torsdag 30 augusti 2007

Från värnplikt till privatarmé?

Nu är avskaffandet av värnplikten på tapeten (igen, har man inte snackat till och från om det i rätt många år?). Jag är en fridsam person och trivdes inte i det militära - jag var där på den tiden när nästan alla ynglingar inkallades om de inte hade något handikapp. Ett par handgranater har jag kastat, och skjutit några salvor med kulsprutepistol. Sedan dess (om vi bortser från ett par meningslösa repövningar) har jag inte hållit i ett vapen.

Massvärnplikten av den gamla modellen är död, det kan vi nog vara ense om. Men att skrota hela idén är jag tveksam till. Med en renodlad yrkesarmé försvinner en del spärrar mot att skicka militärer utomlands till ställen där de inte borde vara. En allvarlig aspekt av mer yrkessoldater ser vi redan, i form av det dubiösa uppdraget i Afghanistan. Helt plötsligt står de under befäl av en militärpakt som vi inte är medlem i, och som svenska folket inte vill vara med i.

I dagens läge är det omöjligt att skicka ut tvångskommenderade värnpliktiga på sådana operationer, det civila samhället skulle protestera skarpt. Men när det gäller yrkesmilitärer, som ju så att säga frivilligt har undertecknat sin egen tänkbara dödsdom när de tog värvning, får vi en styrka som är frikopplad från den civila världen. Den lyder under regering och riksdag. I bästa fall har riksdagen koll på vad som händer, men med den typen av mesar som befolkar riksdagsbänkarna finns hela tiden risken att de släpper ifrån sig det sista ordet till regeringen. Och från den mesiga och lågkompetenta regeringen går beslutet till statsministern. Och den nuvarande och tidigare statsministrar törs inte säga ifrån när EU eller USA kommer och vill använda Sveriges militära resurser, trots att det strider mot våra nationella intressen.

Innan den moderna staten uppstod var ofta krigsmakten en privat styrka som stod till den lokale furstens förfogande, utan att hans undersåtar kunde lägga sig i hur den användes. Med en renodlad yrkesarmé riskerar vi en sådan situation igen. Det är med andra ord en demokratisk fråga hur det svenska försvaret organiseras och används. Vi behöver en väpnad styrka som är folkligt förankrad, som inte uppfattas som hotfull av omgivningen, som vid behov kan bidra i FN-insatser, och som är tillräckligt stark för att visa att Sverige vill försvara sin självständighet. I stället för den gamla klumpiga jättevärnpliktsarmén kan vi uppfinna något modernare och smidigare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar