Överföringsvinster och -förluster?

Jag gjorde några reflexioner åt det svenska hållet efter att ha läst detta om jämförelse mellan den ekonomiska utvecklingen i vissa länder i Asien respektive Latinamerika. Där hävdas att Asien klarat sig bättre för att resurser flyttats till högproduktiva och expansiva industrier, medan utvecklingen i Latinamerika gått åt andra hållet. Folk har försvunnit till lågproduktiva jobb och ut i den informella ekonomin.

Först funderade jag på en svensk term - är det inte "överföringsvinster" man talar om när resurser flyttar från lågproduktiva till högproduktiva sektorer inom ett land? För att ta Sverige: när man efter Andra världskriget lade ner mängder av små jordbruk som knappt kunde försörja sina brukare, små verkstäder, fabriker och butiker, och dessa människor i stället började arbeta i den växande högproduktiva industrin, ledde det till en produktivitetsvinst av stora mått. Enskilda kunde förlora, men landet som sådant vann i välstånd. (Nja, det fanns en del fattigdom bakom kulisserna, men ...) Det blev till guldåren.

Men borde det inte finnas en motsats: överföringsförluster? Exemplet Latinamerika tyder på det. Och inte nog med det, detta är en politik som faktiskt drivs idag verkar det. Även i Sverige. Antag att högproduktiva näringar läggs ner och dess personal antas försörja sig genom att gå ut med hunden åt någon annan? (Till lägre ersättning och helst med F-skattsedel, får man anta.) Eller skall vi ta det där med hundvakt, restaurangjobb och liknande som desperata gester från en politikerelit som håller på att tappa greppet och inte vet hur resan in i tjänstesamhället skall hanteras och som inte förstår de långsiktiga ekonomiska verkningarna?

Kanske frågan skall ställas så här: hur flyttas resurser från ett krympande industrisamhälle till ett tjänstesamhälle utan att det sker överföringsförluster, utan att man förstör mänskliga och materiella resurser och skickar in stora delar av samhället i en nedåtspinn? (Och utan att parasitära eliter utnyttjar situationen för sina egna snäva intressen.) Jag skulle kunna tänka mig att avsuttna politiker som Birger Schlaug eller forskare som Christer Sanne är personer som kan diskutera den saken, men annars är det tusan så tyst.



Filmen ovan kommer från New York Times, tipset om den får vi tacka Lennart Frantzell för: läs det här och det här inlägget. Jag minns hur verkstäderna såg ut på 70-, 80- och 90-talen. Från hantverk och löpande band och tempojobb till datorer och helautomatiserade produktionsprocesser gick utvecklingen. Och även hur konstruktörerna stod och jobbade vid sina ritbord, för att så småningom slå sig ned vid dataskärmar. Vad vi ser här är nästa steg, men definitivt inte det sista. Vi närmar oss ett stadium som jag tror faktiskt redan Marx funderade på:  maskiner tillverkar maskiner. Det torde innebära döden för det som vi tycker är nationalekonomi idag, men var finns de ekonomer, politiker och samhällsforskare som funderar på morgondagens ekonomi? De fortsätter tjata om åttatimmarsdag, statsskuld och gayparader. Den ekonomiska basen stämmer allt sämre med hur samhällets överbyggnad av politik och juridik ser ut - ett ganska gott skäl för att sjunga "störtas skall det gamla nu i gruset ..."! Eller skall vi vara nöjda med att stå på det sjunkande skeppets däck och se undergången närma sig?

Inte bra

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly tycker att det bra om Sverige kan skicka helikoptrar till Afghanistan.

- Det behövs en bättre säkerhet för de som är i Afghanistan. Så länge vi har personal på plats så ska de få den säkerhet som vi kan erbjuda. Jag har förstått att ambulanshelikoptrar är ett sådant verktyg som man behöver för att känna sig mer säker än vad man gör i dag.

Detta enligt Sveriges Radio.  Det behövs ingen "bättre säkerhet", det behövs bara att svenskarna försvinner därifrån fort som fan. Det finns ingen anledning att gråta över bristande säkerhet för folk som är med på fel sida i ett orättfärdigt aggressionskrig. De står under NATO:s befäl, liksom bland annat norska och danska mördartyper, och vi skall inte ha några illusioner om att de är "våra" pojkar (eller flickor). De arbetar inte för oss svenskar, de arbetar inte för afghanerna (jo, den genomkorrumperade regimen förstås), de arbetar för ockupanterna.

Vad är inte bra? - Lasse, exempelvis.

14 december 2006

Jag rensar och försöker snygga upp bland gamla bilder. Här är några som jag tog 14 december 2006 när det var demonstration mot den då färska regeringens tilltag mot A-kassan. Några saker att påpeka: den lilla fickkameran jag hade då var inte bra på att ta skarpa bilder i dåligt ljus, själv var jag fortfarande inne i en "experimentell" period där jag kollade vad som kunde göras med det lilla underverket - men ur konstnärlig synpunkt tyckte jag resultatet blev bra i alla fall. Den översta var i sepiafärger, som på gamla fotografier.

Men det politiska resultatet? Jag tror att det nederlag som "oppositionen" samlade ihop sig till grundlades redan här. Det fanns en massa entusiastiska människor som ville kämpa, det fanns kamplust - men också några partier som inte hade annat att komma med än att man skulle rösta på dem i nästa val. De var väl rädda för vad som kunde hända om "gatan" tog initativet. Parlamentarismen placerade sin feta kvävande häck över det som kunde ha blivit starten till något nytt. Tack för det, Sahlin, Östros, Ohly och allt vad ni heter!

Jag tycker den sista bilden känns häftig, ungefär som när drömmar skapas och innan de försvinner i tomma intet.

Venezuela - val

Med över 66 procent av rösterna så har Venezuelas Förenade Socialstparti gjort bra ifrån sig igen. Vad är hemligheten, varför vinner socialister i Latinamerika val medan de bara gör bort sig i Europa?

Hemligheten är nog inte så hemlig: ett parti som någorlunda verkar intressera sig för välfärden hos sin tänkta politiska bas har förmodligen en starkare ställning än partier som skiter i sina väljare. Det gäller såväl utomparlamentarisk som parlamentariskt arbetande partier. Hugo Chávez jobbar inom systemet, de indiska maoisterna i CPI(maoist) finns definitivt utanför, men de är ändå uppmärksamma på saker som många människor är intresserade av och får därmed en stark ställning.

