Björnbrum

Lästips - kritisk journalist

2012-02-03T10:11:00.000+01:00

Tack vare tips på Motvallsbloggen har jag nu läst vad den brittiska journalisten Lizzie Phelan säger i en intervju med New York Times. Finns som text här och i filmad version högre upp på samma sida. Måste säga att LP tvålar till representanten för den stora fina tidningen ordentligt, såväl vad det gäller Syrien som Libyen och hur stormedia i stort fungerar! Stormedia får ses som förlängningar av de aggressiva makternas propaganda-departement.

Förvånad

2012-02-02T15:16:00.000+01:00

Det är svårt att förutse reaktioner på bloggposterna. Man skriver något som i eget tycke är smalt och trist och föga provocerande, men får en massa kommentarer. Å andra sidan skriver man något som kan tänkas utlösa upprörda protestrop - men det händer ingenting, eller nästan ingenting. Jag trodde att åtminstone någon skulle skriva och skälla för att jag släppte fram en sverigedemokrat för några dagar sedan, men inget av det hände. Kan det bero av att sd i Sundbyberg, och kanske i Stockholms län, är avvikande från hur partiet i stort ser ut? Eller finns det andra orsaker?

För att förvirra ytterligare: jag anser det kontraproduktivt att (som exempelvis Jinge gör) skälla sd som nazistiskt eller nazi-anstucket på väldigt lösa grunder. Det minskar i stället för att öka förståelsen för vad som händer. Däremot skulle jag kunna tänka mig en analys som pekar på tanketraditioner i sd jämförbara med äldre centraleuropeisk (icke-tysk) fascism och en del mörka tendenser som fanns i svenska socialdemokratin fram till Andra världskriget. Det kanske inte är en slump att en ungrare som vill kasta ut romer anser att sd är rätt parti?

Se:
Hur representativt är sd i Sumpan?
Tips till gammalt inlägg

Kan man göra något positivt av detta?

2012-02-02T12:39:00.000+01:00

Astra-Zeneca lägger ner i Södertälje och över tusen arbeten är hotade. Man kan tänka på olika sätt om det: tråkigt för folk som förlorar arbetet och staden som förlorar en viktig arbetsplats. Men varför inte tänka i andra banor? Så här kanske:

Här kommer mängder av personer med hög utbildning att bli tillgängliga för andra, och kanske samhällsnyttigare projekt. Hur var det med den där svenska vaccinfabriken som skulle byggas men som aldrig blev av, exempelvis? Vi vet att hotet om pandemier finns hela tiden. Numera är det fråga om dagar innan en allvarlig epidemi har blivit global, så det gäller att få fram vacciner och läkemedel snabbt. Då är det knappast lämpligt att ställa sig i kö hos utländska tillverkare som inte har våra svenska problem som högsta prioritet. Med andra ord: med en snabb offentlig insats skulle kvalificerade forskare kunna föras över till vaccinfabriksprojektet. Det kommer att kosta en del. Men vi vet att kostnaderna för att hundratusentals svenskar är utslagna från sina arbeten samtidigt på grund av en ekonomi kan vara sjufalt värre!

Det handlar om praktisk industripolitik helt enkelt. Det finns säkert andra projekt som skulle ha behov av kvalificerade forskare och folk som har erfarenheter av avancerad tillverkning. Varför inte ta chanserna när de flyger förbi i stället för att bara stå där och glo? Visserligen visar Saab-historien att "stå och glo" ungefär är vad det nuvarande politiska etablissemanget klarar av. En del kvalificerade Saab-anställda lär hamna i Norge, vilket är en vinst för Norge men förlust för Sverige. Med en god industri/näringspolitik tar vi hand om de kvalificerade krafterna här hemma så långt det går. Att bara låta dem ödeläggas eller försvinna utomlands må vara nyliberala modellen - och vägen till fattigdom - men jag är inte hågad att acceptera den nederlagslinjen.

Grunden för olika socialpolitik i Sverige respektive USA

2012-01-31T17:17:00.000+01:00

Historia kan vara mycket intressant. Titlar på historiska verk, artiklar eller böcker, kan däremot vara dö-tråkiga. Vad sägs om den här: Privat eller offentlig välfärd? Ett genusperspektiv på välfärdsstaternas historiska formering.

Ja, den låter inte rolig, men det är en givande artikel som skrevs av Lena Sommestad och publicerades i Historisk Tidskrift nr 4/1994. Det var så mycket korrekturfel i tidskriften så artikeln skickades ut en gång till i en separat och rättad version, och den kom fram när jag städade i en bokhylla igår kväll.

Mycket kort sammanfattning av det som jag tycker var det väsentliga: I USA fanns redan tidigt på 1800-talet en grupp välmående kvinnor som inte behövde arbeta (gällde även bond-hustrur) men som i stället kom att ägna sig åt välgörenhetsarbete till förmån för de fattiga. Däremot var de offentliga insatserna obetydliga. I Sverige fanns inga sådana tendenser av betydelse, hemmafru-epoken var en kort parentes, och därmed måste samhället ta hand om fattigfrågorna också eftersom de inte kunde klaras på privat frivillig grund. Därmed uppstod två olika socialpolitiska modeller.

I Röda rummet beskriver Strindberg hur några socialtanter gör ett misslyckat hembesök i Vita bergens slum, men får man tro Sommestad skall det alltså ha varit ett undantag. I ett fattigt och glesbefolkat samhälle som Sverige på 1800-talet räckte det inte med allmosor som tillhandahölls av samvetsömma rika privatpersoner, utan socialhjälpen/fattigvården måste organiseras av kommunerna för att fungera. Sedan var det väl si och så med hur kommunerna skötte det (skall vi dra upp dåtidens motsvarighet till dagens konkurrensutsättningar, nämligen fattigauktionerna?).

Tips till gammalt inlägg

2012-01-31T12:21:00.000+01:00

Som ett komplement till föregående inlägg om sverigedemokraterna: jag skrev en rätt bra sak redan första året den här bloggen fanns, 2007. Läs här.

Hur representativt är sd i Sumpan?

2012-01-31T10:14:00.000+01:00

Jag skrev för några dagar sedan en bloggpost angående ett försök i Svenskan att använda citat från Strindberg för att polemisera mot Sverigedemokraterna. För den som undrar så kan sd ses som den tredje intränglingen på socialdemokraternas gamla domäner: medan moderaterna hävdar att de är "det nya arbetarpartiet" uppträder vänsterpartiet inofficiellt som "de nya socialdemokraterna" - och sd är väl i stort sett officiellt "de gamla socialdemokraterna". Man skall då vara klar över att detta gamla kan innefatta såväl folkhemmets vänliga allomfattande politik som betydligt mörkare tendenser på folkhemmets bakgårdar.

Hur som helst, jag gjorde en dålig formulering om läskunnighet i allmänhet hos sverigedemokrater och fick en fyndig replik från Stellan Bojerud, ordförande för partiet i Sundbyberg. (Min tanke var nog egentligen inte om bokstavlig läskunnighet utan förmågan att ta till sig en knepig del av vårt kulturarv - och gamle August är knepig! - men vad jag tänkte respektive skrev gled isär.) I övrigt tyckte jag Stellans kommentarer är intressanta nog att lyfta upp till en egen bloggpost.

Som svar på undran om sverigedemokraters läskunnighet kan jag meddela att av SD-medlemmarna i Sundbyberg är 100% läskunniga.

30% har examen från universitet eller högskola. 40% har gymnasiekompetens (inkl praktiska linjer). 30% har grundskola eller utländsk folkskola (motsv). Av de sistnämnda är tre egna företagare, fyra har flerårig yrkesutbildning och övriga kortare utbildning till chaufför, väktare m m.

40% är själva invandrare. Chile, Danmark, Finland, Frankrike, Laos, Kina, Rumänien, Serbien, Syrien, Thailand, Tyskland, Ungern och Österrike.

Vi har fem kommunalt förtroendevalda. Två av dessa är invandrare (Laos, Serbien) = 40%.

Gemensamt för de utlandsfödda SD-medlemmarna i Sundbyberg är att de är assimilerade och lojala med Sverige. Dansken t ex har gjort värnplikt i Sverige som fallskärmsjägare i Karlsborg.

Fransmannen är en kopia av Louis de Funés. Österrikaren är etnisk italienare.

De bor här. De lever här. De är respekterade som självförsörjande och pålitliga vänner.

De kräver inget utan ger blott. Med två undantag. Den ene ungraren vill slänga ut alla muslimer och den andra hatar det hon kallar zigenare, men som vi benämner romer.

Tyvärr är vännen DA inte skriven i vår kommun och kan därför inte vara SD-medlem här. Han är flykting från Persien (som en del kallar Iran).

- Det tog mig tio år att fly från mullorna i Iran. Nu håller de på att komma ikapp mig här i Sverige.

Jag vet inte hur representativ SD Sundbyberg är. Men när jag ledde utbildning av SD-funktionärer i Stockholms län så var ca 50% av deltagarna invandrare.

Flest SD-invandrare har Södertälje och de är i regel kristna syrianer.

Så jag upprepar bara frågan jag ställde i diskussionen med Stellan (och som resulterade i de två sista meningarna): hur representativt är sd i Sundbyberg/Stockholms län för landet i stort? Samt gör reflexionen att skall man polemisera bör man ha kunskaper om vad/vem man polemiserar mot. Det behöver inte betyda att man gillar/ogillar, men att man åtminstone inte halkar iväg i samma kontraproduktiva spår som förstör så mycket av den politiska debatten där folk skriker förbi varandra. Finns det någon vänster- eller annan människa i Sumpan eller omnejd som läser det här och kan ge synpunkter på vad sd lokalt håller på med? Eller kan ge intryck från någon annan del av landet? Vem som än eventuellt skriver, tänk på att den här bloggen är modererad och föredrar en hyfsad samtalston, vilket innebär att otrevligheter raderas!

Ibland var August rolig också

2012-01-30T13:50:00.000+01:00

Strindberg som humorist? - Tja, här är ett litet stycke, utdrag ur en dagbok, som han förelade allmänheten:

Den 13 [maj 1897]

Städerskan har kokat det uslaste kaffe man kan tänka sig.
Jag hembär det som ett offer åt makterna, och från den dagen dricker jag choklad, utan att knorra!

Det var väl roligt, fast man undrar om det var författarens avsikt. Undrar om inte choklad var beskare på hans tid än numera, för övrigt. Samma citat finns även på franska. Så för jämförelsens skull:

le 13.

La bonne a fait un café le plus misérable qu'on puisse rêver.
Je l'offre aux puissances, et dès ce jour je prends du chocolat, sans murmurer!

Där satt den!

Citatet kommer från Legender, Samlade Verk del 38, sid. 87 och 234.

Föregående inlägg i denna serie.

Nya numret av Clarté ...

2012-01-30T07:53:00.000+01:00

... har stoppats i kuvert och är nog på väg till posten endera timmen. Som alltid intressant läsning. Den här gången finns det till och med en artikel av mig! Jag har nedtecknat några funderingar om penningteori- och därmed penningpraktik. Normalt ett heltrist ämne, men i vissa synvinklar kan det bli spännande!

Vinter i Kabul

2012-01-28T19:34:00.000+01:00

Det är vinter i Afghanistan också. Jag hittade den här, och andra bilder, från eländet i Kabul på Einar Schlereths blogg. I Aftonbladet skriver tre socialdemokrater att trupperna bör tas hem från Afghanistan.

Det moraliska ansvaret för eventuella skadade eller förluster i denna svenska krigsinsats vilar tungt på riksdagsmajoriteten.

Och vem tror att riksdagsmajoriteten tar något moraliskt ansvar om den inte utsätts för något fruktansvärt hot, exempelvis risken för indragna arvoden och pensioner? Jag undrar om de ordinarie ledamöterna ens fattar att det finns ett rejält moraliskt problem här?

Varför kan de inte bara försvinna?

2012-01-27T19:52:00.000+01:00

Jo här ser vi en anslagstavla där den aktuella socialdemokratiska politiken klart och tydligt framläggs,

Den här bilden har jag publicerat tidigare någon gång, det var innan senaste valet. Jag tyckte väl att den rätt bra illustrerade den socialdemokratiska politikens flytkraft.

Varför kan de inte bara skämmas och springa och gömma sig?

"Försörjningsbörda"? - Historisk jämförelse

2012-01-27T18:34:00.000+01:00

Här kommer mer material om det i mitt tycke löjliga ordet "försörjningsbörda". Jag hittade ett intressant diagram med medföljande kommentar hos Statistiska Centralbyrån. De finns i en nedladdningsbar fil med historiska befolkningsdata för Sverige, på sid 21.

Människor i yrkesverksamma åldrar står för försörjningen
av barn och gamla. Antalet pensionärer och unga i
förhållande till antal personer i yrkesverksam ålder kan
därför ses som ett mått på försörjningsbördan. Förr
förväntades en ung människa kunna försörja sig själv långt
tidigare än vad vi räknar med idag och det medför ett
behov av alternativa mått på försörjningsbördan.

Idag går det 700 pensionärer och unga på 1000 personer
i åldrarna 20-64 år eller med äldre tiders åldersgranser,
600 på 1000 personer i åldrarna 15-64 år. Försörjningbördan
har varit ganska konstant under långa tider men
minskade kraftigt i början av 1900talet och har sedan
dess, efter en viss ökning, stabiliserats på en ny och lägre
nivå än tidigare.

Ja, det går ju att hävda att "försörjningsbördan" ökar för de stackars arbetande människorna, men vilken kurva man än väljer av ovanstående så förefaller verkligheten gå åt ett annat håll. Sedan kan man ju tillägga att en del av det arbete som dessa stackars nedtryckta försörjare utför på olika sätt är beroende av arbeten som tidigare generationer utfört.

Roosevelts förslag till "andra rättighetsförklaring"

2012-01-26T19:57:00.000+01:00

1944 talade USA:s president Roosevelt till nationen. En del av talet citeras här, och anledningen är naturligtvis att de punkter till en "andra rättighetsförklaring" (Second Bill of Rights) som han räknade upp säkert skulle få dagens så kallade liberaler att skita knäck i spiraler och börja yla om extremism.

The right to a useful and remunerative job in the industries or shops or farms or mines of the Nation;

The right to earn enough to provide adequate food and clothing and recreation;

The right of every farmer to raise and sell his products at a return, which will give him and his family a decent living;

The right of every businessman, large and small, to trade in an atmosphere of freedom from unfair competition and domination by monopolies at home or abroad;

The right of every family to a decent home;

The right to adequate medical care and the opportunity to achieve and enjoy good health;

The right to adequate protection from the economic fears of old age, sickness, accident, and unemployment;

The right to a good education.

All of these rights spell security. And after this war is won we must be prepared to move forward, in the implementation of these rights, to new goals of human happiness and well-being.

Vad är liberalernas alternativ då? Tja, de säger att du ska inte ha tak över huvudet, du ska ha demokrati (men akta dig dj-t noga för att använda demokratin exempelvis för att kräva tak över huvudet, för då får du se på fan!). En del av det här kom senare med i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, vilket torde ha varit acceptabelt för dåtidens socialliberaler.

Ett modernt samhälle är ingen bondgård

2012-01-25T14:06:00.000+01:00

Det är bra att ha vakna läsare som kommer in med synpunkter. Och jag tycker det är bra att ibland kunna ta en kommentar och lyfta upp till ett eget inlägg. På det sättet kommer intressanta tankar ut i ljuset från kommentarsfältets skugga (och jag behöver inte skriva så mycket själv). Signaturen Koraxkorax skrev nedanstånde som kommentar till förrörra inlägget på min blogg.

Man kan inte jämföra ett modernt land med en bondgård på medeltiden, där bonden i hemlighet grämer sig för att gården även måste försörja hans åldrande släktingar, och oroar sig för att hans hustru skall bli gravid och att de skall få ytterligare ett småbarn att försörja. Myten om försörjning är nedärvd från historien. Men ett modernt samhälle fungerar inte som en bondgård på medeltiden. Det råder ingen brist på livsmedel, energi, bostäder, råvaror, arbetskraft och pengar. En pensionär konkurrerar således inte om godiset. Tvärtom är han en tillgång i sin egenskap av konsument. I en modern ekonomi är inte problemet brist på råvaror och energi, utan att få pengarna att cirkulera. Kastar vi sålunda pensionärerna utför ättestupan, så krymper ekonomin och det bildas en ny grupp arbetslösa, osv.

Ett land är inget företag som lever helt på vad det kan sälja. Det finns en inhemsk ekonomi som är mycket större än exportekonomin. Det är alltså INTE exportindustrin som i första hand försörjer landet med pengar. Det är banksystemet som har den uppgiften. Nya pengar kan skapas från noll och intet bara genom att en bank beviljar en kredit (lån). Detta innebär att det egentligen aldrig kan vara brist på pengar i ett land. Däremot kan det vara brist på låntagare - det är bristen på låntagare och bristen på köpstarka konsumenter som oftast drar ned penningcirkulationen och aktiviteten. Så - vill man göra ett land rikt - se då till att köpkraften är stark och utbredd i breda befolkningslager, då får man också många låntagare. Och i det läget är en pensonär, som använder hela sin pension till konsumtion, en tillgång för landet. Liksom alla andra konsumenter.

Alltså: det är fel att jämföra staten med ett hushåll eller ett företag. Man kanske bör tillägga: "så länge vi har en konvertibel valuta som vi själva skapar när behov finns - exemplet Eurozonen visar vilka tråkiga saker som kan hända när man gör sig av med de fördelarna, då blir man faktiskt som ett hushåll eller företag utan egen penningtillverkning!"

Att ge sig på pensionärernas konsumtion är inte smart. Det kommer att få samma verkan som andra så kallade 'åtstramningar', nämligen att en del av den efterfrågan som håller produktionen igång sopas bort. Och detta kompenseras inte av att spekulationskapitalet blir rikare, för det kan inte på egen hand underhålla den massproduktion som är systemets ekonomiska bas. I stället för att vara 'sparsam' kan man se vilka oanvända resurser som finns och som vi vill sätta fart på, och sedan skapa en lagom mängd pengar för att detta skall ske. Tycker man att det finns för mycket pengar i systemet kan man ju klämma åt spekulanterna.

Tid kvar efter 65?

2012-01-25T12:01:00.000+01:00

Jag har fiskat upp mer intressant statistik från Statistiska Centralbyrån, samt ändrat en del i diagrammet som publicerades i förrgår. SCB har data som visar förväntad återstående livslängd för några olika åldersgrupper i Sverige från år 1900 och fram till 2010. Jag har valt 65-åringarna, gjort en omräkning så att 1950 = 1, tog bara en av produktivitetskurvorna från det tidigare diagrammet ... och vi får egentligen samma resultat igen, fast nu från en ny insiktspunkt.

Mellan 1950 och 2010 har den förväntade kvarvarande livstiden för 65-åriga kvinnor ökat från drygt 14 till 21 år, med andra ord omkring sju år. Det är det som syns i diagrammet, bara så att man skall se att kurvan höjer sig litegrann. Motsvarande för oss skröpligare män är 13 respektive 18, alltså fem år extra. Hur som helst, medan produktiviteten skjuter i höjden å det kraftigaste visar kvarvarande medellivslängd en jämförelsevis blygsam ökning därnere vid X-axeln.

Ett enkelt diagram, men ibland behöver saker inte vara så förbaskat komplicerade. Man får röja i snårskogen för att se de väsentliga detaljerna! Den sympatiske herr Nuder omtalade pensionärer som ett "köttberg" som måste försörjas av en plågad befolkning. När man ser kurvor av den här sorten verkar detta inte vara en sanning som är oomtvistlig.

Det var många bra synpunkter i kommentarerna till föregående inlägg. Jag känner inte att jag tagit dem om hand så bra som jag borde. Får försöka bättra mig på den punkten. Man lär sig nya saker och får nya uppslag hela tiden i dessa diskussioner! Tack för dem!

Ett motargument som skulle kunna dras mot mitt resonemang är att tillverkningsindustrin försvinner och det i stället kommer tjänster som inte kan rationaliseras på samma sätt som tillverkande av handfasta grejor, och där man kanske har väldigt svårt att över huvud taget beräkna produktivitet. Hur beräknas produktivitet för en skollärare eller ett sjukvårdsbiträde? För att inte tala en operasångare? Och hur är det med industrins bortdöende egentligen? Måste kolla, kanske återkommer!

Produktivitet och befolkning

2012-01-23T17:19:00.001+01:00

Det finns pinsamma typer som gnäller om att fler och fler människor måste försörjas av färre och färre människor. Pensioner och äldrevård blir en så fruktansvärd börda (och man kan ju tro att denna helt och hållet faller på gnällmånsarnas klena skuldror). Men hur är det med det? Det kan alltid vara bra att ta en titt på siffror och tendenser.

Således har jag dels tagit fram tre olika produktivitetskurvor avseende Sverige för tiden 1950- (i ett fall 1955) till 2010. Dels har jag befolkningsutvecklingen 1950-2010. Jag har mixtrat med siffrorna för att få dem jämförbara i samma diagram, så startvärde 1950 (1955) är satt till 1.

Produktiviteten avser per anställd, per arbetad timme, och hur mycket som görs i tillverkningsindustrin varje år. Siffrorna kommer från US Bureau of Labor Statistics' historiska data. Anledning till det är att man här har långtidsstatistik för ett antal länder, bland andra Sverige, och någon annan gång kanske jag vill göra andra jämförelser. Jag är alltid lite skeptisk mot statistik, speciellt när siffrorna börjar se väldigt exakta ut samtidigt som man kan gissa att det i själva verket finns tveksamheter med dem. Men om man däremot tittar på större tendenser tror jag risken för felslut kan minska. Man ser ju åtminstone åt vilket håll det drar iväg!

De svenska befolkningstalen kommer från Statistiska Centralbyråns historiska data.

Jag gjorde ett första diagram bara för att tydliggöra några relationer. Antag att den svenske industriarbetaren tillverkade en (1) spik under en viss given arbetstid 1950. Beroende av vilken produktivitetskurva vi tittar på så tillverkas 8-12 spikar på samma tid idag. Tar man kurvan för produktivitet per anställd (den översta blåa) så skulle dagens spiktillverkare vara ungefär 12 gånger så produktiv idag som kollegan för 60 år sedan. Notera befolkningskurvan som kryper längst ned i diagrammet! Den går uppåt, men långsamt. Av det måste man kunna dra en del slutsatser generellt vad det gäller utrymmet i samhället för att göra olika saker.

Produktivitet kan öka av olika orsaker. Bättre utrustning, bättre utbildad personal, bättre arbetsmetoder spelar in. Men även lågkonjunkturer som slår ut anläggningar som inte producerar så bra kommer att förbättra siffrorna i och med att bara de bättre fabrikerna finns kvar. Intressant att notera är att produktiviteten utvecklades ganska lugnt under "rekordåren", men omkring krisen i början av 1990-talet rakade kurvorna plötsligt i höjden. Kan det vara industrirobotarnas intåg som börjar märkas?

Samtidigt händer vissa andra saker på annat håll i samhället. Det är inte försörjningsbördan för pensionärer och liknande som ökar - det tar jag som en hypotes - däremot ökar bördan av att försörja ett alltmer spekulativt kapital. Jo, jag tror faktiskt att det dök upp gossar med glansiga kostymer även i verkstadsmiljöerna ett tag på nittiotalet, men jag undrar om de finns kvar. De kanske kunde ersättas av någon mjukvara?

Strindberg som jubelidiot

2012-01-22T14:21:00.000+01:00

Jag skrev om jubelidioters attentat mot Strindberg tidigare. August slinker ur fingrarna hela tiden. Om man vill använda honom för egna syften, hur välmenande de än är, kan det ändå gå fel någonstans. Det går inte att ställa in honom i en partifålla. Dessutom: Han får själv stå i idiot-hörnet ibland.

I en artikel på Svenskans kulturavdelning försöker man ställa Strindberg mot sverigedemokraterna. Jag vet inte om det är helt lyckat. Det går hela tiden att klippa citat som pekar åt ett positivt håll, men ofta nog dyker upp helt andra saker också, som kan vara förskräckande. Det är i och för sig inte konstigt, med en skrivarbana som pågick med hög produktivitet över fyrtio års tid måste motsägelser dyka fram. Men hur hanterar man det, glömmer man bara det som verkar otrevligt? Är det rättvisande?

Ta Augusts trista kvinnognäll, det finns synpunkter som pekar åt olika håll från honom. Ibland ursäktas det med att det mest handlar om hur överklasskvinnor försöker tränga in på områden där männen dominerat tidigare, och att angreppen mot kvinnan inte gällde det arbetande folkets kvinnor. Han skriver det själv på några ställen. Men ta det här, som verkligen publicerades (idag hade det nog sopat bort honom från kulturscenen även om han så varit Alliansminister):

Här om dagen, när jag läste i en tidning att tolv kvinnor blivit levande innebrända i en fabrik, greps jag av en grym glädje:
- Tolv stycken! Ah!

Det framgår inte var det skedde, men omkring förra sekelskiftet inträffade bränder av den här typen i New Yorks textilfabriker. Och de tillhör inte historien, men numera är det arbeterskor i Asien som är inlåsta och inte kan ta sig ut när det börjar brinna. - Jag får intrycket av en modern kåsör eller bloggare som häver ur sig några dumheter bara för att få uppmärksamhet. Han får nog tillgripa 'en dåres försvarstal' för att komma undan dumheter av den här sorten.

