lördag 10 januari 2015

Yttrandefrihet?

Den gamla politiskt vassa engelska gruppen The Clash gjorde en låt som heter Know your rights. Där räknas diverse rättigheter upp, bland annat friheten att tala ... så länge du inte är dum nog att utnyttja den.

Croneman skriver i DN om hur självcensuren kryper in, "Det har blivit svårare att vara modig och frispråkig". 

PEN-klubben, den internationella författarsammanslutningen, kom nyligen med en rapport om hur självcensuren kryper in bland skribenter även i länder där man antar att 'ordet är fritt'. Omnämns på Juan Coles blogg. Det handlar om verkan av övervakningsstaten i USA. Författare blir försiktigare.

På tal om USA och yttrandefrihet, så titta på Jinges blogg (den borde för övrigt byta namn i och med att Jinge härjar på annat håll). I det här inlägget citeras bland annat en USAmerikansk skribent som hävdar angående Charlie Hebdo:

If they had tried to publish their satirical newspaper on any American university campus over the last two decades it wouldn’t have lasted 30 seconds. Student and faculty groups would have accused them of hate speech. The administration would have cut financing and shut them down.
Överhuvud taget är man väl rätt glad i censur i USA. Finns Mark Twains böcker kvar i skolbiblioteken längre, exempelvis? Även andra böcker ryker när en konstig koalition av högerbigotter och pk-liberaler rensar ut olämplig litteratur.

Här är ett citat från bloggaren Sofia Lilly Jönsson på nättidskriften Evangelium (min kursivering):

Kritik som träffar målet möts oftare med tystnad än med fördömelse. Det gäller för normala förhållanden. Om jag inte träffar målet med min kritik så är jag mindre farlig och kan hållas upp som ett exempel på hur illvillig och dålig kritiken är. I en kapitalism där överlevnad bygger på att man lyckas att få pengar för det man gör är maktens tystnad mot sina kritiker ett vapen, det ska man komma ihåg – jag förminskar inte morden i Paris, men jag säger att ett effektivare sätt att hedra de döda satirikernas minne än att ta avstånd från terrorhandlingar är att stärka de levande satirikernas och kritikernas villkor.
(Här en uppföljning till föregående bloggpost, där Jönsson visar hur Svenska kyrkan inte gillar en kritisk bloggare.) Citatet visar på behovet av oberoende media som inte finansieras av kapitalintressen. Problemet med det är ju, som en marxist bör ha klart för sig, att kapitalisterna har en statsapparat som på olika sätt kan inskrida även mot fria media om läget hårdnar. - Och man kan ju inte befria sig från misstanken att det redan nu finns en kraftfull dirigering av media över hela världen. Tänk på den pågående vansinniga hetsen mot Ryssland och dess president, understött av förolämpningar av människor som har andra synpunkter.

Nu finns det ju ingen anledning att besvara varje konstigt påhitt, förolämpning eller knasteori som kastas efter en. Tror det var Sven Hedin som hävdade att om ett fyllo står på gatan och skriker ovett efter en stannar man inte för att diskutera med denne (detta gällde personliga påhopp på Hedin från Strindberg). Men när även vettiga frågor och kritik bemöts med tystnad är något fel. Då kan faktiskt hån som svar vara bättre, för då kan allmänheten åtminstone få reda på att det pågår någon sorts diskussion. Du vet: "Först tiger dom ihjäl oss, sedan hånar de oss ... och till slut har vi vunnit."

Det finns andra aspekter av detta. Men det får jag kanske återkomma till någon gång. Kan man inte generellt säga att klassamhälle inte är bra för yttrandefrihet - åtminstone när det gäller yttranden som 'kränker' de härskande?

Inga kommentarer: