lördag 18 november 2017

Socialism eller barbari, samt några gamla historier

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde

Det må vara höst i Sverige, men någonstans ifrån kan våren komma!

Det kan vara så att kapitalismen står på gravens rand men inte har vett att kliva ner, utan i stället håller sig kvar i ett allt mer förfallet, parasitärt och ondsint skick. Tänk på sveakungen Aun (eller Ane) 'den gamle' som Snorre Sturlasson berättade om i sina Norska kungasagor: Aun blev gammal men offrade sina söner till Oden, den ene efter den andre, för att få leva ännu längre. Till slut var han så skröplig att han bara kunde få i sig mjölk, och dog när folket inte ville vara med om att den siste sonen skulle offras. - Möjligen kan man se detta positivt: till slut säger folket ifrån! Aun (och det ruttna systemet) faller.

Dessa reflexioner fick jag efter att ha läst denna bloggpost av den indiska ekonomen Jayathi Ghosh där en bok just om kapitalismens eventuella slut diskuteras. Man kan också tänka på frasen "socialism eller barbari" som brukar tillskrivas Rosa Luxemburg, men som möjligen har rötterna längre bak, till Friedrich Engels. Kommunismens seger är inte garanterad.

Den tunga frågan som boken ställer är om kapitalismen i sitt ruttnande slutstadium kan avvecklas snabbt och någorlunda snyggt, eller om den kommer att leva kvar som parasit under kanske århundranden framåt. Anledningen till detta (som vi kan kalla 'barbari') skulle vara att kapitalismen har varit så segerrik att allt tungt motstånd krossats, den mesta oppositionen i form av arbetarpartier och fack är borta Kapitalismen segrar ihjäl sig - men vägrar ändå att dö därför att den starka motkraften saknas.

Jag funderade på om detta är en situation som är mycket koncentrerad på den förvirrade situationen i de gamla industristaterna idag. På många håll därutanför ser vi såväl vital kapitalism som vitala socialistiska rörelser.

Kapitalismen började ju som ett löfte för framtiden, men sedan hände något. Kapitalet blev en kraft som ställde sig utanför och ovanför samhället. Här kommer jag att tänka på en ruskig historia som jag läste i barndomen och bara minns fragmentariskt. Eventuellt var det något av Sinbad sjöfararens äventyr, men jag är inte säker. Det var en sjöman (?) som hamnade på en ö och där träffade på en stackare som kröp på marken och bad om hjälp. Den hjälpsamme mannen lyfte upp varelsen på ryggen och bar iväg med honom. Men sen visade det sig att den jäkeln inte ville kliva av och hotade att strypa sin hjälpare! Skelettrester på marken visade att det här var inte första gången detta hände. Hjälpsamma personer fick plikta med sitt liv. Hur bäraren löste situationen minns jag inte, men vi kan ju ta det som en fingervisning om att den parasitära överklassen kan störtas från sin fina plats på proletariatets rygg.


tisdag 14 november 2017

Världen har ögonen på oss

Världen har ögonen på oss. Kan man åka eller köra buss i Stockholm utan att riskera otrevliga eller rent av våldsamma personer? Kanske snabbtransport av vissa oroselement till närmsta bårhus skulle hjälpa till att lugna ner "klientelet"?



söndag 12 november 2017

Funderingar om kriser

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje

Frågan om kriserna

Vi börjar dagens predikan med ett citat från Marx, och det handlar om krisen som välter kapitalismen över ände:

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.
Här finns en kristeori som säger att produktivkrafternas utveckling så småning leder till att det befintliga samhället sprängs, men är det den enda kristeorin? Jag gör en lista på vad man kan hitta hos Marx och Engels:

  • Kris p.g.a. fallande efterfrågan av varor i förhållande till utbudet (kallas ibland också överproduktionskris, även om det egentligen är underkonsumtionen som får ekonomin att tvärbromsa). Den direkt märkbara krisen som återkommer mer eller mindre regelbundet. En massa varor ligger osålda, butiker och fabriker slår igen, arbetslösheten ökar. Det kan vara besvärande, men sällan systemkritiskt, om den kapitalistiska staten vidtar motåtgärder som åter höjer efterfrågan. Arbetslöshetsersättning, offentliga arbeten, etc.

  • Kris p.g.a. fallande avkastning från företagens investeringar ('profitkvotens fallande tendens', behandlas i del III av Kapitalet.  Löper mer som en långsam ganska dold tektonisk rörelse där levande värdeskapande arbete ersätts av icke-värdeskapande kapital. Detta är en systemkritisk förändring även om det finns mottendenser. Det är svårt att backa från en kapitalintensiv nivå med lite levande arbete till en med mycket arbete och lite maskineri. Medan efterfrågekriser uppstår så fort kapitalism får viss omfattning, alltså från början av 1800-talet i vissa länder, så kan 'profitkvotens fallande tendens' slå igenom först när kapitalismen nått en hög nivå.

  • Kris p.g.a ändringar i den produktiva basen (vilket verkar vara vad Marx beskriver i citatet ovan. Det stora bråket om fildelning kan ses som ett färskt typfall av tvist om äganderätt. När kopior och original inte går att skilja åt kan man fråga hur det egentligen står till med ägandet. Då uppstår en moralisk eller juridisk kris i överbyggnaden som kan handla om patentlagar och rättigheter till kulturobjekt i stil med Musse Pigg.

  • Kris p.g.a. överutnyttjande av naturresurser vilket Marx och Engels då och då berörde men väl då mest som exempel när man missköter jorden, hugger ner skogarna för fort eller smutsar ner floderna. Klimatkriser var ju inte aktuella på deras tid, däremot naturförstöring på grund av överutnyttjande. Redan under antiken var denna förstörelse igång med utrotande av fauna och flora runt Medelhavet. Möjligen fixade de australiensiska urinnevånarna fram öknarna genom att bränna för flitigt i vegetationen.

  • Kris p.g.a. finansiella spekulationer (fiktivt kapital, värdepapper etc. som egentligen inte har något eget värde men som kan åsättas prislappar, eller vad som helst som kan locka till spekulation, som tulpanlökar eller bostadsrätter). Problemet är när någon vill ha ut riktiga pengar ur systemet och det kraschar därför att de 'värden' som finns där inte är riktiga pengar.

  • Kris p.g.a. svåra störningar i överbyggnaden (problem som inte kan knytas direkt till vad som händer i samhällets bas). Folk kan ju helt enkelt bli trötta på ett odugligt styre, som i Ryssland 1917.
Några av dessa är typiska just för kapitalismen, någon eller några kan förekomma under alla klassamhällen eller till och med i samhällen utan klasser. Vidare är de inte isolerade från varandra, de kan löpa parallellt och påverka varandra inom ramen för samma system. Exempelvis: om företagen inte finner det lönt att investera i mer teknik men ändå sitter med goda egna kassor kan de övergå till att spekulera i värdepapper i stället. Den kapitalistiska processen går normalt ut på att förvandla pengar till produktivt kapital som tillverkar varor som kan säljas för ännu mer pengar. När det är ren spekulation försöker spekulanten gå direkt från mindre pengar till mer pengar, utan några trista mellanled med produktion och försäljning.

Det som Saker varit inne på, och även andra som kritiserar 'väst' från en mer ryskcentriskt synvinkel, är nog faktiskt det sista exemplet. Västeuropa och Nordamerika ses som moraliskt nedgångna, korrumperade, svaga och föraktliga, brutala, falska, okunniga och uppblåsta.Ibland är det svårt att inte hålla med om det.

Detta var kort om möjliga kriser. När flera av dem samverkar kan det hända saker. Jag återkommer med mer synpunkter i någon oklar framtid.

lördag 11 november 2017

Se upp för blå containers!



Jag har sett den här filmen tidigare, den verkar vara en reklamgrej för det ryska militärindustriella komplexet. Sett i ett resonerande sammanhang, nämligen en artikel av the Saker, blir den mer intressant. Syftet med artikeln är att kritisera USAmerikanska tankar om att USA är teknologiskt överlägset och hemlandet är osårbart. Saker hävdar att båda antagandena är fel. Dessutom kommer några både lugnande och oroande reflexioner: en uppgörelse mellan Ryssland och USA behöver inte nödvändigtvis bli en kärnvapenduell. Ryssland skulle ju kunna sänka USA:s alla hangarfartyg med svärmar av ostoppbara kryssningsrobotar, torpeder och andra tekniska underverk, laddade med vanliga sprängämnen. Även USA:s kärnland skulle kunna träffas av ryska tekniska underverk utan kärnladdningar.

Som jag ser det så är det ju trevligast för oss alla att supermakterna inte skjuter atombomber mot varandra, men det finns ett men: kan tröskeln för krig sänkas om de tror att de kan slåss utan att utplåna både motståndaren och sig själv? Och var skulle den kampen ske? Finns det möjligen tankar om att Östersjöområdet skulle ligga bra till?

Sidenvägen närmar sig

Jag har aldrig hört talas om Kouvola i Finland, men det tycks för närvarande vara ändpunkt för kinesernas "belt and road" i Norden. Se kartan längst ned! Stället verkar lite udda, men det kanske fungerar bra om omlastningsstation. En detalj slog mig: Finland och Ryssland har samma spårvidd för sina järnvägar, men har Kina det också?

