Om man talar om datateknik så är 4½ år sedan inläggets publicering en lång tid. Mycket har säkert hänt vad det gäller datoriserade planeringssystem de senaste åren, men det vet jag inte mycket om. Frågan är om det är värt besväret att försöka ta reda på det. Nå, här kommer det gamla inlägget:
I februari 2008 skrev jag bloggposten Streckkod, morötter och socialism. Det här är delvis samma text, men med en del ändringar och tillägg. Jag tycker helt enkelt att den är bra och förtjänar en upputsning, och det kommer här:
Bloggposten bygger på egna erfarenheter av industriella planeringssystem fram till slutet av 90-talet, på förhållanden som kan observeras i dag i vilken konsumkassa som helst, och några doser socialistisk teori. Morotspåsen är mitt praktiska exempel.
De flesta torde ha handlat i en butik där personen i kassan viftar lite i luften med varan du vill ha - som en påse morötter - i stället för att handgripligen slå in priset i kassaapparaten. Det finns nämligen en mojäng som kan läsa av en rad av svarta streck som finns på påsen - streckkoden. Eller du kanske handlar på ett ställe där kunden själv är kassör och får läsa av koden? Genom elektronisk scanning förs varans kod över till kassadatorn som räknar ut hur mycket du ska betala. Streckkoden vi ser i butikerna är nog oftast EAN-13, en av flera koder inom GS1-systemet och gjord speciellt för produkter som skall läsas av med scanner i utgångskassor. Organisationen för GS1 har en hemsida på svenska. Där kan man också ladda ner en handledning om hur systemet fungerar för närvarande.
Antag att du inte betalar kontant utan använder ett plastkort - då tas pengar från ditt konto och transaktionen registreras i butikens bokföring eller hos en bank. Att koden hjälper till att räkna ut hur mycket som skall betalas är lätt att förstå, men det är inte slut där, långt därifrån. Nu finns det en informationspost i butikens dator - en påse morötter har sålts - och den kan användas till mycket.
Börja med butikens egen planering. En erfaren handlare vet ofta rätt bra hur mycket som kommer att säljas under en viss period. Den uppgiften kan läggas in som kontrollpunkt i datorn. Vartefter systemen blir smartare kommer mer och mer av den mänskliga administratören att kunna ”realiseras i mjukvaran”. För dagligvaror kan hela processen ske automatiskt: med ledning av tidigare försäljning och aktuellt lagersaldo kan datorn räkna fram när lagret har sjunkit till en nivå där den skall skicka en beställning om påfyllning till ett centralt lager (om butiken ingår i en affärskedja) eller direkt till en leverantör. Centrallagret med morotspåsar har också en databas där in- och utleveranser registreras. Vid behov kan datorn på eget initiativ skicka i väg order om påfyllning till en grossist eller till morotsodlaren.
Men nu kanske det behövs en massa manuellt pappersarbete när en firma beställer från en annan? Tänk om produkten importeras också, ännu mer krångel! - Icke nödvändigtvis.
Även om beställare och leverantör har olika datasystem kan de tack vare smarta program samarbeta papperslöst. Det kallas EDI, Electronic Data Interchange. Jag stötte på det redan på 90-talet när det började komma i drift. Ur ett enda grundfil i en dator skapas och skickas beställningar, orderbekräftelser, tillverkningsunderlag, plock- och packlistor, skeppningsdokument, tullhandlingar, ekonomiska underlag, fakturor, prognoser etc. inom och mellan företag. Odlaren har säkert också datoriserad uppföljning, bland annat för att beställa plastpåsar som morötterna förpackas i. Påstillverkaren har sin dator och planerar inköp av råmaterial till påsar från någon annan, etc. Med kablar och satelliter knyts ekonomiska enheter samman över hela jorden i händelsekedjor utan gräns. Enorma mängder information skyfflas omkring utan mänskliga mellanhänder.
Vad har nu detta för betydelse för socialismen? Socialism betyder bland annat att man på ett rationellt sätt planerar samhällets resurser så att alla dess medlemmar får sina behov tillgodosedda (i stället för att låta privatvinst samt efterfrågan, som ju är beroende av betalningsförmåga, bestämma). Den alldagliga streckkod på varorna som vi knappast tänker på och tar för given är i själva verket ett av de tekniska påhitt som gör en socialistisk planekonomi möjlig (detta eftersom koden stödjer kapitalistisk planering, och socialismen växer som bekant ur kapitalismens mylla). Med streckkod som en byggbit skapas kunskapsbasen som underlättar att placera resurserna där de bör vara.
Glöm Sovjets femårsplaner och försöken att bygga socialistiska ekonomier i ofta fattiga och sönderslagna länder med enorm varuknapphet, outbildad befolkning och konstant krigshot. Det här handlar om något mycket annorlunda. Vi är på 2000-talet, glöm inte det. Den historiska ramen är helt annorlunda. Socialismen skapas ur det verkligt existerande samhället, inte ur fantasibilder eller historiska anakronismer.
