fredag 29 december 2017

Volvo på kinesiska tåg

Intressant kanske? 8000 kinesisk-tillverkade Volvo-kärror har sänts med tåg till Gent i Belgien för vidare befordran. De nya 'sidenvägarna' går på räls kan man säga. Samtidigt hänger frågan i luften: vad händer med Volvo made in Sweden framöver?


SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI - del 2

Här kommer den andra delen av Ulf Modins artikel. Första delen finns här.

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI - del 2

Profitkvoten visar en fallande tendens, varför kapitalet söker efter nya marknader. Det är därför man ger sig på välfärdssektorn och i Sverige även skolorna, som har privatiseras. Vi får dock inte tillbaka den gamla välfärdsstaten utan resultatet blir negationens negation av denna.

Skolorna går tillbaka till det gamla gymnasiet och berikas med de frukter som utvecklingen har frambringat sedan 1970. Att behovsplanera en ekonomi och ett samhälle, där storbanker och storföretag är förstatligade eller befinner sig i samhällelig ägo och samtidigt lämna utrymme för en fri marknad och skapande människor är emellertid inte lätt. Man gör upp en plan i medvetande om att förutsättningarna kan rubbas, eftersom samhället är en dynamisk och bångstyrig organism, som har föga gemensamt med ett mekano.

En fungerande demokrati i både statliga, kommunala. församhälleligade, kooperativa och privata företag minskar det privata ägandets betydelse, vilket är nödvändigt för att produktionen skall kunna utvecklas. I privata företag bör dock ägaren ha sista ordet. Internet har ökat hastigheten i produktionen och samhället. Tempot blir så högt att ingen orkar arbeta åtta timmar om dagen i fem dagar. Sex timmars arbetsdag kan genast genomföras. Speciellt viktig är den för människor med fysiskt påfrestande arbete. Den har på sina håll prövats i Sverige med goda resultat, men stoppas ofta av marknadskrafternas beskyddare i stat och kommun. Åttatimmarsdagen är ett verk av kämpande mänskor och inte bestämd av någon gud. I dag är produktiviteten så oerhört mycket högre än för 100 år sedan.

Alla måste på något sätt vara indragna i den samhälleliga produktionen och/eller reproduktionen. Annars skapas ett parasitärt och vegeterande skikt. Ett sådant finns redan. Eftersom de utvecklade kapitalistiska länderna är så komplicerade utökas läroplikten med ett år. Någon ny mänska skapas knappast, men eftersom människor utvecklar olika egenskaper under skilda betingelser, kan man vänta sig att många negativa beteenden minskar. Vi måste beakta egennyttan, inte förneka den utan länka in den i banor som tjänar helheten. Det måste inses, att en god gärning utförs av de flesta lättare om man på något sätt har nytta av den själv. Om det ej respekteras, hamnar vi i en omöjlig moralisk situation.

I det goda samhället är människor beroende av varandra. Annars har vi nämligen en benägenhet att ta föga hänsyn. En av statens viktigaste uppgifter blir att planera trygghetsgarantier för medborgarna, samtidigt som mänskorna tillsammans beslutar om och verkställer mycket av det som i dag handhas av den statliga och kommunala byråkratin. Det nya samhället i den form vi föreställer oss det blir dock knappast det sista systemet i historien, ty det utvecklas vidare av sina inneboende motsättningar, tills mänskan inte längre kan bo på jorden. Då har hon förmodligen befolkat rymden, varför hennes historia torde existera så länge universum finns. Vad man kan ana är emellertid, att de samhälleliga omvälvningarna blir mindre våldsamma än på de antagonistiska klassamhällenas tid.

Två motsättningar i det goda samhället, vilka vi redan kan skönja, är för det första den mellan samhällsnyttan och egennyttan och för det andra motsättningen mellan plan och marknad, vilka, liksom konkurrensen, driver utvecklingen framåt. Någon planekonomi som rationellt utvecklas steg för steg är inte att tänka på, eftersom individens såväl som samhällets utveckling sker språngvis. Det beror på hjärnans sätt att fungera. Mänskan är en sociobiologisk varelse och hennes medvetande utvecklas ej steg för steg utan språngvis i ett samspel mellan en biologisk faktor och en social miljöfaktor. Hjärnan och samhället utvecklas på så sätt att vårt medvetande tar språng. Det var ett sådant kollektivt språng som västvärlden tog 1968. Ett samhälle består av mänskor i olika relationer till varandra. Vi får leva med att vara både rationella och irrationella, även om de finns som är mer rationella än andra. I ”realsocialismen” försökte ledningen förneka dialektiken, och vi såg resultatet. Någonting bör vi ha lärt av historien.

Det politiska systemet bygger på maktdelning samt allmän och lika rösträtt. Marx talade aldrig om att krossa kapitalismen utan om att upphäva den. Socialismen blir negationens negation av den statsmonopolitiska kapitalismen. Sovjetunionen var den totala negationen av kapitalismen och den liberala demokratin. Därför föll den. Marx ville inte skriva recept för morgondagens kök, men nu är hans morgondag både en möjlighet och en nödvändighet. Vi är tvungna att åtminstone diskutera ingredienserna, eftersom vi måste ha en klar uppfattning om vad vi kämpar för. Man kan inte vara mot någonting, såvida man inte har något alternativ.

Hur det politiska systemet kommer att se ut och strategin för det klarnar först under kampens gång. Något sådant kan bara utvecklas gemensamt av unga och gamla, eftersom de gamla har erfarenheten och de unga besitter kunskapen om det nya som rör sig i tiden. Den konfederation som skisseras kan ha framtiden för sig. Höger­ och vänsterkrafter (humanister) finns i alla partier. Därför spricker de. Dagens liberalism är en högerideologi, Högern är numera liberal. Den brukar kalla sig mitten. Edmund Burkes tänkande (den intelligenta konservatismen) kan inte längre brukas för att legitimera finanskapitalismen. Seriösa konservativa förenar sig med vänstern. Vi tänker globalt men handlar lokalt och gräver där vi står.

tisdag 26 december 2017

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI - del 1

För några år sedan publicerade jag en artikel (Den nya syntesen) av Ulf Modin, numera pensionär och bosatt i Finland. Jag minns att den orsakade vissa magplågor hos någon eller några personer på Clartés redaktion. Undrar om följande kommer att utlösa liknande reaktioner? Skall man behöva tala om (jo, för några som kanske tänker lite långsamt) att jag självfallet kan ha en eller annan kritisk fundering angående vissa av Ulfs tankar. Men om de inte offentliggörs kan man ju inte prata om dem, antar jag. - Hur som helst, diskussionen om vad vi skall ha i stället för en allt mer parasitär kapitalism blir allt mer akut, och Ulf har synpunkter på det. Artikeln är ganska lång, så jag har delat upp den i två avsnitt. Första kommer nedan, nästa om några dagar. Och nu ordet över till Ulf:

SOCIALISMEN – EN BLANDEKONOMI OCH EN EKONOMISK DEMOKRATI - del 1

Produktionen automatiseras allt mer. Människan träder in i vad den gamla kroppsarbetande klassen skulle kalla frihetens rike, där det manuella arbetet är mer eller mindre avskaffat och det abstrakta tänkandet riktgivande för produktionens och samhällets utveckling. Det intellektuella arbetet ersätter allt mer det manuella. Intelligentian blir det största och dominerande skiktet. På mycket lång sikt skymtar något slags Athén, där slavarbetet har ersatts av automatiserad produktion och robotar. Alternativet är barbariet. Kapitalismen kan ej längre utvecklas , därför att produktionsförhållandena inte längre motsvarar produktivkrafternas utveckling och produktionens allt mer samhälleliga karaktär. Profitkvotens fallande tendens, den av det ekonomiska systemet framtvingade överackumulationen av kapital (inte minst som följd av spekulation) gör det allt svårare att upprätthålla systemet. Kapitalets centralisation och koncentration samt den vetenskapliga och tekniska omvälvningen skapar kris. Den sistnämnda orsaken är en ytterligare och därtill ny orsak till att verkningarna av kapitalismens allmänna kris blir allt mer fruktansvärda. Denna omvälvning, som har givit ett första upphov till den nuvarande systemkrisen och symboliseras av Internet, gör det allt svårare för systemet att bestå. Kapitalismens allmänna kris, vilken förvärras ytterligare av de hejdlösa spekulationsvinsterna, får allt mer destruktiva följder också för dess ekonomiska vinnare. Härav kommer den nya sjukdomen affluensa.

I dagens EU, som är ett försök att lösa den nuvarande kapitalismens konflikter, förenas den europeiska jättestatens krafter med monopolens, och den liberala demokratin vingklipps. Annars kan det framväxande eurokapitalistiska systemet ej bestå. Monopolens intressen balanseras av EU­staten, som också lagstiftar och ombesörjer storkapitalets reproduktion, vilken finansieras av skattebetalarna. I denna finansoligarki manifesteras makten i sista hand av EUs centralbank. En hänsynslös vålds-­ och övervakningsapparat kommer att se till, att jättestatens allt mer utförliga bestämmelser efterlevs. De mindre språken, exempelvis de nordiska, och till sist förmodligen alla utom engelskan, läggs ned.

