måndag 12 februari 2018

Modeller för offentligt ägande

Här är en artikel av den marxistiske ekonomen Michael Roberts, med hans intryck från en brittisk labour-konferens. Jag antar att när kapitalismen krisar till sig blir åter andra ägandeformer av näringslivet intressant. Här kommer Roberts text, och så följer jag upp med några dogmatisk-marxistiska kommentarer.


Modeller för offentligt ägande



Jag har just deltagit i en specialkonferens som sammankallats av brittiska labourpartiet för att diskutera modeller för offentligt ägande. Konferensens mål var att utveckla ideer om hur en labourregering kan bygga den offentliga sektorn om den skulle tillträda vid nästa allmänna val.


Centerstycket vid konferensen var en rapport beställd av labours ledning och publicerad förra sommaren, benämnd Alternativa modeller för ägande, (med ordet 'offentlig' märkligt nog utelämnat).


Labours ekonomiske talesman, John McDonnell, (en 'bekännande' marxist) presenterade nyckelidéerna i rapporten som hade ställts samman av en rad akademiska experter, inklusive Andrew Cumbers från Glasgow-universitetet, som har skrivit mycket om problem med offentligt ägande. Och Cat Hobbs från Weownit gav en övertygande redovisning av misslyckanden och slöseri i tidigare privatiseringar.


På många sätt var McDonnells tal inspirerande på så vis att nästa labourregering under Jeremy Corbyn och McDonnell verkligen är dedicerad till att återställa ordentligt finansierade och utrustade offentliga tjänster, och backa tidigare privatiseringar av ekonomiska nyckelsektorer utförda av tidigare konservativa och labourregeringar under den trettioåriga neoliberala perioden innan den stora recessionen [krisen som började 2008, Björnbrums anm.].


McDonnell och rapporten betonade en rad modeller för framtida offentligt ägda tillgångar och tjänster: från kooperativ, kommunala tjänster och nationalisering av nyckelsektorer som hälsovård, undervisning, och nyttigheter som vatten, energi och transporter – de så kallade 'naturliga monopolen'.


Som rapporten övertydligt klargjorde har de senaste trettio årens privatiseringar klart misslyckats även i sina egna uttalade mål: mer effektivitet och högre produktivitet, mer konkurrens och större jämlikhet. Det har varit precis tvärt om. Produktivitetstillväxten i UK har fallit, och som många studier har visat (se min nya bloggpost) så har privatiserade branscher inte alls blivit mer effektiva.


De har bara varit enheter skapade för att ge snabb vinst åt aktieägare på bekostnad av investeringar, kundtjänster och arbetsvillkor (pensioner, löner och arbetsbelastning). Temat för privatiserat vatten, energi, järnvägar och post i UK har i själva verket varit kortsiktighet, d.v.s. blåsa upp aktiekurser, betala direktörer stora bonusar och betala stora utdelningar i stället för att investera långsiktigt i en social plan för alla.


Statsägda branscher är i själva verket en framgångsrik ekonomisk modell även i huvudsakligen kapitalistiska ekonomier. Labourrapporten citerar det faktum att andelen statliga företag bland de 500 största internationella bolagen har stigit från 9% år 2005 till 23% år 2015 (fastän detta huvudsakligen är följd av uppgången för kinesiska statliga företag). Historien om de östasiatiska ekonomiernas framgång var delvis resultatet av statsdirigerade och -ägda sektorer som moderniserade, investerade och skyddade mot USA:s multinationella företag (fastän det också var tillgången av billig arbetskraft, nedtryckta arbetarrättigheter och anpassningen av utländsk teknologi).


Som många författare, som Mariana Mazzacuto, har visat, har statlig finansiering och forskning varit vital för utvecklingen av stora kapitalistiska firmor. Statsägd industri och ekonomisk tillväxt sker ofta tillsammans – och labours rapport citerar ”den sällan diskuterade europeiska framgångshistorien är Österrike, som uppnådde den näst högsta nivån av ekonomisk tillväxt (efter Japan) mellan 1945 och 1987 med den högsta andelen statsägd av ekonomin i OECD.” (Hu Chang).


Rapporten gör det också klart att det bör inte bli någon återgång till gamla modeller för nationalisering som antogs efter andra världskriget. Det var statsindustrier som huvudsakligen utformades för att modernisera ekonomin och skaffa basindustrier för att subventionera den kapitalistiska sektorn. Det fanns ingen demokrati och ingen påverkan från arbetare eller ens regeringen i statsföretagen, och definitivt ingen integration i någon bredare plan för investeringar eller sociala behov. Detta var den så kallade 'Morrison-modellen', uppkallad efter den högerinriktade labourledaren Herbert Morrison som övervakade UK:s efterkrigsnationaliseringar.


Rapporten anför alternativa exempel på system med demokratiskt ansvariga statsföretag. Där finns den norska Statoil-modellen där en tredjedel av styrelsen är vald av de anställda; eller ännu mer till saken, den franska elektricitets- och gassektorn omedelbart efter kriget där statsföretagens styrelser ”bestod av fyra utsedda av staten, fyra från teknik- och expertgrupper (inklusive två för att företräda konsumentintressen) och fyra fackliga företrädare.” (B Bliss).


