Förbjuden fattigdom

Det finns problem som är på väg ut, men sedan på något mystiskt sätt vänder i dörren och smiter in igen. När jag var ung byggdes det mesta av det gamla fattigsverige bort. Det var gyllene tider och de flesta kurvor verkade peka uppåt. Slummen föll för rivningsmanskapets attacker (tyvärr revs en del som inte var slum också, men allt skulle ju bli nytt och fint). Visst fanns det tiggare och uteliggare, men inte i någon större skala: någon "gubbe" som tiggde "en spänn till en fika" eller så. Många människor hade det visserligen ännu knapert, men framtiden utlovade förbättringar.

Så inträffade 90-tals krisen och 00-krisen, Sverige gick med i EU, och här har vi tiggarna igen. Nu på nya arenor förvisso, som pendeltågen här i Stockholm. Och jag tycker själv att det är obehagligt, men ...

En moderat politiker i Malmö vill förbjuda tiggare i stan. Det står lite om det (och om andra moderata stilblommor) på Erik Bergs blogg, för övrigt. Tidigt på 1840-talet skrev Karl Marx ungefär att i det borgerliga samhället så börjar man med att erkänna att fattigdomen finns - varpå man kriminaliserar den. För 100 år sedan fanns det en lag om "försvarslöshet" i Sverige. Den innebar att luffare och andra som inte hade ordnad försörjning kunde kastas i fängelse. Med den utveckling (eller avveckling kanske?) som politiken för närvarande genomgår skulle det inte förvåna mig om något politiskt geni kommer fram med en ny version av försvarslöshetslagen. Brutalitet verkar sälja dessa dagar.