torsdag 27 april 2017

Korrekturläsare hitåt!

"Denisovamänniskorna" borde det ha stått. I och för sig låter det intressant med dinosauriemänniskor också, det är väl det som kallas "crossover"? Men för att återgå till rubriken: det behövs korrekturläsare även i de datoriserade rättningsprogrammens tid!

måndag 24 april 2017

Vetenskapare är roliga

Marschen för vetenskap gav också upphov till viss humor av vetenskaplig natur:

söndag 23 april 2017

Bristande självförtroende?

Kommer demokratins vackra blommor att vissna och falla av?
Det är ett jäkla liv för att den lilla tidningen Nya Tider vill vara med på bokmässan i Göteborg. Det är också liv för att en mer ominös organisation med riktiga nazister vill vara med på Almedalsveckan. Det ropas om bojkott och förbud. Vad säger det om självförtroendet hos dem som anser sig vara demokratins förkämpar, och om det politiska omdömet?  "Ojoj, vi är bara flera miljoner och de är på sin höjd ett eller ett par tusen, så vi klarar inte av dom. Får dom hållas så tar dom över alltihop, för vi tänker ju bara stå och glo, alternativt hitta på saker som är helt verkningslösa, för såna är vi ...!"


lördag 22 april 2017

För vetenskapen

Vi kan ju ta det symboliskt: på Mariatorget i Stockholm höjer vetenskapens Tor sin hammare för att slå ner ovetenskapens Midgårdsorm!

Ja, det är ju inte så enkelt (tyvärr) att vetenskapen alltid är hederlig och omutlig, men när det dyker upp andra krafter ... Det finns inga "alternativa fakta".  Det finns mer eller mindre riktiga fakta, och en fungerande vetenskap arbetar med att göra de mindre riktiga mer riktiga. Vetenskap handlar om bitar av verkligheten som går att undersöka, och vid behov får man ändra äldre uppfattningar om dessa bitar. (Ibland krävs det att en generation professorer går i pension för att genomföra detta, men principen är ungefär så.) Ett påstående är inte "alternativt fakta". Det är antingen fakta eller ett påhitt, en ogrundad åsikt, en lögn.

Att hålla åsikter borta från vetenskapen är nog omöjlig för en mänsklig forskare, men man kan ju försöka och vara medveten om sina åsikter och försöka kontrollera dem

Det var många människor som samlades på Mariatorget, Söder, Stockholm vid lunchtid idag för att demonstrera för vetenskap. Alla verkade på gott humör, inga ropade arga ramsor i stil med Krossa kreationismen eller Parapsykologi är bara idioti! Men i bakgrunden finns allvaret.
Vem kan säga emot att vetenskap är bättre än dårskap? - Det finns säkert dårar som hävdar det också, men förhoppningsvis inte så många.

Här är en misstänkt sektor: kan vi lita till forskning om läkemedel när det handlar om stora pengar i en stor bransch där forskning och affärsintressen rörs ihop?
Som intresserad av bland annat historia är jag verkligen införstådd i behovet av källkritik.
You think so?

Ja, då hejar vi på vetenskapen ...


... och tåget marscherar iväg till taktfast trummande. (Själv var jag frusen och drog hemåt.)

onsdag 19 april 2017

Namnförslag

Som släktforskare plöjer man sig genom mängder av namn som ofta är ganska lika. Men så stöter man ibland på sådana som sticker ut, när en liten gosse eller flicka har begåvats (drabbats?) av märkliga förnamn. Kanske dessa ändå kan tjäna som tips för villrådiga föräldrar idag? Här följer några exempel, och jag har också kontrollerat med SCB:s namndatabas för att se hur frekventa de är idag:

Oskarina Leontina Adéle (född 1885). En har Oskarina som tilltalsnamn, det finns totalt 17 kvinnor som har det som förnamn. Leontina är betydligt vanligare, totalt 399 kvinnor heter så och för 67 så är det tilltalsnamn.

Klara Maria Betunia (född 1881). Undrar om det rör sig om en missuppfattad Petunia? - Hur som helst, ingen heter Betunia i Sverige idag, så vill någon haffa ett riktigt ovanligt flicknamn så finns det här!

Emilia Tolvina Ingeborg (född 1890). Jag har inte lyckats komma på var i Herrans namn Tolvina kommer ifrån. Är det någon romanfigur som var populär i slutet av 1800-talet? Idag finns det två kvinnor som heter så i Sverige, men ingen har det som tilltalsnamn.

Aldor Teofilus (född 1923). Aldor finns både som för- och efternamn (352 respektive 23). Två Teofilus kan bådas upp, men ingen har det som tilltalsnamn.

Här är en bild av två tranor som flög förbi mig i början av april. Jag gjorde en koll om någon människa i detta svenska land heter Trana. Som familjenamn finns det, men hur är det som förnamn? - Jodå, två kvinnor och två män heter Trana i förnamn. Fast det kan ju komma från något annat språk än svenskan. Eller om det är ett gårdsnamn från Dalarna - jag vet inte. Hur som helst: sällsynt är det och därmed intressant för den som jagar ett ovanligt namn till sitt (stackars) barn!

söndag 16 april 2017

Två tuffa tanter

Ja, "tanter" är väl inte riktigt rätt ordval, men "tuffa" och "två" går väl bra?

Här har vi tant Hua Chunyin som är språkrör för Folkrepubliken Kinas utrikesdepartement. Ibland ser hon lite pillemarisk ut ...

... medan tant Maria Zacharova från Ryska federationens UD snarare ser ut att kunna utdela en rejäl råsop om så behövs. Inte en dam man tjafsar med om man säger så! - Men vem vet: kanske tant Hua kan ett och annat Kung-fu-knep också!

fredag 14 april 2017

Den svarta materien är röd




De vita rundlarna är galaxer, alltså jättestora vintergator, och det röda markerar strängar av svart materia som binder samman galaxerna. Den svarta materien syns inte, men astronomerna har listat ut att den finns där på grund av hur den påverkar det som är synligt, och så färgar man de områdena röda för att visa var den finns. Finurligt, om man fått till det rätt. Kanske allt i universum förbinds i nät av svart materia. Intressant utveckling. Fortsättning lär följa.

torsdag 13 april 2017

söndag 9 april 2017

Det är bättre att stämma i bäcken än i ån


Årets första vitsippa

Häromdagen råkade jag på en artikel om kriminella gäng. En sak som jag fäste mig vid var när en forskare Lars Korsell på Brottsförebyggande rådet nämnde mc-gängen:

– Ja, det var ett stort misstag att vi inte tog mc-gängen på allvar när de etablerade sig, fortsätter Lars Korsell. Det ledde till en kedjereaktion där många kriminella tog efter eller tvingades gå ihop för att klara sig.

Med andra ord: ett tidigt ingripande hade kunnat förhindra mycket senare elände. Nu tickar mitt minne fram en episod från den tiden justitieministern hetter Freiwalds. I någon ort i Skåne höll ett mc-gång på att etablera sig. Folk blev naturligtvis oroliga. Ett möte sammankallades. Freiwalds åkte dit och talade om att staten inte tänkte göra någonting. Eventuella lokala initiativ för att möta ligisterna var därmed döda.

