Höst både här och där

Höstfärger börjar komma på den närmsta granngatan här

Kastanjer och löv på blöt asfalt

Hösten är här, och det kan man inte göra mycket åt. Min gamla mor brukade säga att människan är felkonstruerad eftersom hon inte kan gå i ide när det blir vinter. Jag håller med. Tänk om man kunde hänga upp sig på en galge i garderoben framåt oktober och inte behöva kliva ner igen förrän framåt början av mars kommande år, och helt enkelt sova bort den mörka årstiden. Och så kliver man ut i den nya våren, när snön smälter bort och de första flyttfåglarna börjar göra sig hörda! Möjligen kan jag tänka mig en paus i sovandet den 24 december så att man inte missar julbordet och tomten!

Höstkänslor breder även ut sig i världsekonomin. Jag bryr mig inte så mycket om börsen, den är mer som en indikator för att det händer saker på annat håll, men det är intressant att notera att veckan började med nedgångar på flera håll i världen. Förtroendet vacklar, och mycket av världsekonomin är beroende av att det finns förtroende. Så fort det uppstår misstankar om att någonting inte står rätt till någonstans sprider sig kalla höstvindar i det ekonomiska systemet. Ju mer globalisering, ju värre internationell känslighet. Så har det varit sedan tidigt på 1800-talet. Ena dagen är det några låntagare som inte kan betala, några dagar senare är deras bekymmer en världsangelägenhet. De ansvariga springer mot utgången medan de skriker åt "småspararna" att de måste "ha is i magen"!

Jag ser i Dagens Industri att 100 000 anställda i finansbranschen i USA riskerar jobbet på grund av lånekrisen. I London är det osäkert om stora banker kan omfinansiera lån på 800 miljarder (miljarder!) kronor senare i veckan. Man kan stapla oroväckande nyheter på varandra och säga att "nu sprids krisen till den reala ekonomin från finansmarknaden". -Varför inte vända på saken och säga att det är obalanser i vår vardagliga ekonomi som sprider sig in till låneinstitut och banker? Jag tror det är mer korrekt.

Vi kan inte gå i ide när nästa kris brakar loss, däremot går det att ta strid om vem som skall ta smällarna. De ansvariga kommer att smita undan, det gör de alltid, men låter vi dem göra det? Att vägra ta ansvar för något man inte råder över måste vara rätt politik. Att angripa ekonomiska ojämlikheter är ett sätt att angripa roten till de ekonomiska kriserna, men det måste också finnas en långsiktigare politik som talar om hur samhället kan fungera bortom dagens kriser - att skapa den politiken ser jag som dagens största utmaning.