Att vara den siste - efter folkmordet

Den siste – hur roligt är det att vara den siste? Det kan vara ledsamt nog när man åldras bland sina egna och märker att allt färre finns kvar av människor man kände i ungdomen. Till slut kanske ingen finns kvar att dela minnen och erfarenheter med. Hur är det då att vara den siste av sitt folk – och dessutom leva bland andra människor som tillhör det folk som är ansvarigt för att ditt folk är borta? Språket, historien, kunskaperna – allt förintat!

På den här bilden ser vi företrädare för de två. De som överlevde, de som försvann. Till vänster den kände forskaren Alfred Kroeber (för övrigt far till den också välkända och utmärkta författarinnan Ursula Kroeber le Guin). Till höger Ishi. Fast han hette nog inte det. Hans verkliga namn försvann i tystnad när han blev ensam kvar och ingen annan kunde uttala det. Ishi var den siste av Yahi, i sin tur den siste av Yanofolket, en grupp som bodde i Kalifornien. (Se http://en.wikipedia.org/wiki/Ishi)

Det pratas om folkmord – det här var folkmord som det inte pratas om! Ett folk som försvann, trängdes bort, utrotades. De kaliforniska urinvånarna sopades bort av den vite mannens folkmordspolitik som med dödlig kraft svepte fram över kontinenten. Vad det gäller tasmanierna som planmässigt utplånades på 1800-talet lär det finnas två bud på vem som var den siste överlevande, men jag har svårt att se den praktiska betydelsen i det. Tasmanierna utrotades, som så många andra folk runtom vår Jord. ”Vår” Jord? Vem äger Jorden? De som har mest pengar och störst kanoner?

På bilden ovan Ishi 1914.

För den som undrar om folkmordsmentaliteten verkligen försvunnit i London och Washington finns det mycket att fundera på. Det är handlingarna som räknas, inte vackra ord.