onsdag 18 oktober 2017

Dyslexi på tidningen?

Dyslexi kännetecknas av svårigheter med korrekt och/eller flytande ordigenkänning och av dålig stavnings- och avkodningsförmåga, enligt en definition som återges i Wikipedia.


Finns det någon med den diagnosen på Aftonlövets redaktion? Eller är det helt enkelt den gamla medarbetaren Nisse (även känd som Tryckfels-Nisse) som varit i farten igen? Förr fanns det korrläsare som tog hand om det här. Nu är det väl stavningsprogram som används, men även detta kan tydligen släppa igenom märkliga ordbildningar utan att larma.

Xi tänker

Mjaha, det här kanske är överraskande (eller inte). Jag bara undrar i vilken utsträckning världens proletära revolutionärer kommer att ta till sig 'Xi Jinping-tänkandet'. Undrar om det kommer att få samma entusiastiska uppslutning som 'Mao Tsetungs tänkande' på sin tid, det som hann bli 'maotsetungtänkandet' också innan termen 'maoism' blev officiell i vissa partier utanför Kina? Kommer vi så småningom få se kedjan av klassiker i den här formen: Marxismen-leninismen-maoismen-xiismen? Nja...? Vi får se.


PRO-panik?

För några år sedan var jag under en tid webb-redaktör i en PRO-avdelning. Detta är historia, så när det här mejlet kom i min brevlåda i morse blev jag ganska förvånad:


Men här har vi förklaringen:



Det gamla vanliga: medlemssiffror har råkat bli lite fel! Jag undrar om det finns några fall där organisationer avslöjats med att uppge för få medlemmar?

tisdag 17 oktober 2017

Är kommunismen verkligen död? - Del 2

Följande text kommer från bloggaren The Saker, en före detta NATO-analytiker med rysk bakgrund, bosatt i USA, som numera skriver från en mer rysslandsvänlig ståndpunkt. Del ett av hans långa artikel lade jag upp på bloggen igår. Där var det bakåtblickande, nu är det mer framåt. 

Jag har försökt mig på en översättning av grundtexten, med vissa förkortningar och några förklaringar.  Mina ingrepp finns inom hakparenteser [...]. Den som undrar vad som försvunnit får ta sig en titt på grundtexten. 

Man behöver inte hålla med om vad The Saker skriver i alla avseenden och jag tror han missar en del väsentliga saker. Men texten kan få den vakne läsaren att tänka till, och det är bra! Och nu, ordet över till The Saker:


Kommunismen – framtiden


Här kommer jag att genast lägga korten på bordet och säga att jag tror, och till och med hoppas, att kommunismen inte är död och att den ännu har en lång och mycket intressant framtid. Här är några skäl varför:


För det första har den kommunistiska ideologin som sådan aldrig blivit genomgripande besegrad, om så bara för att ingen annan ideologi jämförbar i omfång och djup har uppträtt för att utmana, för att inte tala om att vederlägga eller ersätta kommunismen.


För det första är kommunismen en stor intellektuell byggnad och att förstöra bara några av de högsta våningarna får knappast hela byggnaden att falla. Låt oss ta ett enkelt exempel: Den marxistiska parollen ”Från var och en enligt förmåga, åt var och en efter behov”. Den uppfanns i själva verket inte av Marx, han bara gjorde den populär. Några källor säger att den ursprunglige upphovsmannen var August Becker 1944, Louis Blanc 1851 eller Étienne-Gabriel Morelly 1775. Andra säger att det var Pierre-Joseph Proudhon men i en något annorlunda version: ”Från var och en efter förmåga, åt var och en efter arbete.” Det var denna version som antogs i SSRU som tillämplig under den socialistiska omvandlingsfasen på vägen mot det fulla genomförandet av kommunismen. Sedan finns naturligtvis det berömda citatet av Paulus från Nya Testamentet: den som inte vill arbeta får inte heller äta Och Kristus egna ord ”åt var och en efter hans förmåga”. [Citaten från 2 Thess 3:10 och Matt 25:15, enligt Bibel 2000. Ö.a.]

Detta blir fort mycket komplext, men ändå är det knappast en ursäkt att bortse från vad som är en av marxismen-leninismens grundläggande lärosatser. Och det finns många sådana lärosatser eftersom kommunismen kan inte förstås, för att inte säga värderas utanför en mycket bredare diskussion om dialektisk materialism, i sig en anpassning av hegelsk dialektik till historiografi, allt vilket tjänar som en grundval för historisk materialism vilket i sin tur erbjuder en omfattande kritik av kapitalismens natur.

Det finns en orsak till att ett bra bibliotek lätt skulle kunna innefatta ett helt golvplan bara till utlärande och kritik av marxism-leninism: denna massa av lärdom är så enorm, och innefattar historia, sociologi, ekonomi, filosofi och många andra ämnen. Bara materialismen själv innefattar en stor mängd skrifter från de pre-sokratiska filosoferna till Nietzsches ”Gud är död”, till Dawkins student-krior. Om vi uppriktigt ser noggrant in i marxismen-leninismen kommer vi att se att där finns sådana filosofiska pärlor (eller utmaningar, beroende av hur man ser dem) på nästan alla plan i den marxist-leninistiska byggnaden. Innan vi kan utropa ”Kommunismen är död” måste vi hantera varje ”våning” av den marxist-leninistiska byggnaden och och störta åtminstone de viktigaste så att vi inte (rättvist) kan anklagas för medveten okunnighet.

För det andra så erbjuder den kommunistiska ideologin den mest genomgripande kritiken av det globalist-kapitalistiska samhället vi lever i idag. Med tanke på att numera bara den mest medvetet blinde personen ännu kan fortsätta förneka att vårt samhälle genomgår en djup kris som möjligen leder till vad som ofta benämns ”SLVSVKD” (Slutet på världen som vi känner den) ifrågasätter jag klokheten i att förklara kommunismen död och glömma den. När allt kommer omkring så medför inte att informera oss om kommunistisk kritik av kapitalismen att vi antar kommunistiska lösningar på kapitalismens sjukdomar mer än att ta hänsyn till en läkares diagnos medför godtagande av en enda typ av behandling. Och ändå, vad vårt samhälle har gjort är att fullständigt avvisa diagnosen på den grunden att behandlingen har misslyckats i flera fall. Hur dumt är det?

För det tredje är samlingen av kommunistiska och marxist-leninistiska lärdomar inte bara enorm, den är mycket varierad. Leninismen själv är för övrigt en vidareutveckling av marxistiska ideer. Det skulle vara helt enkelt ologiskt att bara inrikta sig på grundarna av denna ideologi och bortse ifrån, eller värre, avvisa, deras moderna följare. Låt oss ta ett enkelt exempel: religion.

Det är ett välkänt faktum att Marx deklarerade att ”religionen är folkets opium”. [Vilket inte var unikt för honom bland tyska tänkare under tidigt 18oo-tal. ö.a.] Och det är sant att Lenin och Trotsky medan de var vid makten gav sig in på vad som bara kan beskrivas som folkmordsartad och satanisk bärsärkagång mot religion i allmänhet och ortodox kristendom i synnerhet.

Under årtionden var rabiat ateism en hörnsten i den marxist-leninistiska ideologin. Men ändå, om man ser på de olika marxistiska regimerna i Latinamerika (inklusive Kuba och Venezuela) märker man snabbt att de ersatte denna rabiata ateism med en särskild sorts kristendom man kan löst beskriva som ”befrielseteologi”. För en hård ortodox traditionalist som jag är befrielseteologi inte riktigt min sak (politiskt skulle jag beskriva mig som ”folkmonarkist” […]).

Men det viktiga här är inte de inneboende kvaliteerna (eller bristen på sådana) i befrielseteologin, men det faktum att latinamerikanska marxister klart har spolat ateismen. Och oavsett om de gjorde detta av en djup känsla av andlig återfödelse och förnyelse eller från cyniska maktpolitiska överväganden är oväsentligt: även om de gav efter på grund av tryck gjorde de ändå något som deras föregångare aldrig skulle ha gjort under några omständigheter.

Så istället för att fördöma religion som reaktionär har vi nu ledare som Hugo Chávez som deklarerar att ”Jesus Kristus var en äkta kommunist, anti-imperialist och fiende till oligarkin.” Uppriktigt? Möjligen. Viktigt? Helt säkert. Jag föreslår att om en sådan central viktig lärosats kan släppas av moderna marxister är de förmodligen villiga att släppa vilken annan del som helst vilken de skulle anse vara fel (av något som helst skäl). Att blanda ihop 2000-talets kommunister med deras föregångare från 1800-talet är oförlåtligt dumt och okunnigt.