Kampen mellan lönarbete och monopolkapital går in i ett avgörande skede och blir en kamp även för vår nationella existens. I och med medlemskapet i EU har vi redan pantsatt vår nationella självbestämmanderätt. De som vill leva söker sig till dem som vill leva och de som dör till dem som dör. Partiväsendet rämnar och nya partier växer fram. När de bildades i början av 1900-­talet fyllde de gamla partierna en funktion som bärare av då existerande klassers talesmän. I dag har de alla vuxit in i statsapparaten och lever av dess pengar.

De strategiskt viktiga industrierna ställs under folkets kontroll. Beslutsprocessen i monopolen bryts upp på många självförvaltande enheter och allmänheten tvingar storföretagen att konkurrera genom sina valda organ. De ägs av de anställda och allmänheten via dess valda organ (fonder). Man kan även tänka sig statligt ägande i storföretag. Bankerna förvandlas från att ha varit människornas blodsugare till deras vänner. I synnerhet i banker och finansbolag bör staten ha ett avgörande inflytande. Viktigt är att de statliga och kommunala företag som tidigare tillhörde stat och kommun återgår till sina tidigare ägare eller övertas av folket, som kan äga dem via fonder. Å andra sidan kvarlever små banker som andelsbanker och sparbanker. De blir nödvändiga som en blåslampa i ändan på storbankerna.

Överallt i de länder där revolutionen segrar sörjer man för att de småsparare som förlorar sina pengar inte absolut utarmas. En stor del av kapitalet ägs ju redan av fonder. Skolan och sociallagstiftningen bibehålls och byggs ut. Universiteten skall vara autonoma bildningsenheter. I de folkägda företagen tillsätts den verkställande direktören av staten, men den demokratiskt valda styrelsen har vetorätt. Efter den hoppeligen lyckade revolutionen samlas representanter för folken i de nya socialistiska staterna till en konferens för att besluta om vad som skall ske med de transnationella monopolens fabriker och dotterbolag utanför deras ursprungliga gränser.

Vad som gäller är att skapa en maktbalans i ekonomin och i samhället i Montesquieus anda. De anställda skall veta att företaget är deras tack vare att de utövar direkt makt allt efter kunskaper och kvalifikationer. På stora arbetsplatser väljs ledningen av ett representantskap. Och ledningen skall ha makt. Direkta val skapar på stora arbetsplatser en ohållbar situation. Det visar erfarenheten. Vägledande bör vara en kombination av demokrati och effektivitet. Det medför en inbyggd motsättning som är nödvändig för framåtskridandet. I ett mänskligt samhälle förvisas marknadstänkandet till torget för försäljning av varor och tjänster vid jämnt byte. Arbetskraften blir allt mindre en vara, eftersom lönarbetet minskar i omfattning.. Det råder full sysselsättning. Privatföretag som arbetar under konkurrenstryck bör förbli privata, eftersom konkurrensen utvecklar teknik, vetenskap och tänkande. Detta gäller fram till dess den slår om i monopolkapitalism, då kapitalismen slår om i sin motsats och ruttnar.

Om företagen blir alltför stora tas de över av folkets fonder, och ägarna kompenseras för sitt förlorade företag. Man skall aldrig hindra en mänska från att starta eget. Visserligen förblir deras företag i regel små, men det finns driftiga människor som inte kan vara under någon och för dem är alternativet att arbeta i ett stort företag avskyvärd. Dessa mänskor kan emellertid vara nyttiga och i en del fall kan deras företag utvecklas till någonting stort. Visserligen är man i ett privatföretag utsugen, men det spelar ingen roll om lönen är densamma eller högre än i de samhällsägda företagen. I de nordiska länderna brukas jorden som familjejordbruk. De är mycket effektiva och bönderna individualister, som man bara skulle reta upp om man skulle försöka att tvinga in dem i kollektiv. Det fåtal gårdar som har flera anställda kan lämpligen ombildas till kooperativ. Slott och herresäten måste användas. Annars blir de ruiner och dör. De sköts antingen av de gamla ägarna eller i nödfall av stat och kommun. De utgör en viktig del av vårt kulturarv. Bäst vore det om de ägs av sina forna ägarsläkter, eftersom de av eget intresse sköter om dem bäst. Egennyttan blir då konstruktiv.

Kunskaperna om hur en ekonomi bör fungera är så stora, att den kan styras någorlunda av nationella regeringar och ett demokratiserat EU utgående från helhetens och inte av övernationella monopols diktat. Vägledande för staten blir en ekonomisk politik i Keynes anda. Staten får också en planerande roll, men de låsta femårsplaner som kännetecknade näringslivet i ”realsocialismen” tillhör historien. Staten för likaså en aktiv och planerande region­ och miljöpolitik. Annars fortsätter rovdriften på naturen.

En tänkbar modell för ett avancerat och mänskligt samhälle utarbetades under 1960-­talet av den polske ekonomen Brus. Hans decentraliserade modell har flere beslutsmodeller. Det centrala organet fattar direkta beslut om nationalinkomstens fördelning och investeringarnas allmänna inriktning, medan löpande ekonomiska beslut överlämnas till företagen och i sak grundas på lönsamhetskriterier. ”Den decentraliserade modellen iakttar den utmärkande principen för all planerad ekonomi, nämligen att den centrala planen och därmed totalperspektivet väger tyngst.” Besluten fattas av dem som skall verkställa dem. Den centrala planeringen utgår från av medborgarna dryftade behov. Behoven planeras. Bara företag med oligopolställning, monopol och karteller ställs under folkets direkta kontroll. Rena monopol är sällsynta. Ett sådant i historien är det brittiska Ostindiska kompaniet, där liberalerna Mill, far och son, arbetade. De privata och kooperativa företagen är beroende av konkurrensen på marknaden och den keynesianska politik som bedrivs av staten..

För att systemet skall kunna fungera krävs ett bildat folk. Det europeiska samarbetet fortsätter. De svårigheter som mänskan nu står inför kräver att FN får en starkare roll. Detsamma gäller ett demokratiserat EU. Däremot minskar näringsfriheten, valfriheten, marknadens, varans och individens frihet. Helhetens krav är viktigare än delens. Vi får ett reglerat och planerat näringsliv. Annars går jorden och människan under. Frihet är insedd nödvändighet. Hegel skrev att ”Freiheit ist Einsicht in die Notwendigkeit.” (Frihet är insikt om vad som är nödvändigt /att göra/). Marx och Engels övertog Hegels frihetsbegrepp. Exempel på hur individens frihet och näringsfriheten måste begränsas blir exempelvis förbudet av plastkassar, som är ett stort miljöproblem. De ersätts av nät-­ och papperskassar. Källsorteringen fortsätter och matavfallet går till grisfarmerna.

Vidare förbjuds pornografi samtidigt som kärleksskildringarna i litteratur och på film skördar nya lagrar. Man är inte pryd därför att man inte godkänner pornografi utan bejakar humanismen. I DDR gjordes vackra kärleksfilmer, samtidigt som pornografin var förbjuden. Allting som dras ut till sin spets slår om i sin motsats. För mycket och för litet skämmer allt.

torsdag 21 december 2017

Släktskapens betydelse

Saxat från Sveriges radios hemsida:

Släktskap långt tillbaka i tiden kan påverka om en person i Sverige skaffar sig en universitetsutbildning eller inte.
Har du svårt att hålla igång samtalet med alla släktingar under julhelgen? Då kanske ni kan prata om vilka yrken som era gammelmor- eller farföräldrar hade.
Enligt en ny studie från Stockholms universitet påverkar nämligen det yrke som en person hade på 1800-talet, chanserna för att deras barnbarnsbarn i dag skaffat sig en universitetsutbildning.
Forskarna bakom studien tittade på församlingsböcker i Skellefteå från mitten av 1800-talet, och sedan jämfört det med släktingarna som lever idag.
Resultatet visade att det var tio procent fler barnbarnsbarn som hade en universitetsutbildning om förfädern hade ett yrke med hög status, som exempelvis statstjänsteman eller lärare.

 Jaha, då kollar vi:

Farfarsfar 1847-1931: Torpare, något vid järnvägen, tegelarbetare
Farmorsfar 1852-1913: Kakelarbetare
Morfarsfar 1850-1900: Något vid järnverk i Bergslagen, värvad soldat, gårdskarl i Stockholm
Mormorsfar 1840-1897: Lite oklart vad han gjorde, men jag har sett beteckningen 'bromsare', alltså vid järnvägen.

Jaha, med den bakgrunden är det väl inte så konstigt att man inte kan titulera sig professor emeritus eller något annat fint! Fast jag har ju läst en del på högskolor i alla fall!

tisdag 19 december 2017

Positivt?






Gratisbladet Mitt i Södermalm kom i brevlådan tidigare idag. Våldet ökar - och blir grövre.

Jojo, det låter ju tråkigt, men i artikeln får vi åtminstone en positiv aspekt: nu behöver inte läkarna åka till Sydafrika (som ju har en massa grov brottslighet) för att träna sig på att ta hand om skottskador. Lämpliga träningsobjekt kommer nu in till de svenska sjukhusen i så stor omfattning att träningen kan ske här i Sverige. 17 dödade i Stockholm i år, 54 skadade.