Nyss dödades fyra människor i Stockholm, och ytterligare några är skadade förmodligen för livet. För några år sedan dödades två människor på IKEA i Västerås. Gemensamt tycks vara att förövarna är personer som inte fått uppehållstillstånd i Sverige. Med andra ord kunde sex människoliv ha sparats om dessa personer antingen lyfts ut eller åtminstone placerats någonstans där de inte kunde ge sig ut och ställa till otäckheter. Slapphet. Ta itu med problemen när de är färska och lätta att hantera, eller vänta och se dem mångdubblas! Stäm hellre i bäcken än i ån! Eller det kanske man inte gör i den liberaldemokratiska staten?

fredag 7 april 2017

En dag när forsythiorna hade börjat blomma






På förmiddagen konstaterade jag att nu står forsythiorna där med sina gula blomkaskader på ännu kala grenar. Åkte färjan över Riddarfjärden. Promenerade i vårvädret.

På eftermiddagen hade jag radions P2 påslaget. Plötsligt började något som lät som en förvirrad nyhetssändning - jag trodde att det var reklam för något kommande dramatiskt program. Efter en stund gick det upp för mig att det inte var påhitt, det var riktigt, det hade just hänt, det stod att läsa på SR:s hemsida. Nu har det hänt, det som man kunde befara.

Om man inte tillhör dem som omedelbart "vet" utan att behöva ta in så många hårddata så är det mycket som ännu är oklart. Människor har dödats och skadats när någon har använt en lastbil som mordvapen i Stockholm. Men motiv och vem förövaren är, det vet vi inte. Och därför går det inte att säga tvärsäkert att det är en mentalt sjuk person eller någon som har andra motiv för sitt handlande. Det fanns folk som blev mycket glada när bomberna smällde i Oslos regeringskvarter. En islamistisk bomb, tack för det ... tills det blev känt att bombaren var en norsk antiislamsk gutt. För några år sedan var det en rubbad man som mejade ner folk med sin bil i Gamla stan, utan några religiösa motiveringar så vitt jag vet. - Nu är det väl rätt troligt att det var en religiös extremist som var i farten på eftermiddagen idag, men det är lugnast att vänta med tvärsäkerheten tills vi vet.

På kvällen gick jag ut för att köpa lite frukt. Det var ovanligt mycket folk på Hornsgatan. Jag hoppas någon framtida utredning kommer att klargöra hur nödvändigt det var att stänga av kollektivtrafiken på det sätt som gjordes. Fanns det anledningar till det, som misstankar om attentat mot tunnelbanan i stil med vad som hände i Sankt Petersburg nyligen, eller klämde polisen till med detta "för säkerhets skull"?

På tal om Sankt Petersburg: Ryssland står i fronten i kampen mot islamismen, men får mest skit av det från våra medier. Terrordåd i Ryssland (som det i skolan i Beslan, med bortåt tusen drabbade varav många barn, ett av de värsta fallen av islamistisk terror) orsakar inga stormar av sympati och deltagande med offren här i det liberala väst. Det är ju bara ryssar som får skylla sig själv ... . Och det där med Puuuuutin ... en attityd som straffar sig när terrorn sprider sig. Möjligen tror fortfarande element i "den djupa staten" i USA m.fl. skurkstater att det går att dirigera terrorgrupper mot Ryssland och Kina utan att själv riskera något. Det är en livsfarlig taktik. Här rör det sig om människor som inte går att kontrollera, som har sina egna dagordningar. Det mest grundläggande bör vara att inte ge politiskt, ekonomiskt eller militärt stöd till grupper som sysslar med religionskrig.

Många på Hornsgatan verkade glada, skrattade, pratade, log. Ingen verkade chockad. Det enda kristecknet var att det var ovanligt många människor som gick.

Färjan gick ännu över Riddarfjärden såg jag. Den enda fungerande offentliga kommunikationen i centrum av rikets huvudstad.

söndag 2 april 2017

Viktigt



Jaha, hur kan man förväntas klämma ur sig djupsinniga kommentarer till världens alla problem när det börjar ser ut så här i markerna? Bland fjolårets grårosa eklöv skjuter årets blåsippor upp. Eklöven kommer naturligtvis från Kgl. Djurgårdens i Stockholm mäktiga ekar! Dessa bilder är bara några timmar gamla. Notera att somliga blåsippor inte alls är blå, vilket framgår av den lille pigge gynnaren nedan. (Det lär finnas vita blåsippor också, men sådana har jag aldrig sett.)


torsdag 30 mars 2017

Bra gäst, eller ...?

Jag tänkte först sålunda: Det är ju tråkigt att Xi inte besöker Sverige när han ändå är i Norden. Men min andra tanke var: Lika bra att han inte kommer hit. Då slipper vi skämmas för våra usla politiker och i synnerhet utrikesledningen.

Så: hoppas ni får ett trevligt besök i vårt östra grannland, president Xi!

lördag 25 mars 2017

Intressant

Släktforskning är intressant (tycker åtminstone de som tycker att släktforskning är intressant). Men vad kan man sätta för etiketter på de människor man stöter på under trälandet med kyrkböcker, skattelängder, folkräkningar etc?

Några flyttade till Los i Hälsingland. Kan man kalla dem 'losers'?

Ett gäng drog till Valbo i Gästrikland. Kan de sammanfattas som 'valboskap'?

Dessutom undrar jag om de som bosatte sig i Nås i Dalarna kan nås per telefon eller andra kommunikationsmedel?

Och så noterade jag ytterligare ett vårtecken idag:


måndag 20 mars 2017

Vårdagjämning!





Undrar om detta är snödroppar, eller om det eventuellt är snöklockor som jag fotograferade för en stund sedan? Eventuella botanister  får höra av sig! - Hur som helst, nu är det vårdagjämning, och känns inte dagen lite ljusare trots att molnen i skrivande ögonblick ligger täta!?

torsdag 16 mars 2017

Några tankar kring Mobo Gaos bok om Mao och kulturrevolutionen

Bildresultat för yuan

 
Mobo Gao Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen. Oktoberförlaget 2017. Övers. Hannu Komulainen, Björn Erik Rosin. 350 sidor.

Några inledande anmärkningar

Det var i april 1970. Jag skruvade på en gammal radio med kortvågsband, hittade Radio Peking. Programmet började inte som annars med ett citat från Mao, utan med en liten speldosemelodi: det var Kinas första rymdsatellit som spelade Östern är röd. På marken pågick det som officiellt kallades Den Stora Proletära Kulturrevolutionen. År 2016 kunde världens maoister fira femtioårsjubileet av denna världsomskakande revolution. Det officiella Kina firade inte. Men rymdprogrammet fortsätter man utveckla starkt.

***

Den här boken kom ursprungligen ut 2008. Det betyder att mycket har hunnit ändras i Kina. Lönerna har stigit för tidigare dåligt betalda arbetare. Möjligen har ojämlikheten gått tillbaka något de senaste åren. Den officiella politiken är att landets fattiga områden skall ha lyfts ur fattigdomen till år 2020. Detta förändrar inte bokens historiska perspektiv som ju handlar om arvet efter Mao, vad hans epok betydde för Kina. Däremot kan förutsägelser för framtiden behöva revideras. Det är Kina som köper in sig i utlandets kapital och råvarutillgångar, inte tvärtom. Xi Jinping håller på att göra Kina till … ja, vad blir det egentligen av landet? Ett imperialistiskt monster, eller allt högre stadier av socialism? - Vad det än blir, på gott och ont, så beror mycket av den grund som lades under Maos tid, och det är debatten om den epoken Gao skriver.