[Ett stycke är bl.a. Iran utmålas som en sorts socialism utlämnas. Iranska marxister av olika riktningar kan nog avgöra den saken bättre. Samma gäller arabisk politisk islam där Saker bl.a. hänvisar till en person som kan ses som en viktig inspiratör för dagens terrorism.]


Kommunismen – utmaningen:

Det är verkligen inte överraskande att amerikanerna, som inte har besegrat någon eller något under en mycket lång tid, kan ha en stark böjelse att anta uppfattningen att ha vunnit det kalla kriget och/eller ha besegrat kommunismen. I ett land där vuxna och förmodat bildade människor med allvarlig min kan hävda att Obama är socialist (eller till och med kommunist) kommer sådant strunt sällan att utmanas. Detta är en återspegling av det dåliga tillståndet för kunskap i en nation som tycker sig själv vara ”oundgänglig”, men som inte har några verkliga intressen att förstå resten av världen, för att inte tala om dess historia.

Vi kan nu skratta åt de påstått dumma kommunisterna, deras ”vetenskapliga kommunism” och deras universitets lärostolar i marxism och leninism, men det förblir omöjligt att förneka att man för att förstå den kommunistiska propagandan måste ha en miniminivå av bildning och att denna propaganda utsätter dig för ämnen vilka nu är praktiskt taget döda i västliga samhällen (som filosofi och historia).

När jag ser den sortens strunt som nu för tiden går som statsvetenskap eller filosofi kan jag bara dra slutsatsen att den en gång stolta västliga världen nu saknar den grundläggande bildningsnivån för att förstå, för att inte säga avvisa, marxistiska ideologier. Och att detta är synd och skam eftersom jag också tror att marxism och kommunism är i grunden både mycket tilldragande och mycket giftiga ideologier som måste utmanas och tillbakavisas.


[I huvudsak religiöst avsnitt utgår.]


Kan den marxistisk/kommunistiska ideologiska byggnaden be övertygande avvisad. Jag tror att det går och, förutsatt att mänskligheten inte förstör sig själv i närmsta framtiden, det slutligen sker. Men det kommer att kräva en ansträngning av fullständigt annorlunda natur och styrka än samlingen av primitiva paroller som idag slungas mot marxismen. […]

Inom den överskådliga framtiden har kommunismen en mycket ljus och lång framtid, särskilt med det anglo-zionistiska imperiets pågående kollaps och den åtföljande debatten om orsakerna till denna kollaps. Om man bor i USA må man vara förlåten för att inte se mycket av en framtid för kommunismen, men från Sydöstasien till den indiska subkontinenten, och från Afrika till Latinamerika har kommunismens ideal, värden och argument en enorm dragningskraft på miljoner människor. När Donald Trump under sitt senaste FN-tal låtsades ha auktoritet att föreläsa för världen om socialism visade han bara att okunnighet inte hindrar arrogans, och att dessa vanligen går hand i hand. […]

Tills vidare kommer kommunismens spöke att hemsöka mycket av vår planet, särskilt i de delar där bildning och fattigdom är stora. I den i huvudsak illiterata men rika världen kommer kommunismen att förbli ungefär vad den är idag: allmänt ignorerad och därför okänd. Men när kapitalismens stora byggnad slutligen faller och dess offer återupptäcker skillnaden mellan propaganda och bildning – då kan möjligen en modern utmaning till den kommunistiska ideologin uppstå. Men tils vidare och i den förutsebara framtiden kommer kommunismen att vara inte vara vid liv utan också obesegrad.

måndag 16 oktober 2017

Är kommunismen verkligen död? - Del 1

Följande text kommer från bloggaren The Saker, en före detta NATO-analytiker med rysk bakgrund, bosatt i USA, som numera skriver från en mer rysslandsvänlig ståndpunkt. Hans inställning tycks vara monarkistisk-religiös. Men jag antar att det är analytikern i honom som gör att han trots en anti-kommunistisk inställning skriver som han gör. Den egna uppfattningen får inte ta över analysen, för då är det ingen analys längre. Därmed kan det komma fram en mängd intressanta reflexioner som hjälper oss att bättre förstå vad som hände i Sovjet/Ryssland även om vi kan ha en annan politisk grund.

Jag har försökt mig på en översättning av grundtexten, med vissa förkortningar och några förklaringar markerade [ö.a. - översättarens anmärkning]. Eftersom den ursprungliga texten är väldigt lång har jag delat upp den. Här kommer första delen som blickar bakåt. Fortsättning följer senare i veckan.

The Saker: Är kommunismen verkligen död? - Del 1


Sovjetunionens sammanbrott 1991 markerade slutet av det längsta försöket med kommunism i den nyare historien. Många såg detta som beviset för att kommunism (eller marxism-leninism, jag använder dessa termer som utbytbara här) inte var en livskraftig ideologi. När allt kommer omkring så avslutades kommunismen i Ryssland 1991, kineserna avlägsnade sig tyst från den också och ersatte den med ett unikt kinesiskt varumärke för kapitalism. Slutligen, ingen av de före detta sovjetiska ”allierade” valde att hålla fast vid den kommunistiska ideologin så snart som de återvann sin frihet. Till och med Chávez typ av kommunism  ledde till ett fullständigt konkursat Venezuela. Så vad finns det att prata om?

I själva verket en hel del, inledningsvis med varje enskilt ord i stycket ovan.

Kommunism – det förflutna:

För det första så kollapsade aldrig Sovjet. Det nedmonterades uppifrån av ledarna i kommunistpartiet som bestämde att den sovjetiska nomenklaturan skulle dela upp den sovjetiska ”tårtan” i femton mindre delar. Det som hände sedan var inget mer än följden av inbördes strider mellan dessa fraktioner. Eftersom ingen gav dessa gäng av partigängare mandat att upplösa SSRU [Socialistiska sovjetrepublikernas union, ö.a] eller i själva verket att reformera det på något sätt, kan deras handlingar bara betecknas som en fullständigt olaglig kupp. Alla, med början med Gorbatjovs och Jeltsins gäng, var förrädare mot sitt parti, mot sitt folk och mot sitt land.

Vad folket beträffar så fick de bara rätten att ge sin mening en gång, den 17 mars 1991, när bastanta 77,85 procent röstade för att bevara ”SSRU som en förnyad federation av jämlika suveräna republiker i vilka en individs rättigheter och frihet kommer att fullständigt garanteras oavsett nationalitet ” (se här för en bra diskussion om denna nu sedan länge glömda omröstning).

Det var ingen kollaps. Det var en kupp, eller mer exakt en serie kupper, alla utförda i fullständig illegalitet av förrädare från partiapparaten och mot folkets vilja. Några kommer att protestera mot att kommunistpartiet var fullt av förrädare. Men såvida man inte kan förklara och bevisa att kommunismen systematiskt och på något unikt sätt frambringar förrädare har denna anklagelse ingen förtjänst (som om kristna inte förråder kristendomen, demokrater demokratin, eller fascister fascismen).

För det andra, är kommunism en livsduglig ideologi? Nå, för det första finns det två tankeskolor om detta ämne inom den marxistiska ideologin. En säger att kommunism kan uppnås i ett land, den andra säger att nej, för för att kommunismen skall vara möjlig är en världsrevolution nödvändig. Låt oss först bortse från första tankeskolan en stund och bara titta på den andra. Det kommer att bli knepigt ändå, eftersom allt vi har för att bedöma dess empiriska korrekthet är en relativt kort lista av länder. Jag kan redan höra invändningen: ”Vad? Är inte Sovjetryssland, det maoistiska Kina, Pol Pots Kampuchea och, säg, Kim Il-sungs DFRK [Demokratiska Folkrepubliken Korea – Nordkorea, ö.a] nog?

I själva verket – nej. För det första uppnåddes aldrig kommunismen som sådan i SSRU enligt den officiella sovjetideologin, utan bara socialism. Detta är varför landet kallades Socialistiska Sovjetrepublikernas Union. Kommunismen sågs som ett mål. Socialismen som en oundviklig mellanliggande övergångsfas. Att säga att kommunismen misslyckades i SSRU är lika logiskt som att säga att en halvfärdig byggnad misslyckades med att ge fullgott skydd. Kina har naturligtvis inte ”misslyckats”, till att börja med. Pol Pots Kampuchea var förmodligen ett (förskräckligt) försök att bygga ett sant kommunistiskt samhälle över en natt, men detta motsäger i sig marxismens historiskt-dialektiskt materialistiska teori som uttalar behovet av en socialistisk övergångsfas. Vad beträffar DFRK så är dess ideologi inte marxism eller kommunism, men Juche, som är mest en avlägsen släkting. Så nej, dessa få exempel företräder nästan ingenting, om bara för att urvalet är för litet för att vara relevant och för att ingen av dem kvalificerar sig som ”testfall”.