Det finns en massa människor som inte borde vara i Sverige.

måndag 18 december 2017

Sverige inte byggt för kriminalitet: Lästips och funderingar

En kille som heter Malcolm Kyeyune har på senaste tiden orsakat upprördhet i vissa kretsar (jag höll på att skriva 'vita kretsar', en så kallad freudiansk felskrivning). Nu vill jag rekommendera hans senaste bloggpost. Den handlar om att Sverige inte är byggt för kriminalitet av den typ som nu somliga (tja, låt oss kalla dem 'missriktat välviljande vita kretsar) i massomfattning tar in till Sverige utan att inse konsekvenserna. Läs själv!


Kommer den så kallade diskursen vända om några år? I stället för "även svenska män gör" vad det nu är för otrevligheter det gäller kanske vi kan tjonga till med "även utländska män gör" ...! Det första argumentet i sig är egendomligt: när svenska män bär sig illa åt i Sverige räcker det väl, inte måste utlänningar tas in för att göra samma sak? Är det för att uppnå någon sorts balans?

Snatteri är inte lika med mord.  Smärre ofredanden är inte samma sak som grova våldtäkter. Det är lätt att inse ... tror man. För somliga är det inte lätt. Eller att de inte vill fatta. Fatta att driver man vissa saker för långt finns det snart inget rättssamhälle kvar.


Rubrik i Svenskan idag:

En av 20 nyanlända i jobb efter etableringsperiod

I tryckta upplagan är det lite klarare:

En av 20 nyanlända i arbete två år efter uppehållstillstånd. 

Vidare får man veta att:

Bara i subventionerade jobb har andelen sysselsatta nyanlända ökat.
Är det någon som tror att detta är hållbart, att detta på sikt skall 'rädda' pensioner och ersätta bortpensionerade svenskar?

Ibland undrar jag också vad som händer om, eller snarare när, nästa stora ekonomiska kris bryter ut och tusentals svenskar som arbetar utomlands (i Norge exempelvis) måste åka hem. Här står de nu utan arbete, bostad ... . Blir det ett solidariskt svenskt mottagande av landsmän med problem och klar identifikation, eller blir det kalla handen och en vass armbåge?

tisdag 12 december 2017

Glädje med Sveriges historia

(Texten uppdaterad 13/12 2017)

Alf Henrikssons Svensk historia kom ut första gången 1963. Jag har en senare utgåva, med trevliga teckningar av Björn Berg, från 1990.

I slutkapitlet diskuteras historieskrivning, och den sista meningen lyder som följer:

Ehuru nationen nu är i färd med att söka lära sig tänka globalt och minnet av slaget vid Lützen högtidlighålls endast på bakelserna med hjältekonungens bild i Göteborg, är det sålunda alltjämt glädje med Sveriges historia.

Det var för över femtio år sedan gamle 'H' skrev detta. Låt oss loda lite djupare i historiens brunn. Där hittar vi Esaias Tegnérs dikt 'Svea' från 1811, med den berömda raden om Finlands indirekta återerövring:

Gråt, Svea, vad du mist, men skydda, vad du äger!
Från Sundets rika strand längst upp till fjällhög nord,
där lappen flyttar kring sin frihet och sin hjord,
vad skogbekrönta berg, vad fält, med skördar prydda!
O, älska vi vårt land, nog ha vi land att skydda.
Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt,
låt skörden blomstra opp i dina skogars natt.
Led flodens böljor kring som tamda undersåter,
och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!

Är detta helt inaktuellt, eller är det tankar som med viss justering kan återanvändas även i vår tid?

Tänk om den aktuella uppgiften är att 'inom Sveriges gräns erövra Sverige åter!' Att åtminstone skydda vad vi äger medan vi kan fälla en tår över det som gått förlorat (nämligen ett land som en kort period var på topp inom industri, vetenskap, kultur, men som nu mer verkar symboliseras av tiggaren utanför den närmsta matbutiken och ligister som kastar bomber). Det är inga naturlagar som är ute och stökar till det för oss, det är mänskliga beslut och inte gudsord, och därmed kan de ändras. Det gäller att vi slutar backa för lipsillar som påstår att folk utifrån kan känna sig "exkluderade" om vi faktiskt framhåller en massa goda, positiva, progressiva sidor i det här landet, att vi har en historia som ibland är riktigt bra. Om Sveriges förflutna är 'barbari' som vissa fåkunniga politiker påstår så gäller det alla andra folk och länder också. Inget folk/land har startat som högkultur.

Man kanske till och med vågar hävda att Mått-Johansson var en fan så mycket viktigare person än den där Zlatan! För att inte tala om Olaus Magnus, Rudbeck, Linné, Celsius, Berzelius, Montelius, Bremer, Berwald, Lind & Nilsson (Jenny &Christina), Lagerlöf, Strindberg, Scheele, Bellman och mängder av mer eller mindre kända svenskar/svenskor som gjort viktiga insatser på många områden. Göteborgskillarna i The Spotnicks var Sveriges första elektrifierade musikexport, och det var så länge sedan så det bör väl betraktas som historia vid det här laget.

Om man klämmer i med ...

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden ...

... så behöver det alltså inte betyda våldsdåd och härjningar i främmande länder. Minnena kan styras över till den välfärdsstat som sågs som något märkligt och progressivt världen över, och hårda frågor kan ställas till dem som river ner den - fullt medvetet eller av ren dumhet. "Varför gör ni detta? Till vems fördel?" Genom att ställa sådana frågor kan vi, som gamle Henriksson skrev, finna att det är "alltjämt glädje med Sveriges historia".

Illa läge, men kanske ändå går att reparera?

söndag 10 december 2017

Nästan som Grönköpings veckoblad

Följande saxade jag ur morgonens Svenska Dagblad:

Furulundsskolan i Mariannelund har inte tillräckligt med eluttag. Eleverna, som dagligen behöver ladda sina mobiler, datorer och surfplattor, har slagit larm om att det borde finnas fler.
– Man kan inte använda sina telefoner eller Ipads och då har man inget att göra, säger eleven Gentiana Voca till Sverige Radio Jönköping.
Skolans rektor håller med eleverna och planerar att installera fler laddningsmöjligheter på skolan.

Man behöver nog inte skruva så mycket till på den där notisen för att den skulle platsa i Grönköpings veckoblad.

"Inget att göra." - Varför inte ägna plötsligt uppkommen fri tid på grund av elbrist till lärdom när man nu råkar befinna sig i en skola?

Eller gå ut på bygden och göra lite hyss? Mariannelund ligger väl i de trakter där Emil i Lönneberga härjade på sin tid! Bränn lite bilar eller något i den stilen.

Och ladda hemma och låta föräldrarna betala elräkningen?

En originell spindel som inte har något med den här bloggposten att göra, förutom att den befinner sig just här!

lördag 9 december 2017

1180 drönare




En snubbe med dator styr hela den här svärmen! Och ändå ligger väl bara den här teknologin i sin linda ännu!

onsdag 6 december 2017

Nydahls nya

Den här boken har jag nyligen läst. Thomas Nydahl Ett huvud är mer än fyrahundra struphuvuden. Anteckningar och dagböcker från Östersjökusten. Occident förlag, 2017.

ETT HUVUD ÄR MER ÄN FYRAHUNDRA STRUPHUVUDEN. NY BOK I NOVEMBER

Det finns författare vars alster vräks upp pallvis i varuhusen. Och så finns det de mer diskreta, som varken märks vad det gäller volymen pallar eller recensioner i tidningarna. Till den senare gruppen räknas utan tvekan Thomas Nydahl, skåning och skrivare. Han tillhör den gruppen som inte ger upp utan försöker ge ut på eget förlag och med läsarstöd. Eftersom han inte smickrar läsarna kan detta bli besvärligt, särskilt om en del folk får för sig att han är 'deras' man och sedan blir besvikna. Från förordet i hans nya bok:

I vanlig ordning skriver jag som en fri man och låter mig inte hindras av tidens politiska korrekthet och krav på självcensur och blundandet för det som kräver något av oss. Jag förvandlar ord som "utmaning" till vad det verkligen handlar om: stora och djupa problem och kriser i Sverige och västerlandet. Men jag skyr dogmer och slagord lika mycket som jag skyr lögner och eufemismer. Mitt språk är inte propagandistens. Mitt språk är det oroliga hjärtats. Mitt språk söker inga anhängare, det söker läsare med liknande oro och intressen.

Nydahls senaste bok syns med såväl fram- som baksida ovan. Notera det snygga fotoarbetet av Astrid Nydahl också. Bilden är hämtad från hans nuvarande blogg. Dit bör man vända sig om man vill ha ett exemplar. Denna blogg är under avslutning, så efter nyår blir adressen en annan, nämligen Nydahls kustvandringar.  Han brukar kasta av sig den gamla rocken då och då och sätta på en ny - fast den nya kanske ändå inte är så olik den nya. Och det är ju faktiskt som så den nya bloggen presenteras:

Mina kustvandringar har egentligen inget annat syfte än att jag vill slippa undan det postmoderna helvetet. Vill ni följa mig på dessa nygamla vandringar är ni hjärtligt välkomna.
"Nygamla" alltså. -  Att "slippa undan" kan ses som en nyckelfras. Att slippa undan den obehagliga massan med alla struphuvuden men inte så mycket huvud, dessutom motvilja/avsky för islam, kommunism, fascism, konsumism och folk som bär sig illa åt. (Min fundering: Om det är någon rörelse som kan vrida om näsan på islam, fascism, konsumism och odågor i största allmänhet torde det vara kommunismen, så jag förstår inte riktigt hur Nydahl tänker, om han tänker framåt. Misstänker att han bara tänker bakåt hela tiden, och då blir det ju obegripligt vad 2000-talets kommunism kan göra.)

