt verkar ha svårt att läsa vad hon skriver och dra några slutsatser av det.  Muppar.

För övrigt hade Aftonlövet intervjuer med föräldrar till ett par av nassarna som utmärkte sig i Kärrtorp. Inte klokt vilka fina och snälla barn, och inte kunde man ana ...

onsdag 15 januari 2014

Fy fan

Sina sista dagar, det var för snart tolv år sedan och på Södersjukhuset, fick min mor ligga i ett eget rum och vi de närmaste kunde sitta där med henne hela tiden. Tiderna förändras.

Det kanske finns något stallbås ledigt för eventuella förlossningsfall (se Den heliga skrift, även känd som Bibeln, för detaljer)? Ända sedan jag såg bilder av Filippa Reinfeldt första gången har jag undrat: "Vad är det med de där ögonen, är hon riktigt klok, är hon drogad?" - Kan det vara så att manisk nyliberalism leder till sänkt intellektuell nivå, eller är det klent intellekt som leder till nyliberalism? Eller ondska? Det här är väl inte första gången det är kris på BB, och något bör man väl ha lärt sig att tidigare problem? Eller är det så att det ingår i den nyliberala uppfattningen att problem bara är till för att pratas bort, medan man själv går vidare mot nya friska arvoden?

tisdag 14 januari 2014

"Moraliskt anstötligt" - prekariatet

Detta är vad filosofen Jeanette Emt säger i radions 'Filosofiska rummet' om livsförhållandet för människorna i det som kallas prekariatet.

Det finns också en artikel i Sydsvenskan som berättar om författaren Guy Standing (är det frågan om 'the last Guy Standing'?) som skrivit om prekariatet som 'en klass i blivande'. Själv är jag tveksam till just det där med ny klass - jag tycker det mer ser ut som den tidiga europeiska arbetarklassen med rotlösa och fruktansvärt utsatta människor. Eller arbetare på många håll i Tredje världen idag. Men man kan strunta i etiketterna och se till praktiska verkningar. (Även om jag fasthåller att 'prekariatets' tillväxt handlar om dels om förskjutningar inom proletariatet, och dels om att en del tidigare icke-proletära grupper proletariseras. Själva utvecklingen är logisk med tanke på hur kapitalismen fungerar. Den period vi haft bakom oss var inte typisk, den var en avvikelse i och med att kapitalet hölls inom vissa tyglar.)

Kanske det viktigaste i prekariatet är att alltfler människor drivs tillbaka till en situation när man knappt vet från den ena dagen till den andra hur man skall klara sig och rättigheter som tillkämpats tidigare går förlorade. Detta är "moraliskt anstötligt". Hur blir man som människa om man tvingas leva så?

Standing ser tre grupper i prekariatet: ungdomar vars föräldrar tillhörde den stadgade arbetarklassen från igår men som inte kan få samma säkra villkor, medelklassen som alltmer drabbas av osäkra villkor, samt invandrare som drabbas av de värsta villkoren. En intressant sak jag vill lägga till är att här har vi inte bara att göra med folk med låg utbildning och enkla jobb. Det finns även människor med hög utbildning, kvalifikationer och kunskaper som slavar i bemanningsföretag eller som synnerligen osäkert anställda akademiker. Skrev inte Marx i Manifestet att proletariatet kommer att få en del bildningselement från högre samhällsskikt som rutschar utför och proletariseras?



På något sätt kan prekariatet bli en samhällsfara säger Standing. Men för vem/vad är de farliga? Jag undrar om de möjligen i stället kan bli vägröjaren och uppröjaren när våra samhällen snart tvingas till radikala ombyggnader. Särskilt om man lär sig samarbeta mellan grupperna. Och dessutom samarbeta med människor som är lyckliga nog att inte vara i den 'prekära' fållan. Sett ur den synvinkeln kanske 'faran' blir en välsignelse?