Vi kommer nu tillbaka till argumentet ”kommunism kan inte uppnås i ett land”. Låt oss se på det från en enkel röd-vit-blå amerikansk ideologisk position och minnas att förespråkarna för en kapitalism av USA-typ gillar att påminna oss om att Reagans kapprustning konkursade Sovjetunionen som inte kunde hänga med. Andra stolta amerikanska patrioter tycker också om att säga att, jo, USA drev ner oljepriset vilket gjorde det omöjligt för Sovjet att fortsätta ge ut pengar, och att detta prisfall var det som gjorde att den sovjetiska ekonomin kollapsade. Personligen finner jag dessa argument både dumma och okunniga, men låt oss godta dem som självklar sanning. Visar inte det att SSRU kollapsade beroende av yttre faktorer och inte på grund av något inneboende internt fel?

Modern skolning (jag kallar det inte ”undervisning”) betonar verkligen inte logik, så jag kommer retoriskt att fråga följande: Om vi godtar att kapitalismen besegrade kommunismen visar det att kommunismen inte var livsduglig eller att kapitalismen är överlägsen? För de många (tyvärr) som kommer att svara ”ja” skulle jag vilja föreslå att om ni låser in en hyena och en människa i en bur och tvingar dem att slåss om resurser är det minst troligt att människan vinner. Visar det att människan inte är livsduglig eller att hyenan är ”överlägsen”?

Marxismen-leninismen uttalar klart att kapitalismen byggs på förtryck av de svaga och att imperialismen är kapitalismens högsta stadium. Vi behöver inte hålla med om detta argument (fast jag personligen gör det väldigt mycket), men inte heller kan det avvisas helt enkelt bara för att vi inte tycker om det. I själva verket skulle jag hävda att vederläggning av det bör vara ett nyckelelement i vilket som helst allvarligt menat avvisande av kommunism. Men för att vara kortfattad är allt jag vill säga detta: vem som helst som verkligen har rest i Asien, Afrika eller Sydamerika kommer att intyga att kommunisterna (SSRU, Kina, Kuba) verkligen skickade enorma mängder hjälp inkluderande råvaror, teknologi, specialister, läkare, militära rådgivare, agronomer, vattenreningsexperter, etc. I motsättning till detta, fråga vem som helst i dessa länder vad kapitalismen för med sig, och du kommer att få samma svar: våld, utplundring och stöd för ett styrande lokalt comprador-gäng. [Comprador: Portugisiskt-kinesiskt uttryck för kapitalister som arbetar för utländska makter till förfång för det egna landet, ö.a.] För den som hävdar detta kan jag bara förespråka en sak: börja resa i världen.

[Marginalanteckning: Ja, att använda hyenan som en symbol för kapitalismen i min liknelse ovan är rimlig. Vad det gäller ”buren” - det är helt enkelt vår planet. Vad jag tänker är fel är att likställa kommunismen med en mänsklig varelse. Men detta är vid detta tillfälle i vårt samtal min privata åsikt, och inte alls ett argument. Jag har varit anti-kommunist i hela mitt liv, och är det fortfarande, men det är knappast skäl för mig att godta logiskt svaga och kontrafaktiska anti-kommunistiska argument.]

Vid detta tillfälle i samtalet kommer min typiske kapitalistiske samtalspartner att bombardera mig med en salva korta slagord, som ”kompis, i varje kommunistiskt samhälle röstar folk med fötterna, har du glömt båtfolket, marielitos [en del kubaner som flytt till USA, ö.a.] eller de som hoppade över berlinmuren?” Eller ”vartenda land i östeuropa avvisade kommunismen så snart som de sovjetiska stridsvagnarna försvann – säger inte det dej något om kommunismen?” Vanligen får personen som levererar dessa slagord en särskild fröjd i ögonen, en känsla av oundviklig triumf så det är särskilt givande att observera detta innan man avvisar all denna strunt.

Låt oss börja med fotröstarargumentet. Det är rent strunt. Ja, det är sant att några människor flydde från kommunistiska samhällen. Det stora flertalet gjorde det inte. Och var snäll och säg mig inte att ”deras familjer hölls som gisslan” eller ”den hemliga polisen fanns överallt för att hindra det”. Sanningen är mycket enklare.

På ”push-sidan”: Alla de berömda vågorna av folk som emigrerade från kommunistiska samhällen är kopplade till djupgående kriser i dessa länder, kriser som har haft många orsaker, inklusive för det mesta kommande utifrån.

På ”pull-sidan”: I varje fall användes ett kraftfullt västligt propagandasystem för att övertyga dessa människor att emigrera, och lovade dem ”mjölk och honung” om de flydde.

Jag är ledsen om jag måste förstöra någons naiva illusioner, men som en som har arbetat flera år som tolk-översättare och intervjuat personer som sökt status som politisk flykting kan jag intyga att det stora flertalet politiska flyktingar är inget av den sorten: de är för det mesta ekonomiska flyktingar och några få är sociala flyktingar, vilket betyder att någon personlig orsak fick dem att bestämma sig för att det var bättre att utvandra än att stanna. Jag har intervjuat hundratals flyktingar från Sovjetunionen och alla deras berättelser om politisk förtryck var skrattretande, särskilt för en person som mig som visste hur (det mycket verkliga) politiska förtrycket i Sovjetunionen verkligen fungerade. För dem som skulle hävda att, nå, kommunism oundvikligen resulterar i ekonomiska kriser skulle jag bara hänvisa till diskussionen ovan om vad, om något, vi kan sluta oss till efter de få exemplen av marxistiska samhällen i historien.

[Ö.a. Här utlämnas ett stycke där Saker berättar om sin tid som antisovjetisk aktivist.]

Låt mig säga dig sanningen – de flesta av dessa sovjetmedborgare som ogillade det sovjetiska systemet försökte aldrig emigrera. Problemet här är inte familjer hållna som gisslan eller det ”allsmäktiga” KGB, utan det faktum att du älskar ditt land även om du avskyr den härskande regimen. Än värre, de flesta av de som hoppade av (och jag hjälpte personligen en del av dem) blev för det mesta olyckliga när de väl kom till väst, deras illusioner krossades under mindre än ett år och allt de hade kvar var en ständigt närvarande nostalgi. Av det skälet rådde jag dem personligen alltid att inte emigrera.

Slutligen, beträffande de sovjetiska ”allierade” i östra Europa är deras avvisande av kommunism lika logiskt och förutsägbart som deras omfamnande av kapitalismen, NATO, EU och allt det andra. Under årtionden fick de höra att väst levde i fred och välstånd medan de levde i förtryck och misär, och att de onda ryssarna var orsaken till alla deras olyckor. Faktumet att de, när tillfället gavs, sprang iväg för att omfamna det amerikanska imperiet var lika förutsägbart som naivt. Kom ihåg att historien skrivs av segrare, och bara tiden kommer att verkligen säga oss vilket arv kommunism och kapitalism kommer att lämna i östra Europa.

Vad vi vet är att även om den sovjetiska ockupationen av Afghanistan resulterade i ett förskräckligt och våldsamt krig, och även fast Afghanistans folk också verkade omfatta USA:s och dess allierades ”vänliga beskydd”, börjar saker nu ändras. Åren av sekulärt styre och även den sovjetiska ockupationen studeras åter av ett ökande antal historiker och afghanska kommentatorer som nu ser den mer nyanserat än vad de skulle ha gjort i det förflutna.

Bara en enkel jämförelse av afghanernas dagliga liv före och efter den sovjetiska invasionen eller en jämförelselista på vad Sovjet och amerikanerna verkligen byggde i landet berättar en mycket olik historia (även amerikanerna använder idag sovjet-byggda anläggningar, inklusive den nu ökända flygbasen Bagram). Var försiktig med logiken som utmanas här: Jag ursäktar inte den sovjetiska invasionen här, allt jag säger är att klokheten i att ”omfamna den andra sidan” kan inte bedömas i det omedelbara bakvattnet efter ett ”byte” av tillhörighet – ibland behövs det flera årtionden eller mer för att göra en balanserad värdering av vad som verkligen hände.

Min kärnpunkt i allt ovan är enkel: imperiets officiella propagandamaskin (även känd som ”media” och ”undervisningssystemet”) har försökt att lägga fram en enkel berättelse om kommunismen där, i själva verket även en liten utgrävning aningen djupare än de ytliga parollerna visar att saker är mycket, mycket mer komplicerade än den grova och begreppsligt falska berättelse vi blir tilldelade.

måndag 9 oktober 2017

"Var Mao verkligen ett monster?" - recension

Gregor Benton, Lin Chun (red) Var Mao verkligen ett monster? Det akademiska svaret till Chang och Hallidays Mao: Den sanna historien. Oktoberförlaget, Stockholm 2017, 318 sidor.