Socialdemokrater i Europa har hoppat på det nyliberala tåget som går rakt åt helvete, så varför skall folk rösta eller på annat sätt stödja dem? För att ta fallet Sverige: socialdemokraterna vågade knappt kritisera regeringen eftersom svaret ändå bara skulle bli "det har ni ju själva gjort tidigare". Annars så skulle ju fallet med en regering som driver människor till självmord för att kunna sänka skatterna vara ett starkt kort att ta fram i en valdebatt. Jag tvivlar på att ens tio "extrakongresser" kan rätta till så mycket hos socialdemokraterna i Sverige, eller hos deras svans av förvirrade vänsterpartister.

Några lästips i stället för att skriva något eget

Känner inte lust att skriva något, jag gör några hänvisningar i stället.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om militär urbanism. Här är ett långt och tänkvärt inlägg om den smygande tendens som man skulle kunna kalla "väktarisering", när alla möjliga sorters uniformerade personer antas skydda vår säkerhet - men kanske gör att en del av oss känner sig mer osäkra. Läs och fundera.

Nationalekonomi: när krisen satt tänderna i den gamla industrivärlden och vägrar släppa försöker en del (i USA och förmodligen i ett land nära dig snart) att sälja det hela som en "strukturkris". Gamla industrier går under, nya kommer och då behöver staten inte göra något ... men läs vad Krugman skriver om det. Han använder inte ordet underkonsumtionskris, men det är det som det handlar om.

Jag vet inte om det är intressant att fortsätta att tjata om valet och vilka lärdomar man drar av det. En intervju med metallordföranden Stefan Löfven i Dagens Arbete visar inte på någon större ånger eller insikt. Man har inte varit tillräckligt tydliga, säger han. Jag minns en tidigare socialdemokratisk minister (Hellström?) som försökte försvara sig med att han inte varit "tillräckligt tydlig" när han ljugit i något sammanhang med skum vapenexport. I kommentarerna är det dock en som drämmer till och kallar Löfven "klassförrädare". Det kan ju vara korrekt under förutsättning att man tycker att de högsta facktopparna ännu tillhör arbetarklassen. Har han halkat över till bourgeoisien kan man dock säga att han bara gör sitt jobb.

En mindre debatt mellan mig och Helena Duroj finns här. Jag anser fortfarande att folk som bedrivit politik under årtionden och som dessutom har betalt för det skulle vara bättre än jag på att bedöma en politisk situation. Vänsterpartiet gapade över för mycket (sålde de sista resterna av sin själ för några hägrande ministerposter) men tappade hela stycket. Kan vi inte helt enkelt avskriva V som alternativ (SAP blev avskrivet för årtionden sedan) och be dem försvinna och upplåta plats åt en vänster som faktiskt är vänster?

Det vettigaste man kan göra nu är kanske att intaga en bekväm ställning och drömma sig bort. Jag tror jag stänger av datorn för ett dygn framåt minst. Låt inte datorn ta över ditt liv! Kanske det här citatet kan visa på en nödvändigt upprorisk inställning - ändra reglerna:

"In football we win if we obey the rules. In politics we win if we have the audacity to change the rules."
Slavoj Zizek

PS. Här är en annan intressant sak att läsa. DS

Ide - bra idé

Som min gamla mor påpekade för många år sedan: människan är felkonstruerad, man skulle kunna gå i idé under vintern. Tänk så skönt att bara sova bort de mörka dystra vintermånaderna, och sedan vakna upp ungefär när den sista snön smälter bort och de första vårfåglarna och vårblommorna ger sig tillkänna! Åtminstone borde alla som heter Björn få del av denna lysande tanke!

(Om jag gör lite fler fula teckningar till den här bloggen kanske jag skrämmer bort läsarna och kan lägga ner den - smart idé när man bara vill gå i ide!)

Allt ljus på ...

... ja, på vem då? "Allt ljus på artisten" är ett gammalt talesätt, men vem är artisten? Just nu verkar det som de flesta bara vill prata om sverigedemokraterna, men är det verkligen de som är huvudattraktionen? Kan detta upprörda prat om sd dölja att det finns krafter som verkligen har makt och som gör fula saker samtidigt som de försöker framställa sig som fina och demokratiska människor? Skall vi se fram mot en period där alla försök att ta upp något problem omedelbart bemöts med att "det där kan vi inte prata om för det gör sverigedemokraterna och sånt får vi verkligen inte stödja" - även om det skulle vara populära förslag som kommer fram? Och åtminstone kortsiktigt skulle de stora partierna vara glada att kunna använda sd som en ursäkt för att fortsätta att misshandla folk och missköta Sverige. Jag skulle tro att sd skulle uppskatta en sådan situation, att bli ensamma om en mängd saker som folk i gemen tycker borde åtgärdas.

Jag skulle säga: mindre ljus på sd, maximalt sökarljus på vad socialmoderaterna håller på med i sina skumma vrår.

Lenticularis?

Enligt Wikipedia: "Lenticularis (av latin: lens = lins), förkortning len, är en molnart som används för moln som i formen liknar en lins eller en mandel. De har vanligen skarpa yttre konturer, ibland med irisering. På grund av sin ovanliga form har de ibland misstagits för ufon."

Nej, det här var inte ufon och ingen synlig irisering var det, men kanske just linsmoln som jag fotograferade den 12 juni 2006 klockan 11:24. Egentligen var det väl den berömda Lapporten (Tjuonavagge) ovanför Abisko som var motivet, men molnen kom med på köpet så att säga. Tjuonavagge betyder för övrigt Gåsdalen, men det är mycket sällan man ser fjällgäss i de här trakterna numera.

Ekonomiska notiser - USA

Jag kollade listan hos USA:s finansinspektion, och nu är man uppe i 125 stängda och omstrukturerade banker för detta år. Det lär bli fler.

Skall man tro att de dåliga tiderna är över? Några figurer som kallar sig NBER ( The National Bureau of Economic Research) påstår  att recessionen i USA tog slut i juni 2009. Man använder uttrycket "recession" i stället för "lågkonjunktur" eller "depression" som ju kunde göra folk upprörda, antar jag. Man kan ställa det mot den verklighet som en stor del av befolkningen lever i, och som av lättförståeliga orsaker blir ledsna och upprörda.

En av sju USAmerikaner lever under fattigdomsgränsen enligt färska folkräkningsdata. Det börjar närma sig femtio miljoner människor det. Då kan man gissa att det finns ytterligare mängder med folk som lever visserligen över den där gränsen men har det milt sagt knapert i alla fall. Det drar ner hela ekonomin. Folk drar ner på sin konsumtion om så är möjligt. De är rädda för att förlora jobbet om de har något, rädda för skulder och inkomstfall. Jag såg för ett tag sedan att ett indiskt företag satt upp en callcenter-filial i USA. Lokal personal, definitivt inte överbetald. Ingen stor grej egentligen, men det visar vilka som är på uppgående och vilka som faller tillbaka. Det verkar som om delar av USA glider ned i ett tillstånd av Tredje världen.