Lösningar diskuterades i radioprogrammet, men frågan är om det är lösningar. Man kan ju ta 'medborgarlön' som jag själv inte är helt negativ till. Faran som nämndes i 'Filosofiska rummet' är att detta bara kan bli ett sätt att 'köpa ut' människor som man vill bli av med från arbetsmarknaden. (Har för mig att just den farhågan har nämnts i den här bloggen tidigare, av en alert läsare i Nynäshamn.) Med andra ord är medborgarlön, modern penningteori, kortare arbetstid och slikt tänkbara verktyg för att fixa till samhällsfelen, men de räcker inte till på långa vägar om man inte ger sig på det grundläggande sättet hur samhället fungerar.

Något som gör prekariatets läge ännu mer prekärt skrev jag om i föregående bloggpost: även i tillfällighetsjobb och lågavlönade rutinarbeten inom tjänster och service  ersätter datorer och robotar alltmer mänskligt arbete. På något sätt känns det som att det antingen måste hända något positivt ganska snart, eller också blir det bara skit med framtiden.

måndag 13 januari 2014

Mekaniserade hamburgare

Dagligen ramlar det in nya exempel på vad datorisering och robotisering gör med behovet av mänskligt arbete. Som den här hamburgermaskinen som kan ersätta en massa folk och utrymme på hamburgerrestaurangerna.

Enligt bolaget kan maskinen mala kött, skiva tomater och gurka, tillaga biffar och i andra änden spotta ut en hamburgare som helt motsvarar kundens individuella preferenser. Allt detta med en hastighet på sex färdiga anrättningar i minuten, vilket enligt Momentum Machines ska göra slut på hamburgerflippandet för evigt.
För en genomsnittlig hamburgersylta, menar bolaget, innebär detta omedelbara besparingar på 135 000 dollar om året, vilket uppges vara hur mycket dagens manuella tillredning kostar. Dessutom äger hela processen rum på en yta om 2,7 kvadratmeter, vilket bäddar för lägre hyror. 
Möjligen är det konstigt att maskinen inte kommit tidigare. Serieproduktion av mat enligt väldigt bestämda normer borde ju inbjuda till mekanisering förr eller senare. Kan det vara så att låga löner för personalen gjort att det här steget inte känts så pressande tidigare för hamburgernasarna? Ur affärsmässig synpunkt spelar det ju ingen roll om en viss produktion är manuell eller maskinell. Det väsentliga är vad som ger störst vinst. När maskineriet blir billigt att anskaffa och underhålla torde detta driva på mekanisering även av snabbmatskök.

Det här verkar påminna om mekaniserade sammansättningsbanor som jag såg i industrier förra årtusendet: det räcker med någon enstaka person som förser maskinen med komponenter, det bör rimligen vara lite underhåll och rundsmörjning då och då, men i övrigt går hela tillverkningsprocessen utan mänsklig handpåläggning.


En intressant detalj är att här kan ytterligare ett inkörs/tillfällighets - eller nödarbete försvinna. Var det inte den här typen av arbeten - att exempelvis serietillverka hamburgare mot låg lön - som Naomi Klein hänvisade till när hon skrev No logo? Det som skulle vara tillfällighetsarbeten för ungdomar på väg ut i det 'riktiga' arbetslivet blir till en återvändsgränd. De kommer inte längre. Nu kanske de inte ens kommer fram till tillfällighetsjobben. Vem gör politik av det? Vem talar för möjligheterna som ligger i den här processen, i stället för att skrämma folk med tråkiga konsekvenser när såväl enkla som komplicerade arbeten i allt snabbare takt tas över av robotar och datorer?

söndag 12 januari 2014

KAN bero ...?


Naturligtvis gäller den även här den nyliberala tumregeln: om ingen sköter underhållet kommer det att sköta sig själv!

Revolutionärer söker pensionärer

Det var ett tag sedan jag nämnde vad som sig förehaver i den lilla tidningen Arbetarkommunen, men de senaste numren har ägnats åt grundutbildning för Oktoberrörelsen. Det kan nog behövas för en rörelse som har större ambitioner än exempelvis nu kongressande vänsterpartiet.Vill man byta samhällssystem krävs det mer än om man bara vill byta regering (och eventuellt komma med i regeringen själv).

Nyårsnumret av Arbetarkommunen behandlar den spännande frågan om "Revolutionen och dagskraven". Kan man inte säga som en allmän tumregel att partier som börjar som revolutionärer men sedan backar till att bli dagskravsreformister kommer att sluta som tomma skal som inte ens klarar av dagskraven? - Hur som helst, diskussionen i det lilla utrymmet i tidningen kan ju inte bli så djupgående, och jag hakar på sista delen som bland annat innehåller en kortfattad klass- och gruppanalys. Man pekar på inte bara arbetarklassen utan även grupper som kan vara arbetare men också vara något annat. Ibland både/och. Funktion i samhället, ålder, intressen och liknande gör att vi får en besvärlig sortering av folk. Men sist och slutligen blir det ändå individens inställning till att bevara eller förändra samhället som är det avgörande, oavsett hur många andra etiketter man kan klistra på personen i övrigt.

'Pensionärer' är en grupp som finns på listan i artikeln, men bara i en kort lista över "andra grupper som har krav som måste finnas med i våra beräkningar". 'Pensionärer' är en grupp lika diffus som 'ungdomar' eller 'kvinnor', men kanske mycket viktig framöver. Jag skrev om hotet mot pensionärerna/pensionerna för ett tag sedan. I ett Europa med ganska hög medelålder är det en fråga som är laddad med mycket dynamit när de nyliberala regeringarna försöker pressa pensionsåldern uppåt samtidigt som man är ute efter att konfiskera pensionsbesparingar.

Några funderingar: Om vi bara ser till OR så är tendensen ganska ungdomlig och verkar passa dåligt för äldre människor som kanske inte ens tycker att förortsrappare, ibland med gangsterprofil, är kulturens främsta vinning ... utan att de mest är tjatiga yngre manspersoner. Dragning åt slagsmåls(o)kultur kan också verka skrämmande. Ur den synpunkten kan det vara bra att ha en särskild organisation där man kan få knyta näven utan att bli stressad av adrenalinfulla ynglingar.

Att OR delvis beror av en splittring av KP är ju negativ med tanke på att KP förefaller ha en ganska hög medelålder. Annars skulle ju kombinationen vara bra av unga arga och äldre nästan lika arga. Men det kanske inte är KP-åldringar som är kärnan i framtidens revolutionära pensionärsrörelse utan en bredare krets? - Och vad kan den kretsen bidra med? Ta enorma livserfarenheter och kunskaper från alla möjliga områden. Erfarenheter från olika näringar och organisationer som är nyttiga för att skapa en övergripande politik för livets olika områden.

Notera att de som är på väg in i pensionärslivet nu ändå är tillräckligt unga för att ha några årtiondens liv i datorsamhället i bagaget, och datorisering är en förutsättning för välorganiserad socialism framöver. Samtidigt är ju många äldre tillräckligt coola för att inte hoppa på varje nyhet direkt, utan ser nyheterna i ett historiskt perspektiv ('jaha, nu tänker dom köra det där igen ...'). Med perspektiv kan det vara lättare att se vad som fungerar, och vilka möjliga alternativ som finns utifrån en given situation.

Det bör finnas några tusen personer i Sverige som var med i det förra vänsteruppsvinget omkring 1970 och kanske gärna svingar sig en gång till på livets höst - där finns en tänkbar rekryteringsbas. (Här menar jag inte mediakändisar och liknande, utan okända människor som lugnt och stilla arbetat under alla år.) Med en bra politik kanske till och med en del borgerliga individer skulle kunna tänkas vilja samarbeta när de ser hur samhället knakar i sina fogar - ungefär som Marx förutsåg i Manifestet.


Är det möjligen upprorets flammor vi ser därborta?


Annars finns det ju en del sociologisk forskning från senare delen av 1900-talet som borde vara användbar om man vill veta hur det verkligen ser ut i klassamhället. Det förs en massa propaganda  för att dölja arbetarklassens existens och i stället föra fram någon sorts 'medelklass' som mönster för hur större delen av svenska folket bör placeras i samhället. 1972 kom några häften från dåvarande KFML som behandlade det svenska klassamhället. Senare har forskare som Göran Therborn och Göran Ahrne (samt USAmerikanen Eric Olin Wright och grek-fransosen Nicos Poulantzas) bidragit till att plocka fram nya data. Ibland har man lyckats visa att Marx' klassanalys från Manifestet fortfarande stämmer rätt bra!