Det var något med underlägsna "negrer" någonstans också bland Augusts utgjutelser om 'kvinnan', men det hittar jag inte igen nu, även om det alltså finns strindbergcitat inom det området som kanske skulle glädja vissa element i den djupare sverigedemokrat-pölen. Men jag undrar hur läskunnig sverigedemokraten i allmänhet är.

Citatet kommer från Vivisektioner II, Samlade verk del 34, sidan 116.

Föregående inlägg i denna oregelbundet kommande serie.

Hjälper vädjanden och snällhet?

2012-01-21T19:57:00.000+01:00

... viktigast av allt är nu att tillsammans värna partiets sammanhållning och våra gemensamma mål: en politik för jämlikhet, jämställdhet, framsteg och frihet.

Det skriver Lena Sommestad, och det låter ju sympatiskt. Ända tills man funderar på vilka som ingår i det där tillsammans? Kan man förvänta sig att de som hittills behandlat partiet som sin privategendom och födkrok plötsligt skulle ändra sinnelag och börja intressera sig för jämlikhet, jämställdhet, framsteg och frihet? Det låter ju troligt, eller hur? Kan inte partiet slänga ut de negativa elementen kommer det bara att sjunka allt djupare i dyn. I grunden är det politiken det är fel på, men politiken bärs fram av människor. Hade vi levt i de bästa av världar hade socialdemokraternas interna problem varit något som omvärlden kunde ha ignorerat fullständigt, men nu råkar det ha viss betydelse vad partiet tänker ta sig för. Jag tvivlar starkt att det fungerar att bara försöka släta över och gå vidare, det blir som att missköta en infektion som behöver behandling - de onda bakterierna försvinner inte av sig själva, det kan behövas ingrepp för att få bort dem och bota sjukdomen. Det är ofta bra att vara snäll, men inte alltid.

Ny länk

2012-01-21T14:51:00.000+01:00

Lade till en ny sida i bloggrullen till höger, nämligen Gemensam. Där skriver kloka människor då och då om problemen i vårt land, ibland även den intensive läsaren av denna blogg, Jan Wiklund.

Jag har en känsla av att när socialdemokratin långsamt och grundligt sticker ett rostigt svärd i den egna feta buken, och därmed snart torde dö på grund av blodförlust, ökar vikten av kritiska röster som Gemensam. Årtionden av knaserier i partiet har till slut givit full utdelning - det förefaller vara helt ur stånd att ta hand om sig själv! Ledningen seglar runt i sin egen sfär och medlemmarna ... finns det några, och har de några synpunkter på något om ingen ombudsman kommer och talar om det för dem?

Nåja, det finns människor med viss trovärdighet kvar i partiet, men de torde inte vara många vid det här laget. Att be kvinnoförbundet och Lena Sommestad att vrida ratten åt rätt håll igen är nog att be om mirakel. Och mirakel inträffar inte.

Djärv, stark och stridslysten socialdemokrat på väg att möta nya utmaningar!

Mer om teknikskifte

2012-01-21T10:16:00.000+01:00

Som en uppföljning av gårdagens funderingar angående teknikskifte inom fotografering, här har vi en annan relik som jag återfunnit och scannat:

Ett papper med ... ja, vad är det? - Jo, nu skall jag berätta hur det var förr! TV fanns redan då, och TV-licens. Hur betalte man den då? Jo, man gick till något som kallades postkontor och så stod man i kö och kom så småningom fram till en dam som satt bakom den så kallade kassadisken, och där lämnade man pengar som skulle sättas in på ett postgirokonto. Som kvitto fick man en liten brun remsa med klister på baksidan, och när man kom hem kunde man klistra upp remsan på ett större papper och spara som bevis för att man verkligen betalt. Som framgår av datumstämplarna var det inte mer än femtio år sedan!

Bleknande bilder, teknikskifte

2012-01-20T10:22:00.001+01:00

Hittade bilden här hemma, har inte tagit den själv, men antar att den togs på sextiotalet med en Kodak Instamatic

Som läsare Karl påminde om i en kommentar till föregående inlägg så är den gamla kamerafirman Kodak på fallrepet. Kodak kom med teknik som gjorde fotografering till en massrörelse. I stället för att ett fåtal fotografer tog superskarpa bilder på metall- eller glasplåtar med hjälp av stora kameror så kom nu mängder av människor som tog mer eller mindre suddiga bilder med en lätt bärbar manick som man kunde ha i fickan (om det var en stor ficka).

Med de enklaste kameramodellerna, som Kodak Instamatic, räckte det med att sikta och trycka av och hoppas att det blev något av det hela. Sedan lämnade man in filmrullen i en fotobutik som skickade den vidare till ett laboratorium någonstans. Där framkallades bilderna och kopierades över till papper i ett mörkrum. Först i rätt hållbart svartvitt, senare i färg. Färgbilderna ligger numera och bleknar och blir så småningom helt icke-föreställande om de inte förvaras mörkt och svalt. Ofta spelar det kanske ingen större roll, men för någon som är intresserad av släkthistoria och vill veta hur familjen såg ut omkring 1960 kan det vara tråkigt.

Nu är det gamla sättet att fotografera i stort sett historia. Jag antar att en del entusiaster kommer att hålla kvar i den gamla tekniken, men hur länge kommer tillverkning av film, kopiepapper och kemikalier för framkallning att fortsätta? Och kan man ännu hävda att digitalbilder tagna med en bra modern kamera skulle vara underlägsna bilderna som gått via filmrulle och förstoringsapparat?

Jag tror inte den här bilden blivit lika fin om den tagits med en Instamatic-kamera. Däremot med en bra systemkamera och efterföljande bra mörkrumsarbete. Men numera har man så att säga mörkrummet i datorn, och det är jag glad för! (Vet dagens ungdom vad 'mörkrum' var för något?)

Att spå framtiden - en ergodisk process?

2012-01-19T17:28:00.001+01:00

Nyligen har världens största sammanslutning av nationalekonomer, American Economic Association, hållit årsmöte. En kritiker var där och beskrev det hela som en skrämmande syn, tusentals ekonomer samlade på ett ställe som ett veritabelt massförstörelsevapen.

Varför skulle denna mängd av förmodligen normalt rätt fridsamma personer vara så destruktiva? Kanske en annan artikel ger svaret, och det var i den jag upptäckte det för mig nya ordet 'ergodic' som kanske blir 'ergodisk' på svenska. Vad betyder detta? - Kärnfrågan är om ekonomer med ledning av kända data kan göra rimliga förutsägelser om framtiden. Enkelt så betyder ergodisk antagande att det ekonomiska utfallet vid vilket som helst framtida datum kan pålitligt förutses genom en statistisk sannolikhetsanalys av befintliga marknadsdata. Med andra ord att vi kollar hur läget ser ut idag och tidigare, och av det gissar hur det ser ut i morgon - och vi får rätt.

Här finns det naturligtvis jätteproblem. Jag har tidigare nämnt den ödesdigra formeln som bidrog till första fasen av den nuvarande krisen. Matematisk var den riktig, men det var vissa saker ur verkligheten som inte togs med eftersom de inte förväntades inträffa, exempelvis att väldigt många människor samtidigt skulle få svårt att betala sin bostadslån. Och så gick det som det gick, bubblan sprack!

Det är den här påstådda förmågan som ändå gör att många ekonomer är styva i korken. De har undermedlet! De har formeln! De vet! Och eftersom inga stenhårda utrensningar har skett, och de har beskydd från högre ort, kan de fortsätta att vara styva i korken.

Bilden föreställer tre nationalekonomer som oavlåtligt kräver att få bli matade av det arbetande folket

I artikeln diskuteras frågan om möjligheten att göra exakta förutsägelser. Som jag själv ser det så kräver möjligheten till korrekta spådomar ett väldigt enkelt och genomskinligt samhälle. Vi lever i en liten by där alla känner alla och livet förflyter i samma lunk år ut och år in, utan några överraskningar. Det ekonomiska utbytet är litet, myndigheter, företag och pengar behövs inte. - Ungefär så bör det se ut för att man skall kunna göra bra förutsägelser.

De här tankarna om ett samhälle där alla vet allt går tillbaka till David Ricardo enligt artikelförfattaren, med andra ord till början av 1800-talet när industrialismen knappt ännu kommit igång och samhället ännu var relativt statiskt. Man kan tillägga att när Marx kom igång några årtionden efter Ricardo blev bilden mer motsägelsefull. Hittade Marx en tendens så tittade han genast efter mot-tendenser. Det var nog bland annat därför som han aldrig blev färdig med Kapitalet. Samhällsekonomin började helt enkelt bli väldigt svår att överblicka och sammanfatta.

En sak som glids förbi i förbigående i artikeln är sparande. Om det går att exakt förutse framtiden, och därmed parera för den, skulle sparande knappast vara behövligt. Man behöver ju inte ha några större buffertar för 'oförutsedda utgifter' eftersom de redan är förutsedda och kan åtgärdas redan i förväg. Och finns det inget sparande finns det heller inga investeringar, lär oss neoklassisk nationalekonomi. - Men vi har hela tiden att hantera en framtid som är oklar, med alla sina myndigheter, pengar, företag, konjunkturer, ändringar i teknologi, klimat, kultur, resurstillgångar ... och därmed faller nationalekonomernas anspråk på att kunna göra exakta förutsägelser. De kan gissa, och ibland kan de missa - ett mindre antal ekonomer såg den senaste krisen komma, de flesta gjorde det inte. Och att de inte gjorde det berodde nog bland annat på att bilden i kristallkulan grumlades av att detta flertal 'objektiva vetenskapsmän' hade andra intressen än den rena sanningen att ta hänsyn till - de hade ju sina karriärer, konsultuppdrag och prestige i allmänhet att tänka på!

Jag håller mig på Marx' sida och hävdar att vi kan se tendenser, men exakta förutsägelser som den ergodiska processen förutsätter klarar vi inte av. Det finns för många okända komponenter framöver för att dagens och gårdagens data kan användas till annat än mer eller mindre goda gissningar.

Återhämtning utan arbete

2012-01-18T19:50:00.001+01:00

Det där med konjunkturuppgångar som inte medför så många nya jobb - eller att jobb som förlorats under gången kris inte återuppstår - har man hört om sedan nittiotalet åtminstone. Jobless recovery. Nu verkar det vara så dags igen enligt en artikel som man dessvärre bara kan se början av: företagen i USA uppgraderar sin maskinvara men anställer inte. Arbetslösheten biter sig fast.

Sett över tiden är det inte så konstigt. Jämför en fabrik där man monterar elektroniska komponenter på mönsterkort, säg 1970 och år 2000. 1970 sitter människor i långa rader i fabrikshallarna och handlöder fast komponenterna på mönsterkorten. År 2000 är det en ensam person som laddar in all behövlig material i en lång maskin som sedan gör jobbet på egen hand med bara lite mänsklig övervakning. Jag undrar om det idag ens skulle vara möjligt att handarbeta på det sätt man gjorde 1970, med tanke på att elektroniken är så annorlunda idag. Då var det stora blaffor till komponenter, idag små flugskitar som knappast kan hanteras manuellt och väl förmodligen klistras fast, inte löds.

- Vad vill jag säga med detta exempel? Jo, att den idé som fortfarande finns i en del nationalekonomi, nämligen att arbete och maskiner (kapital) kan bytas mot varandra i stort sett hur som helst inte fungerar i praktiken. Har man mekaniserat ett arbete är det svårt, förmodligen ofta omöjligt, att gå tillbaka till handarbete. Det är helt enkelt inte lönsamt, och det är lönsamheten som avgör företagets val av produktionsfaktorer. Och därmed kommer det att behövas allt färre människor som "gör saker".

Jag minns en diskussion om det en gång. Tror vi kom fram till att bland de få jobb man kan gå tillbaka från maskin till handarbete är lövrensning: den där mojängen som används för att blåsa iväg löven kan ersättas med en gammal hederlig räfsa.

Nå, en tämligen enkelriktad teknisk utveckling gör att mängder av arbetsuppgifter kräver mindre insatser av levande människor. Den utvecklingen fortsätter hur konjunkturen än ser ut. Företagen som överlever lågkonjunkturen kommer att fortsätta att uppgradera sin teknik. De kommer ut ur krisen med produktionsapparater som kräver mindre arbetskraft, och därmed blir det denna jobless recovery. För USA:s del tycks det här ha skärpts ytterligare genom låga räntor som gör det billigare för företagen att låna för att skaffa nya maskiner, samt en skatterabatt på nya investeringar. Deras behov av att nyanställa är litet.

Det stora problemet i de gamla industriländerna är att politiken släpar efter. Politikerna verkar ännu delvis hänga kvar i tankar om en arbetsmarknad som den såg ut för tiotals år sedan, samtidigt som man kapitulerat för bankmaffian. Därmed får man svårt att hantera läget med allt mindre behov av levande arbete i produktionen (och i en hel del tjänster dessutom), samtidigt som den kända trion "skola-vård-omsorg" skulle behöva kraftiga tillskott men inte får det för att man tror att det saknas pengar. Och samma gäller för offentliga investeringar i stort - de behövs men kan inte på samma sätt som tidigare baseras på en omfattande industri som ekonomisk stöttepelare. Här behövs ett omfattande nytänkande och politiskt mod, vilket är något helt annat än att påtvinga hela kontinenter "sparsamhet" för att göda det improduktiva spekulationskapitalet. (En "sparsamhet" som för övrigt den kände ekonomen Stiglitz för Europas del kallar för "självmordspakt".)

(Att företag i de gamla industriländerna flyttar produktion till utvecklingsländer och drar nytta av billigare arbetskraft, och mer handarbete, där, är en annan historia. Och det bidrar inte till några nya arbeten i hemlandet, förmodligen. Möjligen kan man tala om en utlokaliserad återhämtning.)

Robotar och utvecklingsfilosofi

2012-01-17T11:11:00.000+01:00

Här finns en artikel om utveckling av robotar för kirurgiska ändamål. Den är intressant ur flera synpunkter. Dels att även kirurgiska ingrepp, som anses kräva välutbildade människor, gradvis kan tas över av maskin- och mjukvara. Man kan ju se fördelar av typen: robotar kan jobba dygnet runt utan att bli trötta, de blir inte darriga på handen i känsliga moment, de kommer inte inlullande i salongsberusat tillstånd i operationssalen etc. Vad roboten kanske är sämre på är att improvisera när situationen för patienten är osäker eller ändras fort och oväntat. Det kan ju hända även vid rutinoperationer. Men ännu så länge finns det en människa som styr roboten, så det lär dröja ett tag innan kirurgerna går samma väg som korkskärare och sumprunkare.

Dels finns det andra saker i pressmeddelandet från UW, University of Washington, som är intressanta. Det handlar om själva arbetet för att ta fram dessa kirurg-robotar. UW behåller inte roboten för sig själv, utan ett antal exemplar kommer att skickas till andra forskningscentra för medicinsk robotteknik. Därmed kommer man ifrån att utvecklingen bromsas genom att olika grupper arbetar med egna lösningar, man får nu en öppen standardiserad plattform som olika grupper kan använda för att bygga vidare på. Man kommer också förbi problemet med att en del teknik ägs av privatföretag som inte vill dela med sig av kunnandet.

Det finns en bloggsida från UW där det skrivs en del om roboten. Fast när jag tittade på nedanstående film undrade jag om den är riktigt mogen för att exempelvis sy igen operationssnitt ännu. Däremot kanske den kan tävla med en ettåring om att sätta grejor på pinnar?

Indien, vanhedrande andraplats

2012-01-16T18:24:00.000+01:00

Råkade få se en artikel i Times of India som antyder att Indien kan få problem med den mänskliga komponenten i sin utveckling framöver. PISA kanske är bekant, Programme for International Student Assessment. Det är en utvärdering som OECD gör av skolelevers kunskaper. För Sveriges del är PISA väl mest bekant i och med landet backar i rankingen - detta trots (?) betygsinflation, skolkonkurrens och ivrigt bekämpande av den så kallade 'flumskolan'.

Men nu handlar det om Indien. Man har gjort PISA-tester i två delstater, Himachal Pradesh längst upp i nordöst och Tamil Nadu längst ned i söder. Resultaten (man hittar dem här också) är inte uppmuntrande. Indierna var näst sämst, bara kirgiserna var sämre. En föga hedrande andraplats från slutet av listan alltså.

I viss mån kan det här döljas genom att det finns så oerhört mycket folk i Indien, mer än 1,2 miljarder människor, att det ändå går att skaka fram en massa duktiga människor. Men tänker man sig en bred utveckling är bristen på kunnigt och utbildat folk illavarslande. Samtidigt ligger asiatiska konkurrenter som Kina, Japan och Sydkorea högt på rankingen, och det blir nog svårt för Indien att komma ikapp.

Vad är en parasit?

2012-01-16T09:50:00.000+01:00

Ali Esbati tycker att vi skall sprida den här bilden på nätet, så då gör jag väl det då. För att vara riktigt grundlig kanske en översättning kan sitta bra också: "Folk som avvisar den arbetslöse eller beroende som 'parasiter' misslyckas med att förstå ekonomi och parasitism. En framgångsrik parasit är en som inte känns av sin värd, en som kan få sin värd att arbeta för sig utan att det känns som en börda. Sådan är den härskande klassen i ett kapitalistiskt samhälle."

Min kommentar: detta är kapitalismen när den är som mest lyckad. I samma stund som systemet krisar blir bördorna och plundringen märkbar och allt omöjligare att tåla. Till slut krävs samhällelig avlusning för att få slut på eländet.

Skrattar i mjugg?

2012-01-16T09:20:00.000+01:00

Enligt Svenskan idag beväpnar och betalar Sverige bybor i Afghanistan. Den afghanske presidenten Karzai, som knappt ens kontrollerar sin egen huvudstad, gillar inte det här. Självklart, ju mer väpnade grupper, desto rörigare blir det i landet. Vem vet vad de här milisgrupperna tar sig för i morgon? Eller vilka förbindelser de har redan idag, vare sig det handlar om lokala krigsherrar, narkotikahövdingar, rövargäng, talibaner eller andra motståndsgrupper?

Varför har den här killen på Svenskans foto dolt munnen? Är det för att det inte skall synas hur han skrattar åt de knasiga utlänningarna?

Hur tungt väger då den afghanske presidentens ord? Här har vi svaret:

Svenske översten Anders Löfberg i Mazar-e-Sharif avvaktar nya order.
– Vi är här för att stödja den afghanska regeringen, det får inte förekomma att vi gör saker som den afghanska regeringen inte kan acceptera, säger han.
Om ni följt den afghanska regeringens vilja så hade ni väl slutat?– Om den afghanska presidenten säger att vi inte ska ha det, då ska vi inte fortsätta, men den ordern ska komma från Isaf eller hemma i Sverige.

I praktiken: vi struntar i vad presidenten säger. Att Sverige skulle ge någon order som går emot vad USA vill är otänkbart, och från USA:s sida har man inte visat någon vilja att i den praktiska verksamheten ta hänsyn till eventuella önskningar från Karzai. Så knasigheterna lär fortsätta.

Avundsjuka? Klassförakt?

2012-01-15T20:42:00.000+01:00

Det är visst gurgel för att nye v-ledaren Sjöstedt bor i en våning på Östermalm. Usch och fy! utropar en del. Är det avundsjuka, eller åsikten att underklassen bör hållas borta från Östermalm, som styr dessa uppkastningar? Eller helt enkelt ett försök att gräva upp vad som helst för att kasta skit, hur oväsentligt det är, i baktanken att alltid fastnar väl något?

En intressant detalj som de politiska dyngskvättarna inte har i åtanke, eller föredrar att glömma, är att Östermalm som överklassgetto inte är en så rasande gammal företeelse.

1882 flyttade min morfarsfar och morfarsmor till Kommendörsgatan åtta, inte långt från Humlegården. De var inga överklassare. Hon var piga född i Västra Ed, Småland. Han ursprungligen bruksarbetare i Hed, Västmanland, och senare pontonjär, timmerhuggare, dagkarl och annat. I själva verket fanns det massvis av sådant folk på Östermalm när området blev stenstad under senare delen av 1800-talet. Och så fortsatte det under långt tid. De 'fina' människorna bodde i husen mot gatan, de mindre 'fina' i gårdshusen. Jag kan inte historien, men antar att det var omvandlingarna till bostadsrättsföreningar som sedan gjorde att Östermalm kunde klassmässigt rensas och bli till dagens snobb-kvarter.

Men rensades det åt ena hållet igår kanske det kan rensas åt andra i morgon?

Sjöstedts avslutning en början eller det definitiva slutet?

2012-01-15T20:05:00.000+01:00

En sak torde vänsterpartiet för närvarande ha lyckats med, nämligen att ha kapat åt sig ett eget territorium i den svenska politiken. Mindre beror det av egna förtjänster, mer av att socialdemokraterna och miljöpartiet mer eller mindre havererat som alternativ. Med en socialdemokrati som äter upp sig själv och ett miljöparti som slänger gamla principer över bord är det inte en stor prestation att ta över tomrummet, men det är ändå en intressant position som förmodligen sprider viss oro på sina håll och kan orsaka positiva bi-effekter.

Veteranen Olle Svenning gör en delvis annan, men ändå rätt likartad värdering:

Kan den politiska vänstern – de rödgröna – skriva program för att, enkelt och högtidligt uttryckt, rädda demokratin och miljön från den auktoritära kapitalismen? Möjligen är det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som kommer att vara mest framgångsrika i det arbetet. De partierna upprätthåller ett visst mått av systemkritik.

Socialdemokratin är upptagen av annat.

Jag skulle nog säga att om miljöpartiet uppvisar vissa livstecken kan det bero av just oro att tappa mark till ett vänsterparti som åtminstone för närvarande verkar lite vitalare än normalt. Annars kan det (för alla partier) röra sig om krampryckningar i livets slut, innan historien kör förbi dem.

Jag slog upp nye partiordförandens tal (skrivna versionen, inte filmade på nätet) för att kolla läget. Det kan vara bättre på att titta på en skriven text, då är det mindre risk att man rycks med av retoriska knep eller inte tänker ordentligt på vad som egentligen sägs (eller inte sägs).

En kommentator till talet, Jan Jönsson (från SKP?) skriver:

Ett ordinärt sossetal, inte många ord om hur man avskaffar kapitalismen, snarare ett försvarstal av kapitalismen som tydligen bara behöver reformeras en del. Vad jag förstår är han tillbaka till den ruta där de utopiska socialisterna börja.

En annan är positivare:

Mycket bra och realistiskt tal! Jag blev berörd. Tycker att jag känner igen en del tankar från Jesus
Stig Öberg
Pingstpastor o teol mag

Utopisk socialism och teologi kanske kan hänga ihop? - Vetenskaplig socialism gör det knappast! Jag vet inte hur mycket man bör gräva i högtidstal vid kongresser, men här är ett längre citat som på ett tror jag typiskt sätt blandar goda tankar och suddigheter:

Vi har politiken för full sysselsättning.

Vi vill använda det ekonomiska utrymmet för att investera oss ur krisen. Med Vänsterpartiets politik skulle tiotusentals nya arbeten skapas för att bygga hyreslägenheter till de bostadslösa, renovera slitna fastigheter, bygga vindkraft och skapa Europas bästa järnväg. Medan regeringen ökar den privata konsumtionen för dem som tjänar mest så investerar vi för framtiden, det ger jobb nu och bättre konkurrenskraft senare. Vi är det enda parti som föreslår en skattepolitik som ger oss till ett jämlikare samhälle, en mer rättvis fördelning av skatterna och skatt efter bärkraft ger oss dessutom utrymme att satsa på investeringar för fler jobb.

Vårt budgetförslag skulle skapa många nya välbehövliga arbeten i det offentliga, med fler som arbetar i äldreomsorgen, fler fritidsledare som tar hand om våra barn och fler busschaufförer i en utbyggd kollektivtrafik skapar vi en bättre vardag samtidigt som fler är i arbete. Genom vårt program för generationsväxling i offentlig sektor ges tusentals unga plats på arbetsmarknaden medan äldre erfarna arbetskamrater får handleda.

Vi har en politik som skulle ge fler en efterfrågad yrkesutbildning så att de kan ta de jobb som finns och de nya arbeten som skapas. Vi finansierar satsningarna på forskning och innovationer. Vi vill ha en industripolitik värd namnet och vi vill ge de små företagen bättre möjligheter att anställa genom att ta bort deras ansvar för sjuklöneperioden.

Sist men inte minst så vill vi göra sysselsättningen till det övergripande målet för den ekonomiska politiken. Så är det inte idag. Självklart kan en väl avvägd makroekonomisk politik klara såväl statsfinanser som inflation och samtidigt ha som mål att alla kommer i arbete. Utmärkande för klok politik är att den klarar av mer än en tanke åt gången. Idag är vi ensamma om att vilja modernisera de ekonomiska ramverken så att sysselsättningen sätts främst.