Det här inlägget på Real World Economics Blog kommer med officiella data från USA:s kongress, och diagram, som visar sambandet mellan ojämn inkomstfördelning och ekonomiska kriser.

Over the past three decades, income inequality has grown dramatically. After remaining relatively constant for much of the post‐war era, the share of total income accrued by the wealthiest 10 percent of households jumped from 34.6 percent in 1980 to 48.2 percent in 2008.  Much of the spike was driven by the share of total income accrued by the richest 1 percent of households.   Between 1980 and 2008, their share rose from 10.0 percent to 21.0 percent, making the United States as one of the most unequal countries in the world.  Moving even further up the income distribution, the share of income accruing to the wealthiest 0.1 percent of households – those with incomes of at least $1.7 million in 2008 – has grown sharply as well. In short, the evolution of income inequality in the United States is largely driven by the trends at the very top of the income distribution, as very wealthy households have continued to accrue an ever‐greater share of the nation’s total income.

Om inte detta är politisk dynamit, vad är då politisk dynamit? Undrar hur länge det dröjer innan även de officiellt godkända ekonomerna börjar erkänna att det kan bli tokigt när allt mindre grupper snor åt sig allt mer av vad som produceras i ett land.

Detta leder oss till en "rolig" företeelse som kan kallas "rikemansraseri". Paul Krugman skriver om det. Och här är ett praktiskt exempel ytterligare från honom. Vad som händer är att vi får en pervers version av ett av definitionerna av "fattigdom". Just den handlar inte om att man har det dåligt, utan att man upplever sig ha det dåligt jämfört med andra människor. Med andra ord: personer som tillhör den procent som har de högsta inkomsterna i USA är missnöjda. För även om de har det bättre, uttryckt i reda pengar, än 99 procent av den övriga befolkningen, händer det att mycket rika personer jämför sig med extremt rika personer och därmed känner sig missgynnade och arga. Det är nämligen så att inkomstspridningen har ökat även inom den lilla rika procentgruppen, och då blir en del väldigt upprörda. Multimiljonärer som aldrig kommer att riskera att hamna bland de svältande, arbetslösa och missgynnade är arga av bara phan för en liten skattehöjning! Annars skulle man ju kunna tänka sig att de skulle vara glada över att slippa bo i bilen och hämta mat hos något kyrkligt soppkök!

Detta är överklassarrogans som kan göra att det exploderar bland resterande 99 procent.

Några smärre ändringar

Jag lade till en ny funktion på högerkanten: direkta länkar till artiklar om diverse vetenskaper hos Newswise. Så du kan titta själv om det är något som verkar intressant utan att jag behöver puffa för det. Och så ändrade jag mallen så att den borde svälja lite bredare bilder än tidigare.

Kul att ha rätt, va?

Ganska snart efter förra valet 2006, när en del vänstermänniskor tog ut segern i förskott vad det gällde gårdagens omgång, varnade jag just för att ta ut segern i förskott. Det var i kommentarer hos Jinge, kanske på annat håll också fast jag inte minns var i så fall. Jag tyckte att det inte räckte med att regeringen var skakig, oppositionen var ju faktiskt usel.

Hur som helst: jag fick rätt, segrar skall inte firas förrän de vunnit, och jag undrar om socialdemokraternas dyra konsulter får resultatlön, eller om de redan tagit sin avlöning och stuckit? - Det senare är väl mest troligt. Varför begriper jag sånt här bättre än dyra konsulter och folk som jobbar med politik på heltid och har det som yrke? Jag var inte pessmist, jag var realist.

Skall man säga att det var kul att få rätt? Vågar jag nu göra en ny förutsägelse, nämligen att det inte kommer att ske nödvändiga uppstädningar inom "oppositionen" för att ge dessa byråkratiska grupper åtminstone något sken av att vilja bedriva verklig klasspolitik på folkflertalets sida?

Haha, Ohly, det blev ingen ministerpost!

En rolig bild i stället

Valet skulle ju vara en högtidsdag när folket skulle få en möjlighet att vara med i rikets styrelse. Fattiglappens och miljonärens röst skulle ha samma värde: för var röstande, en röst. Nu gick något fel någonstans och det kommer att vara fel vem som än utropas till vinnare. För de verkliga vinnarna finns någon annan stans än på partierna stajlade valaffischer. Detta känns inte som en glädjens och demokratins dag.

I stället för mer klagomål visar jag en rolig bild. Det var en potatis som såg ut som en hund eller något liknande. I alla fall såg den ut så innan den försvann ner i en potatislåda i ugnen igår.

Ett bibelord för kristdemokrater?

Ibland blir man undrande. Några moderater har hoppat av på grund av regeringens ondskefulla politik mot människor som har det svårt. Men hur är det med Kristdemokraterna, som ju i sin ideologiska ryggsäck bör ha ett bibelord som låter som följer i den moderna översättningen. Deras ledande ikon (Jesus Josefsson) gjorde följande påpekande:

’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.

Men de kanske är hårdhudade i KD och omfattar någon sorts USAmerikansk framgångsteologi där man skiter i de utsatta och mer tänker på sin egen jordiska frälsning bland max med prylar?

Citatet kommer från Matteus 25:e kapitlet och kan i dessa elektroniska tider slås upp här. Det handlar om Den Yttersta Domen, inga småsaker alltså. Onda, goda skiljs åt. Borde inte Hägglund och hans underhuggare fundera på huruvida de vid den slutliga sorteringen kommer att hamna bland fåren eller bland getterna? Den sista gruppen kommer att transporteras till den eviga elden som väntar djävulen och hans änglar därför att de struntade i människor som har det svårt.

’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. 42Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, 43jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ 44Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ 45Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’

Man kan undra om det finns många smygateister eller möjligen många smyghycklare i KD:s led? Måste man  komplettera dessa bibelord med några rader om Försäkringskassa, Arbetsförmedling och socialhjälp för att budskapet skall gå in?

Rymden, stor fågel, gammal orm

Valet kändes uttjatat för länge sedan. Först tjatas vi ihjäl med att det skall vara val. Sedan kommer nästa omgång när vi skall tjatas ihjäl med eftervalsanalyser också. Jag kör lite vetenskap idag i stället.