Alltså, svenska politiker och affärsfolk: sidenvägen närmar sig, gören bot och bättring!







Den röda pricken är det enda Kouvola som datorn hittade.


onsdag 8 november 2017

Kommunism som rörelse eller system?

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Det är jag i och för sig ense om, men mitt perspektiv är annorlunda. Jag tänker börja med en del grundläggande funderingar.


'Kommunism' betyder två saker. Dels tankevärlden hos personer/rörelser som påstår sig arbeta för någon sorts kommunistiskt mål. Detta innebär inte att de verkligen gör det, eller att de ens har en någorlunda klar uppfattning om vad målet egentligen innebär. Namnet finns i alla fall kvar, och med det en hel del aktiviteter som kanske leder någonstans.

Dels är 'kommunism' samlingsbeteckningen för ett helt samhällssystem som tillhör framtiden. (Eller också forntiden, om vi med 'kommunism' menar att det inte finns samhällsklasser. I så fall har större delen av människans existens varit i ett sådant system.) Men vad är det egentligen? Här har vi ett egendomligt fenomen: de mest betydande kommunisterna, Marx och Engels och deras efterföljare, undvek att göra några djupgående planer för hur ett framtida kommunistiskt samhälle kunde se ut. Rörelsen vill inte bara omdana utan helt omstörta det nuvarande samhällssystemet, men den har inga detaljerade planer för det som skall komma! Verkar inte det lite lustigt när det rör sig om människor som förespråkar planekonomi?

Det fanns en del tankar om att staten skulle försvinna helt i det klasslösa samhället som uppkommer när arbetarklassen tagit makten och klasskampen dör ut av brist på inbördes kämpande klasser. Den australiensiske forskaren Roland Boer har studerat vad Marx hade för synpunkter på staten och kommit fram till att Marx med tiden blev mindre benägen att utan reservationer hävda 'statens bortdöende. Jag vet inte om denna uppfattning delvis kan bero av att Boer verkar vara väldigt imponerad av den nuvarande utvecklingen i Kina, där ju staten inte verkar vilja packa ihop och lägga ner.

Vidare antas kommunismen som system innebära att samhällets resurser fördelas enligt mänskliga behov. Det sista torde kräva en hel del bokföring, vilket Lenin också nämnde i Staten och revolutionen som han skrev under pågående revolution men innan oktober 1917. Den bokföringen skulle vara så enkel att de flesta borde klara av den trodde han, utan att veta vilka datoriserade möjligheter som skulle komma 70-80 år senare!



Att utfästelser om kommunismens praktiska vardag är ganska vaga är logiskt av två skäl: dels vände sig Marx och Engels mot sina föregångare, de så kallade utopiska kommunisterna, som just sysselsatte sig med att försöka bygga idealsamhällen från grunden, experiment som inte var särskilt varaktiga. Ett annat skäl är mer filosofiskt (här stödjer jag resonemanget på den kanadensiske filosofen och maoisten Josh Moufawad-Paul och hans bok Continuity and Rupture som kom förra året): aktivister jobbar praktiskt med politiska problem, och först efteråt kommer filosofer som Lenin eller Mao och systematiserar erfarenheterna och skapar begrepp som kan utvecklas till ny praktik och nya begrepp, och så vidare. Med det resonemanget är det svårt att göra några bestämda spådomar om framtiden innan man själv är där.

Men då uppstår frågan; hur vet egentligen den kommunistiska rörelsen åt vilket håll den skall röra sig när dess slutliga mål inte kan studeras? Blir det inte som att ge sig ut på stora havet i en liten båt och hoppas att det finns en strand långt därborta i det okända? I det fallet kanske det är bättre att hålla sig kvar vid stranden och syssla med små ofarliga projekt?

För att lösa den frågan måste vi fundera över två alternativ: reformism (hålla sig kvar vid stranden), eller revolution (ut på stora havet i sökandet efter nytt land). Men för att fortsätta med havsfärden som liknelse så kommer något egendomligt att hända vartefter tiden går: avståndet från den ena kusten till den andra kan krympa! Uttryckt på annat sätt innebär det att förutsättningarna att gå från kapitalism till socialism (det som brukar räknas som kommunismens första stadium) blir allt bättre. Den andra kusten blir lättare att hitta, den kommer närmre. Allt bättre teknologi och vetenskap är grunden för det. Samhället har en teknologisk bas och olika behov, och vi får en alltmer klar uppfattning om vad som kan göras under dessa förutsättningar.