Var Mao verkligen ett monster? (härefter B&L) publicerades ursprungligen år 2010 och består av en samling recensioner där skribenter på akademisk nivå bemöter anklagelserna i boken Mao: Den sanna historien av Jung Chang och Jon Halliday (härefter C&H). Enligt presentationen på Oktoberförlagets hemsida bör man ha läst C&H för att få riktigt utbyte av motkritiken.  Det har jag inte gjort vilket är en brist, men som intresserad av historia inklusive metodik och historiologi (historia om hur historia skrivs) går det ändå att ha synpunkter.

Om metoder och metodfel

Något som kritikerna i B&L i varierande grad hänger upp sig på är dålig metodik hos C&H. Detta till den grad att redaktörerna tror att deras artikelsamling skulle kunna användas i undervisning (jag antar att det är högskoleundervisning i historia som avses). För det verkar finnas en hel del att studera och kritisera hos C&H, inklusive dunderfel som historiestudenten har en del att lära av.

Låt oss först ta detta med källkritik. Vad är en källa? - Det är något som finns kvar och berättar om en händelse: dokument, muntliga berättelser, film, foto, ljudinspelningar etc. Här är några frågor en forskare kan ställa om en källa (”de källkritiska kriterierna”):

Äkthet. Är det här dokumentet vad det utger sig för att vara, är det helt äkta, helt förfalskat eller bara delvis trovärdigt?

Närhet. Hur nära den händelse vi studerar är det? Från den dagen, eller nedtecknat långt senare?

Tendens. Kan man se om författaren lutar åt något särskilt håll?

Beroende. Är den här källan i själva verket beroende av andra källor? Då kanske den inte är en källa utan en andrahandsuppgift.

Rimlighet. Kan man tro på det som påstås?

Listan på de källkritiska kriterierna finns inte i boken i den form jag gett den ovan. Den bör vara självklar för alla skribenterna ändå. C&H kan kritiseras för slarv eller ren förfalskning på alla punkterna.

I seriös forskning skall det vara möjligt för andra att kontrollera om uppgifter och resultat verkar vara riktiga. C&H kritiseras för att ha en snårig notapparat som gör det svårt för läsaren att kontrollera olika uppgifter. När det verkligen går att kontrollera är det inte säkert att noterna motsvarar vad de antas bevisa. Ta ett fall av citatmissbruk: När Mao vid ett tillfälle kritiserar överdrivna ambitioner i uppbygget, och att det skulle leda till att miljoner människor skulle arbeta ihjäl sig, klipps citatet ned så att det ser ut som om Mao i själva verket ville att miljoner skulle arbeta ihjäl sig. Motsatsen alltså. 

Det är svårt för den vanlige läsaren att värja sig mot tvivelaktiga eller rent felaktiga påståenden. Om C&H påstår sig ha intervjuat en person, men det inte går att hitta denna, eller om personer säger sig inte ha givit någon intervju, är det så gott som omöjligt att som enskild läsare upptäcka detta.

Just en sådan sak – felaktig hantering av källtexter – är något som akademiker gärna slår ner på. C&H kan genom sina (medvetna?) fel avfärdas som dålig vetenskap!  Hur bemöts dålig vetenskap? Kanske får man hoppas på sanningen i ordspråket att ”lögnen har korta ben” - så småningom hinner sanningen ikapp! Då har B&L ett syfte att uppnå.

Det finns en väldig mängd noter och referenser i C&H:s bok, och den påstås vara resultatet av över tio års forskning, men uppenbarligen räcker inte det för att säkra kvaliteten. Problemet är att hela det enorma material som de två måste ha samlat in har sållats på ett sätt så att uppgifter som stödjer författarnas förutfattade meningar alltid väljs, och att uppgifter som talar emot ignoreras. Slutsatserna fanns innan forskningen började. Och allt det negativa dras till det yttersta, på ett sätt så att trovärdigheten skadas än mer. Inget som Mao gjorde var bra, det är vad C&H hävdar. Och i och med att Mao är så förbunden med den kinesiska revolutionen åker hela revolutionen ut. Hur som helst: en forskare må ha sina egna åsikter, men leder det till att forskningsresultaten snedvrids blir det dålig forskning. Mao själv kanske skulle ha varit nöjd med detta, med motiveringen att ”det är bra att bli angripen av fienden”. Vanlig akademiker är inte lika roade. En recensent kallar C&H:s bok en katastrof för Kinaforskningen.

Jag uppfattar C&H som ett i längden kontraproduktivt försök till karaktärsmord, att Jung Chang tillhörde den kommunistiska överklassen i Kina och är ute efter hämnd för Kulturrevolutionen. Bland skribenterna i B&L är kanske Mobo Gao med sin bondebakgrund som hårdast angriper C&H. Jag har skrivit om han bok Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen. 


Några avslutande noteringar:

Bokens målgrupp/er bör främst vara Kina- och historieintresserade. En del förkunskaper om det moderna Kinas historia torde vara en förutsättning för att ge läsaren utdelning. Redaktörerna själva tror att samlingen kan vara till hjälp i klassrumsdiskussioner (antar att de menar i historiekurser på högskolenivå när man diskuterar källkritik ungefär som jag nämnt ovan). Eftersom alla dessa recensioner behandlar samma ämne blir det rätt många upprepningar som kan kännas rätt sega. För oss som är tryckfelsnegativa så finns några att anmärka på. (Som det stod på humorsidan i gamla Clarté för många år sedan: ”Ordförande Mao säger att tryckfel är gåliga.”)

Boken känns inte helt aktuell: Kina har inte avskaffat Mao trots larmet om detta från utlandet. I stället träder Kina åter fram som en första rangens makt (med Mao kvar i sitt mausoleum och på sedlarna), och det på en grundval som den gamle ”rorsmannen” lade. Så jag funderade lite på om det här är en viktig bok för lilla Oktoberförlaget att lägga krut på. 

C&H hade en enorm kommersiell och politisk uppbackning när deras bok kom ut 2005. Den passade vissa politiska intressen i ”väst”. Det fanns förhoppningar om att boken skulle skada bilden av Mao även i Kina. Det verkar inte ha fungerat så bra. Om Mao vore så dålig, varför har det inte skett någon 'av-maoisering' i Kina? Det är tydligt att den gamle rorsmannen ännu vördas i breda folklager som ledningen inte vågar stöta sig med. Då är frågan: fattar folk illa, eller fattar de i själva verket väldigt bra?


Nå, var nu Mao ett monster? - Varför inte fråga någon miljard kineser av arbetar- och bondebakgrund? De kanske har svaret!

söndag 8 oktober 2017

Det blev ingen "revolution"

Från SvD:
På lördagen fyllde Rysslands president Vladimir Putin 65 år. Det firade oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj med att organisera protester i minst 80 städer. Men gatorna rensades inte på demonstranter i lika stor omfattning som tidigare, vilket kan tolkas som ett misslyckande för oppositionen. ...
Det finns olika redogörelser över antalet demonstranter i Moskva. Fler än tusen, skriver tidningen Kommersant. Enligt polis samlades omkring 700 personer, inklusive journalister, – betydligt färre än vad arrangörerna hade hoppats på.
700 personer, (observera: inklusive journalister), i jättestaden Moskva måste ju betraktas som ett praktfiasko. Även dubbla antalet hade varit ett fiasko. Kanske 350-400 i Sankt Petersburg. Om det finns någon opposition av format i Ryssland så handlar den inte om de här människorna. Att kalla  Aleksej Navalnyj "oppositionsledare" är rena skojet.  Det är ingen "färgrevolution" på gång. Utrikiska media får nöja sig med att sura över att polisen inte var överaktiv med att spöa upp folk. Den rackarns Putin som aldrig gör som man säger åt'en!

Om man nu skall tala om demonstrationer så kanske den här bilden är mer "talande": Den pigge 65-åringen V. V. Putin tillsammans med den till synes ganska mossige kungen av Saudiarabien. En tusenmannadelegation från Saudi har varit i Moskva och skrivit på miljardkontrakt på olika områden. Undrar vad bossarna i Washington säger om det.


Den där kungen ser så vissen åt så jag undrar om han verkligen vet vem han är och var han är? Men lugn, "Vlad the Hammer" är samlad och har kontroll!

Jag undrar om det fördes samtal bakom kulisserna om saudiskt stöd till islamistiska terrorister i Kaukasus. Det vore ett positivt genombrott för Ryssland, och i så fall ännu ett bakslag för de stater som ännu tycker det är en god idé att använda islamister som ombud. .

fredag 6 oktober 2017

TV årgång 1949

TV i Sovjet redan under Stalins tid? - Ja, se här.