Säga vad man är, rymden är fantastisk, och det går att göra fascinerande bilder av detta med dagens grafiska möjligheter. Bilden här ovan föreställer en dramatisk sektion av Carinanebulosan. Vill du se en animerad föreställning av detta fanasteri, gå in på Hubbles hemsida här och välj en vanlig eller 3D-version av en resa i Carina.

Från rymden tillbaka till Moder Jord. Här är bilder av en fågel som levde för 5-10 miljoner år sedan i Sydamerika. Dagens fågelskådare skulle nog med nöje ha kryssat den här gynnaren. Enligt återfunna skelett hade Pelagornis chilensis  fem meter mellan vingspetsarna. Ingen liten kolibri direkt!

Skelettet

Närbild på huvud och näbb. Även om man är fågelbiten skulle man nog inte vilja bli biten av just den här!

Hur en tecknare tänkt sig Pelagornis chilensis

En respektingivande gamling alltså. Och här till sist en orm som är femtio miljoner år gammal och som röntgats på ett sjukhus i Texas.

Det fanns alltså ormar för femtio miljoner år sedan. Kanske finns det ormar om femtio miljoner år också. Den moderna människan har väl funnits i hundratusen år eller så. Mer avancerade samhällen började uppstå för cirka tiotusen år sedan. Vad kommer att finnas om tiotusen eller hundratusen år om vi ser framåt?

Ännu en teckning ...

... av mästaren Hans Lindström. Kristdemokraterna vill ha ett "mänskligare samhälle", men betraktaren undrar varför de inte vill ha ett "mänskligt" sådant. Det är ju en viss skillnad ...

... och det är en bra fråga. Vi som är lite äldre minns att den faktiskt varit uppe tidigare. Men då var det ungefär 1970-1971 och socialdemokraterna gick ut med parollen "ökad jämlikhet". Det fick en del kritiker att fråga varför de inte helt enkelt krävde "jämlikhet". Någon stygg person ansåg också att man kunde ändra parollen till "begränsad jämlikhet" eftersom det ändå var samma sak. Det är knepigt med politiska paroller ibland.

Stoppa X i en papperskorg

Stoppa Borg i en papperskorg ropades det strax efter förra valet. Kanske går bra med hans chef också, men då vet jag inte hur ramsan skulle låta. Med en stor papperskorg skulle fler tvivelaktiga politiker platsa där. Undrar hur socialdemokraterna skall hantera en partiledning som lyckats spela bort en solklar seger - kanske man bara rycker på axlarna och vegeterar vidare? Många människor kommer att få lida för det. Det verkar inte finnas så mycket ryggrad i det partiet. Moget för historiens sophög kanske?

Papperskorgen fotograferad på Söder i förmiddags.

Kapitalet ödelägger förorter

Kriminologen Janne Flyghed sätter fingret på en öm punkt i vårt land. De oroliga förorterna. Till skillnad mot politiska svindlare av SD-typ pekar han inte på "invandrarna", utan på något annat. Det handlar om det som snällt kallas marknadskrafterna, men också kan tas som den politiska borgerlighetens desperata försök att dra in pengar när man förstört de offentliga finanserna.:

För tre år sedan köpte en ekonomisk äventyrare, Steve Boultbee, drygt 500 butiker av den borgerliga alliansen i Stockholms stad för drygt 10 miljarder. Nu börjar vi se konsekvenserna av denna utförsäljning. Brutna löften, drastiskt höjda hyror följt av vräkta affärsidkare som lett till närmare 300 hyrestvister. Stängda butiker och försämrad social service i redan underprivilegierade områden.

Vad förväntar man sig?

Oavsett kulturell bakgrund är den rimliga reaktionen frustration. Men den frustrationen leder inte till terrorism, det är ett helt annat spår. 9/11 hade inte sin upprinnelse i Paris förorter, Rosengård eller Tensta, områden som påstås ligga i riskzonen för våldsam radikalisering. I de aktuella förorterna handlar det om klassbaserad segregering som vissa försöker dölja bakom diffusa terroristresonemang. Det är snarare märkligt att det är så lugnt i dessa områden.

Vid de tillfällen då det trots allt förekommer våld, och då främst mot egendom, handlar det om en helt annan radikalisering än den som vissa terroristexperter så envetet jagar. Konflikterna i storstädernas förorter har inte sitt ursprung i områdenas speciella kulturmix.

Däremot lyckas distanserade beslutsfattare förvärra situationen genom att inte bara sälja ut förortens byggnader utan även människorna som befinner sig i dem. Hur kan någon bli förvånad över att det stundtals brinner i förorten när det ständigt tillhandahålls så mycket bränsle?

Man kan kalla det klasskamp också. Det är överklassen som systematiskt ger sig på en underklass som har svårt att försvara sig, och som ibland reagerar desperat.

Men det finns en anmärkning till att göra, eftersom artikeln handlar om EU och dess jakt på terrorister. Vem är då terrorist? Tydligen krävs det inte längre att man verkligen utför några våldsamma handlingar utan bara verkar vara arg och skulle kunna tänkas göra något. Detta gäller om man är muslim i en nedgången förort, och kanske upprörd över västvärldens härjningar i Tredje världen såväl som över sin dagliga situation.

Skulle man inte kunna vända på frågan: vem är det som inte kallas terrorist men kan misstänkas för att vilja utföra extrema våldshandlingar? Hur är det med ungdomar som i Sverige indoktrineras i extrema politisk-religiösa grupper och sedan åker till Israel för att vara soldater i en ökänt våldsbenägen krigsmakt? Hur är det med USA-beundrare som tycker att USA-krigande är jättehäftigt? Hur är det med ungdomar som söker sig till den svenska yrkesarmén? (Minns att det var en del kriminella som skaffade sig militär utbildning redan under värnpliktseran, och det lär väl inte bli bättre nu.) Varför betraktas inte anhängare av västvärldens terrorregimer som terrorister? Eller varför klassas inte Boultbee och dess politiska hantlangare in under den etiketten? Kan det ha något med klasståndpunkt att göra?

Religiösa konstigheter

Det här är väl en konstighet som passar mer exempelvis för Lindenfors' blogg, men strunt i det. Saxat härifrån:

In 1994 it was learned that Adolf Hitler had been posthumously baptized by the Mormons together with 380,000 of his holocaust victims, including Anne Frank....  Also baptized were David Ben-Gurion, the first Prime Minister of Israel, and Sigmund Freud.

Jo, det är ju så att mormonerna döper folk som är döda, ifall de under sin nya tillvaro som döing skulle vilja gå med i deras samfund. Men att försöka värva der Führer är väl ändå att ta i?

