lördag 20 januari 2018

CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN - del 3

CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN - del 3

Politiskt var Kavaleff en klassisk konservativ men i sin undervisning närmast vänsterhegelian. Han stod således rent metodologiskt nära Hegel och Marx, ehuru vi inte visste det då. Det här var flere år före 1968 års studentuppror. Frågan är, hur medveten han själv var om det. Själv diskuterade han aldrig sina förebilder utan talade om "vår historieteori". I likhet med alla riktiga konservativa var han skeptiker med en pessimistisk läggning, som kom fram främst i litteraturundervisningen.

Motsättningen mellan hans konservatism och hans vänsterhegelianism genomsyrade hela undervisningen, som kryddades av hans berättelser om sitt föregående liv, många fragment ur hans ungdom men främst minnen från Finlands två senaste krig, som präglade honom djupt. Vi bör betänka, att när vi fick honom som lärare hade det bara gått 15 år sedan krigsslutet, och det kalla krigets första avspänningsperiod höll just på att inledas. Det varma kriget var sålunda fortfarande i färskt minne, inte minst bland dem som tvingats att dra på sig uniformen. Själv hade jag haft en "andravärldskrigsperiod" i min fritidsläsning mellan 1956 och 1960, varför jag kanske bättre än många andra klasskamrater förstod, att vad han försökte att få oss att inse var, att krigsupplevelser må vara spännande att läsa om men ingenting att stå efter. Han säger i sin sista novellsamling: "Jag är en av de många som föddes under det första världskriget och som dog under det andra."

Själv har jag träffat ett antal känsliga och begåvade mänskor med fronterfarenhet från samma tid. Också de är märkta av kriget. Liksom Kavaleff bär de på fasansfulla minnen, som de brukar skaka av sig med hjälp av sin humor: "Det värsta med kriget var lössen!", sade före detta undersergeanten, österbottningen och sedermera journalisten Tor Högnäs en gång när vi träffades. Han hatade dem, därför att de kröp ned på näsan, när han stod på vakt. Högnäs skrev några år senare av sig sina krigsupplevelser i en självbiografisk roman. Kavaleff orkade förmodligen inte sätta sina krigserfarenheter till pappers. Han berättade emellertid också tokroliga vitsar om dem liknande vad man hör av många andra mänskor som sett ond, bråd död på slagfältet. Kavaleff förtäljde en gång en liknande historia som Högnäs. Han hade av sina officerskamrater fått en liten vacker vit häst, som han var så glad åt. Det var bara det, att stoet hade skabb, och den överfördes till Kalle när han red henne, varför man fick skjuta märren. Finska frontveteraner brukar vara fulla av sådana historier, och de går alla i samma stil. Det är på dem som man märker hur långt framme i eldlinjen de har varit. Ju dråpligare bitar de berättar, desto värre helveten brukar de ha upplevt. Kavaleff var ibland brutalt uppriktig i sin framställning, vilket är vanligt bland finländare i hans generation och med samma sociala bakgrund. Sålunda sade han en gång: " Killar, det första man gjorde när man var på permission var att gå och knulla." En gosse, som var medlem i Maranata, blev mycket upprörd och skrek: "Antikrist, antikrist!". "Kalle" blev vred, riktade blicken mot den upprörde eleven och sade med hård stämma: "Hör du din skit, vad vet du om livet!"

I denna mänska, som hade så rika, och många gånger obehagliga, erfarenheter av livet, bodde också ett barn, vilket han aldrig förnekade. Det avspeglades bland annat i att han med förtjusning läste "Kalle Anka", som han då och då hänvisade till. När klassen en gång lussade för honom, köpte vi följdriktigt ett nummer av denna serietidning till honom. "Kalle" blev överförtjust. I denna skapelse av Walt Disney fanns åtminstone i början av 1960-talet en absurd, surrealistisk humor, som vädjade till barnasinnet. Det var det som tilltalade vår historielärare. Detta barnasinne, som aldrig dör i stora andar, var det som fick honom att ständigt ställa sig frågan varför. Denna ovilja mot att självklart godta allting var det, som han ville överföra till oss. Sitt privatliv höll han dock hemligt. På fritiden ville han vara för sig själv. Exempelvis hade han hemligt telefonnummer. De föräldrar som ville dryfta sina telningar med honom fick vackert ringa på dagtid till Norra Latin.