I artikeln i Arbetarkommunen pekas 'tjänstemän' ut som en separat grupp. Frågan är vad som avses här, ingen förklaring ges, och etiketten tjänsteman kan ju betyda väldigt olika positioner i samhället. Jag behandlade en del av det problemet i en uppsats i historia som man kan hitta här. Tycker själv att den blev rätt bra.

lördag 11 januari 2014

Trevligt?

 Fick följande upplyftande budskap i morse. Väldigt trevlig helg!


"Ny studie - klimatkatastrofen blir större än man trott" - blogginlägg på http://jinge.se

Trevlig helg

Anders Romelsjö


Nej, nej, nej ...!

Det magiskt växande glaset

I ett långt dokument som egentligen handlade om katolska kyrkans missionsarbete nämnde nye påven Frans också ett oskick inom den moderna ekonomin som drabbar de fattiga hårt. Det rörde den så kallade nedsippringsteorin ('trickle-down') som påven fördömde. Skrev lite om detta här.  Då skrev påven:

... some people continue to defend trickle-down theories which assume that economic growth, encouraged by a free market, will inevitably succeed in bringing about greater justice and inclusiveness in the world. This opinion, which has never been confirmed by the facts, expresses a crude and naïve trust in the goodness of those wielding economic power and in the sacralized workings of the prevailing economic system.
Nu har det kommit en lång intervju med påven som mest handlar om andra saker, men där han upprepar kritiken, fast uttryckt på ett annat sätt, mot ...:
... the “trickle-down theories” which assume that economic growth, encouraged by a free market, will inevitably succeed in bringing about greater justice and social inclusiveness in the world. The promise was that when the glass was full, it would overflow, benefitting the poor. But what happens instead, is that when the glass is full, it magically gets bigger nothing ever comes out for the poor. 

'Det magiskt växande glaset.' Fyndigt uttryckt. Fattas bara att tala om vem magikern är som får glaset att växa så att det aldrig blir några droppar som faller ner till de fattiga? Men det kanske vi har en antydan om i första citatet: 'those wielding economic power'. Eller med andra ord: kapitalistklassen och dess politiska drängar.

fredag 10 januari 2014

Bak-blås

Den gode (?) Augustinus går från högt till lågt i De civitate dei. I Bok XIV, kapitel 24, diskuteras viljestyrning respektive instinktsstyrning vad det gäller hur människan fungerar. Somliga saker kan en människa normalt inte styra viljemässigt. Augustinus nämner dock folk som kan vifta på öronen efter behag, som kan svälja och spotta upp saker som de vill, som efter egen vilja kan falla i trans och bli okänsliga för smärta. Och så en märklig grupp till. Tror det är det här latinska stycket:

Nonnulli ab imo sine paedore ullo ita numerosos pro arbitrio sonitus edunt, ut ex illa etiam parte cantare uideantur.

På engelska blir det:

A number of people produce at will such musical sounds from their behind (without any stink) that they seem to be singing from that region.

Hm, ja, var det inte en engelsman för en del år sedan som kunde framföra 'Good save the Queen' genom rumpan? Men föregångare fanns alltså redan i antiken!

Lämpligt straff?

Tjuvar har stulit delar av ett tak av kopparplåt till bårhuset vid Norrsunda kyrka. Nu har jag aldrig varit framme vid kyrkan, bara sett den på avstånd någon gång, men jag har anknytning till platsen i alla fall. Farmors farfar föddes i Norrsunda socken 1824, och släkt i Norrsunda kan spåras tillbaka till slutet av 1700-talet.

När jag under släktforskningen läste kyrkböckerna för Norrsunda noterade jag att det förutom vanliga personuppgifter även fanns en lista på självmördare i början av 1800-talet - samt en förteckning över folk som pryglats för stöld. Kanske en lämplig strafform att återanvända vad det gäller lymlar av den här sorten?

