Lux blev lyx, dyra lån, och vad kan göras åt bostadsläget i Stockholm

Jag skrev för ett tag sedan om arkitektur på Lilla Essingen. Idag kan man läsa denna rubrik i Dagens Nyheter: "Lux blev lyx och en guldgruva för bostadsspekulanter". Kul för de som kan göra sig en hacka på spekulation på bostäder som byggdes där gamla Luxfabriken en gång fanns. Men för bostadssituationen i stort i Stockholm? Och för en allmänna ekonomiska situationen?

Jag undrar om det finns pålitliga siffror på hur många bostadsrättsinnehavare som verkligen äger sina lägenheter här i stan? Frågan kan verka kufisk, men har man betalt lägenheten genom att ta lån så är det egentligen banken som är ägare. Om låntagaren får ekonomiska problem kan banken få för sig att lägenheten skall säljas så att man får tillbaka sina utlånade pengar. Ger försäljningen mer än lånet antar jag att överskottet går till den nu bostadslöse personen. Sker detta i en högkonjunktur kanske den ekonomiska smällen inte blir så häftig. Det är dock rimligt att tänka sig att tvångsförsäljningar kommer i vågor i samband med lågkonjunkturer. Och med många lägenheter ute på marknaden sjunker priserna. I värsta fall kan en försäljning inte täcka upp för en som har lånat våldsamt mycket för att få bo fint exempelvis på Essingen.

Vore det inte dags för några politiskt insatta personer att börja fundera på ett program som syftar till att återupprätta bostadsrätten som en icke-spekulativ företeelse, samt med åtgärder för att hjälpa ut folk ur den här lånefällan innan den slår igen? Och naturligtvis hur man får fart på bostadsbyggandet av hyresrätter igen? Kanske genom tvångsåtgärder mot de kommuner i Stockholmsregionen som vägrar att bygga.