Kavaleff förefaller att ha varit en ensam mänska, fastän han hade flere goda vänner och kunde vara mycket munter i privatlivet. Det är emellertid inte något unikt för honom utan en egenskap som är gemensam för stora andar. Hans andra novellsamling, Försök till en triangel (1950) vittnar om hans inre ensamhet. Det är emellertid typiskt för de stora andarna. "Bliv stor - och olycklig!" skriver Kellgren i Man äger ej snille för det man är galen. Kavaleffs livsgnista segrade dock över hans pessimism. I båda hans novellsamlingar blandas moll och dur, men det sista ackordet i dem båda är med ett undantag ett durackord. Den sista novellen i Försök till en triangel slutar i ett livsbejakande hopp: "Därför drömmer jag ibland. Att jag förs vid handen genom doftande rosengårdar. Din hand upp på berget från vilket vägen ligger öppen - öppnar så långt ögat ser - för oss båda till livet." Språket i hans sista novellsamling är klart och vackert i sin enkelhet. Om den sista novellsamlingen är reflexioner av en man som söker kontakt med mänskor, är den första, Jag och den röda vallmon (1948), en presentation av den konservativa filosofin både i sin storhet och sin begränsning. Debutsamlingen, som är en samling fabler, visar också på Kavaleffs stora kunskaper om den nordiska naturen. Redan i hans första noveller framträder kontrasten mellan mörkret och ljuset, det fula och det sköna, pessimismen och optimismen, men tron på livet och skönheten bryter fram och segrar i regel. Helt underbar är dialogen mellan den nyttiga rågen och den onyttiga men vackra blåklinten i slutnovellen Rågen. Den röda vallmon i rågåkern (en bild av det vackra men onyttiga i tillvaron), är visserligen ett ogräs, men blir en symbol för den ("onyttiga") skönhet vi inte kan avstå från. Inte ens den utilitaristiskt lagda rågen kan när allt kommer omkring leva förutan den. Kavaleffs tro på livet och skönheten framgår redan av novellsamlingens titel. Författaren har ett böljande, melodiskt och rikt språk, som avslöjar en djup musikalitet. Man kan jämföra det med Harry Martinsons i Aniara. Skillnaden mellan de bådas livssyn är, att hos Kavaleff segrar livet, medan Martinson blott ser mänskans oundvikliga undergång framför sig.

fredag 19 januari 2018

Neutralitetsbrott?

Här är ett par klipp från Svenska Dagbladet, 17 januari 1945. Det var mindre än ett halvår kvar innan världskriget skulle ta slut i Europa. De stora offensiverna och slagen skedde söder om Östersjön när den sovjetiska armén ryckte fram mot Berlin. Men även i norr hände det saker: Röda armén ryckte in i Finnmark i norra Norge, och norska trupper var med:


Norrmän tränga fram i Nordnorge! Men varifrån kom de norska trupperna, och hur transporterades de till fronten? Notera rubriken längst ned: Norska poliserna flögos härifrån med USA-plan. Hela notisen ser ut så här:


Jag är inte insatt i var och varenda detalj angående världskriget, och vad som förvånade mig här är att svensk press innan ens kriget var slut talade om att USA-plan (jag tror de flög från Kallax i Luleå) lyfte upp stridande förband till Finnmark. Dessutom står det att de norska polisförbanden utbildats i Sverige. Nu var det ju si och så med Sveriges neutralitet under kriget, men formellt måste ju detta vara ett neutralitetsbrott i likhet med hur tyska krigsmakten fick förmånsbehandling  under tidigare skeden av kriget. Berodde det här avslöjandet av journalistiskt spaningsarbete, eller hade redaktionen på Svenskan fått en "grå lapp" om att det var lämpligt att skriva lite som skulle gillas av de Allierade?

På tal om fronten söder om Warszawa: här är en sovjetisk spelfilm som handlar om den delen av kriget. Hela skeendet, från Stalin i Kreml till marskalkarna och soldaterna vid fronten - och bort till bunkern i Berlin!

 

torsdag 18 januari 2018

Armén till förorten?


Nu diskuteras det lämpliga i att skicka militär till förorter med problem. Det hade man inte trott för några år sedan, då var det väl mest sverigedemokratisk undervegetation som tyckte att det var en bra idé. När samma sak nu kan komma från högsta nivå är det något annat.

Några reflexioner och frågor.

Vad skulle militärer kunna göra som inte vanliga poliser redan kan göra? Bör inte polisen redan ha en sådan mängd information om individer och platser att de med rätt direktiv kan göra punktinsatser utan militär hjälp och med inte så mycket våldsutövande?