Det finns en rejäl källförteckning i boken, vilket inte är förvånande. Författaren är professor i kinesiska studier. En förvirrande detalj är att det finns två register. Ett är ett vanligt bokregister med sidhänvisningar. Ett innehåller personer och företeelser (även på kinesiska), men utan sidhänvisningar. En hel del personer som förekommer i texten finns bara i det senare registret, med en kort förklaring vad de är/var för figurer. De vanligaste namnen känns ju igen, men många torde vara okända för läsaren utanför Kina.


Vad handlar boken om?

Det är just vad boktiteln säger. Striden om Kinas förflutna. Samhällets förhärskande idéer är de härskandes idéer. Men det finns andra idéer som så att säga slår underifrån. Följer man Marx' modell (som Gao inte hänvisar till, han använder modernare auktoriteter) så utkämpas idékampen i samhällets ideologiska och kulturella överbyggnad, men grunden ligger i samhällets bas. När det kämpas om hur Kinas historia under Maos tid skall skrivas, och strids om vilken utvecklingsväg som är rätt för Kina, så är det ett utslag av klasskamp. Gao frågar: Vem har rätt till 'berättelsen' om Mao och Kina? Elit eller folk? Ett sätt att försöka dominera framtiden är att ta kontroll över det förflutna, att skriva en historia som tjänar den nu härskande elitens behov.

'Elit' är inget entydigt uttryck. Det finns en elit som också är patriotisk, och en annan som skiter i fosterlandet och gärna uppträder som en ny version av äldre tiders 'kompradorkapitalister' (alltså som underordnade ombud för utländskt kapital). Den kinesiska eliten har väst som förebild (och verkar därmed påminna om de numera nedtryckta och isolerade ryska liberalerna).

Den motsättning mellan kommunister och nationalister som Gao påpekar fanns mer eller mindre synbart redan tidigt under partiets historia. Samarbetet fungerade så länge det gällde att slå ner utländska angripare och inhemska reaktionärer och kämpa för modernisering. Sedan kom motsättningarna i dagen även om de doldes under ett ideologiskt språk. Spelar det någon roll om katten som fångar möss är svart eller vit? Mao och hans anhängare svarade 'ja' på den frågan, politiken är viktig, arbetarna och bönderna måste ha makten. Motståndarna hävdade ett 'nej'. Det kanske var en kinesisk version av det socialdemokratiskt-liberala svenska påståendet att ”ägandeformen spelar ingen roll” - fast det sedan i praktiken visat sig att det kan spela en mycket viktig roll vem som håller i tömmarna när offentligt ägande privatiseras.

Nejsägarna verkar ofta se ner på och förakta folkets flertal. Den inställningen är gammal i Kina. De kejserliga mandarinerna hade långa naglar för att visa att de inte behövde arbeta med sina händer. Sådana människor lär ha funnits kvar ända tills Kulturrevolutionen startade. De gillar inte primitiva bönder. En del elitmänniskor tyckte det var tortyr att skickas ut till landet för att se hur majoriteten hade det. Maos mål var ju att stadsfolket skulle få se hur det var därute i de fattiga byarna. Möjligen beror dagens offensiv mot kvarvarande elände på att äldre kadrer i partiet minns sin ungdom som utskickade i fattigdomen, och beslutar sig för att så kan folk inte få leva längre.

(Sidoanmärkning: Jan Myrdal berättar om ett möte han och framlidna hustrun Gun Kessle hade med kinesiska intellektuella. Dessa klagade över tortyr under Kulturrevolutionen: de hade skickats ut att vakta kor. När Gun Kessle berättade att hon vaktat kor i sin barndom var det något som slocknade i kinesernas ögon, enligt Myrdal.)

Gao ger ändå en rätt ljus bild av hur de utskickade stadsborna kunde leva i byarna. En sak som gör den här boken extra intressant är att Gao har bondebakgrund och själv som ung upplevt kulturrevolutionen, och han behöver därmed inte ta elitens påstådda lidanden på för stort allvar.

Nu vann eliten maktkampen efter Maos död (varför mäktade inte massorna att hålla tillbaka eliten?), men kampen fortsätter. Eliten och dess utländska partners försöker förneka, dölja eller skriva ner framgångarna under Maos tid, alternativt köra ut skandalskriverier om Maos privatliv. Gao tar itu med några av dessa skandalböcker, och diskuterar också om några andra kända namn från Kulturrevolutionen bör återupprättas. Han tar också upp vad som skrivs, eller inte skrivs, i självbiografier av eller biografier om personer som borde ha mycket att berätta om Maos tid.

Det finns dock även breda opinioner som hörs av på sociala media, och där stödet för Mao är kraftfullt. Det vore intressant att veta om detta kunnat utvecklas efter 2008, eller om censuren slagit ut motpropagandan. Det är ganska sällan den sortens meningsyttringar hörs av utanför Kina och därför är böcker som Gaos värdefulla. En sak verkar dock vara säker: vad än partiledningen vill så kan man inte avskaffa Mao på samma sätt som Stalin knuffades ned från piedestalen. Den gamle ordföranden är för populär.

Kulturrevolutionen var inte den första stora massrörelsen i Kina, det var flera föregångare efter att folkrepubliken hade utropats 1949 och Gao kommer även in på dessa. Gao hävdar att bönder och arbetare i allmänhet ser tillbaka på Maos epok som positiv. Detta innefattar inte bara Kulturrevolutionen, utan de svåra åren under det så kallade Stora språnget. Det är Mao man tackar för framstegen utan att lasta för bakslagen. De som tog över efter honom tackar man inte. Detta trots att de understundom hade en radikalare framtoning än en ganska försiktig Mao.



Vilka borde vara intresserade av denna bok?

Förslagsvis:
  • Folk som är intresserade av Kina och världspolitik
  • Som är intresserade av historia
  • Som är intresserade av historiegrafi (undersökningar om hur historia skapas och skrivs – mycket av boken handlar just om det)
  • Är maoister
  • Och så kan man lägga till intresserade av media, sociologi, ekonomi, filosofi m.m. i ett kinesiskt sammanhang.

Sammanfattningsvis en intressant och läsvärd bok. Men det är nog bra att ha lite förkunskaper för att få verkligt utbyte av den.

tisdag 14 mars 2017

Rörlig arbetskraft

Jag håller på att läsa Mobo Gaos bok om synen på den kinesiska kulturrevolutionen. Undrar vad Mao själv tyckt om att bortåt 20 procent av kineserna måste ägna sig åt arbetsvandringar för att tjäna sitt uppehälle? Killen på bilden ser glad ut. På senare år har lönerna åkt upp en del vad jag förstår, men hur är det med arbetarskydd, rättigheter etc? Man kan väl gissa att han inte är på väg till ett jobb i de notoriskt farliga kolgruvorna.

tisdag 7 mars 2017

Tisdagsfunderingar

Några funderingar, så här en förmiddag i början av mars när ett oönskat snöfall smyger runt knutarna:

Om sverigedemokraterna är nationalister (och vi antar att sajten Avpixlat är ett språkrör för sagda parti) så är det märkligt att de är så intresserade av vad utlandet - ja, valda delar av utlandet - har att säga om Sverige. En sann nationalist säger väl på klingande nysvenska "fuck you" åt töntiga utlänningars kritik och gnäll. Vi behöver inga pekpinnar. Vi struntar i vad någon liten skit-TV-kanal i USA eller England säger. Extra märkligt är det när utlänningarna är israeler av högertyp. Israel borde väl, om någon hyfsad logik finns hos sd-arna, vara det ultimata skrämmande exemplet på vad våldsbenägna massinvandrare kan ställa till med.


Det har skrivits en del om 'fusk' på sista tiden. Oärliga människor har på bedrägliga grunder kapat åt sig assistentersättningar från Försäkringskassan. Rätt stora belopp också. Men varför används ordet fusk - varför inte bedrägeri? Utan att vara särskilt juridiskt insatt så antar jag att inom det här fältet så är bedrägeri vad skurkarna kan dömas för. Fusk kan ju vara vad som helst, det tyder på oärligt uppsåt men torde ofta inte vara straffbart. Bedrägeri låter mer som oärlighet i straffbar mening. - Dessutom kan man hävda att systemet med assistentersättningar, liksom premiepensionssystemet, privata skolor och vårdinrättningar och kanske annat som jag inte kommer på just nu, mer eller mindre är riggat för att underlätta oärligt beteende. Men de stora skurkarna har råd att hålla sig med jurister som fixar så att plundringen sker inom lagens ramar. Det är småskurkarna som (ibland) åker fast.

Undrar om fusk-snacket uppstod på allvar i samband med krisen i början på nittiotalet? Det var då statsfinanserna hängde på gärsgårn, och något snille fick för sig att det berodde på 'bidragsfusk'. Folk fuskade med a-kassa och sjukersättning så det inte var klokt, och kunde man komma åt det genom att samköra datasystem så skulle fuskarna avslöjas och finanserna rätas upp igen. Det hela slutade med platt fall - det ramlade inte ut så mycket försnillade pengar på grund av att det antagligen inte var något superenormt 'fuskande'. - Eller mer exakt uttryckt: bedrägerierna mot a-kassan och försäkringskassan var inte särskilt omfattande. Men man drog väl bort uppmärksamheten från de stora plundrarna av folkhemmet, och det kanske var gott nog för de som larmade.

Vad var det mer jag tänkte skriva? - Det har jag glömt. Jag hör av mig om det dyker fram igen. - Jo- här är det: jag såg en anmärkning i en recension i SvD om att mobiltelefoner är märkligt frånvarande i moderna svenska romaner. Kan inte detta bero av att de flesta romaner handlar om människor? Mobilen är inte en människa, den är en förlängning av människans röst, hörsel och syn, en apparat som fyller mellanrummet mellan människor. På samma sätt förlänger bil, tåg, cykel, båt människans ben, liksom hammaren förlänger och förstärker armen. (Jag lutar mig här mot salig McLuhans analys i Media.) Hammare eller cyklar är väl inte föremål för romaner särskilt ofta? Så varför mobilen? Allrahelst som mobilens verkningsfält är betydligt vidare än hammarens. Den senare har du inom synhåll, den andra har global räckvidd och verkar ibland vara försedd med en egen vilja. Den är en del av ditt centrala nervsystem som delvis är autonomt i förhållande till dig. Skall man skriva en roman om en sådan företeelse så är det väl bättre att slänga ihop en skräckhistoria om personlighetsklyving: Doktor Jekyll och Mr. Cellphone. - Var detta klargörande? Nej, tänkte väl det.

onsdag 1 mars 2017

Vårtecken

Jag kan rapportera att vi nu kommit fram till den tid på året när punkarna släpps ut från vinterförvaringen.





Eller om det är en knippa gräslök damen har på huvudet - jag vet faktiskt inte! I alla fall var detta i Stockholm, onsdag förmiddag.

söndag 26 februari 2017

Skillnad på folk och folk?

(För den som undrar: förteckningar av nedanstående typ fanns i svenska kyrkans församlingsböcker omkring år 1900. Det var kyrkan som skötte folkbokföringen, så det har inget med religiösa preferenser att göra.)



Detta är inget att skämta med. Det var oförskyllda mänskliga tragedier och elände.

Men kanske detta uttalande av Margot Wallström är en blandning av pajaseri och mänskligt elände: Lavrov är en politisk räv, mycket erfaren och det är faktiskt jag också.

Nja, om vi säger så här: i förhållande till Sergej Lavrov är Wallström närmast en höna som kan nackas när som helst om hon inte ser upp. Räv kan hon vara här hemma, helst i någon hönsgård/partiförening.

Nästa reflexion, om intellektuell lathet och det där med folk och skillnader. - Ånej, det finns inga skillnader, alla har samma värde, jag ställer upp för alla människors lika värde (här himlar man lite lagom frireligiöst med ögonen) ...

Var kommer latheten in i det här då? - Se det så här: om alla människor är likadana så behövs det inga undersökningar och tankeansträngningar för att sätta sig in i andra människors sätt att tänka och se på tillvaron - vi är ju likadana (lika mycket värda!) allihop! Svenskarna är legitimerat världens mest sekulariserade och individualistiska folk enligt World Values Survey ... och då är väl alla andra likadana, eller hur? - Där är en tankeslapphet som drar iväg mot mental rubbning! Och likaväl som de mentalt störda kan ställa till olyckor utan att förstå det kan likavärdesapostlarna göra det. För hur bemöter de människor som faktiskt tänker väldigt annorlunda vad det gäller likavärden, religion och individuell frihet? De som kommer från andra ytterligheten av World Values Survey och inte har någon avsikt att byta den positionen även om de flyttar till Sverige?



tisdag 21 februari 2017

Nr 4698

Detta är post nummer 4698 på bloggen Björnbrum. Dessutom är det tioårsjubileum för bloggen, den 21 februari 2007 gick första postningen iväg.

- Jag har ingenting med det här att göra. Jag bara råkade gå förbi.
Och hur blir fortsättningen? - Ett rakt svar: jag vet inte. Till och från känns det segt att skriva, även om ämnen inte saknas. Så jag säger varken att jag tänker fortsätta, eller lägga av. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig. Nu håller ju (förhoppningsvis) våren på att bryta ut, och nu finns det således annat än bloggandet som lockar.

Den här mörka mäktiga profilen tillhör en havsörn som gjorde en sväng över Djurgården häromdagen, samtidigt som jag också gjorde en sväng på samma ställe.

För den person som mot förmodan inte kan leva utan mina alster rekommenderas sajterna Björnpoesi och Björnbild. Den första uppdateras oregelbundet, men den andra får nya bilder var tredje dag.

lördag 18 februari 2017

Folkets röst är Guds röst

Adam Smith var professor i moralfilosofi (inte i nationalekonomi) och hans huvudarbete från 1759 hette The Theory of Moral Sentiments. Ibland brukar Birger Schlaug diskutera Smiths idé om att det inte är av välvilja som företagare sköter sig och inte lurar kunderna. Schlaug påpekar att enligt Smith finns ett korrektiv som gör att företagarna ändå inte fuskar och beter sig oärligt av rent egenintresse: de har ögonen på sig. En Högre Makt ser vad de gör. Kanske det är det här citatet från Moral Sentiments som Schlaug tänker på:

The sense of propriety too is here well supported by the strongest motives of self-interest. The idea that, however we may escape the observation of man, or be placed above the reach of human punishment, yet we are always acting under the eye, and exposed to the punishment of God, the great avenger of injustice, is a motive capable of restraining the most headstrong passions, with those at least who, by constant reflection, have rendered it familiar to them. It is in this manner that religion enforces the natural sense of duty: 
Alltså: Även om människorna inte ser eller kan påverka vad du gör så finns det en annan makt, som dessutom har synnerligen kraftiga maktmedel till sitt förfogande om du missbrukar egenintresset ...

Men vad händer om tanken på en vaksam och sträng gudomlighet upplöses och samhället blir allt mer sekulariserat? Innebär det att kapitalisterna släpps helt utom kontroll och kan bete sig hur som helst? - "Om Gud är död är allt tillåtet", var det inte det Dostojevskij hävdade? Om man uppfattar "Gud" som en samling regler är det på sätt och vis ett rimligt påstående. Finns inga regler så finns det inga regler (fast egentligen handlar det om att en samling regler ersätts av en annan, det intressanta är vilka som gynnas eller missgynnas av reglerna). Den numera närmast ändlösa raden av storpampar som missbrukar sina förtroenden men inte begriper att de gör fel måste betyda något.

För några dagar sedan var det några entreprenörer som skrev i SvD att företagen borde klart redovisa hur mycket de betalar i skatt. På så vis skulle man kunna se vilka som ställer upp för samhällena där de verkar, och vilka som bara är giriga. Den positiva effekten av att några gör rätt för sig kommer att spridas till fler. Med det resonmanget ersätts åtminstone delvis den numera avskaffade dunderguden, i stället för en blixt från ovan kommer gillande eller ogillande från folket. Därmed besannas satsen att "folkets röst är Guds röst". De giriga får stå där och skämmas. Det förutsätter naturligtvis att de ställer upp på att skämmas, och det är kanske inte helt säkert.

Hm, kommer detta att fungera? Eller behövs det att folket inte bara muttrar och knyter näven i fickan (eller hyllar de företagare som uppför sig som folk) utan faktiskt själv förvandlar sig till den oövervinnerlige dunderguden?

tisdag 14 februari 2017

Goda tankar eller goda handlingar?

Jag skrev en bloggpost för ett tag sedan med funderingar över Clarté. Sedan gjorde jag en förkortad bearbetning och skickade in den som förslag till Clartébloggen. Den texten har jag lagt in i slutet av den här bloggposten. Jag skrev följande i epost till tidningen:

Det här är en förkortad version av min bloggpost http://bjornbrum.blogspot.com/2017/01/hm-fornya-eller.html  som jag inte tror att ni uppskattar. Men nu har jag skrivit av mig.
Jag hade rätt, det uppskattades inte. Fick svar från en Dan Jerrestam:

Tack ändå!
Men vi var inte så glada i det bidraget.
Nu visar det sig att frågan om Myrdal mot Clarté lever vidare. Stefan Lindgren skriver om den tydligen lite röriga situationen där det inte verkar klart om Myrdal uteslutits eller inte. 😀 Jo, viss komik är det i det hela. Men om vi går till kärnfrågan, om vi (eller åtminstone Myrdal) skall tillåtas prata med folk med från oss rätt avvikande åsikter, så tar jag mig friheten att kopiera en kommentar från Jan Nybondas till Stefans artikel (kursiveringen är min):

Detta leder osökt tankarna till undervisningen i religionshistoria, där kyrkoherden redogjorde för debatterna kring frågan om det var viktigare att tänka rätt eller handla rätt för att uppnå frälsning och komma till himmelriket. Bägge åsikterna hade haft sina förespråkare under historiens gång, men kyrkoherden framställde kontentan som att det viktigaste var att tänka rätt, eftersom alla mänskliga gärningar per definition var ofullkomliga.

Clarté förefaller att fortsätta denna tradition och är inte ensamma om det, tvärtom, de har anslutit sig till den närapå majoritet som författaren Tariq Ali betecknat som den extrema centern eller mitten.
Om man tänker rätt kommer man till himmelriket, handla kan man hur destruktivt man vill. Och definitionen på att tänka rätt, den har man därtill monopol på.

Som exempel kan vi nämna Tony Blair och Barack Obama, två statsledare som alltid visste att uttrycka sig som korrekthetsnormen föreskriver och därför fick fullmakt till att bedriva hänsynslös krigspolitik mot försvarslösa länder vilkas ledare inte hade förstått att anamma den föreskrivna jargongen och därtill var i besittning av rikedomar som den extrema mittens finansiärer traktade efter.
Med stark uppslutning från vänsterhåll kunde Obama bomba sju länder, kriga varendaste dag genom alla åtta år, nytt rekord, därför att han hade lärt sig sin religionshistoria, att det viktigaste är att tänka rätt eller snarare babbla rätt enligt normen.
Jag antar att det förkastliga tillstånd som Nybondas beskriver också kan kallas "rättfärdiggörelsen genom tron". Den gamle vänstermannen Fabian Månsson hade en frireligiös period och skrev en roman som hette så. Medan Clarté och det som skulle vara vänster ägnar sig åt gott tänkande ägnar sig sverigedemokrater (och snart kanske även Alternativ för Sverige) åt mer eller mindre goda gärningar och går framåt. Att tänka gott är stort, att handla gott är större!

"Vänstern" är lika hjälplös som den lilla gapande fisken i kungsfiskarens näbb. Eländigt!


Och här har vi alltså min icke uppskattade text till Clarté:

SD är inte längre ett enfrågeparti om någon trodde det. Allt fler tycker att SD har den bästa politiken även inom andra politikområden. ... Vid förra valet ägde Sverigedemokraterna flykting- och invandringsfrågan. Sedan dess har de tagit över äldreomsorgen från Socialdemokraterna och försvaret från Moderaterna. SD äger därmed flest sakfrågor av alla riksdagspartier. 
Detta enligt Aftonlövets politiska orakel, Lena Mellin, som skriver om en opinionsmätning. Vilka partier har förtroende i vilka frågor?
Ja, sd går framåt och stabiliserar sig, medan 'gammelpartierna' mest rör till det för sig. Att detta helt skulle bero av att sd-arna är väldigt skickliga politiker tvivlar jag på. Det är snarare tvärtom. De är rätt handfallna och har visat sig vara snabba till att sälja ut nästan vilka principer som helst för att få vara med i de fina kretsarna. Jag undrar om sd kommer att bli en bättre förvaltare av det svenska samhället om partiet verkligen kommer i en maktposition, eller om det bara kommer att fördjupa tendenserna till korruption, maktfullkomlighet etc. Samtidigt har de andra partierna misskött sig. Och den misskötseln har gjort att sd är svåra att kritisera. "Men du själv då ...?" I ett sådant sällskap kan även ett ganska solkigt parti verka vara rent och snyggt.



Hur som helst, idag kom nya numret av tidskriften Clarté, samt papper om förnyad prenumeration. För någon tid sedan tyckte Jan Myrdal att det var viktigt att ta upp en ordentlig diskussion med sd-are och liknande. Detta utlöste vrede. Myrdal som var gammal hedersmedlem av Clarté åkte ut.
Myrdal var länge medlem i Svenska Clartéförbundet. Han är det inte längre. Det är vi glada för.
Vilka är "vi"?  Förmodligen ett sällskap jag inte vill vara med i själv. Tonen är genuint otrevlig.



Och därmed närmar vi oss åter ämnet som inledde denna bloggpost: ökat förtroende för sd i vissa frågor, och hur det skall tolkas. Det är viktigare att ha ungefär rätt än att ha exakt fel (det var kanske John Maynard Keynes som myntade den frasen). Vad det gäller att bemöta rörelser som sd eller dess motsvarigheter i andra länder så har Myrdal som jag ser det ungefär rätt. Det går inte att vifta bort synpunkter från arbetarklassen med att de är efterblivna och rasistiska. Nationella fronten i Frankrike har kunnat ta över en stor del av den gamla döende vänstern program och väljare - vad drar man för slutsats av det? Löser man det genom att skrika ännu mer om efterblivenhet och rasism och dumförklara? Eller faktiskt försöka prata med de människor "som arbeten och ären betungade" och vars tillvaro faller samman på grund av de härskandes ansvarslösa politik? De människor som nyss var basen för stora vänsterpartier, fackföreningar, folkrörelser ...



Ta det där med att sd har bra förtroende vad det gäller äldreomsorg. När man kommer upp i seniorklassen själv är det ju intressant att se vilka partier som ligger bra eller dåligt till vad det gäller äldreomsorg. Det förvånar mig inte att socialdemokraterna tappat förtroende där. Dock lever möjligen partiet på att det ännu finns en massa S-väljare som inte fattat att det faktiskt är tillåtet att rösta på andra partier än S. Men sd larmar ju ibland när äldre medborgare kommer i kläm bland annat orsakat av beslut som tagits i socialdemokratiskt styrda förvaltningar, och när den insikten sprider sig så kanske det blir ännu större förtroenderas.



Det där med åldrandet, och hur gamla behandlas, är också en fråga som Myrdal tagit upp och väl tyvärr haft ungefär rätt: i ett land som Sverige bör man helst inte bli gammal. Det finns ett hat och missunnsamhet mot äldre. De kan gott skyfflas undan ... kanske till förmån för afghanska och arabiska unga män som "flyktingar-välkomna"-tanterna säkert tycker är trevligare än gamla trasiga gubbar och gummor som inte är klädda i dyra märkeskläder och inte har de senaste fina mobilerna.



Därmed bordlägger jag frågan om min prenumeration på Clarté skall förnyas.

söndag 12 februari 2017

Kommer Sverige i skottlinjen för ett nytt handelskrig?

Det är bra när man kan plocka ut statistik enligt egna preferenser ur SCB:s databaser. Jag har använt en bas som heter "Varuimport och varuexport totala värden, bortfallsjusterat efter handelspartner, tabellinnehåll och år".

Här är handeln mellan Sverige och USA under fem år, 2010-2015. Det sista året hade vi ett exportöverskott på nära 60 miljarder kronor.


För att få lite perspektiv plockade jag fram motsvarande data för Ryssland ...


... och för Kina.


Att handeln med Ryssland faller torde vara vårt (regeringens alltså) fel. Om det är samma regerings förtjänst att kurvorna för Kina går upp vet jag inte, men däremot ser handelsutbytet inte så stort ut. Notera att värdeaxlarna på diagrammen har olika skalor, och på den kinesiska diagrammet är det blygsammare siffror än på det USAmerikanska.

Varför lägger jag upp de här diagrammen? - Jo, dels har förre utrikesexcellensen och evige gymnasisten Carl Bildt skrivit om USA-regimens nya inställning till handel, och de personer:

... som satts med ansvar för handelspolitiken.

Här handlar det till större delen om personer som delar presidentens närmast protektionistiska och merkantilistiska agenda med allt vad detta kan komma att innebära.

Det är den ekonomiska delen av den liberala världsordningen som nu sannolikt befinner sig i den mest utsatta positionen.

Uppenbart är att de vill skrota alla multilaterala handelsavtal man kan, och sedan möjligen ersätta dem med bilaterala sådana skräddarsydda för att uppnå någon form av balans i handeln. Och därmed är siktet primärt riktat mot länder som har mer eller mindre betydande överskott i sin handel med USA.

Allra främst är det självfallet Kina. Men i EU har länder som Irland, Tyskland och Sverige betydande överskott i handeln med USA. Vi exportera för ca 90 miljarder kr och importerar för ca 30 med kr.

Kursiveringarna är mina. Fast jag antar att länder som Sverige är för små i sammanhanget för att orsaka så mycket uppmärksamhet när Washington tar uti med handels(o)balansen. Den verkliga kolossen och fienden är Tyskland vilket Pål Steigan påpekar i sin blogg. Men det är klart, med en dokumenterad fientlighet mot the Donald från Löfven-regimen så ... tja, man vet inte. Det kan komma någon sur reaktion åt vårt håll också.


Det finns två saker här att fundera över: dels hur ser handeln ut i stort, och kan ett tapp åt ett håll kompenseras någon annan stans? Vi tar den första frågan med ett diagram som visar export och import mellan Sverige och resten av världen:



Här är tiden längre, 2000-2015. Under hela den tiden har Sverige haft överskott i utrikeshandeln. Det kan också uttryckas som att resurser som kunnat användas för aktiviteter här hemma i stället har skickats ur landet. En tumregel för handel är annars att man exporterar för att kunna importera, alltså att utrikeshandeln bör gå ungefär jämnt upp. Nu krymper gapet, så vi får se om idealet uppnås.

Andra frågan. Angående Ryssland så har ju svenska regimen hejat på en politik som gör att Ryssland vänder sig bort från västra Europa, ökar sin handel med andra områden i stället, samt bygger ut sin egen industri för att slippa sanktionspolitiken. Det är alltså inte säkert att det blir ett jätteskutt i handeln när sanktionerna tas bort. Förutsättningarna för utbyte har ändrats, och ryssarna kommer säkert ihåg även framöver vilka som varit dumma mot dem.

Vad kan kan minnas nu har Sverige åtminstone inte trampat på så många kinesiska tår på senaste tiden, så ur den synpunkten kanske det finns möjligheter även framöver. Men det hänger nog på att Sverige hänger på sidenvägsprojektet OBOR. Och jag vet inte om Löfvenregimen är förutseende nog att fixa en sådan sak. Annars antar jag att såväl råvaror som högteknologi är något kineserna kan tänkas köpa här - risken kanske är att de inte bara köper varorna utan produktionskällorna också, och betalar med $ med tvivelaktigt framtida värde. Och även om Kina och EU är intresserade av att stärka utbytet när handeln över Atlanten är osäker så är frågan hur starkt Sverige kommer att hävda sig i det sammanhanget.

Hur man blir en notis i bladet

Nej, det handlar inte om mig, utan om en halvnära släkting. Våra släktträd går ihop i slutet av 1800-talet. Man kan läsa om honom i Svenska Dagbladet 17 augusti 1949.


Söderlund efterlämnade hustru och tre söner. Samt den här notisen i Svenskans sökbara databas.

söndag 5 februari 2017

Flöjtkråkor, konkurrens och lite annat

Redan för tio år sedan, i det första inlägget på den här bloggen, var jag inne på ämnet evolution och filosofi. Då handlade det om Frans de Waals forskning på apor.

Levande apor var det länge sedan jag såg, det var väl vid apberget på Skansen kanske, men fåglar syns ju dagligen. De är ju trevliga att se på och höra. Undantag finns, men det gör vi ingen affär av just här. Att de enligt modernare forskning härstammar från dinosaurierna gör ju inte saken sämre. Att se en flock stadsduvor som knallar runt på ett torg är som att se en grupp smådinosaurier. Fascinerande!

Det finns ju en massa fågelarter som ser väldigt olika ut, men i grunden tänker man väl sig att de ändå är rätt lika. Men nu har jag läst en understreckare i Svenskan, 'I huvudet på en härmande ­flöjtkråka'. Det är en fågelart som jag aldrig hört talas om tidigare, men i sitt hemland heter den Australian magpie. Borde väl i så fall bli 'flöjtskata' i stället för 'kråka', men den kanske är närmare släkt med skatorna? Rimligen bör den ha en massa varierande namn på aboriginernas språk också. - Det finns en del bilder och filmer på nätet med denna remarkabla fågel. Sök på Australian magpie.