Här har vi orsaken till att mormoner försöker filma exempelvis kyrkböcker runt om i världen - de vill gräva fram namn på nya gamla döda att döpa så där i efterhand. Vanliga civila släktforskare har haft nytta av det, det är väl det mest positiva man kan säga om tokerierna.

Om att rösta

Jag är för att rösta. Rösträtten har inte kommit gratis. Den är en tillkämpad demokratisk rättighet, inte en gåva av någon snäll överklass. Snälla överklasser finns inte, särskilt inte om deras klassintressen hotas. Så där har vi problemet: även om överklassen i sin godhet låter dig lägga din röst på det ena eller andra partiet kan man räkna med att det hela tiden pågår rörelser för att oskadliggöra "olämpliga" valresultat. Vare sig det sker våldsamt, eller genom fifflande bakom kulisserna, så pågår dessa rörelser. Du tror att du röstar för en sak, men plötsligt så sker något annat ... . Vare sig det är en våldsam statskupp eller långsamt undergrävande arbete så blir resultatet detsamma. DU röstar, DE bestämmer. I alla fall så länge DU inte ser till att DE försvinner från sina maktpositioner.

Som jag skrev inledningsvis: jag är för att rösta (men inte med de argument som Aftonbladets krigshäxa drar). Men det finns ingen glädje i att rösta när politiken bara är en sörja där usla partier som enda argument kan kläcka ur sig att de andra ju är ännu värre. Men då säger ju de som är ännu värre att "det där som ni klagar på är så dåligt har ni ju själva gjort tidigare". Ungefär så är läget i Sverige idag om man ser till de partier som har en chans att ta sig in i Riksdagen. Vad göra? Rösta blankt, vägra rösta, rösta på någon som man vet inte har en chans att komma in i Riksdagen? En del hävdar att det är absolut nödvändigt att se till att Sverigedemokraterna inte kommer in i Riksdagen. Då kan man ju fundera över varför väljarna skall ta det ansvaret medan det politiska etablissemanget uppträder på ett sådant sätt att de mer eller mindre drar in SD i Riksdagen?

Bland smågrupper på vänsterkanten har några kläckt en lösning åtminstone för Stockholms lista till Riksdagen: man röstar på Vänsterpartiet och kryssar för Dror Feiler. Vad han har för kvalifikationer för att sitta på en politiskt vald post vet jag inte, förmågan som yrkespolitiker behöver ju inte följa med den rakryggade och modiga hållning han visat tidigare, men det kunde ju vara lustigt att få höra honom läsa lusen av någon israellakej i Riksdagen. Tja, det kanske är ett alternativ.

Vad det gäller lokalpolitiken i Stockholm kan man undra om det kommer till en ekonomisk krasch längre fram i och med att Nordin & Co. håller en lågskattelinje som finansieras med försäljning (till underpris) av gemensam egendom, ett magiskt trick för att temporärt hålla nere kommunalskatten. Det borde vara tillräckligt för att blåsa bort liberalgänget från Statshuset, men räcker tydligen inte. I alla fall inte för den officiella "oppositionen". Jag såg på Kommunistiska Partiets lokala listor att där fanns ett par undersköterskor som kandiderade. Det kanske kan behövas några människor som kan utföra under för att få rätsida på det som är skevt?

Varken det ena eller andra

Bloggkollegan Röda Verb gör idag en kommentar angående en artikel i Aftonlövet av Mikael Nyberg. Ämnet är det där jäkla tågen i Sverige som får allt svårare att ta sig fram enligt någon tidtabell. Ibland kommer de inte alls fram. Den borgerliga politiken (där även socialdemokraterna är medansvariga) är inte så jäkla lyckad om man vill ha en verkligt bra infrastruktur på räls.

Röda Verb vill lyfta diskussionen en bit och pekar på politikens (eller om vi skall säga klasskampens) betydelse, och den diskussion som fördes i Kina 1976. Nu minns jag inte direkt vad som sades 1976, men jag minns i alla fall den generella linje om "röd och expert" som Mao förde fram. Det räckte inte med att vara rödglödgad revolutionär för att förvandla det efterblivna och nedgångna Kina till ett nytt framgångsrikt Kina, det måste till specialkunskaper också. "Röd" angav riktningen för politiken, "experten" skulle se till att sakerna gjorde på bästa sätt. Båda måste till, och omfattas av ansvariga kadrer, för att få en framgångsrik utveckling och för att socialismen skulle segra. Sovjet hade brist på bra ledande folk när man skulle dra igång industrialiseringen och femårsplanerna. "Kadrer avgör allt" menade Stalin och gynnade kraftigt folk med goda kunskaper i olika ämnen. Problemet var att på sikt kom de där människorna att bli allt mindre röda och alltmer skiljda från folket, och till slut förvandlade de sig till en ny härskande parasitär klass.

Här skulle man kunna göra ett fyrfältsdiagram av den sorten som sociologer lär gilla. Ungefär så här:

	Ja	Nej
Röd	x	x
Expert	x	x

Och så skulle man kunna pricka i rutorna och få fram fyra olika alternativ. En person kan givetvis vara full av revolutionär glöd men inte klara av att sköta järnvägen. Alternativt vara grådaskig borgare men ändå åtminstone klara av jobbet.

Men - vad det gäller borgerligheten i Sverige - har man lyckats bevisa att man är varken röd eller expert, men däremot grådaskig och oförmögen att se till att saker & ting fungerar som de skall. Varken "röd" eller "expert", bara parasitär. Den perfekta borgerliga motpolen, med andra ord. Det kanske är en naturlig sak i ett klassamhälle på sista versen: den gamla styrande gruppen får allt svårare med praktisk problemlösning? Nya kvastar måste in och sopa. Gärna röda kvastar då.

PS. Angående den ursprungliga frågan, om SJ:s skakiga service, så finns uppgifter här om  hur mycket pengar man har råd att dela ut till ägarna. Eller om vi ser det från en annan vinkel: om Riksdagen beslöt att SJ inte behövde ha någon avkastning så skulle man få massvis med pengar över att investera i driften. DS.

En missad bild

Suck. Igår skulle jag ha tagit bilden. Inte bilden ovan, den har någon annan tagit, av en björn (en nordamerikansk svartbjörn kanske) som tänker sig att ge sig ut att cykla.