Angående våld om sådant ändå inte går att undvika: Är det inte bättre med poliser - under förutsättning att poliserna får klartecken och stöd uppifrån? Alltså att poliserna får klartecken till att skjuta i hotfulla situationer, och att de inte i efterhand får kniven i ryggen från överordnade och/eller politiskt ansvariga om media börjar larma och anhöriga gnäller om "världen snällaste kille, buhuhu ..."?

När skjuts det, respektive skjuts inte? Man kan jämföra verkliga fall här: poliser skjuter ihjäl knivbeväpnad galning som verkar hotfull, respektive skjuter inte på ett kriminellt gäng som kastar bensinbomber. (På västkusten respektive i en förort i södra Stockholm, om jag minns rätt.) Kanske fanns det en rädsla för vidare kravaller i det sista fallet, men det känns inte som ett argument för att inte skjuta utan snarare ett argument för att vika undan för våldsamma gäng.

Ända sedan Ådalen 1931 har det inte varit tillåtet att sätta in militärer mot civila. Är detta ett giltigt argument idag? - Om man sätter likhetstecken mellan förortsgangsters och strejkande arbetare är det giltigt. Ser man det på annat sätt är det en förolämpning mot minnet av de fallna 1931, men i och för sig inget argument för att skicka soldater till stökiga förorter.

'Polis' signalerar inte samma sak som 'militär'. I ena fallet är det att plocka in misstänkta brottslingar i levande skick så de kan ställas inför rätta. I det andra fallet börjar det lukta krig, och där handlar det om att oskadliggöra motståndaren och dör denne så ingår det i spelet. Förstörelsen runtomkring kan också bli betydande, och rätt vad det är kanske en helt oskyldig familj vid middagsbordet har sopats bort av en kulsprutesalva. Det kan ju bli rätt svårt för ansvariga politiker att försvara.

Kan man minska motståndet mot hårda tag  genom att med samma metoder slå till mot andra områden med annan typ av kriminalitet (knarklangare etc. i den ruffiga förorten, respektive ekonomiska brottslingar i fina kommunen släpas bort av kraftigt beväpnade poliser)?

Till sist om "hårda tag". Det är lätt att kräva "hårda tag" mot brottslighet. Jag skulle påstå att det är politiska latryggar som gör det. Den som tänker efter borde kräva "intelligenta tag" i stället. Det är jobbigare, men kan nog ge bättre utdelning på sikt.

Sammanfattningsvis: det kan komma situationer där det behövs militärer med kraftig beväpning, men generellt är jag tveksam till att soldater kan ta hand om buset bättre än poliserna. 

CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN - del 2

Här fortsätter Ulf Modins berättelse om en särskild lärare som betytt mycket för honom:

CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN - del 2

Trots sin värdighet var Kavaleff aldrig dryg. När han rörde sig i Norra Latin, viskade skolans elever respektfullt: "Där går Kavaleff." Den värdiga utstrålningen ledsagades av ett skarpt intellekt och en mycket omfattande bildning. Han var en produkt av det bästa som det dåvarande finländska och svenska bildningsväsendet kunde åstadkomma, eftersom han hade finländsk studentexamen, finländsk officersexamen, svensk fil mag-examen och svensk ämbetsexamen. Vår lärare var noga med att vi skulle visa alla som arbetade i skolan lika respekt. Vaktmästaren var värd lika stor aktning som rektor. Någonting annat som han var noga med var, att vi skulle lära oss att passa tider. Den som kom för sent fick omedelbart på skallen. Det berodde inte på någon sadistisk läggning, utan var ett uttryck för hans medvetenhet om att det är nödvändigt för alla i ett avancerat samhälle att kunna passa tider. Hans pedagogik byggde på övertygelsen om vår förmåga att förstå vad han ville ge oss, ty han förklarade alltid varför någonting var nödvändigt att rätta sig efter. För min del bidrog hans uppfostran bland annat till att jag inte hyser mindre respekt för en kroppsarbetande mänska än en professor och brukar komma i rätt tid till ett möte eller en arbetsplats, även när jag saknar armbandsur.