Man märker fort tveksamheter. Notera 'det ekonomiska utrymmet' och 'finansierar'. Jag kanske är överdrivet misstänksam, men detta låter som om Sjöstedt sitter fast i den borgerliga ekonomin även om han sprattlar något lite vad det gäller 'ekonomiska ramverk'. Det här är inte särskilt radikala tongångar även om någon hysterisk borgare kanske tror det. Radikalt vore det om det framfördes förslag som utgjorde ett direkt hot mot de krafter som kontrollerar penningpåsen. För att upprepa vad jag skrivit förut: det väsentliga är om resurserna för att göra bra saker finns. Om de finns är pengarna inte en fråga om 'finansiering' även om borgerligheten skulle vägra att släppa till dem (exempelvis för att täcka ett jätteprogram för att angripa bostadsfrågan i Storstockholmsområdet) - staten kan göra samma sak som bankerna, nämligen skapa nya pengar. Gör man en sådan sak blir det en enorm maktförskjutning i samhället, men det verkar inte som om Sjöstedts ny-socialdemokrater är ute efter det. Däremot pratas det om 'konkurrenskraft', så man kan undra om Sjöstedt vill göra något åt det permanenta exportöverskottet.

Åter till Svenning (några kursiveringar av mig):

Det gick inte att spåra ett uns av revolutionär kampanda eller antiparlamentarism när Vänsterpartiet nyligen höll kongress. Jag kan inte påminna mig en enda fråga där Jonas Sjöstedts åsikter inte skulle kunna rymmas inom socialdemokratin. Ett av Sjöstedts centrala uppdrag är att återupprätta den unikt framgångsrika socialdemokratiska välfärdsideologin. En strategi för att rädda socialdemokratiska idéer och väljare medan det socialdemokratiska partiet, alltmer historielöst, faller samman.

Sjöstedts ambitioner är stora; han vill också erövra de ekologiska ödesfrågorna från Miljöpartiet. Stillsam vänstersocialism och radikal grön ideologi ska smälta samman som hos de stundtals segrande skandinaviska socialistiska partierna. En strategisk utmaning, riktad mot Miljöpartiet, allt större tack vare sin förmåga att dämpa politisk samvetsnöd hos den politiskt villrådiga delen av medelklassen.

Jaha, från ena hållet trängs socialdemokraterna av 'det nya arbetarpartiet', och nu kanske från det andra hållet av 'de nya socialdemokraterna'?

På tal om offentliga investeringar för att hålla krisen på avstånd - det kommer rop på sådana från flera håll. Exempelvis skriver Nemokrati om det. Någon, jag missade att notera vem, hade en lista på olika uppslag, och ett var elektriska vägar. Jag har nämnt projektet tidigare ibland på bloggen. Inte för att jag tror att det är allena saliggörande vad det gäller att lösa problemen med längre transporter inom Sverige, men för att jag antar att det finns en hel del fördelar. En elväg bör vara flexiblare än en järnväg, bland annat. Den här filmen kommer från elvägsprojektets hemsida.

Ibland kan stora projekt med märkbara positiva effekter vara ett sätt att väcka upp folk och visa: "Det finns en framtid, gå inte och rulla tummarna i väntan på Jordens undergång!" Här bygger man inte för att möta den aktuella krisen, man bygger för kommande generationer. Och ett antal sådana projekt (innefattande mycket av det som finns på Sjöstedts lista) skulle effektivt kunna göra slut på arbetslösheten i Sverige. Och eliminerad arbetslöshet är en maktfråga det också. Därmed blir det en första rangens politisk stridsfråga.

Följer man Svenning så har nu vänsterpartiet nått sin avslutning, som ett socialdemokratiskt parti. Det är ungefär det vi känner igen från för en generation sedan, innan nyliberaler och politikerbroilers fullständigt tog över gamla socialdemokratiska partiet. Men nu är det kapitalistiska systemet inne i en djupgående kris med oklar utgång. Vi kan få den egendomliga situationen att även måttligt reformistiska förslag från vänstern utlöser vansinnesreaktioner från allianspartierna. Men just det kan i sin tur dra med sig ytterligare sprickor i systemet när skillnaden mellan den politiska polemiken och vad folk ser behövs och är möjligt att ordna blir plågsamt stor. Då kan det rasa iväg mot en uppgörelse som blir betydligt radikalare än vad reformisten Sjöstedt någonsin tänkt sig!

Källkritiska funderingar

2012-01-13T18:58:00.000+01:00

Jag har mina funderingar om föregående inlägg. Det har ett rejält problem som jag borde tänkt på från början: är det något tveksamt med Hitlercitatet? - Ja, nämligen att det verkar vara svårt att få fram varifrån det kommer ursprungligen. I mina hyllor finns bara två pålitliga böcker om Tyskland: Stig Jonassons Nazismen i dokument och William Shirers Tredje rikets uppgång och fall. Ingen av dem citerar vad jag kan se detta uttalande. Återstår alltså nätet, och där finns den engelska versionen på många ställen - men ingen av dem leder till någon pålitlig källa. I den mån datum anges så är det konsekvent 14 april 1939, på ett ställe anges platsen som Sportpalatset i Berlin. - Och minns att nätet är ingen källa i det här sammanhanget, vad man i bästa fall hittar är pålitliga andrahandsuppgifter.

Visserligen kan man säga att citatet inte avviker från vad en skojare som A. Hitler kunde tänkas säga offentligt. Det är i själva verket typiskt. Men det räcker inte om man är kritisk. Jag skulle vilja se en uppgift om publicering, i någon samtida tidning, officiella handlingar eller liknande, och därmed komma loss från smeten på nätet där folk klipper och klistrar från varandra och texter kan börja leva ett helt eget liv. Jag borde ha väntat med publiceringen tills det (förhoppningsvis) var säkrare med citatets ursprung. Herr Hitler var en skum kille, men man behöver inte behandla honom källkritiskt vårdslöst för det.

Ärketerrorist 1939?

2012-01-12T21:52:00.001+01:00

Senare tillägg: Se nästa inlägg, inklusive kommentaren från Dan Gmark, som förklarar mer av den här skumma historien! Fel år och förvanskat innehåll!

---------------------------------------------------------

Här är ett intessant citat som jag hittade här. Tyska är jag inte så bra på, men jag har försökt översätta.

Vi har inget intresse att undertrycka andra folk. Vi drivs inte av hat mot någon annan nation. Vi är inte missunsamma. Jag vet vilken dålig sak krig är. Jag vill bespara mitt folk ett sådant ont. Det handlar inte så mycket om landet Tjeckoslovakien, utan mycket mer om dess ledare Edward Benes. Han har fört ett terrorvälde. Han har störtat otaliga människor i det djupaste elände. Genom sin ständiga terror har han uppnått att få miljoner av sina medborgare att tiga. Det tjeckiska hållandet av en enorm vapenarsenal kan bara ses som en källa till fara. Vi har i sanning visat ett exempellöst överseende, men jag är inte längre villig att förbli overksam medan denne galning misshandlar miljoner mänskliga varelser.

Adolf Hitler, 14 april 1939

Här är originaltexten:

"Wir haben kein Interesse daran, andere Völker zu unterdrücken. Wir sind nicht von Hass gegen irgendeine andere Nation getrieben. Wir sind nicht missgünstig. Ich weiss, was für eine schlimme Sache der Krieg ist. Ich wollte unserem Volk solch ein Übel ersparen. Es geht nicht so sehr um das Land Tschechoslowakien, als vielmehr um seinen Führer Edward Benes. Er hat eine Terrorherrschaft geführt. Er hat zahllose Menschen in das tiefste Elend gestürzt. Durch seinen ständigen Terrorismus, hat er es erreicht, Millionen seiner Bürger zum Schweigen zu bringen. Die tschechische Unterhaltung eines enormen Waffenarsenals kann nur als Gefahrenquelle angesehen werden. Wir haben wahrlich eine beispiellose Geduld gezeigt, aber ich bin nicht länger gewillt, tatenlos zu bleiben, während dieser Irre Millionen menschlicher Wesen misshandelt." Adolf Hitler am 14. April 1939

Datum är intressant. Vid den tiden var Tjeckoslovakien redan knäckt och försvarslöst genom Münchenöverenskommelsen, det som återstod var för Tyskland att rycka åt sig det man inte redan tagit 1938. Jag antar att det 1939 fanns många goda borgare, inom och utanför Tyskland, som nickade och sa att "ja, den där Benes är en otäck figur, honom måste man göra något åt, tur att vi har tyskarna". OK, med risk att vara övertydlig: ersätt Benes med Saddam Hussein, Qaddafi, Assad, Chávez, dagens Kim, eller någon annan påle i det snälla borgerliga människovänliga köttet, och du kanske förstår varför det här citatet är intressant i ett större mönster. Aggressorer hittar alltid skäl till att vara aggressiva. Och de lurar alltid några dumma djävlar.

"Der schöne Adolf" (Hitler, alltså) tittar på sina nyförvärv i Prag 1939. Vad vore världen utan sådana saktmodiga fredskämpar som ändå står upp mot det onda, som den tjeckoslovakiske ärketerroristen Benes?

Lågkonjunktur i Tyskland?

2012-01-12T16:27:00.000+01:00

Om bruttonationalprodukten faller två kvartal i rad kan det tas som ett mått på att det råder lågkonjunktur i ett land. Det kommer nu in uppgifter om att så kan vara förhållandet i Tyskland. (Här också.) Sista kvartalet 2011 gick BNP back med 0,25 procent, och det kan förväntas fortsätta så under första kvartalet detta år. 2012 befaras bli ett tufft år.

Jag bortser för tillfället från om det verkligen är dåligt i alla lägen att bruttonationalprodukten (som i sig dessutom är ett bristfälligt mått på ekonomisk aktivitet) sjunker. I stället hänvisar jag till ett inlägg från slutet av december förra året om det stora antalet fattiga människor i Tyskland. Jag antog att om Tyskland med sin överlägsna produktivitet konkurrerar sönder andra länder i Europa kommer dessa att krympa som importmarknader för tyska produkter - de har helt enkelt inte råd att köpa - och därmed kommer den fallande efterfrågan att slå tillbaka mot tyskarna själva. Det som verkade übersmart i första läget var inte så i det andra. Det är inte bara så att efterfrågan i vissa utländer av tyska exportvaror minskar. Den tyska överklassen har framgångsrikt hållit tillbaka lönerna i själva Tyskland, vilket urholkat den inhemska efterfrågan. Grunden för efterfrågan på tyska produkter har alltså underminerats både utanför och inne i landet, så det är inte konstigt att ekonomin börjar hacka. - En del förhoppningar finns nog att nya tillväxtekonomier som Kina och Indien kan uppträda som räddare genom att köpa europeiska varor, men där skall man inte vara för säker. Kineserna har egna ekonomiska bubblor att ta hand om, och dessutom kan de vilja lägga om sin ekonomi så att utrikeshandeln minskar. Indien verkar helt enkelt ekonomiskt skakigt.

Man skall ju inte skratta åt andras olyckor, men går det nu sämre för tyskarna kanske de lugnar ned sig vad det gäller påhopp på 'lata' och 'slösaktiga' sydeuropéer. Frågan är vad som händer med Merkel-regimen om krisen drar ut över hela detta år. Överlever den? Valen till delstatsparlamenten kan delvis ses som anvisningar på vad folkopinionen säger. I år är det bara ett sådant, i Schleswig-Holstein den 6 maj.

Är export verkligen lösningen på problemen i Europa? - Det tycks som om Europeiska Centralbanken ECB tror det åtminstone. Förutom att fortsätta den märkliga åtstramningspolitiken (påminner om åderlåtning på gränsen till det livshotande, med andra ord medicinsk vidskepelse) så vill man att hela Europa skall exportera sig ur krisen genom att bli mer konkurrenskraftigt! När det går dåligt med kuren mot sjukdomen och patienten ser allt blekare ut så öser man på med mer av samma medicin! Detta är vansinne!

Lästips - Syrienblogg

2012-01-11T17:21:00.000+01:00

Via Kerstin på Motvallsbloggen uppmärksammades jag på en ny blogg som är inriktad på att hålla ögonen på Syrien ur en annan synvinkel än tvivelaktiga stor- och gammelmedia. Syrien heter den tydligen, enkelt och klart. Finns nu på blogg-rullen till höger.

Det är naturligtvis så att alla påståenden bör betraktas kritiskt, vare sig de kommer från stora media eller små bloggar. Men när stormedia gång efter gång hamnar fel på ett sätt som inte verkar slumpmässigt (tänk på katastrofserien Afghanistan-Irak-Libyen) finns det anledning att vända sig till andra källor för att se vad de har att komma med.

Bekymmersamt

2012-01-10T18:29:00.000+01:00

Här är ett långt, slingrigt, inte riktigt sammanhängande, samt surt inlägg, dock med en trevlig bild. De som inte gillar 'långt' etc. uppmanar jag att bara titta på bilden och sedan gå vidare till något trevligare.

För några år sedan fanns ett par vänsterbloggare som skrev på svenska om naturvetenskap och andra frågor, med rejäla kunskaper och examina i bagaget. Nu har den ene lagt av för att det blev för tröttsamt med påhopp högerifrån och den andre tror jag är upptagen med annat.

På samhällsvetarsidan är det lite mer liv. Några vänsterekonomer som bloggar då och då. En svensk datakille i Silicon Valley skriver ofta om datorer och angränsande samhällsfrågor så att även en dödlig fattar. En arkitekt som råkar bo i samma stadsdel som jag. Men räcker det?

Jag tycker det här är bekymmersamt. (Gläd mig gärna genom att peka på min okunnighet och nämn ett gäng svenska vänsterbloggare med vetenskaplig inriktning!) Hur kan man förklara att traditionen av intresse för vetenskap och teknologi som funnits sedan den socialistiska rörelsens grundläggande ödeläggs, faller i bitar, glöms bort? Detta samtidigt som möjligheterna att sprida kunskaper är större än någonsin!

Är det för att dagens vetenskap och teknik är för stor och för obegriplig? - Jag tvivlar på att det är förklaringen! Kan det vara så att efterträdarna till de gamla socialisterna har blivit borgare och därmed medlemmar av en döende samhällsklass som inte längre är intresserad av hur världen är fungerar eftersom man inte har någon framtid att hoppas på? Eller bara ren dj-a slapphet? Att talet om 'vetenskaplig socialism' känns pinsamt och det är tryggare att köra lite särartsfrågor i stället där man inte möter så mycket opposition - på gayparaden kan ju alla vara med!

En möjlig förklaring kan vara att vänsterfolk inom vetenskaperna inte känner sig uppmuntrade att skriva. Man har oro för den egna positionen, och det behöver inte vara att chefer ogillar åsikterna utan att de kanske bara inte gillar populärvetenskap. Eller kanske att man har svårt att skriva, eller inte tror att intresset 'där ute' är så stort. Kanske det är så att partiledningarnas ointresse/okunskap bidrar. I stället för att aktivt och positivt stödja vetenskapligt arbete är det något som man på sin höjd behandlar med vänster armbåge, särskilt om man själva tillhör ett gäng som möjligen slingrade sig genom gymnasiet och aldrig blev färdig med några akademiska kurser för att man blev politiker-broiler i stället?

II.

Jag läste nyss en lång post på en antropologi-blogg, om förhållandet mellan människa och hund i evolutionen. Det är mer intressant än vad man kan tro som icke-hundägare. Skulle till och med tro att hundägare kan upptäcka en del märkliga synpunkter här.

Hunden är en av de djurarter som människan agerat tillsammans med under många tusen år och som kan ha bidragit till vår egen utveckling. Det har inte varit möjligt att utnyttja hundar och andra djur enbart som redskap. En hund är inte som en grävpinne eller en sten att skära med. Utnyttjaren är tvungen att utveckla en förståelse som omfattar en annan art. "Theory of Mind" gör att varelser i en grupp kan förstå varandra och samverka. En gruppmedlem måste ha insikter i hur de andra tänker och reagerar på olika saker. Med en hund, eller vilket mer eller mindre tämjt djur som helst, måste man skicka åtminstone en del av den förståelsen över artgränsen. Båda sidorna kommer att utvecklas av denna samvaro. - Det är ett mycket spännande resonemang tycker jag. Det fanns en del frågor som inte ställdes i artikeln, exempelvis om andra nyttjandeförhållanden mellan djurarter (jag tänkte på myror som använder bladlöss som någon sorts boskap) men detta är inte huvudfrågan för mig just nu. Här finns ett av många forskningsdiskussioner som kan stödja synen på människans som en i grunden samhällelig varelse med många positiva grunddrag, det ser jag som en viktig lärdom.

Det kanske till och med går att hitta något ställe i hjärnan som är lite speciellt hos hundmänniskor eller djurmänniskor i allmänhet. (Hur det ser ut i hjärnan hos folk som har giftiga insekter eller reptiler hemma kan man ju undra ..!) Tidigare har jag på bloggen haft uppe märkliga rön som gjorts vid hjärnscanning och som antyder att människor är programmerade att uppskatta jämlikhet. Finns det programmering som gör att vi bättre eller sämre kan samverka med vissa andra djurarter, och vad drar man i så fall för slutsatser om det?

För att gå vidare, neuroekonomi är omnämnt några gånger av mig och kan vara en specialgren som kan ge intressanta resultat. Men man måste se kritiken också, vad kan neuroekonomin verkligen visa? Här en intressant (men kanske inte lättläst artikel) med kritiska invändningar. (En äldre bloggpost med kritisk diskussion finns här.) Kan nationalekonomiska teorier (eller exempelvis teorier om mänskligt beteende som gjorts inom filosofin under tusentals år) bekräftas eller utvecklas genom experiment och fotografering av vad som händer i våra huvuden? Det här är viktiga saker att diskutera, men hur kan man göra det om man inte ens vet att forskningen existerar? Hela neuro-vetenskapen innehåller viktiga etiska frågor. Det gäller såväl vilka experiment som görs, som hur resultaten används, och av vem. Det är i viss utsträckning en potentiellt farlig vetenskap. Men för att få en bra diskussion behöver man också få fram bra redovisningar om vad som görs, så att det blir en saklig debatt och inte vilda alarmistiska skrik. Jag tror att debatten om genmodifierad mat delvis har halkat ned i alarmist-träsket, och det är inte bra.

Mot centrum av vår vintergata finns en stjärna som av någon anledning kallas 'pistolstjärnan'.

III.

För att fortsätta att förvirra läsaren citerar jag bakåt till min nyårspredikan 31 december 2009. Två år har gått sedan jag citerade vad Erik Berg skrivit. Inget har hänt sedan dess, i alla fall inte om 'vänsterns' vilja att ta itu med den tekniska och vetenskapliga revolutionen.

2. Flera teknologier av kritisk betydelse för de politiska kraftmätningarna, för demokratin och för jämlikheten, närmar sig eller passerar under 10-talet de utvecklingssteg där de förutspås på allvar få betydelse. Det handlar om t ex bio- och genteknologi, kvantdatorer, artificiell intelligens, robotutveckling och nanoteknologi. När de slängs in i handlingen innebär de att nya superförmågor introduceras som kan förändra maktbalanser mellan världspoler och samhällsklasser på samma vis som tämjandet av atomkraften i form av atombomben en gång förändrade den geopolitiska maktbalansen.

Om man knappt förstår att den här utvecklingen pågår, hur kan man då tänka sig att påverka den?

IV.

Huruvida filosofin är vetenskapens drottning eller ej kan jag inte uttala mig om med bestämdhet. Men tar man rön från hundra specialvetenskaper och stoppar in dem i en filosofisk modell som beskriver människans roll och möjligheter i universum kanske det ändå är en drottning vi ser?

Bland de tyngre filosoferna var Imanuel Kant. Lena Sommestad ställer säkert till förvirring i mången borgerlig myrhjärna idag genom att hänvisa till gamle Kant, och detta dessutom i en kvällstidningsartikel. Se också här: som kvinnoförbundsordförande kanske det är riktigt att ta plikt och moral som en kvinnofråga, men den handlar ju om 100 procent, inte 50 procent av mänskligheten! Är det någon annan politiker i Sverige idag som kan (eller vågar) föra debatten på den nivån, där filosofisk etik tas som förslag på hur vi bör handla och som anvisning på hur samhället i grunden ser ut.

För att på något sätt återknyta till där jag började: det finns en enorm värld av forskning inom naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. Det finns en ständigt växande källa av forskningsdata och diskussioner att ta ta till sig och kunna använda för att förstå och förändra världen. Men finns det något samlingsplats för dessa ansträngningar på nätet? - Inte i Sverige i alla fall, och det är tragiskt, och det visar på 'vänsterns' nära nog hopplösa förfall i detta land. Önskedröm: en rejäl nätportal där forskare och intresserade inom olika fält kunde skriva själva (eller får hjälp med det) och diskutera och bygga våra kunskaper allt högre - astrononom, arkitekt, antropolog, arkeolog, och så vidare längs hela alfabetet av specialvetenskaper. Och någonstans mot slutet sitter några flitiga filosofer och sorterar och förklarar det hela så att vi alla förstår!

Vart tog 'den offentliga lögnen' vägen?

2012-01-08T13:22:00.000+01:00

Idag såg jag, för första gången på jag vet inte hur länge, en hänvisning till 'den offentliga lögnen'. Förr kämpades det vitt och brett mot denna styggelse, en av fanbärarna i kampen mot förljugenhet av alla de slag var naturligtvis gamle Strindberg. Mången rosenkindad ungdom höjde näven i harm mot det gamla förljugna och hycklande samhället. Men har någon rest kampfanan på senaste tiden? - Jag har inte hört något om det.

Jag tror jag har lösningen. 'Den offentliga lögnen' finns inte längre. Den har privatiserats!

Hallå, ursäkta, har någon av er sett 'den offentliga lögnen' på sista tiden?

I vilken egenskap talar ekonomen?

2012-01-06T18:00:00.000+01:00

Jag skummar igenom några bloggposter av den australiensiske ekonomiprofessorn Bill Mitchell. Man hittar honom här, han presterar långa inlägg som jag ofta bara orkar skumma igen. I den här bloggposten från förra veckan angrips den otrevliga tendensen att akademiska ekonomer låter sig köpas för att prestera skönmålande rapporter åt grupper med tvivelaktiga intressen. Om isländska svindlare låter US-professor Mishkin, mot en rejäl betalning, prestera en rapport om att den isländska ekonomin går lysande men bankerna kraschar några månader senare ... betyder det antingen att karln är inkompetent eller har fått betalt för att inte se efter hur det verkligen förhåller sig med den isländska ekonomin. Han lånar sitt goda namn som vetenskapsman till ett dokument som är helt uppåt väggarna och blir därmed själv en del av svindeln.

Bill Mitchell citerar en kommentar från Wall Street Journal, skriven när Mishkin lämnade sitt akademiska liv för en post i USA:s "riksbanks" styrelse. Där har vi Island, $134,858 (bör ha motsvarat ungefär en miljon svenska kronor då), och ... men titta, karlfan har varit i Sverige också! och fått $ 63,188 för att ha deltagit i rapportskrivning:

... in the year before joining the Fed in 2006, [Mishkin] made a tidy sum dispensing advice to central banks, governments and business groups around the world. He collected a $134,858 consulting fee from the Icelandic Chamber of Commerce; $63,188 from the Riksdagen, or Swedish Parliament, who hired him to co-write a report on the Swedish central bank; $15,600 from the Central Bank of Chile, $15,575 from the Bank of Korea, $9,161 from the Bank of Spain and $4,250 from the Bank of Canada. That was all in addition to his salary from Columbia University.

År 2006 misstänkte man dock inte att det var något fel med Mishkin och hans medutredare. Detta är vad riksbankschef Ingves sade:

Jag tycker att det är ett mycket bra initiativ av finansutskottet att låta två mycket kvalificerade utomstående experter göra en oberoende utvärdering av den svenska penningpolitiken. Öppenhet och insyn har varit centrala delar i arbetet med att bygga upp förtroendet för penningpolitiken efter det att inflationsmålet infördes 1995. Vi ska nu med stort intresse gå igenom rapporten och de förslag de båda experterna framför ...

Den ohyfsade medborgaren måhända muttrar "förtroende, vilket dj-a förtroende din skitgubbe? Kvalificerade. Utomstående. Experter. Oberoende... hahaha!".

Det här skall vara rapporten som togs fram på uppdrag av svenska Riksdagen. Med tanke på att det är en tunn historia på 115 A4-sidor, varav rätt många innehåller saker av mindre intresse eller är tomma, måste drygt 549 dollar per sida vara en rätt god ersättning. Jag bara skummade igenom inledningen, med teorier om inflationsbekämpning, omöjligheten att göra något åt arbetslöshet för gör man det blir det bara värre, teorin om rationella förväntningar - tankeflarn som den gångna ekonomiska krisen borde ha sopat bort men som fortfarande är den sorgliga 'huvudströmningen' inom nationalekonomin. Och som väl kommer att fortfara att vara det tills den nuvarande generationen av professorer resolut skickas i pension.

För att återvända till inledningen och frågeställningen i det här inlägget: det är ett problem när man inte vet vems intressen som pratar. Är professorn i nationalekonomi möjligen samme nisse som också har uppdrag för privatbanker eller andra finansiella institutioner eller för någon politisk rörelse? I vilken egenskap pratar han då när intervjuaren sticker fram sin mikrofon? Som vetenskaplig forskare eller som banktjänsteman eller konsult? Kommer den akademiske professorn att prata mot uppfattningar som han vet råder i styrelsen på banken varifrån han får en del pengar för olika jobb? Med andra ord, slår akademisk vetenskaplig integritet högre än personliga plånboksintressen?