När omvärlden utan hänsyn trampar på våra tår och plågar våra trumhinnor med skränande struphuvuden utan huvuden är det svårt att slippa undan. Bland en del kristna i USA talar man om "the Benedict option", det kanske kan översättas som 'det benediktinska alternativet'. Under ledning av Benediktus drog sig kristna tillbaka från den otrevliga stora världen och bildade sina egna samfund, kloster där man kunde bevara den egna identiteten. Benediktinerrörelsen startade år 529 i Italien och fick på sikt betydelse för den västerländska kulturens överlevnad och utveckling.

Några sådana djuplodande alternativ ritar inte Nydahl upp. Eller om det handlar om en sorts själslig exil där man är kvar i den stora världen men ändå försöker hålla den på avstånd och betraktar den utifrån. Han gör sina vandringar längs Hanöbuktens stränder när hälsan inte sätter stopp för det, gör längre turer inom och utom riket, alternativt reser i tanken genom att läsa gamla och nya författare från olika håll, observerar och skriver. Nu blir det drygt 170 sidor med ofta ganska korta texter. Nydahl frågar:

Vad är det som pågår i våra liv denna höst? En sådan fråga kan bara var och en av oss besvara individuellt. Jag försöker göra det personligt men allmängiltigt i denna bok. Det jag syftar på är det individuella. Men allt det vi delar av villkor och skeenden är kanske ännu viktigare, eftersom det blir bestämmande för oss. Ingen slipper undan omständigheterna!
Blir man som läsare klokare? - Det beror kanske på om läsaren kan koppla sina tankar till Nydahls framställning, hitta ställen där man antingen hittar har en gemensam grund och glatt håller med, eller ställen där man vill protestera och argumentera. Gör man det kanske man är kvalificerad för en liten cell i Nydahls virtuella klosterorden. Eller inte.

Idag hurrar vi för Finland


Idag får vi hurra för hundraårsdagen av Finlands självständighetsförklaring (var det inte Stalin som undertecknade den för Rådsrysslands räkning förresten?)!

På bilden är också en jubilar: Karolina Asplund, född Åkerlund. Gissningsvis är bilden tagen 1920 när hon fyllde åttio år. Antingen är det i hemstaden Åbo, eller i Helsingfors, antar jag. Det är min mormors mor. Grovt räknat borde en åttondel av mina anor vara finnar. Då som medborgare i Republiken Finland, som ryske tsarens undersåtar 1809-1917, eller som svenske konungens undersåtar i den östra rikshalvan före 1809. Vanligast förekom de i trakten omkring Åbo, och i Österbotten, och gissningsvis talade de svenska. (Hrm, "talade svenska", härmed avses att de talade östsvenska dialekter, inte att de 'bröt på finska' som en del påstår.)

En del svenskar ser/har sett Finland över axeln. Det är dumt.

tisdag 5 december 2017

Så kallat understatement = underdrift

Av någon anledning kände jag att en groda kunde vara lämplig illustration till detta inlägg
Som bekant har Nya Karolinska Sjukhuset i Solna vissa problem, om man uttrycker det försiktigt. SvD skriver att det blir vattensamlingar på golven i merparten av sjukhusets 550 nya patientbadrum. Vattnet rinner inte ut genom avloppet som väl var tänkt, utan snarare bort från avloppet. 'Bakfall' är den tekniska termen för detta. I utrymmen med sjuka människor och hot om smittspridning kan det inte tolereras. Jag antar att många bakterier skulle gilla pölar med ljummet vatten på badrumsgolven. Jag antar också att när badrummen renoveras så är anslutna patientrum också utslagna. Det går knappast att ha sjuka människor där. Byggjobbare springer ut och in i rök och damm, det väsnas med maskiner, golv rivs upp och gjuts om, plattor läggs - det låter som flerveckorsjobb för varje badrum.

Ansvarig byggare är några figurer som heter Skanska Healthcare AB. Låter som en avläggare av gamla Skånska Cementgjuteriet. Hur som helst, tillfrågad om denna märkliga situation säger vd:n för denna firma:

Uppenbarligen finns det en svaghet i det vi har lämnat över.
Jo, det är ju inte svårt att hålla med om det. En svaghet ... suck.

Östanvinden starkare än västanvinden (?)

I föregående inlägg citerade jag Kommunistiska Manifestet och noterade en historisk ironi när det är Österns nya självsäkra härskare som kommer dånande på de nya Sidenvägarna i riktning västerut, medan den gamla Västerns borgarstater står där förvirrade och osäkra. Men det fanns föregångare till Manifestet.  I slutet av 1847 var Friedrich Engels klar med en sorts kommunistisk 'katekes' (alltså frågor med vidhängande svar). Den svenska versionen kallas Kommunismens grundsatser. Därifrån följer nedanstående klipp.

Fråga 11: Vilka blev de närmast liggande följderna av den industriella revolutionen och av klyvningen av samhället i bourgeoisie och proletärer?

Svar: För det första blev, som en följd av de allt billigare priserna på de maskintillverkade industrivarorna, det gamla manufaktursystemet eller den av handarbete beroende industrin helt ödelagd i all världens länder. Alla halvbarbariska länder som hittills varit mer eller mindre ovetande om den historiska utvecklingen, och vars industri hittills vilat på manufakturen blev härigenom med våld ryckta ur slutskedet av sin egen utveckling. De köpte engelsmännens billigare varor och lät sina egna manufakturarbetare gå under. Så har länder t.ex. Indien, som sedan årtusenden inte har gjort något som helst framsteg, så småningom revolutionerats, och t.o.m. Kina går nu mot en revolution. Det har gått dithän att en maskin som idag konstrueras i England inom ett år försätter en miljon arbetare i Kina utan arbete och därmed utan möjlighet att försörja sig. På detta sätt har storindustrin satt all jordens folk i förbindelse med varandra, den har krossat alla små lokala marknader och i stället skapat en världsmarknad. Överallt har den förberett civilisation och framsteg och det har gått så långt att allt som sker i de civiliserade länderna måste återverka på alla andra länder. Så att om arbetaren i England eller Frankrike befriar sig idag, måste detta dra med sig revolutioner i alla andra länder, som förr eller senare gör arbetarna fria där.
Att Indien inte gjort några framsteg på tusentals år verkar tveksamt. År 1847 var väl kunskaperna om Indiens äldre historia inte så goda. (Och det är nog samma sak ännu: högkulturerna runt östra Medelhavet och Persiska viken har mycket äldre skriftliga urkunder än vad Indien kan visa upp, så den indiska historien är delvis ganska dunkel.) Att Engels skulle ha fått för sig att Kina, med sina tekniska framsteg av typ papper, siden, krut och kompass skulle ha varit stillastående under årtusenden tvivlar jag på.

Vi tar en mening från Engels och ändrar en smula:

Överallt har den [storindustrin] förberett civilisation och framsteg och det har gått så långt att allt som sker i [Kina] måste återverka på alla andra länder.

Detta kan ses som ekonomiska, kulturella och politiska återverkningar, alltså genom hela samhället från den produktiva basen och upp till överbyggnaden. Billig produktion, allt högre teknisk nivå på produktionsapparaten (kineserna satsar hårt på robotar), vetenskaplig och kulturell påverkan - allt detta blir en offensiv som blir svår att motstå, eller som somliga inte ens vill försöka stå emot. En stat som kan agera världsomfattande med billiga leksaker, avancerad astronomisk forskning, lån till förmånliga villkor och en attityd av 'icke-inblandning' har starka argument. Och skulle det krångla till sig finns Folkets befrielsearmé i bakgrunden ...

Juniorchefen möter Bossen: 





Ibland kan påverkan se ganska udda ut. Ryssland och Ukraina har som bekant inte så värst bra relationer på officiellt nivå. Men Kina och Ukraina dyker ofta upp som glada vänner i Xinhuas twitterflöde. Och Ryssland och Kina har ett allt tätare samarbete. Vad blir resultatet av detta? Att NATO drar igång ett storkrig i Ukraina för att slå både mot Ryssland och Kina? Eller att kombinerat ryskt-kinesiskt tryck kan göra att det inte blir krig?





 - Men det var en sidofundering, åter till huvudspåret:

Och där har vi utsagan att:

... en maskin som idag konstrueras i England inom ett år försätter en miljon arbetare i Kina utan arbete och därmed utan möjlighet att försörja sig.

År 1847 bör det ha rört sig om hopspikade enkla maskiner för textilindustrin. När Marx samlade ihop material till första bandet av Kapitalet kunde han citera följande (kursiveringen är min):

Världshistorien kan knappast uppvisa något förfärligare skådespel än de engelska handbomullsvävarnas gradvisa undergång, som sträckte sig över fyra decennier och slutligen beseglades 1838. Många av dem svalt ihjäl, medan andra länge halvsvalt med sina familjer på en inkomst av 2½ pence om dagen.[578*] Det engelska bomullsmaskineriet fick däremot akuta följder i Ostindien, vars generalguvernör år 1834-35 kunde konstatera: "Eländet har knappast något motstycke i handelns historia. Bomullsvävarnas knotor ligger och vitnar på Indiens slätter." Då maskinerna sände dessa vävare in i evigheten,[578a*] gällde det förstås bara lidanden "av tillfällig natur". För övrigt är maskinteknikens "tillfälliga" verkan av permanent natur, eftersom den ständigt tränger in på nya produktionsområden.