Nästa fråga: bör detta ha kommit som en överraskning? - Nej, i volym 2 av The Bolshevik Revolution 1917-1922 berättar E. H. Carr i en fotnot att det hölls en stor elektro-teknisk kongress i Moskva 1921. Bland de företeelser som där beskrevs som snart inom räckhåll för vetenskapen var television, samt utvinnande av energi genom att klyva atomer.

onsdag 4 oktober 2017

Sputnik 1, 4 oktober 1957!

Vad kan väl vara bättre som hyllning till denna begivenhet, den första jordsatelliten som sköts upp den 4 oktober 1957, än våra fina svenska killar: The Spotnicks från Göteborg, med Rocket Man!



Sputniken där uppe i rymden spelade en mer, låt oss säga minimalistisk, låt (låter den inte som en visslande sparvuggla?):


En helsida i Svenska Dagbladet

En helsidesannons i Svenska Dagbladet idag. Om man nu hyllar en vrångbild av den vanlige SvD-läsaren som en gammal överste på Östermalm i Stockholm får man väl tänka sig en rödbrusig herre som sätter morgongroggen i halsen och bölar: "För bövelen, om man inte får bomba, vad får man då göra!?!?" Eller också kan han nickar och säger: "Helt rätt, koreanska folkarmén har så fina uniformer och går så fint på paraderna ... och har så piffiga små kvinnliga soldater, höhö ... att det vore ju synd att förstöra allt med en massa bomber!"


tisdag 3 oktober 2017

Sopigt nyckelproblem

Jag gick förbi en port i Midsommarkransen i morse och uppmärksammade ett anslag. Nyfiken som jag ibland är, stannade jag till och läste. Det handlade om sopor, och om svårigheterna att få ordning på sophanteringen efter krisen nyligen. Det framkom att överlämningen mellan det företag (Reno Norden) som tagit över efter den tidigare sophämtaren (Liselotte Lööf) inte har fungerat något vidare. Reno har fått en samling omärkta nycklar, det verkar vara allt. Samt att Reno tydligen inte har adress/kontaktuppgifter i fastigheter där man skall hämta sopor. Hade man haft det hade det väl inte varit nödvändigt med affisch i porten.


Ovanstående kanske är lite svårläst, men jag har klippt ut ett par bitar:



söndag 1 oktober 2017

Galen? - Kanske, men oproffsig!

En del människor tycker att Rex Tillerson, USA:s utrikesminister, är "den ende vuxne i rummet". (Avser väl USA-rummet, Tillersons motparter i Ryssland och Kina torde närmast kunna betraktas som jättar i det diplomatiska spelet.) Möjligen är han någorlunda vettig, åtminstone jämfört med en del andra tomtar i USA:s ledning. Jag undrar om han kan sitta kvar efter vad hans chef twittrade tidigare idag.

Det där med 'chef' är viktigt. En chef kan inte häva ur sig osammanhängande beslut till höger och vänster, det måste vara konsekvent så att personalen begriper vad som skall göras och inte drabbas av pinsamma kovändningar och kontraorder.

Enligt vad Tillerson har sagt så finns det kontakter med Nordkorea genom flera kanaler. Det handlar alltså om diplomati. Nu har chefen satt en stor vass kniv i ryggen på sin närmste underchef i utrikesförvaltningen. En del kanske tycker att det beror av att Trump är 'galen'. Är det inte snarare så att han är oprofessionell som chef när han sliter bort mattan under sin högste diplomats fötter? Möjligen beror det här av att neo-cons i Vita Huset tutar i Trumps öron att det bara är konfrontation i Korea som gäller, men det är ju Donald som är chefen.

Kanske desperationen stiger i USA när man får veta att Ryssland och Kina har planer på nya järnvägslinjer som går genom båda de koreanska staterna! Korea kopplas ihop närmre med Kinas nya sidenvägar och med transsibiriska järnvägen, och vad kan USA göra åt det? - Mera bombasmer? Mera bomber?

tisdag 26 september 2017

Personlighet?

- Den jäkel som säjer att jag inte har nån personlighet åker på en fet dj-a propp!

tisdag 19 september 2017

Tack för att vi fick leva vidare

Nyheter kommer att Stanislav Petrov är död - den sovjetiske överstelöjtnanten som 1983 antog att ett larm om inkommande missiler från USA mot Sovjet var falskt, och därmed gjorde att vi slapp det tredje (och väl sista för mänskligheten) världskriget. Hade han meddelat Kreml att "nu är det skarpt läge" hade både dina och mina framtidsutsikter sett väldigt dåliga ut. Men han tog ett annat beslut, och vi fick leva vidare.

En detalj fångade min uppmärksamhet: de missiler som det sovjetiska radarsystemet trodde var på ingång antogs komma från USA. Det gav en viss betänketid, raketerna måste ju åka runt halva Jorden. Hur mycket sådan betänketid finns kvar idag när NATO (= USA) flyttat sina positioner allt närmre gränserna till Ryssland? Detta inkluderar Sveriges position som genom Löfvenregimens (och några föregångares) märkliga försvars-, säkerhets- och utrikespolitik gjort att läget helt enkelt är farligt. Säkerhetspolitik? Sätt ett O före så är det klarare vad det handlar om. Osäkerhetspolitik.

Hur som helst: vila i frid och mottag vår tacksamhet, överstelöjtnant Petrov!

söndag 17 september 2017

Hovstallet ...

... får väl skicka ut en stallknekt och mocka skiten då!



Liten översättning: EU-migranter = tiggare från Balkan.

Det måste vara trevligt för det fina mångkulturella folket på Östermalm med dessa nya bekantskaper på gatorna. - Men den svenske fosterlandsvännen måste fråga: "Varför måste fylla, skrän och pinkande på gatan överlåtas till utlänningar, det kan väl vilka rejäla svenskar som helst klara av!"

Madde? Jaha? Ett så kallat kungabarn. För den som tycker att det är fel att kalla ynglingar på 20-25 år barn så kan det vara värt att påminna sig om att nuvarande konungens avkomma har kallats 'barn' ända upp i trettioårsåldern. Barnsliga kanske, men inte är de barn (jag utgår från att de inte är omyndigförklarade). Det är alltså svenska monarkister som har förstört språket så att ordet 'barn' nära nog tillintetgjorts. Idag kan 'barn' tydligen betyda fruntimmer i konstig hatt och på väg mot medelåldern (se bilden på löpsedeln), eller tjugofemårig afghan med skäggstubb, stålhård blick och granithaka. Inte en liten figur på en meter eller mindre som på vardagarna ofta påträffas i någon lägre årsklass i skolan.

lördag 16 september 2017

Tveksamt galna politiker och genealogi


Det har varit dåligt med uppdateringar av bloggen på senaste tiden. Möjligen kan det bero av att det finns för mycket att skriva om, och jag vill helst ha lite eftertanke i det jag skriver. En del tycker det är rimligt att förklara världens kriser med att politiker X eller Y (eller både X och Y) är galna. Det förefaller mig slappt och intetsägande. Om Trump och/eller Kim vore knäppa i roten borde det märkas konstiga ryck och avvikelser i berörda länders politik. Men som det ser ut fortsätter båda länderna att tuffa på som tidigare: Korea går uppåt och blir starkare, USA rutschar alltmer utför.

De excentriska dragen i USA beror inte av att Trump är galen - det är det politiska systemet som är galet, med system i galenskapen. Medan det tycks som Trump inte har mycket makt gentemot de verkliga makthavarna i USA (den så kallade djupa staten) så är det oklart hur mycket makt som ligger hos Kim respektive de äldre gentlemännen i hans närmsta omgivning. Men även om Kim och Trump verkligen vore galna finns det bakomliggande strukturer som gör att länderna fortsätter längs sina egna logiska och konsekventa riktlinjer.

I stället för att djupgräva i världens politik, ekonomi och kultur och blogga om detta har jag djupgrävt i min egen genealogiska bakgrund. En perifer familj bodde i ett ställe som fortfarande heter Rumpebo, i Östergötland. Det kan man konstatera efter en titt på Lantmäteriets kartor på nätet. En avlägsen släkting blev torpederad och dog i Nordsjön 1917, en försvann när hans skepp gick under i Kinesiska sjön 1919, en hette Igor (född 1858), ett par flickor fick heta Vetsera efter österrikiske tronföljarens hålldam (han & hon dödades vid Mayerlingdramat), en del undrar man över hur de överlevde med stora familjer när familjeförsörjaren försvann, etc etc. Somliga åkte långt i världen, andra verkar knappt ha varit utanför hemsocknen. Man kan följa med samhällsutvecklingen: det kommer plötsligt småskollärarinnor, elektriker, chaufförer, konsumföreståndare, ånghammarreglerare ...