Kavaleff var mycket intresserad av naturvetenskaperna, speciellt av fysik och kemi. Det ledde till att han bara undervisade på reallinjen och färgade av sig i hans historieundervisning. Han bör ha haft grundläggande kunskaper i naturvetenskaperna, eftersom han umgicks med lärare vid KTH och ibland hänvisade till dem. När det täcka könet höstterminen 1961 gjorde sin entré i Norra Latin, var Kavaleff emellertid inte riktigt med på förändringen, som jag personligen ansåg vara ett tecken på framåtskridande. Det är helt enkelt trevligare att gå i en tvåkönad skola än i en enkönad. Min realskola, Statens Normalskola, Avdelning Dalagatan 18, var en samskola, liksom folkskolan, varför jag var van vid att gå i en sådan och hade trivts med flickor i klassen. För "Kalle", var det emellertid en ny upplevelse, ty han gjorde sken av att inte ha upplevt tvåkönade klasser sedan sina endast fyra år i folkskolan. Också armén, i synnerhet den finska jämfört med den svenska under hans tid, är och måste vara en tämligen rå mansmiljö. En morgon någon av de första skoldagarna hösten 1961 kom han in i vårt klassrum och berättade: "Ja killar, har ni sett? Det har kommit tjejer till plugget. Jo, jag kom in i en klass och började som jag brukar, och så var det några som rodnade. Då tittade jag efter ordentligt, och såg att det satt det fruntimmer i klassen." Nu bör det dock påpekas, att Kavaleff en tid även undervisade i Franska skolan, varför han var mer van vid kvinnliga gymnasister än han ville påskina.

Tre personer har danat mig mer än andra: min far, Jarl Gallén, major i avsked och professor i historia vid Helsingfors Universitet, och kanske mest, förutom min far, Carl Kavaleff. Också många andra av hans elever har tagit starka intryck av honom. När jag och några av mina klasskamrater träffas, är därför denne lärares personlighet och pedagogik ett ständigt återkommande samtalsämne. Det var nämligen han som lärde oss att skriva och tänka. Det är mycket viktigt för en ung mänska att tidigt komma i kontakt med stora andar. Då utvecklas nämligen hennes intellekt och moral högre och snabbare. Många av dem som lyckas inom det intellektuella livet brukar tala om värdet av detta. Exempelvis den store tyske biokemisten Otto Warburg berättade, att en förutsättning för hans andliga och moraliska blomstring var det faktum att han i sitt barndomshem kom i kontakt med stora gestalter bland Tysklands vetenskapsmän och redan innan han avlade akademisk grundexamen hade förmånen att inspireras av betydande professorer. I Norra Latin var flere av våra lärare personligheter, mänskor med karaktär. De var humanister med ett betydande intellekt och stor utstrålning. Allmänt avhållen och inspirerande var vår engelsklärare, fil mag, lektor Anders Slettengren, som också fick oss att prestera vårt bästa. Mycket beroende på att han var svensk och inte finländare använde han sig av andra och mjukare metoder än Carl Kavaleff för att nå sina resultat. De av mina klasskamrater, som blev naturvetare, brukar framhålla vår fysiklärare, fil lic, lektor Stig Lindkvist, som sin främsta teoretiska förebild. Min var Carl Kavaleff. Han var en mycket krävande pedagog och tillät inget trams. "Kalles" mål var att bilda gymnasister för att de som vuxna skulle kunna leda på hög nivå. För att kunna det måste man vara bildad. Det visste Kavaleff av egen erfarenhet. Drill är fult i alla sammanhang utom där den är nödvändig. Nödvändig är den emellertid inte bara i armén utan också när det gäller att utveckla mänskors tankeförmåga. Vad Kavaleff gjorde var att utveckla vårt intellekt, så att vi självständigt skulle kunna behandla ett okänt material. Naturligtvis lyckades han inte lika bra med alla, vilket dock knappast berodde på honom utan snarare på personen i fråga. Sådant är ofrånkomligt.

Man kan i en skola inte låta de obegåvade bestämma takten. Då sjunker nämligen undervisningens kvalitet till ett minimum, och de övriga eleverna blir lidande. Allra minst de som inte håller måttet i skolan mår bra, när de skall påtvingas en bildning de inte har förmåga att ta till sig. Att i det fallet i välmenande syfte avlägsna bildningen ur skolan är detsamma som att göra folket urarva. En ny riktning, sade Kavaleff, hämtar inte sin inspiration i det närmast föregående utan i det som fanns före denna, samtidigt som den i sig tar upp det värdefulla i den närmast föregående epoken. Det gamla gymnasiet går av samhälleliga skäl ej att återupprätta, men man bör i strävan efter att skapa en bättre skola utgå från detta och i denna uppta det värdefulla i det system som negeras. Historien går ej i en cirkel utan i en uppåtgående spiral.

onsdag 17 januari 2018

SvD 16/1 1945 - Teschen

Jag har ännu inte så mycket använt den utmärkta tjänsten som prenumeranter å Svenska Dagbladet åtnjuter, nämligen att via datorn plocka upp gamla nummer. Men nu tog jag mig en titt på tidningen den 16 januari 1945 och fann en intressant notis. Kriget gick mot sitt slut, den sovjetiska jätteoffensiven rullade fram i öster och en ny polsk regering hade bildats i Lublin i östra Polen. Det är den som kallas Lublinregeringen nedan.