Norrsunda kyrka. Inte långt härifrån ligger den kända sjön Fysingen med alla sina fåglar. Dessutom går inflygningsbanan till Arlanda i närheten.

torsdag 9 januari 2014

Ansvarslöst?

I bok XIII, kapitel 14 av De civitate dei skriver Augustinus:

Deus enim creauit hominem rectum, naturarum auctor, non utique uitiorum ... 

... vilket på engelska blir:

God created man aright, for God is the author of natures, though he is certainly not responsible for their defects.
Nu var Augustinus (levde 354-430) en av senantikens skarpaste tänkare och teologer, men det är frågan om han ändå nådde hela vägen i sina förklaringar. Och här skulle väl myndigheter som är ansvariga för konsumentskydd ha en del att säga. Om producenten är allsmäktig och allvetande (inklusive har kunskap om vad som kommer att hända med det producerade) hur kan denne då avsvära sig ansvar för vad som händer med produkten? En stoltillverkare som gör stolar som ramlar ihop om folk sätter sig på dem, och är fullt medveten om att detta kommer att ske på grund av produktdefekter, kan väl inte bara hävda att han inte har något ansvar? - Nej Augustinus, du får nog skärpa dina argument ytterligare!



Fasciculus:Sandro Botticelli 050.jpg
Någon samtida bild av Augustinus finns inte (vad jag vet). Det här är en senare fantasiskapelse. Man kan ju tänka sig att den gamle teologen och filosofen här grubblar över problemet att en perfekt allvetande gud kan få till en skapelse som ur många synpunkter inte är perfekt!

onsdag 8 januari 2014

'Media' femtio år!

Det har gått 50 år från 1964 till idag. Och därmed kan exempelvis femtioårsminnet av en av förra århundradets viktigaste böcker firas: Media av Marshall McLuhan. Jag har skrivit om boken och dess författare tidigare och lär göra det igen. Det väsentliga är dock insikten om att tekniken inte är något neutralt, att den gör saker med de människor som använder tekniken - och det måste vi vara medvetna om för att undvika svåra samhällskriser. Det var en insikt som Marx hade publicerat över hundra år tidigare. McLuhan förde den vidare in i radioåldern och den tidiga TV- och datoråldern. Är du som enskild människa, men via elektroniska nätverk förbunden med hela världen, fortfarande en enskild människa? Förut fanns det ofta betänketid, ett 'före' och ett 'efter', men i det elektroniska nervsystemet sker allting samtidig, utan början eller slut. Är vi mentalt redo för det?

Illustrationer till McLuhans tankar kommer nästan dagligen. Som den här artikeln i DN, om förhållandet mellan "spektakelkulturen" (som ju bygger på alltmer elektronik) och skolresultaten.



Kosmisk prakt

Ganska häftigt, eller hur! Den här bilden såg jag på några svenska tidningssajter i morse (bl.a. DN), men originalet kommer från Hubbleteleskopets hemsida. Om man förslagsvis startar där kan man se samma bild, men ytterligare några bilder av samma kosmiska prakt, och det är dessutom bilder där man kan zooma in. Där får man också mer detaljerad beskrivning av hela härligheten!


I bilden syns om man tittar närmare galaxer av olika typ, men notera också en del tunna blå streck. Strecken är galaxer som egentligen ligger dolda för oss, men tack vare en idé som Einstein fick (och som kunde bekräftas första gången 1919 genom verkliga observationer) kan vi se dem ändå. De mest närliggande galaxerna här - ja, de är 'bara' 3,5 miljarder ljusår borta - gör genom sin dragningskraft att ljuset från galaxer som ligger 12 miljarder ljusår bort, och vars ljus vi egentligen inte skulle kunna se, vrids till så ljuset kommer inom vår synvinkel. De blå strecken på bilden är de där gamlingarna. För vad vi ser är ljus som skapades miljarder år innan vårt solsystem och jord bildades. Vi kan se nästan tillbaka till vårt universums tillkomst! Och detta tack vare ett fenomen som kallas 'gravitationslins'. I närheten av kroppar ute i rymden gör gravitationen att ljus böjs av från sin raka kurs. Rymden kröks.