Jag tycker man skall ha en sträng granskning och utgå från att ekonomerna tillhör enprocentsgruppen i samhället. En del av dem har kanske inkomster som enprocentare, men de flesta torde vara lägre betalda tjänsteandar till enprocentsgruppen som inte kan bryta sig loss ur sitt olämpliga beroendeskap. Sedan finns det en hel del ekonomer som uttalat finns på nittionioprocent-sidan, och dem gör vi tummen upp för!

Vem hotar vem? och Bildt vill ha mer analys än alarm

2012-01-05T13:23:00.000+01:00

Klicka upp det här i större format så blir det mer slående. Detta på tal om 'vem som hotar vem'. Tittar man bara på siffrorna så ser det militärindustriella komplexet i USA något större ut än motsvarande i Iran - milt sagt. Hittade diagrammet på Juan Coles blogg. Han har ofta intressanta synpunkter, bland annat på USA:s utrikespolitik. Men just vad det gäller Libyen och Syrien har han på ett svårbegripligt sätt ballat ut och verkar tro att 'rebeller' och 'desertörer' håller för närmre granskning. Annars är han OK.

Till och från tittar jag på Carl Bildts blogg. Oftast inte särskilt intressant, men nu kom något som rubricerats Alarmism eller analys. Är det månne ett försök av den svenske utrikesministern att sända ett budskap ut i världen om att det kan vara farligt med krigshetsen omkring Iran? "... ett visst sabelskrammel kring Hormuz-sundet ..." Till och med diskret uttalad kritik mot vad USA och Israel håller på med?

Det började egentligen i höstas genom den inte alldeles korrekta förhandspubliciteten kring IAEA:s rapport om Iran.

På sina håll var det alldeles uppenbart att man ville sprida alarism, och det även om denna knappast stämde med den mer försiktiga och föga sensationella ansats som IAEA:s rapport visade sig innehålla.

Och så har det fortsatt.

Här kommer en rätt dold kritik: vem var det egentligen som smällde igen dörren:

Det är ju just nu de mer alarmistiska snarare än de mer analytiska rösterna som dominerar.

Icke desto mindre är det denna väg som måste prövas.

Våren 2010 stängdes bryskt dörren till den deluppgörelse med Iran som Turkiet och Brasilien hade förhandlat fram, men det är svårt att se annat än att vägen framåt måste gå via deluppgörelser av i grunden denna natur.

Jaja, men vilka är alarmisterna?

Avslutningsvis hävdar Bildt att EU:s inriktning är på förhandlingslösning. Men hur kan man uppnå en sådan genom att hela tiden backa för USA:s provokationer?

Jubelfester och jubileer

2012-01-04T18:55:00.000+01:00

Här är ett påhäng till förbigående inlägg där 'attentat och jubelfester' nämndes: jag råkade av en händelse få korn på ett radiokåseri frampratat av veteranen Ludvig Rasmusson. Där tar han bland annat upp det där med allt slöare nyhetsmedia som gräver alltmer i det förflutna - jubileer - men allt sämre bevakar samtidens väsentliga frågor. För dagens åminnelser av det ena och det andra sköts av journalister, vilket skiljer sig en del från punschglada officiella jubelfestkommitteer under Oscar II:s tid. Och gamla händelser är ju klart enklare att hantera än saker som händer just nu och där man inte vet hur det kommer att gå. Förmodligen billigare att administrera också eftersom jobbet kan göras hemma på redaktionen.

Jag tänkte på de riktiga journalisterna, de som är ute vid fronten och tar riskerna - de är i allt mindre grad frilansare, vilket vi lärt oss i samband med svenskarna i Ogaden. Skulle deras jobb vara mindre viktigt än att försöka dra upp OS i Stockholm 1912 till en superhändelse? - I jubileumsvärlden kanske det är så?

Ludvig påpekade att den blyge Strindberg nog inte skulle ha gillat att bli jubilerad. Kanske kan man påminna om att känslorna mellan Oscar och August inte var så varma heller.

Ludvig själv. Jag ser honom ibland här i trakterna när han är ute och rör på påkarna. En gång tidigare när han pratade på radion (lungt och sansat, inte modernt flamsigt) gjorde han det häpnadsväckande påståendet att även äldre kunde klara av saker. Märkligt att inte den killen buntas ihop och skickas till Carema!

Jubelidioters attentat mot Strindberg

2012-01-04T12:49:00.002+01:00

"Attentatens och jubelfesternas tidevarv" skrev gamle August om (när han var ung). För en person som brottas med hans skriverier, som ju ofta är fantastiska men ibland inte lätta och då och då rent fördj-a, väckte en notis hos Alliansfritt Sverige min uppmärksamhet. Notisen ledde till en artikel i Aftonlövet.

Hur vore det med "attentatens och jubelidioternas tid" som variant, med tanke på att högerpartiets ungdomsförbund fått för sig att Strindberg vurmade för högern. Jag har inte de djupa kunskaperna om mannen i fråga (har någon det? han måste ju betecknas som "en knepig kille") men det förefaller ändå finnas en långsiktig inställning att han inte gillar förljugenhet och kräver klara svar. Jag får intrycket av en man som ständigt försöker bryta sig loss. Och man kan undra vad han skulle tycka om "det nya arbetarpartiet" och dess släptåg av andra smärre och större partier i regering och i opposition. Vi vet vad han tyckte om exempelvis sin tids militarister, skulle han ha hanterat dagens små fältherrar bättre?

För vem talade Strindberg? Talade det officiella Sverige för Strindberg? 1894 skrev han:

Först och främst måste jag säga att mitt land av princip aldrig hävdar samma åsikt som jag ...

1894 var det solitt högerstyre i Sverige. Strindberg höll sig mest i utlandet. Högern (och de perversa liberalerna) gillade inte August. Avskyn var ömsesidig.

Lämplig entrémusik när en moderat träder in i salen kanske vore ouvertyren till Den tjuvaktiga skatan?

Och när musiken tonat ut kan någon högtidlig citera det stycke som jag redan haft uppe på bloggen men som kan förtjäna en repris:

- Ni liberala rojalister, liberala byråkrater, liberala reaktionärer, liberala Skans-patrioter! Liberala förfalskare är ni; därför går jag till socialisterna; det är framtidsfolket under det ni tillhör det förflutna, den avgående träcken! Ni ska få ruttna ner på roten, för ni håller inte ta uti, och yxan är för god för er; ett rep skulle ni förtjäna; Långholmen kan icke rymma er allihop, och fångarne skulle skämmas för ert sällskap, ni som förfalskat opinionen, förgiftat brunnarne och uppfostrat ett släkte i lögn och bedrägeri.

Attentat och jubelfester fanns i undertiteln till Det nya riket, ursprungligen utgivet 1882 och band 12 av Samlade verk. Det korta citatet kommer från Vivisektioner II, sid. 105, band 34 av Samlade verk. Det innehåller en grej där August går över gränsen och förtjänar en utskällning, jag kanske återkommer till det. Långa citatet hittas i Samlade verk band 65, En blå bok I, sid. 380.

Skall vi se det här som ett inslag i min Strindberg-serie, där föregående inslag finns här?

Jorden undergång - dejà vu all over again!

2012-01-03T13:25:00.000+01:00

Del av 'Monument 6 i Tortugero'. Påstås ha apokalyptisk betydelse, men de teorierna är nog mer spruckna än själva monumenter!

Jag läste häromdagen att Harold Camping, den där evangelist-nissen i USA som misslyckats tre gånger med att förutsäga Jordens undergång, har givit upp vad det gäller förutsägelser. Eftersom han är 90 bast torde han väl snart ge upp på alla fronter. Men som det nu ser ut i denna värld så kommer vi aldrig att lida brist på folk som förutspår att Slutet Är Nära! Mest i ropet just nu är väl den mayanska kalendern som påstås pricka in undergången till 21 december 2012.

OK, har man som jag en envis förkylning - och alla som vet något vet givetvis vilket inferno en herre i sina bästa år genomlider vid ådragen förkylning - skulle det väl vara en tröst att Jorden försvann in i ett svart hål. Men den räddning ur plågorna lär inte ske. Åtminstone inte vid vintersolståndet i år.

Vill man ha lite utveckling av det här resonemanget kan jag rekommendera ett par ställen att titta - dessvärre på engelska, men känner någon till bra svenska länkar i ämnet så meddela mig! Den ena är en sammanfattande artikel på HuffPo som täcker det väsentliga i ämnet. Bland annat nämns en intressant detalj som allvarligt ifrågasätter 21 december: vi vet inte hur de mayanska kalendrarna förhåller sig till den gregorianska kalendern vi använder idag. Det är möjligt att den mayanska kalenderns ödesdigra slutdatum redan har inträffat, kanske den 28 oktober i år. Såg vi någon undergång då? - Inte jag i alla fall. Däremot så drar jag mig till minnes ha läst om någon tidig islamsk filosof som hade en teori om att Jorden oupphörligt går under och nyskapas, men det verkar inte passa in på vad mayanerna påstås ha förutsett.

En sak som nämns i den här artikeln, och som jag har lite dimmiga minnen av, är att ungefär samma typ av 'profetior' om Jordens slutknöts till hopi-folket i sydvästra USA för några årtionden sedan . När det inte stämmer med hopis eller mayaner kanske något annat folk i utkanten har profetior att stoppa ner i nya undergångsrecept?

Den andra källan för kunskaper är en svensk mayaforskare, Johan Normark, som också skriver på engelska och har ägnat en hel del tid åt kritisk granskning av '2012-circusen'. Ett av de färskare inläggen är här. Egentligen känns det lite snårigt för mig, och åberopande av kufiska filosofer gör att känslan blir ännu snårigare. Men en kufisk filosof tycks i alla fall ha en intressant observation - jag gör en provisorisk översättning av vad Normark skriver i några nyckelmeningar:

De apokalyptiska fantasierna är inget annat än utopisk längtan efter en annan ordning. Denna nya ordning kan enbart möjliggöras när allt faller samman genom något gudomligt ingripande och orsakar slutet för den nuvarande sociala världen. ... apokalyptiska fantasier tillåter dem [folk som inser att världen står inför svåra problem som kanske inte kan lösas] att samtidigt erkänna sanningen om kapitalismens härjningar och överhängande miljökatastrofer, samtidigt som de fortsätter att leva som de vill och hålla igång systemet som leder i den riktningen. Få av 2012-orna på nätet är villiga att gå från ord till handling. De är länsstolsrevolutionärer som vill att 'naturen', Gud, eller kalendern själv skall göra det smutsiga jobbet åt dem.

Jaha, där fick kapitalismen en känga också, och därmed är jag nöjd för tillfället!

Livet går vidare - förhoppningsvis även i västra Asien

2012-01-02T22:08:00.000+01:00

Det ser kanske visset ut för närvarande - gråväder, regn, stormar som står på kö, förkylning med medföljande håglöshet - men livet går vidare. Lite hjälp med att få stjälken nedsänkt i vatten kan alltid vara uppiggande. Bokstavligen om man är ett saintpaulia-blad, och bildligt om man exempelvis är människa som inte vill vissna.

Möjligen kan nyheterna från Syrien vara positiva. De observatörer som Arabförbundet skickat dit har inte (trots ett påstående som sedan återtogs) sett att regeringen har prickskyttar som skjuter folk från hustak. Nu är oppositionen - vad det nu är för figurer? - sura och vill att observatörerna åker hem igen. Kanske är man oroliga för att Arabförbundets folk skall se 'fel' saker och berätta om det? 'Fel' saker skulle kunna vara 'fredliga demonstranter' som skjuter på soldater och poliser och folk som stödjer regeringen. I Libyen skulle vi tro att det var folk som kallades 'rebellerna' som kämpade för befrielse. I Syrien har man inte lyckats få till sådana grupper, så där etiketteras de 'desertörer' från armén. Misstänkta är de lik förbaskat.

Jag är ingen storkonsument av nyhetsmedia, men nog borde jag väl ha sett någonstans rapporter om den fula roll med pengar och legoknektar som Qatar spelade i Libyen och som man möjligen försöker köra repris på i Syrien. Men icke. Man måste ut på nätet, och det stör mig något. Visserligen har det talas mycket vackert om 'medborgarjournalistik' och liknande angående bloggar och hemsidor de senaste åren, men jag skulle faktiskt hellre se att ordentligt källkritiskt tränade journalister med djupa kunskaper om områdena det gäller, samt rejäla redaktionella resurser, står för rapporteringen. Då kanske såväl 'rebeller' som 'desertörer' och oppositionsgrupper granskats betydligt hårdare, liksom de skugglika krafter som opererar i bakgrunden. Och vi kanske skulle slippa svenska flygplan i ett nytt krigsområde.

Nu är inte Syrien samma som Libyen. Det verkar som en klar och tydlig linje håller på att dras upp: Hit men inte längre! Vad det gällde Libyen förvånades jag över personer som glatt accepterade att flera tiotusentals människor dödades i ett onödigt krig, och dessutom inbillade sig att NATO skulle ha bytt sida och nu slogs för den arabiska våren. Förhoppningsvis kan livet gå vidare i Syrien utan månader av bombardemang och massdödande.

Kanske till och med - hemska tanke för en del! - kan syrierna själva få bestämma hur de vill ha det! Därvidlag kan den ryska flottan utanför syriska kusten och den ryska flottbasen vara avgörande. Kanske NATO drar sig för att bomba i närheten av ryska stridskrafter. Men det är ett farligt spel, på gränsen till riktigt allvarligt krig, som pågår omkring Syrien och Persiska viken. Även om alla de stater som är inblandade nöjer sig med att hytta med näven och skrika hotelser kan ett litet missförstånd ändå dra iväg på ett okontrollerbart sätt. Det kan räcka med att ett amerikanskt och ett iranskt fartyg krockar i Hormuzsundet därför att ingen vill väja, och någon dessutom börjar skjuta, och så kan hela området från Iran till Israel vara i krig inom några dagar. Skulle dessutom Ryssland (och kanske Kina, som har stora intressen av oljeleveranser från bland annat Iran) bli indragna så har vi en global i stället för en regional konflikt, och var hamnar vi då? Det pratas om att tankertrafiken i Hormuzsundet kan blockeras och orsaka ny kris i världsekonomin. Den krisen kan komma utan att sundet ens blockeras, bara det verkar trovärdigt att det kan bli svårt att få ut tankfartygen kommer oljepriset att rusa i höjden.

Snart kommer våren till bergen och slätterna i 'den bördiga halvmånen'. Blir det blomstrande och fredliga syner för människorna där, eller ett nytt krigshelvete? Varför tycker somliga att man är en idiot när man föredrar fredlig och kontrollerbar konfliktlösning framför krig som man aldrig vet hur de kommer att sluta - och varför kan man bara rycka på axlarna åt några tiotusental döda araber som dessutom aldrig fick chansen att tala om ifall de var beredda att bli dödade? Har jag blivit för gammal och trött när jag inte ser våld som förstahandslösning i en situation där det finns andra möjligheter?

Att mixtra med pensionerna - motförslag

2012-01-01T19:56:00.000+01:00

Om inte det görs ordentligt motstånd kommer politikereliten att fiffla bort pensionerna, förmodligen enligt någon sorts osthyvelprincip där man utan att göra så mycket väsen om det tar en bit i taget - tills det inte finns något kvar. Och då kan de ju se förvånade ut och säga "va, finns det inget kvar, det hade vi ingen aning om!".

Men det går ju att ställa motkrav som förmodligen kommer att göra politikerna upprörda. Om någon förändring (= försämring vad det gäller ålder/pensionsvillkor) sker skall detta kompenseras med det ena av dessa två saker:

Antingen arbetsgaranti - vill du ha ett arbete garanterar det offentliga i normala fall att du skall få ett arbete. Med tanke på alla verkliga och bildliga hål som finns i vår offentliga sektor och infrastruktur finns det många jobb där också. Det finns ingen anledning att gå med på att folk skall behöva "skapa jobb" ( = sälja skosnören vid dörrarna?). Det är samma sak som att säga att det i själva verket inte finns tillräckligt med jobb. Men jätteinvesteringar för framtiden inom olika fält skulle kunna ändra på det, till skillnad mot en syndaflod av olönsamma småföretag.

Eller också, ifall det av något skäl inte går att ordna arbeten till vissa personer, kan de få en medborgarlön som går att leva på. Detta är ju faktiskt en sorts pension fast under annan etikett, men man kunde ju kombinera med en klausul om att personen då får ställa upp ibland om någon samhällsnyttig småsyssla skulle dyka upp. Eftersom många är slut på arbetsmarknaden innan de ens fyllt femtio kanske just femtio vore en lämplig gräns för medborgarlönen.¨

Och ... ja ... pengar är inget problem. Inte om resurser finns tillgängliga och man är i ett land som har sin egen valuta. Ett sådant land är Sverige. (Kom nu inte med pinsamma protester om att "trycka pengar" - har du plånboken full med tjocka sedelbuntar, va?)

Det som saknas i debatten om pensioner är bland annat realism. Hur försvarar man allt högre pensionsålder samtidigt som samhällets produktivitet oavbrutet stiger och investeringarna i näringslivet i hög grad handlar just om att bli av med folk? Det verkar som om en del toknissar tror att 1920-talets arbetsmarknad går att återupprätta på 2010-talet, i en helt annan situation.

Det är naturligtvis trevligt att ha en arbetsplats att gå till då och då om man känner för det, och vad hindrar att den som är pigg och känner för det arbetar till åttio eller mer? Några timmar i veckan kan räcka. En del bönder kanske gör det ännu, och i det gamla bondesamhället arbetade folk från koltåldern tills de föll ihop. Jag har svårt att tro att det är ett ideal att eftersträva. Arbetslivet bör göras om, men för framtiden och inte för det förflutna!

Slut på en epok.

2012-01-01T18:59:00.001+01:00

Denna januari lägger Ericsson ned sin mobiltelefontillverkning meddelar Svenskan. Minnet av vad som hände för bortåt trettio år sedan börjar bli suddigt, men det var uppe i Kista det började. Dit hade L M Ericssons dotterbolag Svenska Radioaktiebolaget, SRA, flyttat från sina gamla lokaler på Kungsholmen. Bort till nära nog ödemarken alltså. De kontakter jag och andra på mitt jobb hade med SRA gjorde att vi kallade det "källarverkstad". Det skall inte ses som automatiskt nedsättande - SRA var bra på specialtillverkade och kluriga grejor, mest till krigsmakten tror jag. Vad man hade svårare med var naturligtvis storindustriell tillverkning i långa serier. Jag tror att man måste tänka på olika sätt när det gäller att knåpa till ett mindre antal specialtillverkade produkter jämfört med att vräka ut mängder av standardiserade prylar dag ut och dag in.

Och vad jag minns var det stora problem i början när SRA:s tillverkning av mobiltelefoner började - fast jag minns inte vad som gick fel! Vad jag minns var kvaliten på telefonerna hygglig, man kunde tappa dem i golvet så delarna flög åt alla håll, men plocka ihop manicken igen och den fungerade! Dessutom växte SRA med rasande fart, jag tror antalet anställda tiodubblades på några år, och administrationen hängde inte med. Vad det gällde användning av datorer släpade SRA (som senare fick andra förkortningar som ERA, Ericsson Radio någonting) också efter vilket inte gjorde kampen mot kaoset lättare. Vid ett tillfälle när jag pratade med en kille däruppe viskade han i telefon: "Här vet dom knappt vad en dator är!" I början hängde inte ens telefonstationen i Kista med när trafiken ökade våldsamt!

Det var ju andra försök hos Ericsson att gå ut på massmarknaden, man försökte under en tid sälja såväl persondatorer som kontorsmöbler men misslyckades, och det kanske finns paralleller till de tidiga problemen att kursa mobiltelefoner. Koncernen hade förmodligen rätt svårt att sadla om från att vara leverantör till ett fåtal väldigt stora, ofta offentliga, kunder, till att sälja till mängder av småskuttar som man inte visste vad det var för ena.

Nåväl, jag såg det här mest på avstånd och kan ha missuppfattat en del. Det skulle kanske vara intressant om någon lyckligt pensionerad veteran som satt mitt i smeten när det begav sig nedtecknade sina minnen från den epok när Ericsson blev en av de stora leverantörerna av mobiltelefoner. Och det är ju inte slut med firman för att den här tillverkningen läggs ned. Man gör ju utrustningen som krävs för att det skall bli telefonnät att prata i också, och möjligen ligger det mer pengar där än i telefonerna. Fast man kan ju undra om L M Ericssons lilla verkstad kommer att överleva till 150-årsjubileet år 2026?

PS. Egentligen borde den här bloggposten illustreras med bilden av en mobiltelefon, men du kan väl ta fram din egen och titta på i stället? En Nokia kanske? DS

Årsslut. Kinas nya femårsplan för rymden

2011-12-31T16:56:00.000+01:00

Det går mot slutet av ett rörigt år och jag har inte lust att göra några sammanfattningar, och inte vet jag om det är någon idé att skvätta ut förutsägelser inför 2012 heller. Det ramlade in en gratistidning nyss, och där förutspådde några glada fastighets(skojar)mäklare att "det går uppåt" 2012 igen. Fa'n trot, särskilt när en part i målet skall vara prognosmakare. Men att Jorden inte går under den 21 december 2012 tror jag är en rätt bra prognos. Skulle så ändå inträffa får ni väl komma och kritisera detta den 22 december! "Haha, vad säger du nu va, titta, hela Jorden har bara försvunnit i ett svart hål fast du inte trodde på't."

Den svenske trubaduren Bernt Staf uppges för länge sedan (omkring 1980 tror jag) ha sagt att framtidens stora frågor blir demokrati och miljö. Ser man ut över världen idag är tanken inte så dum. Miljökatastroferna står som spön i backen, och demokratin - den som nyss var så omhuldad (officiellt i alla fall) ersätts av "teknokrater" utan att den fina borgerligheten reagerar. Samtidigt mullrar det nedifrån på alla kampfronter - från de fredligaste till de beväpnade - och nya omvälvningar är inte otroliga under kommande år. Med tanke på att många regeringar verkar obevekligt inställda på att göra den pågående ekonomiska krisen värre lär orsakerna för människor att revoltera inte bli färre 2012. Det är rätt att göra uppror mot reaktionärerna!

Varför inte bara ta en annan men kanske inte så uppmärksammad företeelse som träder i kraft nästa år: Kinas nya femårsplan för rymdprojekt! Det har redan väckt viss uppmärksamhet att Kina bygger sitt eget system för satellitnavigering. Man blir därmed oberoende av vad USA vill dela med sig vilket orsakat en del gnäll.

Jag minns när jag rattade på en radio för oerhört länge sedan (1970, väl?) och fick in Pekingradion - och det var just den dagen Kina hade skjutit upp sin första satellit. En liten metallkula flög runt Jorden högt uppe och spelade Östern är röd med tunna plingande toner i rymdbruset.

Det har hänt mycket sedan dess. Och det skall bli mer enligt den nya femårsplanen: rymdlaboratorier, bemannade rymdstationer, rymdfärjor, fler sonder till Månen och så småningom skall människor skickas dit också. Tydligen siktar man på utforskning av asteroider och astronomiska objekt längre bort (det svarta hålet mitt i Vintergatan!), samt på system för att upptäcka rymdskrot och farliga föremål på väg mot Jorden. Det sista kan vara viktigt ifall en jättemeteor skulle hamna på kollisionskurs med Jorden. Av jordisk nytta blir också ett större sortiment satelliter för kommunikation och meteorologi.

Fascinerande. Kina ligger ännu efter USA och Ryssland vad det gäller rymdteknologi, men frågan är om man inte på sikt kan köra om? Egentligen borde detta illustreras med raketer som drar upp i rymden, men jag avslutar detta års bloggande med lite klotter i form av en tecknad framtidsönskning om pigga vårfåglar om några månader!

Inte så vältecknad, men jag tycker själva tanken bakom är god ändå: det kommer en vår så småningom!

Gott Nytt År från bloggare Björnbrum!

Mönster - fotobilaga

2011-12-30T17:43:00.000+01:00

Man kan se mönster överallt. Man ser dem i kombinationer av stenar ...

... eller kanske i fälten mellan stenar. Och man ställer måhända frågan varför ett gråvitt block befinner sig bland de gråröda stenarna ...

Det stålgrå och det rosa möts på ett vackert sätt

I dessa tider kan man studera mönster som uppstår i en nästan helt frusen vattenpol på en grusväg ...

... eller med fantasins hjälp få det till att "här är det två stora vaksamma ögon som tittar upp". Det är lite drag av tuschteckning eller akvarell här.

Är det bara dåliga upphandlare det handlar om?

2011-12-29T22:28:00.000+01:00

Jag funderade på om jag skulle klämma dit etiketten 'humor' på det här inlägget eller inte. Nu fick det bli så, speciellt Max Gustafsons teckning nitar ju den dumliberale fifflaren så det visslar om det, men egentligen skulle nog 'tragedi' eller kanske 'rena dj-a skojarfasoner' vara bättre som etiketter för det avhandlade ämnet!