Men, men ... så här är det. Jag har alltid kameran med med mig, den lilla praktiska fickkameran som ändå tar så bra bilder och som ryms ledigt i byxfickan. Alltid ... utom några minuter igår eftermiddag när jag befann mig på en småhustomt i utkanterna av Storstockholm. Och just då passade två älgar på att skutta in på tomten. Kameran låg i en jackficka inne i huset, och jag hann inte få tag i den innan älgarna gjorde ett varv på tomten bredvid, ångrade sig, sprang tillbaka och gjorde eleganta hopp över staketet mitt framför mig och försvann i närmsta skogsdunge. Det var väl inte "skogens konung" direkt, det verkade vara årskalvar. "Skogens småprinsar eller småprinsessor" kanske är rättare sagt. Men vare sig de var stora eller små så hade jag säkert hunnit knäppa åtminstone en bild av dem när de gled över staketet. Återigen suck ... detta grämer mig ... jag blir aldrig en fullfjädrad fotograf!

En liten musikfilm

En liten anarkistisk musikfilm på ett språk som antisemiterna nästan utrotade: jiddish. Men innan dess bidrog judiska revolutionärer till att störta och begrava det ryska självhärskardömet. Död åt alla tsarer!

3,000,000,000,000

En trillion är detsamma som en miljon miljoner. 1,000,000,000,000 uttryckt i siffror. Ekonomerna Stiglitz och Bilmes hävdar att The true cost of the Iraq war: $3 trillion and beyond. Det är pengar som man kunde ha roligt för om man ville. Men för USA:s härskare tycks inte det alternativet finnas.

Kriget är inte slut trots vad som påstås, och kostnaderna för den kvarvarande ockupationsstyrkan i Irak lär fortsätta att dra pengar. I och för sig kan USA, som ju har en egen valuta, möjligheten att finansiera alla sina våldsprojekt genom att helt enkelt producera nya pengar, men på sikt torde det vara svårt. Dollarns värde kommer att rasa - och världen kommer att rasa mot, och rata, värdelösa dollarsedlar.

3,000,000,000,000 - det är ett så stort tal att en felräkning på några miljarder hit eller dit inte märks. Skrämmande.

Kan man gråta över en förspilld kontinent?

För ett par år sedan skrev jag på annan plats om en bok betitlad 1491: new revelations of the Americas before Columbus, författad av Charles C. Mann. Där gavs en alternativ historia över de amerikanska kontinenterna, och resultatet av europeernas intåg visade sig ännu mer förskräckande än vad jag tidigare förstått.


En av de områden som Mann skrev om, och där det finns uppenbara tecken på att historien måste skrivas om en del, är det väldiga Amazonas. Insikterna om det har kommit fram även till "main stream media" tycks det, i och med den här intressanta artikeln. Amazonas var inte en oerhört stor landmassa täckt av skog och på dålig jord, där människor knappt kunde överleva annat än som smågrupper. Det kunde de, och i stora mängder dessutom. Miljoner. De tidiga spanska resenärerna, som Orellana som for längs hela Amazonfloden, kunde berätta om det. Men senare trodde man att det bara var påhitt, eftersom människomassorna och städerna längs floden försvann. Det tycks ha varit sjukdomarna som europeerna förde med sig som gick före den egentliga invasionen och som dödade större delen av folket. På samma sätt svepte epidemierna fram över hela den amerikanska landmassan från norr till söder och tömde den på folk. Sedan blev det lättare för angriparna att slå ner resten av motståndet.

Jag noterade i artikeln att man hittat större anläggningar vid Xingú-floden i Brasilien, härstammande ungefär från 800-talet. Minnen väcktes från slutet av femtiotalet, när man ännu gick på bio för att se hur det var i andra länder, och det ännu fanns svenska resenärer som kallades "upptäcktsresande". Några sådana var just vid Xingú vid den tiden och filmade Xavantefolket. Och så visade man filmen Xavante på biograferna här, och vi kunde se bland det vildaste och primitivaste man kunde hitta vid den tiden, ett indianfolk som inte var så mycket berört av "civilisationen". (Jag undrar om filmen skulle hålla för dagens kritiska blickar.)

Om man vänder på vissa resonemang skulle xavantes dock inte vara en vild ursprungsbefolkning, utan kanske snarare en överlevande smågrupp från en mer urban kultur. Det är inte meningsfullt att tala om "högre" eller "lägre", utan snarare hur olika grupper försökt överleva efter de villkor som finns. När en stor del av befolkningen försvann genom massdöd kunde de kvarvarande inte fortsätta som förut, de fick ändra livsstil. Och resultatet av det blev de "primitiva" indianfolken i amazonasdjungeln - ungefär så tolkar jag det hela. Kanske vi kan lära oss något av det, när/om en ny civilisationskrasch hotar?

Man skall inte gråta över spilld mjölk, sägs det. Kan man gråta över en förspilld kontinent, dess förlorade människomiljoner och avancerade kulturer?

Framtiden för (oss) äldre

Fyra äldre damer skriver om framtidens äldrevård. Kan det utvecklas en situation som man bör vara orolig för, om man nu tänker sig att bli äldre eller åtminstone äldre-anhörig?

Ja, om "marknadskrafterna" och deras politiska ombud får råda. För då skall det hela tiden komma någon företagarskojare rännande med fakturor. Det är något som bör underställas sträng rimlighetskontroll. Man skall inte betala för något som man inte behöver betala. Det finns ingen anledning att göda vårdkapitalister med kontor i något skatteparadis när man i stället kan köra in eventuella överskott i vården igen. Att profitera på behov av vård och omsorg är ingen mänsklig rättighet.

Dyr och splittrad, oöverskådlig och förvirrad "vårdpluralism" är något som måste stoppas och ersättas med väl fungerande och mänskliga offentliga system där ingen behöver falla emellan. Och där man dessutom inte, i den heliga skattesänkningens namn, kräver att anhöriga skall vara amatör-vårdare med ingen eller obetydlig ersättning.