Det kan vara bra att veta vem ens farfars mormor var. Det kan ge perspektiv på tillvaron. Min hette Katarina Gradén och blev inte långlivad, levde 1814-1860 i Grangärde, Dalarna. Under den tiden hann hon föda nio barn. Tre dog som små. En osades ihjäl i en kolmila när han var tjugoett. Fem bildade egna familjer. Jag har hittat en hel del av Katarinas efterkommande (inklusive mig själv, eftersom hon alltså är farfars mormor), men det återstår en del folk att gräva upp. Det är faktiskt roligare än tjafset om "galna" politiker.

fredag 8 september 2017

Otacksamme Per

Antag att en (förmodligen före detta, vid det här laget) kompis hjälpt SvD-ledarskribenten Per Gudmundsson att flytta någon gång: burit kartonger, släpat tunga möbler nästan en hel dag trots att han egentligen skulle behöva vara hemma och ta hand om en sjukling. Och så har kompisen hjälpt Per när denne var i behov av snabba kontanter, genom att låna ut en tusenlapp.

Nu behövde kompisen själv hjälp vid en flytt, och ville få tillbaka tusenlappen. Men icke! Per slår ifrån sig:

Du pratar som en femåring!

Om detta verkar konstigt, gå till den ledare i Svenska Dagbladet som publiceras idag, och där Nordeas flytt till Finland kommenteras. Här ser vi hur Per resonerar.

Nu när flyttplanerna förverkligas finns inte tillstymmelse till självkritik. Tvärtom försöker regeringen påskina att Sverige är ett paradis för företag och att ledningen för Nordea är dåligt informerad och otacksam. ”Här har vi en bank som två gånger har fått rejäl hjälp. Hela förutsättningen för att banken finns är svenska skattebetalare och tacken för det är: nu flyttar vi huvudkontoret”, sade statsminister Stefan Löfven i går. 
Regeringen har bara suttit tre år, men beter sig redan som en femåring. Löfven och Andersson borde växa upp.
Om detta är ett resonemang med intellektuella anspråk är det när nog obegripligt. Om regeringen "bara suttit tre år", borde den då bete sig som en treåring, inte en femåring? Och finns gamla hederliga dygder av typen 'göra rätt för sig och inte snylta på andra' inte kvar i den liberala tankevärlden? Det kanske bara var gamla tokskallar inom gamla högern och vänstern som tänkte så? Handlar det nu bara om att sno åt sig så mycket man kan, och sedan räcka lång näsa åt de dumskallar som lät det ske? (Tips på svar: "ja".)

Nå, en förväxt finansiell sektor är rena giftpillret för den reala ekonomin, så varsågod Finland: Nordea kan ni ta hand om!

tisdag 5 september 2017

Äntligen

"Äntligen" kan säkert invånarna i den östsyriska staden Deir Ezzor (en av otaliga sätten att stava denna stad vid Eufrat) säga när den syriska armén nu nått fram och brutit en tre års lång belägring. (Tyskarnas belägring av Leninggrad varade ju också tre år - kan man säga att båda förtjänar hedersbeteckningen "hjältestad"?)

Jag antar att de vanliga surpupporna kommer att fortsätta att vara sura: när islamisterna tvingades ge upp östra Aleppo fick vi ju höra att "Aleppo fallit", inte att östra Aleppo befriats. Jag har sett bilder från ett nattligt Deir Ezzor där folk dansar på gatorna. De slapp få islamistgalningarna som härskare, fast det ett tag såg riktigt illa ut tidigare i år när belägrarna fick direkt flygstöd av USA. Men det är lokalbefolkningens synpunkt, var och en har ju rätt till sin sanning, och tycker någon annan att krig är fred och slaveri är frihet så får den väl tycka det. Fast det behöver ju inte andra ta på allvar.

Men nu är frågan hur länge detta krig skall fortsätta. De delar av Syrien som kontrolleras av IS huggs upp i mindre delar som elimineras en efter en. Moralen bland IS-folket torde sjunka som en sten kastad i Marianergraven och det är bara att hoppas att de 'svenskar' som befinner sig bland islamisterna inte slipper därifrån med livet i behåll och kommer tillbaka hit. Andra grupper är isolerade i Idlib-provinsen mot gränsen till Turkiet och ägnar sig, vad jag förstår, rätt mycket energi åt att slåss med varandra. Deras framtidsutsikter ser hur som helst rätt dystra ut när omvärldens intresse för och stöd till deras lilla jihad-projekt raskt sjunker. Och de politiker i väst som mässat om att "Assad måste bort" försvinner själva, en efter en.

Enda anledningen till att någon skulle försöka dra ut på kriget kan väl vara att kineserna uttalat att Syrien skall vara en viktig terminal i deras nya sidenväg. Samma sak omnämns när det nu är oroligheter i Burma. Gamla motsättningar mellan muslimer och buddhister eldas på för att försvåra bygget av stora kinesiska anläggningar just i området där motsättningarna är mycket akuta. Detta är intressant: den kinesiska ekonomiska ångvälten är så mäktig att motståndarna mest verkar ha våld att tillgripa som motmedel.

Vi kan dock räkna med att när jättekontrakten för att återuppbygga Syrien skall skrivas på är det liten chans att de som hejat på jihadisterna kommer att få vara med. Och i det gänget - de som med utpräglad dålig smak kallade sig "Syriens vänner" - finns väl Sverige med också? Kommer något politiskt ansvar att utkrävas för den usla svenska syrienpolitiken? - Knappast.

torsdag 31 augusti 2017

Valkampanjen hettar till, knivarna kommer fram - lite funderingar hit och dit

Nyss kom detta i brevlådan:


Socialdemokraterna gör propaganda för kyrkovalet. Tänk om det råder ett missförstånd här. Tänk om mina värderingar är kvinnoprästmotstånderska, reaktionärt bakåtsträvande, främlingfientliga? (Vad är "reaktionärt bakåtsträvande" förresten, finns det 'progressivt bakåtsträvande', 'reaktionärt framåtsträvande', eller andra avarter som dock inte ryms på det här papperet? Kan man inte vara reaktionär helt enkelt, utan att krångla till det - eller vara bakåtsträvare, vilket jag antar är en synonym för reaktionär.) Varför skulle jag dela ros-partiets värderingar (som väl många av 'rosorna' inte heller gör, men håller tyst om för att inte skada den egna karriären)?

På tal om främlingsfientliga. Någon person som väl ser poliser som fientliga främlingar försökte sticka kniven i halsen på en polis tidigare idag. Det skedde på Söder i Stockholm, vid Medborgarplatsen. Har det något med det så kallade Kniv-Söder att göra?

Ännu är det oklart vad det var för figur som höll i kniven, men möjligen handlar det om en av dessa förvuxna "gatubarn" (kodord för marockanska ligister). Hade det varit en vanlig svensk eller åtminstone skandinavisk knarkare eller alkis av den typ som häckar i det här området hade vi nog redan fått veta det. Själv går jag inte gärna bort mot den  delen av Söder numera. Otrevligt område.

På Sergels torg har en ledsen flaggstång med vidhängande svensk flagga upprört en del. Men det kanske visar att Sverige skäms (eller åtminstone borde göra det). Hade  den politiska viljan funnits så hade de marockanska och andra ligor sopats bort för länge sedan.

Redan i sin ungdom skrev Marx ungefär att Tyskland var så dåligt så det var under all kritik, det gick inte att kritisera längre. Men ur skammen över det dåliga kunde en vilja att förändra växa fram. Nu tycker jag som god patriot inte att Sverige är under all kritik, men det finns saker att skämmas för. Exempelvis den fäaktiga attityden mot exempelvis ligorna från Nordafrika eller tiggarna från Balkan, eller personer som vägrar att lämna Sverige trots att de upplysts (flera gånger) om att de inte har giltiga skäl att uppehålla sig här. - Vi borde kunna räta på våra egna ryggar, och även räta upp den ledsna flaggstången. Det vore bra för hela landets självkänsla. Och därför vill nog de höga herrarna att vi skall fortsätta kröka rygg.

tisdag 22 augusti 2017

Tecken på imperiets nedgång?

- Vi gamla sailors blir ganska trötta när vi ser hur USA:s flotta dekar ner sig ...


För den som minns hur det var förr i tiden: tänk tillbaka till 1980-talet, de sista åren Sovjet fanns. Ett tecken bland många att det inte stod rätt till var tillståndet i den sovjetiska flottan. Ett tag var den riktigt stark och seglade (utan segel, frånsett det enorma skolfartyget Kruzenstern) på alla hav. En formidabel flottstyrka under amiral Gorsjkovs befäl. Men så blev det sämre på 80-talet: fartyg sjönk, brann, hade dåligt underhåll, det var tveksam kvalitet på manskapet (som de som körde en ubåt med vrålande motorer upp på ett skär i Blekinge).