Galaxerna i förgrunden uppges dessutom vara på väg att kollidera. Men det behöver inte betyda att det blir en massa stjärnsmällar. Solar och planeter ligger så glest i rymden att risken är ganska liten att det skall inträffa regelrätta kollisioner. (Det fick mig att tänka på neutriner som är så små så de i allmänhet går rakt genom vårt jordklot utan att träffa någon materia här.)

måndag 6 januari 2014

På allvar, skämt eller bluff?

Även om jag släppt kommentarerna fria till bloggen innebär det inte att jag inte håller koll på vad som kommer in. För några dagar sedan var det en med signaturen 'clarté-ml' och idag en som jag antar är samma person men som nu kallar sig 'clarté-ml(r)'. (Phan också, nu råkade jag radera  inlägget från 'clarté-ml(r)', och det var inte meningen!)

Det där med Clarté har en historia som går tillbaka till 1970 när r-arna bröt sig ut ur KFML och bildade eget. I den svängen försökte de också splittra andra organisationer, som Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, De förenade FNL-grupper - samt Clarté. Utbrytarna kallade sig Clarté(ml) och jag vet ingenting om hur det gick för dem. De skulle väl vara r-arnas studentförbund. Förmodligen blev gruppen inte så långlivad. Det tycks finnas tre centimeter material från dem på ett arkiv i Göteborg.

Hur som helst, i en av de kommentarer som nu kommit in nämns en hemsida som jag, efter att ha tagit en titt på den, sätter stora frågetecken för. Är det äkta vara, är det någon som vill skoja, eller är det bluff/provokation? Tittar man på den här bilden så verkar det vara något av de senare alternativen.


Eftersom Oktoberrörelsen redan har sina studentvänner i KSG (vars hemsida inte är åtkomlig för utomstående numera) förstår jag inte vad Clarté-ml(r) har för funktion. Jag kommer osökt att tänka på det icke existerande 'maoistiska parti' som en enskild person drev som en nätploj för några år sedan. De riktiga maoisterna lär ha varit förbannade på tilltaget. - Om någon vet mer om detta så skriv en rad!

Förstämd August

Den trettionde december 1899 dog en av socialdemokratins stora pionjärer i Sverige, Axel Danielsson.



Några dagar senare, den sjätte januari 1900, skriver August Strindberg i sin dagbok (Ockulta dagboken):

Underrättelse om Axel Danielssons sista lidanden, ångest och död, som förstämde mig.

söndag 5 januari 2014

Nyvald

I Oktoberrörelsens förstadier, när det handlade mycket om KP:s interna demokrati, kritiserade oppositionen 'kronprinssystemet' i partiet. Det skulle redan vara klart att nästa partiordförande skulle heta ...

Robert Mathiasson, 34 år, har precis valts till ny ordförande för Kommunistiska Partiet.

Just det, förutsägelsen slog in. Är man kronprins så kan ingen annan kila före, det vore ju majestätsbrott! KP har haft kongress och valt Mathiasson. Jag har bara sett honom i levande livet en gång, och det var inget fel på honom vad jag märkte. Frågan är väl vad partiet vill med honom och vad han vill med partiet (mer än att sälja tidningar och köra sina välrepeterade förstamaj-demonstrationer).

Det fanns tydligen ytterligare tre kandidater, varav en kille från Växjö med hår på huvudet och sympatiskt utseende, men kongressen valde en som kan kamma sig med en putsduk.

lördag 4 januari 2014

Gammal nyhet

Att rapparen Dogge från Latin Kings nu har inlett teologiska studier är visserligen förra årets nyhet, men även gamla nyheter kan ju dammas av om man inte har något annat för sig.

En av sagde Dogges mest kända textrader torde vara den här:

Killen trodde han var cooool
För han hade en pistoool

Nu kanske han kan ändra det  till:

Killen trodde han var coool
i sin fina predikstoool!