(Med vårdpluralism menas att det finns ett otal "aktörer": offentliga, privata, kooperativa etc. som gör samma sak. Om detta skall kunna ske utan en massa konstigheter kommer det att kräva en enorm apparat för kontroll. Men det blir nog som med djurskyddet, det drar man in på så vanvårdsinstitutionerna kan fortsätta med sin vanvård utan större risker,)

Jag gick förbi någon sorts åldringsvårdare i en park här i närheten för några dagar sedan. Hon satt på en bänk och tjattrade i telefon (på ryska? det lät som ett slaviskt språk i alla fall). Framför henne satt en äldre man i rullstol. Det verkade som han ville hem igen. Hon tjattrade bara på utan att ta någon notis. Är det så vi vill ha det? Vi är många nu som är i den åldern att äldre med hjälpbehov skulle kunna vara våra föräldrar eller äldre syskon. Här skulle kunna finnas en stor arbetsinsats att göra, där vi 60+are kunde gå in och arbeta kanske en eller ett par dagar per vecka - mot ordentlig ersättning - och se till att det som så vackert kallas för "våra gamla" får hjälp, får sällskap, får någon att prata med som kan den svenska bakgrunden. Om man är åttio år och vill prata kanske det ibland kan vara svårt att hamna på rätt våglängd om samtalspartnern skall vara någon liten afrikansk flicka eller en ryska (?) som bara tjattrar i telefon hela tiden. (Och samma sak gäller åldrande människor av andra nationaliteter - en gammal finne kan ju tänkas uppskatta att få diskutera finska tangosångare med en halvgammal landsman, exempelvis.) Alla lämpar sig inte för den här sortens jobb, men jag skulle tro att man skulle kunna sopa bort en hel del arbetslöshet bland människor nära pensionsåldern om man funderar i de här banorna. Och kanske få en del pensionärer som extrajobbar dessutom, och därmed håller sig fräscha kroppsligt och själsligt.

Och till sist: jag tog faktiskt hand om min mor de sista åren hon levde, så gott det nu gick, och det var en blandning av kärt besvär och väldigt knepigt. Inte tog jag betalt för det heller, så dra åt h-e, skattesänkningssnyltare och vårdkapitalister!

Peak oil och dess verkningar enligt några tyska tänkare

På olika håll i världen funderas det över vad som händer när oljeutvinningen når sin topp och börjar gå utför igen - peak oil, med andra ord. Tyska Der Spiegel citerar vad som verkar vara utkastet till en utredning som gjorts av en grupp knuten till den tyska militären.

Egentligen är det inga konstigheter som tyskarna lägger fram, snarare självklarheter. Att styrkeförhållandena i världen kommer att förskjutas till vissa länders fördel är klart, alldeles som rapporten uppges förklara. Men det förutsätter ju att dessa länder kan försvara sig mot angrepp från konsumenterna. USA:s politik i västra Asien, med ockupationen av Irak som höjdpunkt, visar att en producent av en åtråvärd vara kan vara i en utsatt position. Om inte "den fria världen" kan garantera sitt inflytande över oljefälten via korrupta lokala bossar kan alternativet vara direkta rånförsök. Det hjälper inte om producenten ens har demokratiska val: Venezuela bör se upp!

Det oljedrivna samhället borde vara lika antikverat som den här gamla bensinpumpen som står utanför Konsumbutiken i Skansens stadskvarter. Moget för avskrivning och ersättning av bättre alternativ alltså.

Hur som helst: tyskarna tror att "peak oil" passeras omkring år 2010, och att de verkligt svåra konsekvenserna kommer att visa sig om 15-30 år. Att konsekvenserna kan bli svåra är klart eftersom de flesta varor och tjänster vi konsumerar har lite olja i sig på något sätt. Följden av det tror man kan bli att "marknaden" trycks åt sidan till förmån för planerad ekonomi, och/eller att demokratin som sådan faller ihop på grund av påfrestningarna. Skulle man inte kunna tänka sig en alternativ väg, nämligen att planekonomi och demokrati följs åt? Med andra ord att planeringen ställs under demokratisk kontroll och att makten för de små och destruktiva kapitalistiska härskargrupperna elimineras? Med tanke på att de tekniska förutsättningarna för omfattande planering blir allt bättre borde inte en koppling till brett folkligt inflytande vara omöjlig att upprätta - såvida inte institutioner som tyska krigsmakten ställer sig i den härskande klassens tjänst och slår ner strävandena efter demokrati!

Hjärta eller hjärna - vad kom först?

Dessa apor har inget direkt med den följande texten att göra, men de ser ju roliga ut i alla fall.

Ibland har jag nämnt forskning om "människans natur" här på bloggen. Hur är människan egentligen? En social och hjälpsam varelse, eller en snål, ogin egoist samt brutal sälle i största alllmänhet? Ett annat sätt att formulera frågan är att undra om "kultur" (vad nu det är) är en överlagring eller förnissa över en inre djurisk varelse, ett skal som nödtorftigt döljer ett monster och som kan spricka när som helst.

Men man kan ju vända på saken och fråga sig om inte "kultur" kan vara en överlagring som gör att en i grunden social och hjälpsam varelse förvandlas till ... ett odjur! En kultur som börjar gå fel i något avseende, exempelvis genom att resurser som samhällsmedlemmarna behöver fördelas på ett olämpligt sätt, kan man ju tänka sig börjar drabbas av mer eller mindre akuta kriser. De som har, de vill ha mer, och de som har mindre försöker åtminstone försvara det de har. Ibland blir resultatet att man hoppar på grupper som är helt irrelevanta för de verkliga problemen. Detta är inte historia, det är något som vi ser idag.

Jag kom att tänka på ett dumt talesätt vars exakta ordalydelse jag visserligen glömt, men det låter ungefär som att om man inte är radikal när man är tjugo har man inget hjärta och är man inte konservativ när man är fyrtio har man ingen hjärna. Men vad sägs här egentligen: kanske att när man är ung är man ännu ganska nära den "äkta" människan, medan man vid högre ålder drabbats av en massa fördomar och själsliga störningar på grund av förhållanden som ligger bortom de mänskliga kärnan. ("Man" förresten, detta är inget absolut fenomen - man kan väl uttrycka det så att det finns gubbiga tjugoåringar och ynglinga- eller ungflickslika åttioåringar med gott hjärta i behåll.) Det "bortommänskliga" är klassamhället och dess brutalisering av relationerna mellan människor med målet att erövra egendom. Klassamhällen kan inte existera utan människor, men människor kan existera utan klasser.

Ett annat sätt att se saken är att fråga: vad kom först, hjärtat eller hjärnan? Då kan man sätta likhetstecken mellan hjärta och altruism och ställa dem mot hjärna och egoism. Men det är inte bra. För det är ju hjärnan som signalerar åt oss att somliga saker inte är bra, och den mänskliga hjärnan är en ganska sen produkt i evolutionen. Människan är den enda varelse som tänker på vad hon tänker, skriver forskaren Frans de Waal som sysslat med sådana här saker i några årtionden. Orättvisor och "hjärtlöshet" är oförnuftiga. "Det dånar i förnuftets krater" står det i franska originalversionen av Internationalen. Det är inte förnuftigt att trycka ned det medmänskliga i oss själva, då kommer vi att få problem med hjärnan.