Nu verkar det som om USA:s flotta, åtminstone den som plaskar runt i Stilla havet, har problem. Jag minns inte att de sovjetiska båtarna krockade till sjöss, men det har USA-fartyg nu gjort flera gånger med civila fartyg, och människor har dödats eller skadats. Dessutom har förtroendet för marinen minskat så till den grad att den beordrats ställa in sina operationer tills vidare. Vad det betyder kan man spekulera om. Antingen handlar det om en uppryckning av säkerhetsarbetet och en order om att "se er för f-n för när ni går i leder med tät trafik", eller också finns det även mer långsiktiga problem. Problem som kan ha betydelse för USA:s nedgång och fall.

Tips hur man knäcker välfärdskapitalet

Just det, här kommer ett tips som (möjligen oavsiktligt) presenteras på Svenska dagbladets ledarsida. Tanken är ju ett vinsttak på 7 procent enligt Reepalus utredning. Vad får detta för följd enligt skribenten i Svenskan:

... Reepalus förslag skulle innebära en dödsstöt för valfrihet i välfärden. Det skulle bli närmast omöjligt för andra än några riktigt stora koncerner att driva privata välfärdsföretag, om möjligt ens för dem.

Jaha, om man drar ner taket till säg fem procent så kanske hela gänget sticker, och de offentliga pengarna som öses in i välfärdsföretagen (välfärd för vem? bör man väl fråga) stannar där i stället för att hamna i fickorna hos fel folk. I stället kunde de ju satsas på att undvika de vårdkriser som återkommer varenda jäkla sommar utan att kraftågärder vidtas från ansvariga myndigheter, eller se till att alla skolor fungerar bra.

Fast just här bor väl inte kineserna?

söndag 20 augusti 2017

Varenda gång det smäller ...

... så kommer de beskäftiga tomtarna fram och förklarar att terrorn/terroristerna förlorar.


Den här tomten på Aftonlövet har tydligen tillgång till någon sorts kristallkula för att informera sig om framtiden. Med tanke på att demokratin (hur man nu definierar den) verkar vara i en nedmonteringsfas så kan man undra vem som egentligen kommer att vara vinnare på slutet. Kan man tro på karska uttalanden om att "terrorn /terroristerna får aldrig vinna", "fortsätt att leva som vanligt", "vi fördömer" bla bla etc etc, när det snart kommer något nytt dåd någonstans?

"Löfte" förresten - "Löftena skola ej svikas" är en frireligiös låt som jag tror gamle Lewi Petrus från pingströrelsen skrev. Tja, man kanske måste blanda in lite religiöst tänkande för att tro att någon förhoppningsfull terrorist är det minsta imponerad av Lindbergs eller andras "löften".

onsdag 16 augusti 2017

Akutmottagning eller skjutmottagning?

Nyss kom tidskriften Forskning och Framsteg. Några forskare har tittat på det där med det ökande antalet skjutningar i Sverige och kommit till slutsatsen att om det skett en skjutning på ett ställe så dröjer det inte länge förrän det skjuts igen. Det verkar logiskt. Gäng slåss om kontroll över vissa områden, olika grupper slåss om inflytande.

Nåväl, folk skjuts ned och förs till akuten. Jag undrar om det kan behövas nya rutiner där: ifall en skjuten person kan misstänkas ha anknytning till något gäng så borde han (är det någonsin en hon?) transporteras till ett ställe som har en väpnad styrka som kan ta hand om eventuella kumpaner. Inte till en vanlig akut för vanligt hyggligt folk.

Det är inte rimligt att hela gäng skall storma in bland människor som är sjuka på riktigt. Det är inte rimligt att patienter och personal skall behöva riskera att bli utsatta för galna våldsmän, kriminella och trasproletärer. Läkare, sköterskor och annan personal har viktiga uppgifter att sköta, och de behöver maximalt hjälp och skydd från samhället i övrigt. De skall inte vara slagpåsar för gangsters. Banditerna skall ut ur landet - vilka andra svenskar än det migrationsekonomiska komplexet är intresserade av att ha dem här?

Detta tycker jag låter som en rimlig vänsterståndpunkt. Varför tiger vänstern? Den kanske inte är vänster? Ägnar man sig åt att 'bekämpa' sverigedemokraterna genom att låta dem ta över den här frågan?

Ibland behövs det hårdare tag än bara puss & kram

söndag 13 augusti 2017

Calle är rolig

Ibland är förre utrikesexcellensen Bildt rolig:

På den vidare scenen går det inte att undvika att notera att president Trump från olika golfklubbar hotar än det ena landet och än det andra med krig.
Man skulle önska att han i stället ägnade golfen större uppmärksamhet.

onsdag 9 augusti 2017

Tips till Borg och likasinnade inför nästa fest

Denna onsdagseftermiddag gjorde jag ett besök på Medelhavsmuseet nära Gustav Adolfs torg i Stockholm. (Jag tror att statyn mitt på torget räknas som mittpunkten i Stockholm.)


Det var några år sedan jag var där sedan, och man hade möblerat om en hel del i de gamla fina lokalerna. Här är en fin klassisk staty, men så noterade jag en intressant detalj ...


... nämligen att karln (eller om det är en gud, kanske Apollon, glömde att kolla) hade tappat pillevinken. Som framgår av närbilden så var den förmodligen löstagbar.

Och då slog det mig att detta kunde vara en hjälp för manspersoner som vet om sig att de kan bli "lite jobbiga" på fester med rikligt intag av brända och destillerade drycker. Med modern teknik borde man väl kunna fixa en löstagbar version av den förargliga lemmen och stoppa undan den innan buteljerna korkas upp. Om man ändå kommer i stämning att släppa ner brallorna kan ju omgivningen lugnt konstatera att "där finns ju inget att se".

Läser

Stockholmsbäver. Castor fiber holmiensis. Den simmade förbi mig på tisdagskvällen när jag tog en promenad på Långholmen. 

Det har varit dåligt med uppdateringar av bloggen på senaste tiden. Inte för att det inte finns saker att skriva om, men det måste finnas skrivlust hos skribenten också. Och det är väl där det brister.

Ibland brukar folk tala om vilka böcker de för tillfället läser (jo, det läses ännu böcker, ibland ser man en bokläsare på tunnelbanan). Just nu läser jag en bok som kom ut 1895, till hundraårsminnet av Bellmans död. C. M Bellman, hans omgiftning och samtid av Nils Erdman.  Där får man veta bland annat att:

Bellman och hans kamrater höllo icke på styfvern; tokigheter och nöjen kunde han icke undvara.

Det tvivlar jag inte alls på. Men i själva verket innehåller boken en massa intressant information om läget i Sverige under 1700-talet. Den så kallade frihetstiden framstår mer som en diktatur där tjuveri och korruption hade fritt spelrum. Låter inte det som en liberal drömstat? Jag kanske återkommer till detta.

Nyligen läste jag Platons Staten i Stolpes nyöversättning. Hela boken alltså, inte bara de små utdrag som man annars får sig till livs. Och därmed fick jag glimtar av tidig politisk ekonomi och sociologi och annat smått & gott som också kan vara värt att återkomma till. Jag trodde att Aristoteles kunde räknas som den förste ekonomiske tänkaren i det antika Grekland, men Platon var ju före honom. Och dessutom lägger Platon dessa funderingar i Sokrates' mun, och denne var ju ytterligare lite tidigare.

För att vara kulturell så gav jag mig också i kast med volym ett av Montaignes Essayer. Är inte klar med den ännu. Många är väldigt entusiastiska över essäerna. Jodå, det finns formuleringar och tankar att uppskatta, och "huvudet på spiken" här och där, men helt såld på Montaigne är jag inte. Men det behöver ju inte betyda att det är honom det är fel på.

Vid städning hittade jag ett lite häfte från NKI-skolan, det var grunderna för svensk grammatik. Det hade jag nytta av. Strax därpå hade Svenska Dagbladet en uppsättning frågor där man kunde kolla sina grammatikkunskaper. Jag hade tretton rätt av tretton möjliga!

tisdag 25 juli 2017

Ursprung Västerås?

Kina jobbar stenhårt på att bli ledande vad det gäller robotar, artificiell intelligens och sådana moderna höjdare. Men kolla på den här twitterbilden från Nyhetsbyrån Nya Kina! Står det inte något på robotarmen där, tillverkarens namn ... kan denna robot möjligen ha sitt ursprung i Västerås?


lördag 22 juli 2017

Jämmerdalen finns!

För den som tror att "Jämmerdalen" bara är ett abstrakt uttryck för att livet kan vara jobbigt, eller att det möjligen har någon religiös bakgrund (det har det, Psaltaren 84:7 i Gustav vasas bibel) så kan det komma som en överraskning att det finns åtminstone ett dussin Jämmerdalar på kartan i Sverige. En av dem ligger norr om Bollnäs.