Det har kommit fram olika motiveringar till varför det gått som det gått med delar av åldringsvården. En är att man inte alls lovade att det skulle bli bättre, man hade bara lovat 'valfrihet' (vilket man talar om först nu, nu när det verkar som valfriheten kan leda rätt ner i helvetet). Fast är privatisering det goda syftet kanske det inte gör så mycket om man slirar med sanningen när projektet skall pratas igenom? Det påminner om skojeriet med EU-omröstningen där allt skulle bli bättre och man 'glömde' att tala om en del otrevliga saker innan rösterna avgivits. De mindre trevliga sakerna fick komma fram senare.

En annan motivering är samtidigt ett klagomål: de offentliga upphandlarna som köper in äldrevård är för dåliga sägs det. Det låter bestickande i första ledet: man måste ju skriva in villkor som säkrar kvalitet i kontrakten! Men kan vi acceptera ett sådant tänkande? Accepteras det på annat håll? Om jag säljer en säck potatis och hävdar att det är prima vara, men det visar sig att det ligger prima vara överst och oätbart skräp längre ner torde jag vara både moraliskt och juridiskt skyldig till bedrägeri. Det finns säkert paragrafer i Köplagen som köparen kan åberopa för att häva köpet och få ersättning.

Kan man behandla gamla och sjuka människor sämre än en säck potatis? Är det inte ett moraliskt haveri att använda kontrakt med brister för att leverera skit men samtidigt ta ut feta ersättningar för det? Kanske vi kan se hur två moralsystem stöter samman här, och det är intressant att se hur kampen mellan dem utfaller. Den kapitalistiska moralen har kapitalets förökande som ledstjärna, allt annat underordnas om inte andra krafter, andra moralsystem, griper in. Motkraften är den moral som sätter människans välbefinnande högre än kapitalets förökande. Det är det som reformisterna inom arbetarrörelse och socialliberal rörelse kämpade för under många år, men där man nu verkar ha givit upp.

Adam Smith hävdade att det inte är människovänlighet utan egenintresse som driver företag och tvingar dem att ta hänsyn till kundernas intressen. Det är ett system som bygger på att människor utnyttjar varandra, att man hjälper andra i syfte att hjälpa sig själv. Se originalcitatet nedan och fundera vidare.

Det är bryggaren, slaktaren och bagaren i hans exempel som möter den enskilde köparen. Dessa småföretagare i Smiths 1700-tal står öga mot öga med kunderna och har ett direkt intresse av att inte stöta sig med dem genom att leverera undermåliga varor och tjänster. Men vad händer när säljarna blir jättestora företag som dessutom kan ha politiska trådar att dra i? Det är den situationen vi har idag. Det är inte möten på tu man hand längre, det är Jätten Gluff-Gluff som tittar ner på den enskilda människan och lipar.

Offentliga tjänster som är ibland är väldigt känsliga eftersom de hanterar människor (inte potatissäckar) säljs ut. Det blir inte välmenande idealister som tar över dem. Men skulle vi faktiskt inte kunna kräva det? Skulle man inte kunna kräva att säljaren uppträder på ett sätt som är moraliskt godtagbart ur de flesta människors synvinkel - även om inte varje detalj skrivs in i kontraktet? Och om säljarna, de stora feta bolagen, skulle avvisa detta så är det väl bara att sparka ut dem. De tjänar inte våra intressen, de parasiterar på offentliga medel, de kan försvinna, vi vill inte ha moderna versioner av gamla tiders fattigauktioner!

Socialister/kommunister hävdar att varje klass har sin moral. Kapitalet visar sig vara moraliskt solkigt. Dess moral tillhör en epok som nu bör avslutas så fort det går.

In civilised society he [= människan] stands at all times in need ofthe cooperation and assistance of great multitudes, while his whole life is scarce sufficient to gain the friendship of a few persons. In almost every other race of animals each individual, when it is grown up to maturity, is entirely independent, and in its natural state has occasion for the assistance of no other living creature. But man has almost constant occasion for the help of his brethren, and it is in vain for him to expect it from their benevolence only. He will be more likely to prevail if he can interest their self-love in his favour, and show them that it is for their own advantage to do for him what he requires of them. Whoever offers to another a bargain of any kind, proposes to do this. Give me that which I want, and you shall have this which you want, is the meaning of every such offer; and it is in this manner that we obtain from one another the far greater part of those good offices which we stand in need of. It is not from the benevolence of the butcher, the brewer, or the baker that we expect our dinner, but from their regard to their own interest. We address ourselves, not to their humanity but to their self-love, and never talk to them of our own necessities but of their advantages.

Adam Smith Wealth of Nations

Religiöst underhållningsvåld

2011-12-28T17:41:00.000+01:00

Många tycker att religiösa människor, som präster och munkar, bara lullar omkring utan att göra så mycket och mest verkar vara trist-nissar. Men åtminstone i födelsekyrkan i Bethlehem är det andra och friskare tag. Om man kollar den här HuffPosten så finns där också en film som visar hur armeniska och grek-ortodoxa kristna personligheter går loss med kvastar - mot varandra. Jag tror det är en årligen återkommande ritual i just den kyrkan, med olika samfund som bankar på varandra i kamp om varje millimeter av den heliga platsen. Vad skulle den gamle fridsfursten Jesus Josefsson säga om detta? Eller man skulle ju kunna tänka sig att moder Maria uppbragt skulle hyssja ner fridstörarna med hänvisning till att barnet måste sova.

Fast jag tror nog att asiatiska kamp-munkar av buddhistisk sort hade varit bättre på att slåss med kvastskaften än de här kristna amatörerna. Är det inte kendo det kallas när folk slår varandra i skallen med bambukäppar? - För en del år sedan kunde man läsa om hur två buddhistiska grupper fajtades så blodet skvätte om makten över ett kloster i Korea. Vete fasen om inte en eller ett par blev ihjälslagna också. Kul när alla kämpar om vem som har den sannaste tron!

Ja, Jesus var ju inblandad i det här, och låtom oss minnas den fina tyska vagg- och julsången STILL STILL STILL weils Kindlein schlafen will:

Vad vill vi med Kina?

2011-12-25T21:47:00.002+01:00

Ola Wong skriver tankeväckande om Kina och världen, inklusive Sverige. Kinesiska investeringar i exempelvis infrastruktur skulle kunna vara ett stöd till Europa. Men om det skall vara något som tjänar båda parterna visar erfarenheten ...

... att om européerna ska vinna på den situationen måste det finns en genomtänkt strategi. Allt kokar ner till frågan: Vad vill vi med Kina?

Problemet är att Sveriges politiska och ekonomiska elit är uppvuxen i en annan tid och saknar relevanta kunskaper. ... .

Många [i eliten] har studerat i USA, eller, som Carl Bildt, arbetat ute i Europa. Men Carl Bildts enda nämnvärda Kina-initiativ är att han la ner (!) konsulatet i megastaden Guangzhou/Sydkina. I stället öppnade Halmstads svar på Henry Kissinger ambassader i de heta tillväxtsmarknaderna Afghanistan, Sudan och Vitryssland. Det var ju trots allt ett afghanskt bolag som köpte Volvo.

Ha, där fick Calle Stropp en känga!

Wongs artikel glider lite hit och dit. Jag är inte säker på att eventuella problem i de mer krishärjade delarna av Europa är relevanta när man diskuterar förbindelserna Kina-Sverige (Grekland kan vara mer beroende av snabba insatser österifrån) men det finns ändå en generell slutsats som håller:

Antingen blir man proaktiv eller medsläpad av utvecklingen. Om Sverige väljer förstnämnda krävs en big bang av Kina-kunskap.

Samtidigt bör man väl erkänna att Sverige är ett rätt litet land i sammanhanget, vare sig man är tidigt eller sent ute. Det gäller att välja områden där vi har bra kunskaper och där kineserna är intresserade av satsningar, som exempelvis på miljösidan. Där skulle några framåt ministrar kunna göra mycket för att smörja upp förbindelserna, men hur fungerar det om ministären i stort styrs av en liberal politik som går ut på att politikerna inte skall göra något (utom att lyfta löner och arvoden). Om Sverige inte har en intelligent näringspolitik inåt så lär det bli svårt att få en utåt. Handlingsförlamningen vad det gäller Saab - där det nu ser ut som om stora mänskliga och materiella resurser slängs på soptippen i stället för att återanvändas och utvecklas - är förskräckande och bådar illa för framtiden.

Radio Björnbrum

2011-12-23T10:38:00.000+01:00

Här är ett litet och förmodligen svårsmält ljudexperiment, men om tekniken fungerar och du har ljudgrejorna inkopplade på din dator så lär det höras saker om du trycker på den här länken.

I övrigt antar jag att intresset för att skriva och läsa bloggar de närmsta dagarna är mindre än intresset för vad tomten och julbordet har att bjuda på, så jag önskar bara er alla

God Jul & Gott Nytt År!

Konjunktur eller något djupare?

2011-12-22T20:17:00.001+01:00

För några dagar sedan meddelades att prognoserna för julhandeln skrivs ned och att mellandagsreorna är igång trots att några mellandagar ännu inte inträffat. (Om man inte tycker att livet just nu ändå känns som en seg jäkla mellandag mellan det gamla förbrukade och det nya fina som vi ännu inte kommit fram till.) Är det dåliga konsumerandet något som beror på konjunkturerna - det ser ju ganska skakigt ut just nu? Är det, som en del framhåller, orsakat av att det blir svårare för folk med bostadsrätter eller hus att använda dessa för att ta nya lån och bli ännu mer skuldsatta? En del pratar ju om att kreditsamhället håller på att gå mot sitt ände, konsumtionen har hållits igång av en jättelik kreditbubbla som inte är hållbar längre. Till slut kommer en räkning som måste betalas med riktiga pengar, eller leda till konkurs.

Det är säkert så. Många tittar på sina privata finanser och känner att pengarna inte kan rulla lika fritt som tidigare. Man blir försiktigare helt enkelt. Det är inte bara oroande konjunkturer, utan det målmedvetna raserandet av efterkrigstidens välfärdssamhälle som spelar in. Vad betyder sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa, ålderdom eller andra personliga påfrestningar för den personliga ekonomin, måste jag bunkra upp jättelika privata försäkringar för att kunna klara mig i stället för att lita till gemensamma offentliga system?

Men det finns ytterligare en faktor som bör tas med i bilden. Den beskrivs delvis här. Vad som sägs är en sak som även neoklassisk nationalekonomi känner till men kanske inte tar på allvar: avtagande tillfredsställelse av ökande konsumtion. Det är fint med en brakmåltid om man är hungrig, men äter man två, tre, många brakmåltider på rad blir nöjet av varje nytt mål allt mindre. En Filippa Bergin har bildat ett investmentbolag som skall hugga tag i den nya (?) trenden med ...

... en ny ekonomi som fokuserar på kunden och relationen till kunden. Eftersom affärsidén inte är bara effektiv produktion så kan bolagen vara med kreativa i att hitta lösningarna på kundens önskningar, på andra sätt än genom att sälja en produkt. Jag ser en ny tid med affärsidéer som inte bygger på ett volymuttag av resurser. Man kan säga att vi ersätter arvet efter industrialismen, säger Filippa.

– Jag är inte tillväxtkritiker och det här betyder inte att försäljning och affärsverksamhet går under – utan det handlar om en anpassning och utveckling av tjänster och produkter som blir mer hållbara och behovsanpassade, säger Filippa och konkretiserar. Jag vill inte köpa leksaker till mina barn, utan jag vill ha glada lekande barn, Jag vill inte äga en bil i innerstan, utan jag har ett behov av transporter.

Dels tycker jag mig ha hört parollen "sätt kunden i centrum" tidigare (samt, när det var jobbigt att klara leveranstiderna: "sätt kunden i väntrum"), dels låter det här som någon sorts variant på "grön kapitalism" som jag är misstänksam emot. För mig låter det som "sista striden det är" för kapitalismen, den letar förtvivlat efter utvägar att fortsätta att vara sig själv men med ett vänligt ansikte. Det tvivlar jag på är hållbart. Kapitalism är ju verkligen kapitalism, vinsten är det yttersta målet.

För att ta ett kanske extremt exempel: Det statliga Systembolaget kan drivas åtminstone med delvis inriktning på att få folk att inte dricka så förbannat, en privat spritbutik har vinstmaximering att hålla sig till. Kommer så kallad grön kapitalism att innebära att den fortgående förödelsen av planeten vi lever på hejdas, eller kommer den att fortsätta fast bakom en grönmålad kuliss? - Om man inte är tillväxtkritiker så är det fråga om hur mycket man har att komma med vad det gäller framtidens ekonomi, för det finns uppenbara möjligheter att det blir ned- och omväxling av vad vi nu gör som blir den verkliga utmaningen, inte att köra på som tidigare fast under en ny etikett. Samtidigt så verkar det här mer tjänsteinriktat, och tjänster skall väl slita mindre på miljön antar jag.

För att ta det positivt så ser jag den här möjligen avplanande konsumtionskurvan som en tendens som kan få hela systemet av rovdrift av människor och natur att på sikt försvinna. Bortom konjunkturer, peak-oil, kreditbubblor och konsumtionströtthet kanske finns något annat som ganska få människor ännu vågar tala om. I stället för att växla spår kör man vidare med olika nya varianter som i stort sett handlar om att vi (vilka som nu räknas som 'vi'?) skall ha det som tidigare fast lite bättre. Det vore bättre att säga att vi skall ha det bättre, nämligen ett värdigare liv för oss alla, utan att någon skall sitta och räkna vinst hela tiden. För gör man det - sätter vinsten som det centrala - blir slutet av historien någonstans i trakten av Carema. Vill vi ha det så?

(Jag försökte titta på hemsidan för Bergins investfirma för att få mer upplysningar, men den angavs vara under konstruktion.)

Nästan var sjunde tysk ...

2011-12-22T10:47:00.000+01:00

... lever under fattigdomsgränsen meddelar Sveriges Radio. Det är uppseendeväckande, inte riktigt lika illa som i USA, men det närmar sig. Cirka tolv miljoner tyskar, 14-15 procent av befolkningen, har en nettoinkomst som ligger under 60 procent av den genomsnittliga tyska nettoinkomsten. Och detta har hängt kvar i åtminstone fem-sex år nu, trots påstått goda tider. Men det kanske inte är så konstigt, och det kanske inte alls är så att en välskött tysk ekonomi står emot slarvputtarna söder om Alperna. En intressant detalj är att fattigdomen inte bara gäller gamla Östtyskland utan också Berlin och i gamla västtyska Ruhr.

Hur skall man tolka det här? - Kanske som att ett låglöneproletariat permanentats på grund av diverse 'reformer' (kvar sedan 'den rödgröna' regeringens tid), samt att Tysklands exportöverskott kan ha en del i det hela. I stället för att konsumera produktionen hemma tas en del av efterfrågan bort genom låga inkomster och dålig inkomstutveckling, och då exporterar Tyskland sönder de mindre produktiva och fattigare delarna av EU. Samtidigt lånar man pengar till dem på ett hejdlöst sätt och kräver återbetalning av hela världen när upplägget rasar ihop. När länderna med importöverskott inte orkar längre utan deras konsumtion av importvaror - bland annat från Tyskland - minskar kommer det naturligtvis att slå tillbaka även på tyskt näringsliv. Men när spekulationskapitalet med bankerna i spetsen har ledningen kanske det inte betyder så mycket för Merkel & Co? Industrier må falla men bankerna räddas, till varje pris!

En kortversion av det här kan vara: Tyskland producerar armod på hemmaplan genom att producera armod i utlandet.

Jag tittade på tyska die Linkes hemsida, och de har en kommentar. Frågan om de har kraft att orka göra något. Och har de tyska socialdemokraterna tuktats nog för att ha lärt sig en läxa och bli bättre? Som alltid: mer frågor än bra svar!

Ett spöke går runt i Europa. Och nr. 3000

2011-12-21T18:04:00.000+01:00

Det här är det tretusende publicerade inlägget på den här bloggen. Puh, så många ord! Och det får bli ett tips-inlägg igen från den läsande intresserade allmänheten. (Tack, Jan!)

"Varje förnuftig människa idag måste utöva kapitalism-kritik" citeras en tidigare generalsekreterare för tyska högerpartiet CDU ha sagt. I inledningen till artikeln där detta citeras återkommer en ny version av vad Marx skrev i Kommunistiska Manifestet 1848: Ett spöke går runt i Europa. Men nu är det inte kommunismens, utan finansmarknadernas spöke som är i farten, och det erövrar dagligen makten. Artikelförfattaren pekar på det obefintliga motståndet från den gamla arbetarrörelsen (nåja, lite motstånd syns ibland, men långt ifrån tillräckligt) och något som är ännu värre: arbetarrörelsens politiska gren administrerar kapitalets angrepp mot folkens levnadsvillkor tills den kastas ut från regeringarna, och den fackliga grenen tycks fortfarande tro att det finns möjligheter till en 'social dialog' där man sitter ned med regering och kapital och beslutar till det allmänna bästa. Men vad rörelsens nuvarande ledare tycks ha glömt är den kamp som man en gång måste föra för att komma fram till dialogerna, massmobiliseringarna och strejkerna. Och då finns det inte stora möjligheter till framgång.

En artikel på norska, men så omöjligt skall den väl inte vara att läsa! Det här är något att drämma i skallen även på svenska fackliga representanter som inbillar sig att 'social dialog' fungerar utan att man sätter kraft bakom orden.

Till språkets försvar

2011-12-21T13:08:00.000+01:00

Återigen slår jag till och gör bloggpost av ett tips som en läsare stoppat in i en kommentar, nämligen i detta fall Susanne som påtalat existensen av Språkförsvaret. Jag kollade Språkförsvarets hemsida, och där finns det mycket intressant, bland annat en massa nyttiga länkar.

Jag tog mig frihet att klippa ut en halv 'berglinare' därifrån, där ser man ju vad mycket av dagens språkförsvar handlar om. Nämligen att motverka personer med knaper kunskap i engelska som ändå skall vara någon sorts språkprofeter för engelskan.

När jag arbetade på det stora industriföretaget i slutet av förra årtusendet bestämdes av engelska skulle införas som 'koncernspråk'. Följden blev en massa papper skrivna på taskig engelska, förutom av den minoritet som hade engelska som modersmål och som kunde sin sak. Om man i övrigt vann något på det vet jag inte. Jag pratade med en direktör som hävdade att folk trodde att han var engelsman, men det vete fasen ... . Hade jag varit engelsman/amerikan hade jag nog snarare uppfattat det här som en komisk krumbukt av rövslickande svenska småskuttar.

Frågan är om ens engelsktalande är så bra på engelska alla dagar. Jag pratade vid ett tillfälle med en bildad gentleman från Pakistans Northwestern Frontier Province, och han hade en del att invända mot engelsmännens kunskaper i engelska ... 'especially the working class'. (Vad säger det oss om engelskt klassamhälle och engelska skolor?) Vill man läsa engelska på riktigt hög nivå kanske den skrivs av en indier, men då kan det vara så avancerat att det är fråga om hur mycket man förstår av det! Att engelsmannen idag skulle prata som Shakespeare kan vi glömma! Vad jag hört så förstår engelsmannen av idag knappt vad Shakespeare skrev om det framförs i originalversion!

Antropomorfisering - jajamen!

2011-12-21T09:04:00.000+01:00

En av mina läsare har klagat över antropomorfisering (stavade jag rätt där?), vilket torde innebära att man tillskriver djur mänskliga beteenden och känslor. Men är det inte så, djuren är väl också mänskor ... i fablernas värld, i faaaaaaaablernas värld! Här följer bildbevis:

Det var ett uppmärksammat råttexperiment nyligen (sumpade länken till det) som antas visa empati hos dessa gnagare. Jag undrar om det håller för filosofisk hårdgranskning! Men en rådis räddade i alla fall en annan ur fångenskap och så verkade de glada för det!

Svenskt ockupationsforum

2011-12-20T17:28:00.002+01:00

Bland andra bloggaren Jinge brukar klaga över att Ockupera Stockholm inte syns så mycket. Men sedan några dagar finns en hemsida som heter Occupy Forum och som verkar vilja plocka upp den svenska debatten. Av någon anledning störs jag av engelskan i titeln, det kanske beror på en gammalmodig inställning om värnande av det svenska språket. Frånsett det kan det bli intressant att se hur samtalet utvecklas framöver. En del av programförklaringen ser ut så här:

Occupy-rörelsen i Sverige är en protest, som hämtat och hämtar inspiration från, samt är solidarisk med de internationella protester som har vuxit fram över hela världen – detta som en konsekvens av den globala, finansiella, ekologiska och sociala kris som nu påverkar oss alla.

Occupy-rörelsen har fört fram de mänskliga rättigheterna och att demokratin ska få en bättre chans i vårt samhälle. Maktsystem har kritiserats för att de missbrukas för krassa egenintressen där detta går ut över andra människor och miljön. Kan vi få en frihet utifrån den grund där andra människor inte blir lidande som en konsekvens därav? Idag är mänskligheten så trångbodd att vi på ett tydligt sätt ser hur snedfördelningar drabbar de mindre lyckligt lottade och fråntar dem all möjlighet till en positiv förändring.

En fundering: kan det vara så att de 'riktiga' ockupationsrörelserna är starkare i länder där organisationer som fackföreningar och politiska partier är svagt utvecklade och folk måste agera själva annars händer inget? Eller annorlunda uttryckt: man har åtminstone tidigare med förtroende kunnat överlämna åt organisationernas funktionärer att ordna sakerna till det bästa. Det skulle kunna förklara varför den här sortens rörelse har svårt att slå igenom i länder som Sverige. Men jag tror nog att principen "låt hundra blommor blomma" kan vara bra även här, särskilt när förtroendet för organisationerna av den äldre typen sjunker och nya kvastar behövs för att sopa rent i eländet.

---

PS. Håll koll på Gemensam också. Inte riktigt ockupant-scenens folk, å andra sidan inte så långt ifrån, och ytterligare en röst i den stora kör som säger åt den perversa överheten att dra till ett varmare ställe! DS

August lägger ribban högt

2011-12-19T14:18:00.000+01:00

Sålunda skrev August Strindberg:

All översättning är förstörelseverk, när den icke företages av en skald med sång i bröstkorgen och klang i örat.

Det är hårda krav, jag skulle tro att det är vanligare med sus och pip än med klang i öronen, även hos de flesta översättare. Just det här citatet gäller visserligen översättning just av poetisk text, men i alla fall, det låter svårt. Och egentligen: är poesi möjlig att översätta? Varje litet ord kan ju innehålla mångdubbla lager av betydelser för läsaren som är uppfödd med originalspråket, men dessa betydelselager kan försvinna i översättningen. En sådan sak kan kompenseras med förklarande fotnoter, men vad finns kvar av poesin som känsla om den måste förklaras med noter? Det kan bli som att dricka ett glas vin som tyvärr inte smakar någonting, men vid sidan av ligger en upplysande lapp som säger att "detta vin har en frisk och fruktig smak av hallon och krusbär ..."

Citatet kommer från Samlade verk band 64, Teater och Intima Teatern, sid. 222.

Föregående inslag i denna oregelbundet förekommande August-serie finns här.

Någon liten poäng till påven i alla fall?

2011-12-18T21:24:00.000+01:00

I sin senaste bok Röd stjärna över Indien (kapitel III) berättar Jan Myrdal om när han kommer till Delhi och av de revolutionära kommunisterna transporteras till ett gästhem för jesuiter i stället för ett vanligt hotell. Det verkar kanske märkligt för nutidens sekulariserade och slappliberale svensk, men inte för Myrdal. De indiska jesuiterna är påverkade av befrielseteologin. Därmed ingår de i en demokratisk front i Indien. Myrdal förklarade inte detta närmare, det kan finnas känsliga detaljer här. Men vi vet att enda gången som de indiska revolutionärerna i CPI(maoist) tagit ställning i en religiös konflikt var i delstaten Orissa i öster. Hindufascister förföljde kristna där, en del kristna var medlemmar hos maoisterna och begärde hjälp - varpå den ledande hindufascisten likviderades!

I sitt rika liv minns Myrdal när han var på Cuba 1967 och gjorde film och diskuterade en radikal encyklika från den dåvarande påven. Fidel Castro sade att han bättre uppskattade sådana präster än de officiella kommunisterna som inte brydde sig om vanligt folks behov. Encyklikan tog ställning för de undertryckta mot de rika och mäktiga. Ibland kommer sådana signaler även från den rika och välmående katolska kyrkan. Det religiösa arvet har olika sidor. Somliga är hemska eller ointressanta. Men av dem säger om jag minns rätt ungefär "I som arbeten och ären betungade, kommen till mig".

Jag tänkte på det som Myrdal skrev i samband med en nytt uttalande från påven om sociala frågor som refererades på Huffington Post. Efter lite forskande fiskade jag upp hela texten här, ett meddelande från påven angående världsfredsdagen. Texten handlar om att undervisa ungdomen om rättvisa och fred och innehåller några saker som sticker liberaler i ögonen. Som det här, där särskilt de mest stötande orden har kursiverats av mig:

In order to be true peacemakers, we must educate ourselves in compassion, solidarity, working together, fraternity, in being active within the community and concerned to raise awareness about national and international issues and the importance of seeking adequate mechanisms for the redistribution of wealth, the promotion of growth, cooperation for development and conflict resolution.