1945 är som sagt krigets slutår, men med den här historien är vi tillbaka till 1938 och en händelse som nästan gjorde kriget oundvikligt: Tjeckoslovakiens undergång. I allmänhet brukar Tyskland och nassarna få skulden, och de var ju huvudskurken, men det fanns två andra lymlar inblandade: Polen och Ungern. På kartan nedan kan man se vad som hände när Tjeckoslovakien styckades. De som tog de största bitarna var Tyskland och Ungern. Teschen är det lilla blå området. Verkar inte vara mycket till krigsorsak.

Wikikarta härifrån
Men läget inför krisen 1938 var att Sovjetunionen var redo att gå in med stora truppstyrkor för att stödja tjeckerna. För att föra över trupperna måste dock polskt territorium passeras, och polackerna gick inte med på det. Det verkar som viljan att knapra på grannlandet var större än viljan att rädda hela grannstaten. Så: i oktober 1938 tog polackerna Teschen och i september 1939 tog tyskarna Polen, med katastrofala följder för det polska folket. - Jaja, sluter man en pakt med Djävulen så går det som det går ...

I notisen i SvD framgår för övrigt att de polska och tjeckoslovakiska exilregeringarna i London fortsatte att gräla om Teschen under kriget. Den polska exilregeringen är inte samma sak som Lublinregeringen, det var två olika grupper där de i London verkar ha framhävdat i att annekteringen av Teschen var en god idé. I Lublin hade man bättre omdöme, och kunde därmed få diplomatiskt erkännande från tjeckoslovakerna. Bakom Lublinregeringen stod Sovjet, så det var viktigt.

tisdag 16 januari 2018

Vårda språket och samtalskulturen

Hur gör man för att hålla den viktiga diskussionen om samhällets angelägenheter på en rimlig nivå? Här är två förslag. Först

Sex etiska normer för verbal kommunikation 

som formulerats av den norske filosofen Arne Naess.

1. Håll dig till ämnet.

2. En formulering som i en allvarlig diskussion har till syfte att återge motståndarens synpunkter, måste vara sådan att motståndaren finner återgivelsen adekvat.

3. Ett inlägg bör inte lida av flertydighet av den art att åhörarna eller läsarna blir vilseledda att tolka motståndarens uttalande på ett ofördelaktigt sätt.

4. Tillskriv inte motståndaren ståndpunkter som vederbörande inte håller med om. Argumentera inte mot fiktiva eller konstruerade motståndare.

5. En framställning bör inte göras på ett sådant sätt att åhöraren eller läsaren får en skev bild som tjänar en parts intressen på bekostnad av andras.

6. Kontext eller yttre omständigheter som inte har med saken att göra, bör hållas neutrala.
Arne Naess, Livsfilosofi, Natur och Kultur 2005, sid. 71-72.


Var inte insnöad - samtala på rätt sätt!


Jag vill själv lägga till några synpunkter som handlar om språkförstöring. Några ord som bör undvikas när man kritiserar exempelvis att X har haft något samröre med eller yttrat något fördelaktigt om Y:

Vurma (för), hylla, krama, omfamna. Om det inte handlar om att verkligen klart och tydligt vurma, hylla, krama, omfamna Y så är det ett ohederligt sätt att debattera. Om jag säger att Kim Jong-un verkar veta ungefär vad han gör så är det inte mer med det - den som har en annan uppfattning får lägga fram sakskäl för detta.

Av samma språk- och debattförstörande kategori är fraserna sitta i knät på, vara i fel sällskap, gå till sängs med. (Det finns nog fler sådana löjliga fraser, men de här är vad jag minns nu.) Om de nu bidrar till något så är det att göra de verkliga skeendena svåra att förstå. De blockerar möjligheterna till att prata sig fram till denna förståelse för att de orsakar ilskna motreaktioner. Och det kanske är avsikten?

CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN - del 1

Från Ulf Modin, som befinner sig i före detta östra rikshalvan (Finland, alltså) har jag fått ett långt manuskript om en lärare och en skola som betydde mycket för honom. Lärare är viktiga, den som vill förstöra ett samhälle har förmodligen lärarkåren som primärt mål att bryta ner. På samma sätt är samhällsbyggaren angelägen om att lärare finns i stor kvantitet och god kvalitet.

Långt manuskript som sagt, och jag har delat upp det i kortare avsnitt (totalt tio delar) som publiceras varannan dag. Här är första delen, ordet till Ulf:

CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN - del 1
 
Carl Kavaleff var en småväxt man med mörkbrunt hår och värdig hållning. Hans aristokratiska framtoning var naturlig för honom som medlem av en rysk adelsätt, vilken under 1800-talet hade kommit till Finland. Hans värdiga yttre förstärktes under hans tid i Finlands armé, i vilken han hade tjänstgjort som officer under landets två senaste krig. Kavaleff var under fyra år, 1960-1964, min lärare i historia och modersmålet i Norra Latin.

Detta läroverk invigdes 1880 och är byggt i nyrenässansstil. Inuti präglas Norra Latin av de båda ljusgårdarna och vackra målningar utförda av berömda svenska konstnärer. Skolan används ej längre för undervisningsändamål utan är en konferensanläggning. Byggnaden är i dag kulturskyddad.

Norra Latin var ett av Stockholms förnämsta läroverk och fram till 1961 en pojkskola, "Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm". Den är belägen vid Drottninggatan 71B mittemot Norra Bantorget. Upptagningsområdet hade under min tid utökats till stora delar av Stockholm. Främst kom eleverna dock från Kungsholmen och Norrmalm. Skolans uppgift var att förbereda unga mänskor, så att de i framtiden skulle kunna vara kompetenta att överta ansvarsfulla befattningar. Den var bildande och därför krävande. Eleverna uppmuntrades att maximera sina kunskaper. Allmänbildande ämnen som geografi och historia gavs stort utrymme, liksom främmande språk, på reallinjen främst engelskan och tyskan. Skolan var dock ej svårare att ta sig igenom än att även normalbegåvningar med en god kulturell bakgrund och ett gott sittfläsk utan större problem kunde få hyggliga vitsord.

När vi studerade franska hade vi tyvärr aldrig några salskrivningar, varför man inte behövde ägna samma energi åt detta ämne. Dessutom hade vår klass oturen att råka ut för dåliga lärare. Fransklektionerna blev för vår annars hårt hållna klass, som av lärarkåren ansågs vara skolans bästa, något slags säkerhetsventil. Under dem ägnade vi oss därför åt bus. Det beklagar jag naturligtvis i dag, eftersom jag numera knappt har reminiscenser kvar av fransyskan. I övriga ämnen hade vi goda och ibland till och med utomordentliga lärare. Minst tre främmande språk och grannspråken danska och norska bör en svensk, som söker en högre bildning, lära sig att åtminstone läsa. Under min tid i Finland lade jag nämligen märke till, hur intellektuellt överlägsna de studenter som kunde flere främmande språk var de som nöjde sig med ett eller två. För Kavaleff var detta självklart. Själv försöker jag kompensera min icke-existerande franska med en knagglig finska.

Våra lärare måste kunna mycket för att ha något att ge eleverna. Hälften av dem var följdriktigt doktorer eller licentiater. En historielärare hade till och med professors titel. Deras lektionstid var mindre än dagens lärares, men de arbetade inte mindre än vår tids. I deras plikter ingick också att följa med vetenskapens och kulturens framsteg samt att delta i det offentliga samtalet och tillse att även eleverna fick del av det. Deras arbetstid i skolan var kortare, men inte den reella. Det ställdes betydligt högre krav på en pedagogs bildning och intellekt i det gamla gymnasiet än i det nya.

Egentligen borde jag ha gått allmän linje, i dag samhällsvetenskaplig linje, eller latinlinjen, men övertalades av min bror att välja reallinjen (naturvetenskaplig linje). Trots mitt i genomsnitt medelmåttiga studentbetyg med en stark slagsida åt det humanistiska hållet ångrar jag inte mitt val. Reallinjen var nämligen den svåraste linjen i det gamla gymnasiet, varför de som valde den måste övervinna ett större motstånd än andra elever för att klara sig igenom. Det har skärpt mitt intellekt, och jag har ur naturvetenskaperna kunnat hämta inspiration för mitt historiefilosofiska tänkande. Därför uppmuntrar jag ungdomar med en allsidig begåvning att i dag välja naturvetenskaplig linje. Ibland har jag också lyckats. Ungdomarna har heller inte ångrat att de följt mitt råd. För dem som gick reallinjen stod alla studievägar öppna, vilket ej var fallet för de andra studenterna. En humanist eller samhällsvetare som söker inspiration i naturvetenskaperna löper emellertid risken att överföra deras metoder till sitt eget område. Då blir resultatet en katastrof, eftersom naturen saknar subjekt.