Vad det kan vara för fel på detta ställe har jag ingen aning om. Kanske går folket från Erk-Pers dit ibland och ropar ut sin existensiella ångest?

torsdag 20 juli 2017

Kinesiska flottan i Östersjön igen!

I månadsskiftet september/oktober 2015 var det kinesiskt flottbesök i Stockholm. Jag skrev ett par inlägg om det då. Här och här.

Nu är kineserna tillbaka i Östersjön igen, men det handlar nu om en rysk-kinesisk flottövning, och fartygen verkar modernare. Naturligtvis förklarar kineserna att det här inte är något som är riktat mot tredje part, men självfallet är det en signal till omvärlden: Ryssland och Kina håller ihop. Undrar om våra tänkare på svenska UD har några funderingar om det? Det finns ju anledning att mycket noga studera vad som händer och dra slutsatser av det.

Läste jag inte om en iransk-kinesisk flottövning nyligen också?

En intressant detalj, speciellt för USA- och NATO-diggare att fundera över, är att de rysk-kinesiska samövningarna körs nära hemländerna, inte i exempelvis Mexicanska bukten eller utanför Kalifornien.

onsdag 19 juli 2017

Grattis!



Just det, 

GRATTIS 

säger vi till den litteräre nestorn Jan Myrdal som nu går in på sitt tionde decennium. Han gillar ju katter, så här har vi en katt också:


Vad kan man säga mer? - Läs, diskutera, var förnuftig, och gå till läggen!

måndag 10 juli 2017

Bra/dåligt att NMR fick vara med?

Var det bra att Nordiska Motståndsrörelsen fick vara med och leka i Visby?

Förslag till resonemang: eftersom de fick vara med i år, och uppförde sig illa, bör det inte vara något problem att neka dem tältplats nästa år. De kan inte försöka sätta på sig någon martyrgloria eller offerkofta. De har visat vad de går för.

Hade de däremot nekats tillträde redan i år hade gloria och kofta kunnat åka på, och yttrandefriheten åberopats som kränkt. Nu har de själva varit inne och tassat på kränkningens område genom stök och otrevligt uppträdande, och får därmed skylla sig själva att de inte får vara med framöver. - Några invändningar mot det?

tisdag 4 juli 2017

Kan man bli kapten direkt?

För ohyggligt många år sedan (det var på den tiden man ännu kunde ta en 'riktig' studentexamen) började jag på gymnasiet. Någon förklarade för oss att här var det annorlunda än i skolan vi lämnat - nu måste vi ta ansvar för lärandet själva! Gymnasiet var frivilligt, och det hängde på oss själva att sköta närvaro, läxor och annat. Misskötsel kunde inte skyllas på andra. Vi hade ansvaret på våra unga axlar.

Konstigt? - Om man tänker ytterligare några år bakåt så hade nog de flesta ungdomar i vår ålder redan börjat arbeta, oftast på tämligen enkla jobb. (Min far började gå på byggen med farfar när han var tolv år, min mor som tvålflicka på raksalong lite senare.) Men det var ju arbete och ansvar i alla fall. Upp på morgonen och iväg till arbetet!

Många gick den långa vägen, lärde sig grunderna i någon bransch, kanske läste vidare trots bara några år i folkskolan som grund, och kunde så småningom "bli något". (En farbror från de fattiga kvarteren på Söder i Stockholm avancerade till att bli välbetald kamrer på ett storföretag i Eskilstuna.)

Här är ett på en månad när tio år gammalt foto av fartyget Polfors, en sjömansskola som oftast ligger vid kaj vid Riddarfjärden i Stockholm men ibland är ute och seglar. (Säger man "seglar" även när det gäller ett maskindrivet fartyg?) Jag vet inte vilka ambitioner sjömanseleverna har, men jag kan väl knappast tro att de räknar med att bli kapten eller förste styrman efter bara några inledande lektioner om skillnad mellan babord och styrbord och var man hittar bästa krogen i Buenos Aires.


Varför skriver jag detta? - Anledningen är en artikel i Svenska Dagbladet om problem med avhopp från gymnasiet. 

Naturligtvis är det ett problem, men exemplet som valts i artikeln är nog inte helt lyckat. En grabb vill utbilda sig till kock. Det gick inte så bra:

När han var liten lekte Viktor Robles att han stekte kottar i sin låtsasstekpanna. Så länge han kan minnas har han velat bli kock och därför föll gymnasievalet på Restaurang- och livsmedelsprogrammet på Stockholms hotell- och restaurangskola. Inriktningen Viktor Robles började på innebar att han var lärling på restaurang Gondolen i Stockholm tre dagar i veckan. Men det blev inte som han tänkt sig. På Gondolen upplevde han sig mer som en springpojke som fyllde dagarna med att plocka örter och skala än som en kocklärling.
De dagar han skulle vara i skolan skolkade han mest. Viktor Robles kände att han inte passade in i klassen, och han upplevde att lärarna inte brydde sig om att han inte trivdes i skolan. Runt jul kom ett brev där skolan skrev att eftersom han aldrig var i skolan betraktade de det som att han hoppat av. Viktor Robles gick inte tillbaka till skolan efter det.
Här bör man som alltid slänga in en reservation om att alla fakta kanske inte är på bordet, och pedagogiken eller något annat i skolan kanske har brister. Men ändå, det låter inte bra. Det låter ungefär som den anarkistiska parollen "Allt - genast!". Och den håller inte. Ger man sig på ett jobb som tar tid att lära sig får man räkna med att det tar tid att lära sig, och att det krävs tålamod och uthållighet. Och det gäller inte bara praktiska grepp i det aktuella yrket, utan inställning till arbete, förmåga att förstå och arbeta tillsammans med andra, etc. Egenskaper som man har nytta av överallt.

Man kanske kan se det som en karaktärsdanande process. För några år sedan läste jag en del högskolekurser. En observation jag gjorde var att det var en sjuhelsikes skillnad i mognad och stabilitet mellan de som kom direkt från gymnasiet och några år äldre elever som varit ute i yrkeslivet ett tag. Egentligen borde det inte vara någon större skillnad, förutsatt att gymnasisterna fått ta ett rejält ansvar för sin utbildning. Men nu verkar det inte vara så mycket bevänt med det. En del glider genom gymnasiet, kanske går komvux-kurser för att ta igen vad de redan borde lärt sig, och tar sig sedan in på högre utbildningar för vilka de egentligen inte är mogna.

På lång sikt är detta naturligtvis ett problem inte bara för individen, eller för skolor och företag som skall försöka ta hand om dessa personer, utan för hela samhället. Hur många i den generation som antas ta över är i stort sett fyllda av ett liberalt egoistiskt "jag-jag-jag" och "jag har rätt till det bästa utan att  behöva jobbar för det", och "jag har ingen lust med tråkiga rutinjobb, hit med något som jag tycker är bra och kul direkt"? Hur går det för vårt land om det är många? Måste vi lita till att ambitiösa invandrarungdomar skall täcka upp för lealösa svenne-banan-ungar som mest vill lattja sig fram i tillvaron?

Nu har jag skrivit av mig i detta ämne (för den här gången!).


fredag 30 juni 2017

Den som lever får se

När jag läser en sådan här sak blir jag orolig. Hur många gånger tidigare har höjdare på olika håll proklamerat att nu är det slut med kriserna? - Flera gånger. Nu rapporteras chefen för Federal Reserve i USA, Janet Yellen, ha sagt detta:

– Skulle jag säga att det aldrig någonsin kommer en ny finanskris? Du vet troligen att det skulle vara att gå för långt, men jag tror att vi är mycket säkrare och jag hoppas att det inte sker under vår livstid och jag tror inte att det kommer att ske, sade Fedchefen.

När det pratas om att ekonomin är "urstark", att alla "fundamenta" är goda, etc. etc. är det dags att bli orolig. Är det möjligen så att Yellen har fått veta av doktorn att hon inte lever så länge till, och att hon därmed med gott samvete kan utlova att det inte blir någon finanskris under hennes levnad? Eller är det ett listigt sätt att säga att andra typer av ekonomiska kriser kan bryta ut, exempelvis en gammal hederlig överproduktions/underkonsumtionskris?

Vad kan vi säga? Kanske "den som lever får se"!

Hjälper det månne med en bön till högre makter?

torsdag 22 juni 2017

Löpsedlar

Man behöver väl inte vara så kallad invandringskritiker för att muttra något surt om det här?
Det är väl ingen som läser bloggar så här vid midsommar, så jag vågar fråga om någon tolkar in en fräckis på den här löpsedeln?

Ja, då får jag önska eventuella besökare en trevlig midsommar med något som kanske kan kallas för en "naturens egen löpsedel"!