Medelklassens diskreta (eller brist på?) charm - del 3

För några dagar sedan kommenterade jag en utskåpning av medelklassen, i synnerhet av dess medie- och kulturföreträdare. Det är klart att stroppar bör behandlas som stroppar, men saken har också andra sidor, väl så intressanta.

I och för sig tvivlar jag på det vettiga i att kalla bättre betalda knegare för "medelklass" skiljd från "arbetarklassen". Det är som att se bra betalda byggnadsarbetare respektive dåligt betalda städare som tillhörande olika klasser. Vare sig man lever på en god eller dålig lön är det lönen man lever på. Det som skiljer är i stället inflytandet över arbetssituationen och möjligheten att utforma arbetet efter eget huvud och ge order till andra.

Det som händer när man samtidigt är lönearbetare och har visst inflytande är att ens klassposition blir mer sammansatt, ett faktum som sociologiskt intresserade författare har noterat (och dragit olika slutsatser av). Makten ligger hos den som kontrollerar kapitalet, men delar av kontrollen måste delegeras till lägre nivåer för att systemet skall fungera. När en lägre chef får en skärva av företagsledarens makt blir resultatet en sammansatt klassposition. (USA-sociologen Eric Olin Wright kallar det för "motsägelsefull klassposition".)

Utvecklingen i många stora företag under de senaste årtiondena är illustrativ. På 1960-talet fanns stora staber av kontorsanställda, indelade i närmast militära hierarkier: vanliga anställda, gruppchefer, sektionschefer, avdelningschefer, divisionschefer. Ju högre nivå desto mer inflytande och desto större möjligheter att avancera till överklassen.

När rationaliseringarna tog fart även på kontoren skedde en kraftig utrensning av chefer på låg- och mellannivå. "Medelklassen" slogs till stora delar ut till förmån för "platta organisationer" som möjliggjordes av databaserade kommunikationssystem, av snabbare och mer decentraliserad datakraft, bättre utbildning hos folket på basnivån, etc.

För den som ser "medelklassen" som framtidens vinnare bör den här utvecklingen orsaka bekymmer. Den grupp som enligt vissa teorier skall kunna fungera som en buffert mellan oansvariga kapitalister och proletärer mals sönder, en mindre del dras in i kapitalet medan större delen snarare proletariseras.

Proletariseringen ser inte ut som på 1840-talet (vilket vore absurt efter mer än 150 år av industrialisering och samhällelig utveckling). Hungriga och trasiga är tjänstemannaproletärerna förvisso inte, lika litet som dagens kvalificierade yrkesmän- och kvinnor på verkstäderna, men proletärer är de lik förbaskat. Ofta accepteras situationen som den är, men också med en känsla av hot: försvann många chefjobb och därmed karriärmöjligheter igår är det möjligt att arbetsplatsen kan försvinna i morgon. Många tjänstemannajobb är lätta att flytta till andra länder, ingenjören kan lika gärna sitta i Bangalore som i Kista. TCO har varnat för detta.

Vad leder detta till politiskt? Hittills har Sverigedemokraterna rekryterat missnöjda element ur arbetarleden men det finns ingenting som säger att de inte kan börja vinna insteg hos tjänstemän som hotas av marginalisering. För över en mansålder sedan lyckades socialdemokraterna samla inte bara en stor del av arbetarna, utan också omfattande grupper av särskilt lägre tjänstemän till en tung politisk kraft. Kan någon göra om den bravaden idag? Skulle dagens SAP, med sin byråkratisering och fantasilöshet klara av det? Tvivelaktigt. Med Sahlin blir det snack, men inte mycket mer. Man kan undra om ett SAP lett av Sahlin, Nuder & Co. ens klarar av att vinna nästa val, även om Reinfeldt och hans vänner stöter sig med stora delar av väljarkåren.

Då vänder vi oss och betraktar Vänsterpartiet och frågar: vad har ni för idéer i den här situationen, kan ni samla ihop er till en politik som vinner anklang hos resterna av den gamla "medelklassen", hos de som sparkades ut från den och de som aldrig varit med i den? De två första grupperna består kanske av 20-30% av befolkningen i runda tal gissar jag, den sista av åtminstone 50%. Den som får över större delen av "medelklassen" på sin sida har fixat majoriteten i alla val, under förutsättning att arbetarna är med. Superhjärnorna i alla partier bör sitta och grunna mycket och länge över denna fråga, för den avgör politiken för lång tid framåt.