Alltså: den tekniska utvecklingen slog ut hantverkarna först i hemlandet, sedan i kolonierna. Vad händer i vår tid? - Den tekniska utvecklingen har sannerligen inte avstannat, men om vi ser hur kineserna agerar kan det bli skillnader. De verkar åtminstone officiellt utgå från ett upplägg där båda parter är vinnare. Kinesiskt kapital strömmar in i gamla industriländer och nya utvecklingsländer (en cyniker kan ju tro att kineserna vill köpa riktiga tillgångar för sina dollarreserver innan dollarn kraschar) och med investeringarna följer politiskt inflytande och good will (ibland, det har ju hänt att alltför påstridiga kinesiska företagare har retat upp lokala arbetare och blivit ihjälslagna - tror det var i Zambia - men det är knappast huvudregeln). 

Nya investeringar kan betyda nya arbetsplatser, lägre arbetslöshet, prestige för lokala politiker, högre privata och offentliga inkomster, bättre skolor, infrastruktur, hälsovård, etc. etc. Arbetar kineserna enligt den linjen i Makedonien och Tanzania, Bolivia eller någon nedgången småstad i USA, kan de lugnt ta hem vinsterna samtidigt som de på andra sidan känner sig nöjda - 'win win'. Vad kan Västerlandet göra? - Bomber, ekonomisk krigföring, försöka lägga krokben i största allmänhet  ... men inte göra så mycket produktivt som tål en granskning i dagsljus.

Det gamla slagordet "Östanvinden är starkare än västanvinden" tycks ännu vara giltigt, fast på ett sätt som gamle ordföranden Mao nog inte tänkte sig.

lördag 2 december 2017

Historisk ironi

I Kommunistiska Manifestet skrev Marx:

Bourgeoisin rycker genom den snabba förbättringen av alla produktionsinstrument, genom de oändligt förbättrade kommunikationerna alla, även de mest barbariska nationer in i civilisationen. De billiga varupriserna är det tunga artilleri, med vilket den skjuter ner alla kinesiska murar och varmed den tvingar barbarernas hårdnackade främlingshat att kapitulera. 
Nu rullas de nya kinesiska 'sidenvägarna' ut över världen. Det är de västerländska 'barbarernas' tur att darra, inte bara inför låga kinesiska varupriser utan för en makt som utmärker sig på allt fler områden inom högteknologi. Världen vänds upp och ner i en enorm historisk ironisk släng.

Kanske den kinesiska offensiven har annan påverkan också? Manifestet fortsätter ovanstående citat så här:

Den tvingar alla nationer att tillägna sig bourgeoisins produktionssätt, om de inte vill gå under; den tvingar dem att hos sig själva införa den så kallade civilisationen, d v s att bli bourgeoisi. Med ett ord: bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte.

Om vi tänker enligt samma linjer så är frågan hur mycket den kinesiska ekonomiska ångvälten kommer att platta till omvärlden, hur mycket kinesisk civilisation kommer att omvandla det här klotet. 'Mittens rike', som sagt.

torsdag 30 november 2017

Lästips om finska vinterkriget

Lästips om finska vinterkriget som startade 30/11 1939. Det är två debattinlägg med intressanta uppslag.

Först det första, och sedan det andra.





onsdag 29 november 2017

Stenhård nyhetsbevakning!


Tur att vi har vakna pressmurvlar som i alla lägen gräver upp de mest väsentliga, rörande och upprörande nyheterna i dagens oroliga värld. (Det enda som jag tycker är lite konstigt är att de inte på något sätt fått in Putin i sammanhanget - tänk dig själv rubriken: "Kikki till sjukhus sedan Putin hackat hennes fot!")


tisdag 28 november 2017

Rubrik och avslutning

Rubrik i ekonomidelen, dagens Svenskan:

Per Lindwall: Billiga hyresrätter - tyvärr en hallucination

Därpå följer en beskrivning av hur ruskigt låga vinstnivåer för fastighetsbolag gör att det inte går att fixa billiga hyreslägenheter, "det avkastningskrav som en professionell fastighetsägare har på sitt eget kapital" är i vägen.

Och så avslutningen:

Tyvärr krävs det nog - hemska tanke - subventioner för att få fram billiga hyresrätter.
Hemsk tanke? - Kanske snarare realistisk tanke. Om vinstkrav är i vägen så är det väl bara att fösa vinstkrävarna ur vägen. För vad är viktigast: vinstkrav, eller att folk har tak över huvudet till överkomliga kostnader?

måndag 27 november 2017

Stigberoende

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid, även om han är något helt annat än kommunist. Jag ser också en möjlig (men inte garanterad) framtid, men inte med samma argument. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde 
Femte
Sjätte
Sjunde

Om man skall ha två tankar i huvudet samtidigt gäller det att hitta någon sorts jämnvikt!


Ett problem (eller fördel ibland) i samhällsbygge är stigberoende. Det innebär att en framtida utveckling beror av tidigare beslut, exempelvis investeringar. Bygger du en väg, järnväg eller fabrik kan det styra hur transporter och produktion organiseras under lång tid framåt. När anläggningarna väl finns är de inte så lätta att flytta på. Man bygger sig fast i strukturer som inte är så lätta att ändra, och med det hänger ett tänkande som inte heller ändrar sig så lätt (vilket kan förklara politikernas och fackens vilsenhet inför samtidens snabba förändringar i det ekonomiska landskapet). Strukturen kan ge stabilitet och trygghet, men börjar den fungera dåligt  blir det skadeverkningar, osäkerhet och otrygghet.

Beroende av hur man tolkar Marx' samhällsmodell så finns där ett tydligt drag av teknisk determinism. Det är ungefär samma tankar som Marshall McLuhan förde fram i början av 1960-talet: den industriella serieproduktionen som började med boktryckeri i slutet av 1400-talet medförde också en sorts seriellt tänkande - men så kom elektroniken och vände upp och ned på produktion, tänkande och samhälle. Det är där vi är nu.

Marx själv formulerade det som att "handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister". Men hur många ångdrivna kvarnar finns det numera?  Förmodligen är det ofta elmotorer som håller hjulen igång. Det betyder ju en stor fördel när det gäller att bygga en kvarn, eller vilken fabrik eller verkstad som helst: för hundra år sedan måste ångmaskinen finnas på samma plats som den utrustning den drev. Kraften överfördes med transmissionsremmar från ångmaskinen. Nu fås kraften 'ur ett hål i väggen'.

Det ångdrivna samhället försvann, men kapitalismen finns kvar. Betyder det att Marx missade något, att stigberoende inte finns, eller vad? - Nej, han skriver ju uttryckligen att förändringar sker i samhällets produktiva bas, och det slår igenom i hela samhället. Teknik och tänkande ändras. Men det orsakar störningar och kamp.

Ta detaljhandeln exempelvis. Den har i stort byggt på butiker där man går in och tittar på varorna och handlar. Postorder är ju en gammal inarbetad gren för distansköp, men det krävdes en omvälvning inom elektroniken för att den skulle växa till ordentligt. Men då börjar det hända saker:
Detaljhandeln befinner sig mitt i en enorm förändringsprocess. I USA har begreppet köpcentrumdöd blivit verklighet, den växande e-handeln pekas ut som en anledning.

Det ser annorlunda ut i Sverige, men all tillväxt i handeln sker numera i digitala kanaler. Samtidigt innebär digitaliseringen att priser pressas och även företagens marginaler. Handlare med fysiska butiker har haft all anledning att fundera över sina butiksytor i förhållande till framtida förväntade försäljning. (Svenska Dagbladet 27/11 2017)
Slutsats: butiken är inte så självklar längre. Sökande, beskådande och beställande av varor sker via hemdatorn. Den gamla upptrampade stigen blir glesare trafikerad till förmån för nya stigar. Förhoppningsvis kvalificerad butikspersonal ersätts i stor omfattning av lågbetalda lagerarbetare (som redan nu alltmer ersätts av robotar). Frågan är vad stigberoende av e-handel kan ha för återverkningar längre fram, exempelvis om nätet totalkraschar. Å andra sidan passar ju e-handel väl in i ett planeringssystem ungefär som jag skissade lite på här för flera år sedan.

Hela välfärdssamhället kan sägas vara 'stigberoende' i och  med att fasta strukturer byggts upp för att hantera välfärden, vård, skola, omsorg, pensioner etc. Problemet kan vara att strukturerna inte är tidsoberoende. De hänger på att en stadig produktivitetsutveckling hela tiden kan höja standarden. De hänger också på att kapitalägarna finner det lämpligt att dela med sig av produktionens överflöd. När tillväxten saktar av och överklassens girighet och okänslighet tilltar hotas hela samhällsstrukturen. Det politiska uttrycket för det är när det blir kris och politikerna predikar 'sparsamhet' och hugger bort mer och mer av den överenskomna välfärden. Samhällskontraktet upplöses - det kan ge en öppning för att gå från en stig till en annan.

