Det nya hundraårskriget

I september skrev jag ett inlägg om det faktum att halva Jordens befolkning bor i städer, och att slummen omfattar en miljard människor och är i tillväxt. Idag läser jag en artikel i Asia Times som handlar om hur militärledning och militärindustri i USA reagerar på detta: Masters of war plan for next 100 years

En fredlig människa tänker väl att här handlar det om att lägga resurser på demokrati, slumsanering, skolor, hälsovård, polis, antikorruption, arbeten, kultur och annat som gör att den nya världsstaden inte skall bli ett elände och helvete på jorden för de som bor där. Detta borde gälla inte bara ute i Tredje världen, utan också i de fattiga områdena i den rika världen - som USA, exempelvis. Folk behöver inte bli rika från ena dan till den andra, men de skall åtminstone se att livet blir lite bättre dag för dag och att det finns hopp om att det blir riktigt bra snart.

Men: I Pentagon sitter folk och fantiserar om ett hundraårigt krig mot sluminnevånarna. Nu har ju USA svårt att hantera de krig man redan håller på med, men att planera för nya går ju alltid. Och eftersom den här typen av krig mot civilbefolkningar förmodligen inordnas under "kriget mot terrorismen" behöver man ju inte bry sig om konventioner av typ krigets lagar och liknande. Kanske dags att plocka fram den gamla Bob Dylan-låten Masters of War?

Är det rättvist att bara klanka på USA i de här sammanhangen? Nu har väl Brittiska försvarsministeriet haft funderingar i samma riktning, men i världen som den ser ut idag finns det bara en makt som planerar och har förmåga att genomföra attacker över hela Jorden. Om inte USA:s krigsmakt dyker upp på alla möjliga ställen skulle européerna förmodligen inte vara lika pigga på att dra i fält (och motviljan att skicka trupper till Afghanistan och Irak visar att européerna inte är särskilt krigsglada).

Alltså: USA är en nyckelspelare vad det gäller att stabilisera eller destabilisera förhållandena över hela jordklotet. Andra kan bara göra samma saker regionalt. Det lär inte bli tryggare för Jordens barn om Pentagon skall föra någon slags krig i olika jättestäder, och ärligt talat har jag svårt att tro på förmågan att klara av det. Det närmaste provet skulle komma snarare än vad generalerna önskar sig, om Pakistan faller i bitar. Skulle trupper från USA klara av att ockupera och kontrollera en storstad som Karachi? Att bomba sönder en ganska liten stad som al-Falluja i Irak (ett par hundra tusen innevånare) går att göra, men riktig kontroll har man vad jag vet aldrig lyckats upprätta där. Hur skall det då vara med en samling på 10-15 miljoner människor över en mycket större yta?

Nej, hundraårskriget låter inte riktigt realistiskt - men det är ingen garanti för att inte någon galning skall försöka sätta igång med ett.