En allt bättre teknisk och vetenskaplig nivå är alltså en positiv faktor som driver utvecklingen. Men den krockar med negativa faktorer. För reformisternas del handlar det om att svängrummet för reformer inte finns kvar. Reformismen var acceptabel för kapitalismen som system så länge systemet utvecklades och så att säga kunde leverera inte bara rejäla kapitalvinster, utan också välfärdssamhällen åt folket. När utvecklingen avstannar (återkommer om detta i samband med diskussion om krisernas betydelse) får reformisterna antingen anpassa sig eller kräva systembyte. De gör i allmänhet inte det senare, och det kan vara en av förklaringarna till att socialdemokratin blir allt svagare och idélösare i Europa. Sedan finns det ju (mer eller mindre) revolutionära regeringar i vissa länder i Tredje världen. Men vad är dessa för sort egentligen: kanske reformister under revolutionär flagg? Kan man tänka sig motsatsen i de utvecklade staterna: revolutionärer under reformistisk flagg? - Låter kanske lite tveksamt, men man vet ju aldrig ... om de socialdemokratiska ledarna får klart för sig att löner, arvoden, förmåner och karriärer försvinner om de inte skärper sig rejält, kanske det sker en omvändelse under galgen?



För att sammanfatta tankarna i detta inlägg: jag håller med The Saker om att kommunismen har en framtid, men jag ser denna inte i första hand i de fattiga länderna till skillnad mot honom. I alla fall inte om man avser utvecklandet av ett kommunistiskt system - däremot kan de genomföra en fantastisk utveckling av samhällsnyttiga reformer. Om man talar om något som liknar kommunism vad det gäller avvecklande av åtminstone delar av staten, samt ett generellt välfärdssamhälle, är det de gamla industriländerna som är längst fram - eventuellt tillsammans med några länder i Tredje världen som har gjort en rasande snabb frammarsch. Därmed tycker jag mig stå ganska säkert i den traditionella marxismens bås.

Fler reflexioner med anledning av The Sakers artikel lär komma.

En missuppfattning av mig?

Jag trodde att konsulter gjorde utredningar, gav råd, fixade underlag etc., och att det var de som beställde konsultjobben som fattade besluten. Har jag fattat fel?


"Räknade fel ... Konsulter får skulden." ... och politiker lyfter sina arvoden, antar jag.

söndag 5 november 2017

Jag är inte välkommen ...

... men jag skulle kunna räkna upp en massa otrevliga figurer som enligt den här affischen verkar vara välkomna till Södra teatern i Stockholm men som bör få omedelbart respass om de uppenbarar sig inom Sveriges gränser:


torsdag 2 november 2017

Tekniken, människan och samhällsomvälvningarna

Jag lovade halvhjärtat att komma igen med kommentarer till artiklarna av bloggaren The Saker som jag översatte för en tid sedan (här är den första, här den andra), där det frågades hur det står till med kommunismens utsikter att leva vidare. Min första väldigt korta kommentar kom här. Nu börjar jag utveckla tankarna i längre format. Den här gången blev det väldigt långt. Jag kommer nog inte att nämna The Saker själv så mycket, men vi kan säga att jag med grund i klassisk marxism hävdar att det är i de mest utvecklade staterna, där kapitalismen håller på att köra huvudet i väggen, som utsikterna för systemskifte är som bäst. Och det verkar inte vara hans synpunkt.

Det är bättre att samarbeta än att slåss


Klipp från en understreckar i SvD som frågar "Är vi tillräckligt smarta för artificiell intelligens?"
Vi har idag lyckats ta fram mjukvara som kan utföra en mängd olika uppgifter bättre än människor: schack, vissa medicinska bedömningar, bilkörning – allt detta kan idag utföras med hjälp av specialiserade tillämpningar av artificiell intelligens. Samtidigt är denna intelligens låst till sina uppgifter. En mjukvara som kör bil kan inte automatiskt spela schack, och vice versa. Jakten på en generell artificiell intelligens är jakten på en mer mänsklig intelligens som också förmår skifta mellan olika uppgiftsdomäner. Det är egentligen ett artificiellt, hypersnabbt lärande – en intelligens i rörelse.
Anta nu att vi lyckas med detta – vad skulle det betyda, och vilka frågor måste vi då besvara? Tegmark [svensk-amerikansk kosmolog som forskar i artificiell intelligens] menar att denna diskussion inte bara är intressant utan helt enkelt nödvändig för oss att ta tag i. Den förändring som en sådan teknisk landvinning skulle innebära är så omvälvande att den kräver att vi tänker om på alla möjliga olika områden: ekonomi, politik, juridik, forskning, medicin – de flesta av samhällets beståndsdelar förändras i grunden när, eller om, detta sker.
Frågan är inte ny. Insikten att ny teknologi kan påverka hela samhället har funnits i över 150 år. När Marshall McLuhan skrev Media i början av 1960-talet frågade han: vad gör teknologin med oss? Varje tekniskt framsteg, från en enkel pinne att förlänga armen till telefonen att förlänga hörseln, och allt däremellan från stenyxor till tryckpressar och datamaskiner, påverkar det mänskliga psyket och samhället. Han menade att vi måste vara medvetna om konsekvenserna och inte bara tanklöst dras med i de nya möjligheter som det elektroniska samhället skapar när elektriska kommunikationssystem förenar vårt enskilda centrala nervsystem till ett globalt sammanhållet system - "den globala byn".