En del av dessa insikter har trängt in även i Svenskans ekonomidel 27/11. En artikel listar ett antal förhållanden som lett till den enorma tillväxten under några hundra år, och drar slutsatsen att detta var engångsinjektioner som knappast kommer att upprepas.
Det var ett begränsat antal engångshändelser som låg bakom mycket av välståndsboomen sedan industrialiseringen. Flertalet av dessa landvinningar är nu tagna. Det innebär enligt nationalekonomen Robert Gordon att de flesta i Västvärlden kanske får nöja sig med närmare noll procents välståndsökning framöver. Det skulle vara förödande för pensioner, statsbudgetar och börskurser.
Bland dessa sporrande engångsinjektioner kan nämnas höjd utbildningsnivå, folk flyttar från låg- till högproduktiva näringsgrenar, kvinnorna kommer ut på den öppna arbetsmarknaden, vissa radikala tekniska genombrott, urbanisering, transporter och kreditväsende. Jag skulle nog lägga till bättre hälsa, krig och plundring av kolonierna som pådrivande faktorer.

I tillägg till att ovanstående ”engångsvinster” har vi en mycket stor motvind i form av ökad ojämlikhet. I USA har de nedre 99 procenten av inkomstpyramiden fått en välståndsökning som är 0,5 procentenheter lägre än snittet eftersom så oerhört mycket gått till den översta procenten.
(Sidoanmärkning: jag lyssnade till en 'invandringskritisk' radio-podd häromdagen. Där var det någon som hävdade att vi svenskar måste arbeta hela vårt liv och betala in till pensionerna, men när vi väl är där vid pensionsdags kommer det inte att finnas någon pension att få ut. Den har gått åt för att underhålla folk utifrån som enligt vad som sas tidigare skulle just rädda våra pensioner. Det kan delvis stämma, men jag misstänker att den stora förskingraren av pensionsfonderna är den gamla vanliga svenska staten med dess gamla vanliga kapitalistklass.)

Men vad gör den översta procenten med jättevinsterna? Utbytet av nya investeringar i realkapital sjunker och därmed hamnar de stora insatserna i spekulationsekonomin hellre än i trista fabriker. Och så visar 'enprocentarna' sin makt genom att försöka sno till sig ännu mer de fonder som finns, exempelvis för pensioner. Den progressiva kapitalistklassen är inte progressiv längre.
.
Skribenten drar inga slutsatser om nuvarande samhällssystems överlevnadsmöjligheter eller existensberättigande, men det kan ju andra göra. För att komma över till en stig som gynnar de 99 procenten måste enprocentarna fås att flytta på sig, frivilligt eller ej. Att vara kvar på nuvarande stig ser väldigt mycket ut som alternativet 'barbari' i valet mellan barbari eller socialism.

söndag 26 november 2017

Gästinlägg: Novemberdag femtio år senare

Här kommer ett gästinlägg från Lars Johansson som åtminstone 26/11 1967 befann sig i trakten av Herrljunga i Västergötland. Inlägget visar på betydelsen att möta rätt text vid rätt tillfälle.



Novemberdag femtio år senare

Den 26:e november 1967 var Expressen slut i Pressbyrån i Herrljunga så för att inte ha kört förgäves köpte morsan Aftonbladet istället. Hon hade åkt in de nio kilometerna för att köpa en kvällstidning, en veckotidning och en påse syrliga karameller. Aftonbladet alltså. När det blev min tur att läsa fastnade jag för Novemberdag av Jan Myrdal. Jag var nyss fyllda femton år, gick i nionde klass och jag hade ännu inte läst min första Vietnambulletin. Myrdals Novemberdag var enkel och hårtslående. Den hamrar in att två soldater från Förenta Staterna och två vietnameser som möts på en väg i djungeln inte är lika med fyra människor. En enkel text i en viktig fråga som talade till och övertygade en femtonårig högstadieelev om skillnaden mellan solidaritet och humanism. 

Hade Expressen varit slut veckan innan hade jag kanske börjat läsa lite av Provutanvärde, en vecka senare: Borgerligtsjälsliv. Tunga texter. Jag hade tur som mötte rätt text. Hur är det idag? Jag tänkte på det när jag läste den senaste Myrdaltexten, Varför nådde fascismen inte verkhöjd i Sverige? och är säker på att texten kan läsas och förstås av gymnasieungdomar. En utmaning alltså – att sprida Myrdals texter bland ungdomen.

onsdag 22 november 2017

Argument för vanhävdsdom över hela systemet?

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid, även om han är något helt annat än kommunist. Jag ser också en framtid, men inte med samma argument. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde 
Femte
Sjätte

Det som följer här är inte nyskrivet, utan en revision av en gammal bloggpost från mars 2008. Miljövänlig återanvändning!

- Hmmm, hur sköter sig de där filurerna till kapitalägare egentligen? Kanske dags att åberopa vanhävdsparagrafen!

Här nedan följer ett klipp ur Nordisk familjebok, den berömda Uggleupplagan, band 31 från 1921. Originaltexten finns här och här. Jag har studerat vad uppslagsboken har att säga om ordet vanhävd. Uttrycket handlar mest om vanskötsel av jordbruksmarker, men jag funderar på om det inte kunde få en bredare, rent av samhällsomvandlande, betydelse.

Jag har förkortat och redigerat, kursiverat ett intressant ställe samt lagt in en del styckebrytningar för att göra det hela lite lättare att läsa. I övrigt är det originaltexten. Läs igenom detta så följer en förklaring av mina tankar sedan!


Vanhäfd af jordegendom betecknar, att denna brukas så, att dess afkastningsförmåga starkt nedgår, vare sig därigenom, att jorden utsuges genom försummande af dess gödsling, eller därigenom, att bearbetning och renhållning från ogräs eftersättas, vanligen båda dessa brister i förening. Till vanhäfden räknas ock, att jordegendomens hus få förfalla.

... Under senare tid har emellertid den uppfattningen alltmer trängt igenom att, emedan jordbrukets alster äro nödvändiga lifsförnödenheter för folket, besittningen af jord bör medföra förpliktelse att bibehålla dennas afkastningsförmåga oförminskad. ….

[Enligt vanhävdslagen från 1909] får å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, som uppenbarligen besitter egendomen hufvudsakligen för skogsavkastningen och ej är mantalsskriven å samma fastighet eller annan, som sambrukas med densamma, jordbruket ej nedläggas eller åker, äng och byggnader så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande äfventyras.


Jag tänkte på det här i samband med de ständigt hotande ekonomiska kriserna. De gör ju att fullt användbara resurser - och till och med resurser som inte bara kan utan bör användas - riskerar att ligga outnyttjade. Människor är utan arbete, materiella tillgångar används inte, och detta trots att behov finns. Om man följer andan i den gamla vanhävdslagen skulle det betyda att kapitalägare inte automatiskt betraktas som exklusiva innehavare av sitt kapital. För det är i själva verket kapital som hela samhället skall leva på. Här kan vi se att moral och ekonomi samlas under samma hatt.

Med en modernisering av det här tänkandet skulle företag som normalt går bra, men som drar ner verksamheten vid en kris och kanske missköter eller lägger ned anläggningar, kunna utsättas för granskning och eventuellt åtgärder. (Enligt den gamla lagen var det OK att lägga ner enheter som inte hade några ekonomiska förutsättningar alls, och de ligger utanför mitt resonemang, likaså verksamheter som bör avvecklas exempelvis av miljöskäl.)

Det kunde helt enkelt vara att man läser Bibeln för bolagsledningarna: "Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig." (Matt. 18:8). Och så skär man loss det förtretliga vanhävdade företaget från sina ägare, kanske till någon låg ersättning. Ibland anses "pengar" vara ett problem, men det speciella med staten är att den kan skaffa fram friska pengar vid behov. [När detta skrevs kände jag inte till hur bankerna kan skapa "pengar" ur tomma luften. Men med den möjligheten, som naturligtvis i första hand bör användas av staten, försvinner den löjliga frågan "ja och hur ska du få pengar till det då?".]

Vad det gäller människor som är utan arbete men kan ha lämpliga kunskaper för olika jobb är det inte konstigare än att de erbjuds arbete till avtalsenlig lön. Att låta kunniga och arbetsvilliga människor gå arbetslösa är också en sorts vanhävd.

Frågan är var larmpunkten för ingripande skulle ligga. Idag kan företag göra rätt bra vinster men av ägarna anses olönsamma därför att vinsten ligger under en önskvärd nivå, eller man kan höja vinsten genom att flytta verksamheten. Man kan också skapa försämrad lönsamhet genom att inte utföra nödvändiga investeringar i människor och material och därigenom låta en verksamhet förfalla, och det är ju också vanhävd.


Rent generellt kan man säga att kapitalismen (i likhet med andra klassamhällen) har en tendens till att misshushålla med resurser - ibland genom överutnyttjande, ibland genom icke-utnyttjande - och kan därmed avvecklas genom en övergripande vanhävdsdom.

tisdag 21 november 2017

Gallimatias?