Flera gånger har Myrdal hänvisat till den liberale herremannen och den frireligiöse torparen. På vems sida står vi? Liberalen må verka frisinnad på alla de sätt, men han förtrycker torparen. Det kanske är det som gör en del liberalt sinnade personer så obehagliga och som fick Marx att skriva att kyrkan i England hellre godtog brott mot nästan alla sina trosartiklar än mot den heliga äganderätten. Nåväl, den frireligiöse torparen skulle nog inte gilla herremannens gayparader och vore väl därmed kvalificerad såväl för fördömande som bombmattor och drönarattacker. Underklassen skall hålla käft och lyda order! Ingen djävla omfördelning av rikedomar, ingen solidaritet, medkänsla ...!

Nu svarar många på detta att kyrkan, som har stora tillgångar, borde dela ut dem. Det kan vara en ärlig synpunkt, men det kan också vara enprocentarna (eller skall vi kalla dem "procentarna", för många av dem är väl det bokstavligen!) som skriker högt om någon vill peta på deras rikedomar.

Påven skriver en del andra saker också. Jag noterade slutet på det här stycket och tycker mig minnas att parollen "simma mot strömmen" var populär under Kulturrevolutionen i Kina. Mao gjorde ju bokstavligen det vid något eller några tillfällen, och sedan blev det en symbol för att möta motstridiga krafter i politiken.

Peace for all is the fruit of justice for all, and no one can shirk this essential task of promoting justice, according to one’s particular areas of competence and responsibility. To the young, who have such a strong attachment to ideals, I extend a particular invitation to be patient and persevering in seeking justice and peace, in cultivating the taste for what is just and true, even when it involves sacrifice and swimming against the tide.

Jag saxar ytterligare några stycken av intresse.

It is true that the year now ending has been marked by a rising sense of frustration at the crisis looming over society, the world of labour and the economy, a crisis whose roots are primarily cultural and anthropological. It seems as if a shadow has fallen over our time, preventing us from clearly seeing the light of day. ...

The concerns expressed in recent times by many young people around the world demonstrate that they desire to look to the future with solid hope. At the present time, they are experiencing apprehension about many things: they want to receive an education which prepares them more fully to deal with the real world, they see how difficult it is to form a family and to find stable employment; they wonder if they can really contribute to political, cultural and economic life in order to build a society with a more human and fraternal face. ...

I ask political leaders to offer concrete assistance to families and educational institutions in the exercise of their right and duty to educate. Adequate support should never be lacking to parents in their task. Let them ensure that no one is ever denied access to education and that families are able freely to choose the educational structures they consider most suitable for their children. Let them be committed to reuniting families separated by the need to earn a living. Let them give young people a transparent image of politics as a genuine service to the good of all.

... the exercise of freedom is intimately linked to the natural moral law, which is universal in character, expresses the dignity of every person and forms the basis of fundamental human rights and duties: consequently, in the final analysis, it forms the basis for just and peaceful coexistence.

The right use of freedom, then, is central to the promotion of justice and peace, which require respect for oneself and others, including those whose way of being and living differs greatly from one’s own. This attitude engenders the elements without which peace and justice remain merely words without content: mutual trust, the capacity to hold constructive dialogue, the possibility of forgiveness, which one constantly wishes to receive but finds hard to bestow, mutual charity, compassion towards the weakest, as well as readiness to make sacrifices.

Sedan finns ju en religiös aspekt som jag inte håller med om eftersom jag tvivlar på att några gudomliga krafter över huvud taget ingår i det här spelet - och gör de det, så ser de i alla fall inte ut som den typen av gudar som de abrahamistiska religionerna opererar med. Likaledes finns det andra underligheter i vad katolska och andra samfund predikar. Men det är en sak för ett annat inlägg. Låt nu liberalerna förfasas över adequate mechanisms for the redistribution of wealth!

Grönland fortsätter uppåt

2011-12-17T12:10:00.000+01:00

För drygt två år sedan kunde jag återge uppgifter om årlig landhöjning på tre centimeter på Grönland, beroende av att istäcket smälter av och trycket på berggrunden minskar. Det är ju samma process som gör att Stockholms skärgård lyfter sig litegrann varje år, trots att det var tiotusen år sedan inlandsisen försvann härifrån. Färska mätningar från Grönland, avseende det varma året 2010, talar om höjningar på uppåt 2 centimeter under fem månaders tid på vissa ställen. Södra delen av ön påverkas, den norra verkar hålla nivån. Avsmältning och landhöjning med dryga centimetern pågår år efter år, oerhörda mängder is förvandlas till flytande vatten, men det lär väl inte påverka vattennivån i Atlanten så mycket. Men påverkas havsströmmarna lär vi märka av det.

Värre är det med Antarktis, även om det kan ta lång tid innan stark avsmältning där märks i form av översvämmade städer runt världens kuster. Forskare tror sig se ett samband mellan att några av de största glaciärerna omkring Sydpolen är på väg ut i havet och uppvärmningen längre norrut i Stilla havet. Varmvattnet tar sig söderut och påverkar isarna underifrån och får dem att röra sig snabbare än normalt. Inget konstigt med det kanske: klimatförändringar på ett ställe orsakar följdverkningar på ett annat.

I Stockholm ser det ut att bli dagsregn. Förra året och förrförra var det hård vinter och de som försöker bestämma klimatet genom att titta ut genom fönstret dansade krigsdanser: "titta, var är den globala uppvärmningen!?" - Tja, den verkar vara tillbaka. Man får hoppas att det blir trevligare väder när våren så småningom kommer.

Snöängel i rymden

2011-12-15T20:53:00.000+01:00

Bilden är tagen med Hubbleteleskopet och kommer härifrån

När det nu nalkas jul - och möjligen julesnö också - passar NASA på att lägga upp en bild av en "snöängel" långt ute i den kalla rymden. Du vet, en sådan där figur som man kan fixa genom att lägga sig i snön och vifta med armar & ben! Fast i själva verket är det ett dubblerat område för stjärnbildning. För att ta sig till platsen får man vara beredd på en tripp som tar 2000 ljusår bara för att komma dit, och så är det ju lika långt hem igen. Namnet är lite trist: S106, Sh2-106, Sharpless 2-106. Kan vi inte säga Snöängelsnebulosan i stället?

Vem skall ta över rodret?

2011-12-14T10:13:00.002+01:00

Nu gör jag det igen: i stället för att knåpa ihop ett helt nytt blogginlägg tar jag och klipper och klistrar bland intressanta kommentarer till tidigare poster. Här är en sak som flitige läsaren och kommentatorn Martin skrev angående kapital och investeringar. Jag har kursiverat det viktiga:

Visst finns det brist, men den skulle kunna avhjälpas om inte toppen var upptagen med Facebook och satsar pengar på tjänsteproduktion istf produktion av beständiga saker. Vi fick stränga instruktioner om att ta bort allt om produktion i vår affärsplan, det vill ingen riskkapitalist höra talas om!

Och så fyller jag på med flitige läsaren och kommentatorn Jan:

Det brukar bli avtagande avkastning på kapitalet för vanlig produktion vart 50e år. Det är det som orsakar kondratievcyklerna. Då utbryter en våg av spekulation istället, som lönar sig bättre.

Här funderar jag på om 'orsakar' är rätt ord, men låt oss inte tvista om detaljer (?) utan i stället ta upp de stora häftiga frågorna. Eller den verkligt stora häftiga frågan, nämligen om det finns någon ny cykel (eller 'utvecklingsblock' som somliga ekonomer kallar det) som kan lyfta oss framöver? Med den frågan hänger en följdfråga, nämligen vilka samhälleliga grupper som kommer att styra detta eventuella lyft.

Riskkapitalisterna vill inte ta risker, spekulationskapitalet ödelägger de gamla industriländerna, det är en rasande snabb utveckling av vissa teknologier samtidigt som resurs- och klimatfrågor blir alltmer pressande. I och för sig skulle man kunna hävda att datateknik, bioteknologi, nanoteknik etc. kan lyfta oss i nya cykler, men om kapitalet hellre ägnar sig åt spekulation och inte bryr sig om de samhälleliga följderna av nya genombrott i vetenskap och teknik så måste rimligen andra grupper ta över rodret på skutan för att inte hela processen skall köra på grund. Eller har jag fel?

Anders Ferm om Afghanistan

2011-12-13T10:08:00.000+01:00

Som ett tillägg till gårdagens mörka bilder från Mynttorget, här är det inledande talet som hölls av Anders Ferm. Jag kopierade från FIB/k:s hemsida.

För Afghanistan - i år igen

2011-12-12T21:32:00.000+01:00

Några bilder från Afghanistandemonstrationen på Mynttorget, Gamla stan, Stockholm i kväll. Det kanske var lite mer folk i år än förra året. Vädret var åtminstone drägligare i år.

Om politikerna skötte sig skulle vi inte behöva ha sådana här möten. Flera talare uttryckte förvåning över att socialdemokraterna och miljöpartiet deltar i det här krigsspektaklet. Om socialdemokrater kan man ju tro både det ena och andra, men miljöpartiet som en gång i tiden hade en radikal profil i militära frågor samarbetar nu gärna med kärnvapengänget i NATO. Märkligt! Nattbilder blir inte så bra med min lilla fickkamera, och dessutom hjälpte jag till att hålla en banderollstång under en stor del av mötet, men här är i alla fall några bilder!

Thage G. Pettersson talar. Jag fick inte publiceringsmässiga bilder på alla talare tyvärr

Göran Greider

Birgitta Hambréus, tidigare riksdagsledamot för centerpartiet. Undrar om hon, som tillhör neutralitetsperioden i vår politik, någonsin kunde drömma om att hon skulle tala på torget mot svenska krig på andra kontinenter?

Pastor Stanley Sjöberg hade talartalangerna kvar. Dessutom berättade han att han arbetat i Pakistan och hade synpunkter på hur den muslimska befolkningen tänker när väst bombar den.

Det var den här banderollen jag höll i en stund

Orsaker att rysa i vintermörkret

2011-12-12T17:02:00.000+01:00

Lena Sommestad, en av de få socialdemokratiska ledarna som är värda att respekteras ...

... ryser i vintermörkret.

Det stora hotet mot Europa är ju knappast att euron faller. Det stora hotet är att själva försvaret av euron fördärvar det bästa som Europa har: respekten för demokrati, social marknadsekonomi, och starka fackliga rättigheter.

(Riktigt så fint med det bästa i Europa var det väl inte ens under guldåren - men åtminstone bättre.) På sin egen blogg skriver hon:

EU:s regeringschefer har på toppmötet i förra veckan fattat beslut som i sak förbjuder regeringar att driva en aktiv stabiliseringspolitik i lågkonjunktur. Detta betyder att Europas regeringar förbjuder politik för full sysselsättning.

Detta är en orimlig politik, både ur demokratisk och ekonomisk synvinkel. Idén att lagfästa förbud mot budgetunderskott bygger på idén att samhällsekonomin är evigt harmonisk och stabil, och att det därför inte krävs någon aktiv offentlig politik för att upprätthålla efterfrågan, stimulera ekonomin och skydda medborgarna mot arbetslöshet, fattigdom och utslagning.

Erfarenheten visar att det är precis tvärtom.

Nu är ju mellankrigsgenerationen som visste hur det här fungerar död eller sedan länge pensionerad, och de nya kvastarna sopar jäkligt illa. En del även socialdemokratin tror nog att det verkligen måste finnas arbetslöshet för att vi inte skall drabbas av en inflationskatastrof, och att så mycket som möjligt av det offentliga skall reas ut till privatkapitalet för att 'folk' vill ha det så.

Det är svårt att se de här artiklarna som något annat än inslag i en hård inre kamp bland socialdemokraterna. Försöken att avlägsna den ganske tveksamme Juholt verkar ha misslyckats. Möjligen kan det uppstå en rekyl i form av en radikalisering i partiet när högerns intrigmakare trängs tillbaka. En del vill helt enkelt kasta ut dem och sätta gränser för vem som får kalla sig socialdemokrat. Jag tror nog att dessa byråkrater och karriärister kommer att kämpa för sitt liv (och sina arvoden) och hellre tar partiet med sig i graven än själva ger upp och försvinner. Mycket hänger alltså på om det finns en medlemsopinion som kan göra sig hörd och stötta sådana som Lena S. Hallå, är ni där? Om ni framhärdar med er tystnad kan det verkligen bli orsak till att rysa i vintermörkret framöver!

En epok går mot sitt slut?

2011-12-12T13:15:00.000+01:00

Medlem i Gerillaarmén för Folkets Befrielse - PLGA - i Indien

1900-talet var en tid som kan beskrivas som allt möjligt. Även som de stora folkkrigens era. Kommunister i Kina och Indokina ledde miljonarméer av fattiga bönder till segrar i långdragna krig. Man kämpade på det sättet på Balkan och i på östfronten under Andra världskriget - de berömda partisankrigen. Algeriet, de portugisiska kolonierna, Cuba, Nicaragua är kända men inte unika. Lägg till Kenya, Aden, Malaya, och listan är ännu inte slut. Sega gerillakrig pågick, och pågår fortfarande, i många länder. Kanske afghanerna vinner en gång till?

Folkkrigets grundtanke: du har en svag politisk styrka men tror att den har stora möjligheter att samla masstöd, samtidigt som din motståndare är en stark och brutal, men på sikt svag och dödsdömd stat med vidhängande överklass. Svaret på den ekvationen är att skapa en politisk bas bland missnöjd lokalbefolkning och starta väpnad kamp. Ur små och dåligt utrustade, men politiskt skärpta styrkor, skall så småningom växa fram en stark folkarmé som kan fullborda revolutionen, störta den gamla makten och upprätta en ny folklig regim. Politiken styr geväret, samtidigt som politisk makt växer ur gevärspiporna. Så gick det till i Kina, varför skulle det inte kunna fungera på annat håll?

Det verkar vara svårt att göra kinesernas framgångsrecept till universiellt undermedel. Beror det av att det är dåligt, eller spelar andra faktorer in? - Jag antar att det var alldeles utmärkt i Kina, och att det likaledes kan fungera bra i situationer som påminner om den kinesiska på 1920-30-40-talen. Men då kommer det omvända: om vi har situationer som inte påminner ...?

Bild från begravningen nyligen av en av de högsta ledarna för Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna). Har automatvapenhjältar av den här typen framtiden för sig om/när Indien gör revolution?

I ett kort meningsutbyte med en kännare av befrielsekamp i Tredje världen, bland annat i Indien hävdade jag att de maoistiska bonderevolutionärerna där ('naxaliterna') mest misslyckats sedan det första upproret 1967. Visserligen har rörelsen växt till sig under senare år och lyckats upprätta en del starka gerillazoner i svårtillgängliga glesbefolkade skogstrakter, men kan man inte bryta inringningen och få ut upproret på slätterna där större delar av befolkningen finns, och in i städerna, är det svårt att se hur man skall lyckas. Kännaren pekade på hur dagens revolutionärer i Indien ser tillbaka på de upproriska traditionerna från 1940-talet och de tidiga åren efter Indiens självständighet, samt traditionerna från 1967. Kanske en del av problemet ligger där. man ser för mycket åt fel håll?

Att se tillbaka och 'lära av historien' är nyttigt, men vad händer när samhället runtomkring ändras och det blir allt svårare att kopiera metoder rätt av? Det kanske är viktigare att se framåt? Det går fortfarande att få ihop milisgrupper i Indien (och säkert på andra håll också) beväpnade med pil och båge eller hemgjorda gevär, och så småningom träna upp dem till att använda automatvapen och minor. Men är inte den epoken på väg att ta slut, och det genom flera samverkande tendenser? Dels genom att den statliga våldsapparaten blir alltmer rörlig och tekniskt avancerad och får större kapacitet att slå även i avlägsna områden, dels genom att samhällena där kampen förs omvandlas. Mobiltelefoner, radio, TV, motorfordon och annan teknik kommer ut även i områden som verkar hopplöst fattiga, och det påverkar hur folk uppfattar sin verklighet och tankar om möjligheterna att få det bättre och vad man skall göra för att få det bättre. Då kanske möjligheterna för politisk mobilisering finns kvar, men inte nödvändigtvis genom att upprätta gerillaförband och sätta fart på en svårkontrollerbar spiral av våld. (Våldet finns förmodligen redan där, i den mån regeringens representanter uppenbarar sig.) Parollen "folkkrig fram till kommunismen" kanske snarare verkar som ett hot än ett löfte? Vad jag vet så uppfattar ledarna för den väpnade maoistiska rörelsen i Indien det här, men kan de göra om förståelsen till praktisk politik, eller tittar man fortfarande för mycket bakåt på den egna historien och på vad kineserna gjorde för länge sedan?

Hur mycket är man beredd att låta civilbefolkningen komma i kläm? Här beskriver en indisk tecknare hur bybor kryper omkring för att inte hamna i korseld mellan paramilitärer och gerilla. Gerillan brukar klara sig rätt bra i striderna, men det är värre för skyddslösa bybor i gerillaområden när det halvmilitära CRPF kommer för att ta hämnd.

I Peru är folkkriget i stort sett slut. Partiet är borta. Kvar av folkarmén finns några isolerade grupper långt borta i skogarna, och åtminstone en av dem försöker prata sig till amnesti. I Nepal nådde man inte ända fram, folkarmén kunde ta över landsbygden men inte de stora städerna. En del vill ta upp kampen igen i båda länderna. Är det verkligen realistiskt att tro att man där kan återstarta årtiondelånga 'utdragna folkkrig' med brett folkligt stöd och med utsikt att lyckas? Vad har man för tankar om förhållandet mellan människoliv och idéer om man driver den linjen?

Hur realistisk är folkkrigstanken över huvud taget längre? (Här räknar jag bort toknissar/provokatörer som pratar om att starta krig i Europa eller Nordamerika och håller mig till mer realistiska områden i Tredje världen.) Jag kan ha fel men gissar att det rör sig om ett mindre antal länder, som Indien och Filippinerna, där man kan fortsätta den här linjen ett tag till tack vare väl förankrade rörelser, men förmodligen inte så länge. Kan långvariga folkkrig utkämpas på landsbygden när nu minst halva Jordens befolkning bor i städer? En epok går mot sitt slut tror jag. Kanske det här är dess sista årtionde. Sedan fortsätter kampen, med med annorlunda former. Det är alltid rätt att göra uppror.

Men finns det inget att bevara? - Jo, det viktigaste, nämligen den grundläggande tanken att kampen måste ha djup folklig förankring, vilka kampmetoder som än tillgrips. Vapen kan behövas för att få ned folkfientliga regimer, men eftersom vapen är den sak som dessa regimer är bra på bör revolutionärerna hellre försöka agera på områden där regimen är sårbar och har svårt att försvara sig. När regimen ser ut att förlora fotfästet men vägrar att inse faktum kanske det är dags att plocka fram bössorna.

Till kommandobryggan!?! Eller bort, fort som f-n?

2011-12-11T15:25:00.000+01:00

Det här kanske lämpligast får etiketten 'humor', även om 'tragik' kunde ligga bra till. Denne unge man kommer med en klagovisa: "Ojojoj, vi befinner oss på världens största osänkbara skepp. Tyvärr har det gått på ett isberg och sjunker, och några svenska matroser som inte har något inflytande försöker komma med livbåtarna. Men det är ju fel, de måste tillbaka till kommandobryggan och vara med i beslutscentrum!" ... där ändå ingen lyssnar till dem.

Att begå självmord är numera lagligt, men att försöka ta andra med sig i graven är inte snyggt, inte ens om det gäller en (som man tycker själv) lysande idé som säkert kommer att bli bra någon gång i en dimmig framtid. Det viktiga nu är att komma så långt från det sjunkande skeppet som det går, innan vi själva dras med i virvlarna.

August: Grått är vackert

2011-12-11T09:57:00.000+01:00

Klippa vid stranden av Långholmen, Stockholm.

Men de allra vackraste färger finner man i gråstenen, granit,
gnejs, porfyr, om de betraktas i mikroskop och polariserat
ljus. Där finnas underbara halvtoner och färgblandningar;
och jag föreställer mig mänskovarelser försedda med ögon
som ägde turmalinlins och förstoring. De skulle se våra fula
gråberg i de härligaste färger; och därav framginge att jorden
icke behövde vara vackrare, bara vi kunde se hennes skönhet!

August Strindbergs 'blå böcker' är knappast litteratur som rekommenderas för den som törstar efter de senaste vetenskapliga rönen, redigt förklarade. Inte ens hur de senaste vetenskapliga rönen såg ut i början av 1900-talet. Snarare tvärtom. Rätt mycket är bara att bläddra förbi, liksom vad det gäller hans språkvetenskapliga försök som jag nämnt tidigare. Skulle inte förvåna mig om Strindberg idag hade varit en gapig förnekare av den globala uppvärmningen, med hänvisning till vad han ser när han tittar ut genom fönstret. Men vid enstaka tillfällen glimrar det till, som i stycket ovan - det går ju mer på känsla än vetenskaplig undersökning dessutom.

Angående grått så är det ju inte en färg utan blandning av flera. Blandar man ihop fyra-fem rena färger så blir resultatet ofta grått. Det är därför man kan se olika färger när man tar en gråsten i närmre betraktande. Stenhällen jag fotograferade innehåller åtminstone blått, rött och vitt.

Citatet kommer från Samlade verk band 65, En blå bok I, sid. 380.

Föregående post i denna serie finns här.

Månen fick en röd mössa

2011-12-10T22:09:00.000+01:00

Med min enkla fickkamera blev resultatet av månförmörkelsen så här

Pepparkaksrecept enligt Jösse Bagare

2011-12-09T10:34:00.000+01:00

Igår var jag i förbigående inne på det misslyckade (men så småningom lyckade) pepparkaksbaket i Hackebackeskogen. Men hur såg det riktiga receptet ut? Här kommer det:

PEPPARKAKEBAGARNS VISA

När som pepparkakebagarn
bakar pepparkakor tar han
ner från skåpet största grytan
och ett kilo margarin
det ska smältas, inte brynas
så när bubblor börjar synas
ska man blanda margarinet
med ett kilo ljust farin.

Uti grytan margarinet
rörs tillsammans med farinet,
åtta äggulor och sedan
drygt ett kilo vetemjöl.
Sist en tesked peppar strör man
ner i grytan, och sen rör man.
Sedan hälles hela degen
på ett bakbord utan söl.

Varför inte titta in hos Bamsefar innan vi lägger Hackebackeskogen till handlingarna för den här gången? Här sitter han i tofflorna och bolmar med sin gamla pipa i gungstolen medan Klas Klättermus och Mårten Skogsmus står nedanför och försöker påkalla uppmärksamhet.

Propaganda för arbetsskygghet? Hur kunde det hända? Norrman skyldig?

2011-12-08T18:27:00.000+01:00

Av en händelse fick jag häromdagen anledning att leta fram Thorbjörn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen. (Fick den som julklapp 1955, för övrigt.) 'Anledningen' var att kolla vad det var för fel bagarlärlingen hos Jösse Bagare gjorde när han bakade oätliga pepparkakor. Under bläddrandet återfanns den här visan, det var ju många trevliga små visor i boken om K. Klättermus, och de fanns inspelade på stenkaka när det begav sig. Att det blev klass på vistexterna garanterades av att en av de svenska översättarna hetter Ulf Peder Olrog.

Egner var alltså norrman och även pappa till boken om Folk och rövare i Kamomilla stad. Teckningarna här gjorde han också. I Norge har man gjort nyare inspelningar, och söker man på 'Egner' på Spotify kommer såväl Kamomilla som Hackebackeskogen upp. I Norge heter Klas dock Klatremus.

Om man utgår från en modern-moderat-liberal uppfattning daltade Egner med såväl lättingar som kriminella. Även de som inte arbetade kunde vara trevliga och nyttiga trots att de var arbetsföra, brottslingar kunde bli bättre utan oändliga fängelsestraff. Knappast dagens predikan om man säger så, men på femtiotalet kunde man propagera sådant för små barn! Kanske är det Egners fel att så många tycker att 'arbetslinjen' är trist och att man som människa skall ha trevligt med varandra i stället? Undrar om exempelvis Birger Schlaug tog del av detta hemska budskap när han var liten? Och om Miljöpartiets senare urartning beror av att nyare generationer av MP-are inte läst Egner?

Nå, här är presentationen av Klas.Jag har kursiverat några av de värsta utbrotten i herr Egners indoktrineringsvers.

KLÄTTERMUSVISA
Det var en gång en mus,
och den musen hette Klas,
och han blev alltid bjuden
när det var stort kalas.
Det bästa som han visste,
det var att lata sej.
Nu tar nog ingen miste: ~
det handlar ju om mej.
Faderullanlej.

De andra samlar nötter
och har i sina hus,
men jag har inget hus och
är ingen sparsam mus.
Jag går till mina vänner,
de säjer inte nej,
för om jag rätt dem känner
så delar de med mej. ~
Faderullanlej.

De bjuder mej på middag,
då ropar jag hurra,
för jag vill gärna äta,
sjunga och vara glad.
Det är så skönt att leva
när man får roa sej
men arbeta och sträva '
det roar inte mej ~
Faderullanlej.

