Att vurma för Burma ..

Att vurma för Burma i dessa dar/är bättre än tala om Myanmar ...

Efter att ha tittat på tidnings- och bloggkommenarer på nätet har jag fått intrycket av två rörelser. Dels är det den verkliga rörelsen i landet ifråga, inbördeskrigen som aldrig tar slut, militärregimerna och deras motståndare bland andliga och lekmän, de nationella minoriteterna etc. Dels finns det en mindre synlig men ändå märkbar rörelse i Sverige där "alla" skall försöka framhäva sig som särskilt goda motståndare till den nuvarande juntan men gärna samtidigt försöka hitta politiska motståndare som inte är lika goda och präktiga. Eftersom intresset för just Burma sällan har varit särskilt stort här gör det hela ett yrvaket och inte så snyggt intryck. Frånsett en del exilburmeser och ett fåtal svenskar med goda kunskaper om Asien tror jag inte den här opinionen har så mycket substans. Det verkar mer handla om att visa upp sig. Och det är nästan så jag skulle vilja höra någon träda fram och lägga fram saken från de burmesiska generalernas synvinkel och notera hur opinionen skulle bemöta detta.

Jag har själv inte studerat den burmesiska historien så mycket, men det förefaller finnas en intressant bakgrund. Den ena folkgruppen efter den andra kom vandrande norrifrån frå Tibet och Yunnan och bidrog till att utveckla landet. Indiskt inflytande fanns nog där redan omkring år noll, och avancerade kulturer växte fram i floddalarna.

Jan Myrdal reste därborta omkring 1960 och skrev en del om engelsmännen och deras "road to Mandalay" när de erövrade Burma under 1800-talet. Han jämförde deras framfart med de tyska SS-förbanden på östfronten under Andra världskriget. Säkert inte populärt hos folk som tror att engelsmän bara är öldrickande trivselprickar.

Japanerna ockuperade Burma under Andra världskriget och kom tydligen rätt bra överens med åtminstone delar av lokalbefolkningen. De var väl glada att vara av med engelsmännen. För en del år sedan läste jag att den japanske general som ledde deras styre under kriget långt senare var välkommen tillbaka, jag tror det var som Japans ambassadör i Rangoon.

Det är mycket fokus på buddhistmunkarna nu. Generellt anses buddhister vara fredliga och världsfrånvända figurer, men exempel från olika håll i Asien (Sri Lanka, Korea, Vietnam) tyder på andra tendenser i vissa lägen. Även en arg buddhist kan klippa till, men jag vet inte hur just burmeserna uppträder. Dessutom finns det kristna bland minoritetsfolken så landet är inte enhetligt religiöst heller.

Jag undrar om den centrala burmesiska regeringen någonsin har haft kontroll över hela landet. Minoritetsfolken och det nu försvunna kommunistpartiet, samt antikommunistiska flyktingar från Kina, har behärskat områden där regeringen inte har haft något att säga till om. På tal om den sistnämnda gruppen, antikommunisterna, handlar det om rester av den gamla Koumingtangarmén i södra Kina som flydde över gränsen till Burma 1949 och senare ägnade sig åt opieproduktion i "den gyllene triangeln". Snygga gossar.

Nu har Kina mycket inflytande i Burma påstås det. Det indiska inflytandet talas det mindre om, men ville man få någon utländsk regim att påverka generalerna undrar jag om inte indierna kunde vara villigare om de tror att de får något för det. Att franska bolag är aktiva där är nog i enlighet med franska bolags rutiner att vara aktiva på skumma ställen - de har goda rutiner för det från sina före detta kolonier i Afrika (kommer någon ihåg kejsar Bokassa i det Centralafrikanska Kejsardömet, det var väl värsta exemplet?).

Att ett negativt ljus kastas på just Kina och Frankrike i samband med Burma kan nog mycket bero av dessa länders inte alltid goda relationer med USA. Och när den nuvarande franska regeringen förbättrar kontakterna med Washington blir nog resultatet att vi får höra mindre om franska konstigheter - att konstigheterna däremot skulle sluta får man nog betrakta som mindre troligt.

Jag tycker att vi bör vara realistiska och misstänka att det sitter folk och försöker styra nyhetsflödet om vad som sker i Burma (liksom världen i stort), och att det inte alltid det är i den goda upplysningens tjänst de arbetar. För en tid sedan fick Burmas grannland Thailand en militärregim som måste handskas med interna uppror, men där kan man inte blanda in Kina som felande part och därför hanteras kuppgeneralerna i Bangkock på annat sätt än kollegorna i Burmas nya huvudstad som jag inte kan stava till.

Såväl de burmesiska som de thailändska generalerna vägrade att acceptera utslagen av demokratiska val. Är det detta som är det mest oroande, eller är det värre att västvärlden har en växande tendens att göra samma sak? Kanske de där gossarna i uniform bara är lite mer framfusiga och resoluta än kollegorna i Nordamerika och Europa?