Den här bilden kommer från Svenska kyrkan

fredag 3 januari 2014

"finansiell repression"?

Ett par ekonomer (med darrig status pga tidigare dålig hantering av data) har skrivit ett dokument till Internationella Valutafonden IMF om den globala skuldsättningen. Huvudpunkterna refereras i en SR-artikel. Själva dokumentet hittar man här. Ett klipp från SR:s sammanfattning följer. Ekonomerna Reinhard och Rogoff ...:

...  har kartlagt den totala skuldsättningen i den industrialiserade delen av världen, alltså inklusive både offentliga och privata skulder, och kommit fram till att skuldsättningen mer än tredubblats på 20 år. Och nu är högre än den varit på 200 år. Det innebär, att både den offentliga och den privata sektorn tvingas betala av på lån istället för att investera. Och tillväxten uteblir.

Det finns ingen annan möjlighet än att skriva av en stor del av de skulderna om världsekonomin ska komma på fötter igen, skriver Reinhart och Rogoff. Och det kommer att krävas mycket större avskrivningar än som någonsin diskuterats i den politisk-ekonomiska debatten.

De pekar särskilt ut de svagare länderna inom eurozonen som starkt hjälpbehövande. Och skriver att västvärlden lever i ett stadium av kollektiv minnesförlust. Det är ren inbillning att tro att västländer inte kommer att tvingas till skuldnedskrivningar, åtstramningar, hög inflation och finansiell repression, skriver författarna, som ekonomiskt havererade utvecklingsländer har utsatts för.
Att stora skuldkriser bara kan lösas genom stora skuldavskrivningar visste redan härskarna i Babylonien för 3600 år sedan. Samt i Aten för 2600 år sedan. Men jag har ett par kommentarer ytterligare till detta.

Problemen finns för en offentlig sektor som tvingas finansiera mycket av sina uppgifter via lån. Med stigande ränteskulder minskar utrymmet för att göra vettiga saker i stället. Problemet är inte olöslig, men det kräver en statlig politik som är uppbyggd på egen valuta och arbetsgaranti. Jag har skrivit om det tidigare och kan förväntas återkomma i ämnet. Enda skälet till att den politiken inte redan genomförts förefaller vara att den strider mot den 'teoklassiska' nationalekonomins dogmer att staten inte kan göra något vettigt.

Vad det gäller privat sektor är det mindre troligt att räntor och amorteringar är huvudproblemet, i alla fall inte för de större företagen. Vad de gör är avhängigt av hur mycket vinst de vill plocka ut. Är vinstnivån för låg i den reala sektorn, där verkliga varor och tjänster produceras, ägnar de sig åt spekulation eller ligger helt enkelt på sina fonder. Med andra ord kan det vara så att de tunga företagen i världsekonomin snarare kan vara utlånare än lånare - de kan exempelvis köpa stats- kommun- och andra offentliga obligationer och därmed förvandla offenliga skatteintäkter till privata ränteinkomster. Baksidan av detta är en kollapsande offentlig sektor på många håll. (För små lokala företag kan läget givetvis vara mycket annorlunda vad det gäller skuldsättning och möjligheten att över huvud taget få lån.)

Kris för euron


Men så var det det där med "finansiell repression" som lämnas oförklarat. Jag gick till grunddokumentet sidan 6, och där ser vi vad som avses.

“Financial repression” includes directed lending to government by captive domestic audiences (such as pension funds), explicit or implicit caps on interest rates, regulation of cross-border capital movements, and generally a tighter connection between government and banks.
Och där ser vi var faran ligger. Ungefär som man kan ha misstänkt sedan länge: när stora fonder byggs upp kan man ge sig phan på att det kommer någon och vill sno dem! Vi som är lite äldre och hann tjäna in full ATP hann ju se hur den krympte ihop till en liten skvätt, exempelvis, men att knycka pensionsfonder är väl en internationell tendens. Andra "bundna inhemska åskådare" kan vara bankinsättningar, med andra ord att man klämmer till med extraskatter på sparande.Var det inte det man gjorde på Cypern för ett tag sedan?