Kanske arbetsfanatikerna blir gladare åt följande visan. Nötteplukkervise heter den i originalet. Den är mycket kortare dock, och dessutom står det inget om att skicka så gott som alla nötter till spekulationskapitalet utan bara hämningslös konsumtion för egen del samt gåvor till en gammal kärr... som borde klara sig själv, om nu inte Carema ser till att hon (inte) klarar sig. Hur som helst, Klas har en kompis som heter Mårten Skogsmus och faktiskt utför visst arbete.

NÖTPLOCKARVISA
Jag ska plocka nötter
från morgon och till kväll,
femton åt min moster
och tjugo åt mej själv.
Sex äter jag till middag
- det tror jag jag behöver -'
sen köper jag en kaka för
de fjorton som blir över.

Förresten, vad bagarlärlingen gjorde för fel? - Jo, enligt receptet (det finns också i form av en visa) så tar man ett kilo farin och en tesked peppar till pepparkakorna, men han rörde till det och tog en tesked farin och ett kilo peppar i stället. Kakorna blev oätliga naturligtvis, men det fanns en kriminell räv i närheten som man lurade att äta dem! Räven bättrade sig så småningom, på order av Bamsefar.

Min gamla bok!

Här är adresser på Spotify till visorna jag skrivit om ovan. Nötplockarvisa: Thorbjørn Egner – Nøtteplukkervise
Klättermusvisa: Thorbjørn Egner – Klatremusvise
Pepparkakebagarns visa: Thorbjørn Egner – Dobbeltpeprete Pepperkaker

"icke namngivna personer med med insikt i arbetet"

2011-12-08T11:31:00.000+01:00

Vilket arbete? - Jo att:

Vissa centralbanker i Europa har börjat överväga alternativplaner för att förbereda sig för sannolikheten för att länder lämnar euroområdet eller om valutaunionen bryter samman.

Nu har det cirkulerat obekräftade uppgifter ett tag om att Tyskland trycker upp nya marksedlar, men vad jag vet har det inte varit mer än just obekräftade uppgifter. Frågan är vilka nyheter som vi möts av på nyårsdagens morgon: Grekland återgår till drakman? Det låter inte helt otroligt.

Saxade listan här, men den verkar stamma från Wall Street Journal ursprungligen

Finland kunde vara tänkbar kandidat som avhoppare från €. En smart (?) lösning kunde ju vara att de började använda svenska kronan i stället och åtminstone vad det gällde exporten kunde få samma fördelar som SEK har. Men man kunde nog lika gärna be dem använda ryska rubel, den sårade nationella självkänslan sätter nog stopp för många kreativa framtidsinriktade lösningar om Finland skulle komma ut på det sluttande planet.

Att hela €-zonen skulle säcka ihop låter mindre troligt även om det kan gå så. Dels är det ett första rangens prestigeprojekt, dels är hotet om kris ett utmärkt tillfälle att skrämma folk att gå med på saker som de vid lugn och eftertanke aldrig skulle svälja. Detta innefattar att svenska resurser under höga rop om kris och panik skyfflas över till EU - för vidare befordran banker i norra Europa som ägnat sig åt vårdslös kreditgivning. Övriga skall utsättas för 'åtstramningar'.

Med en viss omskrivning pratas om 'demokratiskt underskott' i EU. Detta 'underskott', som lika gärna kan kallas 'finanskapitalets diktatur' blir inte mindre om det här spelet fortsätter, folken trycks ned och hatet ökar. Nyss framkom att holländarna privat är skuldsatta upp över öronen. Hur förklaras detta med det nya fräscha EU-tonläget: Holländarna är lata och slarviga och sitter bara och dricker genever och röker cannabis hela dagarna!?

Rätt tajming?

2011-12-06T22:47:00.000+01:00

Urklippt ur DN idag. Är det någon som kommit på något smart, och i så fall smart för vem? Krisen djupnar, Lena Sommestad skriver:

Det har blivit alltmer uppenbart att den europeiska valutaunionen saknar förutsättningar att fungera. Resultatet har blivit en ekonomisk kris, som hotar själva grunden i det europeiska projektet. Tillväxten sackar, arbetslösheten växer, fattigdomen fördjupas.

Är det rätt tid att investera i €? Eller rätt tid att se till att vi håller detta projekt, och dess bas i EU, på mer än armlängds avstånd? Är det smart att hänga kvar på ett sjunkande skepp i förhoppning om att länspumparna kanske börjar fungera, i stället för att försöka ta sig över till ett faktiskt näraliggande och relativt stabilt fastland? Det faktum att ekonomierna krisar ihop är rena julafton för ekonomiska spekulanter och politiska äventyrare utan demokratisk grund. Värna demokratin och den reala ekonomin! skriver Sommestad. Det är den sortens paroller som låter självklara och inte särskilt uppjagande, men som i en svår situation kan bli rena dynamiten. Eliterna som nu (van)styr är inte intresserade av demokrati och real ekonomi. Frågan är hur ledningen för S i Sverige tänker reagera på detta.

Strindberg viktigare än OS

2011-12-05T11:35:00.001+01:00

Att de politiska kretinerna och microcephalerna (för att låna några uttryck som gamle August kanske kunde ha använt) anser det viktigare med pengar till minne av OS i Stockholm 1912 än till minnet av en av landets få internationellt gångbara författare av den äldre generationen är knappast förvånansvärt. Man får väl förutsätta att dessa människor inte har särskilt mycket sinne för vare sig kultur, litteratur, historia eller kultur- och litteraturhistoria. Det anstränger skallen att läsa romaner, dikter, skådespel, noveller, spekulationer om vår värld och det som är bortom, konstnärliga experiment, essäer, journalistik och så vidare av någon som verkligen har ordet i sin makt. Att läsa August kan ibland vara betydligt knepigare än att lista ut vem som springer hundra meter snabbast eller kastar en kula flera meter. En tiokampare kan sägas vara bra på många sporter, men August var kulturens tiokampare - minst! Alltså: håll honom på avstånd!

När gamla bruksarbetare omkring 1950 skrev eller berättade minnen från förr (eller om det nu var i en bok om bruksarbetarfacket på Kolsva, är osäker på det) ansåg en gammal arbetare det var bra att idrottsrörelsen inte kommit till bruket när man började organisera sig. Han hade nog rätt. Blåser överheten på med idrott är det alltid några som luras och tror att bollkickande är viktigare än att se om sitt eget hus.

Gamle Strindberg själv var ju knepig på flera sätt som förmodligen stöter den nuvarande 'liberala' överheten för pannan. ('Liberal' förresten, skulle man inte kunna försöka återerövra det ordet och åter få det till att bli ett djärvt och utmanande budskap mot en förstockad överhet i stället för samhällsförfall och bolagsvälde?) August: en stökig herre från medelskikten i samhället som blev religiös på gamla dar och skällde ut överklassen och de hycklande liberalerna efter noter - en sådan vill man nog hålla på avstånd!

- Ni liberala rojalister, liberala byråkrater, liberala reaktionärer, liberala Skans-patrioter! Liberala förfalskare är ni; därför går jag till socialisterna; det är framtidsfolket under det ni tillhör det förflutna, den avgående träcken! Ni ska få ruttna ner på roten, för ni håller inte ta uti, och yxan är för god för er; ett rep skulle ni förtjäna; Långholmen kan icke rymma er allihop, och fångarne skulle skämmas för ert sällskap, ni som förfalskat opinionen, förgiftat brunnarne och uppfostrat ett släkte i lögn och bedrägeri.

Föregående Strindbergiana på denna blogg finnes här.

Svensk sida som hittas här

Och här är en sida på engelska språket - några talar det också! Strindberg var kunnig i engelska. Det var inte en självklarhet på hans tid, ens för bildat folk.

Menar dom allvar?

2011-12-04T22:05:00.000+01:00

Det var ett tag sedan jag skrev något om Nepal, men här är en grej. Jag fick syn på den här kartan med förklaringen att så här vill maoisterna i Nepal ändra landets gränser om de kommer till makten. Det gröna är Nepal som det ser ut idag. Sedan finns det ett antal brunfärgade områden i väst och öst som tillhör Indien och ett rödlila som jag tror ingår i Bangla Desh. Undrar om det här är skoj eller allvar? Med de här gränserna skulle nordöstra Indien skäras av från resten av landet, bland annat. Visserligen finns det en massa självständighetsrörelser i nordöst som vill bli av med indierna, men jag antar att regeringen i New Delhi skulle agera med kraft om nepaleserna verkligen skulle komma med de här kraven. Nä, det här verkar inte trovärdigt. Det är nog snarare nepaleserna som får värja sig för indiska påtryckningar och krav.

Ekonomer till stöd för ockupanterna

2011-12-04T21:33:00.000+01:00

Rörelsen OWS, Occupy Wall Street, är inte en dagslända. I så fall skulle inte polisöverfall mot ockupanter på olika håll i USA vara nödvändiga. Men det verkar som om överheten är orolig att rörelsen biter sig fast och vinner sympati.

Stöd för OWS kommer från olika håll. Här är ett upprop som hittills undertecknats av trehundra nationalekonomer, främst i USA men också på annat håll i världen.

We are economists who oppose ideological cleansing in the economics profession. Equally we oppose political cleansing in the vital debate over the causes and consequences of our current economic crisis.

We support the efforts of the Occupy Wall Street movement across the country and across the globe to liberate the economy from the short-term greed of the rich and powerful one percent.

We oppose cynical and perverse attempts to misuse our police officers and public servants to expel advocates of the public good from our public spaces.

We extend our support to the vision of building an economy that works for the people, for the planet, and for the future, and we declare our solidarity with the Occupiers who are exercising our democratic right to demand economic and social justice.

På några få rader har man lyckats få med det väsentliga. "En ekonomi som arbetar för folket, planeten och framtiden" är verkligen inte något som eliten vill höra talas om. Kravet låter rimligt och blygsamt, men i den verklighet vi har nu är det explosivt. Därför blir dragen av polisstat allt tydligare. När krisen skärps visar det sig vad demokrater verkligen går för. En del klarar inte provet.

Dax för ny reduktion?

2011-12-04T12:57:00.000+01:00

Man får gå tillbaks till 1600-talet i svensk historia för att hitta motsvarigheten till uppkomsten av en ny stenrik klass.

Sålunda skriver Jan Guillou angående internatskole-skandalen. De nyrika sätter sina barn i konstiga skolor där de bär sig konstigt åt - men strunt i det och fundera på citatet ovan!

Det var ju inte bara så att att det kom fram en grupp nyrika på 1600-talet. Dels sådana som berikat sig genom plundringar och krigstjänst utrikes, dels de som drev järnbruk och manufakturer här hemma. En tid kunde de härja rätt fritt, sno åt sig och plundra och förtrycka folket, beroende av att statsapparaten ('kronan') var svag och dessutom infiltrerad av dessa människor. Värst var det väl när blivande konungen Karl XI var liten och landet styrdes av en korrupt och oduglig förmyndarregering, men när Karl växt upp och blivit kung ... då klippte han till! Gods som orättmässigt hade tagits av den rika adeln återgick till kronan. Kungen hade stöd av större delen av folket, man kan nog säga att han stod i spetsen för de nittionio procenten (minst) när han drog in rikedomar från det lilla parasitära gänget. Det var detta som var den stora reduktionen!

Ett annat gammalt fint uttryck med anor från ännu längre bak i tiden är 'räfst och rättarting'. Det var när kungen eller hans ombud åkte ut i landet och röjde upp i storpamparnas skumma affärer. Idag är ju läget något annorlunda, den nuvarande konungen är nog för upptagen med annat för att hinna röja upp i den korrupta överklassen, men man kunde ju tänka sig en ny reduktion där folket håller 'räfst och rättarting' med de stora skurkarna.

Sista gemensamma föregångaren?

2011-12-03T12:27:00.002+01:00

Vi har gemensamma föregångare, du och jag! Bilden tog jag från Tree of Life

Hört talas om LUCA, last universal common ancestor? - Inte jag i alla fall, tills för några dagar sedan när jag stötte på den här artikeln. Man kan ju se det som väldigt avancerad släktforsning när forskare undersöker arvsmassan för ett antal olikartade organismer idag, letar efter det gemensamma och hittar några gemensamma drag överallt. Och dessa leder oss till en organism som fanns i världens hav för 2,9 miljarder år sedan och vid den tiden (om nu forskarna har rätt) delade sig i encelliga bakterier, arkeer, samt mer sammansatta eukaryoter som gav upphov till djur och växter. Intressant: sätter du tänderna i ett äpple sätter du tänderna i en avlägsen släkting! Slår du ihjäl en mygga, äter fläskfilé ... hur har du det med samvetet!

Släkting

Ännu en släkting, utslagen och nere i smutsen!

Hur som helst, fascinerande, och man får uppenbarligen tänka sig en tidig mega-organism som uppfyllde haven, med individuella celler som bytte information och var ömsesidigt beroende men som inte konkurrerade. Själv kommer jag att tänka på den tänkande oceanen i Stanislaw Lems science fictionroman Solaris. Vad fick detta ursprungliga system att sprängas och ge upphov till nya och aggressiva livsformer? - Kanske att det kom ut en massa syre i atmosfären?

Om man funderar över förutsättningar för livets möjliga förekomst och utveckling i rymden är det här intressanta resultat att ta till sig. På tal om rymden, här Hubble-bilder på den klotformiga stjärnhopen NGC 1846, hämtade här. För att se den måste man vara på södra halvklotet, för den ligger i Lilla Magellanska Molnet som bara syns söder om ekvatorn.

Hej där, släkting!

Hur man räknar till 99

2011-12-01T12:20:00.000+01:00

Delsummorna kan ändras, men slutresultatet ändå blir ... ja själv skulle jag nog snarare säga att 90-95 procent står mot 5-10 procent och då får man ändå ungefär samma politiska scenario som 99-förespråkarna, nämligen rejäla politiska sammanstötningar.

Bortåt två miljoner offentliganställda gick ut i strejker och demonstrationer i Storbritannien igår, hur det är i Grekland vet vi, och hela €-bygget vacklar. I alla fall enligt en artikel av den arga tjejen i Svenskan. Det svajar alltså, och rätt vad det är ser vi panikflykt mot utgången. Vem klarar sig, vem blir ihjältrampad, hur många procent arbetslösa blir det av detta? Kommer fler underligheter än 'bara' banker på fallrepet att komma fram även i de starka EU-ekonomierna? I förlängningen: kommer 'fredsprojektet' EU att sluta i allmänt blodbad när folk kommer på att de faktiskt inte är vänner, kommer ledarna i stället att satsa på nya krigsprojekt i Asien, etc etc?

Jaja, stor oordning råder under himlen, läget är utmärkt - ungefär som gamle ordföranden Mao lär ha sagt. Här är chansen att riva för att få ljus och luft och en bättre framtid.

Ingen kioskvältare direkt, inget urspråk heller

2011-11-30T21:31:00.001+01:00

Klicka upp och läs det här om du orkar!

Strindberg var en storfräsare på många områden. Ibland var inspiration dock större än fackkunskaper när han gav sig ut på områden som verkligen kräver fackkunskaper. Dessutom pågick redan under hans tid en rasande snabb utveckling av vetenskaperna som gjorde att lekmännen fick allt svårare att hänga med. Men eftersom den gode August verkligen inte var obegåvad kunde han komma med allt från kloka ingivelser till fullständiga intellektuella magplask i en salig och ibland underhållande blandning när han gav sig i närkamp med vetenskaperna.

Språk hade intresserat August redan i ungdomen. Han lärde sig en del kinesiska bland annat, och intresset hängde kvar upp i ålderdomen. Han ville forska om språken och förhållandet mellan dem, och resultatet av detta blev bland annat de så kallade språkvetenskapliga skrifterna (band 69 och 70 i den nu pågående nationalutgåvan). De blev ju inga kioskvältare direkt. Jag skulle nog tro att även hängivna strindbergianer anser att man kan klara sig genom att raskt bläddra igenom sidorna med konstiga härledningar av ord. De icke hängivna läser nog hellre Hemsöborna, Röda rummet, Mäster Olof eller något ... låt oss säga lättillgängligare. Inte vann han de samtida språkforskarnas bevågenhet heller. Tiden hade gått förbi hans sätt att arbeta.

Ett uppenbart problem med Strindbergs metod var tanken att hebreiskan var urspråket, vilket kan vara en rimlig tanke om man är bibeltroende men knappast annars. Jag vet inte vad dagens språkforskare säger, men någonstans har det påståtts att man åtminstone kan hitta uråldriga språk på ögruppen Andamanerna i Bengaliska viken. Folk kom dit för tiotusentals år sedan, de ingick i utvandringen från Afrika av våra förfäder, och de har bevarat mycket av det gamla i och med att de varit isolerade på öarna - så låter resonemanget. Teoretiskt skulle dessa öbor ha pratat samma språk i 70.000 år tror en del människor,. Skulle man studera dessa språk (August skulle väl bunta ihop dem under rubriken "negerspråk" antar jag) skulle man åtminstone komma närmare hur ett ursprungligt språk lät. Men jag undrar om dagens kritiska forskare verkligen tänker så, och att ett språk varit oförändrat i så många år tror nog inte många på.

Föregående inlägg i denna sporadiskt förekommande serie här. Det kopierade uppslaget finns i Samlade verk band 70.

På tal om strindbergianer så får väl Jan Myrdal räknas till den skaran. Ser i Svenskan att han nu står i begrepp att ta sitt pick och pack - inklusive en hyllkilometer böcker och annat tryck - och flytta till Varberg. Är det inte jäkla trist klimat därnere under vinterhalvåret jämfört med nuvarande boställe i Bergslagen?

PS. Ett äkta ur-språk låter väl bara som 'tick-tack tick-tack' antar jag! Och det låter ju inte så spännande. DS

Grönköpingshumor?

2011-11-29T07:53:00.000+01:00

Sverigedemokraterna vill förpacka sin politik på ett nytt sätt. Deras politik ska nu kallas ”socialkonservativ”. Det är en skymf och historielöst.

Detta enligt M-riksdagsman Michael Svensson. Tänk om det låtit så här i stället:

Moderaterna vill förpacka sin politik på ett nytt sätt. De ska nu kallas ”det nya arbetarpartiet”. Det är en skymf och historielöst.

Nog låter det lite Grönköping om det hela?

Riksdagsmannen från Grönköping, Jonas Krökén i Kröken

Den globala välståndspyramiden

2011-11-28T09:29:00.000+01:00

Eller man kan ju kalla det fattigdomspyramiden också, om man ser nedifrån och upp. Jag hittade den här.

För att förklara toppen och botten: 29,7 miljoner människor, motsvarande en halv procent av Jordens vuxna, kontrollerar 38,5 procent av hushållens tillgångar. Deras motpol i pyramidens bas är drygt tre miljarder, motsvarande 67,6 procent av de vuxna, som äger 3,3 procent av tillgångarna. Det är, kan man gott säga, en jäkla skillnad.

Slår man ihop de två översta grupperna så finner man att mindre än nio procent kontrollerar över 82 procent av tillgångarna. Att den här ojämlika fördelningen inte skulle skapa oerhörda problem måste man väl vara skapt som en nors (eller vara neoklassisk nationalekonom) för att inte förstå! Sedan kan man ju fråga vem som jobbat ihop de tillgångar som halvprocenten, eller de nio procenten, kan glädja sig åt (om de nu är så glada och nöjda?). De själva, eller möjligen folket längre ned i pyramiden?

Nå, om vi har som arbetshypotes att rikedomar huvudsakligen sugs uppåt, inte sipprar nedåt, får vi den intressanta situationen att överskikten samlar på sig rikedomar och sedan använder en del av tillgångarna för att med fagra ord eller våldsammare medel försöker övertyga massorna därnere om att "så skall det vara!" Det håller så länge det håller, och sedan blir det väl en sjuhelsikes smäll!

Keynes: Nonsens är nonsens

2011-11-27T16:23:00.000+01:00

På RWER-bloggen citeras Keynes av årgång 1929, jag gjorde försök till snabböversättning av detta urdrag från en valbroschyr:

Den konservativa uppfattningen att det finns någon naturlag som hindrar att människor anställs, att det är 'förhastat' att anställa människor, och att det är finansiellt 'sunt' att hålla en tiondel av befolkningen i sysslolöshet under en obestämd tid, är galet osannolik - den sortens saker som ingen människa skulle tro som inte fått huvudet förvirrat av nonsens under åratal. Invändningarna som höjs är för det mesta inte invändningar från erfarenhet eller av praktiska personer. De grundas på högst abstrakta teorier - vördnadsvärda akademiska uppfinningar, halvt missförstådda av de som tillämpar dem idag, och grundade på antaganden som strider mot fakta. ... Vår huvuduppgift är därför att bekräfta läsarens instinkt att vad som verkar förnuftigt är förnuftigt och vad som verkar nonsens är nonsens.

Så här är originalet:

The Conservative belief that there is some law of nature which prevents men from being employed, that it is ‘rash’ to employ men, and that it is financially ‘sound’ to maintain a tenth of the population in idleness for an indefinite period, is crazily improbable – the sort of thing which no man could believe who had not had his head fuddled with nonsense for years and years. The objections which are raised are mostly not the objections of experience or of practical men. They are based on highly abstract theories – venerable, academic inventions, half misunderstood by those who are applying them today, and based on assumptions which are contrary to the facts…Our main task, therefore, will be to confirm the reader’s instinct that what seems sensible is sensible, and what seems nonsense is nonsense.

En läsare till citerad bloggpost gjorde en intressant kommentar (som du får översätta själv om du har lust):

Perhaps, in the economy of tomorrow, the role of the individual will not so much be that of a producer (someone with a job), but rather that of a consumer (someone who avails him/her self of the products and services on offer). In other words, you get paid for the purpose of consuming. That keeps the economic wheels of the consumer society turning.

Or, perhaps, we will revert to a theocratic society where excessive consumption is seen as a sin because of its overall negative consequences. I’m inclined to think that the wheel will come full circle, as it has done in the past (many times, I suspect)

Att anställa folk för att konsumera för att hålla det ekonomiska kretsloppet och tillväxten igång, är det inte det vi faktiskt gör, fast på ett indirekt sätt?

Reklamen kostar

2011-11-26T07:41:00.000+01:00

Tabellen nedan kom jag fram till via en kommentar till en bloggpost hos Birger Schlaug. Man kanske inte behöver göra så många kommentarer annat än att 62 miljarder i utlägg för reklam och marknadsföring är en sjuhelsikes massa pengar, och att det verkar som ytterligare en bekräftelse på mättade marknader - folk måste jagas med allt aggressivare reklam för att fås att konsumera. Samtidigt vet vi ju det där med resurserna, att det finns gränser, att inte ens klassisk nationalekonomi tror att vi känner lika stor lycka vid vår tionde brakmiddag som vid den första ... . Om man kunde omdisponera 10 av dessa miljarder, hur många nya krafter i skola, vård och omsorg skulle man kunna anställa på ett år? 20.000 personer eller så?

När verkligheten blir lätt att kopiera blir det svårt för kapitalet

2011-11-25T16:56:00.000+01:00

Här är ett intressant klipp från Svenskans Wallstreet-blogg, angående det IT-baserade rabattkupongföretaget Groupon var aktiekurs nu störtdyker:

Problemet med Groupon är just att deras verksamhet är så enkel att kopiera. Det är numera omöjligt att försöka hålla reda på exakt hur många hundratals kopior det finns som försöker tjäna pengar på användarnas hunger efter reapriser. Klart är däremot att flera företag som gett sig an metoden under den senaste tiden har gått i graven.

Man skulle ju kunna se det här som problem bara för ett företag, men är man lagd åt det hållet går det att generalisera ut till större delar av ekonomin och fundera över framtiden. Lennart på bloggen Det progressiva USA skriver ofta om den fantastiska utvecklingen vi nu ser, med ungdomliga snillen som med små resurser, men med datakunskaper och uppslag, som raskt utvecklar nya tillämpningar av tekniken. Det behövs inte jätteresurser längre för att hitta på åtminstone något som fungerar och som kan bli en affärsidé.

Men det är uppenbart att massanstormningen av förhoppningsfulla nyföretagarmiljardärer kan slå om till sin motsats. Visserligen kan mängden idéer vara obegränsad, men mängden verkliga nytänkanden är det inte. I allmänhet är det nog så att man kopierar en existerande konstruktion och gör några smärre ändringar som inte har någon större betydelse. Kort sagt: man kan misstänka att det sprutar ut nykonstruktioner och underlag för nya affärsidéer för något som redan existerar fast i annan förpackning. Det underlättas givetvis av att det finns en massa gratis programvara att använda numera. I och med att tröskeln för att ta sig in i branschen sänks höjs å andra sidan tröskeln för att komma åt de stora vinsterna. (Man behöver inte gå längre än till den neoklassiska nationalekonomin för att se det sammanhanget.) Liknande förhållande finns faktiskt i hårdvarubranscher med massproduktion också, där skal och varumärke skiljer sig åt men innehållet är i stort sett samma.