Ibland kommer det textsnuttar på främmande språk i twitterflödet, och då kan man se en liten blå text som säger "Översätt från [det främmande språket]". Ibland är det väldigt konstigt, som när en svensk text följs av förslaget "Översätt från danska". Är det någon av dessa berömda algoritmer som inte riktigt hänger med? - Extra förvånad blev jag idag när en text på blandad svenska och engelska följdes av "Översätt från indonesiska". Hur sjutton kan man fatta något som indonesiska här? Hur som helst, jag lät datorn översätta, och resultatet blev ... tja, vad skall vi kalla det? Gallimatias kanske? Datoröversättning av språk kanske har en bit kvar innan datorn pratar som en infödd gallimatier!

Va i he ...?


"All busstrafik indragen i innerstaden pga rådande väderlek" står det på SL:s hemsida. Nu verkar ju inte morgonens snöfall vara av samma dignitet som det oväder som stängde av Stockholms busstrafik för något år sedan, men kanske normerna för olämpligt väder som stoppar bussarna har ändrats?

Att det kan bli problem med halka på busslinjer i ytterområden, med slingriga vägar och branta backar, det kan jag förstå. Men i Rikets Huvudstad??? För 4-5 år sedan hade vi ett par tuffa vintrar, långa och med mycket snö. Men bussarna tog sig fram. Vad händer om en ny sådan vinter behagar infinna sig? Inga bussar under 3-4 månaders tid?

måndag 20 november 2017

Härskande tankar, samhällskontrakt och klasskamp

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid även om han är något helt annat än kommunist. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde 
Femte

Den härskande klassen måste ta skydd när det kritiska bombardemanget börjar. "Varför älskar inte folket oss?"


Inledningsvis lämnar vi ordet till doktor Karl Marx och en idé som han nedtecknade 1845-1846 i manuskriptet Det tyska ideologin.

Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen, så att deras tankar, som måste undvara de andliga produktionsmedlen, därmed också genomgående är underkastade de förras tankar. De härskande tankarna är heller ingenting annat än det ideella uttrycket för härskande materiella förhållandena, de härskande materiella förhållandena uttryckta i tankar; alltså de förhållanden som just gör denna klass till den härskande, alltså tankarna om dess herradöme. De individer, som utgör den härskande klassen, har bl.a. också medvetande och tänker därmed; i och med att de härskar som klass och bestämmer en historisk epoks hela omfång, så är det självklart att de gör detta i alla avseenden, d.v.s. de härskar också som tänkare och som producenter av tankar och reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar.

Detta verkar hopplöst om man inte tillhör den härskande klassen, men tänker man till så bör det stå klart att det finns andra tankar som inte är härskande - men som kan kan bli det. Om det inte funnes olika tankeriktningar skulle det inte finnas några härskande tankar, för vad skulle de härska över? Det finns härskande, och det finns undanskuffade, ignorerade, kanske förbjudna tankar.

Det här citatet har jag använt tidigare, men det förtjänar att upprepas. Över samhällets materiella bas finns ...:

... en juridisk och politisk överbyggnad ... vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.
På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.

Vad händer här?  Jo, när det stökar till sig ordentligt i samhällets bas, där människor lever sitt materiella liv, blir det kamp om vilka idéer som skall styra hur samhällslivet organiseras och hur resurserna fördelas. Den gamla härskande klassen må hävda att dess tankar är de bästa, och kanske försöker förbjuda folk att tänka på annat sätt, men nu kommer en annan klass och hävdar att den tänker bättre. Just här använder Marx inte uttrycket 'klasskamp', men det är den kampen som skärps till det yttersta.

Termen 'samhällskontrakt' (eller 'samhällsfördrag') kan petas in i det här resonemanget. Så länge de härskande tankarna inte på allvar utmanas, och de står för ett någorlunda hyggligt fungerande samhälle, borde man kunna tala om ett sorts 'kontrakt' som de flesta är ganska ense om. En gång togs idén om samhällskontrakt bokstavligt: folket samlades och svor härskaren lydnad, och härskaren lovade att vaka över lag och ordning till folkets bästa. Men numera ses det mer som en oskriven samling regler för hur individer och grupper bör uppföra sig mot varandra. De härskande accepteras som härskare mot att de uppför sig väl.

Under feodalismen fanns ett ganska stelt kontrakt mellan olika hierarkier, och mellan människorna i hierarkierna. Det kan formuleras som principen om 'ömsesidig stöd och hjälp'. Under kapitalismen ersätts detta av relationer mellan människor i form av köpare och säljare, varor och tjänster, i ett ständigt föränderligt flöde där människan är ett bihang och vinsten det viktiga. Hur ett tänkt kontrakt under kommunismen skulle se ut är knepigt att säga, men kanske vilar det på principen 'av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'. Det kan i alla fall inte vara klassbaserat om klasserna antas ha försvunnit.

Det som kastar kontraktet över ände är, om vi följer Marx, ändringar i den materiella basen som gör att det härskande systemet går sämre.  Kritiken växer. Det dånar alltmer hotfullt i 'förnuftets krater'.  Som Lenin formulerade det vill den ena klassen inte, och kan den andra klassen inte ha det som tidigare längre. Det blir kort sagt ett jäkla liv. Samhällskontraktet fungerar inte som folk är vana. Och då får vi "de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den".

En brytpunkt för de gamla industristaterna runt Nordatlanten kan vara att den välståndsökning för breda folklager som kapitalismen stått för i bortåt 200 år har tagit slut. Den fransk-grekiske ekonomen Arghiri Emmanuel pekade på det för nästan 50 år sedan och hävdade att historiskt sett så har arbetare inte tjänat mer än existensminimum. Under en ganska kort period i den mänskliga historien har detta ändrats i några länder, men i och med att kapitalism betyder utjämning så riskerar de arbetande här att få villkor som mer påminner om vad vi har i Tredje världen.

Nu är det ju inte alltid som arbetarna hörs av även om villkoren för dem försämras, men när de mer högutbildade och inflytelserika skikten bland lönearbetarna känner att indiska ingenjörers lägre löner blir ett sänke för dem själva, ja då kan det bli liv! Personligen misstänker jag att detta kan vara mer betydelsefullt för att förändra samhället än om några förortsligister kastar sten och bränner bilar.

söndag 19 november 2017

19 november 1942 - 75-årsjubileum

För den som är intresserad av det riktiga kriget i Europa, fronten där avgörandet stod på den europeiska krigsteatern under andra världskriget, kan det vara värt att notera att den 19 november 1942 började slaget vid Stalingrad. 75 år har gått. Var vaksam mot personer som försöker sudda i historien!

Bidrag till svensk "kanon"?

Nedan följer citat från Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar. Det handlar om kriget mellan Sverige och Ryssland 1741-1743. Bakgrunden till kriget var att de styrande svenskarna fått för sig att det var läge att återerövra förlorade områden i öster eftersom det var stor oreda i Ryssland. Det blev en illa förberedd och illa genomförd historia som slutade med ett välförtjänt nederlag. I Finland kallas kriget för "lilla ofreden" (till skillnad mot "stora ofreden" som var kriget under Karl XII:s tid).

Vad det gäller Ryssland bör man inte ta något för givet, vilket utgången av detta krig visade. Verkar de svaga idag så kan de vara något helt annat i morgon. Ryssarna kunde ta ytterligare en bit av Finland, det blev uppror mot vanstyret i Sverige ("stora daldansen") och ryska trupper fördes över till Sverige. För övrigt var min småländske förfader Johan Frisk med i kriget men klarade sig undan med livet i behåll. Det var värre för andra, exempelvis hans häst. Nu över till Verner von H:

 En ljus och solig tid var kommen, och hela Sverige grönskade upp. Ännu stego dock moln i öster, där moskoviterna alldeles invid finska gränsen fortsatte att bygga sitt Petersburg på den forna svenska marken. Mången ung junker, som själv aldrig hade luktat krut, kunde då inte längre hålla styr på värjan i skidan. Några fänrikar drogo till och med blankt framför själva talmansstolen på riddarhuset och ropade på strid.
 - Horn och hans sömniga nattmyssor måste ur vägen! bullrade de krigslystna och slogo stolt på sina hattar, Hatten är frihetens och manlighetens tecken, och den anstår oss.
 Horn och hans försiktiga fredliga "Mössor" måste slutligen tåga ner från maktens höjder och lämna rum åt de stolta "Hattarna".

Ja, när freden kom till Sverige 1721 ("en ljus och solig tid") kunde Sverige återhämta sig under ledning av fredspartiet, mössorna, och dess hövding Arvid Horn. Det varade i tjugo år. Sedan tog hattarna över och hann dra in Sverige i två onödiga krig innan de fick respass. Deras första försök var alltså det finska kriget som började 1741. (Det andra var Pommerska kriget 1757-1762, ännu ett misslyckande. Gamle Frisk var med där också, överlevde och dog vid 81 års ålder hemma i Eds socken i Småland.)

Hur gick det nu med det finska kriget enligt Verner:

 Och så blev det åter fälttåg, men utan någon tolfte Karl framför leden. Det gick illa med de stolta Hattarnas krig, och när riksdagen kom, voro de unga junkrarna glada att få smyga hem från fuktiga jordkulor och härsket fläsk till det mer ofarliga ordkriget.