Allt detta var mycket goda nyheter och det var klart att publiken av aktivister från labourpartiet var hänförda och redo att genomföra en ”oåterkallerlig ändring mot arbetarstyrda offentliga tjänster.” (McDonnell.) Labourledarnas mål är att backa tidigare privatiseringar, avsluta orättvisorna i så kallad privat-offentlig partnerskapsfinansiering; backa utförsäljning av offentliga tjänster till privata entreprenörer och ta ut marknaden från National Health Service, etc. Detta är utmärkt, just som deras vilja att överväga inte bara den bristfälliga idén om Generell Basinkomst som ett alternativ till förlusten av arbeten genom framtida automatisering, men också den mycket mer progressiva idén om Generella Bastjänster, där offentliga tjänster som hälsa, social omsorg, undervisning, transporter och kommunikationer tillhandahålls fritt där de utnyttjas – vad vi ekonomer kallar 'publika varor'.


För mig är dock de frågor kvar som jag först reste när jag övervägde 'Corbynomics' när Jeremy Corbyn först vann ledarskapet för Labourpartiet 2015. Om offentligt ägande begränsas till bara de så kallade naturliga monopolen eller nyttigheterna och inte utvidgas till bankerna och finanssektorn och till viktiga strategiska branscher (ekononomins 'kommandohöjder') kommer kapitalismen att fortsätta dominera investeringar och anställningar, och lagen om värde och marknad kommer att fortsätta styra. Labours plan på en statlig investeringsbank och statsstödd eller -skött investeringar skulle lägga till omkring 1-2% av totala investeringarna i förhållande till BNP i UK. Men den kapitalistiska sektorn investerar närmare 12-15% och skulle fortsätta vara dominerande genom sina banker, läkemedel, rymd-flyg, teknik och affärstjänstekonglomerat.


Det talades inte om att ta över dessa sektorer på konferensen. Det var inte ens tal om ta över de fem stora bankerna – något jag har tagit upp tidigare på denna blogg, och hjälpte till att skriva en studie på brittiska brandmannafackets vägnar (och vilket var brittiska LO:s linje tidigare). Utan kontroll över finanserna och de strategiska sektorerna i den brittiska ekonomin kommer en labourregering antingen att hindras i sina försök att förbättra villkoren ”för de många, inte de få” (labours valparoll), eller ännu värre, möta verkningarna av ännu en global recession utan några skydd från marknadens nycker eller värdelagen.

Och så var det mina slutfunderingar:

I Kommunistiska Manifestet skrev Karl Marx att kapitalisterna försöker göra om samhället helt för egna behov (vilket ju som bekant är att utvinna allt större profit). I Manifestets bibelinspirerade språk blir det: " ... bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte". Inget konstigt i det: alla härskande klasser bygger samhällen som bäst passar deras behov. Kapitalisterna/bourgeoisin bygger sitt projekt på ruinerna av äldre samhällsformer. Hela samhället skall var som en maskin som skapar vinst åt dem.

En annan Karl, nämligen Polanyi, hävdade senare att det kapitalistiska genombrottet innebär att ekonomin skiljs från samhället, så att samhället tvingas tjäna ekonomin i stället för att ekonomin tjänar samhället. Det beläte som kapitalismen skapat svävar utanför, formellt en oåtkomlig guddom, även känd som "Marknaden", som ensam måste tillbedjas ("du skall inga gudar hava jämte mig") och bringas allt större offer. I den låt oss säga 'snälla versionen' är det högre vinster som erbjuds, men mer realistiskt sker människooffer på Marknadens altare också. Många sådana. Man kan i förfäran ropa "Molok, Molok!"  I förlängningen hotas den mänskliga civilisationen av jättekrascher i och med att Marknadens profitsug, värre än giftsuget för den värsta narkoman, sätts före mänsklighetens och hela planetens intressen av överlevnad och drägliga liv.

Sista stycket i Roberts artikel (och möjligen en parentes i det andra) sätter ljuset på det tunga problemet. Socialdemokrati. Nu ser vi hur aktivister i ett stort parti i ett gammalt industriland åter reser frågor om att omvandla samhället efter det moderna proletariatets behov, att bygga nytt på kapitalismens misslyckade försök. Åtminstone 'litegrann' nybygge, för det kapitalistiska rövartåget inom den offentliga sektorn har inte varit så lyckat och måste åtgärdas. (En svensk kanske nu tänker på ett visst sjukhusbygge i Solna.)

Men 'litegrann' duger inte. Att bara ta tillbaka privatiserade enheter räcker inte. Det ger inte den kontroll som krävs om man verkligen vill att Molok skall drivas bort och inte ges möjlighet att hämndlysten komma tillbaka. Låter man Marknaden sitta kvar på styrpositioner i samhället kommer det att utnyttjas. Tillåts bankerna fortsätta som förut blir de åter vrak som måste räddas i framtida kriser medan folket utanför slängs i Moloks ugn. Det är den nödvändiga uppstädningen som socialdemokraternas ledningar inte vill vara med om, de är sammangjutna med kapitalistklassen, det är där deras karriärer finns. Finns det anledning att tro att Corbyns parti är bättre? - Det vill jag se innan jag tror.

2 kommentarer:

Udda Boktips sa...

Fullständigt OT men jag befann mig i samma byggnad som denna konferens men i ett helt annat ärende. Byggnaden i fråga är dessutom frimurarnas högkvarter i Storbritannien.

Björn Nilsson sa...

Det är väl OK antar jag, så länge inte folk börjar jonglera med dödskallar i papier-maché eller mystiska hälsningar ...