Antalet studenter ur socialgrupp III som avlade studentexamen i det gamla gymnasiet var under 1960-talet procentuellt sett ungefär lika många som i dag, eller kanske fler. Antalet ungdomar ur arbetar- och småbrukarhem som avlade studentexamen under samma period i Finland, vilket då hade ett ännu mer krävande skolväsen än det motsvarande svenska, var emellertid procentuellt sett dubbelt så många som i Sverige. Det är således ambitionerna och bildningsnivån i hemmen som är avgörande för hur många som klarar sig igenom ett avancerat skolväsen, inte i första hand detta systems form och innehåll. Kunskapsnivelleringen innebär bara, att eleverna inte får utveckla sina anlag och har ingen betydelse för den sociala rekryteringen till universitet och högskolor. Däremot spelar antalet gymnasier i en region eller en stad en roll. Fördelen med att alla skolelever numera under nio år går i samma klass är social och inte pedagogisk. Dess värde ligger i, att ungdomarna har större möjlighet att få en inblick i andra sociala miljöer än sin egen.

Kavaleff klädde sig, liksom alla lärare i Norra Latin, smakfullt. Han bar enkla, skräddarsydda kostymer av fyrtiotalssnitt med tillhörande väst, grå, ljusblå eller vit skjorta och en sober fyrtiotalsslips. Hela min skoltid använde han bredbågade glasögon, som förstärkte intrycket av en stor man. Under de tre dagar på våren, då fjärderingarna dimitterades, var han alltid iförd jaquette.

Vår historie- och svensklärare var ekonomiskt oberoende. Han verkade som lärare bara därför att han uppfattade det som ett kall att bilda ungdomar för att de skulle kunna uträtta någonting för sig själva och sitt folk. Det faktum att han var ekonomiskt oberoende påpekade han gärna, liksom vad därav följde, nämligen att han inte för sin existens var tvungen att dansa efter skolöverstyrelsens pipa. Han sade rent ut, att om han i morgon dag blev avskedad från sin tjänst för vad han gjorde, sade och tänkte, skulle det inte påverka hans materiella existens det minsta. Dessutom kunde lärare vid den tiden endast avsättas av domstol, eftersom de var ämbetsmän. Det var således ingen lätt sak. Allt detta jämte hans erkända skicklighet som pedagog bidrog till att öka hans självkänsla, som smittade av sig på oss. Vi visste att vi hade en bra lärare, och när vi blev studenter, visste vi med oss att vi kunde någonting. Han ställde stora krav på oss, men det var nödvändigt för att vi skulle utvecklas, och när vi gick framåt fick vi någonting tillbaka i form av svalt beröm och bättre vitsord. De högsta kraven ställde han emellertid på sig själv.

Fastän Kavaleff inte behövde arbeta för sitt uppehälle, var han mycket plikttrogen och samvetsgrann. Det framgick exempelvis, när han en förmiddag ramlade i skolan och bröt benet. "Kalle", som vi benämnde honom när han inte var i närheten, fördes till sjukhus i ambulans, fick benet gipsat och återvände några timmar senare hoppande på kryckor och återupptog undervisningen. Ibland var hans hals så sjuk att han tappade rösten, men han stannade vid dylika tillfällen inte hemma utan kallade fram en elev till vilken han viskade vad han ville ha sagt. Eleven fick vara förbindelselänk mellan läraren och klassen. Inte ens hans magsår kunde hindra honom att bedriva sin undervisning. Han hade fått en rysk kula i magen.

söndag 14 januari 2018

Gamle Zachris - 200 år idag

Just det, idag för 200 år sedan föddes Zacharias Topelius, svenskspråkig finne i det då sedan nio år ryska storfurstendömet Finland. Bland hans ännu kända alster är "Kom hör min vackra visa", som följer här med stor barnkör:

lördag 13 januari 2018

Krigspropaganda: kortfattad kurs

Krigspropagandan kan bestå av följande två steg, och här kommer det första:

Fienden är ondskefull, oerhört mäktig och kommer att angripa oss vad vi än gör. Vi måste agera innan vi själva blir tillintetgjorda.

Att ge sig på en oerhört mäktig motståndare låter naturligtvis farligt, men då har vi steg två:

Ingen fara, fiendens stridsvagnar är hopspikade av spånplattor och körs av svältande bönder. Det här fixar vi lätt och har trupperna hemma igen före jul!

Detta kanske inte verkar hänga samman - men vem har sagt att krigspropaganda logiskt måste hänga samman i alla delar?