Att sätta stopp för stöld av pensionsfonder för att betala andras skulder borde vara en första rangens politisk stridsfråga. Undrar om det finns något parti i Sverige, eller ens pensionärsorganisationer, som har ryggrad nog att ryta till?

Jag avstår från att gå in på debatten om vad pengar 'egentligen' är, även om det är intressant när man diskuterar skulder och vad lån är. Jag får en vision av vildögda visionärer som stormar fram och skriker "alla pengar är skuld", eller förklarar att bankerna skapar pengar alternativt inte alls skapar pengar utan bara luft. Det kanske får bli en annan bloggpost. Detta även om det är en intressant aspekt att om bankerna inte lånar ut något på riktigt när de skapar ett konto åt bolåneslaven så skulle den senare egentligen inte behöva betala tillbaka något. (Fast då borde väl bostadsrättsköpet också annulleras, eller ...?)

Vad kommer härnäst?


Ja, vad kommer väl härnäst? Kanske ett larm som utropar att "Turkiskt rävkött innehöll spår av grävling och näbbmus"?

Kan spåren av räv bero av att åsnan råkade käka upp en räv? Man skall inte underskatta vad våra djuriska vänner kan stoppa i sig. Jag läste om Odensvi socken i Västmanland i mitten av 1700-talet - där slarvade man med begravningarna så att svin kunde ta sig in på kyrkogården och gräva sig ned till, och äta av liken! Undrar hur den julskinkan smakade? "Lustigt, jag börjar tänka på morfar när jag tuggar på den här skinkbiten ...".

I det sammanhanget är det väl rätt beskedligt när Stockholms styrelse i slutet av 1700-talet sade åt stadens borgare att sluta släppa in getter på Ladugårdslandets kyrkogård (nuvarande Hedvig Eleonora kyrka på Östermalm). Getterna gjorde ju inte mer än att äta det som planterats gravarna. Idag antar jag att det är rådjuren som gör samma sak, när getterna är borta.

torsdag 2 januari 2014

Tröstpris för en förlorande vänster

Här är några klipp från en artikel i Counterpunch. Ämnet är egentligen hur det officiella Frankrike förföljer och försöker krossa en komiker som kritiserar Israel. Men det finns en del bakgrundsinformation. Som det här:

French industry is vanishing, with factory shutdowns week after week.  Taxes on low income citizens are going up, to save the banks and the euro. Disillusion with the European Union is growing.  EU rules exclude any serious effort to improve the French economy. Meanwhile, politicians on the left and the right continue their empty speeches, full of clichés about “human rights” – largely as an excuse to go to war in the Middle East or rant against China and Russia. 

Och det här, som kanske kan användas om vi tittar på situationen i Sverige också:

... the French left – the left that once was primarily concerned with the welfare of the working class, with social equality, opposition to aggressive war, freedom of speech – has virtually collapsed.  The right has won the decisive economic battle, with the triumph of policies favoring monetary stability and the interests of international investment capital (“neo-liberalism”).  As a consolation prize, the left enjoys a certain ideological dominance, based on anti-racism, anti-nationalism and devotion to the European Union – even to the hypothetical “social Europe” that daily recedes into the cemetery of lost dreams. In fact, this ideology fits perfectly with a globalization geared to the requirements of international finance capital.

In the absence of any serious socio-economic left, France has sunk into a sort of “Identity Politics”, which both praises multiculturalism and reacts vehemently against “communitarianism”, that is, the assertion of any unwelcome ethnic particularisms. 
Alltså: som ett tröstpris för sitt nederlag vad det gäller att sköta det egna jobbet till arbetarklassens och folkets bästa så har den så kallade vänstern fått pyssla med vissa mjukare frågor. Dock frågor som passar väl in i nyliberalismens globalism.Arbetarklassens dagsproblem löses inte med 'identitetspolitik', därtill fordras klasskamp, men där har ju vänstern bestämt sig för att något sådant sysslar man inte med. Inte undra på att Nationella Fronten växer i Frankrike, och att liknande partier gör det på andra håll.