Hittills har mycket av den biologiska forskningen, inklusive ornitologin, styrts av uppfattningar från norra halvklotet. Men fåglarna i Australien har en annan utvecklingshistoria:

Det var i den del av östra Gondwana som med ­tiden skulle bli Nya Zeeland och Australien som sångfåglarna – tättingarna – utvecklades och så småningom, för sisådär 60 miljoner år sedan, spreds över klotet. Världens första fågelsång hördes således i de skogar, relikter från Gondwana, som ännu finns kvar som fragment i södra och östra Australien respektive Nya Zeeland.

Den geologiska utvecklingen av Australien resulterade under årmiljonerna i ett torrt klimat med utbredning av eukalyptus, något som kom att få avgörande betydelse för fågelfaunan vilken samevolverat med de blommande träden. Antagandet, stärkt av nya rön, är att det ytterst var den kärva naturen som befordrade samarbete mellan fåglarna vilket i sin tur manifesterades i alltmer komplexa sociala strategier, sexualsystem och sångskicklighet.

Notera det där med "samarbete". Det är inte samma sak som en skoningslös kamp för tillvaron, där individerna alltid trampar ner varandra för att överleva. Darwin hävdade att de bäst anpassade överlevde ("the survival of the fittest"), men det vulgariserades till idén att de starkaste överlevde - och det är ju inte alltid samma sak. Men det passade i en engelsk råkapitalistisk och kolonialistisk tid. (Men, som framgår av artikeln: det kan hända olyckor så att fåglarnas samverkan bryter samman och förbyts till terror. Ibland är fåglarna nästan som människor, tyvärr.)

Ungefär femton år innan Darwins epokgörande verk om arternas uppkomst publicerades hade en ung tysk, Friedrich Engels, omkring årsskiftet 1843-1844 skrivit om konkurrensens fördärvlighet: 

... allting strålar samman i konkurrensen, så länge privategendomen består. Den är ekonomens huvudkategori, hans älsklingsdotter som man ständigt daltar och kelar med - och se nu på, vilket medusahuvud som kommer att växa fram.

Privategendomens första konsekvens var klyvningen av produktionen i två motsatta sidor, den naturliga och den mänskliga. Jorden, som utan människans fruktbringande insats är död och steril, och den mänskliga aktiviteten vars första betingelse är just jorden. Vi såg vidare hur den mänskliga aktiviteten åter upplöstes i arbete och kapital och hur dessa sidor ånyo fientligt konfronterade varandra. Vi hade alltså redan kampen mellan de tre elementen, i stället för deras ömsesidiga samverkan. Nu kommer därtill att privategendomen drar med sig uppsplittringen av vart och ett av dessa element. Ett jordstycke ställs mot det andra, ett kapital mot det andra, en arbetskraft mot den andra. Med andra ord: eftersom privategendomen isolerar var och en inom hans råa enskildhet och emedan var och en ändå har samma intresse som sin nästa, så kommer varje jordägare, kapitalist och arbetare att såsom fiende konfrontera sina likar. Genom detta antagoniserande av likartade intressen just på grund av deras likhet har osedligheten hos mänsklighetens nuvarande tillstånd fulländats, och denna fulländning är just konkurrensen.

(Citatet kommer från Utkast till en kritik av nationalekonomin). Jag är inte särskilt bekant med den anarkistiska litteraturen, men jag tror att man även där kan hitta skribenter som kritiserar konkurrensen och hyllar samarbetet. Kropotkin exempelvis. Över huvud taget kan man se hur olika tankebanor utvecklas under den tidiga kapitalismen: strid man mot man, eller samverkan. Hittills har den första tendensen oftast segrat. Det beror nog mer på hänsynslöshet och överlägsna vapen än överlägsen tankeförmåga.

För övrigt påminner det första alternativet om Thomas Hobbes' tänkta 'naturtillstånd' med dess 'allas krig mot alla'. Hobbes själv erkände att det hela var ett tankeexperiment, men i själva verket ser det ut som en varning för vad som händer om den hämningslösa liberalismen tar över - ett fungerande samhälle blir omöjligt, lösningen blir diktatur. Det var inte det förflutna han skrev om i mitten av 1600-talet, det var framtiden.

Fåglarnas hjärnor (åtminstone i Australien) har utvecklat en god intelligens enligt forskarna. Smartare än chimpanser. Man kan ju tänka sig en alternativ evolution på vår planet: i stället för stökiga hominider så hade fåglar med förmåga att använda redskap och med utvecklat socialt liv blivit den dominerande livsformen!

Om några veckor torde de första flyttfåglarna vara tillbaka för året i Stockholm. Jag förväntar mig att snart få höra ringduvors och skogsduvors dystra hoanden. Som europeiska fåglar kanske de inte är så smarta som antipoderna i Australien. Men trevliga att höra på i alla fall. 

måndag 30 januari 2017

Nyhetstorka - eller käftsmäll?


NATTENS NYHETSDRAMA utropar Aftonlövet. Vilket drama? kan man undra. Har kungen rymt med Lill-Babs? Hade någon femtonminuters-kändis från TV en "dödlig sjukdom" (förmodligen vanlig bondförkylning) för fem år sedan? Nja, något så viktigt verkar inte ha hänt för då hade man väl slängt upp det på löpet. Jag misstänker att "nattens nyhetsdrama" är en synonym för 'nyhetstorka'.

Men här är en nyhet - jag har klippt ut och lagt ihop två twittringar från herr Trump i Vita Huset:

The joint statement of former presidential candidates John McCain & Lindsey Graham is wrong - they are sadly weak on immigration. The two Senators should focus their energies on ISIS, illegal immigration and border security instead of always looking to start World War III.
Det här är ju en käftsmäll som heter duga! USA:s nye överkucku anklagar två ledande parlamentariker för att dels missköta viktiga säkerhetsärenden ... för att i stället ständigt försöka starta tredje världskriget!  Trumpen må vara en otrevlig buffel med ibland lite kufisk framtoning, men här verkar han ha hittat en svag punkt att slå emot, och upprördheten bland krigstörstande neocons och demokrater lär inte minska av det. Kommer de att försöka driva fram en så kallad färgrevolution i USA för att bli av med honom, skicka ut någon lämplig galning för att utföra ett mord, eller något annat? Det är väl ganska små kretsar i USA och världen i övrigt som vill ha ett tredje världskrig, så här bör Donald få några pluspoäng. På andra områden är det fortfarande mest frågetecken som gäller, och en del minuspoäng, men det vore fel att avvisa bra saker bara för att det kommer från fel person.


söndag 29 januari 2017

Vandaler med tendens

När islamistiska vandaler förstör mänsklighetens kulturarv i Palmyra, Syrien, kan det verka extremt över alla gränser. Men det är det inte. För inte så länge sedan var de i farten i världsarvet Timbuktu i Mali, och på många andra håll har de förstört kulturminnesmärken och gravar. Palmyra är inte en isolerad händelse, det finns ett mönster och en tendens med urskiljbart ursprung.

2012 hade jag en bloggpost som handlade om hur huvudinspiratörerna till extremislamismen uppträder på hemmaplan. Man skulle ju kunna tro att de som basar över islam i Saudiarabien skulle vara angelägna att byggnader och annat som finns kvar sedan Mohammeds tid skulle vårdas speciellt för att visa upp för alla religiösa turister. Så är inte fallet. Här rivs det utan hämningar om något står i vägen för landets pilgrimsindustri.

