Der schöne Adolf och den stora tvärsäkerheten

Två diktatorer för priset av 1,25 lire. Hitler och Mussolini på ett frimärke från Italienska Östafrika (Etiopien, Eritrea, Somaliland). "Två folk, ett krig" är slagordet - "due popoli, una guerra". Fast italienarna var aldrig särskilt lyckosamma på slagfältet. Illa utrustade afrikaner kunde de slå med hjälp av giftgas, annars blev det mest stryk för dem själva. Det var mer bett i den tyska krigsmaskinen.

***

På lördagskvällen körde SVT filmen om Hitlers sista tid i Berlin. Satt skinnskallarna och siegheilade framför TV:n, månne? Pratet i förväg om att Hitler skulle verka särskilt mänsklig i den här filmen tycker jag bara är trams. Vad vill man ha? Något engelskt-amerikanskt propagandablaj som gör historien i stort sett obegriplig? En genuint otrevlig och talanglös gallskrikande galning hade aldrig kommit så långt som Hitler gjorde. Dessvärre hade herr Hitler mycket talang, i vissa avseenden alltför mycket talang. Och hade han varit genuint otrevlig hade han inte kunnat påverka och dra in normalt tänkande människor i sin krets.

Der schöne Adolf verkade dock ha tappat formen våren 1945. Fantiserade fram obefintliga arméer som skulle rädda Tyskland och hans (och Albert Speers) drömmar om Germania, den arkitektoniska smaklöshetens och diktatoriska storhetsvansinnets höjdpunkt. Skällde om dumma generaler och hela folket i allmänhet som ansvariga för att projektet gick åt h-e. Han själv var det inget fel på, och Goebbels flinade att folket hade sig själv att skylla. Eva Braun framstod som närmast hjärndöd och kaoset i Berlin appellerade säkert till skinnskallar idag som ändå tycker att livet är meningslöst och slut och kan avslutas med ett riktigt Ragnarök.

Att systematiskt skylla ifrån sig, som Hitler gjorde, är en sak att ta fasta på. Han var och är inte ensam om detta. I min recensionsblogg finns noteringar om Erik L Karlssons Mitt möte med nazismenl. Bland annat skrev jag det här:

När ELK vill förmedla sina erfarenheter till nutiden är det en som jag fastnar för, den som kanske är bokens värdefullaste: föraktet i vissa kretsar för den demokratiska eftertänksamheten, den uppblåsta tvärsäkerheten om vad som är rätt och fel. ELK skriver att “idag låter frågor [av typen “Var inte den starka viljan, fastheten och beslutsamheten bättre än analysen, alternativen och diskussionen?] helt malplacerade.” Tyvärr är frågan inte malplacerad. Jag tänker direkt på vissa politiska riktningar idag när jag läser detta. Den politiska etiketten är inte det viktiga, det är attityden det gäller: “Vi har rätt, och det är ingenting att diskutera.”

Här tror jag faktiskt jag har lärt mig mycket mer än ett dussin byråkrater från Forum för levande historia. För här har vi exempelvis neokonservativas och neoliberalers metod, och de är sannerligen inte historia - möjligen samtidshistoria.

Det finns två sidor hos den här typen av människor: dels tvärsäkerheten och oförmågan att lyssna på argument, dels påhittet att alltid skylla på andra när det går fel. Med denna inställning om egen ofelbarhet måste skyllandet på andra automatiskt komma - för om jag själv inte har fel så måste det ju vara fel på andra! Republikanerna i USA är ett lysande exempel. Eftersom de alltid har rätt kan det ju inte gå fel om man angriper Afghanistan eller Irak, naturligtvis. Samma sak om man bestämmer sig för att anfalla Iran. - Och i miniformat finns det många av den här sorten i vanliga företag och organisationer. De tränger sig fram och bullrar, men vad får de egentligen gjort?

Den liberala idén om hur "människan" eller ekonomin "verkligen" är, är ett elände av samma sort. Eftersom den sanna verkligheten finns bakom det existerande samhällets tråkiga yta är det bara att sparka undan ytan, och det ju snabbare desto bättre. In med chockterapi bara! Låt folk skrika, det kommer att gå över när folk ser hur fint det blir snart. Av någon anledning har inte några nya paradis sprungit upp ur ruinerna av de stater i Tredje världen eller gamla östblocket där de neoliberala ideologerna från Världsbanken och Interationella Valutafonden fått genomföra sina projekt. Men var hörs någon större självkritik för detta?

Vad vill jag komma med detta? Jo, för den som inte uppfattat budskapet: det är de farliga mekanismerna och människotyperna som måste undersökas, avslöjas och oskadliggöras. Etiketterna säger mindre än innehållet när det gäller att värdera en tankeriktning. Nazismen dog med Hitler. Den var personberoende i hög grad. Att småsekter fortsätter att hylla Hitler ändrar inget. När tvärsäkerhetens och intoleransens (de hänger ihop) evangelium predikas idag är det av andra, och de får ibland masstöd och kan förefalla vara demokratiskt anständiga.

Det gäller att se till att den människotyp som utmärks av tvärsäkerhet och intolerans inte tillåts att tränga sig fram och dominera. Det bästa sättet att göra det är genom fri och öppen demokratisk debatt (se Arne Naess' Sex normer för saklighet för hur det skall skötas - en debatt enligt de normerna blir rena giftet för många neo-typer) och hoppas på att trollen spricker när de dras ut i dagsljuset. För när det gäller fakta kommer alltid den narcissistiska människotypen att få svårigheter. Han/hon är självupptagen, och är man det kommer man så småningom få svårt att värdera och förstå det som är utanför jaget - och då är man såld.