Myrdal som wigforssian, för ett arbetsliv för alla

Hos bloggkollega Teckentydaren får jag tips om en artikel av Jan Myrdal. Myrdal tycker att Socialdemokraterna borde göra sig av med överbetalda konsulter och göra något vettigt för att väcka sina potentiella väljare i stället. Nja, man kan nog tro att socialdemokraternas ledning hellre skär av sig några fingrar än gör sig av med konsulterna.

Myrdal gör inget annat än att dra gamla kända recept ur den reformistiska arbetarrörelsens kokbok, Wigforss skulle nog inte protestera.

Arbetslösheten upphör helt om Sverige genomför de stora nödvändiga satsningarna. Tänk själva! Det gäller till exempel sådant som järnvägar och nya miljonprogram. Såväl nybyggen som att återupprusta de nuvarande ghettoiserade förorterna till anständig standard.

Här kan man tillägga en massa jobb inom skol- och omsorgsvärlden, kultur och andra tjänster. Men vi fortsätter med Myrdal:

Listan kan göras lång. Det är bara att sätta igång.

Det blir inga arbetslösa kvar. Blott krymplingar och åttioåriga ålderspensionärer som jag; men också de kan sättas i arbete. Om det som kallar sig Europa söker hindra detta, desto värre för dem!

Vi skjuter skallen av eventuella EU-byråkrater som försöker stoppa oss, eller ...? Vad som kan tilläggas här är att pengar är inget problem för ett land som har sin egen valuta, det avgörande är om resurserna finns eller inte finns. Finns de så kan staten fixa pengar utan att ens behöva ta några lån, När sådana som Sahlin eller Östros pratar om "ansvar" är det en ny språkförfalskning, det handlar om att tvinga folket att frivilligt gå med på utpressning av sig själv till finanskapitalets förmån. Det är en negativ, destruktiv politik. Men det skulle alltså finnas en bättre väg:

Om socialdemokratin och dess rödgröna slår in på den vägen då reser sig en miljonpublik gäspande väljare från sofflocken och går till valbåsen; Mona kommer att stå i hävderna som den socialdemokratiska ledare vilken förde rörelsen till historisk seger.

Myrdal tvekar dock, vilket låter rimligt, och slutar med:

Om! alltså.

Ja, om inte om satte käppar i hjulet hela tiden ... men som appendix lägger jag här in några brottstycken från en sagolik tid, tiden med brist på arbetskraft i Sverige i början av 1950-talet. Det är en man som heter Brunner från dåvarande Arbetsmarknadsverket som 1954 håller ett anförande i Västerås. Det fanns saker att göra, industrin växte, och man måste skrapa fram de reserver av arbetskraft som fanns. För i och med att det var gott om jobb kunde missnöjda arbetare eller tjänstemän ofta "rösta med fötterna" om de inte gillade hur det var på ett arbete, för det fanns andra jobb i överflöd.

... vi har i första hand fått inventera och försöka få fram de arbetskraftreserver som samhället har haft. Därvid ha vi till att börja med haft att tillgå de gifta kvinnorna och dem ha vi försökt att få att arbeta utanför hemmet i ökad utsträckning. ...

Men sedan på grund av arbetsbristen så har man varit mindre kritisk ifråga om arbetskraften och därför har man tagit emot en del partiellt arbetsföra. Men det är också så, att vid den ökade sociala omvårdnaden om folk har man sagt sig, att det bör väl ändå vara så, att om en människa kan arbeta bara på något enda område, så bör man ge människan tillfälle att göra det och man har utrustat bl.a arbetsmarknadsorganen med resurser att ta hand om partiellt arbetsföra. Och det har vi gjort. Vi har fått särskilda tjänstemän, som har blivit specialister på att räkna ut var en människa, som har det och det felet, ändå skall kunna arbeta. För praktiskt taget alla människor gäller att även om man har en defekt i ett eller annat avseende så gäller det bara att leta upp den rätta platsen där felet inte utgör något hinder för en fullgod arbetsinsats. Och vet ni, vi har plockat fram både blinda och döva och lytta av alla slag, lungsjuka och andra, bara de varit något så när återställda, och de har satts in i produktionen, Vi har först arbetsprövat dem, vi har arbetstränat dem och när vi har gjort det har vi kommit underfund med att de kan arbeta. Så har vi yrkesutbildat dem när det har behövts, och sedan har de också fått jobb, Och det är åtskilliga 10.000-tals mäniskor här i landet som under sista 10 åren har tagits i anspråk och getts arbete, om vilka man förut trodde, åtminstone beträffande en del av dem, att de aldrig skulle kunna göra något i sitt liv.

 Ja, det här låter något annat än en sur jakt på "fuskare", det handlade om att hitta människor till uppgifterna i en optimistisk och expansiv ekonomi.

"Blott krymplingar och åttioåriga ålderspensionärer" skrev Myrdal. Kunde full sysselsättning genomdrivas så skulle även dessa kunna få jobba så mycket som de kände för. I dagens arbetsmarknad finns det knappast utrymme för en sjuttiårig byggnadsarbetare eller en jämnårig undersköterska. Arbetstakt och krav slår ut dem. Och det gäller i mängder av andra arbeten också. Men i en ombyggd ekonomi ... där har vi visionerna som de "ansvarskännande" figurerna inte vill eller vågar tala om, eller inte ens kan föreställa sig. Delar av befolkningen antas jobba ihjäl sig, och resten skall jagas att ta jobb som inte finns. Vad är det för vansinnig politik egentligen!

Vänsterstudenter - kast med liten bok

Ibland får man försöka vara kluven för att lyckas i politiken. Eller om man säger så här: försök inta några olika positioner samtidigt och hoppas att ingen märker eventuella motsättningar. Jag gick förbi den här lappen på gatan tidigare idag. Uppenbarligen försöker en radikalare flygel av Vänsterpartiet försöka knyta an till ännu radikalare flyglar, de där som är maskerade och kastar saker. Företrädesvis då gatsten och liknande saker. Men i nästa steg tar man tillbaka minst hälften.

Sett på håll skulle man kunna tro att den här gatukämpen tänker langa iväg en tegelsten exempelvis, men vid närmare anblick ser det mer ut som en bok. Själv har jag viss motvilja mot att saker över huvud taget kastas vid gatubataljer, och som bokvän tycker jag man skall vara försiktig med litteraturen. Om man nu har kunskap så är det väl kunskapen som skall användas som verktyg för att förändra samhället, det verkar mindre klyftigt att kasta bort ett av de medier som används när kunskapen förmedlas.