Jag såg en notis för några  dagar sedan om att tre moskéer skall byggas på Järvafältet i Stockholm. En av den finansieras från Saudiarabien. Vilka läror kommer att predikas där? Vilken betydelse kommer de att ha för att separata och isolerade grupper kommer att bli ännu mer isolerade men också kommer att upprätta territoriell kontroll och placera sig utanför Sverige vad det gäller lag och rättskipning? Kommer folk som inte delar den officiella saudiska versionen av islam ens att kunna bo kvar på Järvafältet?

Och så är det prat om en moské i Borlänge - Mohamed Omar tar itu med Göran Greider som hamnat på fel sida i den här frågan. Varför måste självdefinierad vänster och feminister uppträda som islamisternas ombud? Förväntar man sig ett "tack"? - Då får man nog vänta.

lördag 28 januari 2017

Att ge fienden en utväg - bra taktik?

Den kinesiske militärteoretikern (och dito praktikern) Sun Tzi nedtecknade ett antal regler för ungefär 2500 år sedan. En kan vara intressant när man ser hur olika makter bedriver krig idag:

Lämna alltid en utväg när du omringar en fiende. Pressa inte en desperat fiende för hårt.

Är det inte en taktik i denna stil som gör bland annat kriget i Syrien ganska udda? Gång efter gång isolerar och belägrar regeringsstyrkorna sina motståndare (inte bara i Aleppo, utan på många andra ställen). Men i stället för att rikta ett förintelseslag så sluts överenskommelser och rebeller, jihadister, terrorister eller vad man vill kalla dem, tillåts dra iväg till en annan plats, eller att ge upp och återgå till civilt liv om de är syrier och lovar att sköta sig i fortsättningen. "En annan plats" verkar i allmänhet vara Idlib-provinsen. Där kan de åtminstone för tillfället härja, slåss inbördes, eller försöka smita över gränsen till Turkiet och ta sig vidare som "flyktingar" till Europa. (Hrm, "refugees welcome ...")

Den som tänker låt oss säga europeiskt eller amerikanskt militärt undrar förmodligen varför detta händer. Varför utrotas inte den islamistiska ohyran rätt av? Tar den syriska regeringen dessa beslut om evakueringar på egen hand, eller drar ryssarna i några tåtar i bakgrunden? Vad finns det för motiv för att låta mängder av tvivelaktiga figurer kliva på bussar och åka iväg? - (Man kan ju också fråga varför inte västerländska media rapporterar mer om dessa evakueringar. Det kanske inte stämmer med propagandan om "diktatorn som massakrerar sitt eget folk"?)

Jag tror man kan se flera fördelar med att tillämpa Sun Tzis råd. Ju snabbare man kan få slut på striderna i ett område desto mindre förstörelse av människor och material. När det är slutkämpat på ett område kan trupperna flyttas till besvärligare frontavsnitt där strider ännu pågår. Är motståndarna någon lokal milisgrupp är det bra om de lovar sluta slåss och i stället kan dra igång med lokal återuppbyggnad så fort som möjligt. Är det utlänningar så är det bra att få iväg dem till något ställe där man kan ta hand om dem vid något senare tillfälle.

Samt: det ser helt enkelt bättre ut att vara mild i behandlingen av motståndare som funderar på att ge upp. Det är förmodligen en bättre taktik än att proklamera utrotningskrig som inte ger motståndarna något annat val än att slåss till slutet. Dessutom lär det leda till splittringar mellan stenhårda islamister som ingen vänlighet biter på, och andra mindre ideologiska grupper och individer. På sikt kan det hjälpa till i en försoningspolitik som ändå förmodligen blir ganska svår efter åratal av krig och grymheter.

😔

tisdag 24 januari 2017

Vart går EU-ropa?

Så här säger Ungerns premiärminister Orbán:

Vi har fått tillåtelse från, om man så vill, högsta instansen i världen att prioritera våra egna intressen ... 

 ... och det är ju en intressant effekt av Trump-regimens tillträde i USA. Politiska riktningar i Europa som sätter oberoende nationella prioriteringar högt känner sig förmodligen uppmuntrade av det nya styret i Washington. Andra som ställt in sig på en tillvaro som lakejer och tjänstehjon och ja-sägare utan egen vilja lär få det besvärligare. Det verkar inte inte gå att springa till USA och få en klapp på axeln och lite understöd längre.

En annan effekt är tänkbara framtida omdirigeringar av världshandeln, och vilka intressenter som deltar, och hur. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström säger:


EU kommer att vända sig mot andra länder, framförallt i Asien, när USA stänger dörren och blickar inåt. − Länderna står redan på kö. De ringer och undrar om vi kan vi skynda på nu när USA inte längre vill. Vi har Mexiko, Japan och Mercosur som vill ha bilaterala och multilaterala avtal med EU. Vår popularitet har faktiskt ökat. Det är bra.
Och vad betyder det med länderna i Asien?  Kan det innebära en glidning mot det euroasiatiska ekonomiska samarbetet med Kina och Ryssland som tyngsta medlemmar? Kineserna köper redan in sig i EU-området i stor skala. Med ekonomisk makt följer så småningom politisk, och kanske militär makt. Rimligen måste EU-topparna diskutera sådana frågor nu. "Hur blir västra Europa en stark partner i det Euroasiatiska samarbetet?" - det måste vara den stora frågan idag.

Och då måste rimligen folk i USA ställa frågan vad följderna blir om "America first" styr bort allt mer av världshandeln från det egna landet och dollarns värde som internationell valuta krymper.

söndag 22 januari 2017

Kapitalets logik i handeln

Intresseorganisationen Svensk Handel har tänkt till och kommit med en prognos för utvecklingen fram till år 2025.   Först lite källkritiskt tröskande: detta är en partsinlaga, och att göra några verkligt hållbara prognoser nästan tio år framåt är svårt. Prognos = mer eller mindre bra gissning, eller kanske inte ens det utan bara ett sätt att propagera för något man gillar. Men man kan ju åtminstone fundera över om angiven riktning verkar rimlig, och det kanske den är.

Här är några av de viktigaste punkterna som Svensk Handel vill framhålla:
  • E-handeln växer från 50 miljarder år 2015 till 192-288 miljarder och utgör 20-30 procent av handelns försäljning år 2025.
  • Handeln blir internationellt konkurrensutsatt och utländska företags försäljning till svenska konsumenter ökar kraftfullt. Den utländska handeln uppgår till 48-96 miljarder kronor och utgör en andel av handeln på 5-10 procent och 25-33 procent av e-handeln år 2025.
  • I sällanköpsvaruhandeln väntas 5 000-10 000 butiker stänga till och med år 2025 och antalet anställda sjunka med 20 000-40 000. 
  • Priser och marginaler sjunker i takt med att digitaliseringen möjliggör nya affärsmodeller.
  • Handeln koncentreras till färre men större aktörer.

Den tekniska utvecklingen driver alltså på omvandlingen, tillsammans med de krav som kapitalet kräver vad det gäller förräntning. "Färre men större aktörer" är alltså den kapitalkoncentration som Marx skrev om. De stora kapitalen slår ut och ibland tar över de små. Koncentrationen gör att sjunkande priser och marginaler ofta kompenseras mer än väl genom större försäljningsvolymer. Och det blir fler och fler stora köpcentra som ser i stort sett likadana ut, med samma affärskedjor överallt. De små handlarna trängs ut. Den antagna kapitalistiska mångfalden har en tendens att förbytas i enfald i enlighet med sin inneboende logik.