”Staten ska inte bestämma vad jag skall köpa!” kvider månne en liberal. Nej, det av staten som finns kvar tills vidare bestämmer inte mer än vad den ändå måste bestämma inom ramarna för demokratin. Det finns varor och typer av konsumtion som medborgarna kommer att ha synpunkter på, detta även när staten tynat bort.
Miljö- och hälsokrav kommer att bli allt hårdare. Produktion som skapar växthusgaser eller ödelägger ändliga resurser kommer att begränsas på olika sätt: klimatskatter, förbud, ransonering. Å andra sidan kan lokalproduktion och nyttiga produkter som främjar ett hälsosamt liv premieras, även om det skulle medföra extrakostnader som får dagens företagsekonomer att grina illa. Men i övrigt finns det inga skäl att tala om hur folk ska konsumera. Det är här som socialismen hugger tag i den stagnerande liberalismen och faktiskt söker förverkliga dess goda tankar om möjligheterna för människor att utveckla sina olika förmågor. För att citera vad Karl Marx skrev i Den tyska ideologin (1846, postumt publicerad) om
... det kommunistiska samhället, där ingen har en bestämd avgränsad verksamhetskrets utan där var och en kan utbilda sig i den riktning som han önskar. Staten reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.
(Det där med "kritisk kritiker" var en känga åt tyska filosofer som Marx inte gillade.)
En intressant långsiktig effekt är att man kan få datoriserade nätverk som i och för sig planerar olika saker, men de kommer inte att ha något centrum där någon enskild politiskt icke ansvarig grupp kan kontrollera vad planeringen leder fram till. Demokratiskt utsedda organ med vidhängande tekniska experter kan förse nätverket med parametrar som talar om vad som är möjligt att göra, och så får beställarna hålla sig inom de ramarna, det är allt.
Detta påminner på sätt och vis om det tidlösa tillståndet i de neoklassiska nationalekonomernas perfekt konkurrens-modell där alla agerar men ingen regerar och alla obalanser omedelbart korrigeras. I dag gör vi redan grunden till detta när streckkoden på vår morotspåse får träda i aktion. Det bör dessutom vara möjligt att testköra planeringssystem i virtuella världar för att få en uppfattning om hur de kommer att fungera innan de sätts i skarp drift. Samhällsforskare har redan börjat använda online-spel som virtuella laboratorier. Jag har spekulerat tidigare om detta här, här, här och här.
Sätt in detta i en större historisk process: Marx förutsåg redan på 1840-talet att det varuöverflöd som industrialismen skapade skulle ge möjligheter till ett helt nytt samhälle. I dag har jordbruket blivit en minoritetsrörelse i de gamla industriländerna trots att vi inte äter mindre mat än tidigare. Industrialiseringen har vänts till avindustrialisering trots att det aldrig producerats så mycket industrivaror som nu, och det krävs allt aggressivare marknadsföring för att få folk att konsumera mera – det ser ut som den situation Marx tänkte på faktiskt har förverkligats. Vad finns kvar när jordbruk och industri kräver en bråkdel av samhällets mänskliga krafter? Det blir tjänstesamhället där vi tar hand om varandra. Är det ett folkstyrt tjänstesamhälle som är socialismen?
En demokratiskt beslutad rationell fördelning av produktion och konsumtion innebär att behovet av överbetalda direktörer minskar. Varför betala för tjänster som inte behövs? Det kommer att finnas gott om utrymme för folk med goda idéer för det allmänna bästa, men inte för intressen som bara vill öka kapitalet för kapitalökandets egen skull - och detta är det enda i den här processen som jag kan se skulle kunna leda till våldsamheter. Demokrati och rationell samhällsplanering efter behov måste uppfattas som ett dödligt hot av dessa små parasitära grupper - men inte av världsbefolkningens majoritet (som dock ännu inte till skillnad mot oss kan glädja sig åt ett kvävande varuöverflöd). Men så länge de små eliterna sitter vid maktens centrum får vi räkna med att de kommer att slå tillbaka desperat mot försök att ta ifrån dem deras privilegier.
Sammanfattningsvis kommer de enskilda individernas ekonomiska möjligheter (som kommer att utjämnas), i kombination med miljörestriktioner och övriga politiska beslut fattade i demokratisk ordning att vara den ram inom vilken vi fritt kan leva våra liv. Det blir en verklig frihetsrevolution. Som hjälp till det kommer de att ha datoriserade planeringssystem, och en viktig komponent i dessa är för närvarande streckkoden. Det kommer smartare lösningar framåt, utvecklingen skenar. Hur många år dröjer det innan kvantdatorn är här som ett fungerande hjälpmedel, ohyggligt mycket snabbare än dagens digitala burkar när det gäller parallella operationer (som när tusen personer samtidigt köper sin påse morötter)?