Och naturligtvis var Marx ute ännu tidigare med förståelsen att samhällets produktiva grundval slår igenom på alla nivåer. 1847 skrev han i Filosofins elände:
De sociala förhållandena är intimt förknippade med produktivkrafterna. I och med förvärvandet av nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och med förändringen av produktionssättet, av sättet att vinna sitt livsuppehälle, förändrar de alla sina samhälleliga förhållanden. Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.
Om jag föregår ett resonemang som jag kanske kommer med längre fram så skulle eventuellt den sista meningen kunna kompletteras sålunda:
Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister, den elektrifierade datorstyrda kvarnen kommunism.
- Usch, kallt om magen att stå här och försöka fånga lax! Kan ingen uppfinna en app så man kan sitta på stranden med mobilen och försöka få firrarna att hoppa upp där i stället?


1859 kom Marx igen, i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin. Det är ett stycke som varje person som vågar kalla sig socialist bör känna till.

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.
Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.
På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution.
Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.
Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.
En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.
I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.
Här finns underlag för hur många och långa diskussioner som helst, åtminstone om man anser att de grundläggande idéerna är giltiga. Man skulle kunna ta det näst sista stycket, konkretisera en del, och förklara varför utvecklingen från Ryska revolutionen och fram till Sovjets avveckling såg ut som den gjorde.

Men man skulle också kunna försöka spana framåt och lägga in den existerande vetenskapligt-tekniska revolutionen (som ju innefattar datorer och artificiell intelligens) i modellen och se hur den jagar systemet över dess nuvarande gränser genom att driva fram nya "bestämda former av det samhälleliga medvetandet". Hur detta medvetande ser ut är en annan historia. Även om nya teknikers genombrott framtvingar samhällelig omorganisering kan de nya formerna bli väldigt olika. Man kan ju hoppas på en frihetsrevolution, men det kan bli betydligt otäckare varianter också.



Lästips: för rätt många år sedan skrev jag en bloggpost med streckkod och morotspåse i huvudrollen. Den behandlar litegrann om tekniken bakom planekonomi, oavsett samhällssystem. Samt visa på hur morgondagens möjligen kommunistiska samhälle baseras på de "materiella existensbetingelser [som] mognat i det gamla samhällets eget sköte".

onsdag 1 november 2017

En Josef från himlen?



För några dagar var det en vänlig läsare som skickade den här bilden. Den är tagen på Segerdagen 9 maj 2015. Intressant nog i Kiev, Ukraina. Undrar om detta vore möjligt idag?

Det är ju affischen som den medaljprydda damen håller upp som är det verkligt intressanta. En man i bländande vit jacka - Josef Stalin - verkar kliva ner från himlen. Himlen är ljusblå, men just därifrån Stalin verkar komma är den lika vit som jackan. Däruppe finns något som jag tolkar som en östkristen version av jungfru Maria och Jesus, omgiven av några andra figurer (helgon eller änglar?)

Runt Stalin står hans närmsta män. Jag känner inte igen så många, men andre man från höger i första raden på höger sida är den gamle ryttargeneralen Budjonny med sina stora mustascher. Närmast till höger som Stalin ser det ut som Vorosjilov, och jag undrar om inte mannen i mitten i första raden till vänster är Malenkov.

Det slog mig just att om vi har Maria och Jesus däruppe, och Josef S. därunder, så är det ju så att säga "den heliga familjen" som samlats på en bild. Undrar vad den gamle prästseminaristen Iosif Vissarionovitj Djugashvili tänkt om detta? Symboliken bör han ha förstått i alla fall. En frälsare har stigit ner, nu står han här på jorden omgiven av en mängd apostlar (fler än tolv är de). Möjligen är skräpet på marken erövrade nazistfanor som nu de rättfärdiga trampar under sina fötter.