Hur resonerar vi vidare från det här? Tar det från det mest grundläggande, förslagsvis. Vad kan man inte plocka bort ur ekonomin utan att den försvinner? - Enkelt svar: människan. Det är människan som är ekonomins grundval, med sina behov, önskningar, förmågor och kunskaper. På den grunden byggs våra samhällen och alla dess institutioner. När resursfördelningen blir ojämn inom större grupper blir det gruppindelningar där resurskontroll och makt hänger ihop. Toppen av den 10.000-12.000 år långa kedjan av samhällen med hierarkier är kapitalismen. Kapitalismen är ytterligare ett system i raden som inte kan existera utan ojämlikhet. Den förutsätter som tidigare kontroll över resurser. Men: När verkligheten blir lätt att kopiera blir det svårt för kapitalet. Därav den upprörda debatten om fildelning.

Vissa företag gör ju grovt med pengar, inget snack om saken. Är man stor och insutten och inte gör bort sig alltför mycket så går det att plocka ut rejäla vinster som sedan skyfflas vidare, ofta till den ökända "en-procenten". Det går att från ovan roat se ner på alla småskuttar som desperat jagar efter en plats i solen, som oftast misslyckas, men som ibland kan tjäna som en billig reserv av "konsulter" att hyra in på förmodligen för storbolaget goda villkor. Dock - hotet finns där att även storbolag kan drabbas om basen de står på vittrar sönder, exempelvis tidigare storfräsare inom telekom-branschen.

(Man kanske bör tillägga, även om det är en överraskning för många inom IT-branschen, att de flesta människor i arbete inte arbetar där. Det finns exempelvis även i en stad som Stockholm horder av så kallade arbetare som man stöter på nästan överallt, bara man vill se dem!)

Sitter man på reala resurser är läget annorlunda. Jag brukar ta ett paket knäckebröd som exempel, men det kan vara råvaru- eller energiresurser, alltså materiella förutsättningar för vår existens. Har man en järngruva går den inte att kopiera så att man i morgon har tio stycken, däremot går den att tömma på malm och under tiden pressa ut allt större vinster från järnkonsumenterna. Och här syns en intressant motsättning mellan mjukvara/kunskaper som är gränslös, och all hårdvara vi behöver för att kunna leva vidare som biologiska kunskapsmaskiner och som delvis är ändlig, delvis kräver stora insatser för att förnya. Om man vill uttrycka det extremt: kunskaper håller på att bli gratis, materiella resurser omöjliga att betala ... om de ligger i händerna på organisationer som vill ta ut maximal vinst.

Det är klart att kunskaper kommer att fortsätta att ha en kostnad, och den som vill sälja kan inte fullständigt prisa ut sig (en erfarenhet som bostadsrättsmatadorer numera gör i Stockholm), men situationen verkar ändå på sikt ohållbar. Åtminstone om man inte vill ha den berömda "en-procenten" skall bli "nittionio-procenten" vad det gäller att kontrollera samhällets resurser och därmed i princip provocera fram ett sammanbrott. Detta kan naturligtvis driva fram revolutioner som ställer saken rätt, men vem kan i förväg garantera att de lyckas mot fullständigt desperata och insuttna resursbevakare?

För att rädda situationen på sikt verkar det rimligt att se till att kunskaper hålls billiga och sprids, medan resurserna i övrigt fördelas jämlikt och några årtusendens klassamhällen förpassas till historien. Demokratisk kontroll över resurserna kanske blir den sista stora frihetsreformen. Antingen det, eller kaos och sönderfall. Den mänskliga rasen kommer nog inte att få så många chanser att välja rätt väg längre. Jag skrev om människan (det låter ju högtidligt!) som grunden. Men vi är inte självklara. Om vi misslyckas finns härdigare organismer som kan ta över. Bakterierna var här före oss, och även om de inte utför några kulturella stordåd i stil med Mozart eller Jokkmokks-Jocke kommer de att finnas här när vi är borta. Vi kan ju då åtminstone få försvinna på ett värdigare sätt än genom en fullständig kulturkrasch?

Konstutställning 19

2011-11-24T16:58:00.000+01:00

Vad kallar vi den här? "Skrattet" kanske? - Jaja, jag har målat bättre saker i mina dar, får komma igen med det ...

Föregående i denna serie här.

Strålande tider - för somliga

2011-11-22T13:20:00.000+01:00

Ovanstående är saxat från DN, här och här. Jo, osäkerheten i världsekonomin är stor, men vad det gäller svenska börsbolag kan man säga att ...

... lönsamheten är extremt stark. Avkastningen på eget kapital ligger på uppemot 17–18 procent, i ett läge då inflation och framför allt räntor är på försumbara nivåer.

I våras fick aktieägarna 140 miljarder. Den som funderar över varför de rika blir rikare och ekonomin får allt större slagsida bör fundera på de siffrorna.

Om prognosen besannas hamnar direktavkastningen på börsen, utdelningarna i förhållande till börsvärdet, på närmare fem procent. Det är en mycket hög nivå, inte minst jämfört med statsobligationsräntorna.

– Vi har inte ens varit i närheten av att ha en direktavkastning som är dubbla tioårsräntan och mer därtill. Och det speglar en extrem osäkerhet kring konjunkturutvecklingen ...

... enligt en finansanalytiker. Detta samtidigt som det knakar och brakar allt värre i det ekonomiska systemet. Det här verkar bekräfta funderingar som jag tidigare haft, nämligen om konjunkturer som löper alltmer oberoende av varandra: vi har en liten rik grupp som knappast påverkas av kriserna längre, och en grupp som verkar leva i permanent lågkonjunktur. Och så finns det mellangruppen vars förhoppningar om avancemang till de rika torde ligga i spelvinster snarare än i intensivt arbete, och som sjunker den också. För somliga är det "strålande tider, härliga tider", för andra mer av livets skuggsida.

Det kan inte vara lätt ...

2011-11-22T12:56:00.000+01:00

... att vara Lena Sommestad. Hon skriver på sin blogg:

I kväll hör jag till min häpnad att Socialdemokraterna har backat på kravet om en lag som reglerar partibidrag. I stället ska partiet göra upp med regeringspartierna om en frivillig överenskommelse, enligt SVT:s Rapport (SVT).

I en kommentar till hennes bloggpost skriver signaturen Östen:

En liten undrad bara. Du skriver att Du är förvånad över att socialdemokraterna inte ska arbeta för en lag som reglerar partibidragen. Istället ska en frivillig överenskommelse mellan partierna diskuteras.Min fråga gäller. Hur går beslutsordningen egentligen till inom partiet? Är inte frågan om partibidrag en viktig och principiell fråga som måste diskuteras i VU där Du väl är adjungerad?

Väldigt intressant, här frågas om inte ens partiets Verkställande Utskott får säga sitt i en fråga av den här typen. Lena S är ju med i VU, och hade frågan skötts riktigt borde hon ha fått information i förväg.

Man kan naturligtvis säga att detta är inget att förvåna sig över, socialdemokraterna backar ju om allting. Nästan allting, högre partibidrag är man tydligen villiga att ta emot i den styrande kamarillan. Med högre statsbidrag gör man sig ännu mer oberoende av eventuellt kvarvarande medlemmar. Kan det finnas någon ytterligare orsak till att vissa S-ledare inte vill slå mot denna för Alliansens och moderaterna så ömma punkt?

Det verkar som om det finns några högergubbar på toppen i partiet som styr egna fögderier helt enligt egna preferenser, utan att behöva bry sig om exempelvis den partiförening i Bromsten (se kommentaren till Lena S) just hade beslutat att kräva att alla partibidrag redovisas. Östros kör sin grej, Waidelich fumlar runt i Borgs fotspår och Althin springer på USA:s ambassad och erbjuder sina tjänster. I mitten av detta en förvirrad Juholt och förtvivlad i kulissen en Sommestad som nog inte kommer att släppas in till SAP:s verkliga innersta kretsar såvida hon inte lyfts in av ett fullskaligt medlemsuppror.

Ja, det kan inte vara lätt att vara Lena Sommestad. Borde inte åtminstone en del av facken, de med många lågavlönade kvinnor, gå ut och stödja henne?

Snabbare än ljuset eller inte?

2011-11-22T12:17:00.000+01:00

Ovanstående grafik kommer från BBC. Siffrorna överst visar hur lång tid det tog att skicka pyttesmå neutriner 732 kilometer från Schweiz till Italien. De uppges ha gått sex tiomiljondels sekund snabbare än om de flugit iväg med ljusets hastighet. Det är så snabbt så det är obegripligt. Möjligen är det för snabbt för att vara sant också, och det är nog för tidigt att deklarera att Einstein hade fel när han hävdade att inget kan gå snabbare än ljuset. Det motargument som kritiska forskare har kommit med är att neutrinerna var likadana när de kom fram som när de sköts iväg. Hade de verkligen färdats snabbare än ljuset borde de ha släppt ifrån sig lite av den egna massan under resans gång, vilket inte har skett.

Fortsättning lär följa.

De som inte riskerar - fortsättning

2011-11-20T18:41:00.000+01:00

En bra sak med bloggande är att man kan plocka upp kommentarer och återanvända dem för att verkligen understryka synpunkter i en diskussion och visa på intressanta och kanske förbisedda saker. Exempelvis vad min flitige läsare Martin skrev till mitt tidigare inlägg om riskkapitalister som inte är riskkapitalister.

Jag har gjort några smärre ändringar, men i stort sett är det Martins text:

Vad händer när man säljer ut den gemensamma egendomarna på rea och ger garanterade vinster till köparen? Rent kapitalistiskt vad är det som händer? Jo, innovationer, nya affärsidéer kan aldrig aldrig konkurrera med dessa klipp, de kan inte ge garanterade vinster för all framtid, det kan bara staten. Så borgarnas politik och även sossarnas har resulterat i att riskkapitalets krav på avkastning ökar till orimlighet, det finns avsevärt mycket mindre kapital till tillväxt och arbetsskapande verksamhet. (Riskkapital som köper offentlig service skapar inga nya jobb, det skapar inte tillväxt. När staten säljer så stjäl staten kapital från annan verksamhet i samhället.) [Min anmärkning: privatiseringen medför förmodligen att den del av personalen som "gör jobbet" drabbas av nedskärningar medan administration och bonusar växer av bara h-e. Blir det tillväxt så är det i de icke produktiva sidorna av verksamheten/Björnbrum.]

Men helt klart märks det bland oss som försöker få riskkapital och förhandlar med dessa gynnare, vi kan inte konkurrera med de affärer staten gör, vi kan inte garantera vinster, vi har inte värdefulla anläggningstillgångar och sådana restvärden i vår verksamhet, förväntningarna från riskkapital skruvas upp, de blir bortskämda helt enkelt.

Jag undrar om borgerliga politikergenier har tänkt från den här synvinkeln? - Förmodligen inte. Egentligen är det väl så att de inte bryr sig så mycket hur mycket de än pratar om ”företagsvänlighet”. Vi kan ju ta ett exempel från Stockholm: skojarfirman Boultbee fortsätter ju, enligt vad jag nyss läste i Sankt Eriks årsbok 2011, Offentliga rum, att misshandla småhandlarna i de centrumanläggning man köpte av staden. Behandlar man vanliga handlare på det sättet lär inte företag med idéer men inte så mycket kapital och kontakter ligga bättre till. - Men finns eller fanns det inte tidigare ett statligt organ som just skulle hjälpa innovatörer? Kommer inte ihåg vad det hette.

Ett par reflexioner: det är alltså krav på höga vinstnivåer som är störande. Marx skrev om det i tredje delen av Kapitalet har jag för mig (dags för omläsning för att fräscha upp minnet?), men jag har för mig att det var en genomsnittsnivå det handlade om där, en nivå som kapitalisterna strävade efter att åtminstone inte hamna under. Alla vinster kan ju inte ligga över genomsnittet, så något kan ha hänt sedan Marx' dagar. Kan det vara så att det inte är en genomsnittlig, rimlig, vinstnivå som är riktmärke längre, utan att det handlar om maxvinst hela tiden? I så fall skulle det ju medföra prissättningar som påminner om jordbruk och el, det vill säga att pris och vinst sätts efter den sämsta jorden och den dyraste elproduktionen. Dessutom är ju vinst över genomsnittet hela tiden omöjligt (den som presenterar sådana bokslut kan misstänkas för att vara svindlare à la Madoff) men drabbar den sortens vinstjakt stora delar av näringslivet torde en krasch inte vara långt borta. Man försöker i princip gå i luften.

En sak till är att övervinster på somliga ställen och krav på höga vinster generellt gör att en massa kapital ligger oanvänt. I stället för att gå in i mindre vinstgivande (men lönsamma ändå) sektorer ligger ettorna och nollorna passiva i sina datafiler. Bör sådana fonder betraktas som ointressanta, som något att försöka komma över för att använda, eller faktiskt som ett hot om de plötsligt okontrollerbart skulle spruta ut i den reala ekonomin?

De som inte riskerar

2011-11-20T13:20:00.000+01:00

Om man är en riktig riskkapitalist borde man väl satsa på riskfyllda projekt: evighetsmaskiner, odödlighetspiller eller så, inte bombsäker och riskfri plundring av offentliga kassor. När borgare orerar om att "vara försiktig med skattebetalarnas pengar" kan man ta det kallt - de pratar smörja. Enda risken som de där gynnarna ("risk"kapitalister och borgarpolitiker) tar är att de förlorar heder och anständighet. Verkar som de tar detta ganska lätt.

Men nu kommer de falska risktagarnas beteende under eld från alltfler håll, det är inte populärt att behandla gamlingar illa även om det sker i privatiserad regi. Jan Guillou drämmer till i Aftonlövet och hävdar självklarheten att riskkapitalisterna blir ännu rikare när välfärden raseras. Det är klart, de tillåts ju lägga beslag på medel som annars kunde ha stannat där de var och bidragit till bättre verksamheter.

Cervenka i Svenskan slår knappast in några dörrar när han skriver ner flockmentaliteten på aktiemarknaden. Men vad är det för alternativ han har? - Att gå tillbaka till det som är gammalt, fornt och säkert, så uppfattar jag det. Detta är gott och väl, men spekulationskapitalismen är ju en utväxt ur just den produktiva men lik förbaskat kapitalistiska kärnan. Kan vi verkligen tro på ett system med snälla och hyggliga och samhällsinriktade kapitalister, dessutom ett system som inte tid efter annan slår runt och måste ha stöd på grund av sina inneboende motsättningar? Spekulation och kriser är ju faktiskt en komponent i systemet, och den inbyggda ojämlikheten gör samhälle och människor sjuka!

Det är klart att man kan reglera marknaderna på olika sätt. Marknader är ju alltid reglerade, så det borde i själva verket vara en icke-fråga. Fråga istället om reglerna räcker och vilka krafter som skall se till att denna marknad inte grips av återkommande vansinnesutbrott. Det behövs en stark motrörelse, vilket påpekas i ett kort stycke av Jan Wiklund: Vi behöver institutioner. Han skriver:

Medan vanligt fotfolk för hundra år sen kunde skapa institutioner som fackföreningar, konsumföreningar, hyresgästföreningar – och ABF – tycks vi idag inte i stånd till stort mer än att anpassa oss till statens och kapitalets institutioner och i övrigt skapa efemära ”nätverk” som försvinner så fort de handlingar som bär upp dem har dött ut.

När det har gått utför med folkrörelserna lämnas staten och kapitalet ensamma på scenen. Det som händer nu, som det ser ut, är att de två dels smälter samman, dels att kapitalets behov blir alltmer dominerande för vad staten tar sig för. För att slå tillbaka behövs de fristående institutionerna, folkliga och beredda att arbeta långsiktigt och uthålligt.

De falska risktagarna och deras politiska ombud borde få uppleva att de har traskat ut i ett veritabelt minfält av risker!

Läskiga blötdjur

2011-11-20T12:23:00.000+01:00

Via Lindenfors blogg, som länkar till BBC, får man veta om nya konstigheter i djurens värld. Att groddjuren ligger taskigt till på grund av den globala uppvärmningen samt diverse andra mänskliga aktiviteter vet vi redan, men vissa försvarsmekanismer finns. Jag undrar om inte det som beskrivs här skulle kunna tjäna som underlag för några läskiga filmer. Mördargrodorna anfaller! Dödssalamandern!

Trichobatrachus robustus är en groda som finns i Kamerun, Afrika. Den kan, om nöden så kräver, bryta bort en del av sitt eget skelett och skjuta ut benbiten genom trampdynan. Tänk om en galen vetenskapsman får tag i den grodan, blåser upp den till jätteformat och klonar i mängder, och sedan släpper loss mot en försvarslös mänsklighet ...! Uppenbarligen är grodan ätbar men redan i sitt nuvarande format en liten krabat som man inte handgripligen angriper utan använder spjut eller huggkniv.

En spansk revbenssalamander kanske kan kallas den levande sågen. Inte nog med det: den förgiftade sågen. Om den känner sig hotad kan den dels ställa om revbenen så att de sticker ut som taggar genom huden, dels avsöndra gift på sitt skinn. Därmed torde den vara tämligen osmältbar.

Så här ser den tagg- och giftbeväpnade gynnaren ut.

Vad får man heta?

2011-11-20T10:27:00.002+01:00

Var det inte gamle Geijer, Erik Gustaf, som under första hälften av 1800-talet påpekade att folk har väldigt konstiga namn i utlandet? En gång hörde jag talas om en tysk fotbollsspelare som hette Holzbein. 'Träben', alltså.

Nu klagar man från Riddarhuset om att folk försöker sno åt sig namn som låter adliga, exempelvis från gamla utdöda familjer.

Om jag skall fortsätta att minnas: någonstans har jag sett klagomål från förra sekelskiftet om den "kommunism" som rådde vad det gällde namn. Folk kunde, i brist på namnlag, kalla sig vad som helst. Det innebar att det var fritt fram för folk ute i bygderna att bestämma att deras familjenamn skulle vara Bonaparte eller Bernadotte. Jag antar dock att den instans som hade att anteckna detta, det kan ha varit pastorsexpeditionen, försökte rida spärr mot alltför vidlyftiga namnbyten. "Hörrdu, Torpar-Olle, vill du verkligen kalla dig Bernadotte? Din far heter ju Lars, borde du inte ta Larsson som familjenamn?"

Nu finns det dock namnlagar. Långt bort i mina anor finns en massa adel och frälse, men jag tror inte det går an att byta från Björnbrum till exempelvis Svinhufvud af Qvalstad, Bååt, Natt och Dag, och inte ens till Folkungaätten, hur mycket jag än försökte.

Enkelt och grafiskt snyggt: ätten Natt och Dags medeltida vapenskylt. Själva beteckning kommer av att det ena fältet är mörkt och det andra ljust. Samma färger som på blomman med samma namn, gult & blått!

Jag har en gissning vad det gäller folk som försöker byta till namn som låter adliga: de försöker i själva verket byta till namn som inte bara är adliga utan låter pråliga. De äldsta frälsenamnen är inte så märkvärdiga, ta Bonde, Boberg eller Bååt exempelvis. Ungefär samma som med Bielke eller Sparre. Men när det skulle adlas framåt sextonhundratalet blev namnen pampigare (även om den utdöda ätten Papegoja låter lite väl fjäder-grann). Ädla metaller, vapen och vilda djur av verklig och overklig sort - lejon och gripar - kunde sättas samman till något som lät bättre än de gamla bondska ättenamnen. Det var nog något som passade barockens mentalitet av grandiosa överdrifter, och något av den andan lever tydligen ännu kvar.

Ett tidigare adelsprivilegium, att avrättas med svärd i stället för att rätt och slätt hängas, är borta. Så några allvarligare skäl till att bli adlig (eller låtsas vara det) finns väl inte längre kvar?

Hm, man kanske skulle kalla sig 'von Björnbrum', och minnas hur Falstaff, fakir, skaldade:

Adelsman är varje son
som till fader har ett von ...

Ett gyllene tillfälle

2011-11-19T21:45:00.000+01:00

Sålunda skriver en av TCO-utredarna:

Det har antagligen aldrig någonsin tidigare varit vare sig samhällsekonomiskt billigare eller mer nödvändigt att investera i Sverige än just nu. Det finns ledig kapacitet i ekonomin genom att arbetslösheten är relativt hög. Det demografiska generationsskiftet kommande år skulle underlättas om fler människor utvecklades i sysselsättningssammanhang än avvecklades genom långtidsarbetslöshet. Yrkeskunnande och arbetskraftsdeltagande skulle kunna öka istället för att minska i alla grupper: kvinnor som män, oavsett om man är ung eller i slutet av sin karriär, och oavsett ens bakgrund, vilken utbildning man har med sig, och hur ens hälsa- och funktionsförmåga har sett, eller ser ut.

Han påpekar att det dessutom aldrig varit så billigt för staten att låna pengar som nu. Man skulle kunna sträcka sig ett steg till och använda en MMT-lösning: staten kan helt enkelt producera pengar ur tomma luften (det är inget underverk, bankerna gör ju det!) och köpa loss stillastående resurser. Har man egen valuta av så kallad fiat-typ (den är inte bunden till några andra värden) är det något som ligger inom ens kompetensområde att göra.

Apati är inte ansvarstagande; att hållbarhetsinvestera är att ta ansvar! utropar skribenten. Men apati inom näringspolitiken verkar vara det viktigaste kännetecknet för såväl regering som opposition numera. Resurser finns, såväl mänskliga som materiella, och pengar är inget problem - men där står arvodesartisterna och mest bara gapar utan att verka förstå vad som sker omkring dem. Det kan ha något med nyliberal ideologi att göra. Eller om det är så att det är spekulationskapitalet man månar om, nämligen den del av detsamma som absolut inte vill röra vid något så smutsigt som produktion av varor och tjänster?

€-bojan

2011-11-18T17:09:00.000+01:00

Denna tröja uppges bäras av en skall vi säga "euro-skeptisk" taxichaufför i Milano. Notera också det finstilta nedan, med reklam för Modern Monetary Theory! Har skrivit om MMT tidigare på bloggen och kommer nog att ta upp ämnet igen.

Lång våg eller commandoräd?

2011-11-18T13:22:00.000+01:00

Bloggen Hot tuna citerar ett stycke som handlar om vad man kan kalla "intellektuella avknoppningar" från Occupy Wall Street. Diskussioner som tidigare förts i ockupationsområdet flyttar ut till andra ställen, exempelvis med gamla finansmänniskor som vaknat upp och vill göra något åt Wall Streets överhetsfasoner. Det är en utveckling som överklassen borde finna svårhanterlig och oroväckande, med sprickor i det som borde vara dess egen klassbas. Hur skulle det vara med ett citat från Kommunistiska Manifestet:

... då klasskampen närmar sig avgörandet, antar upplösningsprocessen inom den härskande klassen, inom hela det gamla samhället, en så häftig, så skarp karaktär, att en liten del av den härskande klassen lösgör sig från denna och ansluter sig till den revolutionära klassen, den klass som bär framtiden i sina händer. Liksom tidigare en del av adeln övergick till bourgeoisin, så övergår nu en del av bourgeoisin till proletariatet, särskilt en del av bourgeoisins ideologer, vilka arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen.

Igår skall över 30.000 människor ha varit ute på gatorna i New York och även demonstrerat nere i tunnelbanan. Sett i förhållande till hur mycket folk det finns i staden är det rätt lite, men som mätare för hur stämningarna ändå går är det intressant. Polismetoder har inte räckt för att stoppa OWS. Frågan är vad som händer härnäst, kommer militär att sättas in? Kommer de i så fall att skjuta, som i Kent State University 1970? Och hur mycket polisstat måste träda in för att den intellektuella smittan från parken i New York inte skall spridas okontrollerbart - det verkar ju som om lämpliga organismer för vidare utveckling av upprorsbakterien finns nästan överallt.

Vad är en äkta revolution? Är det som vågor som förgäves under lång tid slår mot en strand, tills rätt vad det är hundraårsvågen tornar upp sig och slutligen river ner stranden? Eller är det ett revolutionärt commando som gör en djärv räd mot den gamla makten, sopar bort den och utnämner sig till ny makt? Kan man på förhand staka ut hur en revolution skall genomföras, och vilka resultat den kommer att medföra? Jag har mina tvivel om det. Hundraårsvågen kom inte idag heller, men börjar det inte torna upp sig något bortåt horisonten? Och när den dånat förbi kan vi säga att vi visste hela tiden att vågen skulle komma just nu eftersom allt pekade på det!

Med risk för att vara tjatig repriserar jag det långa citatet från Marx:'

Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kort formuleras sålunda:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.
Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Detta är fascinerande. Tänk om det verkligen är så att vi nu ser slutet för det mänskliga samhällets förhistoria och kan börja kika runt hörnet mot frihetens rike? Vad säger "vänstern" om det? - Ni undrar om priset på era bostadsrätter och nästa gay-parad, jaså ... .

Tidigare idag i New York

2011-11-17T22:38:00.000+01:00

Hur vill man se det: en liten skara, eller en fas i något stort och växande? Lyckas demonstranter täppa till gatorna vid börsen i New York bara för några minuter är det något nytt och märkligt. Droppen urholkar stenen. Inte ensam, men tillsammans med många andra droppar. Kanske detta händer nu. Mer nyheter från fronten här. Kanske den här rörelsen slås ner eller ebbar ut - då kommer nya rörelser, nya droppar som gräver sig ner i stenen.