Kärnkraft och cancer

Hur var det nu med cancer och kärnkraft? Frågan exploderade samtidigt med reaktorhaverierna i Harrisburg och Chernobyl, men svaren har inte varit klargörande. Om man tar ett land som Sverige så har vi ju en berggrund på många håll som ger ifrån sig låggradig radioaktiv strålning; det kanske inte var så farligt när vindarna förde upp cesium mot Norrland? En obetydlig strålning + ytterligare en obetydlig strålning = fortfarande obetydligt.

Via en forskningslänk har det nu kommit nyheten att en doktorand i Linköping tror sig ha forskat fram en inte särskilt våldsam, men ändå ökad cancerfrekvens i områden i Norrland som drabbades av cesiumnedfall 1986.

Med tanke på att starka krafter nu är i farten igen för att bygga ut kärnkraften finns det anledning att fundera litegrann. Nya reaktorer torde vara säkrare än de gamla sovjetiska modellerna, men någon idiotsäker konstruktion torde vara svår att konstruera. Dels kan det alltid hända konstigheter även med den säkraste teknik, dels kan tekniken hanteras av folk som ibland gott och väl kan betecknas som "idioter". På finare språk uttrycks det senare som "brister i säkerhetskulturen". Och når bristerna upp till en brottslig nivå har vi ännu mer strålning ute på ställen där den inte borde vara.

Att bygga kärnreaktorer i jordbävningsområden verkar heller inte supersmart. Japanerna gör det, och om man skall bråka om någon aspekt av Irans kärnprogram så är det väl samma sak - Iran är ju känt för sina förödande jordskalv. Men kärnkraft är fortfarande big science, något för de stora pojkarna att leka med. Att det kanske vore smartare att gå vidare till en uppsättning effektiva, lokala och billiga energiformer ger inte så stora rubriker och social prestige, så då får det bli ett kärnkraftverk i stället.