Nå, något har jag spetsat till argumenteringen, men det är bara för att även trögtänkta skall kunna hänga med nu när NATO-lobbyn slår på trummorna. Den som vill se propaganda av den här typen i verkligheten kan läsa det här inlägget på bloggen Ledarsidorna.

Ledarsidorna i sig är en något konstig blandning. Den innehåller bra material, men sedan kommer det saker som verkar mer skumma. Och en av de mer skumma skribenterna är den som jag hänvisar till ovan. Läs själv och se om jag har rätt!

lördag 6 januari 2018

Främmande intelligens?

Häromdagen lyssnade jag på ett avsnitt av radions Filosofiska Rummet på P1. Det handlade om eventuellt liv i rymden. Men hur kan man hitta främmande liv om man inte har en aning om hur det skulle kunna se ut? En av deltagarna hävdade att om man vill hitta en märklig intelligent livsform på Jorden, en som genomgått en långvarig evolution skild från exempelvis människan, så är bläckfisken en kandidat. Kanske är det bläckfiskar snarare än delfiner (de sägs inte vara så smarta egentligen) vi skall titta på om vi vill gissa hur en främmande intelligens skulle kunna se ut på en annan planet?



Haha, han är ju rolig också ...







För den som vill ha lite mer nyktra funderingar över vart USA:s utrikespolitik går kan exempelvis den här bloggposten från Moon of Alabama rekommenderas. Nu undrar jag ju hur mycket Trump egentligen styr över, men han är ju USA:s officiellt främste representant så något borde väl hans göranden och låtanden betyda? Detta även om det alltid är lite misstänkt när folk försäkrar att det minsann inte är något fel på deras mentala förmågor.

Det är faktiskt svårt att hålla borta tanken att det är rätt åt amrisarna som fått den här tokskallen och konkursartisten till president. Och det är lika svårt att hålla tanken borta att med Hillary Clinton hade världsläget kunnat vara ändå djävligare och att the Donald faktiskt är det bättre alternativet. Pest eller kolera - vad föredras?

fredag 5 januari 2018

Tunn is

Jag tänkte mig att civilisationernas utveckling kan beskrivas ungefär som en utfärd på tunn is.

När isen är tunn och du går till fots brister isen fort. Förhoppningsvis så nära land att du bottnar, kan kravla dig upp och ta dig in till stranden igen.

Om du åker skidor eller skridskor går det att komma längre ut innan det brister. Men med isdubbar beredda kanske det går att dra sig upp till räddningen.

Med en snabb snöskoter hinner du komma långt ut på älvens tunna is innan den brister och du åker ner i det svarta vattnet och blir ännu en liten nyhetsnotis om någon som i övermod dränkt sig.

Med andra ord: det finns hela tiden varningssignaler om att "här kan det gå illa om du inte ser upp". Men du fixar med tekniska lösningar som gör att faran verkar kunna undvikas, och det håller tills tekniken inte håller längre. Det går inte bara att tro att "det här kommer någon att fixa till, så det finns ingen anledning att oroa sig". "Någon" kanske inte har lust att täcka upp för dig och dina dumheter hur länge som helst.

Om "tunn is" tas som symbol för det här jordklotets resurser är det tydligt att med finurlighet och teknik kan vi utnyttja dem långt, men med korttänkthet och teknik kan det gå åt h-e. Den övermodiga civilisationen kraschar och går till botten. Kanske den kan fortsättas i blygsammare former av de som aldrig gick så långt ut från stranden.


måndag 1 januari 2018

Kan min väns fiende vara min vän?

Kina och Ryssland bygger upp ett allt tätare samarbete. Ryssland och Ukraina(s styresmän) är inte glada åt varandra. Kina och Ukraina har som det verkar goda förbindelser. Det är nästan så man får en bild av "snäll polis, elak polis" vad det gäller att hantera gänget i Kiev. Från kinesisk sida verkar principen vara att "om du inte bråkar med mig så bråkar jag inte med dig", samt "vi är fullt nöjda om vi utan störningar får bygga våra sidenvägar och andra projekt i Ukraina, Ryssland och en massa andra länder som har lite konstigheter för sig". Frågan är vad som händer om kriget bryter ut i östra Ukraina igen, eller om det blir storskaliga oroligheter på andra håll där Kina gör tunga investeringar. Jag har givetvis ingen aning om vad som pratas om bakom murarna i Moskva och Beijing, men rimligen är de två regeringarna väl synkroniserade vad det gäller att hantera kriser av typ Syrien eller Ukraina. Och det kan innebära att de arbetar på olika linjer vad det gäller diplomati, militära åtgärder, ekonomi, men i grunden mot samma mål.