När det nu pratas om en svensk litterär "kanon" så undrar jag om litteratur av den här typen kan passa. Detta innebär inte att jag förespråkar en officiell "kanon", eller omvänt tar avstånd från tanken - jag menar bara att god litteratur kan få läsaren att tänka till. För av Verner von H. kan man ju faktiskt lära sig hur idiotiska krigsaktivister kan vara. Särskilt om de är svenskar och får för sig att utmana Ryssland. Läs, försvarsminister Hultqvist! Du bör väl vara vuxen nog att klara av lite svåra ord här och där. Tänk på att Svenskarna och deras hövdingar just var läsebok i historia för skolbarn. Andra delen, där jag plockade citatet, kom ut 1910. Kunde kidsen 1910 klara av det här så borde du också kunna det!

Men jag tvivlar på att dagens aktivisthjältar kommer att vara mer benägna än deras föregångare på 1700-talet att ta ansvar för vad de har ställt till med. "Stor i orden, liten på jorden" är ett talesätt som passar. Även från kriget i Pommern passade det befälet att lämna manskapet att förfrysas tårna i den tyska leran, men själva smita hem när det vankades riksdag i Stockholm.Om det går riktigt illa nästa gång kanske det dock inte finns något att smita hem till längre, även om man köper skrotmässigt USAmerikanskt luftvärn.

Tillägg, med avdelningen för kuriosa. I Stefan Lindgrens biografi över Lenin (som heter just Lenin) framgår att Lenins mormorsmorfar hette Carl Fredrik Öhrstedt, född i Uppsala det ödesdigra året 1741. Någonstans har jag läst att efter varje förlorat krig mot Ryssland så ökade den svenska utvandringen till just Ryssland! Duktiga hantverkare var välkomna därborta.

lördag 18 november 2017

Socialism eller barbari, samt några gamla historier

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde

Det må vara höst i Sverige, men någonstans ifrån kan våren komma!

Det kan vara så att kapitalismen står på gravens rand men inte har vett att kliva ner, utan i stället håller sig kvar i ett allt mer förfallet, parasitärt och ondsint skick. Tänk på sveakungen Aun (eller Ane) 'den gamle' som Snorre Sturlasson berättade om i sina Norska kungasagor: Aun blev gammal men offrade sina söner till Oden, den ene efter den andre, för att få leva ännu längre. Till slut var han så skröplig att han bara kunde få i sig mjölk, och dog när folket inte ville vara med om att den siste sonen skulle offras. - Möjligen kan man se detta positivt: till slut säger folket ifrån! Aun (och det ruttna systemet) faller.

Dessa reflexioner fick jag efter att ha läst denna bloggpost av den indiska ekonomen Jayathi Ghosh där en bok just om kapitalismens eventuella slut diskuteras. Man kan också tänka på frasen "socialism eller barbari" som brukar tillskrivas Rosa Luxemburg, men som möjligen har rötterna längre bak, till Friedrich Engels. Kommunismens seger är inte garanterad.

Den tunga frågan som boken ställer är om kapitalismen i sitt ruttnande slutstadium kan avvecklas snabbt och någorlunda snyggt, eller om den kommer att leva kvar som parasit under kanske århundranden framåt. Anledningen till detta (som vi kan kalla 'barbari') skulle vara att kapitalismen har varit så segerrik att allt tungt motstånd krossats, den mesta oppositionen i form av arbetarpartier och fack är borta Kapitalismen segrar ihjäl sig - men vägrar ändå att dö därför att den starka motkraften saknas.

Jag funderade på om detta är en situation som är mycket koncentrerad på den förvirrade situationen i de gamla industristaterna idag. På många håll därutanför ser vi såväl vital kapitalism som vitala socialistiska rörelser.

Kapitalismen började ju som ett löfte för framtiden, men sedan hände något. Kapitalet blev en kraft som ställde sig utanför och ovanför samhället. Här kommer jag att tänka på en ruskig historia som jag läste i barndomen och bara minns fragmentariskt. Eventuellt var det något av Sinbad sjöfararens äventyr, men jag är inte säker. Det var en sjöman (?) som hamnade på en ö och där träffade på en stackare som kröp på marken och bad om hjälp. Den hjälpsamme mannen lyfte upp varelsen på ryggen och bar iväg med honom. Men sen visade det sig att den jäkeln inte ville kliva av och hotade att strypa sin hjälpare! Skelettrester på marken visade att det här var inte första gången detta hände. Hjälpsamma personer fick plikta med sitt liv. Hur bäraren löste situationen minns jag inte, men vi kan ju ta det som en fingervisning om att den parasitära överklassen kan störtas från sin fina plats på proletariatets rygg.


tisdag 14 november 2017

Världen har ögonen på oss

Världen har ögonen på oss. Kan man åka eller köra buss i Stockholm utan att riskera otrevliga eller rent av våldsamma personer? Kanske snabbtransport av vissa oroselement till närmsta bårhus skulle hjälpa till att lugna ner "klientelet"?



söndag 12 november 2017

Funderingar om kriser

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje

Frågan om kriserna

Vi börjar dagens predikan med ett citat från Marx, och det handlar om krisen som välter kapitalismen över ände:

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.
Här finns en kristeori som säger att produktivkrafternas utveckling så småning leder till att det befintliga samhället sprängs, men är det den enda kristeorin? Jag gör en lista på vad man kan hitta hos Marx och Engels:

  • Kris p.g.a. fallande efterfrågan av varor i förhållande till utbudet (kallas ibland också överproduktionskris, även om det egentligen är underkonsumtionen som får ekonomin att tvärbromsa). Den direkt märkbara krisen som återkommer mer eller mindre regelbundet. En massa varor ligger osålda, butiker och fabriker slår igen, arbetslösheten ökar. Det kan vara besvärande, men sällan systemkritiskt, om den kapitalistiska staten vidtar motåtgärder som åter höjer efterfrågan. Arbetslöshetsersättning, offentliga arbeten, etc.

  • Kris p.g.a. fallande avkastning från företagens investeringar ('profitkvotens fallande tendens', behandlas i del III av Kapitalet.  Löper mer som en långsam ganska dold tektonisk rörelse där levande värdeskapande arbete ersätts av icke-värdeskapande kapital. Detta är en systemkritisk förändring även om det finns mottendenser. Det är svårt att backa från en kapitalintensiv nivå med lite levande arbete till en med mycket arbete och lite maskineri. Medan efterfrågekriser uppstår så fort kapitalism får viss omfattning, alltså från början av 1800-talet i vissa länder, så kan 'profitkvotens fallande tendens' slå igenom först när kapitalismen nått en hög nivå.

  • Kris p.g.a ändringar i den produktiva basen (vilket verkar vara vad Marx beskriver i citatet ovan. Det stora bråket om fildelning kan ses som ett färskt typfall av tvist om äganderätt. När kopior och original inte går att skilja åt kan man fråga hur det egentligen står till med ägandet. Då uppstår en moralisk eller juridisk kris i överbyggnaden som kan handla om patentlagar och rättigheter till kulturobjekt i stil med Musse Pigg.

  • Kris p.g.a. överutnyttjande av naturresurser vilket Marx och Engels då och då berörde men väl då mest som exempel när man missköter jorden, hugger ner skogarna för fort eller smutsar ner floderna. Klimatkriser var ju inte aktuella på deras tid, däremot naturförstöring på grund av överutnyttjande. Redan under antiken var denna förstörelse igång med utrotande av fauna och flora runt Medelhavet. Möjligen fixade de australiensiska urinnevånarna fram öknarna genom att bränna för flitigt i vegetationen.

  • Kris p.g.a. finansiella spekulationer (fiktivt kapital, värdepapper etc. som egentligen inte har något eget värde men som kan åsättas prislappar, eller vad som helst som kan locka till spekulation, som tulpanlökar eller bostadsrätter). Problemet är när någon vill ha ut riktiga pengar ur systemet och det kraschar därför att de 'värden' som finns där inte är riktiga pengar.

  • Kris p.g.a. svåra störningar i överbyggnaden (problem som inte kan knytas direkt till vad som händer i samhällets bas). Folk kan ju helt enkelt bli trötta på ett odugligt styre, som i Ryssland 1917.
Några av dessa är typiska just för kapitalismen, någon eller några kan förekomma under alla klassamhällen eller till och med i samhällen utan klasser. Vidare är de inte isolerade från varandra, de kan löpa parallellt och påverka varandra inom ramen för samma system. Exempelvis: om företagen inte finner det lönt att investera i mer teknik men ändå sitter med goda egna kassor kan de övergå till att spekulera i värdepapper i stället. Den kapitalistiska processen går normalt ut på att förvandla pengar till produktivt kapital som tillverkar varor som kan säljas för ännu mer pengar. När det är ren spekulation försöker spekulanten gå direkt från mindre pengar till mer pengar, utan några trista mellanled med produktion och försäljning.

Det som Saker varit inne på, och även andra som kritiserar 'väst' från en mer ryskcentriskt synvinkel, är nog faktiskt det sista exemplet. Västeuropa och Nordamerika ses som moraliskt nedgångna, korrumperade, svaga och föraktliga, brutala, falska, okunniga och uppblåsta.Ibland är det svårt att inte hålla med om det.

Detta var kort om möjliga kriser. När flera av dem samverkar kan det hända saker. Jag återkommer med mer synpunkter i någon oklar framtid.